Inspirera jämt - Ungdomsstyrelsen

Inspirera jämt
– om projekt inom kvinnors
organisering och jämställdhet
1

Ungdomsstyrelsen
är en myndighet som tar fram kunskap om ungas levnadsvillkor.
Vi ger stöd till föreningsliv och kommuner samt till internationellt samarbete.
© Ungdomsstyrelsen 2009
projektledare Barbro Kristiansson • text Katarina Bjärvall språkgranskning Anette Persson
grafisk form Christián Serrano foto Robert Blombäck tryck EO Grafiska AB
distribution Ungdomsstyrelsen, Box 17801, 118 94 Stockholm tfn 08-566 219 00, fax 08-566 219 98
e-post: info@ungdomsstyrelsen.se webbplats: www.ungdomsstyrelsen.se
2

Förord
Inom kvinnoorganisationer och andra ideella organisationer som
arbetar för jämställdhet finns ett stort engagemang och mycket
kunskap om kvinnors rättigheter och jämställdhet.
Under 2008 har Ungdomsstyrelsen gett bidrag till 91 projekt inom
bidragsområdena kvinnors organisering och jämställdhet. Genom
bidragen kan organisationer utveckla och sprida nya metoder både
nationellt och internationellt.
Ungdomsstyrelsen vill bidra till att sprida de erfarenheter och
aktiviteter som görs för att främja jämställdhet och bevaka kvinnors
rättigheter. I den här skriften kan du läsa reportage från fyra projekt.
Vi hoppas att reportagen ska inspirera dig till att söka stöd för nya
projekt. Fler reportage finns också på Ungdomsstyrelsens webbplats
www.ungdomsstyrelsen.se
3
Per Nilsson
generaldirektör, Ungdomsstyrelsen

Assyriska FF är en av medlemsföreningarna
i Assyriska riksförbundet.
4

Kortspel, fotboll och politik – för alla?
Det var på det tredje seminariet det hände. Under de två första var
många deltagare skeptiska till studien som visade att det assyriska
föreningslivet inte var jämställt. Men på det tredje mötet insåg de fakta.
– Jag förstod att det fanns stora brister, säger George Baryawno, kansliansvarig
på Assyrien Kulturcenter i Botkyrka.
Berolin Deniz, sociolog och genusvetare, ler.
Inom ramen för projektet Jämställdhet nu! höll
hon föredragningen som omvände George
Baryawno och många andra. Hon hade även
gjort själva kartläggningen som visade att
kvinnor var underrepresenterade på alla
betydelsefulla poster inom föreningarna i
Assyriska riksförbundet, att de ibland kände sig
ovälkomna och att många män inte såg det
som något problem.
Afamia Maraha, Assyriska kvinnoförbundets
ordförande, förklarar:
– Vi ville inte peka ut någon. Vi ville bara säga
att så här ser det ut och det här vill vi förändra,
annars kommer vi att förlora många medlemmar
under 40 år och till slut kanske inte ha
något föreningsliv alls.
Assyrien Kulturcenter i Hallunda söder om
Stockholm är en av 28 medlemsföreningar i
Assyriska riksförbundet. I korridorerna utanför
mötesrummet där vi sitter stimmar äldre män
och kvinnor omkring, på väg till eller från
olika verksamheter. I ett rum står en torkställning
med Assyriska FF:s rödvita fotbollströjor.
I den stora samlingssalen visar teven ett musikprogram
från Suroyo TV, en satellitkanal som
sänder till hela världen från Södertälje. På
väggen hänger en lång rad porträtt av betydelsefulla
assyrier från de senaste 100 åren – författare,
präster, sångare. 25 män och en kvinna.
5
Verksamheten här, liksom i andra delar av
det assyriska föreningslivet, spänner från
folkdans till fotboll i superettan till internationell
politisk kamp för ett erkännande av
det turkiska folkmordet på assyrier 1915.
Men det är inte alltid så brett som det låter.
– I lokalföreningarna består verksamheten
ofta av män som sitter och spelar kort. Hur
känns det för en kvinna att stiga in där? säger
Afamia Maraha.
Jämställdhet har aldrig varit någon stor
fråga inom det assyriska föreningslivet. De
allra flesta, både män och kvinnor, har varit
nöjda om föreningarna har haft en eller två
kvinnliga ledamöter och någon verksamhet,
kanske matlagning, som har lockat kvinnor.
Så vad var det som fick George Baryawno att
tänka om på det där seminariet i februari
2007?
– Det var en mycket fin presentation som
fick oss att förstå att det inte bara handlar
om att få in kvinnor i styrelsen utan om att
de ska engagera sig, utbildas i mötesteknik
och finnas med långsiktigt.
Var det männen som tidigare inte ville släppa
in kvinnorna eller kvinnorna som inte tyckte
att föreningslivet hade något att ge?
– Det är inte så enkelt, säger Afamia Maraha.
Det är en massa attityder och vanor och
strukturer som går i varandra. Varken män

– Jag var en av dem som tyckte att vi redan var jämställda, men jag ändrade mig,
säger George Baryawno, kansliansvarig på Assyrien Kulturcenter i Botkyrka.
eller kvinnor har reflekterat tillräckligt över
detta. Och både män och kvinnor har ansvar
för att hitta en lösning.
Berolin Deniz lägger till:
– Fast vissa har mer ansvar än andra – de som
sitter i beslutsfattande positioner. Och de är
oftast män.
Men kanske klarar sig kvinnor lika bra utan
föreningslivet? De kanske har viktiga saker
för sig på andra håll i det svenska samhället?
Nej, Afamia Maraha menar att det är tvärtom
– kvinnorna hålls utanför föreningarna och
det förstärker deras utanförskap överallt.
6
– Inom föreningslivet utvecklar man viktiga
egenskaper som gör att man sedan har lättare
att få jobb. Det är viktigt att både män och
kvinnor får den möjligheten.
Berolin Deniz instämmer:
– Föreningarna arbetar hårt för att få fler
assyriska ungdomar att söka sig till högre
studier, då är det förödande om de inte har
alla med sig.
– Och barn fostras i föreningslivet, säger
Afamia Maraha. Om vi inte har jämställda
värderingar där så präglar det dem.
George Baryawno pekar på att föreningslivet
betyder mycket även för den majoritet

– Vi blev ifrågasatta. Männens bild var att
föreningslivet var jämställt, säger genusvetaren och
sociologen Berolin Deniz.
assyrier som inte är medlemmar. Även de är
välkomna på fester, festivaler, danskurser,
musikundervisning och förstås på fotbollsmatcher.
Projektet Jämställdhet nu! har fått återverkningar
på många håll inom rörelsen. Riksförbundet
har startat ett jämställdhetsprojekt.
Assyrien Kulturcenter har startat en
kvinnosektion. Och både Riksförbundet och
Assyriska kulturföreningen i Södertälje har
nu fått kvinnor på ordförandeposterna.
– Det kan inte vara en slump, de måste ha
blivit inspirerade av oss, säger Afamia Maraha.
7
– Kvinnornas roll är varken det enda problemet
eller den enda lösningen. Allt är både mäns och
kvinnors ansvar, säger Afamia Maraha, ordförande
för Assyriska kvinnoförbundet.
Berolin Deniz är just nu i slutfasen av
arbetet med en handbok i jämställdhet. När
den kommer ut ska Kvinnoförbundet resa
runt och presentera den för alla föreningarna.
På så vis kan jämställdheten bli mer än ett
projekt, säger Afamia Maraha.
– Kunskaperna om jämställdhet måste in i
alla föreningarnas handlingsplaner, i alla mål
och visioner, så att vi kan påminna oss om
detta varje dag, år in och år ut.
Det viktigaste är ändå inte den statistiska
fördelningen av män och kvinnor på olika
poster utan att föreningarna bedriver en
verksamhet som är till för alla.

George Baryawno från Assyrien Kulturcenter har fått många män att inse att alla tjänar på jämställdhet,
Berolin Deniz (mitten) har granskat jämställdheten i det assyriska föreningslivet och Afamia Maraha driver
frågan genom Assyriska kvinnoförbundet.
– Alla – män och kvinnor, pojkar och
flickor – ska känna sig välkomna i alla typer
av verksamhet, dans, matlagning och fotboll.
George Baryawno berättar att i Istanbul är
det numera fullt möjligt för kvinnor att stiga
in på spelkaféerna, männens tidigare reservat,
och slå sig ned vid ett bord och greppa
spelkorten. Om det går för sig där borde det
väl gå även i Sverige, menar han.
Afamia Maraha betonar att det här projektet
har syftat till att utveckla föreningslivet. Livet
utanför föreningarna har inte stått i fokus.
– Det borde det kanske ha gjort, säger
George Baryawno, för föreningslivet hänger
ihop med livet hemma. Om kvinnan går på
ett möte och allt är huller om buller hemma
8
när hon kommer hem, för att mannen inte
har tagit ordentligt hand om barnen, tror ni
då att hon får lust att gå på möte nästa gång?
Nej, det håller Afamia Maraha med om.
Och i det dagliga arbetet i Kvinnoförbundet är
gränsen inte lika skarp. Där arbetar man med
utbildning och arbete men även med sex och
samlevnad och andra ämnen som rör hem
och familj.
– Men det finns många kvinnor som inte
har problem hemma och som ändå inte får
plats i föreningslivet. Då är det viktigt att de
som verkar i föreningarna tar ansvar för det
och inte skyller på kvinnors hemförhållanden.

Sångerskan Evlin Dawud är ensam kvinna i den långa raden av betydelsefulla assyrier hos
Assyrien Kulturcenter i Botkyrka. Men hon finns på Youtube, hur många av de andra gör det?
Fakta
Assyriska kvinnoförbundet
Assyrier/syrianer/kaldéer är en kristen folkgrupp
med ursprung i framför allt Turkiet,
Irak och Syrien. Många assyrier/syrianer/
kaldéer har bott i Sverige sedan 1970-talet
men tusentals har också kommit de senaste
åren på flykt undan kriget i Irak.
Assyriska kvinnoförbundet ingår i Assyriska
riksförbundet som har 28 medlemsföreningar.
Totalt har föreningarna ungefär
8 000 medlemmar, vilket beräknas vara
ungefär en tiondel av alla assyrier/syrianer/
kaldéer i Sverige.
9
Jämställdhet nu!
Projektet Jämställdhet nu! bestod av tre faser.
Först granskade Berolin Deniz könsfördelningen
inom de olika medlemsföreningarnas
styrelser och intervjuade aktiva personer
om kvinnors delaktighet i föreningslivet.
Kartläggningen och intervjuerna visade att
kvinnor var underrepresenterade inom de
allra flesta föreningar och att många aktiva,
framför allt kvinnor, uppfattade det som ett
problem. Med avstamp i den kunskapen
genomfördes tre seminarier riktade till
personer med ledande positioner inom
föreningarna.
Efter det tredje seminariet var de flesta av
deltagarna överens om att jämställdhet
måste prioriteras. Under projektets tredje
fas skrev Berolin Deniz en handbok,
Jämställdhet här och nu, som gavs ut vid årsskiftet
2008/09.

Mentorskap och systerskap
Är ideella organisationer jämställda? Knappast, visade en kartläggning från Forum
för frivilligt socialt arbete. För att bryta mönstret startade man ett mentorsprojekt.
– Vi måste vara mer generösa kvinnor emellan, säger Charlotte Petri Gornitzka,
mentor och generalsekreterare för internationella Save the Children.
Det spritter om dem, mentorn och adepten
när de omfamnar varandra vid kaffeautomaten.
Mer än ett halvår har gått sen sist och mycket
har hunnit hända både Charlotte Petri
Gornitzka och Anna Albinsson.
– Hur har du det? Var ligger ditt nya jobb?
frågar Charlotte Petri Gornitzka.
– Jag är tillbaka på mitt gamla! säger Anna
Albinsson med ett skratt.
– Va! Är det sant? Vad bra!
Under ett år var Charlotte Petri Gornitzka
mentor åt Anna Albinsson, personal- och
organisationskonsult på Röda korset. De
träffades regelbundet för samtal kring olika
teman som: Vad driver mig? Hur kan jag våga
vara chef och inte jobbarkompis? Hur gör jag
för att ta plats i stora grupper?
Det var Forum för frivilligt socialt arbete, en
paraplyorganisation för frivilligorganisationer,
som bjöd in till mentorsprogrammet inom
ramen för ett jämställdhetsprojekt som gick
under namnet Beda. Anna Albinsson nappade
direkt, berättar hon vid fikabordet hos Rädda
barnen i Sundbyberg.
– Min självkänsla var i gungning. Jag hade
många frågor kring kombinationen karriär
och familj. Var jag galen som ville satsa på
min karriär fast jag hade småbarn?
När programmet startade fick hon beskriva
vilken typ av mentor hon ville ha: en kvinna
11
som ledde en större organisation med
internationell verksamhet. Det var i praktiken
en beskrivning av Charlotte Petri
Gornitzka. Och Charlotte var redo.
– När jag tittar tillbaka på mitt yrkesliv så är
det ett antal kvinnor som har givit mig en
chans att gå framåt. Sånt behöver vi göra för
varandra! Dessutom har jag själv haft en
mentor, Kajsa Heinerwall som nu är professionell
coach, och jag visste vilken nytta jag
hade haft av det. Och så visste jag att det
kunde vara bra för mig själv att vara mentor.
Att stanna upp och fundera över sina val i
livet ger egen utveckling.
Bakgrunden till Bedaprojektet var två forskarrapporter
som visade att kvinnors möjligheter
att leda ideella organisationer var begränsade.
Studierna fick Hanna Broberg och Heidi
Sandberg, båda projektledare på Forum för
frivilligt socialt arbete, att ställa sig två frågor:
Såg det lika illa ut i deras medlemsorganisationer?
Och kunde ett mentorsprogram
vara en väg framåt?
En kartläggning av de då 31 medlemsorganisationerna
visade att särskilt de större var
långtifrån jämställda. I en del, till exempel
bostadsrättsföreningar, idrottsklubbar och
Kris som organiserar före detta kriminella,
var majoriteten aktiva på alla nivåer män.

– Kvinnor behöver bli bättre på att hjälpa varandra
in i styrelserummen, säger mentorn Charlotte Petri
Gornitzka från internationella Save the Children.
Men de flesta andra organisationer dominerades
av kvinnor, både bland de ideellt arbetande
och bland de anställda. Ändå styrdes
nästan alla organisationer av män. Den
manliga dominansen var tydligare ju större
organisationen var. Av de elva största organisationerna
var det bara Rädda barnen som
hade en kvinnlig generalsekreterare (Charlotte
Petri Gornitzka som sedan gick vidare
till den internationella delen av organisationen).
– Den ideella världen ser ut som världen i
övrigt. De aktiva tar med sina vanor, traditioner
och fördomar in i organisationerna, säger
Hanna Broberg.
12
– Vi privatgillade varandra från första mötet, säger
adepten Anna Albinsson om sitt första möte med
mentorn Charlotte Petri Gornitzka.
En del av ansvaret ligger på kvinnorna
själva, menar Hanna Broberg. Hon var
ansvarig för Bedaprojektets mentorsprogram
och märkte att de flesta av programmets
adepter var mycket försiktiga med att säga att
de siktade på höga chefsjobb. En förklaring är,
menar hon, att ideella organisationer inte har
byggt in jämställdheten i verksamhetsutvecklingen
på ett så professionellt vis som många
företag numera har gjort.
Men saker händer. Inom ramen för Bedaprojektet
gav Forum för frivilligt socialt arbete
ut två handböcker, en om jämställdhetsarbete
och en om mentorskap. Några organisationer

Mentorn Charlotte Petri Gornitzka och adepten Anna Albinsson från Röda korset hade så mycket att tala om
att de fick formalisera sina möten ordentligt för att hinna med allt de ville.
använder dem redan. Flera organisationer, till
exempel KFUK/KFUM och Bris, har nu fått en
kvinna på posten som styrelseordförande,
som en motvikt till den manlige generalsekreteraren.
Och flera, till exempel Civilförsvarsförbundet
och IOGT-NTO, har dragit
igång jämställdhetsprojekt eller mentorsprogram.
Framför allt är det, tror Hanna Broberg,
mentorsprogrammet som gjort avtryck. Det
var framgångsrikt på flera plan. För många av
adepterna var utbytet adepterna emellan
värdefullast, men det fanns också adepter som
tyckte att gruppen hade alltför stor spännvidd
13
för att detta skulle fungera bra. För dem var
det just mentorn som fick avgörande betydelse.
Förvånansvärt många av adepterna har gått
vidare till nya jobb.
– Beda bidrog till att de ställde sig rätt frågor,
säger Hanna Broberg. Som organisation ska
man vara beredd på det om man satsar på ett
mentorsprogram. Man får se lite altruistiskt
på det.
Anna Albinsson tillhör dem som bytte jobb
direkt efter programmet. Hon gick från Röda
korset till en tjänst med liknande ansvarsområde
på ett mindre företag men är idag tillbaka

De flesta organisationer inom Forum för
frivilligt socialt arbete domineras av män
på viktiga poster. Undantaget är
kvinnojourerna.
– De borde fråga sig om de kan ha män
på vissa poster, säger Hanna Broberg, en
av projektledarna för Beda.
14

på Röda korset. Och tack vare mentorsprogrammet
vet hon nu vad hon vill och vad hon
tycker att hon är bäst på. Hon har valt att inte
jobba med renodlad coaching utan att istället
utveckla personalorganisationen.
– Jag har en mycket tydligare struktur på
mitt arbete nu. Och jag har dörrarna öppna
till ledningen. Det låter floskligt men jag har
insett att det bara är jag som sätter hinder för
mig själv. Jag vet att jag skulle kunna vara
generalsekreterare inom några år om jag bara
vill.
Charlotte Petri Gornitzka nickar med ett
stort leende. Så blir hon allvarlig.
– Det finns undersökningar som visar att
kvinnor föredrar manliga chefer. Det där har
jag känt, att jag saknar ett systerskap, framför
Fakta
Forum för frivilligt socialt arbete
Forumet är en ideell intresseorganisation
med 34 frivilligorganisationer som medlemmar.
Syftet är att förbättra förutsättningarna
för det frivilliga sociala arbetet genom
opinionsbildning, kunskapsutbyte och
verksamhetsstöd.
Beda
Bedaprojektet bestod av två delar: en kartläggning
av jämställdheten i de då 31 organisationerna
inom Forum för frivilligt
socialt arbete och ett mentorsprojekt som
dels skulle stärka kvinnliga mellanchefer
(adepterna), dels öka medvetenheten hos de
högsta cheferna (mentorerna).
Kartläggningen, gjord av Heidi Sandberg,
visade att det är män som är beslutsfattare.
15
allt lite högre upp. Det är inte ”lycka till” utan
”nu ska vi se hur det går...”
Anna Albinsson känner igen sig.
– Jag har fått mandat av ledningen att verka
lite friare nu. Och det är nog inte alla som
gillar det.
Charlotte Petri Gornitzka tycker att kvinnor
har en hel del att lära av manliga ledare.
– Det är faktiskt oftast män som har byggt
upp de här verksamheterna, det är därför det är
en manlig miljö. Och om man kommer ny är
det precis som vid möten med andra kulturer,
det är bra att känna till sederna. En del tänker
”om jag visar lite osäkerhet så förstår de att jag
bara är människa”. I helsicke heller! Den
svenska kvinnan är välutbildad, hon har ett
ganska jämställt familjeliv, hon har mycket att
bidra med. Då måste hon visa det.
69 procent av cheferna inom medlemsorganisationerna
var män. I de större organisationerna
var andelen 90 procent. Alla
medlemsorganisationer inbjöds att delta i
mentorsprogrammet med både adepter och
mentorer. Programmet kom att omfatta 15
par som träffades sex–åtta gånger. Alla adepter
var kvinnor men bland mentorerna var
ungefär hälften män. Parallellt med träffarna
deltog adepterna i en seminarieserie med
tolv träffar. Även mentorerna inbjöds till ett
par möten.
Det tydligaste konkreta resultatet av Bedaprojektet
är två handböcker, en om jämställdhetsarbete
och en om mentorskap. De
kan beställas från Forum för frivilligt socialt
arbete.

Vilhelmina i södra Lappland är en av Sveriges till
ytan största kommuner. Näringslivet har varit och
är fortfarande knutet till skog och fjäll. Timmer och
rennäring har minskat i betydelse medan
turismen har ökat.
16

Lyckliga? Nej, men till freds
Svartvita porträtt av strävsamma kvinnor från förra århundradet
och en kortfilm där städerskor och hemvårdare av idag säger
några ord om sin vardag. Utställningen Kvinnor att minnas har
turnerat runt hela Sverige och fått hundratals kvinnor att, just
det, minnas.
Utanför Folkets Hus i Vilhelmina i södra
Lappland rusar höstvindarna runt med de
gula björklöven. Här inne, i en nästan tom
samlingssal, väntar utställningen på nästa tur.
Det blir Ewa Hed och Solbritt Hansson från
kvinnoföreningen Emma Resurscentrum
som bär iväg med den, som de redan gjort till
ett tjugotal platser från Klimpfjäll till Malmö
under ungefär ett halvår.
De kånkade varsin enorm röd väska på tåg
och flyg, de stod villrådiga på perronger och
mötte ohjälpsamma tågvärdar. Men framför
allt mötte de sina kollegor i andra föreningar,
engagerade kvinnor som ställde upp, skjutsade,
erbjöd sängplatser och långa pratstunder.
Det var dessa kvinnor – ”filifjonkorna”, säger
Solbritt Hansson – som trummade ihop så
många besökare på varje plats.
– Vi är själva häpna att det blev sånt samtalsämne
och intresse, säger Ewa Hed.
Samtalen sparkades igång med en kortfilm
som presenterade några av dagens Vilhelminakvinnor:
80-åriga Ellen Eliasson som varje
dag i ur och skur rapporterar vädret till SMHI,
lokalvårdaren Nina Andersson som efter jobbet
värmer sitt hus med ved och Gerd Fors som
jobbar heltid i hemtjänsten men drömmer
om att bruka sin trädgård.
17
Men stommen i utställningen är de texter
och bilder som presenterar fjorton svenskor,
norskor och samiskor från förra århundradet.
Där finns Emma Ricklund som drev konstnärspensionat
(och som gett Emma Resurscentrum
dess namn), där finns barnmorskan
Katrine Paulsen som förlöste 3 000 barn, där
finns änkan Elisabeth Jacobsen som tog över
sin mans handelshus med allt från bageri till
bilverkstad och där finns författarinnan
Eldrid Frisk som skrev romanen Kerstin Seger
om det hårda livet i en fjällby.
För livet var hårt. Flera av kvinnorna var
nybyggare, något som innebar att man kunde
tvingas bo i en koja det första året. Ett antal av
dem födde barn som dog. Anmärkningsvärt
många av dem tog fosterbarn, trots att de hade
många egna; ett uttryck för hur många
föräldralösa barn som behövde tas om hand.
– Man berörs av de här kvinnorna, säger
Ewa Hed. De var först upp och sist i säng, de
var måna om sin familj, de var ödmjuka.
Och alltför mycket är sig likt, menar Ewa
Hed och Solbritt Hansson. De beskriver sin
hemort i skogslandet som ojämställd. Jakt,
fiske och skogsbruk premieras, traditionellt
kvinnliga intressen står lågt i kurs.

– Väskan är en symbol. Det mesta vi kvinnor har i våra väskor skulle vi nog kunna
lämna, men det ger en trygghetskänsla, säger Ewa Hed om de stora röda väskor
som hon och Solbritt Hansson bar runt utställningen Kvinnor att minnas i.
– Kvinnorna förr fick bära vatten och de fick
ha unghopen kring benen i lagården, men de
fick ju vara hemma! Kvinnorna nu ska ju vara
precis överallt. Här jobbar de mest i hemtjänsten
och det är ju framför allt att sitta i en
bil. De kör kanske 50 mil på en arbetsdag. Det
är en jakt hela tiden, säger Ewa Hed.
Solbritt Hansson nickar:
– De känner sig otillfredsställda för att de
inte kan göra tillräckligt för alla människor
som behöver vård.
Var gårdagens kvinnor lyckligare? Ewa Hed
och Solbritt Hansson tvekar; lycka var nog
inget man riktigt strävade efter för hundra år
sedan.
18
– När de visste att de hade mat till sin familj
och att vädret var bra, då kände de sig till
freds, säger Solbritt Hansson. Och ofta hade
de en egen nisch, till exempel genom vävningen.
Vid vävstolen fick de vara i fred och
utveckla sitt skapande.
Men männens våld och alkoholmissbruk?
Ewa Hed menar att männen förr hade mer
respekt. Hon berättar om Magna Blom som
jobbade som kocka ute i markerna, ensam
med ett 30-tal män som bröt sten och
mineraler.
– När jag intervjuade henne frågade jag hur
männen var mot henne. Och det fanns inte
på deras världskarta att de skulle röra henne.

Solbritt Hansson påpekar att männen ofta
var borta hemifrån hela veckor när de
arbetade i skogen.
– Och så dog de ju tidigt! Och då blev
kvinnorna nöjda, plirar Ewa Hed.
Skrattet ekar i salen.
Från sitt arbete i kommunstyrelsen för
Socialdemokraterna vet Ewa Hed att många
politiker – män – ser jämställdhet och
kvinnors rättigheter som något man skämtar
om. Och hon är kritisk till sättet att sköta
rekryteringen till olika poster inom kommunen.
– Om man föreslår en kvinna så frågar
männen hur hon ska ha tid. Och så utser de
en man som redan har hur många uppdrag
som helst. Det är bara män, män, män.
Kommunen har, efter många påtryckningar
bland annat från Emma Resurscentrum,
antagit en jämställdhetsplan. Men den är
alltför luddigt utformad, menar Ewa Hed.
– Den smög in, jag vet ingen som ens har
fått den på remiss.
Men det finns yngre män inom kommunen
som vågar bryta mönstret.
– Några har sett utställningen och det är
klart att de tilltalas, de känner ju igen sina
släktingar, säger Ewa Hed.
Och parallellt med utställningen har framsteg
gjorts. Emma Resurscentrum har startat
en kvinnojour som nu drivs självständigt.
Man har också startat en förening, Wilma
Asyl, som ger stöd till flyktingar på orten,
bland dem många ensamstående mammor. I
Hattfjelldal i Norge, där utställningen också
har stått uppställd, har det bildats en kvinnogrupp
som har köpt ett hus för sin verksamhet
och gjort en utställning i tovad ull på
temat kvinnans liv från liten ängel till
gammal skröplig fågel.
19
Ewa och Solbritt kämpar med utställningen Kvinnor
att minnas.
Ewa Hed och Solbritt Hansson tror att
Kvinnor att minnas också har fått kvinnor att
inspireras av vad tidigare generationers
kvinnor faktiskt klarade.
– Kvinnor är rädda för att starta egna företag,
till exempel inom hantverk. Här kan de se att
kvinnor länge drivit egna verksamheter, säger
Solbritt Hansson.
Redan i eftermiddag ska skärmarna plockas
ned och flyttas till Filadelfias lokaler där
bland andra samhällets 200 flyktingar och en
grupp afrikanska gäster ska kunna ta del av
materialet. Säkerligen finns det mycket även
för kvinnor från Tanzania, Irak och Afghanistan
att känna igen sig i. Men frågan är, säger

– Det blev stort intresse tack vare att vi själva åkte runt med utställningen och fick
hjälp av alla kvinnor i vårt nätverk, säger Solbritt Hansson som tillsammans med Ewa
Hed fraktade runt utställningen Kvinnor att minnas.
Solbritt Hansson fundersamt, hur dagens
svenska ungdomar ställer sig. Kan de med sitt
snabba livstempo och sitt överflöd se värdet i
långsamhet och strävan? Det blir tyst en
stund, så säger Ewa Hed med eftertryck:
– Man kan inte varva upp sig hur mycket
som helst. Det säger sig själv, det måste bli
lugn och harmoni någon gång. Jag tror att de
som är unga nu kommer att vilja återvända
till naturen och bruka jorden.
20

Dina Marie Olsen (1873–1948) är en av de kvinnor
som utställningen handlar om.
Fakta
Emma Resurscentrum
Emma Resurscentrum är en ideell förening
som bildades i Vilhelmina 1995. Föreningens
ungefär 60 medlemmar bygger nätverk
och ordnar verksamhet för att tillvarata
kvinnors kraft och kreativitet, stimulera
kompetensutveckling och öka kvinnors
möjligheter till engagemang och inflytande
och till att bo kvar i kommunen.
Kvinnor att minnas
I utställningen Kvinnor att minnas ingick
kortfilmen Kvinnors livsvillkor på landsbygd,
gjord av Annica Hed, och en skärmutställ-
21
ning med porträtt av 14 kvinnor verksamma
i gränstrakterna mellan Norge och
Sverige från mitten av 1800-talet och fram
till våra dagar. Utställningen har sitt ursprung
i föreningens projekt Kvinnors
livsvillkor i tätort och glesbygd där bland
andra Ewa Hed sammanställt kvinnohistoriskt
material ur olika källor. Fotona
kommer från Helgelands museum i Norge
och Västerbottens museum i Umeå, texterna
baserades på arkivmaterial och på ett stort
antal intervjuer med kvinnornas anhöriga
eller, i några fall, med kvinnorna själva.

Kvinnors rörelser begränsas på scen,
menar skådespelaren Ann Petrén.
22

Föreställningar om kön
Han är först på scen. Hon trippar in. Hans blick borrar, hennes
fladdrar. Han väntar, han andas, han låter tystnaden tala. Hon
flämtar, flackar, flyr. En kärleksscen från 1800-talet? Nej, svensk
dramatik som tror sig vara modern.
Dagens teater ligger efter verkligheten fast
den borde ligga före – om det är skådespelarna
Ann Petrén och Emma Stormdal och
regissören Liv Elf Karlén överens när de
träffas för att tala om sitt gemensamma arbete
kring feministisk gestaltning.
– Det är nästan läskigt att gå på teatern.
Kvinnor skildras med ett flamsande, behagfullt
uttryck. Det ska vara fint men det är
musealt, säger Ann Petrén, anställd på
Stadsteatern i Stockholm men utlånad till
Dramaten.
Vi sitter i köket hos den feministiska teatern
och tankesmedjan Lacrimosa i en sliten lokal
långt ned på Södermalms sydöstra hörn. Ett
par snusdosor på bordet och ett draperi med
Che Guevaras porträtt mellan köket och
förrådet. Revolution? Nej, bara ett projekt för
att uppdatera teatern till samtiden.
I samtiden bär män bebisar på magen och
kvinnor rycker fram i arbetslivet. Könsroller
mals ned, om än långsamt. Medan teatern
gång på gång, menar de tre runt köksbordet,
ger oss samma schabloner av män och
kvinnor, svaghet och styrka.
För att ge teatern en spark i baken har Liv Elf
Karlén och Emma Stormdal, tillsammans
med producenten Rebecca Vinthagen, skrivit
boken Större än så här. Den utgår från en serie
workshops och seminarier som Teater
Lacrimosa arrangerade år 2007 på teman som
23
platstagande, humor, sexualitet och skönhet.
Skådespelarteknik ur ett genusperspektiv var
den gemensamma nämnaren och namnet på
projektet. Inriktningen var konkret.
– Det finns en föreställning om att så fort
man har snackat om jämställdhet så har man
löst problemet, säger Emma Stormdal som
jobbar på Lacrimosa.
För att komma bort från teoretiserandet
arbetade man praktiskt med olika redskap. Ett
sådant var könsneutral text, det vill säga
manus där karaktärernas kön inte framgick.
Några skådespelare gestaltade en scen för
publik i olika versioner, med olika utspel, och
sedan undersökte man resultatet tillsammans.
Vad hände om en man spelade en viss
roll, vad hände om en kvinna gjorde det? Vad
hände om en man använde traditionellt
kvinnliga utspel och vice versa?
– En kvinna som står bredbent och talar
med långa pauser och en starkare blick
uppfattas inte självklart som stark utan som
någon som försöker ta plats, vilket är en svag
position. Så väldigt mycket ligger hos betraktaren,
säger Ann Petrén.
Problemen finns alltså på flera plan. I texterna,
där framför allt klassiker – även moderna
klassiker – ofta har snäva kvinnoroller. I
framförandet, där regissör och skådespelare
ofta väljer en schablonartad tolkning. Och
hos publiken, som är så van vid en traditio-

– Min största insikt under projektet var att man tar så stort ansvar för att publiken verkligen ska
förstå. Det behöver man inte göra. Det gör inte män, säger skådespelaren Ann Petrén.
nell gestaltning att den har svårt att föreställa
sig något annat.
Det senare är särskilt förbryllande eftersom
publiken domineras av kvinnor.
– De är så skolade i att identifiera sig med
det manliga subjektet. Men när de ser något
som verkligen bryter mot den normen blir
det nästan som en kärleksupplevelse, säger
Emma Stormdal.
En kärleksupplevelse, hur skapar man en
sådan? Boken Större än så här beskriver två
metoder för förändring med olika ambitionsnivå.
Antingen kan man sikta på jämställdhet.
Som skådespelande kvinna kan man då
24
gå in för att skaffa sig större manöverutrymme
genom att spela på humor och sexualitet
ur kvinnans perspektiv, utnyttja kroppen som
ett instrument och inte som en display,
använda en betraktande blick och säga texten
rakt.
Eller också kan man gå lite längre och sikta
på en feministisk gestaltning som kan förändra
inte bara en pjäs utan teatern som
sådan och kanske till och med samhället. Ett
sätt kan vara att förvränga de traditionella
koderna för manligt och kvinnligt så att de
blir så groteska att de blir motbjudande. Satir,
mim och dragshow kan vara verktyg för det.

– Att vara rolig är en subjektsposition, då är det jag
och min verklighet som gäller. Så när en kvinna är
rolig kommer frågan: ”Varför tar hon så mycket
plats?”, säger regissören Liv Elf Karlén.
Det är i humorn som könsschablonerna blir
allra tydligast.
– Humorn är ett risktagande, säger Ann
Petrén. Man slänger in sin tolkning vid en
viss tidpunkt. Tänk om det blir fel, då är hela
jag fel!
– Men humor är så användbart, säger Liv Elf
Karlén. Om man ser till att kvinnorna på
scenen är roliga så har man löst de flesta av
könsstereotyperna.
Projektets fokus var kvinnor – det var till
största delen kvinnor som deltog i seminarier-
25
– Det finns en föreställning om att genusmedvetenhet
tar så mycket tid. Men man kan faktiskt utgå från de
här frågorna från början, då kostar det ingen extra tid,
säger skådespelaren Emma Stormdal.
na, kvinnor som intervjuades och kvinnor
som skrev boken. Varför? Män skulle väl
också ha mycket att vinna på att få spela ut ett
mycket bredare register? Men Liv Elf Karlén
menar att det aldrig kan vara kvinnors ansvar
att förändra männen.
– Det måste de göra själva och för att göra
det måste de ge ifrån sig makt.
Och det är svårt. Ann Petrén berättar om
Stadsteaterns satsning Modärna kvinnor, en
serie pjäser skrivna av kvinnliga dramatiker
kring förra sekelskiftet. Hon beskriver ett

Män och kvinnor samspelar mer jämställt i verkligheten än de tillåts göra på
svenska teaterscener, om det är de överens, Liv Elf Karlén och Emma Stormdal
från Teater Lacrimosa och Ann Petrén från Stadsteatern.
enormt gensvar med damer ur publiken som
efteråt kom fram och sade att ”det handlar ju
om oss!”. Men serien blev kortlivad.
– Teaterchefen såg inget kapital i det. Han
sade att det vore bra om någon gjorde en
skrift om hur man gestaltar kön. Men det är
inte skrifter vi behöver, det är praktiskt
arbete!
Och Lacrimosas praktiska arbete fortsätter.
Med avstamp i boken arrangerar man nu en
rad seminarier och workshops för till exempel
Teaterförbundet, Danscentrum och
Teatercentrum.
26
Lacrimosa arbetar också utanför teatervärlden.
Bland annat har man haft en workshop
med en grupp fritidsledare.
– Som kvinna i arbetslivet känner man igen
sig i att man hela tiden spelar mot en manlig
norm, säger Liv Elf Karlén.
Och inte bara i arbetslivet; Lacrimosa
ordnar också kurser i platstagningsteknik för
unga tjejer.
Hösten 2008 spelar Ann Petrén kabarén Upp
i sadeln på Dramaten. Hela utgångspunkten
för pjäsen är feministisk, säger hon.
– Varför är hästar ett intresse för flickor och
kvinnor? Är det en övning i omvårdnad? Eller
är det, som det sägs, ”något sexuellt”? Jag tror

Från späd stallflicka som fnittrar över hästböcker till
Calamity Jane som kastar sig ur sadeln och skjuter
hej vilt omkring sig – i Upp i sadeln på Dramaten i
Stockholm spelar Ann Petrén och Lotta Telje ett
brett spektrum av kvinnor.
Fakta
Lacrimosa
Lacrimosa är en ideell teater- och tankesmedja
med siktet inställt på ett jämställt
samhälle. Teatern presenterar nyskriven
feministisk dramatik och musik på sin egen
scen på Södermalm i Stockholm. Tankesmedjans
medarbetare skriver böcker och
artiklar och arrangerar workshops och
utbildningar för arbetsplatser och skolor.
Skådespelarteknik ur ett genusperspektiv
Under ett år undersökte Lacrimosas medarbetare
tillsammans med etablerade skåde-
27
inte det. Att rida och sköta en häst är en fostran
i styrka, mod, självständighet och beslutsfattande.
Intressant är också att hästen var männens
så länge den var användbar som fordon. Först
när den inte var funktionell längre blev den
en angelägenhet för kvinnor och flickor.
– Snart går bilen samma väg, säger Liv Elf
Karlén. Då kommer det att vara tjejer som
mekar på helgerna.
Som gullar med bilen? Som bemästrar dess
styrka? Gapskratt runt bordet. Humor funkar,
som sagt.
spelare de skilda förutsättningarna för
kvinnor och män verksamma som skådespelare.
Vilka föreställningar om kön styr
arbetet? Vilka strategier kan kvinnor använda
för att nå en friare gestaltning? Hur
kan genusmedvetenhet omsättas i konkret
förändring? Det var frågor man ställde sig i
workshops och seminarier. Resultatet blev
en bok med intervjuer och tips, Större än så
här – tankar för en genusnyfiken gestaltning
(Atlas 2008), skriven av Liv Elf Karlén,
Emma Stormdal och Rebecca Vinthagen.

Ungdomsstyrelsens bidrag
Statsbidrag till kvinnors organisering
Bidragets syfte är att:
• Stödja kvinnors organisering i egna sammanslutningar.
• Främja kvinnors deltagande i den demokratiska processen och i samhällslivet.
• Stimulera möjligheterna för kvinnor att bevaka sina rättigheter och driva sina krav.
Statsbidrag till jämställdhetsprojekt
Bidragets syfte är att:
• Stödja jämställdhet mellan kvinnor och män.
Läs mer på:
www.ungdomsstyrelsen.se/bidrag
Magnus Ladulåsgatan 63A • Box 17801 • SE-118 94 Stockholm
tfn 08-566 219 00 • fax: 08-566 219 98
e-post: info@ungdomsstyrelsen.se• webbplats: www.ungdomsstyrelsen.se
28