Naturliga reaktioner vid Trauma - Interagera Psykologi

Naturliga reaktioner vid Trauma
Författare
Christina Fischler Leg psykolog
christina.fischler@gmail.com
Juni 2012
Inom området trauma, kris och sorg finns i dag omfattande kunskaper som är metodologiskt
hållbara, replikerade och väl förankrade såväl nationellt som internationellt. Metoder och förhållningssätt
är sammanfattade i guider och konsensusdokument som leder professionella att
hantera situationer och individer utifrån bästa tillgängliga kunskap. Trots denna nyare kunskap
finns det fortfarande såväl behandlingsmetoder som förhållningssätt inom t.ex. vården
som bygger på teorier med lägre vetenskaplig hållbarhet.
Kunskapen om reaktioner vid trauma, kriser och sorg har varit i fokus i svensk samhällsdebatt
såväl som inom forskning sedan den omfattande bussolyckan i Måbödalen, Norge 1988
där 16 skolbarn och föräldrar från Kista utanför Stockholm omkom (Michel et al 2001). Erfarenheterna
från den olyckan tillsammans med tidigare olyckor av omfattande karaktär blev
utgångspunkten för Socialstyrelsens initiativ att utforma allmänna råd om psykosocial katastrofberedskap.
Dessförinnan hade Sverige inga generella råd och heller ingen omfattande
erfarenhet samlad i någon form av generella riktlinjer (Michel et al 2001).
Trots avsaknad av riktlinjer fanns i Sverige en syn på begreppet kris, dess förlopp och förväntat
utfall med rötter i den psykoanalytiska teoribildningen (Thernlund 1995). Dessa härstammade
från den historiska branden på nattklubben Coconut Grove i USA på 40-talet (Erich
Lindeman). I Sverige utvecklades dessa teorier och fick sin främsta förespråkare hos Johan
Cullberg och dennes artiklar i Läkartidningen 1962 och bok ”Kris och utveckling” 1975.
Boken fyllde ett tomrum där det saknades kunskap om hur man bäst förstod och mötte de reaktioner
som uppstod vid en kris. Boken fick stort genomslag och användes på flertalet vårdutbildningar
i Sverige ända fram till 90-talets början. Schematiskt framställdes den psykodynamiska
kristeorin som en följd av yttre eller inre trauma som innebar en stor påfrestning.
Förloppet ansågs ha olika faser som var kronologiska med beteckningarna chockfas, reaktionsfas,
bearbetningsfas och nyorienteringsfas. Inramningen av dessa faser var sorgearbetet
som antogs bearbeta upplevelsen av traumat. En annan bärande idé var att om man hoppade
över någon del i sorgearbetet kunde det uppstå negativa följdverkningar såsom somatisk sjukdom
eller psykisk ohälsa. Termerna för detta var inkapslad sorg eller obearbetat kris.
Utifrån denna teori skapades det krismottagningar inom vården som hade till uppgift att hjälpa
människor att sörja på ett sätt som förebyggde sjuklighet (Boethius el al 1977, Stenstedt K
1973). Krisbegreppet blev förankrat i den vård som gavs och fick normativ karaktär där det
framstod som om det fanns ett rätt eller fel vad gällde hur man sörjer och hur man hanterar en
kris. Enligt Gunilla Thernlund (1995) blev ”den psykodynamiska kristeorin en kulturell föreskriven
norm. Avvikelserna från denna norm blev patologiserande”.
Boken ”Kris och utveckling ” bygger på två artiklar 1962 (Cullberg 2007). Artiklarna redovisar
vad 59 kvinnor på kvinnokliniken vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm upplevt i sam-
1

Juni 2012
band med att de förlorat ett barn vid eller inom en vecka efter förlossningen. Forskningsmetoden
som användes var ostrukturerade intervjuer ett år efter barnets död. Strukturen tillfördes
efterhand och resulterade i modellen med de fyra faserna. Cullberg ansåg att dessa faser var
urskiljningsbara efter att ha intervjuat de 59 kvinnorna. Metoden kan betecknas som kvalitativ.
Förutom kvinnorna hade personal vid avdelningen också intervjuats. Artiklarna väckte uppmärksamhet
vilket ledde till att författaren blev efterfrågad som föreläsare. Under 1975 sammanfattades
dessa artiklar och kompletterades med nya litteraturstudier om bl.a. utvecklingskriser
i boken ”Kris och utveckling”. Man kan notera att det inte någonstans i boken står att
det rör sig om endast 59 kvinnor på en kvinnoklinik där de förlorat ett barn i samband med
eller inom en vecka efter en förlossning. Detta blev underlag för en modell som beskrivs som
generell och som rör alla människor oavsett vad de varit med om.
Med tanke på hur stor genomslagskraft en enskild bok och dess innehåll haft på utvecklingen
av vårdprogram, omhändertagande och generella förhållningssätt till personer i kris i Sverige
kunde det vara intressant att undersöka teorins giltighet.
Det är inte bara i Sverige som den psykoanalytiska teorin legat till grund för omhändertagande
av personer i kris. Det är heller inte bara här som nyare kunskap på området har haft
svårt att slå igenom. Flertalet forskare har ägnat tid och studier åt att försöka förstå varför det
är så komplicerat att ändra allmänhetens uppfattning om vad som är evidensbaserad kunskap
vid kris, sorg och trauma. Det man diskuterar i det sammanhanget är mytbildning. Middleton
W et al skrev ”An international perspective of bereavement related concept”. Enligt deras
undersökning av de fyra myterna 1) att inte uppleva oro/sorg/kris leder till komplicerad reaction
2) man måste bearbeta negative och svåra erfarenheter 3) avsaknad av sorgereaktion är
patologisk 4) uppskjuten reaktion orsakad av förnekande leder till patologisk anpassning, fann
de att ingen av dessa myter har evidens.
Wortman och Silver ifrågasatte i sin banbrytande artikel 1993 om det var nödvändigt med en
depression efter en förlust, huruvida det var nödvändigt att känna sorg och smärta efter en
förlust och om man inte kände det så leder det till patologiskt tillstånd samt att all förlust slutar
i ett accepterande av det inträffade.
Samma slutsats redovisas av Borner&Wortman (2001) där författarna också levererar kritik
mot stadie/fas-teorier om sorg/kris. Den huvudsakliga invändningen består i att teorierna inte
förklarar de stora individuella variationerna i reaktioner samt att de inte tar hänsyn till sammanhanget
som påverkar reaktionerna. De påpekar det orimliga i att det endast är ca 25 % av
populationerna som reagerar på” rätt” sätt. De övriga ca 75 % bör enligt teorin vara patologiska.
De belyser också rigiditeten i att ha en stadie/fasteori som ofta används som en måttstock
på hälsa istället för att se de omfattande individuella variationerna.
Några antaganden som kritiseras i deras artikel är 1) efter en förlust kommer man att genomgå
en period av intensiv sorg 2) om man inte upplever detta är det en signal om att processen inte
fungerar normalt och att man som en följd av detta kommer att få hälsoproblem 3) för att
komma igenom sorgen/krisen måste ett arbete i form av konfrontation eller bearbetning ske 4)
2

Juni 2012
att bibehålla anknytningen till den förlorade personen anses patologiskt 5) i slutet av ett förlopp
kommer man att acceptera förlusten. Deras slutsats var att samtliga påstående saknade
empiriskt stöd.
Dyregrov (2006) har sammanfattat myterna i en artikel på följande sätt 1) att sorgeprocessen
är indelad i stadier 2) att alla måste gå igenom en sorgebearbetning 3) satt alla måste tala om
det svåra 4) att sorg är en processmed en fast början och ett väldefinierat slut. Han betonar att
så inte är fallet utan att det är en stor variation i hur individen hanterar sin situation.
Att samtalet är nödvändigt för att hantera en traumatisk situation har länge genomsyrat all syn
på krisbehandling. Efter 9/11, terrorattacken mot New York, Twin Tower, studerade Seery et
al (2008) en population om 2138 personer som alla upplevt terrorattacken i någon form. De
deltog i en webbaserad enkät där man uppmanades att skriva om sin upplevelse av terrorattacken.
Under två års tid fyllde samma personer i ett antal webbenkäter inkl. hälso – och sjukdeklaration.
Slutsatsen som dras är att de personer som uttrycker sig minst alternativt inte alls
mår bättre (uppfyller inte kriterierna för Post Traumatiskt Stress Disorder(PTSD) än de som
uttrycker starka känslor och upplevelser initialt. I Sverige presenterades denna artikel i massmedia
under rubriken ”alla behöver inte tala”. Detta ledde till aktivitet på diverse sociala forum
och radiokanaler där bl.a. undertecknad blev intervjuad. Det som förvånade mest var att
detta uppfattades som ”ny kunskap”. Vid förklaringen att detta inte var ny kunskap blev förvirringen
om möjligt ännu större.
Bonanno (2011) sammanfattar att avsaknaden av förväntad reaktion d .v.s. kristillstånd med
upprördhet, tårar, förvirring etc. länge förvirrat såväl forskare som lekmän. Tolkningen var att
personen i fråga som inte reagerat antingen var emotionellt ”stark” eller hade en emotionell
stumhet. Avsaknaden av reaktion skulle leda till inkapslad psykopatologi. Idag menar Bonanno
att det finns övertygande bevis om att detta inte stämmer. Ska vi kunna förstå dessa
reaktioner krävs att man använder sig av andra förklaringsmodeller som framförallt är differentierade
och komplexa.
I forskningen om svenskar som drabbades av tsunamikatastrofen 2004 är även detta ett av
flera resultat. I 6-års uppföljningen av de 2643 personer som svarade på enkäten har ca 80 %
av de som drabbades särskilt svårt, vilket här innebär att vara utsatt för livshot och eller förlorat
nära anhörig, inte utvecklat PTSD. Ca 20 % har däremot utvecklat PTSD (Bergh Johannesson
el al).
Numer, år 2012, finns en tilltagande mängd ny kunskap om trauma, kris, sorg, om förlopp
och individuell variation som bygger på forskning såväl nationellt som internationellt. Trots
det har vi i Sverige ännu inte nått fram till en självklar syn på hur vård och bemötande av personer
i kris ska se ut. Socialstyrelsen har gett ut riktlinjer (Socialstyrelsen 2008), Kunskapscentrum
för katastrofpsykiatri (arbetar på uppdrag av socialstyrelsen) har redovisat rekommenderade
behandlingsalternativ utifrån International society for traumatic stress studies
(ISTSS) och funnit att teorier inom det kognitiva beteendeteorietiska spektret har högst evidens.
Trots detta är det inte självklart att stöd som ges till en person i kris överensstämmer
med dessa riktlinjer.
3

Juni 2012
Vad vet vi idag? Folkhälsorapporten från Socialstyrelsen 2005 redovisar en sammanfattande
modell för psykisk ohälsa. Ett psykiskt tillstånd antas påvekras av
1) personens biologiska eller kroppsliga konstitution
2) personens kognitiva förmåga att förstå, och tolka omvärlden, kunna hantera dess krav
för en optimal överlevnad
3) miljöns utformning både socialt och materiellt inklusive påfrestningar.
Detta resonemang bygger på tanken om helhetssyn vilket här innebär att psyke och soma är
ett. De tankar och emotioner som individen har kan ge ett avtryck i somatiska tillstånd på
samma sätt som ett somatiskt tillstånd ger upphov till tankar och emotioner.
Detta resonemang leder till att behandling eller förbyggande av psykisk ohälsa kan förmedlas
genom
1) kroppslig (biologisk) påverkan t.ex. medicinering
2) psykologisk påverkan t.ex. olika former av psykoterapi
3) förändring av den omgivande miljön
Kliniskt har man sålunda tre variabler att hantera för att nå förändring av hälsotillståndet.
Inom varje variabel finns dock olika alternativ d.v.s. olika typer av medicinering, olika modeller
av psykoterapi och olika former av miljöpåverkan (Socialstyrelsen 2005).
Av de personer i en västerländsk befolkning som förväntas uppleva ett trauma under sin livstid
(60-80%) är det endast ca 5-30% som förväntas få kroniska besvär med efterföljande
PTSD. Det som avgör utvecklingen av kroniska besvär i form av PTSD är relationen mellan
händelsens art och grad samt individens sårbarhet/motståndskraft (Michel et al. 2010, Omvärldsbevakning
maj 2011). De flesta individer som är utsatta för trauma återhämtar sig på
egen hand efter en initial och förstålig period av hög stress och andra akuta reaktioner (Litz
2010). Det är således inte aktuellt att låta alla personer som drabbas genomgå någon form av
efterarbete. Det kan t.o.m. vara så att efterarbete i form av frågor eller gruppsessioner kan
vara skadligt och leda till PTSD om det inte är befogat. Det som krävs är någon form av screening
för att avgöra vilka personer som befinner sig i riskzonen och därför får erforderligt
stöd (Litz 2010).
I efterförloppet av ett trauma används numer ett tidsperspektiv med tre faser som alla definierar
olika behov, krav och risker för att avgöra vem som är drabbad och behöver vård och vem
som klarar sig utan professionell hjälp. På svenska är termerna akutfas, mellanfas och långtidsfas
vilket inte riktigt överensstämmer språkligt med dess engelska förlaga Immediate, Acute
and Chronic (Litz et al 2010). I akutfasen som är relativt kort, omfattar ca 2-3 dygn, är de
primära behoven säkerhet, trygghet samt praktiskt, emotionellt och socialt stöd. Reaktionerna
under denna fas är ofta starka, personer kan vara förvirrade, känslorna är intensiva och någon
är desorienterad vilka är normala och förväntade reaktioner. Under dessa första dygn är samtalsbehandling
inte lämpligt då de drabbade inte är mottagliga. För att veta hur man bäst möter
personer under denna tidsperiod har ett omfattande dokument med tydliga instruktioner
kallad ”Psykologisk första hjälp” skapats (Psychological firstaid Field operations guide utgi-
4

Juni 2012
ven av ”Terrorism and disaster branch national child traumatic stress network” och ”National
center for PTSD” USA). Översättningen till svenska har gjorts av Kunskapcentrum för katastrofpsykiatri.
I mellanfasen handlar det om att avläsa hur den drabbade anpassar sig till konsekvenserna av
det inträffade. Här är det avgörande med organisation, kontakt med professionella eller hjälpare,
struktur från såväl samhällets sida som i det sociala nätverkets. De som behöver behandling
bör ha identifierats under denna fas.
I den sista fasen, långtidsfasen, handlar det om att behandla och följa upp de personer som har
bestående svårigheter till följd av traumat (Michel et al 2010, Litz 2010, Bonanno 2011 ).
Guiden ”Psykologisk första hjälp” kom till då man vetenskapligt började granska de metoder
som användes vid kris och trauman. Detta sammanföll med förhållningssätt som gick ifrån det
psykoanalytiska perspektivet. Man eftersträvande mer evidensbaserade metoder där andra
teorier var avgörande för vilket förhållningssätt och språkbruk man som hjälpare mötte de
drabbade med.
Forskning om sorg utgör dels ett eget område men har på senare tid även införlivats i traumaforskningen
då omständigheterna kring en förlust kan ta sig traumatiska uttryck. En forskargrupp
som ägnat sig åt sorg (bereavement) är den holländska gruppen med Margarete Stroebe
et al. I artikeln ”Grief work, disclosure and counseling: Do they help bereaved?” 2005 konstateras
att få personer med sorgereaktion behöver professionellt stöd då den initiala intensiva
sorgen klingar av med tiden. Generella behandlingsprinciper som ofta är del av vårdrutiner
har inget empiriskt stöd d.v.s. alla patienter kan inte behandlas på samma sätt utan det måste
till en individuell anpassning. Om man uppmanar till terapeutiskt stöd så leder det oftast till
sämre resultat än om personen själv söker hjälp. Likaså kan terapeutiskt stöd i ett tidigt skede
påverka självläkningen negativt. Dessa resultat var inte nya då det skrevs 2005 men Strobe
påpekar att trots att detta resultat framkommit i flera omfattande studier så når resultatet inte
fram till klinikerna eller allmänheten.
Gupta och Bonanno skriver i sin artikel ”Complicated grief and deficits in emotional expressive
flexibility” (2011) att skillnaden mellan de som har komplicerad sorg och de som inte har
det kan hänföras till en hypotes om emotionell flexibilitet. Det handlar sålunda inte om obearbetade
känslor och upplevelser utan om begränsad förmåga att påverkas av såväl inre som
yttre stimuli som kan tänkas förändra pågående känslotillstånd. Det kan översättas till att en
person som har förmåga att känna glädje eller hindra negativa känsloyttringar i vissa situationer
har större chans att återfå sin hälsa snabbare jämfört med den som inte har det.
Redan 1966 skrev Richard Lazarus boken”Psychological stress and the coping process”.
Lazarus var stressforskare vid University of Californa Berkely och kom att intressera sig för
bemästring som han definierade som en stressreaktion. Tillsammans med Susan Folkman definierade
de bemästring/coping som en process istället för ett statiskt tillsstånd (Lazaraus
1984). Det beskrevs som strategier som tillämpas för att bemästra de påfrestningar som drabbar
individer. Strategierna var såväl mentala som beteendemässiga reaktioner för att bemästra,
tolerera eller reducera påfrestningar eller de känslor påfrestningarna orsakade.
5

Juni 2012
Den teoretiska grunden var att individen gör en kognitiv bedömning av stressorn vilket innebär
att stressfyllda händelser måste upplevas som påfrestande för att en stressreaktion skall
uppstå. Avgörande för detta är individens bakgrund d.v.s. olika individer hanterar en och
samma situation på olika sätt. Likaså beskrevs att copingteorin hade tre grundläggande egenskaper
1) det är ett processperspektiv, 2) copingbegreppet måste betraktas i sitt aktuella sammanhang,
3) coping är del av processen men säger inget om resultatet. En sammanfattning av
det är att människor gör sitt bästa i svåra situationer men det betyder inte att vi alltid gör något
som är bra. Den initiala situationen kan leda till att man primärt skyddar sig själv vilket gör att
man både undviker och förnekar för att slippa ta in det inträffade. Först efter ett tag då informationen
hunnit processas går det att hantera det på annat sätt (Lazarus 1984).
I dag är coping en av flera faktorer som används för att förstå de mekanismer som leder till att
vissa individer inte utvecklar PTSD medan andra gör det. Se figur nedan
Figure 12.1 The coping process
Source: Adapted from Lazarus (1999: 198). © 1999. Reprinted by permission of Free Association Books.
De strategier som ursprungligen definierades var konfrontation, distansering, självkontroll,
söka socialt stöd, ta ansvar, flykt-undvikande, planerad problemlösning, positiv omtolkning.
För att ha god copingkompetens menade Lazarus & Folkman att man bör ha tillgång till olika
strategier och använda dem på ett varierat sätt. Vilket betyder att en och samma individ vid ett
tillfälle är distanserad och eller undvikande för att i ett annat skede vara konfrontativ och problemlösande.
Allt detta beroende på var i processen man befinner sig (Lazarus 1984).
Denna modell påminner om Stroebe´s ”Dual-process Model of coping with bereavement”
2001 där Stroebe menar att individen pendlar mellan att bygga upp en ny tillvara och att orientera
sig om förlusten (Restoration-oriented and Loss-oriented). Få människor ägnar sig enbart
år det ena utan livet innehåller både glädje och sorg inom ramen för sorg. Se figur nedan
6

Juni 2012
En andra faktor som används för att förklara varför vissa individer utvecklar PTSD medan
andra inte gör det trots samma utsatthet är motståndskraft eller ”resiliance”. Definitionen på
resilience är komplex men förenklat handlar det om anpassning till en svår situation där faktorer
som 1) Socialt stöd innebärande kommunikationsförmåga, positiva känslor, uppskattning
och altruism är avgörande ihop med 2) Självtillit innebärande känsla av kontroll, självförtroende,
positiv förebild, känsla av mening (KASAM), emotionell flexibilitet, kognitiv förmåga
och problemlösningsförmåga (Rolf 1999, Michel et al 2010)
Komplexiteten i dessa variabler beskrivs utförligt i Bonanno (2012) ”Resilience to loss and
potential trauma”. Han betonar att heterogeniteten vid utfall av trauma är förväntad. Om vi
ska förstå varför vissa individer som utsatts för trauma inte utvecklar PTSD krävs ett förhållningssätt
som inbegriper såväl beroende som oberoende faktorer som påverkar hur varje enskild
variabel faller ut i just inträffade trauma. Artikeln belyser också en mycket intressant
fråga om huruvida det går ut lära ut motståndskraft. Slutsatsen han drar blir att det sannolikt
inte går utan att det tvärtom blir kontraindicerande och t.o.m. kan skapa svårigheter för individen.
I en artikel av Agaibi (2005) har man funnit att hög copingförmåga och hög grad av resiliance
ofta sammanfallar vid positiva utfall vid trauma d.v.s. de individer som har såväl hög resiliensce
som hög copingförmåga utveckar sällan PTSD.
I inledning skrevs att ca 5-30% av de som utsätts för trauma utvecklar PTSD. Detta betyder
att det är fler individer som inte utvecklar PTSD trots trauma än de som gör det.
Paradigmskiften är ofta svåra och tidsödande. I artiklar från 80-talet som hantera kris, sorg
och trauma pratas om paradigmskifte (Silver&Wortman 1989; Borner&Wortman 2001; Dyregrov
2006). Skiftet går från psykoanalytisk kristeori till modern kristeori som innebär forskning
om coping, rescilience, omständigheter som avgör, individuella skillnader, den normala
variationen i responser etc.
Paradigmskiftet har redan inträffat och forskningen är omfattande men av någon anledning så
slår det inte igenom fullt ut. Det kan exemplifieras med CeFAMs(centrum för allmänmedicin,
Karolinska Institutet, Stockholms Läns landsting) Rapport ”Tillbaka i Stockholm efter Tsu-
7

Juni 2012
namikatastrofen” 2007 där författarna med en mening i en rapporten omfattande 80 sidor hänvisas
till artikeln av Agaibi 2005 (Trauma, PTSD anda Resilience). CeFAM skriver ”Aktuell
forskning har visat att det finns många människor, som trots att det varit med om extremt
svåra upplevelser, tycks klara sig bra med enbart hjälp av stöd från sin närmaste omgivning”.
Övrig litteratur i referenslistan bygger på artiklar som främst stöder de empiriskt icke belagda
teorier som tidigare har beskrivits.
Ett annat exempel är de två tidningsartiklar som publicerades i två av Sveriges största
morgontidningar; Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, 13 oktober 2010 då gruvarbetarna
i Chile räddades efter 33 dygn innestängda i San Joségruvan i Copiapó. Per-Olof Michel docent
vid Centrum för katastrofpsykiatri säger ”De flesta kommer att klara sig bra” Hela artikeln
har sedan en positiv inställning till återhämtning. Tom Lundin professor vid samma centrum
säger å andra sidan ” Efter glädjen kommer traumat” Artikeln räknar sedan upp allt som
med stor sannolikhet leder till utvecklandet av PTSD.
I en slumpmässig svensk sökning på Google på termen ”kris” hittades en uppsats från Sjuksköterskeprogrammet,
Institutionen för Vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademi, Göteborgs
Universitet 2012. Rubriken var ”Omvårdnad av människor drabbade av traumatisk
kris -Evidensbaserade omvårdnarsåtgärder riktade till allmänsjuksköterskan”. Uppsatsen definierade
kris utifrån tre olika teorier varav en är Cullbergs definition. Däremot fanns det inget
av den nyare kunskapen. Hur kommer det sig att en högskola accepterar litteratur som inte
lever upp till normen för vad aktuell forskning innebär? Det står ingenstans i uppsatsen vilken
teori som är basen för kristeorin enligt Johan Cullberg. Tvärtom tror läsaren att Cullbergs teori
är generell och på så sätt allmängiltig för människan och inte en av flera teoretiska modeller
av människans psyke.
Det finns omfattande forskning idag som med bra metodik och internationell spridning påvisar
att reaktioner vid trauma är heterogena vilket innebär att personer som utsätts för samma
typ av trauma kan vissa av dem utveckla PTSD medan andra inte gör det. Viktiga påverkande
faktorer är förekomst av bl.a. motståndskraft/resilience och förmåga att bemästra situationen
(coping). Området är stort och komplext och det krävs fortsatt forskning för att bättre förstå
hur man kan motverkar utvecklandet av PTSD och hur man behandlar tillståndet.
En viktig uppgift för alla som arbetar inom trauma och krisområdet med forskning, utbildning
och behandling är det som kallas för det tredje uppdraget d.v.s. kommunicera kunskapen till
allmänheten. Det råder en brist på aktuell kunskap hos allmänheten om de omfattande och
avgörande forskningsresultat som finns inom området.
8

Referenser
Juni 2012
Agaibi CE, Wilson JP. Trauma, PTSD and resilience. Trauma, Violance and Abuse 2005, 6:
3, p195-216.
Backman E, Silander V, Svantesson C. Omvårdnad av människor drabbade av traumatisk
kris- evidensbaserade omvårdnadsåtgärder riktade till allmänsjuksköterskan. Kandidatuppsats
Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet 2012.
Bergh Johannesson K, Arnberg KA, Michel PO. Sex år efter flodvågskatastrofen 2004. Uppföljning
av överlevande svenskar. Läkartidningen, in press.
Boerner K, Wortman CB. Bereavement. In: International Encyclopedia of the Social & Behavioral
Sciences 2001 p1151-1155
Boethius E el al. Kristerapi – ett alternativ? Läkartidningen 1977;74(15): 1501-1503
Bonanno GA, Westphal M, Mancini AD. Resilience to Loss and Potential trauma. Annual
review of Clinical Psychology, 2011, 7:511-35
Cullberg J. Kris och utveckling. Natur och Kultur, Stockholm, 1975.
Cullberg J. Mitt psykiatriska liv Memoarer. Natur och Kultur, Stockholm, 2007.
Dagens Nyheter 13 oktober 2010 http://www.dn.se/nyheter/varlden/professor-efter-gladjenkommer-traumat
Dyregrov A. Komplisert sorg: teori og behandling. Tidskrift for norsk psykologforening 2006:
(43): 779-786
Foa EB, Keane TM, Friedman MJ, Cohen JA. Effective treatments for PTSD. In: Practice
guidelines for the international Society for traumatic stress studies (ISTSS). New York; The
Guilford Press; 2009.
Gupta S, Bonnano GA. Complicated grief and deficits in emotional expressive flexibility.
Journal of Abnormal Psychology 2011. 120: 3 635-643
Lazarus R. Psychological stress and the coping process. McGraw-Hill. New York 1966
Lazarus, R, Folkman S. Stress, Appraisal and Coping. 1984 New York: Springer, Cop
Lindeman E. Symptomatology and management of acute grief. American Journal of Psychiatry
1944 p.141-148
Litz BT, Maguen S. Early intervention for trauma. In Friedman MJ, Meane TM, resick PA,
editors. Handbook of PTSD. New York: The Guilford Press , 2007. P. 306-329
Michel PO, Lundin T, Otto U. Psykotraumatologi. Studentlitteratur; 2001.
9

Juni 2012
Michel PO, Bergh Johannesson K, Lundin T, Nilsson D, Otto U. Psykotraumatologi, Studentlitteratur,
2010.
Michel PO, Johannesson KB, Arnberg F, Lundin T. omvärdsbevakning Kunskapscentrum för
katastrofpsykiatri maj 2011. Uppsala Universitet
Michelsen H, Schulman A, Håkansson E, Hultman C. Tillbaka I Stockholm efter tsunamikatastrofen
Rapport 2007:1 CeFAm
Middleton W, Moylan A, Raphael B, Burnett P, Martinek N. An International perspective on
bereavement related concepts. Aust N Z Journal of Psychiatry 1993; 27:457-563
National Child Traumatic Stress network and National center for PTSD, Psychological First
Aid: Field Operations Guide 2 nd Edition, July, 2006 www.nctsn.ors
Rolf JE, Johnson JL. Opening doors to resilience intervention for prevention research. In MD
Glantz JL Johnson Resilience and development: positive life adaptions. New York: Plenum
press. 1999. p 229-249.
Seery M, Silver RC, Holman EA, Whitney AE, Thai QC. Expressing thoughts and feelings
following a collective trauma: immediate response to 9/11 predict negative outcomes in a national
sample. Journal of Consulting and Clinical Psychology 2008. 76; 4, p657-667.
Socialstyrelsen Folkhälsorapport 2005
Socialstyrelsen Krisstöd vid allvarlig händelse 2008
Stenstedt K. Krisbehandling i öppenvårdsteam – ett psykiatriskt vårdalternativ. Läkartidningen
1973;70(46):4154-4158
Stroebe W, Schut H, Stroebe M. Grief work, disclosure and counseling: Do they help the bereaved?
Clinical Psychology Review 2005; 25:395-414.
Stroebe M, Schut H. Models of coping with bereavement: a review. In Stroiebe M, Hansson
RO, Stroebe W, Schut H. Handbook of bereavement research. American Psychology Association
2002.
Svenska Dagblandet 13 oktober 2010 http://www.svd.se/nyheter/inrikes/overlakare-de-flestakommer-att-klara-sig-bra_5501257.svd
Thernlund G. Från Psykodynamisk kristeori till copingbegreppet. Socialmedicinsk tidskrift 1,
1995.p 4-10
Wortman CB, Silver RC. The myths of coping with loss. Journal of Clin Psycholog 1989,
Jun; 57 (3): 349-357
10