Naturliga reaktioner vid Trauma - Interagera Psykologi
Naturliga reaktioner vid Trauma - Interagera Psykologi
Naturliga reaktioner vid Trauma - Interagera Psykologi
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Naturliga</strong> <strong>reaktioner</strong> <strong>vid</strong> <strong>Trauma</strong><br />
Författare<br />
Christina Fischler Leg psykolog<br />
christina.fischler@gmail.com<br />
Juni 2012<br />
Inom området trauma, kris och sorg finns i dag omfattande kunskaper som är metodologiskt<br />
hållbara, replikerade och väl förankrade såväl nationellt som internationellt. Metoder och förhållningssätt<br />
är sammanfattade i guider och konsensusdokument som leder professionella att<br />
hantera situationer och indi<strong>vid</strong>er utifrån bästa tillgängliga kunskap. Trots denna nyare kunskap<br />
finns det fortfarande såväl behandlingsmetoder som förhållningssätt inom t.ex. vården<br />
som bygger på teorier med lägre vetenskaplig hållbarhet.<br />
Kunskapen om <strong>reaktioner</strong> <strong>vid</strong> trauma, kriser och sorg har varit i fokus i svensk samhällsdebatt<br />
såväl som inom forskning sedan den omfattande bussolyckan i Måbödalen, Norge 1988<br />
där 16 skolbarn och föräldrar från Kista utanför Stockholm omkom (Michel et al 2001). Erfarenheterna<br />
från den olyckan tillsammans med tidigare olyckor av omfattande karaktär blev<br />
utgångspunkten för Socialstyrelsens initiativ att utforma allmänna råd om psykosocial katastrofberedskap.<br />
Dessförinnan hade Sverige inga generella råd och heller ingen omfattande<br />
erfarenhet samlad i någon form av generella riktlinjer (Michel et al 2001).<br />
Trots avsaknad av riktlinjer fanns i Sverige en syn på begreppet kris, dess förlopp och förväntat<br />
utfall med rötter i den psykoanalytiska teoribildningen (Thernlund 1995). Dessa härstammade<br />
från den historiska branden på nattklubben Coconut Grove i USA på 40-talet (Erich<br />
Lindeman). I Sverige utvecklades dessa teorier och fick sin främsta förespråkare hos Johan<br />
Cullberg och dennes artiklar i Läkartidningen 1962 och bok ”Kris och utveckling” 1975.<br />
Boken fyllde ett tomrum där det saknades kunskap om hur man bäst förstod och mötte de <strong>reaktioner</strong><br />
som uppstod <strong>vid</strong> en kris. Boken fick stort genomslag och användes på flertalet vårdutbildningar<br />
i Sverige ända fram till 90-talets början. Schematiskt framställdes den psykodynamiska<br />
kristeorin som en följd av yttre eller inre trauma som innebar en stor påfrestning.<br />
Förloppet ansågs ha olika faser som var kronologiska med beteckningarna chockfas, reaktionsfas,<br />
bearbetningsfas och nyorienteringsfas. Inramningen av dessa faser var sorgearbetet<br />
som antogs bearbeta upplevelsen av traumat. En annan bärande idé var att om man hoppade<br />
över någon del i sorgearbetet kunde det uppstå negativa följdverkningar såsom somatisk sjukdom<br />
eller psykisk ohälsa. Termerna för detta var inkapslad sorg eller obearbetat kris.<br />
Utifrån denna teori skapades det krismottagningar inom vården som hade till uppgift att hjälpa<br />
människor att sörja på ett sätt som förebyggde sjuklighet (Boethius el al 1977, Stenstedt K<br />
1973). Krisbegreppet blev förankrat i den vård som gavs och fick normativ karaktär där det<br />
framstod som om det fanns ett rätt eller fel vad gällde hur man sörjer och hur man hanterar en<br />
kris. Enligt Gunilla Thernlund (1995) blev ”den psykodynamiska kristeorin en kulturell föreskriven<br />
norm. Avvikelserna från denna norm blev patologiserande”.<br />
Boken ”Kris och utveckling ” bygger på två artiklar 1962 (Cullberg 2007). Artiklarna redovisar<br />
vad 59 kvinnor på kvinnokliniken <strong>vid</strong> Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm upplevt i sam-<br />
1
Juni 2012<br />
band med att de förlorat ett barn <strong>vid</strong> eller inom en vecka efter förlossningen. Forskningsmetoden<br />
som användes var ostrukturerade intervjuer ett år efter barnets död. Strukturen tillfördes<br />
efterhand och resulterade i modellen med de fyra faserna. Cullberg ansåg att dessa faser var<br />
urskiljningsbara efter att ha intervjuat de 59 kvinnorna. Metoden kan betecknas som kvalitativ.<br />
Förutom kvinnorna hade personal <strong>vid</strong> avdelningen också intervjuats. Artiklarna väckte uppmärksamhet<br />
vilket ledde till att författaren blev efterfrågad som föreläsare. Under 1975 sammanfattades<br />
dessa artiklar och kompletterades med nya litteraturstudier om bl.a. utvecklingskriser<br />
i boken ”Kris och utveckling”. Man kan notera att det inte någonstans i boken står att<br />
det rör sig om endast 59 kvinnor på en kvinnoklinik där de förlorat ett barn i samband med<br />
eller inom en vecka efter en förlossning. Detta blev underlag för en modell som beskrivs som<br />
generell och som rör alla människor oavsett vad de varit med om.<br />
Med tanke på hur stor genomslagskraft en enskild bok och dess innehåll haft på utvecklingen<br />
av vårdprogram, omhändertagande och generella förhållningssätt till personer i kris i Sverige<br />
kunde det vara intressant att undersöka teorins giltighet.<br />
Det är inte bara i Sverige som den psykoanalytiska teorin legat till grund för omhändertagande<br />
av personer i kris. Det är heller inte bara här som nyare kunskap på området har haft<br />
svårt att slå igenom. Flertalet forskare har ägnat tid och studier åt att försöka förstå varför det<br />
är så komplicerat att ändra allmänhetens uppfattning om vad som är e<strong>vid</strong>ensbaserad kunskap<br />
<strong>vid</strong> kris, sorg och trauma. Det man diskuterar i det sammanhanget är mytbildning. Middleton<br />
W et al skrev ”An international perspective of bereavement related concept”. Enligt deras<br />
undersökning av de fyra myterna 1) att inte uppleva oro/sorg/kris leder till komplicerad reaction<br />
2) man måste bearbeta negative och svåra erfarenheter 3) avsaknad av sorgereaktion är<br />
patologisk 4) uppskjuten reaktion orsakad av förnekande leder till patologisk anpassning, fann<br />
de att ingen av dessa myter har e<strong>vid</strong>ens.<br />
Wortman och Silver ifrågasatte i sin banbrytande artikel 1993 om det var nödvändigt med en<br />
depression efter en förlust, huru<strong>vid</strong>a det var nödvändigt att känna sorg och smärta efter en<br />
förlust och om man inte kände det så leder det till patologiskt tillstånd samt att all förlust slutar<br />
i ett accepterande av det inträffade.<br />
Samma slutsats redovisas av Borner&Wortman (2001) där författarna också levererar kritik<br />
mot stadie/fas-teorier om sorg/kris. Den huvudsakliga invändningen består i att teorierna inte<br />
förklarar de stora indi<strong>vid</strong>uella variationerna i <strong>reaktioner</strong> samt att de inte tar hänsyn till sammanhanget<br />
som påverkar <strong>reaktioner</strong>na. De påpekar det orimliga i att det endast är ca 25 % av<br />
populationerna som reagerar på” rätt” sätt. De övriga ca 75 % bör enligt teorin vara patologiska.<br />
De belyser också rigiditeten i att ha en stadie/fasteori som ofta används som en måttstock<br />
på hälsa istället för att se de omfattande indi<strong>vid</strong>uella variationerna.<br />
Några antaganden som kritiseras i deras artikel är 1) efter en förlust kommer man att genomgå<br />
en period av intensiv sorg 2) om man inte upplever detta är det en signal om att processen inte<br />
fungerar normalt och att man som en följd av detta kommer att få hälsoproblem 3) för att<br />
komma igenom sorgen/krisen måste ett arbete i form av konfrontation eller bearbetning ske 4)<br />
2
Juni 2012<br />
att bibehålla anknytningen till den förlorade personen anses patologiskt 5) i slutet av ett förlopp<br />
kommer man att acceptera förlusten. Deras slutsats var att samtliga påstående saknade<br />
empiriskt stöd.<br />
Dyregrov (2006) har sammanfattat myterna i en artikel på följande sätt 1) att sorgeprocessen<br />
är indelad i stadier 2) att alla måste gå igenom en sorgebearbetning 3) satt alla måste tala om<br />
det svåra 4) att sorg är en processmed en fast början och ett väldefinierat slut. Han betonar att<br />
så inte är fallet utan att det är en stor variation i hur indi<strong>vid</strong>en hanterar sin situation.<br />
Att samtalet är nödvändigt för att hantera en traumatisk situation har länge genomsyrat all syn<br />
på krisbehandling. Efter 9/11, terrorattacken mot New York, Twin Tower, studerade Seery et<br />
al (2008) en population om 2138 personer som alla upplevt terrorattacken i någon form. De<br />
deltog i en webbaserad enkät där man uppmanades att skriva om sin upplevelse av terrorattacken.<br />
Under två års tid fyllde samma personer i ett antal webbenkäter inkl. hälso – och sjukdeklaration.<br />
Slutsatsen som dras är att de personer som uttrycker sig minst alternativt inte alls<br />
mår bättre (uppfyller inte kriterierna för Post <strong>Trauma</strong>tiskt Stress Disorder(PTSD) än de som<br />
uttrycker starka känslor och upplevelser initialt. I Sverige presenterades denna artikel i massmedia<br />
under rubriken ”alla behöver inte tala”. Detta ledde till aktivitet på diverse sociala forum<br />
och radiokanaler där bl.a. undertecknad blev intervjuad. Det som förvånade mest var att<br />
detta uppfattades som ”ny kunskap”. Vid förklaringen att detta inte var ny kunskap blev förvirringen<br />
om möjligt ännu större.<br />
Bonanno (2011) sammanfattar att avsaknaden av förväntad reaktion d .v.s. kristillstånd med<br />
upprördhet, tårar, förvirring etc. länge förvirrat såväl forskare som lekmän. Tolkningen var att<br />
personen i fråga som inte reagerat antingen var emotionellt ”stark” eller hade en emotionell<br />
stumhet. Avsaknaden av reaktion skulle leda till inkapslad psykopatologi. Idag menar Bonanno<br />
att det finns övertygande bevis om att detta inte stämmer. Ska vi kunna förstå dessa<br />
<strong>reaktioner</strong> krävs att man använder sig av andra förklaringsmodeller som framförallt är differentierade<br />
och komplexa.<br />
I forskningen om svenskar som drabbades av tsunamikatastrofen 2004 är även detta ett av<br />
flera resultat. I 6-års uppföljningen av de 2643 personer som svarade på enkäten har ca 80 %<br />
av de som drabbades särskilt svårt, vilket här innebär att vara utsatt för livshot och eller förlorat<br />
nära anhörig, inte utvecklat PTSD. Ca 20 % har däremot utvecklat PTSD (Bergh Johannesson<br />
el al).<br />
Numer, år 2012, finns en tilltagande mängd ny kunskap om trauma, kris, sorg, om förlopp<br />
och indi<strong>vid</strong>uell variation som bygger på forskning såväl nationellt som internationellt. Trots<br />
det har vi i Sverige ännu inte nått fram till en självklar syn på hur vård och bemötande av personer<br />
i kris ska se ut. Socialstyrelsen har gett ut riktlinjer (Socialstyrelsen 2008), Kunskapscentrum<br />
för katastrofpsykiatri (arbetar på uppdrag av socialstyrelsen) har redovisat rekommenderade<br />
behandlingsalternativ utifrån International society for traumatic stress studies<br />
(ISTSS) och funnit att teorier inom det kognitiva beteendeteorietiska spektret har högst e<strong>vid</strong>ens.<br />
Trots detta är det inte självklart att stöd som ges till en person i kris överensstämmer<br />
med dessa riktlinjer.<br />
3
Juni 2012<br />
Vad vet vi idag? Folkhälsorapporten från Socialstyrelsen 2005 redovisar en sammanfattande<br />
modell för psykisk ohälsa. Ett psykiskt tillstånd antas påvekras av<br />
1) personens biologiska eller kroppsliga konstitution<br />
2) personens kognitiva förmåga att förstå, och tolka omvärlden, kunna hantera dess krav<br />
för en optimal överlevnad<br />
3) miljöns utformning både socialt och materiellt inklusive påfrestningar.<br />
Detta resonemang bygger på tanken om helhetssyn vilket här innebär att psyke och soma är<br />
ett. De tankar och emotioner som indi<strong>vid</strong>en har kan ge ett avtryck i somatiska tillstånd på<br />
samma sätt som ett somatiskt tillstånd ger upphov till tankar och emotioner.<br />
Detta resonemang leder till att behandling eller förbyggande av psykisk ohälsa kan förmedlas<br />
genom<br />
1) kroppslig (biologisk) påverkan t.ex. medicinering<br />
2) psykologisk påverkan t.ex. olika former av psykoterapi<br />
3) förändring av den omgivande miljön<br />
Kliniskt har man sålunda tre variabler att hantera för att nå förändring av hälsotillståndet.<br />
Inom varje variabel finns dock olika alternativ d.v.s. olika typer av medicinering, olika modeller<br />
av psykoterapi och olika former av miljöpåverkan (Socialstyrelsen 2005).<br />
Av de personer i en västerländsk befolkning som förväntas uppleva ett trauma under sin livstid<br />
(60-80%) är det endast ca 5-30% som förväntas få kroniska besvär med efterföljande<br />
PTSD. Det som avgör utvecklingen av kroniska besvär i form av PTSD är relationen mellan<br />
händelsens art och grad samt indi<strong>vid</strong>ens sårbarhet/motståndskraft (Michel et al. 2010, Omvärldsbevakning<br />
maj 2011). De flesta indi<strong>vid</strong>er som är utsatta för trauma återhämtar sig på<br />
egen hand efter en initial och förstålig period av hög stress och andra akuta <strong>reaktioner</strong> (Litz<br />
2010). Det är således inte aktuellt att låta alla personer som drabbas genomgå någon form av<br />
efterarbete. Det kan t.o.m. vara så att efterarbete i form av frågor eller gruppsessioner kan<br />
vara skadligt och leda till PTSD om det inte är befogat. Det som krävs är någon form av screening<br />
för att avgöra vilka personer som befinner sig i riskzonen och därför får erforderligt<br />
stöd (Litz 2010).<br />
I efterförloppet av ett trauma används numer ett tidsperspektiv med tre faser som alla definierar<br />
olika behov, krav och risker för att avgöra vem som är drabbad och behöver vård och vem<br />
som klarar sig utan professionell hjälp. På svenska är termerna akutfas, mellanfas och långtidsfas<br />
vilket inte riktigt överensstämmer språkligt med dess engelska förlaga Immediate, Acute<br />
and Chronic (Litz et al 2010). I akutfasen som är relativt kort, omfattar ca 2-3 dygn, är de<br />
primära behoven säkerhet, trygghet samt praktiskt, emotionellt och socialt stöd. Reaktionerna<br />
under denna fas är ofta starka, personer kan vara förvirrade, känslorna är intensiva och någon<br />
är desorienterad vilka är normala och förväntade <strong>reaktioner</strong>. Under dessa första dygn är samtalsbehandling<br />
inte lämpligt då de drabbade inte är mottagliga. För att veta hur man bäst möter<br />
personer under denna tidsperiod har ett omfattande dokument med tydliga instruktioner<br />
kallad ”<strong>Psykologi</strong>sk första hjälp” skapats (Psychological firstaid Field operations guide utgi-<br />
4
Juni 2012<br />
ven av ”Terrorism and disaster branch national child traumatic stress network” och ”National<br />
center for PTSD” USA). Översättningen till svenska har gjorts av Kunskapcentrum för katastrofpsykiatri.<br />
I mellanfasen handlar det om att avläsa hur den drabbade anpassar sig till konsekvenserna av<br />
det inträffade. Här är det avgörande med organisation, kontakt med professionella eller hjälpare,<br />
struktur från såväl samhällets sida som i det sociala nätverkets. De som behöver behandling<br />
bör ha identifierats under denna fas.<br />
I den sista fasen, långtidsfasen, handlar det om att behandla och följa upp de personer som har<br />
bestående svårigheter till följd av traumat (Michel et al 2010, Litz 2010, Bonanno 2011 ).<br />
Guiden ”<strong>Psykologi</strong>sk första hjälp” kom till då man vetenskapligt började granska de metoder<br />
som användes <strong>vid</strong> kris och trauman. Detta sammanföll med förhållningssätt som gick ifrån det<br />
psykoanalytiska perspektivet. Man eftersträvande mer e<strong>vid</strong>ensbaserade metoder där andra<br />
teorier var avgörande för vilket förhållningssätt och språkbruk man som hjälpare mötte de<br />
drabbade med.<br />
Forskning om sorg utgör dels ett eget område men har på senare tid även införlivats i traumaforskningen<br />
då omständigheterna kring en förlust kan ta sig traumatiska uttryck. En forskargrupp<br />
som ägnat sig åt sorg (bereavement) är den holländska gruppen med Margarete Stroebe<br />
et al. I artikeln ”Grief work, disclosure and counseling: Do they help bereaved?” 2005 konstateras<br />
att få personer med sorgereaktion behöver professionellt stöd då den initiala intensiva<br />
sorgen klingar av med tiden. Generella behandlingsprinciper som ofta är del av vårdrutiner<br />
har inget empiriskt stöd d.v.s. alla patienter kan inte behandlas på samma sätt utan det måste<br />
till en indi<strong>vid</strong>uell anpassning. Om man uppmanar till terapeutiskt stöd så leder det oftast till<br />
sämre resultat än om personen själv söker hjälp. Likaså kan terapeutiskt stöd i ett tidigt skede<br />
påverka självläkningen negativt. Dessa resultat var inte nya då det skrevs 2005 men Strobe<br />
påpekar att trots att detta resultat framkommit i flera omfattande studier så når resultatet inte<br />
fram till klinikerna eller allmänheten.<br />
Gupta och Bonanno skriver i sin artikel ”Complicated grief and deficits in emotional expressive<br />
flexibility” (2011) att skillnaden mellan de som har komplicerad sorg och de som inte har<br />
det kan hänföras till en hypotes om emotionell flexibilitet. Det handlar sålunda inte om obearbetade<br />
känslor och upplevelser utan om begränsad förmåga att påverkas av såväl inre som<br />
yttre stimuli som kan tänkas förändra pågående känslotillstånd. Det kan översättas till att en<br />
person som har förmåga att känna glädje eller hindra negativa känsloyttringar i vissa situationer<br />
har större chans att återfå sin hälsa snabbare jämfört med den som inte har det.<br />
Redan 1966 skrev Richard Lazarus boken”Psychological stress and the coping process”.<br />
Lazarus var stressforskare <strong>vid</strong> University of Californa Berkely och kom att intressera sig för<br />
bemästring som han definierade som en stressreaktion. Tillsammans med Susan Folkman definierade<br />
de bemästring/coping som en process istället för ett statiskt tillsstånd (Lazaraus<br />
1984). Det beskrevs som strategier som tillämpas för att bemästra de påfrestningar som drabbar<br />
indi<strong>vid</strong>er. Strategierna var såväl mentala som beteendemässiga <strong>reaktioner</strong> för att bemästra,<br />
tolerera eller reducera påfrestningar eller de känslor påfrestningarna orsakade.<br />
5
Juni 2012<br />
Den teoretiska grunden var att indi<strong>vid</strong>en gör en kognitiv bedömning av stressorn vilket innebär<br />
att stressfyllda händelser måste upplevas som påfrestande för att en stressreaktion skall<br />
uppstå. Avgörande för detta är indi<strong>vid</strong>ens bakgrund d.v.s. olika indi<strong>vid</strong>er hanterar en och<br />
samma situation på olika sätt. Likaså beskrevs att copingteorin hade tre grundläggande egenskaper<br />
1) det är ett processperspektiv, 2) copingbegreppet måste betraktas i sitt aktuella sammanhang,<br />
3) coping är del av processen men säger inget om resultatet. En sammanfattning av<br />
det är att människor gör sitt bästa i svåra situationer men det betyder inte att vi alltid gör något<br />
som är bra. Den initiala situationen kan leda till att man primärt skyddar sig själv vilket gör att<br />
man både undviker och förnekar för att slippa ta in det inträffade. Först efter ett tag då informationen<br />
hunnit processas går det att hantera det på annat sätt (Lazarus 1984).<br />
I dag är coping en av flera faktorer som används för att förstå de mekanismer som leder till att<br />
vissa indi<strong>vid</strong>er inte utvecklar PTSD medan andra gör det. Se figur nedan<br />
Figure 12.1 The coping process<br />
Source: Adapted from Lazarus (1999: 198). © 1999. Reprinted by permission of Free Association Books.<br />
De strategier som ursprungligen definierades var konfrontation, distansering, självkontroll,<br />
söka socialt stöd, ta ansvar, flykt-undvikande, planerad problemlösning, positiv omtolkning.<br />
För att ha god copingkompetens menade Lazarus & Folkman att man bör ha tillgång till olika<br />
strategier och använda dem på ett varierat sätt. Vilket betyder att en och samma indi<strong>vid</strong> <strong>vid</strong> ett<br />
tillfälle är distanserad och eller undvikande för att i ett annat skede vara konfrontativ och problemlösande.<br />
Allt detta beroende på var i processen man befinner sig (Lazarus 1984).<br />
Denna modell påminner om Stroebe´s ”Dual-process Model of coping with bereavement”<br />
2001 där Stroebe menar att indi<strong>vid</strong>en pendlar mellan att bygga upp en ny tillvara och att orientera<br />
sig om förlusten (Restoration-oriented and Loss-oriented). Få människor ägnar sig enbart<br />
år det ena utan livet innehåller både glädje och sorg inom ramen för sorg. Se figur nedan<br />
6
Juni 2012<br />
En andra faktor som används för att förklara varför vissa indi<strong>vid</strong>er utvecklar PTSD medan<br />
andra inte gör det trots samma utsatthet är motståndskraft eller ”resiliance”. Definitionen på<br />
resilience är komplex men förenklat handlar det om anpassning till en svår situation där faktorer<br />
som 1) Socialt stöd innebärande kommunikationsförmåga, positiva känslor, uppskattning<br />
och altruism är avgörande ihop med 2) Självtillit innebärande känsla av kontroll, självförtroende,<br />
positiv förebild, känsla av mening (KASAM), emotionell flexibilitet, kognitiv förmåga<br />
och problemlösningsförmåga (Rolf 1999, Michel et al 2010)<br />
Komplexiteten i dessa variabler beskrivs utförligt i Bonanno (2012) ”Resilience to loss and<br />
potential trauma”. Han betonar att heterogeniteten <strong>vid</strong> utfall av trauma är förväntad. Om vi<br />
ska förstå varför vissa indi<strong>vid</strong>er som utsatts för trauma inte utvecklar PTSD krävs ett förhållningssätt<br />
som inbegriper såväl beroende som oberoende faktorer som påverkar hur varje enskild<br />
variabel faller ut i just inträffade trauma. Artikeln belyser också en mycket intressant<br />
fråga om huru<strong>vid</strong>a det går ut lära ut motståndskraft. Slutsatsen han drar blir att det sannolikt<br />
inte går utan att det tvärtom blir kontraindicerande och t.o.m. kan skapa svårigheter för indi<strong>vid</strong>en.<br />
I en artikel av Agaibi (2005) har man funnit att hög copingförmåga och hög grad av resiliance<br />
ofta sammanfallar <strong>vid</strong> positiva utfall <strong>vid</strong> trauma d.v.s. de indi<strong>vid</strong>er som har såväl hög resiliensce<br />
som hög copingförmåga utveckar sällan PTSD.<br />
I inledning skrevs att ca 5-30% av de som utsätts för trauma utvecklar PTSD. Detta betyder<br />
att det är fler indi<strong>vid</strong>er som inte utvecklar PTSD trots trauma än de som gör det.<br />
Paradigmskiften är ofta svåra och tidsödande. I artiklar från 80-talet som hantera kris, sorg<br />
och trauma pratas om paradigmskifte (Silver&Wortman 1989; Borner&Wortman 2001; Dyregrov<br />
2006). Skiftet går från psykoanalytisk kristeori till modern kristeori som innebär forskning<br />
om coping, rescilience, omständigheter som avgör, indi<strong>vid</strong>uella skillnader, den normala<br />
variationen i responser etc.<br />
Paradigmskiftet har redan inträffat och forskningen är omfattande men av någon anledning så<br />
slår det inte igenom fullt ut. Det kan exemplifieras med CeFAMs(centrum för allmänmedicin,<br />
Karolinska Institutet, Stockholms Läns landsting) Rapport ”Tillbaka i Stockholm efter Tsu-<br />
7
Juni 2012<br />
namikatastrofen” 2007 där författarna med en mening i en rapporten omfattande 80 sidor hänvisas<br />
till artikeln av Agaibi 2005 (<strong>Trauma</strong>, PTSD anda Resilience). CeFAM skriver ”Aktuell<br />
forskning har visat att det finns många människor, som trots att det varit med om extremt<br />
svåra upplevelser, tycks klara sig bra med enbart hjälp av stöd från sin närmaste omgivning”.<br />
Övrig litteratur i referenslistan bygger på artiklar som främst stöder de empiriskt icke belagda<br />
teorier som tidigare har beskrivits.<br />
Ett annat exempel är de två tidningsartiklar som publicerades i två av Sveriges största<br />
morgontidningar; Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, 13 oktober 2010 då gruvarbetarna<br />
i Chile räddades efter 33 dygn innestängda i San Joségruvan i Copiapó. Per-Olof Michel docent<br />
<strong>vid</strong> Centrum för katastrofpsykiatri säger ”De flesta kommer att klara sig bra” Hela artikeln<br />
har sedan en positiv inställning till återhämtning. Tom Lundin professor <strong>vid</strong> samma centrum<br />
säger å andra sidan ” Efter glädjen kommer traumat” Artikeln räknar sedan upp allt som<br />
med stor sannolikhet leder till utvecklandet av PTSD.<br />
I en slumpmässig svensk sökning på Google på termen ”kris” hittades en uppsats från Sjuksköterskeprogrammet,<br />
Institutionen för Vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademi, Göteborgs<br />
Universitet 2012. Rubriken var ”Omvårdnad av människor drabbade av traumatisk<br />
kris -E<strong>vid</strong>ensbaserade omvårdnarsåtgärder riktade till allmänsjuksköterskan”. Uppsatsen definierade<br />
kris utifrån tre olika teorier varav en är Cullbergs definition. Däremot fanns det inget<br />
av den nyare kunskapen. Hur kommer det sig att en högskola accepterar litteratur som inte<br />
lever upp till normen för vad aktuell forskning innebär? Det står ingenstans i uppsatsen vilken<br />
teori som är basen för kristeorin enligt Johan Cullberg. Tvärtom tror läsaren att Cullbergs teori<br />
är generell och på så sätt allmängiltig för människan och inte en av flera teoretiska modeller<br />
av människans psyke.<br />
Det finns omfattande forskning idag som med bra metodik och internationell spridning påvisar<br />
att <strong>reaktioner</strong> <strong>vid</strong> trauma är heterogena vilket innebär att personer som utsätts för samma<br />
typ av trauma kan vissa av dem utveckla PTSD medan andra inte gör det. Viktiga påverkande<br />
faktorer är förekomst av bl.a. motståndskraft/resilience och förmåga att bemästra situationen<br />
(coping). Området är stort och komplext och det krävs fortsatt forskning för att bättre förstå<br />
hur man kan motverkar utvecklandet av PTSD och hur man behandlar tillståndet.<br />
En viktig uppgift för alla som arbetar inom trauma och krisområdet med forskning, utbildning<br />
och behandling är det som kallas för det tredje uppdraget d.v.s. kommunicera kunskapen till<br />
allmänheten. Det råder en brist på aktuell kunskap hos allmänheten om de omfattande och<br />
avgörande forskningsresultat som finns inom området.<br />
8
Referenser<br />
Juni 2012<br />
Agaibi CE, Wilson JP. <strong>Trauma</strong>, PTSD and resilience. <strong>Trauma</strong>, Violance and Abuse 2005, 6:<br />
3, p195-216.<br />
Backman E, Silander V, Svantesson C. Omvårdnad av människor drabbade av traumatisk<br />
kris- e<strong>vid</strong>ensbaserade omvårdnadsåtgärder riktade till allmänsjuksköterskan. Kandidatuppsats<br />
Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet 2012.<br />
Bergh Johannesson K, Arnberg KA, Michel PO. Sex år efter flodvågskatastrofen 2004. Uppföljning<br />
av överlevande svenskar. Läkartidningen, in press.<br />
Boerner K, Wortman CB. Bereavement. In: International Encyclopedia of the Social & Behavioral<br />
Sciences 2001 p1151-1155<br />
Boethius E el al. Kristerapi – ett alternativ? Läkartidningen 1977;74(15): 1501-1503<br />
Bonanno GA, Westphal M, Mancini AD. Resilience to Loss and Potential trauma. Annual<br />
review of Clinical Psychology, 2011, 7:511-35<br />
Cullberg J. Kris och utveckling. Natur och Kultur, Stockholm, 1975.<br />
Cullberg J. Mitt psykiatriska liv Memoarer. Natur och Kultur, Stockholm, 2007.<br />
Dagens Nyheter 13 oktober 2010 http://www.dn.se/nyheter/varlden/professor-efter-gladjenkommer-traumat<br />
Dyregrov A. Komplisert sorg: teori og behandling. Tidskrift for norsk psykologforening 2006:<br />
(43): 779-786<br />
Foa EB, Keane TM, Friedman MJ, Cohen JA. Effective treatments for PTSD. In: Practice<br />
guidelines for the international Society for traumatic stress studies (ISTSS). New York; The<br />
Guilford Press; 2009.<br />
Gupta S, Bonnano GA. Complicated grief and deficits in emotional expressive flexibility.<br />
Journal of Abnormal Psychology 2011. 120: 3 635-643<br />
Lazarus R. Psychological stress and the coping process. McGraw-Hill. New York 1966<br />
Lazarus, R, Folkman S. Stress, Appraisal and Coping. 1984 New York: Springer, Cop<br />
Lindeman E. Symptomatology and management of acute grief. American Journal of Psychiatry<br />
1944 p.141-148<br />
Litz BT, Maguen S. Early intervention for trauma. In Friedman MJ, Meane TM, resick PA,<br />
editors. Handbook of PTSD. New York: The Guilford Press , 2007. P. 306-329<br />
Michel PO, Lundin T, Otto U. Psykotraumatologi. Studentlitteratur; 2001.<br />
9
Juni 2012<br />
Michel PO, Bergh Johannesson K, Lundin T, Nilsson D, Otto U. Psykotraumatologi, Studentlitteratur,<br />
2010.<br />
Michel PO, Johannesson KB, Arnberg F, Lundin T. omvärdsbevakning Kunskapscentrum för<br />
katastrofpsykiatri maj 2011. Uppsala Universitet<br />
Michelsen H, Schulman A, Håkansson E, Hultman C. Tillbaka I Stockholm efter tsunamikatastrofen<br />
Rapport 2007:1 CeFAm<br />
Middleton W, Moylan A, Raphael B, Burnett P, Martinek N. An International perspective on<br />
bereavement related concepts. Aust N Z Journal of Psychiatry 1993; 27:457-563<br />
National Child <strong>Trauma</strong>tic Stress network and National center for PTSD, Psychological First<br />
Aid: Field Operations Guide 2 nd Edition, July, 2006 www.nctsn.ors<br />
Rolf JE, Johnson JL. Opening doors to resilience intervention for prevention research. In MD<br />
Glantz JL Johnson Resilience and development: positive life adaptions. New York: Plenum<br />
press. 1999. p 229-249.<br />
Seery M, Silver RC, Holman EA, Whitney AE, Thai QC. Expressing thoughts and feelings<br />
following a collective trauma: immediate response to 9/11 predict negative outcomes in a national<br />
sample. Journal of Consulting and Clinical Psychology 2008. 76; 4, p657-667.<br />
Socialstyrelsen Folkhälsorapport 2005<br />
Socialstyrelsen Krisstöd <strong>vid</strong> allvarlig händelse 2008<br />
Stenstedt K. Krisbehandling i öppenvårdsteam – ett psykiatriskt vårdalternativ. Läkartidningen<br />
1973;70(46):4154-4158<br />
Stroebe W, Schut H, Stroebe M. Grief work, disclosure and counseling: Do they help the bereaved?<br />
Clinical Psychology Review 2005; 25:395-414.<br />
Stroebe M, Schut H. Models of coping with bereavement: a review. In Stroiebe M, Hansson<br />
RO, Stroebe W, Schut H. Handbook of bereavement research. American Psychology Association<br />
2002.<br />
Svenska Dagblandet 13 oktober 2010 http://www.svd.se/nyheter/inrikes/overlakare-de-flestakommer-att-klara-sig-bra_5501257.svd<br />
Thernlund G. Från Psykodynamisk kristeori till copingbegreppet. Socialmedicinsk tidskrift 1,<br />
1995.p 4-10<br />
Wortman CB, Silver RC. The myths of coping with loss. Journal of Clin Psycholog 1989,<br />
Jun; 57 (3): 349-357<br />
10