Bidrag 4 tiacie_berattelser_fran_Kiruna_Del9 - Kiruna kommun

Laukkusluspa
ta vägen, ingen plats att vara på, de umgås på bensinstationen,
det finns inga mötesplatser för dem, inte heller ett ungdomshus.
Ingeting”.
“Och sporten: samla allt på ett ställe. Kiruna brukade vara
ledande inom många idrotter. Många ishockeystjärnor, legender,
kom från Kiruna, i dag ligger vi efter i allt. Vi kan inte komma
ikapp de andra. Våra anläggningar är inte moderna jämfört med
andra städer. Matojärvi faller sönder, det finns inget riktig fokus”.
“Varför kan inte LKAB ge något tillbaka till Kiruna? Som ett tack
till staden, för invånarna i Kiruna. Som att bygga ett kollektivt
värmesystem till exempel. Sponsra uppvärmning av husen. De
tar bara, de vill aldrig ge något tillbaka. De ger stora bonusar till
de människor som arbetar där. Vid något tillfälle bestämde de
sig för att ge bonus till folk om det blev färre olyckor i gruvan.
Det visade sig då att endast två skaderapporter lämnades in,
även om det inte var färre olyckor. Folk ville ha pengarna. De
gick från 83 till 2 rapporter på ett år. Förra julen, ordnade de
en resa för alla anställda på LKAB, till Luleå, betalade hotell,
bussresa som de fick göra före jul. Ni kan föreställa er att butiksägare
i Kiruna var glada över att ett par veckor före jul skicka
iväg dem att shoppa i Luleå!”.

Det ofärdiga hotell på toppen av Luossavaara.
De investerade 15 miljoner kronor. Jag vet inte hur många
de var. Men Niklas o var en av dem. Det är en komplicerad
historia om skatter, som jag inte förstår, eftersom Niklas o är
från Nikl och talar för snabbt för mig. Men vad jag förstår, är att
de inte kan avsluta det, och det är väldigt dyrt, och de måste
riva ner det. Vi är på väg upp. Vi klättrar över staketet, går upp
för de ofärdiga trapporna för mötet med Niklas Kirunao
och en liten
man som är modellbyggare för ett arkitekturföretag i Niklas o
De är glada att höra att jag är arkitekt (som är typ av en lögn,
eftersom jag ännu inte en arkitekt, bara en arkitekturstudent,
men jag orkar inte förklara allt.). Det ær ganska mycket vind,
och utsikten är utomordentlig, jag kan se nästan hela vägen till
Kina. Niklas o är mer än genomsnittet intresserad av arkitektur.
Vi bjuds in på kaffe på hans kontor, Niklas o “det är
bara en fem minuters bilresa”, säger han.
Matojärvi. Minnen som skulle få gamla män att gråta .
Om jag nämner ishockey, eller AIF eller Matojärvi till män som
passerat en ålder av 30 år, hænder något intressant. De blir
mjuka, emotionella, kan inte hitta ord, eller blir mycket engagerade.
Matojärvi var den första ishockeyladan i Sverige, invigdes
1956, den första matchen spelades här 1957. Den kunde då ha
en publik på 4000. Börje Salming spelade här, de stora hockeyspelarna
från Kiruna - de spelade alla här. Och dessa män, som
på den tiden var yngre män eller små barn, såg dem spela, såg
dem vinna och slåss, såg dem bli ishockeyspelare som senare
skulle spela i det svenska landslaget. Såg dem utvecklas till
legender i Matojärvi. I Kiruna, i norra Sverige. Det här är berättelsen
om Matojärvi. Det här är berättelsen om AIF och IFK, de
två ishockeylagen i Kiruna. Hur du föddes till att stödja ett av
lagen. Arbetarnas lag (AIF), och tjänstemännens lag (IFK). Idag,
långt efter att lagen har slagits samman så uppfattar människor
Jukkasjärvi
fortfarande dem som separata. De säger fortfarande, jag tillhör
AIF eller jag tillhör IFK. För dem betyder det något.
Jukkasjärvi kyrka
I taket är det mycket hål, och jag kan se himlen från insidan.
De renoverar ishallen. “Det har tagit alldeles för lång tid innan
vi började göra det här, det borde ha gjorts för länge sedan”,
berättar en av de som jobbar med renoveringen. Taket är täckt
med vit plast, det finns ingen is och det är grus på marken.
Träbänkarna är gamla, jag antar att de alltid funnits här.
“Varje lag hade sin sida”, säger de till mig, var sin hemsida,
AIF, IFK. “Vi var barn på den tiden, vi skulle klättra upp på det
taket där. Speakern kallade ner oss, vi kröp under bänkarna
och ryckte stående män i sderas byxor tills de gav oss sina
cigarettfimpar. Alla rökte på den tiden. Vi såg Börje Salming här,
han bodde i ett vitt hus på gatan här bredvid, hans mamma bor
faktiskt fortfarande kvar där än idag”. Jag fotograferar dem, jag
fotograferar de kalla ljusen och Intersport- och LKAB-skyltarna.
Och fotografier av pojklag från säsongen 99/00.
Ett besök på sameskolan.
Niklas o är lärare på sameskolan. Hon ska åka dit i ett
ärende, och ingen av oss har varit där tidigare, hon bjuder in
oss att följa med. Det är bara 5 minuters körväg bort. Det är en
gammal del och en nyare del av skolan. I mitten av matsalen är
det en stor eldstad. Väggarna är täckta av illustrationer av renar
och samernas årstider. Det samiska alfabetet i ett av klassrummen.
Innan vi åker hem så berättar Niklas o en historia om
en gammal man som hemsöker skolan.
Tuollavaara
Typiskt svensk familjemiddag.
Vi äter middag hos Kerstin, Niklas mamma. Hon är inte hemma
när vi anländer, men i bilen på väg hem, bara fem minuter bort
med de två hundarna. En som är hennes egen, och den andra
är Fredriks, Niklas bror som är i södra Sverige med sin familj på

semester. Kiruna har mest hundar per invånare i Sverige. Vi äter hemlagade
köttbullar. Pasta. Melon och ananas och sallad. Allt på samma tallrik.
Mycket skandinaviskt. Mjölk. Det är dimma och regnigt och Niklas tänder en
eld i vardagsrummet där vi äter efterrätt och dricker kaffe. Hembakad blåbärspaj.
Vi diskuterar den föråldrade - men mycket bekväma –soffan i vardagsrummet.
Och tittar på tv. Ett program om hundar som inte lyder sina ägare.
Ännu en fika.
På kvällen går jag för att hälsa på Lotta. Hon slutade sitt jobb i Stockholm
och bestämde sig för att åka direkt till Kiruna under ett år. Motivering: hon
ville vara närmare fjällen, borta från stress, närmare livet. En av de allra
första vandringar hon någonsin gjorde var Kungsleden, själv med sitt tält.