pronomen, verb (TAM), adverb - Stp - Uppsala universitet

PRONOMEN
UPPSALA UNIVERSITET
Inst. för lingvistik
Niklas Edenmyr
Grammatik, 5p.
(Denna översikt baseras mycket på den framtida nyutgåvan av Östen Dahls
Grammatik)
Översikt över kriterier för ordklassen.
o semantiska kriterier: pronomen refererar till, eller syftar på, saker
eller personer i talsituationen, dvs. deras betydelse är allmän och
varierar beroende på kontexten. Ex. Jag är trött (jag = talaren).
o morfologiska kriterier: vissa pronomen liknar substantiv i sin
böjning (personliga och demonstrativa pronomen), vissa liknar
adjektiv i sin böjning (possessiva pronomen) och andra är oböjliga
(det relativa pronomenet som).
o syntaktiska kriterier:
ersätter nominalfraser: t.ex. gubben spelade… - han
spelade…
ersätter adjektivfraser: t.ex. en glad gubbe – en sån gubbe
ersätter verb (skeenden): t.ex. Dricker han? – Gör han det?
Klassificering av pronomen: det är inte helt klart hur man ska
klassificera ordklassen pronomen.
o Viktiga typer av pronomen är:
bestämda pronomen: pronomen som ingår i eller själva
utgör bestämda nominalfraser, t.ex.: jag, hon, de, det där,
sig, varandra
frågande pronomen: pronomen som används för att bilda
frågeordsfrågor, t.ex.: vem, vad, vilken
Andra klasser är mindre traditionella, men SAG, dvs. Svenska
akademiens grammatik (1999), använder sig även av följande
klasser:
kvantitativa pronomen: inkluderar klasser som
traditionellt brukar kallas indefinita eller obestämda
pronomen, t.ex. all, varje, man, många, någon, ingen
relationella pronomen: räknas ibland i traditionella
grammatikböcker som adjektiv eller räkneord, t.ex. samma,
första, högra, själv

Bestämda pronomen.
o Traditionellt görs en uppdelning i personliga och demonstrativa
pronomen:
personliga pronomen: första och andra personens pronomen
+ hon, han, den, det, de
demonstrativa pronomen: denna, den/det/de här, den/det/de
där och den, det och de
Pronomenen den, det och de hamnar alltså i båda klasserna.
Personliga pronomen (Dahl, s. 37)
singularis pluralis
subjektsobjekts- genitiv subjektsformformform
objektsform
genitiv
1 pers jag mig -- vi oss --
2 pers du dig -- ni er --
3 pers mask han honom hans
fem hon henne hennes
utrum den den dess de/dom dem/dom deras
neutrum det det dess
3 pers reflexiv -- sig -- -- sig --
o Man kan även göra en uppdelning efter huvudsaklig användning:
anaforisk användning där pronomenet syftar till ett korrelat
tidigare i meningen eller texten, t.ex. Gubben visste inte att
han gått på en nit.
i deiktisk användning refereras till den omgivande
(fysiska) situationen, t.ex. Det här är min bil.
Generellt kan man säga att personliga pronomen ofta används mer
anaforiskt medan demonstrativa används mer deiktiskt.
o Alla bestämda pronomen har liksom substantiven olika former i
singularis och pluralis (jag – vi, du – ni).
o De skiljer sig dock ifråga om kasus. Alla första- och andrapersonspronomen
samt han, hon och (i skriftspråket) de skiljer mellan
subjekts- och objektsformer: jag – mig, du – dig, vi – oss, ni – er,
hon – henne, han – honom, de – dem (fast i talspråk är oftast
subjekts- och objektsformen densamma, dom)
Subjektsformen används när pronomenet fungerar som subjekt
eller predikativ.
o Tredjepersonsformerna har genitivformer (-s) men i första och
andra person finns speciella possessiva pronomen. Dessa skiljer sig
från genitiven i det att de liksom adjektiv kongruerar med

substantivet de förenas med.
singularis pluralis
utrumneutrumpluralisutrumkongruenskongruenskongruenskongruens neutrumkongruens
1 pers min mitt mina vår vårt våra
2 pers din ditt dina er ert era
3 pers -- -- -- -- -- --
3 pers
reflx
sin sitt sina sin sitt sina
pluraliskongruens
o Reflexiva pronomen är koreferenta med (har samma referent som)
subjektet i satsen, t.ex. Barnet slog sig. Detta gäller även för det
reciproka pronomenet varandra, ex. Pojkarna slog varandra
sönder och samman.
Frågande pronomen.
o Frågande pronomen fungerar (som frågande adverb: när, var, hur,
varför) i frågeordssatser, t.ex.
Vem vann tävlingen?
Vad gjorde hon?
Vilken dag kommer du?
o Vem och vad fungerar som nominalfraser medan vilken fungerar
dom en determinerare i nominalfrasen (vilken dag).
Kvantitativa pronomen.
Detta är som tidigare nämnts ingen traditionell kategori utan de flesta av
dessa pronomen brukar räknas som indefinita eller obestämda. I SAG ges
följande klasser:
o totalitetspronomen: ex. all, samtlig, hel
o distributiva pronomen: ex. varje, varenda, vardera, var och en
o generaliserande pronomen: ex. vilken som hels, man (som också
kallas generiskt)
o myckenhetspronomen: ex. många, mycket, få, lite
o allmänt indefinita pronomen: ex. någon, någonting, somliga
o negerande pronomen: ex. ingen, ingenting

Relationella pronomen.
VERB
Indelningen i relationella pronomen är inte heller den en traditionell
indelning. Ibland räknas en del av dessa ord till andra ordklasser, t.ex.
adjektiv och räkneord. SAG ges följande klasser:
o komparativa pronomen: ex. samma, sådan, annan
o ordinativa pronomen: ex. första, sista, nästa, förra
o perspektiva pronomen: ex. högra, bortre, rätt, fel, ena
o fokuserande pronomen: ex. själv, egen, enda
Morfologiska kriterier.
o finita verb böjs i tempus, modus och s-form/diates (aktiv/passiv)
o infinita verb är generellt sett oböjliga (vissa kan dock böjas i sform/diates)
o perfekt particip kan kongruensböjas
Semantiska kriterier.
o betecknar skeenden (aktiviteter, händelser, förlopp och belägenhet)
Syntaktiska kriterier.
o finita verb fungerar som huvudord i verbfraser och uppträder i
predikatet
o infinita verb kan även återfinnas i subjektet, objektet och attributet
Svenska verbformer och -funktioner (efter Bolander: Funktionell svensk
grammatik, 2001)
FORM
FINITA INFINITA
presens preteritum imperativ infinitiv pres. particip perf. particip supinum
krattar krattade kratta! kratta krattande krattad krattat
predikat efter andra verb/ adjektiviska tempusbildande
satsbildande substantiviskt
FUNKTION

Finita verb.
o I svenska måste varje sats innehålla ett finit verb.
o Bara finita verbformer kan ensamma utgöra predikat i en sats.
o I modern svenska har de flest verb bara tre finita verbformer:
presens (Han krattar), preteritum (Han krattade) och imperativ
(Kratta!). De två första tillhör böjningskategorin tempus. Dessa
två skiljer sig från den sistnämnda genom modus, då de två första
är indikativ.
o Mera ovanliga är:
konjunktiv: t.ex. Om jag vore du, skulle jag springa
(Förekommer i villkorsbisatser vars innehåll strider mot
verkligheten.)
optativ: t.ex. Leve konungen! Varde ljus! Det vete katten.
(Huvudsakligen i fasta uttryck.)
o I vissa svenska dialekter och i äldre svenska kongruerar verbet med
subjektet (jag springer – vi springa). Detta är vanligt i andra språk
som t.ex. engelska (I run – (s)he runs). Vissa språk har kongruens
inte bara med subjektet utan även objektet, t.ex. swahili:
S V O
Mtoto a-li-mw-ona mwalimu
barn 3.SG:SUBJ-PRET-3.SG:OBJ-se lärare
’Barnet såg läraren.’
Infinita verb.
o I svenska brukar man räkna med fyra infinita verbformer: infinitiv
(kratta), presens particip (krattande), perfekt particip (krattad)
och supinum (krattat). (Participen räknas ibland, bl.a. i SAG, som
en egen (eller två egna) ordklass(er). Detta kan fungera för particip
i svenskan, men eventuellt sämre för particip i andra språk.)
o De infinita verbformerna har förlorat många av verbens egenskaper
och har drag av andra ordklasser.
infinitiv liknar substantiv: en verbfras med ’infinitivmärket’
att + verb i infinitiv kan inneha de flesta funktioner som en
nominal fras kan (t.ex. subjekt och objekt).
participen liknar adjektiv och kan fungera som attribut eller
predikativ. Perfektparticipet böjs också som adjektiv,
medan presensparticipet är oböjligt.
o Supinum har endast en funktion och det är att bilda perfekttempus,
t.ex. har krattat eller hade krattat.

Svenskans konjugationer (verbböjningstyper) (efter Dahl, s. 67)
svaga konjugationer stark konjugation
I II III IV
imperativ kalla väg sy spring
presens kallar väger syr springer
preteritum indikativ kallade vägde sydde sprang
konjunktiv kallade vägde sydde sprunge
infinitiv kalla väga sy springa
presens particip kallande vägande syende springande
perfekt particip kallad vägd sydd sprungen
S-form / diates mm.
o Många svenska verb kan bilda ytterligare en böjningsform genom
suffixet -s, t.ex. krattas, krattades, krattats.
o Sådana former kallas traditionellt för passiva eftersom de används
i svenskans passivkonstruktioner. Ex. Jag öppnade dörren –
Dörren öppnades (av mig).
o De förekommer dock i andra konstruktioner också, som dessutom
är mer frekventa (i alla fall i talspråk), så ibland används termen sform
istället. Ex. Hunden bits., Ska vi mötas utanför posten?
o Många verb har bara s-former, t.ex. andas, djävlas, svettas. Dessa
kallas deponens eller deponensverb. Ex. Jag svettas (*Jag
svettar).
TEMPUS, ASPEKT OCH MODALITET
Inledning.
o Man kan specificera tidpunkten för en situation på olika sätt, tex.
med tempusböjning och tidsadverbial.
Det är vackert väder idag.
Det var vackert väder igår.
*Det är vackert väder igår.
Det var vackert väder idag. (dvs. tidigare idag, inte ”nu”)
o Man kan också använda temporala eller modala hjälpverb för att
uttrycka tid eller omständighet. Hjälpverb kan också uttrycka
passiv.
Det har varit vackert väder.
temporalt
hjälpverb
huvudverb
i supinum

Det kan bli vackert väder.
modalt
hjälpverb
huvudverb
i infinitiv
Jag blev bötfälld för fortkörning
passivbildande
hjälpverb
huvudverb
i perfekt
particip
o Modala hjälpverb.
Uttrycker modala begrepp som nödvändighet, möjlighet
och förmåga, t.ex. måste, kunna, få, lär, böra, skola.
Oregelbunden böjning, t.ex. kunna, kan, kunde, kunnat.
Några saknar infinitivform, tex. måste, lär.
Där verbfraser i allmänhet kan bytas ut mot gör/gjorde det
(Kommer du? – Ja, det gör jag), byts en verbfras som
inleds med ett hjälpverb ut mot det + hjälpverb:
Har du kommit? – Ja, det har jag.
Kan du läsa vad det står på skylten? – Ja, det kan jag.
Preteritumformen av skola, dvs. skulle, har en speciell
användning, ofta kallad konditionalis. Den används t.ex. i
huvudsatsen till en villkorsbisats som uttrycker ett mot
verkligheten stridande villkor, t.ex. Om det slutade regna,
skulle vi kunna gå ut.
Tempus.
o Tempus används för att placera en situation eller händelse utefter
en tidsaxel. Situationen kan uttryckas i förhållande till nuet eller till
en annan tidpunkt.
o Man skiljer mellan enkla och sammansatta tempus:
Enkla tempus uttrycks genom verbböjning. I svenskan
finns två enkla tempus: presens och preteritum.
Sammansatta tempus bildas med hjälp av temporala
hjälpverb. Sammansatta tempus är i svenskan perfekt och
pluskvamperfekt.
o Presens används i svenskan för nutid (Jag spatserar), i generisk
betydelse (Lejon äter kött) och för att referera till framtida
händelser (Jag åker till Uppsala imorgon). I narrativ (berättelser)
kan presens användas oberoende av vilken tid det utspelas i.
o Preteritum används för händelser i förfluten tid.
o Svenskan har inget enkelt tempus som uttrycker futurum, och
kanske inte heller något sammansatt tempus med denna funktion.
Ibland använder man presens, men också konstruktioner som:
ska/skall + infinitiv: t.ex. Jag ska åka till Uppsala
imorgon. Vanligtvis betyder dock detta något mer än att

något händer i framtiden, ofta betyder det också att det på
något sätt är bestämt eller avsett (jmf. Det ska regna
imorgon)
kommer (att) + infinitiv: t.ex. Jag kommer (att) åka till
Uppsala imorgon. mindre markerat än ska/skall. Kommer
kanske närmast att vara svensk futurum.
tänker + infinitiv: t.ex. Jag tänker åka till Uppsala
imorgon.
o Perfekt och pluskvamperfekt
bildas med hjälpverbet ha + supinum. (Obs! ha kan
utelämnas i bisatser.)
används (liksom preteritum) för att tala om det förflutna.
Aspekt.
o Anger den interna tidsstrukturen hos verbet.
o Anges inte genom verbböjning i svenska, men kan uttryckas på
andra sätt.
o Bland vanliga aspektformer kan nämnas
habitualis – ”vanemässig”, typ: Hon går ofta ut när det
regnar.
iterativ – ”upprepning”, typ: Hon hostade flera gånger.
progressiv – ”pågående”, typ: Hon var springandes.
imperfektiv – ”icke avslutad”, typ: Hon höll på med att
springa.
perfektiv, kompletiv – ”avslutad”, typ: Hon hade sprungit
tidigare.
Modalitet.
o Anger omständigheter kring handlingen, såsom talarens inställning
till händelsen och/eller dess relation till verkligheten.
o Uttrycker t.ex. nödvändighet, möjlighet, förmåga, vilja, tvivel och
förutsägelse.
o I modern svenska är, som nämnts tidigare, endast indikativ och
konjunktiv fullt produktiva.