0 Attaveckorskursen for dova i Skane Iakttagelser och reflektioner En atta veckor lang folkhogskolekurs for dova agde rum i Skane i hostas. Efter kursen har en av lararna, Hans Hovenberg, skrivit ned vad han tyckt och tankt om kursen. Larare, elever och lokaler Fridhems folkhogskola i Svalov ( mellan Lund och Landskrona) anordnade under hosten 1971 i samarbete med Malmohus dovas lansforbund och ABF Skane en 8 veckors amneskurs for dova och gravt horselskadade. Enligt Lansforbundets onskemal agde kursen rum pa forbundets kursgard Ljungheda i Hollviken soder om Malmo. Kursen hade ett tiotal deltagare i varierande aldrar ( 19-60) och med varierande forkunskaper. Bland deltagarna fanns ocksa nagra utlanningar, en fran vartdera Polen, Grekland, Bulgarien och Tyskland, ett par av dem med mycket obetydliga svensk-kunskaper. Inte mindre an sex olika larare fran folkhogskolan medverkade. lngen !arare var teckensprakskunnig. Tolk medverkade vid de fiesta lektionerna, sarskilt i borjan av kursen. Kursens mal var att ge bade deltagarna och lararna erfarenhet infor eventuell fortsatt undervisning av dova i samundervisning med horande vid en vanlig folkhogskolekurs och att ge deltagarna - oavsett vidare studieplaner - tillfalle att friska upp gamla kunskaper och forvarva ny studietraning. Detar givetvis orimligt att pa grundval av denna begriinsade erfarenhet forsoka dra nagra hallbara allmanna slutsatser. En del av de iakttagelser och reflexioner som gjordes under kursen kan kanske anda vara av intresse. Tranlng l lasf6rstaelse och skrlvnlng Forst och framst upplevde vi larare starkt-chockartat-hur begriinsade kommunikationsmojligheterna for de dova var. Formagan att forsta skriftliga instruktioner och informationer var visserligen varierande, men hos de fiesta deltagarna mycket liten, beroende pa bade begransat ordforrad och bristande beharskning av sprakets formella element (andelser, relationsord). 2 SDR-Kontakt U ndervisningsarbetet inriktades fOljaktligen i hog grad pa traning i lasfOrstaelse och skrivning med varierande metoder. De medverkande lararna producerade fortlopande en betydande mangd tranings- och instruktionsmaterial och holl varandra ocksa informerade om elevernas problem och framsteg. Till nytta for andra elever Det finns ibland en tendens att enclast se pa de svarigheter som kan uppsta, nar man har handikappade elever med i grupper av "vanliga" elever. Bade vid den nu aktuella kursen och vid de kurser for synskadade, som skolan sedan nagra ar haft, har vi upplevt, att man ibland har anledning vanda pa fragestallningen och saga: Hur kan man egentligen undervisa ordentligt i en grupp som inte innehaller minst en blind och en dov elev? Nodvandigheten att parallellt utnyttja bade visuell och auditiv kommunikation innebar patagliga fordelar for ocksa de ovriga eleverna. Vidare uppstar en rad situationer, dar vissa typer av arbetsuppgifter pa ett helt annat satt an i den normala undervisningen ter sig motiverade for eleverna: ta hoglasningstriiningen, som ar en sjalvklarhet i en grupp som behover serva en synskadad ( enskilt eller i grupp), referatskrivning och andra typer av skrivovningar med inriktning pa horselskadad elevs behov. Uppenbart ar ocksa, att medvetenheten om grundlaggande kommunikationsproblem blir helt annan i grupper, som har den direkta erfarenheten av kommunikation med syn- eller horselskadad. Slutligen : Dessa triviala papekanden betyder inte, att vi forbiser huvudvinsten : att bf1da parter- den handikappade och normaleleven - tvingas till att tanka igenom och ta stallning till - och forsoka trana in losningen pa - de problem som samverkan med syn- eller hOrselhandikappade staller. Lattare fa kontakt u t a n tolk! Som niimnts var lararna inte teckensprakskunniga. Syftet var att undersoka, i vilken utstrackning tolken trots detta skulle kunna goras overflo- dig. Det gick forvanansvart bra, sa smaningom. En dellarare kom att gora den forsta erfarenheten lite ovantat genom att tolken vid nagot tillfalle uteblev pa grund av force majeure. Andra hade tillfalle att mera steg for steg minska tolkens roll. Situationen med talande larare och tolkande tolk utdomdes givetvis fran borjan som meningslOs - bandspelare hade lika val kunnat tjanstgora i sa fall. Liirarna vittnar enstiimmigt om hur mycket biittre kontakten blev, niir tolkledet kom bort. Avlasningsformagan visade sig tyvarr inte vara tillracklig (en del test gjordes) - uppenbart hade vi sjalva skapat en orimlig svarighet for kursdeltagarna genom att (av andra skal) forse kursen med sa manga olika larare. Hjalpmedel Svarta tavlan och bliidderblocket ( det senare bast: anteckningarna finns kvar och kan betittas i efterhand av den som sa vill) samt skriftprojektorn jamte stora mangder av stencilerat material, daribland en hel del sjiilvinstruerande och sjiilvriittande (bl a for "Disco", en enkel svarsregistreringsoch simultanrattningsanordning for individuellt bruk) fick i huvudsak Iosa kommunikationsproblemen for gruppen, medan lararens uppgift blev individuell handledning, under det individuella arbetet med pennan i hand. Skriftprojektorns anvandbarhet okas avsevart, om man kan anknyta den direkt till skrivmaskin ( av kulmaskinstyp, alltsa med stillastaende vals) ; med maskinskrivningsmojlighet blir kommunikationshastigheten ganska hog, om bade larare och elever ar rimligt maskinskrivningskunniga. ( Skrivmaskinstraning erbjods under kursen ocksa som ett viktigt inslag i svenskundervisningen.) lnternatlonellt teckensprak till nytta for horande I den femsprakiga gruppen hade vi ocksa tillfalle att konstatera, att forekomsten av internationella tecken i teckenspraket ar en enorm fordel. Tolken klarade vissa gruppinformationsuppgifter mycket battre an ganska mangsprakigt utbildade Iarare, och vi hade en stark kansla av att ett verkligt internationaliserat teckensprak skulle kunna ha sa utomordentliga fordelar aven for horande, att man borde ta upp £ragan om inte ett sadant sprak borde tas upp som sprakamne aven for horande. Jag vet inte, om den synpunkten poangteras tillrackligt starkt, nar de dovas organisationer soker jamka samman tecken internationellt.