Naturliga reaktioner vid Trauma - Interagera Psykologi

More documents

Recommendations

Info

Juni 2012 Vad vet vi idag? Folkhälsorapporten från Socialstyrelsen 2005 redovisar en sammanfattande modell för psykisk ohälsa. Ett psykiskt tillstånd antas påvekras av 1) personens biologiska eller kroppsliga konstitution 2) personens kognitiva förmåga att förstå, och tolka omvärlden, kunna hantera dess krav för en optimal överlevnad 3) miljöns utformning både socialt och materiellt inklusive påfrestningar. Detta resonemang bygger på tanken om helhetssyn vilket här innebär att psyke och soma är ett. De tankar och emotioner som individen har kan ge ett avtryck i somatiska tillstånd på samma sätt som ett somatiskt tillstånd ger upphov till tankar och emotioner. Detta resonemang leder till att behandling eller förbyggande av psykisk ohälsa kan förmedlas genom 1) kroppslig (biologisk) påverkan t.ex. medicinering 2) psykologisk påverkan t.ex. olika former av psykoterapi 3) förändring av den omgivande miljön Kliniskt har man sålunda tre variabler att hantera för att nå förändring av hälsotillståndet. Inom varje variabel finns dock olika alternativ d.v.s. olika typer av medicinering, olika modeller av psykoterapi och olika former av miljöpåverkan (Socialstyrelsen 2005). Av de personer i en västerländsk befolkning som förväntas uppleva ett trauma under sin livstid (60-80%) är det endast ca 5-30% som förväntas få kroniska besvär med efterföljande PTSD. Det som avgör utvecklingen av kroniska besvär i form av PTSD är relationen mellan händelsens art och grad samt individens sårbarhet/motståndskraft (Michel et al. 2010, Omvärldsbevakning maj 2011). De flesta individer som är utsatta för trauma återhämtar sig på egen hand efter en initial och förstålig period av hög stress och andra akuta reaktioner (Litz 2010). Det är således inte aktuellt att låta alla personer som drabbas genomgå någon form av efterarbete. Det kan t.o.m. vara så att efterarbete i form av frågor eller gruppsessioner kan vara skadligt och leda till PTSD om det inte är befogat. Det som krävs är någon form av screening för att avgöra vilka personer som befinner sig i riskzonen och därför får erforderligt stöd (Litz 2010). I efterförloppet av ett trauma används numer ett tidsperspektiv med tre faser som alla definierar olika behov, krav och risker för att avgöra vem som är drabbad och behöver vård och vem som klarar sig utan professionell hjälp. På svenska är termerna akutfas, mellanfas och långtidsfas vilket inte riktigt överensstämmer språkligt med dess engelska förlaga Immediate, Acute and Chronic (Litz et al 2010). I akutfasen som är relativt kort, omfattar ca 2-3 dygn, är de primära behoven säkerhet, trygghet samt praktiskt, emotionellt och socialt stöd. Reaktionerna under denna fas är ofta starka, personer kan vara förvirrade, känslorna är intensiva och någon är desorienterad vilka är normala och förväntade reaktioner. Under dessa första dygn är samtalsbehandling inte lämpligt då de drabbade inte är mottagliga. För att veta hur man bäst möter personer under denna tidsperiod har ett omfattande dokument med tydliga instruktioner kallad ”Psykologisk första hjälp” skapats (Psychological firstaid Field operations guide utgi- 4
Juni 2012 ven av ”Terrorism and disaster branch national child traumatic stress network” och ”National center for PTSD” USA). Översättningen till svenska har gjorts av Kunskapcentrum för katastrofpsykiatri. I mellanfasen handlar det om att avläsa hur den drabbade anpassar sig till konsekvenserna av det inträffade. Här är det avgörande med organisation, kontakt med professionella eller hjälpare, struktur från såväl samhällets sida som i det sociala nätverkets. De som behöver behandling bör ha identifierats under denna fas. I den sista fasen, långtidsfasen, handlar det om att behandla och följa upp de personer som har bestående svårigheter till följd av traumat (Michel et al 2010, Litz 2010, Bonanno 2011 ). Guiden ”Psykologisk första hjälp” kom till då man vetenskapligt började granska de metoder som användes vid kris och trauman. Detta sammanföll med förhållningssätt som gick ifrån det psykoanalytiska perspektivet. Man eftersträvande mer evidensbaserade metoder där andra teorier var avgörande för vilket förhållningssätt och språkbruk man som hjälpare mötte de drabbade med. Forskning om sorg utgör dels ett eget område men har på senare tid även införlivats i traumaforskningen då omständigheterna kring en förlust kan ta sig traumatiska uttryck. En forskargrupp som ägnat sig åt sorg (bereavement) är den holländska gruppen med Margarete Stroebe et al. I artikeln ”Grief work, disclosure and counseling: Do they help bereaved?” 2005 konstateras att få personer med sorgereaktion behöver professionellt stöd då den initiala intensiva sorgen klingar av med tiden. Generella behandlingsprinciper som ofta är del av vårdrutiner har inget empiriskt stöd d.v.s. alla patienter kan inte behandlas på samma sätt utan det måste till en individuell anpassning. Om man uppmanar till terapeutiskt stöd så leder det oftast till sämre resultat än om personen själv söker hjälp. Likaså kan terapeutiskt stöd i ett tidigt skede påverka självläkningen negativt. Dessa resultat var inte nya då det skrevs 2005 men Strobe påpekar att trots att detta resultat framkommit i flera omfattande studier så når resultatet inte fram till klinikerna eller allmänheten. Gupta och Bonanno skriver i sin artikel ”Complicated grief and deficits in emotional expressive flexibility” (2011) att skillnaden mellan de som har komplicerad sorg och de som inte har det kan hänföras till en hypotes om emotionell flexibilitet. Det handlar sålunda inte om obearbetade känslor och upplevelser utan om begränsad förmåga att påverkas av såväl inre som yttre stimuli som kan tänkas förändra pågående känslotillstånd. Det kan översättas till att en person som har förmåga att känna glädje eller hindra negativa känsloyttringar i vissa situationer har större chans att återfå sin hälsa snabbare jämfört med den som inte har det. Redan 1966 skrev Richard Lazarus boken”Psychological stress and the coping process”. Lazarus var stressforskare vid University of Californa Berkely och kom att intressera sig för bemästring som han definierade som en stressreaktion. Tillsammans med Susan Folkman definierade de bemästring/coping som en process istället för ett statiskt tillsstånd (Lazaraus 1984). Det beskrevs som strategier som tillämpas för att bemästra de påfrestningar som drabbar individer. Strategierna var såväl mentala som beteendemässiga reaktioner för att bemästra, tolerera eller reducera påfrestningar eller de känslor påfrestningarna orsakade. 5
Page 1 and 2: Naturliga reaktioner vid Trauma Fö
Page 3: Juni 2012 att bibehålla anknytning
Page 7 and 8: Juni 2012 En andra faktor som anvä
Page 9 and 10: Referenser Juni 2012 Agaibi CE, Wil

Naturliga reaktioner vid Trauma - Interagera Psykologi

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?