Dokumentet sidan 1-2 - Katrineholms-Kuriren

4
KATRINEHOLM
DOKUMENTET
Vår älskade
Dennis
Johansson Lassas
* 29 november 1962
har hastigt lämnat oss
i stor sorg och saknad
Katrineholm
den 20 augusti 2012
MARIE
Natalie, Ronja
Carina, Cecilia, Daniel
med familjer
Övrig släkt och vänner
Släkt och vänner hälsas
välkomna till Skogskapellet
tisdagen den 25 september kl
13.00 för att tillsammans med
oss ta ett sista farväl.
Den 20 februari var det ett halvår
sedan Dennis Lassas dog. Sex
månader för övriga familjen
Lassas att bearbeta sorg, förtvivlan
och även en dos glädje vid
minnet av far och make.
Än är minnet av Dennis i högsta
grad påtagligt och ständigt
närvarande. Men livet går trots allt
vidare för Ronja, Natalie och Mia.
Timme för timme. Dag för dag.
”It’s gettin’ dark, too dark for me to see
I feel like I’m knockin’ on heaven’s door.
Knock, knock, knockin’ on heaven’s door”.
Så inleds begravningsakten.
Med Bob Dylans ”Knocking on heavens
door”.
Tisdagen 25 september 2012 13.00.
Ceremoni i Skogskapellet. Drygt 40
närvarande. Kostym, kavaj, jeans, kjol,
klänning, inget uppstyltat. Vit kista, fyra
Men först fick
jag panik när
vi kom in, när
jag insåg att
det är Dennis
som ligger där
i kistan
höga ljusstakar, en krans, flera blomster-
arrangemang, en bild på Dennis tagen i
en lycklig stund står på kistan. Den ljusa
begravningsakten. Många gråter, Mia
och barnen är så ledsna och så även släktingar
och vänner som samlats för att ta
ett sista farväl av Dennis Lassas.
Vita högtalare får jobba hårt när
Rolf Wikström tänjer på strängarna
och mullrar med sin raspiga stämma:
”Allt är bara båg mamma
allt är bara båg
Glorian som en hatt men
Hin Håle i min håg
Han som hänger där på krucifixen
snor dina stålar, slår i sig en fix sen
Allt är bara båg mamma,
Jesus är en drog”.
Mia med barnen, i svart och jeans, och
med vigselringen på vänster ringfinger.
Gifta. Tills döden skiljer dem åt. Inte
ännu, inte nu. Fortfarande gifta, ringen
en trygghet. Gift. Maken Dennis.
En bukett, ett par snabba bloss på en
sista cigg, många som kramar och ger
ett bräckligt tröstens ord. Familjen först
fram för att ta farväl av pappa, vän och
make. Sedan övriga. Laddat och känslosamt,
tårögt.
Tyst och värdigt, alla kramar Mia och barnen
och fäller tårar. Klockringning avslutar,
och efter några sekunders sista eftertänksamhet
i Dennis närvaro lämnar de
stilla, ryggarna mot kistan, tunga steg
ut. Några dröjer kvar, en sista lätt bugning
och sist ut är Ingrid Forsgren som
ger en slängkyss åt Dennis Lassas, 49 år
han blev, där han ligger i sin vita kista.
Alla samlas utanför i septemberhösten,
liksom för att sörja lite till i gemenskapen,
sedan lämnar de så sakteliga, nästan
tveksamt, går mot parkeringen, bilar som
startar och mullrar iväg. Kvar står kistan
med pappan Dennis, maken Dennis, vännen
Dennis, arbetskamraten Dennis.
LÖRDAG 9 mars 2013
Det är en ljus ceremoni då familj och vänner, släkt och arbetskamrater tar farväl av Dennis Lassas som den 20 augusti 2012 hittades död i dubbelsängen, där i familjen
Lassas hus i Laggarhult. Död men aldrig glömd. Många tårar återstår att fälla över Dennis Lassas.
Deras tårar och sorgen efter
Familj och släkt samlas hemma för att
minnas, gråta och kanske ett skratt eller
två när de tillsammans minns Dennis,
sörjer Dennis och skrattar åt glada lyckliga
minnen med Dennis.
Dennis Lassas fruktade för sitt liv. Han
fick inte den hjälp han ansåg att han behövde
för att släppa heroinmissbrukets
svarta omfamning. Sviken. Överdos står
det i obduktionen som obarmhärtigt på
uppstyltad svenska en gång för alla slår
fast att Dennis dog genom en överdos
heroin. Det fann även ett antal andra
läkemedelssubstanser i hans kropp, när
Natalie fann sin far, den där olycksaliga
morgonen. 20 augusti 2012.
Dennis Lassas hade försökt ta sitt liv
tidigare. Därför är familjen övertygad
om att Dennis valde att ända sitt liv med
det gift som under så många år fångat
hans kropp i missbruk.
Vi möts hos Mia, och det är höstlov,
yngsta dottern Ronja, nu 13 år, har en

LÖRDAG 9 mars 2013
kompis på besök och de ser på skräckfilm
och skriker skrämt till då och då.
Natalie sitter med vid köksbordet. Mia visar
ett mejl där Dennis skriver att ”det verkar
som Landstinget vill ta livet av mig”.
Natalie går på Ellwynska och läser till undersköterska.
Hon säger bestämt att hon
vill arbeta med beroendevård, som skickad
eftersom hon ofrivilligt fått en god insyn
i missbruk genom sina föräldrar.
Med stolthet berättar Mia om Ronja
som skällt ut en vän som skulle med och
ta en joint med en äldre grabb.
Mia säger att det gör henne så jävla
stolt, och att hon sa till Ronja att så ska
hon fortsätta. Hela sitt liv. Oro för beroendegener
är ständigt levande. Två föräldrar,
båda fast i missbruk av en av de
värsta drogerna, heroin, oroar. Har arvet
gått över till barnen? Men båda barnen
är starka och har sett missbrukets fasor
från insidan.
En mugg kaffe och vi pratar om
Dennis minnesceremoni. Mia blir ofta
tårögd när hon berättar. Hon säger
med känsla att hon blev rörd över upp-
slutningen och paff när deras grannar
från Laggarhult var med, och från
arbetsgivaren Elektrotjänst var de sex
personer och dessutom flera personer
från en annan firma som Dennis gjorde
arbete för.
Tre syskon och kompisar var med.
Och en del som hon inte kände igen.
Att nästan alla gick fram och kramade
Mia efter det sista farvälet vid den vita
kistan gladde henne och förvånade.
– Det har jag aldrig sett förut.
Det blev ett bra avslut, säger hon.
– Men först fick jag panik när vi kom
in, när jag insåg att det är Dennis som
ligger där i kistan.
22 år tillsammans. I nöd och lust.
När alla lämnat kapellet efter sista klock-
ringningen återvände Mia till Dennis
och pratade och tog ännu ett farväl.
Ett av många farväl som varit och som
komma ska.
– Det kändes bra att gå tillbaka och
prata med Dennis, om att han nu slipper
ångesten, smärtan och att han nu fått
frid. Jag kände att han var med oss och
det kändes som han tackade mig.
Mia är glad över att hela ceremonin
blev så mycket som Dennis var i livet.
Ett ljust och märkligt nog hoppfullt
avsked. Fem låtar som alla betydde mycket
för Dennis. Dikter som passade Dennis.
Musik och ord som beskrev just
honom. På riktigt. Dennis Lassas som
lever vidare hos så många som han berört.
– Det var flera som sa att det var just så
Dennis var.
Är Mia rädd för att återfall i heroinmissbruk?
Har hon suget? Är hon orolig för
KATRINEHOLM
5
Nyhetschef: Henrik Wising
Biträdande nyhetschef: Camilla Lillsebbas
Tipsa oss: 0150-728 60, tips@kkuriren.se
Många, om inte alla, närvarande vid Dennis Lassas begravning gav Mia en kram och några tröstens ord
på vägen, den långa väg i sorgearbete som väntar efter att make och far sannolikt gjorde ett val och valde
att avsluta sitt liv – 49 år gammal.
Dennis lever vidare men ...
Det kändes bra
att gå tillbaka
och prata med
Dennis, om att
han nu slipper
ångesten,
smärtan och
att han nu fått
frid
att åter kastas ut i en ångestfylld jakt på
knarket?
Ja, begäret är en oönskad och avskydd
och alltför trogen följeslagare som så
gärna gör sin existens påmind, och
kommer att kasta en dunkel skugga
länge än, förutspår hon.
– Jag skulle kunna ge vad som helst för
att slippa suget efter att missbruka.
Det är så lätt att trigga igång. Mia
berättar om när solens strålar lyste
upp en kullerstensgata i Eskilstuna,
när hon satt på bussen på väg
till Beroendecentrum på Mälarsjukhuset
en vacker morgon. Då kom
begäret som ett stenhårt slag i solar-
plexus. Dofter är andra triggare som kan
göra att längtan efter en tripp blir hart
när oemotståndlig.
– Då kommer heroinsuget.
Men Mia är stark och har bestämt sig.
Sedan i juni 2012 går hon på ett program
vid Beroendecentrum i Eskilstuna.