Socialarbetare - Lunds universitets bibliotek

Socialarbetare 

En etnologisk analys 

Karl-Olov Arnstberg 

Boken ursprungligen utgiven på Studentlitteratur, 1989 

(ISBN 91-44-29321-6) 

Denna version, som är identisk med originalutgåvan, publiceras 

av Lunds Universitetsbibliotek med förlagets och författarens tillstånd.

Innehåll 

En plötslig högkonjunktur 7 

Det terapeutiska förnuftet 9 

Folk lever fel 12 

Svensk kultur 14 

Legitimitet 16 

Dialoger 20 

Att se med hjälp av metaforer 22 

Kulturologiskt perspektiv 26 

Första mötet 30 

Administrativt avstånd 41 

Arbetets verklighet 44 

Strukturell verklighet och administrativt förnuft 59 

Fallkonstruktioner 65 

Läkare, psykologer, poliser, politiker, advokater 68 

Att vara sig själv 73 

Försvarsperspektiv 76 

Det hårda jobbet 79 

Konsten att bli arg 103 

Att lura en socialarbetare 108 

Folkhemmet 112 

Tack för hjälpen 116 

Litteratur 117

Socialarbetare. Det är väl grå fyrkantiga byråkrater, som omhändertar barn 

och betalar ut understöd och alltid känner sig angripna. Som anger sekretesskäl 

när de inte vill uttala sig. 

- Den där beskrivningen är förstås inte sann. Men inte alldeles fel heller. 

("Ingen ser till helheten när pengarna tryter. Artikeln i Dagens Nyheter 

av Karen Söderberg 12/11 1986). 

Socialarbetaren är en person som inte kan sticka, inte får blunda, inte får 

säga: det här är inte mitt bord. Han sitter där - bildlikt talat - med en tandpetare 

mellan ögonlocken. En åskådare som inte får vända bort huvudet, 

inte blinka. En betald åskådare till undergången (ur föreläsning av Bo 

Eneroth) 

Ska man börja knarka för att få pengar? Däruppe sitter det bara en massa 

kommunister som ger pengar åt svartskallar (arg klient på telefon) 

Man tror att det handlar om pengar här men ju längre jag jobbar desto mindre 

tycker jag att det handlar om pengar. Det handlar om medkänsla. Dom 

kommer hit med sin livshistoria och försöker skjuta över ansvaret till oss - 

och det är väldigt svårt att bära. Dom tror att vi kan skaffa dom ett lyckligt 

liv. Men det kan vi ju inte - tyvärr (luttrad socialarbetare). 

Det är spännande, men det är plågsamt. Man förföljs av alla dessa människoöden, 

man förföljs in i sömnen. Men det sägs att efter ett par år har 

man lärt sig att hantera den här situationen. Det är visst (skratt) det som 

kallas för avtrubbning (färsk socialarbetare).

En plötslig högkonjunktur 

1965 - 1975, ungefär, bildades en ny yrkeskår: socialarbetare. Såväl yrket 

som socionomutbildningen fanns visserligen långt tidigare, men åren kring 

1970 "exploderar det" som en socialarbetare uttryckte det. Samtidigt är det 

- i socialarbetarnas eget perspektiv - en glidande förändring. Äldre socialarbetare 

som jag intervjuat har inte haft klart för sig vad det egentligen var 

som skedde. Ett exempel: 

- Hur många fanns det 1957, när du började här? 

- Ja, hur många kunde det vara ... inte var det många inte! Först kände 

jag Peter Nilsson, som var socialchef då. Han kom sedan till X-stad där 

han var socialdirektör i ganska många år. Han var chef. Och sedan 

fanns det väl en barnavårdsman, en nykterhetsvårdsassistent... ja vi 

var kanske tre, fyra assistenter och så nån kontorist då. det var nog inte 

fler när jag började. 

- Hur många är det i dag då? 

- O, tala inte om det! Bara här på förvaltningen är vi ett 30- tal. 

- Allt som allt? 

- Ja i social ... jaa. Men det är ju vad som sitter här alltså, på kontoret. 

Sen är det en massa personal då, ute. Inom barnomsorg och i hemvård 

och i allt. Så att sammanlagt är det väl en tre-fyrahundra personer som 

tillhör socialvården bara. 

- Från fem personer till 350 personer? 

- Ja ... inte riktigt. Det fanns väl lite hemvårdare förr. Och på ålderdomshemmen. 

Men socialvården är en stor verksamhet i dag. Så det har 

hänt mycket på dom 30 åren. 

- Är det ett uppdämt behov som fanns, så att detta var det som behövdes 

men som man inte hade resurser till på 50-talet? Eller är det något 

annat som har skett? 

- Jaa, jag höll nästan på att säga att vi jobbar, jag tror nästan att vi jobbåde 

med lika många då som nu. 

- Men ändå, det låter nästan gåtfullt, om man tänker efter.

- Ålderdomshem och lekskolor, dagis, det har ju vi fått ta hand om. Så var 

det inte förr. Men ändå, om du tittar på själva byrån så är det tio gånger 

fler som jobbar ... men det är ju byråkratisering och nya lagar. Så måste 

det vara fler kontorister också. Allting spaltas ju upp. 

- Du tycker inte att folk blir påtagligt bättre hjälpta nu då, eller ... 

- Du vet, jaa ... det är jättesvårt att säga. Mycket var ju, sett ur socialtjänstemannens 

synvinkel, mycket enklare förr. Allting är så kringgärdat 

i dag. Ska du göra ett ingripande så ska du, höll jag på att säga, slåss 

med advokater och allt möjligt. Det är ju allt detta omkring det. Det är 

utredningar till förbannelse, nästan då utan att du egentligen kanske 

säger så fruktansvärt mycket mera i din utredning än vad vi sa förr i 

tiden. Jag har ju läst en del gamla utredningar som jag har gjort, för det 

har ju varit utrensningar i vårt material och allt sånt där. Jag har nästan 

blivit lite imponerad av vad jag skrev ... vi hade ju inte hjälp med barnpsyk 

och skolpsykologer och sådant där. 

- Det där intresserar mig, för något hände i slutet av 1960- talet. 

- Ja, det som hände var att vi fick god råd! 

- Vad? 

- Mycket pengar. 

Höga betyg behövdes och med deras hjälp kom man in på en kvalificerad 

utbildning, vilken ledde till en trygg och bra framtid. Ytterligare ett dialogutsnitt: 

- Flickskola var ganska gediget? Det kanske var en bra grund? 

- Javisst, det var utmärkt. Vi hade ju ingen formell kompetens, men jag 

plockade ämne efter ämne för studentbetyg och sen när jag hade gjort 

det tyckte jag att jag hade så pass bra betyg så att jag kunde använda 

dem till något. 

- Så pass bra betyg? Anledningen till att jag frågar är det här att det på 

något sätt är en topp kring 1970, då det blev väldigt poppis att gå på 

sopis. Var det inte hård konkurrens att komma in? 

- Jo, det var det. Dels var det ju så att det var ingen arbetslöshet bland 

socionomer och framtidsutsikterna var väldigt goda. Det spåddes att 

man inte skulle bli arbetslös någonsin. 

- Hur sa man då? Att det kommer att finnas fler och fler som det kommer 

att gå åt helvete för? 

- Nej, men jag tror att det här samhällets ansvar skulle öka för fler människor 

på många fler områden och det här med sociallön började bli 

någonting. Det var någonting sådant som var med i spelet.

Det terapeutiska förnuftet 

För att lämna förhistorien, att gå på socialhögskola var attraktivt på 1970talet. 

Det blev ett tag nästan lika svårt att komma in där som på läkar- eller 

arkitektutbildning. Under denna "högkonjunktur" formades också en tydlig 

yrkesidentitet. Att bli socialarbetare var att bli någonting särskilt. Det 

som skulle bort såsom otidsenligt var det överhetliga moraliserandet över 

människors handlingar, liksom välgörenhetstanken. Det som släpptes in 

var vetenskapen i allmänhet och det terapeutiska förnuftet i synnerhet. Ett 

par intervjuutdrag som visar ungefär vilket sätt att resonera som denna 

tankegestalt tillåter /mina kursiveringar/: 

- Jag upplever att alla människor har resurser någonstans, men av olika 

anledningar så klarar vissa människor inte av att ta fram sina resurser. 

De behöver hjälp, behöver stöd för att se det positiva hos sig själva 

t.ex. Väldigt många av mina klienter, tror jag, har innerst inne en ganska 

negativ självbild, i synnerhet dom som gått här länge. Dom klarar inte, 

dom törs inte, dom säger kanske till sig själva att dom inte vill, fast det 

egentligen handlar om att dom inte törs, att dom inte tror på sig själva, 

att dom inte vågar drömma. Så många gånger som jag har frågat, i 

synnerhet unga människor "om du fick välja helt fritt, utan tanke på 

arbetsmarknad och inkomster eller någonting, vad skulle du vilja jobba 

med?" Så många gånger som dom inte vågar drömma, som dom inte 

vågar ta i sin drömmar, dom vågar inte titta efter utan dom säger .. . jag 

vet inte, vad som helst. 

- Det är inte det att dom avvisar dig då, att dom inte vill drömma tillsammans 

med dig? 

- Nej, jag tror inte dom har vågat. Dom har fastnat i det här att "jag är 

arbetslös, jag lever på socialbidrag, jag ..." och så kommer dom in i den 

här trallen. Dom går på arbetsförmedlingen och så får dom sin stämpel 

och så tar dom listan och så vågar dom inte ringa på jobb en gång, för 

"jag får dom ändå inte..."

- Det är en kvinna då, som har en kille som vi fick kontakt med för fyra år 

sedan. Då gjorde vi en barnavårdsutredning och han är inskriven i särskolan. 

Och det visade sig ju att han inte alls var utvecklingsstörd, att 

han inte är född utvecklingsstörd utan att han har blivit det i brist på en 

massa saker under sin tidiga uppväxt. 

- Vad är det han har brist på? 

- Ja, på symbios, på såna här saker med sin mamma då. 

- Symbios? 

- Hon har inte gått i kontakt med honom då, och hon har inte förstått hur 

hon skulle uppfostra honom. Hon var invandrad till Sverige och väldigt 

mycket ensam, för fadern brydde sig inte om dom speciellt mycket. Hon 

uppfostrade honom utifrån någon bok som en släkting skickade. Och 

pojken var född för tidigt och låg i kuvös och hon skilde sig från honom. 

Ja, det var mycket sådant som den här mamman berättade om. Allting 

hade gått snett och hon klarade inte av det hela då. 

- Men det har hänt saker nu? 

- Ja, jag upplever att hon har många störningar, så att säga. Hon går i 

terapi nu och det är ju hennes lycka då, att hon har fått den här terapin 

för nu mår hon otroligt mycket bättre. Förut var hon väldigt mycket sjuk, 

psykosomatiskt då. 

- Lever hon ihop med sin son? 

- Ja, det gör hon. Men nu går allting mycket bättre för henne. 

- Även för sonen? 

- Ja, han går kvar på särskolan och så där, men tack vare att hon fick 

börja i terapi ... så tillät hon att han också fick börja i terapi ... fast det är 

ju aldrig uttalat muntligt. Han kommer aldrig att bli normal, han är ju så 

pass skadad då, men han har kunnat få ett drägligare liv, för att han 

mådde väldigt dåligt då. Men i och med att hon mår bättre, så lyfter 

hon också upp honom då. 

Kärnan i det terapeutiska förnuftet är synnerligen mental. Livet styrs av 

det som människor har i sina huvuden. Det viktigaste är att man är psykiskt 

sund och är man det inte så blir man det genom att " vara sig själv", 

vilket gäller såväl socialarbetare som klient. Klienten har blivit klient 

genom att misslyckas med att vara detta själv och socialarbetarens en 

smula paradoxala uppgift blir således att hjälpa klienten fram till detta tillstånd. 

Det är en trollkonst i den högre skolan om man menar att "vara sig 

själv" innebär att man inte förställer sig, inte visar upp ett intränat sätt att 

vara. Klienten skall få hjälp att räta upp sig, att finna sig själv, att mogna, 

eller mer krasst uttryckt eftersom lagar och makten över penningpåsen ger 

starka sanktionsmöjligheter: bestämma att andra skall bestämma över sig

själva (Sörhaug 1981). Detta gör socialarbetaren väsentligen genom att 

tala med sina klienter. Tron på språkets helande kraft är mycket stark. 

Ibland ter sig nästan "det sagda" som magi, ord som förhoppningsvis med 

kraft skall gripa in i en verklighet som kännetecknas av drogmissbruk, 

arbetslöshet, våld etc. Att socialarbetaren i praktiken är en tjänsteman som 

distribuerar pengar, bostäder, vårdplatser och materiell egendom ligger 

inte lika självklart i fokus som det terapeutiska förnuftet. 

Dessutom blev vänsterideologier kära verktyg i 1970-talets professionalisering. 

Socialhögskolorna genomgick en stark marxistisk influering och 

många adepter sökte sig dit för att få ett yrke där de inte behövde gå kapitalismens 

ärenden. 

Det terapeutiska förnuftet har ännu inte blivit föråldrat. Det tycks emellertid 

ha skett med vänsterideologierna, i varje fall de mest utrerade bland 

dem. I ett politiskt sett mindre förhoppningsfullt 1980-tal talar många socialarbetare 

med mild ironi om sin tid på 1970-talets socialhögskolor: 

- När jag gick på socialhögskolan då gick ju debattens vågor höga, om vi 

verkligen skulle sänka oss så lågt att vi medverkade till att anpassa 

dessa människor till den kapitalistiska grottekvarnen. Det var ju egentligen 

samhället som skulle ändras, ändras i grunden. Men det är väl ändå 

så att världen den är som den är. Och det är ju klart att man måste försöka 

påverka människor att flyta in i den verklighet som är den existerande. 

Man måste kunna sköta en bostad, man måste komma in i ett 

jobb, man måste bada då och då och man måste veta att det inte går att 

föda upp ettåringar på ostbågar och chips. Jag menar att många gånger 

är det väldigt elementära saker, kanske.

Folk lever fel 

Samhället blir mer och mer komplicerat, sägs det. Livet blir också mer och 

mer komplicerat, samtidigt som den traditionella kunskapen inte längre 

duger. Alltför många människor är - från ett socialarbetarperspektiv - 

okunniga, osäkra, vilsna och gör fel. Gör de alltför mycket fel kan socialarbetarna 

hjälpa dem tillrätta. Samhället tar ansvar inte bara för att människor 

har jobb och bostäder utan också för att de lever "rätt". Folk lever ofta 

fel för att ingen har hjälpt dem tillrätta: 

- Det finns en väldig okunskap om saker och ting som de flesta bland oss 

anser vara ganska elementära. 

- Hur yttrar sig den okunskapen då? 

- Ja, det kan till exempel vara att man inte vet vad man ska ge barnet, hur 

man ska sköta barnet, det är tämligen vanligt. Man vet inte hur man ska 

prioritera sin ekonomi. Man vet inte vad som händer, många tror ju då 

att om man inte sköter alla sina avbetalningar, så händer fruktansvärda 

ting, men låter man bli hyran så är det inte så farligt. Fast det är ju tvärtom! 

Folk tänker inte på att de måste sjukanmäla sig när de är hemma 

och sådana saker. 

- Det påminner mig om när jag var med min fyraårige son på tandkontroll. 

En tandsköterska skulle kontrollera tänderna och visa oss hur man borstar 

dem. Så frågar hon min unge "Vad brukar du dricka då?" "Jag brukar 

dricka coca-cola", säger han för det tycker han är fint. Och då pratar 

hon länge med mig om vikten av att barnet inte dricker coca-cola och 

jag hukar mig. Jag vet att det är meningslöst, att jag inte kan säga, 

"stopp, stopp, stopp, jag vet det där". Det är ju hennes uppgift att informera 

mig om sådant och barnet har ju just talat om att det dricker cocacola. 

Och sen säger hon "brukar du borsta tänderna". "Ja, fast pappa 

borstar väldigt slarvigt" säger pojken. Också det har sin speciella betydelse 

därför att jag säger "ska vi borsta tänderna slarvigt" för att göra 

det mera lustfyllt för honom. I själva verket borstar jag dom ibland slarvigt, 

ibland jättenoga, men rubriceringen är alltid densamma. Det är ett

eget familjeknep, sådana som jag antar alla familjer har. Men tandsköterskan 

talar naturligtvis noga om för mig hur viktigt det är att borsta tänderna 

ordentligt och plockar fram en modell på vilken hon visar att man 

ska borsta än hit och än dit. Jag uthärdar och efter en stund har hon 

gjort sitt. Jag undrar vad som händer när jag och min pojke gått hem. 

Känner hon sig nöjd med att ha undervisat en pappa och hans son? Är 

det sådana här tillfällen då hon känner att hon verkligen gör ett nyttigt 

arbete? Det är något av det här som jag tänker på när socialarbetare 

säger att de skall hjälpa folk, utbilda dom och fostra eller stödja eller vad 

det nu kan vara. Vet verkligen inte folk om att de bör betala hyran? 

- Jo, det är klart, så kan det väl vara. Men ändå, man kommer inte ifrån 

att folk behöver stöttas på något sätt i väldigt många ärenden. 

- Men det måste väl vara så att många klienter tiger eller samtycker och 

lider. Och sedan får de de pengar de kom för att få? 

- Ja. så kan det väl vara många gånger. 

Mitt fältarbete består av fjorton dagars deltagarobservation på en socialbyrå 

samt dessförinnan långa och ingående samtal med ett trettiotal socialarbetare 

runt om i landet. Dessa vill jag klassificera snarare som dialoger 

än som intervjuer, vilket skall förklaras nedan. För mig är dessa trettio dialoger 

ett stort material. Tidigare har jag inom det forskningstema där socialarbetarprojektet 

hör hemma - Svenskars kulturella självinsikt - arbetat 

med på likartat sätt avgränsade material och uppfattat dem som "flödiga"

Svensk kultur 

Många ägnar sig i dessa dagar åt att stärka, upptäcka, profilera, vårda, 

utforska, ratificera etc. svensk kultur. Mitt intresse för socialarbetare tillhör 

- tyvärr kanske jag skulle vilja säga - detta intellektuella träsk där 

forskningsiver, nationalism och trendkänslighet dansar runt med näringslivet 

som förhoppningsfull sponsor och journalister som tjänstvilliga megafoner. 

Idémässigt hör projektet samman med den lilla bok jag skrev om zigenare 

för fem år sedan (Kulturanalys i praktiken. Svar på 20 frågor som brukar 

ställas om zigenare. Statens invandrarverk 1984). Jag ville fortsätta med 

att ägna dem som jag uppfattade som zigenarnas främsta "förhandlingspart", 

socialarbetarna, ett likartat intresse. Projektet rubricerades som 

"Etniskt grundade handlingsdispositioner bland svenska socialtjänstemän". 

Det gled så småningom över i ett bredare intresse för dessa socialtjänstemän. 

Mer forskningsmässigt preciserat är intresset för socialarbetare kopplat till 

erfarenheter som jag gjorde när jag intervjuade svenska affärsmän i 

Manilla hösten 1985 - medan Marcos ännu var vid makten. I Manilla 

framstod den samhälleliga strukturen - och i synnerhet den offentliga förvaltningen 

- som extremt förhandlingsbar (korrumperad om man föredrar 

ett moraliskt språkbruk). Samhälleliga lagar och regler var till för att brytas. 

Landet styrdes i hög utsträckning av privatlivets förpliktelser, som 

bland filippinierna framstod som genomsyrade av en mångfald av inte alls 

särskilt förhandlingsbara regler. Familjen, släkten och byn var de "samhällen" 

som räknades. Löften och allianser där var vida viktigare än de som 

ingicks i samhället som helhet. 

För känslan av förpliktelser och skuld bland filippinier finns ett särskilt 

begrepp, utang na loob, vilket ökas på när man göres en tjänst. Det gäller 

därför att, när rätt ögonblick inträder, "betala tillbaka", även om det är en 

skuld som aldrig kan betalas helt. I praktiken innebär detta att det offent-

liga livet styrs av det privatas skuldförbindelser, eftersom det i hög 

utsträckning är inom offentligheten som nyttigheter och fördelar finns att 

fördela. Den som underlåter att reglera sin utang na loob, med hänvisning 

till att det offentliga styrs av sitt eget regelsystem - vilket skulle vara ett 

normalt svenskt förhållningssätt - riskerar att skada sin hiya, vilket är ungefär 

liktydigt - om än avsevärt mer djupgående - med att känna skam. 

Jag ska inte vidare gå in på filippinierna. Hur systemet fungerar och svenskarnas 

beroende av filippinier som hjälpare redovisas i Arbetsrapport nr 

8:1986, "Förlorade Färdigheter. Om svenskar i Manila". (Institutet för folklivsforskning, 

Stockholms universitet). Via den filippinska relationen 

mellan privatliv och samhällsstruktur tyckte jag mig upptäcka något 

rörande det svenska. Den extremt svårgripbara svenska kulturen ( gärna 

beskriven som otydlig, självironisk, erfarenhetsförnekande etc.) kanske 

studerades med en alltför "privat" infallsvinkel. I synnerhet inom statlig 

och kommunal verksamhet finns de fasta system av regler, värden och 

symboler som kulturforskare brukar gilla att analysera. Där finns som 

bekant nästan inget utrymme alls för ungefärligt handlande, även om individens 

önskan om att kunna manövrera "systemet" givetvis finns både här 

och var. Och motsatt är svenskarnas privat- och familjeliv präglat av stor 

ungefärlighet. Det finns visserligen ideal - t.ex. att man skall leva i kärnfamilj 

- men dessa ideal går på olika sätt att förhandla om. Praktiskt taget 

alla värden i privatlivet är förhandlingsbara. Vi betraktar det som den 

resandes ensak, så länge det inte drabbar några utomstående. 

Den svenska relationen mellan privatliv och samhällsstruktur framstod 

således som närmast spegelvänd till den filippinska. Beträffande det filippinska 

privatlivet var det ingen svårighet alls att tillämpa ett kulturellt perspektiv. 

Det var regelstyrt, det framstod som språkligt elaborerat, värdeintegrationen 

var tydlig och de symboliska sammanhangen lockande att frilägga. 

Samma sak borde rimligen gälla rörande svensk samhällsstruktur. "Jakten 

på det svenska" borde kanske bedrivas där? Om man är intresserad av det 

typiskt svenska utan att vilja beskriva det som ett brett spektrum av individuella 

förhållningssätt och heller inte längtar efter en beskrivning som 

består av en räcka av avvikelser och egendomligheter i förhållande till 

andra kulturer, kanske man inte bör studera det svenska "i största allmänhet" 

utan söka svenskheten i preciserade och kollektivt omfattade framträdelseformer.

Legitimitet 

När jag avtalat tid med socialarbetare om samtal/dialoger/intervjuer har 

detta inte i ett enda fall varit besvärligt. Jag har kunnat ringa upp en socialförvaltning, 

bett att få bli kopplad till en socialsekreterare "vem som helst" 

och fått tid - i allmänhet avpassad efter mina egna önskemål, utan att 

behöva ge särskilt utförliga förklaringar till mitt intresse. Socialarbetarna 

har inte behövt "betänketid" och inte heller längtat efter att fråga sina chefer. 

Några få har känt till mitt namn och något jag har skrivit. Kanske har 

det "berett vägen", men det har inte varit det typiska. Under själva samtalen 

har inte heller några betänkligheter varit märkbara. Själv har jag velat 

markera att jag inte var intresserad av "privatliv" och heller inte av 

"namngivna fall", men dessa markeringar har inte särskilt efterfrågats. 

Ingen har heller tyckt illa vara att jag spelat in dialogerna på band. (I samband 

med deltagarobservation har däremot inte band använts. Det skulle 

ha stött på patrull av sekretesskäl). Mina försäkringar om att banden inte 

skulle hamna i orätta händer har omisstänksamt accepterats. Kort sagt: jag 

har känt mig emottagen med "öppna famnen", Detta framstår som anmärkningsvärt 

för mig av flera skäl. Ett är att jag i intervjundersökningen finansierades 

av av Socialstyrelsen och under deltagarobservationen fick ett 

smärre bidrag från en socialbyrå, vilket jag inte hemlighållit. Det har ändå 

inte föranlett några mer närgångna frågor om min relation till "makthavarna". 

Ett annat är att många är födda kring 1953 och alltså rimligen 

borde haft någon rudimentär "metropolit-misstänksamhet" (Metropolit är 

namnet på ett stort sociologiskt forskningsprojekt som - dessa personer 

ovetande - granskade och sammanställde uppgifter från offentliga arkiv 

om alla födda 1953. I massmedia kritiserades det vid 1980-talets mitt 

såsom oetiskt och överhetligt, dock utan att det hindrade projektet från att 

få fortsatta forskningsanslag). 

Deltagarobservationen startade för övrigt med att jag fick ett brev från en 

biträdande sektionschef på en socialbyrå i Stockholm. Han hade läst en 

forskningsrapport som jag redigerat och som handlade om hur vardagslivet

kunde utforskas med ett kulturteoretiskt perspektiv (Korallrevet - om vardagens 

kulturmönster, Carlssons förlag 1984). Han ville att etnologer 

skulle komma till "hans" socialbyrå och studera socialarbetarnas delkultur 

som han uppfattade som mycket stark. De ville ställa upp med "intervjuoffer 

och utgöra ett forskningsobjekt" (hans egen formulering). Han kände 

inte till att det var just detta jag höll på med. 

Denna legitimitet är inte självklar. Den franska Bourdieu-medarbetaren 

Francine Muel-Dreyfus har skrivit om socialarbetaryrket kring 1968 och 

om hur svårt det var för en sociolog att intervjua socialarbetare. Hon 

menar att socialarbetare gör anspråk på att vara sin egen praktiks sociologer 

och därför är benägna att betrakta sociologen som konkurrent: "Socialarbetarna 

föredrog vanligen att svara kollektivt. De gick inte med på att 

låta sig intervjuas direkt, utan krävde först att sociologen redovisade sin 

egen bild av socialarbetarnas placering i klassstrukturen samt att han redogjorde 

för förutsättningarna för sina frågor och huvuddragen i sin problematik" 

(l985:149). 

Frågor kring legitimitet bör diskuteras med en kulturteoretisk infallsvinkel 

menar jag. Vad är det som gör just detta forskande så "superlegitimt" i 

Sverige just nu? Det är fullt rimligt att anta att en forskare av mitt slag 

skulle stött på besläktade svårigheter i Sverige för tio år sedan. 

I det här fallet tror jag att socialarbetarna lider av ideologisk baksmälla. 

Till detta får man lägga det terapeutiska förnuftets kontextlöshet. Socialarbetarna 

tacklar ständigt synnerligen konkreta svårigheter och använder sig 

därvid av förklaringsmodeller som samtidigt hör hemma "överallt och 

ingenstans". Så var det inte för Muel-Dreyfus - "hennes" socialarbetare 

var fast förankrade i en marxistisk ideologi och en materialistisk historiesyn. 

(Det är för övrigt i sig paradoxalt att den marxistiska ideologin så 

beredvilligt kunde utveckla en stark kärlek till psykoanalysen och det terapeutiska 

förnuftet med dess individualiserande människosyn). Det som får 

socialarbetarna att längta så efter att bli utforskade är kanske samma fenomen 

som kan försätta dem i försvarsposition gentemot forskare, nämligen 

det faktum att de är något av "sin egen praktiks sociologer". De har behov 

av nya och meningsgivande teorier när de egna får sin lyskraft mattad eller 

till och med släckt. Det som utlöste den biträdande sektionschefens brev 

var att en ny och i hans ögon inte självklart meningsfull omorganisation av 

arbetet var på gång. Han skrev: 

Jag vill gärna vara ärlig och deklarera uttryckligen, om det inte framgått i

inledningsantydningarna /i brevet/ att jag personligen tycker att många 

organisationsändringar är bortkastade. Vad som hindrat dem från att bli 

framgångsrika är negativa drag i socialarbetarnas "kåranda". Det är litet 

tabubelagt att beröra och den som förespråkar en förändring tar i stället till 

rationella argument kring klienternas behov, distriktets behov eller arbetets 

behov. Sanna i och för sig, kanske. Men irrelevanta för att bemöta en stark 

delkultur. 

Delkultursperspektivet är fruktbart. Det är verkligen ett samhälle bebott av 

"folkstammen socialarbetare" som såväl jag som klienterna besöker. En 

yrkesgemenskap som "famnas" av ett hus, som exempelvis när den sociala 

verksamhetens olika instanser är samlade, är ett mycket verkligare samhälle 

än en stad som Stockholm. I huset finns ingen främlingsmark. Där 

finns inget ingenmansland, allting är ianspråktaget av ett socialt system där 

klienterna slussas in och där socialarbetarna utifrån sina bestämda positioner, 

dels i förhållande till sina klienter, men också i förhållande till överordnade 

och till varandra, utövar sitt samhällsstyre. 

Det är ett samhälle som förutsätter klienter, i en mening är klienterna socialarbetarnas 

födkrok. Det gäller därför att "pyssla om" klienter, det gäller 

att värva nya klienter och att inte tappa klienter, likaväl som det gäller 

att kriga med och/eller göra sig av med misshagliga eller "okvalificerade" 

klienter (sådana som bör klara sig utan socialhjälp). 

Att organisera om det sociala arbetet är ganska populärt också på andra 

håll än på den socialbyrå där jag följde arbetet - det berörs ofta i dialogerna. 

Socialarbetare är oftast missnöjda med dessa omorganisationer, förklarar 

att det inte längre fungerar meningsrevitaliserande. Det verkar inte i 

första hand vara ledningens fel om arbetet förlorar sin mening och därför 

har denna inte heller möjlighet att via en omorganisation återskapa arbetsglädjen. 

Socialarbetarna markerar sin integritet, inte mot mig som forskare, 

men väl gentemot överordnade administratörer, därför att det är inte 

dessa administratörers behov som gör deras arbete meningsfullt. Socialarbetare 

är, eller vill i varje fall behålla uppfattningen att de är, något förmer 

än verkställare av samhälleliga beslut, även om de inte riktigt är på det 

klara på vad för något som de är. 

Detta med de gagnlösa omorganisationerna påtalas också i en "Ej betald 

annons" om "Arbete till salu" som en författarinna och socialarbetare vidarebefordrat 

till mig och där det synnerligen ironiskt skrivs: "Sammanfattningsvis 

är detta arbete ett trevligt sätt att i modern tappning idka välgörenhet 

med en inbyggd överbyggnad i form av lagstiftning och med en 

praxis som befinner sig i dynamisk utveckling genom ständiga omorganisationer 

och paradigmskiften".

Dialoger 

Något som jag grunnat en del på under det senaste året är detta att forskaren 

närmar sig sitt forskningsobjekt såsom "en ovetande". Utgångspunkten 

är inte så svårbegriplig: man ska ju via sin forskning ta reda på något som 

man inte tidigare vet och då är det väl rimligt att man odlar rollen av ovetande 

... eller? Inom positivistisk samhällsvetenskap har detta grundperspektiv 

som bekant fått förödande konsekvenser: forskarna upptäcker 

sådant som folk av egen kraft klarat ut och meddelar det sedan under pretentiösa 

åtbörder. Motiv för att alltid starta i en postulerad ovetskap ges av 

att forskarna någon gång emellanåt finner att det folk redan tror sig veta 

faktiskt är fel, "det sanna" visar sig vara osant. En sådan inställning hänger 

samman med en tro på en fast och entydig verklighet, som kan granskas 

med en kumulativ vetenskapssyn. Dessutom, forskarna visar ju på detta 

sätt att de är kompetenta till en granskning som ingen annan samhällelig 

konvention mäktar med. "Objektivitetsproblemet" blir därvid synnerligen 

viktigt. Haloeffekter och bias utgör hot mot objektiviteten. 

Etnologin borde kunna göra något mer och - framför allt - eget. Det borde 

gå att utnyttja den omfattande kunskap som etnologer i egenskap av forskare 

i det egna samhället är - socialt sett - födda in i. Dessutom tror jag 

att "objektivitetsproblemet" är olösbart för humanvetare. Det som kan och 

bör diskuteras är mer eller mindre försvarbara infallsvinklar i forskningsarbetet. 

Dessa bör inte i första hand relateras till en från tidigare forskningsinriktningar 

ärvd längtan efter objektivitet, utan först och främst till själva 

forskningsuppgiften och de resultat som är eftersträvansvärda. 

I det här fallet har jag beslutat mig för att ha följande utgångspunkter (vilket 

alltså inte är liktydigt med att jag alltid och i alla sammanhang förfäktar 

dem): 

1. Socialarbetarna och jag är i stort sett barn av samma tidsepok och vi har 

snarare korresponderande än åtskilda perspektiv på samhället och vad 

deras arbete är för något.

2. Det går att göra analysen tillsammans med socialarbetarna. Jag kan 

prata "fritt" med dem istället för att ställa mer eller mindre för dem ogenomskådbara 

frågor. Det medför att de kan kvalificera eller diskvalificera 

flera av mina idéer under det pågående fältarbetet. Tillsammans 

kan vi utreda tankegestalter som "bor" i såväl dem som mig. 

Som en konsekvens av detta perspektiv är denna bok fylld med intervjucitat 

som bör läsas som något mer än exemplifieringar av mina reflektioner 

som forskare. Socialarbetarna står i dessa citat "på egna ben" som 

analytiker av såväl samhället som av det egna yrket. 

3. Tankegestalten under utredning har en "hologrammatisk" prägel, i den 

meningen att helheten inte visar sig som konturskarpa delar vilka kan 

fogas samman av forskaren utan som en diffus helhet i de "skärvor" och 

"fragment" som våra samtal utgör. Det innebär att om jag samlar på 

material som har tolkningsdjup, dvs i det här fallet bandinspelade samtal 

och nedtecknade samtalsfragment, kan en vid första påseendet föga 

uppseendeväckande formulering utgöra underlag långt gående analyser. 

Samtidigt innebär det att samtalspartnernas möjlighet att instämma i 

analyserna är avgörande. Detta är inte populism, eftersom jag inte styrs 

av något behov av att redovisa kända "sanningar" utan igenkännbara 

sådana. 

4. I samtalen spelar det inte så stor roll om det är jag som säger något 

poängfyllt eller om det är min samtalspartner som gör det. Det väsentliga 

är att vi båda är överens om att "det sagda" är meningsfullt. Statistisk 

signifikans är därvid irrelevant. Om jag pratat med fem socialarbetare 

om hur "Baloo-metoden ("Nu ska jag lära dig litet om livet, grabben") 

lätt övergår i "containersituationen" (vilken innebär att man uppfattar 

det som så att socialarbetaren får ta emot och ta emot av klienternas 

"skit" och att detta leder till att de så småningom måste "tömma" 

sig själva innan de kan ta emot mer), så kan jag utgå från att övriga tjugofem 

som jag intervjuar förmår orientera sig i samma tankemönster. 

Jag kanske kan hitta socialarbetare som tycker sättet att resonera är vilseledande 

eller irrelevant, men knappast sådana som är helt främmande 

för det. Detta "vet" jag just därför att jag inte nalkas socialarbetarna 

som en ovetande. Har jag fel i detta, och faktiskt råkat snubbla över fem 

stycken som känner igen sig i en metafor som inte är typisk bland socialarbetare, 

så lär jag få veta det när jag skickar ut en första version av 

mina resultat "på remiss". Har jag ändå vilseletts så kan jag bara säga 

att det är en risk som var värd att ta. All forskning kan och bör vara 

risktagande, så länge vi vill att det ska vara något annat än rent reproduktiv 

verksamhet.

Att "se" med hjälp av metaforer 

I mitt arbete med socialarbetare vill jag säga något som inte tidigare har 

sagts, mejsla fram något inte tidigare känt om något som är ganska välkänt. 

Detta vill jag göra på ett sånt sätt att socialarbetare och andra känner 

igen sig i det jag säger. Mina resultat skall inte vara kända i förväg men 

heller inte okända. Det ger mig ett teoretiskt sett ganska snävt manöverutrymme. 

Så länge jag rör sig inom det mentala, ett tankemönster, så känns 

det inte snävt. Men i beskrivningen av det materiella får jag svårigheter. 

För att konkretisera: en socialarbetares mottagningsrum är mycket stereotypt 

inrett. Det ser ungefär likadant ut överallt. Det är därmed ett rum som 

i begränsad mening uttrycker socialarbetarens personlighet. Samtidigt 

uttrycker det synnerligen tydligt samhälleliga värderingar och borde därigenom 

vara "Gefundenes Fressen" för en kulturforskare. Så skulle jag ju 

uppfatta det om det exempelvis var ett buddistiskt kyrkorum hos nepalesiska 

Sherpas som jag beskrev och analyserade. Men i min beskrivning av 

etta socialarbetarens tjänsterum ligger trivialiteten snubblande nära. 

Svårigheten är alltså inte hur man gör en beskrivning av vilken miljö som 

helst, utan hur man beskriver en synnerligen central och samtidigt synnerligen 

välbekant social scen. Den väg jag själv nu prövar är att renodla en 

metafor i taget. En metafor som har varit till viss vägledning är slagfältet. 

Men socialarbetarens ständiga växlingar, att vara ömsom "med" och 

ömsom "mot" sina klienter ger metaforen ett begränsat värde. Socialarbetarna 

är inte i samma mening som exempelvis polisen fiender till sina 

klienter. Poliser kan, just därför att de vet att de är i krig, respektera sina 

motståndare samtidigt som det är tillåtet att "hata" fienderna för det de gör. 

För socialarbetaren ter sig både "respekt" och "hat" som alltför renodlade 

perspektiv. 

Eftersom klienten inte har särskilt många vapen till sitt förfogande har jag 

också prövat att se tjänsterummet som en tortyrkammare. Eller kanske som 

en ram för en inkvisitorisk process där domaren/socialarbetaren har en 

mycket dominerande roll och där kättaren inte bara skall straffas utan

också korrigeras, lida och renas - plågas i sitt eget intresse. Men också 

denna metafor har sina begränsningar. Socialarbetaren delar också ut 

pengar och andra nyttigheter, "belöningar". Han är domare, polis, fiendesoldat, 

förälder, kompis och allmän myndighetsperson i samma kaleidoskopiska 

skepnad. 

Den som inte vet hur socialarbetarens tjänsterum ser ut kan nästan gissa - 

det liknar många andra av samhällets alla rum för tjänsteutövning. Ett 

skrivbord med tillhörig arbetsstol, telefon och skrivmaskin, en hylla med 

några pärmar och böcker att slå i, men inte många böcker för socialarbetare 

är i allmänhet inga stora konsumenter av facklitteratur. Blankettsamlingar 

lite varstans, en anslagstavla med diverse meddelanden (xeroxlore 

och några personliga tillhörigheter, kanske fotografier på socialarbetarens 

barn eller så). Det som skiljer socialarbetarnas tjänsterum från många 

andra är att "pratfunktionen" är viktigare än "skrivfunktionen". Telefonen 

är således ett viktigare arbetsredskap än skrivmaskinen. Det märks exempelvis 

på den suveränitet med vilken socialarbetarna manövrerar telefonen 

(skrivmaskinerna hanteras ofta med pekfingrarna). En annan skillnad gentemot 

andra tjänsterum är att socialarbetarnas mera sällan är personligt 

"inbodda" och revirmarkerade. Det är vanligt att man på en socialbyrå 

byter rum med varandra, beroende på vad som ska uträttas. I en av mina 

fältanteckningar står följande: 

Alla dessa antirituella rum, som socialsekreterarna vistas i. Oälskade 

funktionella, ständigt på väg mot förfallet. De är nödvändiga men samtidigt 

nästan osynliga förbrukningsartiklar. Ingen och alla bor i dem samtidigt. 

Det är inte svårt att byta rum med varandra. Det enda personliga är det 

som kan tänkas ligga i skrivbordslådorna samt ett eller annat foto eller 

meddelande på komihåg-tavlan. 

Några jag frågat därom har sagt att en alltför privat och pysslig inredning 

skulle få klienten att känna sig som om han/hon gjorde intrång i en tillvaro 

där de inte var riktigt välkomna. Andra, som verkligen haft privata markeringar 

(det är vanligare i landsorten än i de större städerna), har menat att 

klienten därigenom kopplar av bättre, att det via det personliga ges fästpunkter 

för blicken och incitament för personliga kommentarer. En socialarbetare, 

som hade en samling vackra glasflaskor i en fönsternisch sade sig 

ha dem där just som en "breaker" i samtalen. Klienten kunde tillåta sig att 

"bli nyfiken" och så hade något slag av kontakt uppstått. 

Det väsentliga i dialogerna kring arbetsrummen är att de hela tiden relate-

ar till klienten. Socialarbetaren förklarar inte med referens till sig själv 

utan med hänsyn till besökarna. Slagfältsmetaforen kanske passar in här. 

Som jag förstår väljes slagfält och taktik inte i förhållande till vad man 

själv uppskattar, utan med tanke på om det är gagneligt i mötet med fienden. 

I sitt intresse för klientens välbefinnande är det ändå inte klientens trivsel 

man värnar om. Besöksstolen brukar visserligen ha karmar, men i och med 

det upphör i allmänhet ambitionen att erbjuda komfort. Vad som erbjuds 

istället är kanske mer att likna vid fångenskap. Gränsen mellan tjänsterum 

å ena sidan och å den andra allmänt utrymme i form av väntrum, korridorer, 

kapprum och toaletter är tydligt markerad. Ofta finns det signallampor 

utanför tjänsterummet, men framför allt är det ett oupphörligt låsande och 

upplåsande. Nyckelskramlet tillhör vardagsljuden, kanske inte i samma 

utsträckning som på ett häkte, men närapå. När jag själv behöver gå på 

toaletten, måste jag på många ställen först be att få låna en nyckel av 

någon socialarbetare. De låsta dörrarna har säkert en rationell förklaring, 

men det hindrar inte att de också fungerar som revirmarkeringar. Det gäller 

också för de ABAB-vakter som bevakar ordningen på en del socialbyråer, 

liksom för de expeditioner som man måste ta sig förbi, när man vill 

ha kontakt med en socialarbetare. 

Socialbyrån som helhet kan ses som ett landskap eller kanske en stad, där 

två skilda men ändå ömsesidigt beroende folk bor, två folk som är fientligt 

sinnade mot varandra, som inte gillar varandras ideologier och livsstilar. 

Det ena folket, socialarbetarna, har territoriell kontroll, men bara om de ser 

till att upprätthålla dem, om de konkurrerar ut det andra folket. Det gäller 

för dem att dra en skarp symbolisk gräns kring sig själva och det som är 

"innanför". De styr och kontrollerar de andras tillvaro. Socialarbetarna har 

tillgång till egna revir, där medlemmar av det andra folket inte får vistas. 

De kontrollerar också de gemensamma utrymmena. Där får klienterna vistas, 

men bara mellan bestämda klockslag eller efter att ha utverkat särskild 

tillåtelse. Det är så lågt rankade utrymmen att socialarbetarna bara betraktar 

dem som passager. Men det finns ändå mötesplatser för dessa båda 

folk, mötesplatser där socialarbetarna uttrycker sin omsorg om det andra 

folket. Man kan fråga sig om det verkligen är omsorg som utövas här, eller 

om omsorgen är ett manifest uppdrag samtidigt som den latenta funktionen 

är en helt annan. 

Territoriet är alltså indelat i, med avseende på klienternas rättigheter, tre 

regioner. I en - de allmänna utrymmena - får klienterna vistas, men inte 

göra något annat än att vänta (och förströ sig under tiden). Andra regioner, 

kafferummet t.ex., eller kanske socialnämndens sessionssal, är synnerligen 

förbjudna, medan återigen andra, de kombinerade arbets- och mottagningsrummen 

är tillåtna. Det är i de senare som socialarbetare och klienter 

gör något tillsammans. Frågan är bara vad de gör.

Kulturologiskt perspektiv 

När man frågar socialarbetare varför de blev så många kring i början av 

1970-talet svarar de ofta att samhället behövde många fler och att det därför 

utbildades många fler. 

Varför behövde då samhället många fler? Hade det hänt något påtagligt, 

hade samhället övertagit något ansvar det inte tidigare hade? Var det kanske 

bara så att samhället i en tidsålder då socialt ansvar var betydelsefullt 

hann i kapp sig självt och började ta itu med problem, där det tidigare blev 

lite hur som helst? Eller var det möjligen så att urbaniseringen i samhället 

berövade många människor deras gamla nätverk - samhället fick träda in 

som hjälpare istället, för dem som det inte gick så bra för. 

Vare därmed hur som helst, socialarbetarens roll som brygga mellan det 

samhälleliga och det privata är tydlig. Socialarbetarna får ta hand om samhällets 

"avfall", som flera har uttryckt det, och därmed mera avsett att formulera 

systemkritik än att förakta de människor som misslyckas. 

Från ett enskilt perspektiv framstår socialarbetarna som en blandning av 

samhällets hotfullt förlängda arm, hjälpare och penningutbetalare. Från ett 

kulturologiskt perspektiv kanske deras uppgift snarare är att desarmera den 

sociala kritik som kan gro i människors svårigheter. 

Ett lockande exempel på att det faktiskt kan uppfattas så är de husockupationer 

som någon gång emellanåt "drabbar" i synnerhet Stockholm. Bostadslösa 

ungdomar flyttar helt enkelt in i ett hus som tömts för sanering. 

Det mest bekanta exemplet är kanske ockupationen i kvarteret Mullvaden 

på Södermalm hösten 1978. I en sådan process finns föga utrymme för 

socialarbetare. Den reguljära samhällsapparaten blir hjälplös och "det 

revolutionära dramat" får istället husockupanter, politiker och journalister 

som samspelspartners. Socialarbetarna träder in på scenen först när dramat 

är över. Deras roll som vidmakthållare av den normalitet som inte drar till 

sig braskande tidningsrubriker blir tydlig. Likaså deras uppgift att hjälpa 

människor till en sådan tillvaro att de inte tar till så drastiska åtgärder som

husockupationer. Socialvårdens individualiserande karaktär är också av 

betydelse. Något mindre sammansvetsat och revolutionärt än bostadslösa, 

fattiga, alkoholiserade, invandrare, ensamma mödrar och knarkare i Sverige 

får man leta efter. 

Det är för övrigt inte ovanligt att socialarbetarna själva i dialogerna beskriver 

hur socialhjälpen förutom att den är individualiserande också fungerar 

psykiskt underminerande. En socialarbetare som själv tagit emot socialhjälp 

förklarade det så här: 

- Sen tror jag att jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag skulle vara 

tvungen att leva på socialbidrag en längre tid, därför att med det följer 

så mycket annat. Man lever på socialbidrag, man är arbetslös och allt 

vad som följer. Jag tycker det var fullt tillräckligt med de två månader ... 

Ibland tycker jag att folk bara bockar här och ber om ursäkt för att de 

finns till och "trodde väl aldrig att det skulle komma så här långt". Det 

hjälper inte hur mycket jag än försöker övertyga folk om att det här är en 

rättighet. Det sitter djupt rotat det där, att ta socialhjälp, det är att ha förlorat. 

Utifrån denna insikt om socialvårdens destruktiva betydelse formas många 

av de komplexa uppfattningar som socialarbetare har rörande sitt eget 

arbete. Den bästa hjälpen är att hjälpa klienterna bort från socialvården. 

Och samtidigt, om arbetet skall vara värt något, så är det viktigt för socialarbetaren 

att känna att han hjälper genom sin personlighet, att han är 

behövd, när han framstår som en konsult som folk kan vända sig till när de 

har sociala svårigheter. Ett exempel: 

- En bra klient är det en som man väldigt snabbt kan hjälpa, så att han 

upphör att vara klient? 

- Ja, jo, det tycker jag är en bra beskrivning. Det gäller att förhindra den 

här tillvänjningen. Även om det låter lite fånigt så ska man hjälpas åt att 

forsla dem ur systemet på något vis. 

- Ur en riskzon kanske? Vilken är den bästa klienten då, den som du har 

slussat ut bara via pengar eller den som du har gett goda råd och några 

tankeställare? 

- Man känner att man kanske gör jobbet mera professionellt om ... det 

där andra. Jag menar, det kan vara en oerhörd tillfredsställelse när 

människor kommer hit och man kanske lämnar avslag på pengar, eller 

man kanske ... det kanske aldrig är tal om pengar, när man hör dem

säga när de går att det var skönt att få prata och ... såna saker. Då känner 

man att man har delat med sig av någonting annat i stället. Då mår man 

bra. Det är inte så ofta man får uppskattning, trots allt. 

Tyvärr måste man nog tillägga att det finns blandade känslor inför de 

klienter som slussas ur systemet. För att formulera det krasst: "Kroniska 

klienter ger den bästa arbetstryggheten". Såsom längre fram skall diskuteras 

med hjälp av begreppet "negativ realism" finns en skepsis inför människors 

möjligheter att verkligen förbättra sina villkor. Det ses mera som 

enstaka lyckade exempel än som en normalitet och det är svårt att övertyga 

en socialarbetare om att allting "gått bra". Till detta kommer att socialvården 

"behöver" sina klienter. Deras svårigheter är det som ger mening åt 

socialarbetarens yrke. Socialarbetaren har därför snarare perspektivet på 

sitt eget arbete, att samhället är fyllt med en myckenhet av tyst nöd, att 

många fler människor borde få hjälp av socialvården än att det handlar om 

enstaka "fall" som effektivt skall hamna på egna fötter igen. 

Ändå, socialarbetarna strävar efter att ändra klienternas sätt att tänka, det 

är det uttalade målet. Man kan då, med det kulturologiska perspektiv som 

formulerades ovan, fråga hur det går till att via socialvård förhindra social 

kritik. Vilken roll spelar det till exempel att hjälpen nästan alltid är individualiserad? 

Och vad betyder det att socialarbetare vanligen förklarar individens 

handlingar utifrån vad som saknas och med en patologisk grundsyn, 

varvid patologi i sig är individualiserande, eftersom individen där 

gärna framställs som en avgränsad enhet eller ett system (se också Sörhaug 

1986). Vidare, vad betyder det att hjälpen ges enskilt i de små tillslutna 

rum som beskrivits ovan? En av de socialarbetare jag intervjuade hade 

nästan hakat upp sig på den frågeställningen - "Vad gör vi med alla de här 

människorna i våra små rum"? 

Detta perspektiv är de flesta socialarbetare medvetna om. Socialarbetarnas 

val av utbildning och yrke i radikalismens tecken och deras faktiska funktion 

som bevarare av "systemet" framstår därför för många som en tragisk 

paradox. Jag tror att det är denna paradox som "föder" såväl det ständiga 

sökandet efter nya metoder som många omorganisationer av verksamheten. 

I det första sammanhanget handlar det om att "bli bättre" i relation till 

klienterna, i det andra väsentligen om att "bli bättre" i relation till varandra. 

Metoder är strategier för att göra sammanhang och kontinuitet av motstridiga 

erfarenheter och handlingsimpulser. Metoder och sökandet efter 

metoder blir mycket meningsfullt. Om man har tron kvar på att det går att 

bli bättre, skickligare, duktigare, så har man också kvar meningen i sitt 

arbete. Mening är beroende av det framtida, vanligen riktat mot det som 

kommer att ske. Det som redan har skett, allt man kan åberopa för att försvara 

sig i händelse av angrepp, har ingen särskilt stark meningsrevitaliserande 

kraft i det dagliga arbetet.

Första mötet 

Från mitt perspektiv som kulturforskare är verkligheten större än människorna. 

För individen kan den te sig kontroller- och manipulerbar (folk är 

mer eller mindre skickliga på att hantera den), men den är i egentlig 

mening inte beskrivbar. En verklighetsbeskrivning är aldrig kongruent 

med verkligheten utan en selektiv kodifiering. 

Samtidigt som människor på ett rättvisande sätt kan uppleva det som om 

de styr sina egna liv, så är det snarare så att "verkligheten har dem" än att 

"de har verkligheten". Också för mig som forskare är verkligheten till största 

delen något okänt. Det gör mig inte så mycket därför att det jag är upptagen 

av att utforska är inte verkligheten utan folks uppfattningar och 

beskrivningar av denna verklighet. Om dessa är adekvata eller inte spelar 

mindre roll, så länge de uppfattas och hanteras såsom sådana. Det finns ett 

samhällsvetenskapligt "teorem" som jag är förtjust i, som säger att oavsett 

om en sanning är sann eller ej, så är den sann i sina konsekvenser. 

I detta perspektiv är det inte klienterna som beskriver sin verklighet för 

socialarbetarna, vilka - i de fall där de tycker detta är riktigt - ingriper och 

söker korrigera den. Det är heller inte enbart så att det är klienten som sitter 

inne med "vetskapen" utan det är snarare så att klient och socialarbetare 

tillsammans kodifierar delar av den verklighet som ingen av dem riktigt 

känner. Man skulle också kunna säga att klient och socialarbetare tillsammans 

mejslar ut, konstruerar, en fallbeskrivning som visserligen har 

sina rötter i verkligheten, och dessutom helt säkert i något slags tillkortakommande 

i denna verklighet, men som har som syfte att fungera i en 

annan verklighetssfär än den som klienten befann sig i före sin kontakt 

med socialbyrån. Socialvården är beroende av skriftliga och utförliga fallbeskrivningar 

för att beslut skall kunna fattas, i synnerhet på högre nivåer 

där man aldrig kommer i kontakt med klienterna. Tillsammans bygger 

klient och socialarbetare upp något som utger sig för att vara en verklighets- 

och (framför allt) skeendebeskrivning. Ambitionen är givetvis att 

denna skall vara rättvisande, d.v.s. samtliga berörda parter bör - om möj-

ligt - vara överens om den. Åtminstone skall de vara överens om det sätt 

som den är problematisk på. 

Västerländska beskrivningskonventioner är - så länge de inte befinner sig 

på något litterärt experimentfält - lineära och kausala. Det gäller att forma 

verklighetsbeskrivningen som en serie av händelser, som en linje i tiden. 

För läsaren av en fallbeskrivning gäller det att texten är övertygande - 

verkligheten har i detta stadium förts bort från arenan. Om fallbeskrivningen 

är riktigt gjord blir läsaren överens med såväl klient som socialarbetare 

om att detta är en korrekt beskrivning (Det som egentligen sker är 

att man övertygas av texten, den går att relatera till den egna förförståelsen 

av verkligheten på ett sådant sätt att man "tror" på texten). 

Att fallbeskrivningen relaterar till verkligheten på ett korrekt sätt innebär 

att också klienten får en beskrivning av sin tillvaro som han/hon tidigare 

inte hade, en fallbeskrivning som jag tror fungerar nedbrytande på självkänslan, 

en fallbeskrivning som man vanligen inte har kraft att avvisa. Att 

den till sin karaktär väsentligen är eroderande hänger givetvis samman 

med att den är uppbyggd för att framställa klienten som behövande, en 

som misslyckats med den långsiktiga planeringen av sitt liv, en som inte 

kan kontrollera sina impulser, en som blivit slav under droger, en som inte 

är tillräckligt skicklig för att kunna skaffa sig ett välbetalt arbete eller vad 

det nu kan vara. 

I den kodifieringsprocess som leder fram till fallbeskrivningen gäller det 

för socialarbetaren att få tillgång till så mycket av den potentielle klientens 

"prat" som möjligt, därför att det är ju ur detta "prat" som fallbeskrivningen 

bygges upp. Socialarbetaren lyssnar efter kodord i klientens berättande. 

Detta lyssnande är synnerligen aktivt, vare sig det sker per telefon 

eller vid direkta möten i de små rummen. 

Det är också ett lyssnande som - tvärtemot vad man kanske förställer sig 

om man inte varit i kontakt med en socialbyrå - är tillmötesgående och 

generöst. Några dialogfragment från telefonkontakter: 

- Ditt första besök, Edvard, då får du lov att komma på ordinarie tid. Men 

sedan får du bestämma vidare med din assistent. /Obs det personliga 

tilltalet med förnamn/. 

- Det finns tre tider att välja på. Det kan väl vara skönt med lite sovmorgon, 

kanske? 

- Kan du beskriva vad som är ditt problem?

- … 

- Alkohol och ekonomi, jag förstår. 

- … 

- Vill du komma hit till oss den 25:e? 

- … 

- Åh, du kan till och med välja! Vilken dag vill du? 

- Tag med den där psykologens intyg. Ja ... så mycket som möjligt också 

som styrker din ekonomiska situation. Hyreskontraktet också. 

- … 

- ... Nej ... det är bara för att du ska få riktigt hjälp ... 

Den psykologiska tolkningen av detta mjuka och vänliga bemötande, den 

som socialarbetare gärna framhåller, är att den potentielle klienten befinner 

sig i en synnerligen utsatt situation. Det är ett stort steg att ta kontakt 

med en socialbyrå och om man då blir avsnäst eller oförstående behandlad, 

så kan det ha förödande konsekvenser för ens fortsatta tillvaro. För att dramatisera 

en smula så är dessa första kontakter viktiga brickor i ett spel på 

liv och död. Även om det inte är så annat än i några få fall, så är socialarbetarna 

medvetna om att det kan vara ödesfrågor, för den som tar kontakt. 

Med det perspektiv som tidigare skisserats kan man, vid sidan av den psykologiska 

tolkningen, också säga att socialarbetaren måste vara såväl aktiv 

som vänlig, inte har råd att vara avvisande i dessa första kontakter, därför 

att det är i dessa själva råvaran levereras, till det bränsle som sedan skall 

förädlas och användas i den fortsatta socialbyråverksamheten. Ibland säger 

klienterna att socialarbetarna "lever på dem". I en mening är detta givetvis 

sant, även om mängd andra sanningar också är "sanna". I just det första 

mötet är socialarbetarens beroende särskilt sant (eller kanske särskilt tydligt). 

Här är det socialarbetaren som är kund. Den potentielle klienten säljer 

underlagsmaterial för de fallbeskrivningar som sedan är så viktiga i 

socialbyråns fortsatta tillvaro. Redan i detta första telefonmöte så sker 

också ett visst ordnande. Man hör inte så sällan hur socialarbetaren översätter 

det klienten säger till ord som passar in i en dossier: 

- Fått låg lön under april på grund av vård av farfar, jaha. 

Att socialarbetarna är materialsamlare under denna första fas hindrar dock 

givetvis inte att en hel del telefonsamtal inte leder till vidare kontakter. 

Klienten in spe måste vara "klar" för socialbyrån, exempelvis genom att

först ha klarat av det nödvändiga besöket på arbetsförmedlingen. Eller 

också blir det ganska snabbt uppenbart att den som ringer inte hör hemma 

på socialvården. Ett dialogfragment: 

- Så första gången, vad är det som är specifikt för första gången? 

- Ja, det är för många människor, så är det första gången absolut, för 

andra är det första gången i en ny omgång, dom kanske var här i fjol 

och så fick dom tillfälligt jobb då eller ett halvår. Så är dom här igen då. 

Så för många förstagångssamtal så är det inte riktigt första gången, 

men det gäller att tala med den här personen som ringer och lyssna på 

vad han eller hon har för bekymmer, vad det är som gör att han eller 

hon ringer hit. Man måste lösa problemen på bästa möjliga vis. Ibland 

går det att hänvisa. 

- Ibland? Är det ofta? 

- Ja, det är lika ofta. Jag tror att vi har räknat på det någon gång. Jag tror 

vi bokar in ungefär hälften av alla som ringer. Man kan hänvisa dem till 

att jobba till exempel. 

- Hur då? 

- Jaa, om det är någon som ringer och säger att "vi har inga pengar". 

"Varför det?" "Jaa, jag har ju slut på pengarna." "Ja, men varför då, vad 

har hänt?" "Ja, jag har inte haft något jobb på länge." "Nej, men vad gör 

du, går du på arbetsförmedlingen?" "Nej, jag går inte på arbetsförmedlingen." 

"Ja, men då måste du göra det först, sen kan du ringa hit igen 

när du har anmält dig där. Du kanske får A-kassa, du kanske får något 

annat." Någon som ringer som inte orkar jobba för att han har ont i ryggen, 

"jaa, gå till doktorn då, så får du sjukpenning". Alla andra förmåner 

ska tas ut innan socialbidraget söks. 

Att situationen kan tolkas som en materialleverans ges ideligen belägg för. 

Under den period jag bedrev deltagarobservation, så var en vanlig potentiell 

klient studenten vars studiemedel tagit slut och som "hade sökt 

arbete", "hade fått arbete" eller "tänkte söka arbete", men som behövde 

socialhjälp för själva "glappet" mellan studier och arbete. I en del fall var 

det säkert angeläget. För andra gällde att de hade upptäckt en möjlighet att 

få betalt sommarlov, eftersom "söka" arbete för dessa studenter inte 

behövde innebära att de tog kontakt med en arbetsförmedlare utan bara 

"läste listor" på arbetsförmedlingen. På interna arbetsmöten kunde socialarbetarna 

vara ganska irriterade på dessa studenter, men jag hörde aldrig 

någon bli avsnäst eller "uttråkat" bemött i telefon, utan de serverades 

samma rutinerade "inlevande" som andra, stimulerades till att "berätta

vidare" och bokades in på första lediga tid för samtal med en socialsekreterare. 

Ett dialogfragment: 

- Vad studerar du till, socionom? ... jag förstår, det är det gamla problemet. 

Jag känner igen problemet! Det var samma sak för mig ... jag 

skickar dig ett litet kuvert med information och uppgifter och så ... hallå, 

är du kvar? Jo, jag upptäckte något, ett litet problem, rätt så betydelselöst 

i sammanhanget, men ... du hör inte till vårt distrikt. Vänta ska du 

få numret dit du ska ringa ... (bläddrar) 

Att studera till socionom borde betyda att den som ringer känner till denna 

möjlighet till betalt sommarlov, men det påverkar inte den socialsekreterare 

som tar emot samtalet. Han annonserar så tydligt att han "känner igen 

problemet" att jag efteråt frågar honom om han själv utnyttjat denna möjlighet. 

Då slår han ifrån sig med båda händerna och samförståndsblinkar 

till mig. Själv har han aldrig behövt socialbidrag och jag ser på honom att 

han inte skulle vända sig till socialvården annat än i en situation av yttersta 

nöd, men det påverkar - som sagt - inte hans vänliga sätt att bemöta den 

som ringer. Han är till och med så vänlig att han, när det visar sig att den 

som ringt hör till ett annat socialdistrikt, meddelar detta med ett urskuldande 

tonfall och letar själv rätt på numret som den presumtive socialhjälpstagaren 

bör ringa. 

I situationer som denna moraliseras vanligen inte gentemot den som 

ringer. Vägen fram till socialbidrag kan kanske beskrivas som en tratt med 

synnerligen bred öppning. Men denna breda öppning förutsätter att de 

eventuella klienterna levererar "prat". Vid flera interna arbetsmöten - 

möten vars karaktär jag ska återkomma till nedan - har tystlåtna klienter 

framställts som irriterande. 

Ett exempel: 

- Den här, han kommer inte att vara mottaglig för vårt han sköter sitt 

drickande på ett socialt sätt. 

- Det går inte att kalla hit honom och fråga vad det är för fel? 

- Han är så tyst, tysta Pettersson ... han kunde kanske jobba vid hemliga 

polisen istället ... (eftertänksamt och sarkastiskt) tysta Pettersson. 

Och motsatt: 

- Jag tycker väldigt mycket om den här mannen ... han är så uppriktig 

och ärlig. Det flyter liksom av sig självt.

Ett dialogfragment som ytterligare belyser detta /mina kursiveringar/: 

- Vi vill ju helst att en hel familj ska fungera, vi försöker komma in och få 

en så pass nära relation, att få kvinnan att se att barnen t.ex. mår dåligt, 

att få henne att vara beredd att arbeta med det här tillsammans med 

oss och förstå att vi inte vill något illa, för får vi en öppen dialog, då kan 

vi ju också få se att vi kanske har fel, men får vi aldrig någon öppen 

dialog, då har vi bara anmälningar att utgå ifrån. Vi får bara det vi själva 

ser och det finns ju en massa som vi aldrig får se, i hemmet t.ex. och 

hur då mamman känner det och vilka relationer hon har. Berättar hon 

inte det, är hon rädd för oss, då finns det ju en stor bit av familjen som 

vi aldrig får se och då får vi bara gå på den här andra biten och den här 

ständiga osäkerheten om att om det här man ser är rätt eller om det är 

en snedvriden bild. 

Socialarbetarens roll som lyssnare är trygg, liksom den som lyssnar alltid 

är tryggare än den som talar. Att tala innebär risk att man försäger sig, 

blottar sig, lämnar ut sig. Att lyssna innebär att man hör saker, förstår 

saker, som talaren kanske önskat behålla för sig själv. Rollen som talare 

är mer osäker för socialarbetarna också av en annan anledning. Socialarbetaren 

anser sig inte ha fått någon egentlig utbildning i terapeutiska samtal, 

det är sådant som psykologer och psykoanalytiker är utbildade till. 

Socialarbetarna lyssnar och samtalar med sina klienter. Samtal uppfattar 

de i sin tur som behandlingsarbete, inte minst utifrån uppfattningen att 

klienter "mår bra" av att få berätta om sina svårigheter. Samtalet förutsätter, 

med det perspektivet, en talför klient som begriper sin egen situation 

och en socialarbetare som lyssnar kompetent och därefter erbjuder handfasta 

åtgärder. 

Klienten skall tala, men inte fråga. Det är socialarbetaren som frågar, som 

har rätten att fråga. Detta framgår väldigt tydligt i följande exempel: 

- Jag hade kommit tillbaka till jobbet. Jag hade fyllt 30 år och öppnade 

dörren till mitt arbetsrum, som är som så här stort (markerar att det är 

mycket litet), det jag hade då. Hela rummet är fullständigt överfullt, det 

är som en djungel utav ballonger och serpentiner och ja, hela rummet, 

precis hela. Jag var tvungen att klippa mig fram till skrivbordsstolen och 

så tänkte jag att "ok, det kan få hänga så här i dag", jag vore ju fånig om 

jag lade undan det och det var en sån där dag när jag hade mycket 

besökare. Jag hade sex besök tror jag.

- Det var arbetskompisarna alltså, som hade gjort det? 

- Javisst. Men en enda, en enda av sex klienter, sa efter fem, tio minuter 

så här: "har du fyllt år eller nåt?" Dom andra såg det ju, jag menar, dom 

sa inte ett knäpp om det här. Dom vågade inte fråga. För normalt så frågar 

man ju om sånt. "Varför ser det ut så här?" 

Att det inte handlar om ett jämnbördigt samtal, där den enes öppenhet skall 

återgäldas med den andres, framgår också tydligt genom socialarbetarnas 

ovillighet att berätta om sig själva. Att förvandla det professionella samtalet 

till vanligt "prat" och "glömma bort" att det handlar om klientens problem 

och ingenting annat, är dålig yrkeskompetens: 

- Finns det någon socialarbetare här som du ogillar, som gör fel? 

- Det jag i så fall ogillar, det är när någon är för burdus. Vi har en tjej här 

som är alltför framfusig och som jag tycker har svårt att låta folk prata till 

punkt. Jag menar, man har rätt att få socialarbetarens odelade öra ... 

- Hon lyssnar inte? 

- Nej, ja, hon är lite för självcentrerad på något vis. Det är en ny tjej, hon 

har varit barnledig ett tag, jag har inte hunnit jobba så länge med henne 

men det jag sett ... och jag har känt till henne tidigare ... Det är ett drag 

som man får akta sig för. Ibland får man nästan bita sig i tungan, ibland 

ligger det så nära att i ett samtal ta upp egna exempel, för att visa att 

man förstår. Eller också för att man sitter kanske själv och funderar och 

drar paralleller till sitt eget liv. Men jag tycker det är bäst när man håller 

sig väldigt försiktig. 

- Undviker egna exempel alltså? 

- Ja, ja 

- Kan du ge exempel på ...? 

- Jo, jag kommer för min egen del ... jag kom i kontakt med en skolpsykolog 

en gång och hon var makalös. När vi började diskutera ekonomi, 

klienten och vi, klienten sa att det var väldigt dyrt att ha bil men att hon 

behövde den. Då sa den här skolpsykologen att "vi har inte haft bil på 

fem år", sa den här skolpsykologen, och "vi klarar oss så bra utan". Hela 

tiden satt hon och drog paralleller med sitt eget liv och sin egen ekonomi 

och det var ju inte alls relevant i sammanhanget. Jag tycker väldigt illa 

om, om man får känslan av att man befinner sig på ett kafferep, där hon 

är beredd att prata lika mycket om klientens situation som om sin egen 

värld. 

- Men när man lyssnat på någon, finns det inte en känsla av att man ska

återgälda, att man ska berätta lite om sig själv, "bjussa" lite på sig själv, 

som det heter? 

- Till en viss gräns, tycker jag, men jag tror inte att det är intressant för 

folk som kommer hit, jag tror inte att man kommer hit för att få veta om 

jag har bil eller inte eller hur min ekonomi ser ut. Ibland, det kan vara 

fruktansvärt frustrerande när man träffar folk med stora inkomster som 

ändå inte klarar av sina liv. Samtidigt vet vi att vi sitter med ändå sämre 

ekonomi och våra studiemedel som skall betalas tillbaka. Men det är 

inte intressant, det hör inte till samtalet! 

- Talar du aldrig om hur du själv lever, som jämförelse? 

- Jag kan ge enstaka glimtar av mitt liv, någon gång så att säga i motiverande 

syfte. Jag har ju för det mesta ett syfte med det mesta av det jag 

säger till klienter. Annars vill jag vara ganska försiktig med att ta fram 

mig själv, därför att ofta tror jag att folk mår dåligt av det. Dom är 

tvungna att ge bitar av sig själva som dom upplever som privata, för att 

få pengar att leva för. Dom blir styrda, fast dom kanske har helt andra 

tankar om vad dom vill göra och jag tror inte att dom har så mycket 

behov av och intresse av att höra vad jag tycker och tänker utan dom 

har mera behov av att jag lyssnar på dom. 

- Blir det inte ojämvikt? När man pratar, i synnerhet om privata saker, är 

det ju alltid annars ett givande och tagande? 

- Jo, fast det handlar inte om att jag samlar uppgifter för att lägga i en 

liten korg som jag förvarar någonstans utan vad det handlar om, är att 

jag försöker få fram vad det finns för resurser hos den här människan 

och vad finns det för drömmar som man kan göra något konstruktivt av. 

Okej, när jag blir trött och när jag blir irriterad - det är kanske någon 

som smiter hela tiden, någon som jag tycker egentligen klarar sig rätt 

bra på socialbidrag eller har ett svart jobb vid sidan om, eller någon som 

vill missbruka. Då blir jag irriterad och vill diktera. "Nu gör du si och så 

annars får du inget socialbidrag". Men för det mesta så är det ingen 

mening att diktera över vad en annan människa ska leva för liv. 

I socialsekreterarens perspektiv sker vid första kontakten en klassificering 

av situationen. Det avgörande är om den som ringer eller på annat sätt hör 

av sig är berättigad till någon form av hjälp eller inte och följdfrågan är 

vilken form av hjälp det handlar om. Vilken typ av kodord är det som socialarbetaren 

söker efter och lystrar till? 

Den första frågan från socialarbetaren gäller nästan alltid själva problemet. 

Redan detta är ett stort tillmötesgående i jämförelse med många andra

myndigheter, där man inte kan ta sig an "problemen" förrän personen i 

fråga är klassificerad (jämför akutintagningen på ett sjukhus). Därefter följer 

en rad följdfrågor som rör villkoren för den personens överlevnad, dvs 

bostad, arbete, lön, försörjningsplikter, sjukdom etc. I detta första möte är 

kodifieringen registrerande. Klientens uppgifter ifrågasätts inte, såvida de 

inte är självmotsägande. För klientens del är resultatet av "pratet" antingen 

att man misslyckats (att man inte får någon hjälp) eller att man lyckas 

beskriva situationen så, att man framstår som bidragsberättigad (exempelvis). 

Om det är per telefon mötet sker bokas den blivande klienten in för 

ett personligt samtal med en socialsekreterare. Om detta redan är avklarat 

eller om man lyckas få "direktkontakt" i första försöket och inte avvisats, 

så föres man vidare till "soft", man får "matpengar", en "luk" eller bara ett 

besked om att socialbyrån "återkommer med besked i ärendet". 

Det gäller för assistenterna i mötet med klienterna att skaffa sig beslutsrespit. 

Att man ber att få återkomma är en avslutande fras som helt enkelt 

innebär att asisstenten "skördat" tillräckligt med material. Utöver den 

"Ansökan om socialbidrag" (liknar en självdeklarationsblankett) som man 

vanligen fyllt i tillsammans, har socialsekreteraren sina kompletterande 

anteckningar. 

Det som därefter vidtar är socialbyråns interna bearbetning av ärendet. 

Därvid finns ytterligare kodifieringsinstrument. En preliminär kodlista från 

maj 1987, (framtagen för handläggare som skulle testa blanketten) hade 

nedanstående utseende. Eftersom mitt syfte är att tydliggöra klyftan mellan 

socialarbetarnas professionella perspektiv och klienternas vardagsuppfattning 

av sina liv, förklarar jag inte förkortningarna. 

Bidragsgrunder: 

1 Kategori 1, saknar EGT, uppfyller något softkriterium. 

2 Kategori 2, saknar EGT, uppfyller ej soft. Rehabiliteringsbidrag. 

3 Kategori 2, saknar EGT, uppfyller ej soft. Försörjningsbidrag. 

4 Har EGT 

Försörjningshinder kategori 1: 

1 Arbetssökande med ersättning från A-kassa 

2 Arbetssökande med ersättning från KAS

3 Arbetssökande utan ersättning från A-kassa/KAS 

4 Inkomsttagare med arbete på heltid 

5 Inkomsttagare med arbete på heltid, ofrivilligt (dvs arbetssökande för 

heltid) 

6 Försäkringstagare med sjukpenning/föräldrapenning/sjukbidrag 

7 Studerande med utbildningsbidrag från AMS, Skolförvaltningen 

8 Väntar på inkomst i form av lön/utbildningsbidrag/A-kassa/KAS m.m. 

9 Väntar på förmån i form av pension/sjukbidrag/föräldrapenning/KBT/barnbidrag/bostadsbidrag 

m.m. 

10 Personer över 65 år med låg eller ingen pension. 

11 Invandrare som sökt och väntar på besked om uppehålls och arbetstillstånd. 

12 Sökande som sökt och väntar på barnomsorgsplats. 

13 Föräldrar med barn, som av medicinska/psykiska skäl inte kan vårdas 

utom hemmet. 

Försörjningshinder kategori 2 

1 sociala/medicinska skäl /= skrivs av sekretesskäl ej ut men avser ofta 

drogberoende/ 

2 vård av barn/annat skäl 

Ändamål: 

Upp till norm. 

1 EGT (helt bidrag) 

2 Matpengar (reducerat bidrag) 

3 Fickpengar (reducerat bidrag) 

Över norm. 

11 Ytterligare bidrag till utgifter som ingår i normen. 

Extra bidrag 

21 Hemutrustning (inkl. husgeråd) 

22 Läkarvård/medicin

23 Tandvård 

24 Sjukhusvård 

25 Psykoterapi 

26 Glasögon 

27 Spädbarnsutrustning 

28 Begravningskostnader 

29 Flyttkostnader 

30 Skuldsanering, kontokort 

31 dito hyror 

32 dito barnomsorg 

33 dito övrigt 

34 Rekreation 

35 Hotellkostnader 

36 Hem för vård och boende (inkl. inack.), familjehem. Vuxenplaceringar. 

37 Övrigt.

Administrativt avstånd 

Gerhard, chef på "soften" /=den avdelning som har hand om okomplicerade 

ekonomiska bidragsärenden som gäller längre perioder/, tar emot ett 

telefonsamtal. Det är en upprörd iranier som har fått - i sitt eget perspektiv 

- tusen kronor för lite i "månadspeng". Gerhard försöker förklara i telefon 

men när det misslyckas, så säger iraniern att han kommer upp. "Nej, kom 

inte hit, jag är inte här. Du får inte komma hit!", nästan skriker Gerhard. 

Fem minuter senare står iraniern i hans rum, svart i blicken. Gerhard ber 

mig gå ut så att de kan tala i fred. Motvilligt avlägsnar jag mig. Efter tio 

minuter kommer jag tillbaka. Gerhard, som åter är ensam förklarar mångordigt 

att han tidigare talat om för iraniern att det skulle ske en förändring 

av dennes inkomster, men att det tydligen inte hade gått för honom att göra 

sig förstådd. 

- Fick han sina tusen kronor, frågar jag 

- Ja, svarar Gerhard, men det gör inte så mycket, det är ju bara nu, en 

engångsföreteelse. I slutet på månaden får vi träffas med tolk och reda 

ut det hela. 

- Varför sa du att han inte fick komma, att du inte skulle vara här? 

- Det gäller att hålla det administrativa avståndet i sådana här fall. 

Sådana här ärenden klarar man egentligen bättre av per telefon - så 

klienterna får en chans att coola ner sig lite. 

- Men iraniern brydde sig inte om det? 

- Nej, han slog sig ju igenom. 

- Så han var framgångsrik? 

- Ja, det kan man ju säga, men som sagt, det var nu det. 

Denna lilla händelse, en vardagshändelse bland många andra, är instruktiv 

på flera sätt. Dels handlar den om administrativt avstånd, om det som 

sociologer ofta klassificerar som social distans. Det är ett handläggaravstånd 

som måste vara "rätt". Om man hamnar i direktkontakt med en 

upprörd klient som kräver sina rättigheter, kan det vara för kort avstånd,

som i det här fallet. Gerhard kom i underläge, förlorade kampen och måste 

betala. Förmodligen kan han i långa loppet reparera sin "förlust". Får iraniern 

socialarbetaren emot sig, så kan denne naturligtvis bli hårdare i sin 

bedömning. Iraniern behöver förmodligen inte pengar bara denna månad 

utan också i fortsättningen. 

Det finns också exempel på alltför långa administrativa avstånd. Klienten 

är ju inte enbart en besvärlig typ som det i alla sammanhang gäller att få så 

långt avstånd till som möjligt. Jag intervjuar en annan socialarbetare på ett 

annat socialkontor när en man i sjuttioårsåldern kommer, en man som 

säger att han inte längre själv har råd att bekosta sina sjukhusbesök. Han är 

en av samhällets utsatta som nästan inte märks, gammal, lite bortglömd av 

sina släktingar och fattig; inte så om sig och kring sig. Socialarbetaren ger 

honom matpengar ur handkassan. Det är meningen att de skall räcka tills 

pensionen kommer. Nu är socialarbetare och klient överens om att varje 

administrativt avstånd är av ondo. Man möts direkt och klienten får pengar 

direkt. Det är i just detta fall ett idealt tillstånd. Samtidigt är socialarbetarna 

i många andra fall glada för att inte behöva fungera som en bank där 

folk kan komma in och kvittera ut pengar. 

Socialarbetarna behöver kontroll över det administrativa avståndet. På en 

socialbyrå jag har att göra med är personalen t.ex irriterad över att bidragsutbetalningarna 

skall datoriseras och betalningarna skötas centralt från en 

ekonomisk enhet i en annan stadsdel. Det kommer att betyda en del avlastning 

och billigare distribution av pengarna, men också att många klienter 

får vänta en dag längre på pengarna. Att de får vänta lite längre är inte så 

särskilt bekymmersamt för socialarbetarna, men den minskade flexibiliteten 

uppfattar de som en försämring. 

Ett "perfekt" administrativt avstånd är ett sådant där socialarbetaren upplever 

att klienten inte drabbas, men där socialarbetaren ändå behåller kontrollen 

och makten. Ett exempel: En studerande av det slag som tidigare 

berörts ringer och talar om att hans studiemedel är slut och att han måste 

ha sin försörjning. För socialarbetaren är fallet solklart. Studiemedlen skall 

räcka terminen ut, gör de inte det så har studenten hushållat fel och då 

skall inte socialvården överta det hela och skydda klienten. Det blir väl till 

att jobba eller låna (men det säger inte socialarbetaren för han undviker att 

ge förslag på lösningar). Studenten blir arg och frågar vilka möjligheter 

han har att protestera. Socialarbetaren säger att han kan ju alltid föra upp 

frågan i socialnämnden, som är politiskt tillsatt. Det vill studenten göra. 

Men först måste det då bli ett ärende av saken. Studenten beställer tid för

ett sammanträffande. Socialarbetaren kollar bland tidsbeställningarna 

Detta sker den 8:e maj och det finns ingen tid förrän den 22:a maj, vilket 

han meddelar. Detta uppfattar studenten som om socialarbetaren djävlas 

med honom. Jag vet emellertid att han inte gör det, för jag kan se i hans 

block att det är fulltecknat. Socialarbetaren svarar oberört att om studenten 

vill, så kan han klaga hos nämnden på det också och redogör sakligt och 

oengagerat för hur ett sådant överklagande går till. Studenten accepterar 

den tid som givits och socialarbetaren lägger på luren. Han bryr sig inte 

ens om att kommentera samtalet till mig. Han gör inga ironiska eller sarkastiska 

kommentarer, som skall visa att han har kontroll. Han bryr sig 

inte om att tala om att han tycker studenten var naiv. Han behöver inte 

visa att han känner sig överlägsen. Det räcker med att han är det.

Arbetets verklighet 

Klientens liv kan beskrivas som en direkt verklighet, vilket betyder att "det 

bara är där", precis som alla andra liv, exempelvis mitt eget eller någon 

socialarbetares. Mötet mellan klient och socialarbetare kan kallas för en 

om-verklighet. Det är givetvis en verklighet i sig (eftersom det inte kan 

finnas något "overkligt" eller något utanför verkligheten), men den är uppbyggd 

kring och motiveras av en annan verklighet (dvs. klientens). Det är i 

denna om-verklighet som det material samlas som skall hanteras i nästa 

verklighetskategori, socialbyråns interna och direkta verklighet, deras 

arbetsverklighet. 

Den fråga jag vill reflektera över i detta avsnitt är den som kanske intresserar 

socialarbetarna mest. De är vana vid att få klienterna analyserade och 

förklarade på både längden och tvären - där kan den ena diskussionen i 

mycket likna den andra - men de är inte vana vid att själva utgöra det analyserade 

objektet. 

Anledningen till att jag vill skilja ut olika kvaliteter av verkligheten är, att 

jag menar att det är i denna tillvaro "bakom kulisserna", i arbetsverkligheten, 

där socialarbetarna vare sig förhandlar med klienter eller med olika 

intressenter i klienternas tillvaro, som de starkast identifierar sig med sin 

yrkesroll. Det är också där som de avstämmer sina kunskaper och värderingar 

gentemot varandra. Det är en verklighet som är direkt på samma sätt 

som den privata tillvaron. 

Huvudscenen i denna arbetsverklighet är vanligen ett (eller flera) kombinerade 

"rast"- och sammanträdesrum. Där sitter man i fåtöljer eller soffor 

kring låga bord, där finns möjlighet att laga till kaffe i samma rum eller i 

omedelbar anslutning. I detta rum är man ''hemma hos sig" och får vräka 

sig (åtminstone lite grann) i sittmöblerna. Men samtidigt som det liknar ett 

privat vardagsrum genom att ge möjlighet till, rent av uppmana en ledig 

och informell stil, skiljer det sig genom att vara så uttalat funktionellt. 

Också konsten på väggarna, exempelvis, kan förstås som funktionell. Den

skall vara något att fästa blicken på, men ingen bryr sig särskilt mycket om 

vad den föreställer. 

Det finns alltså en stämning av arbete (här kan man och ska man kavla upp 

skjortärmarna), men samtidigt av ledighet (här arbetar folk av egen kraft 

och då behövs inte några disciplinerande inredningar). Samtidigt är det ett 

rum som, frånsett telefonen (som dock är lättare att undvara än kaffekokningsattiraljerna) 

inte innehåller några som helst arbetsredskap, därför att 

det arbete som utföres är uteslutande mentalt. Inredningen är till för att 

"serva" det tänkande och den diskussion som äger rum, ingenting annat. 

En fältanteckning: 

I en stol står ett tiotal väggprydnader, glasade reproduktioner från IKEA 

Carl Larssons barn och andra populära motiv. Någon tog sig tid att hämta 

dem, eftersom man fått rätt att rekvirera dem, men ännu har ingen haft tid 

att ens packa upp dem. På en tavla har glaset spruckit redan i transporten. 

Alla är nog ense om att det ska liva upp en smula och bli snyggt när de väl 

är på plats, men det finns ingen särskild som bryr sig. Någon är säkert 

ansvarig för att det hela blir slutfört, men det är ett delegerat ansvar, ingen 

personlig kärlek. Som jag uppfattar det är det typiskt för hur man förhåller 

sig till föremål, inredning och möbler i sin arbetsmiljö. 

Vad är det då för mentalt arbete som pågår? Givetvis är det av olika slag 

som på de flesta arbetsplatser, men det nav som arbetet kretsar kring är 

klienterna, eller mer preciserat: de fallbeskrivningar som refererar till 

klienternas tillvaro. 

Verkligheten beskrives redan här - i beslutsgruppen - som fall. Och dessa 

typifieras lätt. Man kan exempelvis, för att välja något, tala om "tappade 

plånböcker". Det är en ganska vanligt förekommande kategori bland nya 

proselyter. Av erfarenhet vet man att knarkare ofta använder den typen av 

socialarbetarfångeri, men så är det ju inte alltid förstås. Det finns tappade 

plånböcker. 

Berättelserna som dras inför beslutsgruppen byggs upp kring fixa punkter. 

Först kommer i allmänhet en snabb karakteristik av klienten in spe, därefter 

tas typen av bekymmer upp och därefter ges en snabb översikt av bostad, 

jobb, sjukkassa etc. Därvid förekommer rätt ofta "snabbkoder" och 

jargong (typ "nolltaxerad på sjukkassan"). En dialog kan låta så här:

- Jasså, hon är från Peru. Hur mycket har hon fått? Har hon läst sina fyrahundra 

(= antal timmar, svenska för invandrare) 

- Ja, men hon behöver matpengar, för hon tror att hon ska ordna jobb 

själv. 

- Vad då för jobb? 

- Hon vill sy barnkläder och börja sälja. 

- Glöm det, det funkar aldrig. 

- Kan man inte föra över henne på soft? 

Ytterligare ett exempel: 

- Sen är det en väldigt rar kille, synskadad, som antagligen kommer hit för 

att ansöka om ett specialskrivbord och en stol. Kostar 7.000:- Har han 

pratat med handikappsenheten här i huset? 

- Jo, men de skickade hit honom, Sara var barnledig ... 

- Jo, men hon har väl någon ersättare? 

Maktsituationen är tydlig. Assistenter och chef sitter och bestämmer om 

viktiga ingripanden i utsatta människors liv och det vet de givetvis om. Det 

är därför förståeligt att de gör ständiga återkontroller av att deras beslut 

stämmer med normerna. Exempelvis: 

- Vad ligger barnnormen på nu? 

- 18-18.900, eller sa (går och hämtar något papper och meddelar den 

exakta siffran). 

Den egentliga sysselsättningen kan beskrivas som ett tolkande av praxis i 

förhållande till fall respektive normer. Dessutom kan man naturligtvis säga 

att det vid dessa tillfällen skapas en praxis. Det är därvid ofta viktigare att 

ha exakt kunskap om normerna än om fallen. En typisk replikväxling: 

- Man får väl undersöka lite mer, men hur gör man då? 

- Äh, man får väl slå i handboken. Hämta pappret ... flickan är över 18 

år... 1.565:- ... men det är liksom inga nöjespengar i det. (Prövar en 

räcka med repliker): Då säger hon så här: "får jag bara 800 och morsan 

1.800. Det är väl inte rättvist?" Men då kan vi svara: "Jo, men elektricitet 

etc. det kostar ju pengar. Morsan får ju pengarna för att dom ska användas". 

Ofta spelas minidialoger och gestaltning upp för att "snabbpröva" vilka

argument en klient kan komma att resa när assistenten meddelar sitt beslut. 

Socialarbetare är tränade i att "ta" klientroller och övergångarna märks 

nästan inte i form av ändrat röstläge exempelvis, som annars är ett vanligt 

sätt att göra tydligt att "man inte är sig själv". Man prövar replikerna i fred 

och skisserar några möjliga och rimliga motsvar. Det är därvid synnerligen 

viktigt att man argumenterar logiskt. Klienten tilldelas nästan alltid den 

känslomässiga reaktionen, medan socialarbetaren står för det rationella 

svaret - liksom beslutet. 

- Här är en, han är sextio år och jobbar på Åkerlunds åkeri. 

- Har han betalat hyran? 

- Ja (efter kontroll i pappren) 

- Kan han inte få pension? 

- Men han har ju inget jobb, då kan han väl inte få pension? 

- Jodå, om man åberopar "arbetsmarknadsmässiga skäl" 

Termer som "arbetsmarknadsmässiga skäl" singlar runt som nycklar till 

förståelsen. De refererar tillbaka till lag- och normparagrafer, prejudicerande 

fall och politiska beslut. 

Det är här, bakom scenen, som den egentliga kodifieringen äger rum - den 

konstruktion av fallbeskrivningar, som för klientens del förhoppningsvis 

utlöser rättigheter. Ofta sker den i små grupper, med en chef och tre-fyra 

socialarbetare som deltagare. Blir det många medverkande riskerar chefen 

att hamna i underläge, eller också kanske en "snål" stämning kommer att 

dominera - vilket inte är meningsfullt, eftersom det uttalade syftet ändå är 

att diskutera och besluta "i positiv anda". 

Som en assistent uttryckte det, med avseende på sin arbetsplats: 

Grupperna var större förr men det var lite orättvist gentemot klienterna att 

utsätta deras behov för ett slags kollektiva beslut. Det var ju därigenom 

ingen som riktigt tog ansvaret. 

På dessa arbetsmöten beslutar man sig för vad man ska tycka om olika 

klienter och hur man ska bemöta dem - om man ska hjälpa dem, hur man 

ska hjälpa dem, eller om man kanske ska avvisa dem eller försvara sig mot 

dem. Hit har klienterna absolut inte tillträde, vilket de däremot kan ha 

högre upp i hierarkin - på nämndens sammanträden t.ex. Däremot släpps 

en del akuta telefonsamtal igenom. De hanteras som ren rutin. Man svarar 

om man har tid och lust, annars inte. Folk får vänta i sina lurar tills den

efterfrågade assistenten har tid. Någon gång kopplas ett samtal bort av 

misstag. Det föranleder inga kommentarer. Vid flera tillfällen när jag deltog 

fick jag en stark känsla av att befinna mig i en u-båt, till vilken en 

drunknande omvärld försökte komma fram via en telefonledning, ett fenomen 

som hanterades under nästan drastiskt avdramatiserade former. Kanske 

beror det på att själva "materialet", det som hanteras i arbetsmötet 

också är dramatiskt. Under ett sammanträde antecknade jag under tio 

minuter alla ord som var laddade med tragik: 

Kvinnomisshandel 

Familjer i kris 

Ungdomsplaceringar 

Tungt narkotikamissbruk 

Häktningsförfarande 

Flyktingbarn - barn i kris 

RFHLs kvinnoläger 

Lugnande och sömngivande medel 

Polisrapporter 

Ungdomsvåld 

Alla vet hur det ligger till med omvärlden, medmänniskornas nöd är en 

normalitet, vilket gör att när det ringer och efter det man svarat, så bryr 

man sig vanligen inte om att kommentera samtalet till de övriga. Det är 

bara om man behöver de övrigas hjälp för att fatta ett beslut eller om det är 

något som de övriga behöver få veta, som telefonsamtalen utlöser sidokommentarer. 

Men plötsligt kan något hända som bryter rutinen. En fältanteckning: 

Telefonsignal. Irene svarar och säger med väldig värme "Hej Ulla" och sätter 

upp ett finger i luften till de övriga som tecken på att nu är det något 

"extra". 

- Mm, kom upp! Nej, inte alls, nu med en gång! 

- Vem var det? Vilken Ulla? 

- Ulla! ... Åh, har hon ... 

- Ja, hon har bebisen med sig! 

Ulla, som visar sig vara en mammaledig socialsekreterare kommer och alla 

sex närvarande kvinnor flyger upp från sina platser för att titta på den nya 

bebisen och de är nästan skamsna för att de inte helt kan avbryta samman-

trädet. Efter att ha gullat och pratat en stund så ber de om ursäkt för att de 

måste fortsätta. "Men sen, kan vi inte äta lunch tillsammans?" 

Det finns också andra tillfällen då den omgivande verkligheten konfronteras 

på ett nästan parodiskt sätt med socialarbetarnas arbetsvardag. En 

replik som särskilt stannade i mitt minne är: 

- Det är då vi skulle ha våran städdag ... och du vill ha din AlDS-konferens. 

Någon gång bryts sammanträdesrutinerna av röster utifrån också. Vid ett 

tillfälle: en bråkig mansröst och en arg kvinnlig socialarbetarröst: "Hörru 

ta och lugna ner dig nu, va!". Det får en av socialsekreteraren att säga till 

den närvarande chefen "Nu Pelle, nu behövs en utkastare!" varpå Pelle 

reser sig för att hjälpa till. Det väcker föga uppseende. Pelle går ut, utan 

brådska eller nervositet, släntrande och med ett småleende på läpparna. 

Mötet fortsätter som om ingenting hänt. 

Fortare går det en gång när Pelle, som har sin bil parkerad utanför, misstänker 

att det är lapplisor där. Då slänger han sig fram till fönstret med 

som det ser ut, hjärtat i halsgropen. 

Sammanträden och arbetsmöten tar mycket tid. Det finns ju onekligen 

mycket "material" att snacka om. Verkligheten erbjuds oavbrutet till socialsekreterarna 

i starka doser. I arbetssituationen är den dosen emellanåt 

alltför stark. Man riskerar att "slitas ut" eller bli cynisk. Men en viss motvikt 

är den hantering som fallen får i kafferummet och under rasterna. Då 

stuvas de ofta om till små historier, lustifikationer, desarmeras. På fritiden 

kan man prata om samma sak som under arbetstid men med en helande 

snarare än nedbrytande effekt, därför att då är man inte förpliktad att vidta 

åtgärder. Fallbeskrivningarna i denna tappning fungerar som arbetsplatsens 

"sociala växelmynt". Socialvård blir på det sättet inget tråkigt yrke. 

Tragiken hotar ständigt dem som har med klienter att göra, men inte tråkigheten. 

Annorlunda är det för dem som specialiserat sig på exempelvis 

ekonomiska rutinärenden. Där är det givetvis lika möjligt att ha tråkigt 

som i annat administrativt arbete. 

Om jag inte hade klart för mig att det svenska samhället är synnerligen 

komplicerat och alla dess möjligheter och hinder svåröverskådliga - den 

slitna metaforen "djungel" är här synnerligen befogad - får jag det när jag 

lyssnar till socialarbetares interna överläggningar. Här, i arbetsverkligheten, 

pågår ett ständigt kunskapsutbyte rörande klienternas möjligheter, rät-

tigheter och skyldigheter. Socialarbetarna kan ses som överlevnadsexperter 

och strateger, i synnerhet om de arbetar i större städer eller förorter. En 

par exemplifierande fältanteckningar: 

- Den här mamman är ung, och har två barn, födda med knappt ett års 

mellanrum. Pappan är samma åt dom, men dom bor inte tillsammans 

och hon vill inte bo med honom heller. /Säger att den här mamman inte 

är övergiven. Hon har integritet/ 

- Har hon någon barnomsorgsplats? 

- Ja, till den stora. Den lilla är väl alldeles för liten. 

- Mja ... anmäl henne, dom tar emot ungarna från ett år. 

- Så vill hon ha en dubbelbarnvagn, för ungarna är så nära varandra i 

ålder att dom måste sitta i samma vagn och sådana är hopplösa att få 

tag på begagnade. I och för sig har hon inget emot att köpa begagnat. 

/Nyckelmening, som talar om för de övriga att den här klienten bör få 

vad hon begär/ Hon är inte en sådan där som måste ha nya grejor. Pappan 

har lovat att kolla men det blir liksom inget av det. /Mannen är en 

svagare typ än mamman/ (Kort samtal om det är rimligt att hon får till 

barnvagnen eller ej. Hon får - liksom folk i allmänhet får vad de begär 

om de av den föredragande socialassistenten ges en positiv presentation 

på arbetsmötena. Det är ju socialens uppgift att hjälpa och därvid 

inte utsätta folk för en alltför närgången eller snål bedömning). 

- Hans dotter säger att han är 71 år och då borde han ju få pension. Men 

enligt passet är han bara 62. 

- Jamen, det står ju fel i passet! Det blir ofta fel, har du inte sett hur 

många flyktingar som är födda den 1:a januari. Man tar en dag bara och 

skriver dit den ... vad spelar det för roll, fast i det här fallet förstås ... 

- En pensionärslägenhet kanske han kunde få? 

- Ja, i varje fall ingen vanlig lägenhet. Och dottern kan ju byta ... men bort 

från stan då. Men pensionärslägenhet går inte ... inte om det står 25 i 

passet. 

- Dottern skulle kanske kunna få lite efter sambonormen förstås... om 

hon nu har pappan hos sig. Sen kan ju pappan få för de här besöken på 

vårdcentralen och till optikern för nya glasögon. 

De kunskaper som socialarbetarna är överens om att de besitter måste 

föras över till klienterna. Dessa skall på något sätt överta socialarbetarnas 

samhällskompetens. Det sker givetvis främst i de direkta mötena, men 

dessutom sker det genom att man gör prioriteringar och i att man avgrän-

sar uppgifter, bestämda projekt. Därigenom hjälper man inte bara klienterna 

utan bekräftar också för den egna gemenskapen att man gör något 

planerat och kollektivt beslutat. Det gäller att formera det egna arbetet, så 

att det inte glider in i en allmän och amatörmässig fixarsituation, där 

socialarbetaren finner sig "jumpande mellan olika isflak". Den professionella 

kompetensen är något som socialarbetarna oavbrutet måste erövra. 

Man kan till exempel, för att välja bland ett oändligt antal möjligheter, 

starta en "jobbsökargrupp" som avser att hjälpa arbetslösa invandrare till 

självhjälp. Eller med en annan "socialbyråformulering": "Man skall 

undanröja deras socialhjälpsbehov". 

Fördelaktigt är om man kan starta projektet tillsammans med andra 

berörda samhälleliga organisationer, till exempel arbetsförmedlingen och 

invandrarbyrån, den senare för att verkligen "nå ut" med erbjudandet. Till 

klienterna - det gäller att få ihop tillräckligt många intresserade - kan man 

ge exempelvis följande beskrivning, som visar att de arbetssökande har att 

manövrera i en komplicerad samhällsstruktur: 

För dig som har arbets- och uppehållstillstånd klart finns nu en möjlighet 

att vara med i en jobbsökargrupp. I denna grupp kommer du att få lära dig 

hur det går till i de olika faserna i jobbsökandet som t.ex. telefonkontakter 

skriftliga ansökningar, anställningsintervjuer, att göra upp handlingsplaner 

och mycket annat nyttigt ... Kunniga, erfarna arbetsförmedlingstjänstemän 

är villiga att komma hit /.../ och hjälpa till med vägledning ungefär var fjortonde 

dag. I övrigt kommer vi på bilden ovan ( från vänster Pia, Lasse och 

Gunilla) att hålla i verksamheten. /Texten från en affisch/. 

Fotot som hänvisas till föreställer tre genom alltför mycket svärta oidentifierbara 

personer. De ger intryck av att vara "radikala", "progressiva" eller 

i varje fall tveklöst på de utsattas sida. De skulle kunna föreställa intellektuella 

eller kanske terrorister. De skulle däremot inte kunna vara byråchefer 

(trots att kanske någon bland dem befinner sig i en karriär som leder 

fram till en sådan post och trots att flera efter något decenniums arbete 

ändå formats till byråkratiska tjänstemän) eller börsmäklare. Observera 

också det kamratliga tonfallet, som avser att visa att socialarbetarna är 

"middle men" eller "cultural brokers". Kompetensmässigt står de med ett 

ben i vardera lägret. De vet vilka tjänstemän på arbetsförmedlingen som 

kan vara till nytta för invandrare, de har i egenskap av tjänstemän "inside 

information". De vet dessutom vilka behov invandrare har, åtminstone ger 

de sken av det.

Men det är ett "förvaltningsanpassat" projekt, för de vet också något mer, 

som de inte kan göra något åt. De vet att det är svårt att entusiasmera de 

invandrare som de vänder sig till (en bestämd kategori) i "jobbsökargrupper", 

att de kan vara glada om några alls anmäler sig. De vet att det är synnerligen 

tveksamt om de framgångsrika yrkeskarriärerna för just dessa 

invandrare går via socialförvaltningens och arbetsförmedlingens tjänstemän. 

De vet vad de som tjänstemän "måste" göra, exempelvis organisera 

jobbsökargrupper, "sälja jobbsökargruppen till flyktingarna", som en av 

socialarbetarna uttryckte det. Men de vet också att detta inte är något 

"Sesam öppna dig" och att således den kompetensöverföring som är så 

viktig, snarare tenderar att skapa hjälpberoende klienter än självständiga 

samhällsmedborgare. 

Vid ett annat tillfälle uttryckte en annan socialarbetare denna känsla av att 

arbeta "mitt i smeten men ändå på frihjul" så här: 

Vad kan vi göra egentligen, utom att visa medkänsla? Det värsta är bostadslösa 

män. Flyktingar, arbetslösa alkisar ... de kommer till Monumentet 

eller Skarpnäck eller Norrtulls hotellhem. Det är värst, det. För en 

svensk som är psykiskt sjuk t.ex. kan man nästan alltid finna, om inte lösningar 

så i varje fall erbjudanden. Men för en flykting, dom sitter som 

fångar här, i våra garn. 

Vid sidan av organiserade projekt är en viktig källa till upprätthållandet av 

yrkeskompetensen de kurser, seminarier och föreläsningar som ständigt 

erbjuds och som vanligen tas upp och diskuteras på arbetsmötena. Två 

exempel: 

- Röda korset har den här flyktingkonferensen, flyktingkonferens det är 

jättebra tror jag men nu är det så att jag faktiskt inte hinner gå ... 

- Vad bra. Det här är bra! Vill inte du gå, Lena? 

- Nej, jag känner inte för sånt (obs att man som socialarbetare inte skall 

gå emot sina känslor, varför detta är ett lika legitimt skäl som att inte ha 

tid. Samma grupp har givit sig själva i uppdrag att på en Ålandsresa 

skriva ner vad de känner /deras egen formulering/ inför en kommande 

omorganisation) . 

- Men jag har tid, så jag kan ... 

- Så har dom tre seminarier till femton (= tiden) om kvinnomisshandel. Ett 

handlar om vad feministteologin har att erbjuda. "Tycker Gud om kvin-

nor" står det. (Glada skratt men inga ironiska krökningar på mungiporna. 

Inga kommentarer, ingen kritik men heller ingen som anmäler sitt 

intresse för att deltaga). 

För att återvända till arbetsmötenas form så är det vanligen de äldre socialarbetarna 

och/eller en avdelningschef som styr kodifieringen. Chefen eller 

ledaren av arbetsmötet bör ha "omdömesauktoritet", vilket innebär att han 

eller hon kan ge tolkningar som de övriga känner igen sig i, som i sin tur 

reglerar deras kodifieringar. Han/hon kan lägga till kunskap utan att veta 

mer än socialassistenterna, utan att ha träffat klienten. I kodifieringen finns 

därvid en särskild rangordning mellan stora och små händelser, som kanske 

inte alls stämmer med klientens perspektiv. Rörande en klient sägs det 

t.ex. att det är en stor händelse att hon fått ett jobb (hon kanske haft dussintals 

med jobb under de senaste åren) medan detta att hon är med barn 

nämns i förbi gående. Att hon väntar barn är inte, åtminstone inte ännu 

"socialbyrårelevant". 

När ett ärendet diskuterats färdigt, så överlåts, om ingen har någon särskild 

åsikt i frågan, beslutet till mötesledaren. 

- Bestäm du! 

- Men då ... jag tror vi tar det så här ... 

Grundperspektivet i kodifierandet kan beskrivas som en negativ realism. 

Socialarbetarna "vet" hur det vanligen kommer att gå. För dem är klienternas 

"nedåtkarriärer" det normala. Ett dialogfragment: 

- Hon har inte fattat ... hon tror att bara hon får något gjort åt händerna 

(ledgångsreumatism) så går det. Men det gör det ju inte! 

Det är realistiskt att ha en grundsyn där det bara blir sämre och sämre med 

såväl de enskilda klienterna som med samhället som helhet. Ytterligare 

några smakprov på hur man diskuterar klienterna: 

- Det var mera att han ville göra andra saker i sitt liv ... han har en utbildning, 

konstnärliga anlag ... han har gått på Konstfack. 

- Ja ... sådant brukar vi alltid stoppa (belåtet och självironiskt tonfall) ... 

konstnärer finns det ju så gott om. Men lagerarbetare ...

- Här är en, han är företagare i egen regi och så säger han att han håller 

på att skriva en roman. 

- Har han publicerat sig? 

- Nej 

- (suck) Vi får snart bunta ihop dom där! /Återkommande irritation mot 

klienter som vill göra något som uttrycker dem själva- hänger förmodligen 

samman med att de ju genom sin närvaro på socialbyrån dokumenterat 

ett misslyckande med "sig själva"/. 

- Frågan är om han är arbetssökande eller inte. 

- Egen företagare och roman ... det håller inte. Han måste söka jobb som 

alla andra ... annars får han inga pengar härifrån. Hälsa honom att han 

är välkommen igen när han söker arbete. 

- Den här vill ha hjälp för att kunna betala akupunktur som hon går på. 

Det är mycket viktigt, hon får det av psykiska skäl 

- Vadå, sätter dom spikar /= nålar/ i huvudet då? 

- Nej men ... (lugnt) 

- (åter till ordningen) Är hon sjukskriven av psykiska skäl? 

- Här är en. Han har njurproblem och är överviktig. Han vill ha stöd för att 

kunna vistas en vecka i sommar på pensionat. Han har läkarintyg på att 

det behövs. 

- Vad är det för en läkare ... pensionat ... är det inget hälsohem? 

Nej, vanligt pensionat. 

- Det är ju korkat egentligen, då äter han väl ännu mer och blir ännu 

tjockare. Ska det vara bra det? ... Men det är klart, fick han 800 förra 

året så får vi väl räkna upp en smula i år. Har han angivit något belopp? 

- Nej 

- Ge honom 1.000 då, kanske (och en sidoreplik till mig: det är väl dagsformen 

hos beslutsfattarna som avgör ibland hur det ska bli). 

Den negativa realismen förs givetvis också ut till klienterna. Det kan låta 

exempelvis så här i ett direkt möte mellan socialarbetare och klient: 

- Men Leffe, så här är det. /En effektiv inledning för att plocka ner dem 

som man tycker är orealistisk/. Jag har tittat lite på din akt ... täta kontakter 

/dvs möten mellan socialarbetare och klient/. Täta utbetalningar 

också. Du får ta kontakt med en rådgivningsbyrå /för alkoholister, presentation 

av vad som beslutats på ett gruppmöte rörande denna klient/. 

Det har faktiskt varit ... sista tåget har gått när det gäller jobbet /dvs fått

sparken/ och när det gäller lägenheten så är det snart samma sak. Vad 

du kan få nu är matpengar, men inte till hemförsäkring som du begärt 

/driven klient, vet vad han kan begära till/. Men jag vill faktiskt kolla dig 

lite /hot mot den som misskött sig - kontroll innebär nästan alltid att man 

drar åt tumskruven och inte tar klientens uppgifter rätt upp och ner/. 

Leffe, så här är det ... tag kontakt med mig när du får din lön. Rådgivning, 

det behövs, det ser vi/dvs de är många som förstår bättre än Leffe 

vad som behövs/. 

För att återvända till de arbetsmöten vars beslut sådana här "meddelanden" 

till klienterna grundar sig på, så kan de ibland bli mycket summariska. När 

en typ av fallbeskrivning blivit alltför vanlig "tröttnar" man på att redogöra 

för de övriga. Man vet att dessa känner till hur det förhåller sig. Då kan 

man uttrycka sig exempelvis så här: 

- Här har vi ett av standardfallen. Polsk flykting. Bor dåligt, men inte särskilt. 

Ont i magen, läser svenska (dvs deltar i undervisning i svenska för 

invandrare). Frun kommer, barnen kommer (från Polen, gest som markerar 

klichén). Jag menar ... det är inget särskilt med honom. 

Den negativa realismen innebär att socialarbetaren "trumfar över" klienten 

med sin egen verklighetsuppfattning såsom överlägsen. Men den kan 

också skruvas upp till rent krig. Det gäller i synnerhet när man misstänker 

att man blir utnyttjad, ekonomiskt eller på annat sätt. Några exempel: 

- Där har jag ett recept om ingen annan har det. Att vi tar hand om hans 

pension. Det är det värsta han vet. Så då sköter han sig. Han kan vara 

jobbig om han kommer tätt. Energisk, men han överklagar ingenting (till 

nämnden). Så det är bra om ... 

- Vad äckligt, att han aldrig borstar tänderna. 

- Ja, han tillhör den där "våra djur-kategorin". Dom där som man har 

ansvar för att de hålls vid liv /dvs nerklassning av människor till att ha 

lika lite medveten/avsiktlig styrning av sina liv som djur har/. 

- Jag kan inte tro att hon dyker upp mer. Hon har kört sitt race här. Skjutit 

sitt barn framför sig, så hon var väldigt svårstoppad. /Barn har alltid högsta 

prioritet/ 

- Men vi ska akta oss för att ställa av henne (ur det aktuella registret). Om 

hon får en ny sekreterare så ...

- Det här kan man kalla för ekonomisk krigsföring. 

- Om man nu väljer att ha en sådan ekonomi, då får man väl ta konsekvenserna 

av det. 

Det går att beskriva detta sätt att diskutera klienternas tillvaro som cyniskt 

och lätt föraktfullt, men det vore att missta sig. Det är sant att här förekommer 

hela tiden formuleringar och åsikter som inte skulle lämpa sig i tryck 

och det är sant att de fälls under tjänsteutövning, och att det därför är möjligt 

att klandra socialarbetarna för det. Men om man krävde att de sins 

emellan uttryckte sig som man skall göra i "om-verkligheten", om de hela 

tiden korrigerade varandra så att de talade vackert, så som man kan göra i 

riksdagen eller i massmedia, så skuIle man beröva dem deras viktigaste 

arbetsinstrument, det direkta arbetsspråket. 

Sarkasm, cynism, självironi, raljerande, negativ realism, överhuvudtaget 

ambitionen att skoja om eller "vränga till" det som sägs, är alla mentala 

ansträngningar för att såväl kodifiera, som förstå fallbeskrivningarna. Man 

liksom "läppjar" på olika åsikter och formuleringar utan att vanligen framföra 

dem som "de egna" och privata. Poängen är att man gemensamt prövar 

sig fram, för att slutligen kunna bestämma sig för hur de olika fallen 

skall uppfattas. Inte sällan händer det att man prövar några argumentationskedjor, 

ungefär som en schackspelare som i tanken skisserar den fortsatta 

utvecklingen, om han gör ett bestämt drag. Mitt i detta arbete formuleras 

också fraser gentemot klienterna. Ett fragment: 

- Jamen han blir ju så ledsen! (man ser att socialsekreteraren har svårt 

att gå till klienten och meddela det negativa beslutet). 

- Då får du säga att vi konfererat länge och grundligt och att det enda vi 

kan säga är att de bör byta till en lägenhet utanför stan. 

Frasen är givetvis "konfererat länge och grundligt". Det är sant att man 

gjorde det (två minuter kan faktiskt vara länge och grundligt i en arbetsgenomgång). 

Samtidigt är det felaktigt, därför att det antyder att socialarbetarna 

känslomässigt engagerat sig i i klientens situation, vilket de inte har 

gjort. Det var ett rutinärende bland många andra. 

Det kanske borde tilläggas att en känslomässig bindning i diskussionen av 

själva fallet hade varit malplacerad. Den hade försinkat hanteringen till 

men för någon annan klient utan att det på något sätt hade kunnat påverkat 

bedömningen i en för klienten mer gynnsam riktning. Frasen "konfererat

länge och grundligt" annonserar till klienten att han blivit behandlad såväl 

professionellt som med omsorg och kan då - det är givetvis förhoppningen 

- ha en lugnande och tröstande effekt. 

Att man får vara raljant och cynisk (så länge det inte formuleras som personliga 

ställningstaganden) medför inte någon allmän frihet, att man får 

säga "lite hur som helst" eller "vad man vill". Språket skall vara direkt, det 

får vara förråande (därför att den verklighet man hanterar ofta är rå och 

oskön). Det får inte vara idylliserande, förljuget eller överslätande förskönande 

(av samma anledning). Det händer till och med att man korrigerar 

varandra. En förhållandevis nyanställd börjar till exempel prata om en färgad 

klient. "Han är inte färgad, han är svart, det heter svart", säger ledaren 

av arbetsmötet, som är klar över att begreppet färgad är en misslyckad och 

lite medelklassig "försköning" av det svarta - en omskrivning som dessutom 

missar det faktum att också vita människor är färgade. 

Ett annat syfte med "de många perspektivens" språkbruk är att klienternas 

versioner måste genomskådas. Visserligen är det så att man inte ska 

"grilla" bidragssökande och bidragstagare i onödan men man får aldrig 

glömma bort att det finns andra motiv under den yta som klienterna presenterar. 

Det gäller för övrigt också för socialarbetarna sins emellan. 

Språkbruket är därför också desavouerande. Det är ett "vi vet att dom 

vet"-perspektiv, som är synnerligen effektivt i uppbyggandet av socialarbetarnas 

professionella självförtroende. Några samtalsfragment: 

- Här är en som vet hur psalmerna går (efter att ha ögnat igenom en akt). 

Hon behöver speciella skor och ... 

- Jasså hon, men det får hon ju på sjukhuset! 

- Men då är det avslag för dagen. 

- Å andra sidan, hon ligger ju bara åttahundra över norm ... 

- Han kan våra rutiner, han har varit här i tio år. Nästa gång han dyker 

upp så vill jag prata med dig (till en socialarbetare som inte känner till 

just den här klienten). 

Det raljant desavouerande språkbruket är en yrkeskompetens, i första hand 

avsett för snacket arbetskamrater emellan. Alla behärskar det inte, för alla 

har inte öra för detta sätt att tänka och tala, men det är en synnerligen 

önskvärd kompetens och de som behärskar den gör sitt bästa för att sprida 

den. Man skulle också kunna kalla den för en genomskådandets jargong, 

det sätt att tala som den som verkligen känner människorna och deras

innersta drivkrafter behärskar. Ett exempel i ett samtal mellan en förhållandevis 

ny socialsekreterare och en mer garvad, som har chefrelation till 

den första (dock utan att vara "hans" chef): 

- Jag behöver gå lite tidigare, för jag har klientbesök klockan tre och om 

det här slutar klockan tre, då får jag svårt att ... 

- Jaha, du ska köpa bullar till kaffet förstås! 

- (svartnar i ögonen när han tror sig vara beskylld för att ljuga) Nej jag 

talar sanning! 

- (skyndar sig att korrigera) Nej, jag bara skojade ... om du vill kan du 

naturligtvis få gå redan nu. 

Som etnolog känner jag mig starkt attraherad av detta ständiga sökande 

efter andra motiv än de föregivna, i ansträngningen att finna ett eget och 

självständigt perspektiv. "Genomskådandets konst" är synnerligen besläktad 

med det som etnologer kallar för etnografisk eller etnologisk blick, 

något som det anses att man måste ha om man ska klara av att göra fältarbete.

Strukturell verklighet och administrativt förnuft 

Också på högre nivåer i den sociala verksamheten finns det arbetsverkligheter 

att finna. Tydligt är dock, så fort man kommer upp på chefnivå, att 

det är ett annat förnuft än "det terapeutiska" respektive "det sunda" som 

premieras, nämligen det administrativa förnuftet. 

Den strukturella verkligheten är representativ. På ett chefmöte finns inte 

alls samma förväntan på att deltagarna skall vara "sig själva" utan de 

representerar sina olika avdelningar och funktioner. Det kafferum som 

beskrivits som giltigt för arbetsverkligheten har här stramats till en smula. 

Ryggstöden är rakare, allt är lite flottare, men framför allt något formellare. 

Det skojas och fnittras inte lika mycket. Man ska vara ledig (därför att 

det tyder på självsäkerhet och kompetens) men inte okoncentrerad eller 

långt borta i alldeles egna tankar. Cheferna är "lite bättre" klädda (vilket 

på intet sätt behöver vara liktydigt med grå kostym och slips, blåjeans kan 

t.ex. alldeles utmärkt passas in i chefsestetiken, om de är snygga och rena) 

och visar därigenom inte i första hand på att de tjänar lite bättre än socialsekreterarna 

utan på att de representerar något. Chefernas sammanträden 

har en klar gräns gentemot omvärlden. Dit är givetvis inte klienter välkomna 

men heller inte "vanliga" socialsekreterare annat än som "stand 

in's" eller i specificerade ärenden. Givetvis arbetar man med dagordning 

och "betar av" sina ärenden. Alla deltagarna förväntas också utifrån 

dagordningen ha förberett de olika ärendena. 

Det strukturella tänkandet har sitt eget språk, sin egen de långa och vidhäftande 

begreppens retorik. Vi kan i och för sig höra det på vilket chefssammanträde 

som helst, även om nedanstående ord är hämtade från en socialbyrå. 

De hör hemma i fem minuter av en inledningsförklaring som en 

kompetent administrativ chef höll för ett tiotal socialinspektörer. Att tala 

på det sättet som medlem i socialsekreterarnas arbetsverklighet skulle visserligen 

vara möjligt men samtidigt ha en starkt alienerande effekt:

socialsekreterarsidan 

kontorsorganisationen 

socialregistrets funktion 

registerexpeditionen 

akthanteringen 

dataregistret 

externa myndigheter 

socialhjälpsbyrån 

kassaverksamheten 

fullmaktshanteringen 

personalbesättning 

gå med en anställning över budget 

kommunikationsproblem 

Replikföringen låter också en smula annorlunda. Den är "tyngd" av ett 

administrativt ansvar: 

- Brister i bidragsutbetalningarna får aldrig uppstå. Det är driftstopp. 

- Den diskussionen kan vi inte föra på grupperna. Det skapar för mycket 

oro, va? 

- Det där målet där klienten sa att "luken" /utbetalningsanvisning/ inte 

kom. Det blev fällande dom för bedrägeri. Ovanligt tydligt, så vi vet hur 

vi kan förfara… framöver. 

Om man vill ringa in det administrativa förnuftet så kan man börja med att 

försöka hestämma vad det inte är: 

Det är inte inlevande, därför att just inlevelse är en pålitlig källa till såväl 

harm som förakt. Det är inte heller analytiskt, även om det är utredande 

(som jag ska återkomma till). Det är inte verklighetsgestaltande, vilket är 

lätt att konstatera om man intresserar sig för administratörers sätt att 

skriva. Anledningen är att verkligheten måste kodifieras efter sådana mönster 

att det blir möjligt att besluta om den. Därmed kan vi glida över på 

bärande inslag i det administrativa förnuftet, vad det är. 

Det första man kan konstatera är att det är ett passageförnuft, att det är 

representativt. Administratören skall inte i första hand fatta beslut som har 

sin botten i den egna övertygelsen eller de egna känslorna, utan beslut som 

har sin grund i vad man bestämt på annat håll, oftast högre upp i samhällsstrukturen 

- på en än mer administrativ nivå. Det gäller därför för adminis-

tratören att hålla sina egna känslor stången, i alla fall om de tenderar att gå 

motströms. De utgör ingen tillgång utan ett hinder i ämbetsutövningen. 

Det finns ändå en stark förening mellan det vardagliga och sunda förnuftet 

och det administrativa i det att båda hyllar det omedelbart förståeliga. 

Medan en forskares analyser gärna håller sig på gränsen mot det obegripliga 

och ibland kantrar över och in i detta, så måste det administrativa förnuftet 

placera sig självt i den breda flodens strömfåra - medströms. Det 

hänger i hög utsträckning samman med att det administrativa förnuftet är 

dömande och därmed inte alls så objektivt som det gärna vill framställa 

sig självt som, utan i handling moraliserande. Den objektiva förklädnaden 

behövs för att ge det administrativa förnuftet legitimitet. I ett samhälle som 

bekänner sig till representativ demokrati finns inget utrymme för öppet 

redovisade moralistiska motiv för administrationen. Det är av denna orsak 

som det administrativa förnuftet är utredande, vilket är något annat än 

analyserande. Det gör bruk av en formelbunden kodifiering som i alla sina 

väsentliga delar måste vara förankrad i "det sunda förnuftet" för att äga 

verkningskraft. 

Det administrativa förnuftet är en förutsättning för avancemang till högre 

tjänster samtidigt som det är närmast tjänstefel för socialsekreterare att 

odla det i sina relationer till klienterna. Det kanske skall tilläggas att det 

administrativa förnuftet inte framstår för mig såsom något i sig ont eller 

destruktivt. Inom förvaltning och maktutövning är det helt enkelt tillfinnandes, 

som gulan i ägget, som skalet kring ägget, som vitan kring gulan. 

Att chefer och administratörer tänker och arbetar på ett särskilt sätt framgår 

också i mina intervjuer med socialarbetare. En fråga som jag ofta ställt 

är om de vill bli chefer. De flesta svarar nekande. För en del gäller väl att 

de - åtminstone utåt, därför att det är fult att vara karriärist - svarar 

avvisande. Inte desto mindre visar motiveringarna för att man inte vill bli 

chef att man är medveten om att det är ett annorlunda beskaffat arbete: 

- Om dom kom och frågade dig, "hördu Petter ska sluta här i höst, skulle 

du vilja pröva att vara sektionschef"? 

- Ja, jo, jag har blivit tillfrågad och vi har väl dom flesta av oss som jobbat 

länge ju varit sektionschef under några sommarveckor så där och lite 

grann på julen. Jag var lite grann i julas men det var ju så kort tid så det 

var inte så betungande. Men det är ett svårt jobb. Dels så ska man ha 

ansvar för alla beslut som fattas och se ska man sitta i utredningar och 

planeringssamtal och man ska sitta med i ledningsgrupper och ...

- Är det för administrativt, är det för långt från klienterna tycker du, eller är 

det själva ansvaret i sig som är trist? 

- Jag tycker att det här arbetet i sammanträden och så, det vill jag inte ha 

bara. Jag gillar inte sådant arbete. Så det är inte den rena administrationen, 

den klarar jag nog. Men att sitta och dividera med andra chefer .. 

nej! /.../ Nej, jag vill inte ha så stort ansvar, dom kronor man får i lönepåslaget 

är inte värt ... och jag är ju ingen karriärmänniska. 

Arbetsverkligheten och den strukturella verkligheten har sin egen omverklighet 

i socialnämndens sammanträden. Det är ett representativt sammanhang 

där den mångtydiga och obekanta verklighet som ordnats till 

fallbeskrivningar ytterligare omformats till beslutsärenden. Över och 

bortom nämnden kan man sedan skönja ett antal juridiska "om-verkligheter". 

Överklaganden går först till länsrätt och sedan kammarrätt och sist till 

regeringsrätt. Därefter blir det väl Europadomstolen i Strassbourg. 

Socialnämnden är politiskt tillsatt. I just den nämnd vars arbete jag lyssnat 

till satt moderater och stockholmspartiet på ena sidan om det u-formade 

bordet och socialdemokrater och kommunister på den andra. Själv befann 

jag mig bland de tjänstemän som är placerade utanför "det beslutsfattande 

bordet". 

Sessionssalen har en solidare, mer varaktig, inredning än socialbyråns vardagslokaler. 

Det är bekvämt för det är en arbetsverklighet där människor 

sitter många timmar tillsammans, men det är samtidigt representativt. 

Människorna som arbetar där kan sitta i skjortärmarna, men rummet i sig 

självt har "finkostymen" på. Nämnden fattar sakliga beslut, men på politiska 

grunder. Den förfogar över extern kunskap, som griper över socialtjänstemännens 

interna kunskap. Politikerna har tillgång till skräddarsydda 

underlag som möjliggör snabb handläggning. Det material som hanteras 

består av texter som flera gånger kortats ner och formats om, anpassats 

för nämndens arbete. Den verklighet som nämnden fattar beslut om befinner 

sig på mycket långt avstånd. Detta är nämnden medveten om och därför 

finns det möjlighet för klienter att närvara vid nämndens beslut. Ett 

sådant deltagande påverkar alltid nämndens beslut, enligt vad flera socialtjänstemän 

uttryckt, men givetvis inte alltid i positiv riktning. Detta är ett 

annat sätt att säga att när "verkligheten" ger sig till känna, med hjälp av 

närvarande "klienter", så visar den sig vara något annat än de fallbeskrivningar 

som normalt representerar verkligheten. 

I detta konstaterande finns givetvis inget förakt eller kritik. Nämnden är

mer eller mindre kompetent - den nämnd jag lyssnade till gjorde ett synnerligen 

kompetent intryck. Kloka människor iklädda vardagskläder sitter 

tillsammans och beslutar efter bästa förmåga. Men det är ett lidelsefritt 

handläggande. Ett mycket tragiskt ärende - barnmisshandel t.ex. - kan 

refereras och givetvis ges en seriös handläggning, men detta kan ske utan 

att stämningen sjunker. Leendena är lika många, skratten är lika lätta. Det 

verkliga är på något sätt gjort overkligt för att kunna bli föremål för hantering. 

Det utgör inget lidande, förrän man tänker efter. Det är handläggningsmaterial 

och sådant varken gråter eller skrattar. Att vara en kompetent 

handläggare är behagligt och det kan vara mycket behagligt att göra 

en kompetent handläggning, trots att den verklighet man handlägger borde 

röra handläggarna till tårar. Besluten ter sig rationella och logiska, texterna 

sammanhängande och täckande. När allt är som det ska misstänker ingen 

att kunskap saknas. En oordnad och kaotisk verklighet, en från klientens 

perspektiv mycket ofta icke fungerande verklighet, är transformerad till en 

ordning som går att besluta om utan alltför stora bekymmer. Några smakprov 

på repliker: 

- Det här gör vi en handlingsplan på (till vilket tjänstemännen lystrar, därför 

att det är ett uppdrag för dem) och sedan tillbaka till soften. 

- Vi kan väl lämna det här nu? Du ... (rynkar pannan) ... vill du ha mera 

sagt? 

- Vaddå? Näe, näe 

- Ofta slutar det ju i alla fall med att man med en resignerad suck beviljar. 

- Dom här studenterna som dråsar in så här års, de är ett elände. Första 

månaden är dom väl berättigade. Men dom borde inte få. Nu är det 

ingen direkt arbetslöshet heller. Alla kan få jobb. 

- Om det är väldigt långa väntetider, om vi ser till att de är långa, så kommer 

dom inte. Då får dom börja jobba (upplysning till de närvarande 

assistenterna om hur nämnden betraktar studenter som gjort slut på 

sina studiemedel och vill ha socialbidrag). 

- Vi måste tänka på samma sätt i den här frågan (uppmaning till andra 

ledamöter om att det inte skall gå partiideologi i frågan). 

Det är maktutövning, men inte vilken som helst, utan administrativ maktutövning, 

vilket innebär att den skall passera över flera tjänstemannabeslut 

och -händer från och till klienten. Nämnden är en hög inrättning, vilket 

också innebär att den befinner sig långt ifrån klienten (annars vore den ju

inte hög). Och i höga inrättningar ägnas först och främst de beslut som kan 

inverka på nämndens egen existens med nämndledamöternas känslor närvarande. 

I övrigt är den plågade verkligheten närvarande i form av formaliserade 

akter. Borden framför nämndledamöterna är också - mycket riktigt 

- fyllda med drivor av papper.

Fallkonstruktioner 

Med risk för upprepning vill jag ännu en gång, mera samlat, beskriva hur 

"fallen" konstrueras och hanteras. 

Först finns "verkligheten". Den är "större" än klienten, i synnerhet om 

man ser till de skeenden som det finns anledning för sociala myndigheter 

att blanda sig i. Det är ju när människor "tappar" sin personliga kontroll 

över skeendet, när verkligheten verkligen visar sig vara större och det går 

åt skogen för folk, som det finns anledning för sociala myndigheter att 

"ingripa" och åtgärda det "felaktiga" skeendet, vare sig det tar formen av 

en bestraffning eller belöning till klienten. Denna "större-än-klienten-verklighet" 

behandlas vanligen i en direkt ansikte-mot-ansikte-kontakt mellan 

socialarbetare och klient. Socialarbetaren har ett rutinförfarande för att 

behandla skeendet, tryckta formulär och inövade frågor, som skall förvandla 

skeendet till ett ärende, ett fall. I detta avkrävs klienten samarbete. 

Klienten skall "hjälpa till" med transformationen genom att inte "ljuga" 

och inte undanhålla centrala fakta eller föra in ovidkommande sådana. En 

klient som har kapacitet att hjälpa till i tillverkningen av en trovärdig fallbeskrivning 

får i allmänhet sin belöning. Först och främst givetvis med 

pengar, men också genom att inte bli utsatt för extra närgångna frågor, 

ovänlig behandling eller kontroller av om det verkligen är sant, det som 

säges. En annan typ av belöning är att få en egen assistent. Att ha egen 

assistent är nästan som att ha fått ett stipendium, en egen handläggare eller 

en egen bankman (som en socialarbetare formulerade det). Det ger hemhörighet. 

En fallbeskrivning blir sann när socialarbetare och klient är överens, under 

förutsättning att "verkligheten" inte dyker upp och protesterar, i form av 

husvärdar som inte fått betalt för hyran (fast klienten sagt det), personer 

som är förfördelade (fast klienten sagt något annat) etc. 

Framgången är fullständig när också klienten är nöjd - när en relation uppstått 

mellan socialarbetare och klient. Det gäller att skapa förtroende.

Sådana här små kommentarer skvallrar om stor yrkeskompetens: 

- Egna klienter blir inte förbannade. Vi hjälps åt, även om de vet att det är 

de själva som måste klara av det. Med den här killen ... nu är det jättefint. 

Nu kan jag säga precis vad som helst till honom! Han har till och 

med fått nej till matpengar och gått utan att slänga igen dörren efter sig. 

En gång kom han med en jättebukett med blommor! 

Redan i det första mötet mellan klient och socialarbetare finns ganska 

mycket som gör att fallbeskrivningen blir en artegen text - en text som 

befinner sig ganska långt från skeendet. Man kan givetvis försvara fallbeskrivningen 

med att den inte gör anspråk på att vara någon etnografisk 

beskrivning eller litterär gestaltning. Fallbeskrivningar har ett bestämt 

syfte, att duga som besluts- och handlingsunderlag. De behöver bara vara 

"fakta-sanna". Det är givetvis riktigt och min beskrivning här avser inte att 

vara kritisk. Jag hävdar inte att det finns något annat och bättre sätt att 

snabbt och koncist fånga in klientens situation på, utan jag vill bara visa att 

fallbeskrivningarna befinner sig mycket långt från "det verkliga". 

Fallbeskrivningarna blir den empiri på vilken maktutövningen baseras i en 

administrativ kontext. Detta är givetvis orsaken till att de av klienten ofta 

uppfattas som felaktiga eller förvanskningar, när besluten går klienten 

emot. 

När en klient blir missnöjd, så förs ärendet upp på inspektörs- eller chefsnivå. 

Det innebär i första hand att chefen granskar fallet och är det en fallbeskrivning 

som är välgjord, behöver "verkligheten" inte "inkallas" för ett 

reviderat beslut och en reviderad fallbeskrivning. Att chefen bara har tillgång 

till "fallet" och socialassistentens kompletterande kommentarer hindrar 

givetvis inte att beslutet emellanåt ändras. Både chefer och sekreterare 

har många gånger påpekat för mig att det inte får "gå prestige" i ärendena. 

Det handlar ju om att hjälpa folk i utsatta situationer, inte om att "få rätt" 

till varje pris. 

Löses inte ärendet på chefsnivå, så kan det gå vidare till nämnden, alltså en 

externt inkopplad "domstol", som kan kalla klienten. Ibland är det nämnden 

som vill kalla en klient, ibland är det socialarbetare som vill det och 

ibland är det klienten själv som vill det. Socialarbetarna har i allmänhet 

ingenting emot klientens närvaro, eftersom de har den dubbla positionen 

av att vara sina klienters försvarare och samhällets representanter samtidigt. 

Men det centrala är akten, fallbeskrivningen, som blivit förkortad och 

omstöpt för att passa in i nämndens arbetsrutiner.

Nämndens ledamöter relaterar i första hand till varandra, med referens till 

akten, och verkligheten/klienten kommer endast in som en illustration av 

akten (om än en viktig sådan). Akten är den i nämnden verkliga empirin. 

Varför är då akten, fallbeskrivningen, så betydelsefull i den administrativa 

maktutövningen? 

Det hänger samman med att makten bara kan fatta beslut för sådant som är 

ordnat. Den okontrollerade, den oordnade, den otillräckligt kända verkligheten 

kan inte utgöra underlag för maktutövning, i varje fall inte om maktutövarna 

skall uppfatta sin maktutövning som legitim. Den administrativa 

makten gör därför tre saker med verkligheten innan den blir hanterlig: 

1 Verkligheten avpersonifieras. Fallet gäller inte en speciell individ utan 

en individs gärningar (eller, för den delen, flera individers gärningar). 

2 Känslorna förs bort som irrelevanta. Det är sakfrågor som hanteras. 

Lättsamheten, skratten och till och med galghumorn ligger på lur, den 

utomståendes perspektiveringar. Denna muntra stämning är möjlig att 

upprätthålla utan att besluten påverkas i negativ riktning, därför att 

besluten rör akter och inte verkliga människor. Akterna skyddar 

nämndledamöterna från att gripas av beslutsrädsla på grund av medvetenhet 

om sin egen okunskap. 

3 Skeendet dekontextualiseras. Det gäller att skärma av alla delar av 

skeendet som kan röra upp den klara bild som är önskvärd i beslutsfattandet. 

Det skapas ett fönster som nämndledamöterna kan blicka in i, 

visserligen med insikt om att det upprörda havet finns utanför och att 

det är detta som beslutet hanterar, men ändå utan att behöva plumsa 

runt i detta hav. 

(Det kanske än en gång bör påpekas att detta inte är kritik utan endast ett 

sätt att granska de processer, som de sociala besluten kommer till i, i syfte 

att uppfatta vad som sker.)

Läkare, psykologer, poliser, politiker, advokater 

Den yrkesgrupp som socialarbetare emellanåt måste arbeta tillsammans 

med och samtidigt i gemen tycker att de har svårt för, är läkare. Läkare har 

hög prestige, deras omdömen är hårdvaluta - det medicinska förnuftet 

smäller högre än det terapeutiska. För att kunna göra exempelvis ett 

omhändertagande av ett barn behövs vanligen ett läkarutlåtande. Problemet 

är därvid att socialarbetaren har en både bred och djup kunskap om 

den sociala situation som utgör motiv för omhändertagandet, medan läkaren 

skall uttala sig om effekterna på barnet eller barnen av denna situation. 

Såvida det inte rör sig om misshandel eller vanvård är det av lättförståeliga 

skäl svårt att uttala sig om psykiska skador, om dessa inte är synnerligen 

grava. Socialarbetarna tycker inte att de får det stöd de behöver från 

läkarna. Det gäller också för psykologer. Deras uttalanden är helt enkelt 

ofta för vaga för att kunna backa upp socialarbetarna i den juridiska processen. 

Däremot är det ytterst sällan som läkare går emot socialarbetare, 

tycker att det omhändertagande som en socialarbetare föreslår är omotiverat. 

Tvärtom, tycks de vara mera benägna till omhändertaganden än socialarbetare. 

Några exempel: 

- Konkurrerar ni med varandra? 

- Nej, det gör vi inte. Vi måste ju ha läkare och psykologer, annars blir 

det svårt att få ett omhändertagande giltigt. Men det är svårt att få bra 

utlåtanden. 

- Vad får man som är dåligt då? 

- Problemet är att de är så intetsägande. 

- Kan du ge något exempel? 

- Ja, vi har några barn på ett barnhem och vi bad deras psykolog att göra 

en psykologutredning på dom här barnen. Om dom var psykiskt skadade. 

Men dom har ju inte sett dem tillräckligt länge för att kunna göra 

några diagnoser. Inte ens en prognos. Vi skulle behöva visa hur det kan 

gå för sådana här barn. Men sådant får vi inte.

- Är det att motarbeta varandra eller? 

- Ja, där tycker jag att jag kunde känna att dom inte förstår vad vi 

behöver och inte vågar ta ställning. 

-Är det den största svårigheten, att de inte tar ställning, eller att de tar fel 

ställning? 

- Att dom inte tar ställning, skulle jag vilja säga. Jag har inte varit med i 

något ärende där dom har gått emot och sagt att barnet inte bör omhändertas. 

- En som jag pratade med tyckte att läkare var snabbare på omhändertaganden 

än vad socialarbetare är. Stämmer det för dig? 

- Ja, om jag ska ha in en familj för barnpsykiatrisk utredning da låter det 

som "Jamen herregud, ni vet ju redan vad ni ska göra och det är klart 

att det blir ett omhändertagande här" och da pratar personal då på sjukhuset 

väldigt vitt och brett och det är många pigga förslag. 

- Hur då pigga förslag? 

- Ja, hur man ska göra omhändertagandet. Men sen så, när det kommer 

till kritan, så står det ingenting på det här pappret. 

- Dom skriver försiktigt? 

- Ja, dom skriver mycket försiktigt. Och tyvärr är det väl så då att när man 

går upp i rätten så väger det vi säger inte speciellt tungt utan det är väldigt 

mycket vad läkaren säger som betyder någonting. 

- Vad är det ni drabbar ihop om? 

- Vi kan t.ex. väldigt tydligt kräva att få svar på vissa frågor och sen när vi 

får det där förbannade intyget så har dom inte alls svarat utan bara 

klämt till med att dom tycker att ungarna skall omhändertas. Det är ju 

inte det vi frågat efter utan vi har bett om vissa specialistkunskaper, som 

att bedöma barnets utvecklingsnivå eller om det finns något särskilt i 

relationen till barnens föräldrar som är viktigt att lyfta fram. 

- Vill dom ofta ha omhändertaganden? 

- Ja, det vill dom, dom lägger sig ofta i det. 

- Vad beror det på, har ni en mer luttrad uppfattning om hur världen fungerar? 

- Ja ... det blir kliniskt. Dom har läst om barns utveckling, det är idealtillstånd, 

de här teorierna de pratar om. Allt som behövs för att man skall 

utvecklas till en hel och fin människa, va. Och så är det ju inte i verkligheten. 

Barnpsyk till exempel verkar se dom flesta föräldrar som en fara 

för sina barn därför att dom inte fungerar som boken, förstår du. Och 

det tycker jag är en farlig inställning. Det är inte så enkelt att ungen ska

o någon annanstans för att räddas från onda föräldrar. Det vet ju vi, att 

alla dom här vi plockat bort, dom går ju inget himmelrike till mötes. Det 

som läkare ser som en lösning ser vi ofta som ytterligare ett problem. 

- Kan du ge något exempel på hur läkare och psykologer tänker annorlunda 

än ni? 

- Ja, till exempel barn och ungdomar som är inlagda på barnpsyk för 

utredning, för att vi skall få en bedömning om vad vi ska göra. Där 

tycker dom ofta att barn ska placeras på fosterhem. Där kan vi skilja oss 

åt, vi kanske tycker att det finns resurser hos föräldrarna, om vi sätter in 

stöd i familjen. 

- Ni är inte lika snabba med omhändertaganden? 

- Nej. Det kan ju vara att dom inte ser vad vi ser. Dom tänker att det här 

barnet är skadat då av hemmiljön och då bör man göra den här omplaceringen. 

- Dom ser det nästan som ett operativt ingrepp? 

- Ja, vi kan ju se att det går att göra en behandling. Och vanligen blir det 

ju ändå som vi vill. Vi kan ju alltid komplettera läkarnas kunskaper med 

att berätta om familjerna, vi vet helt enkelt mer om det sociala. 

Ytterligare en typ av förnuft möter socialarbetarna i rättsliga ärenden. Från 

jeansvärlden till kostymvärlden. Medan socialarbetarna är tämligen överens 

om att kläderna inte betyder något, att det som räknas är människan 

bakom, så betyder kläderna en hel del i rättssalen. Där står de som direkta 

representanter för omdömet. 

- För några veckor sedan gjorde jag ett ordentligt övervägande med mig 

själv och bestämde mig för att falla in i mönstret, men jag var väldigt 

medveten om att jag gjorde det. Det var en länsrättsförhandling om ett 

tvångsomhändertagande. Det var två år sedan vi hade ett sådant. Förra 

gången kom jag dit som jag ser ut nu, i träskor och jeans. Men länsrätten, 

dom ser annorlunda ut, även advokaten och offentliga biträdet och 

länsstyrelsens representant. Och så satt vi där, va, och det kändes i luften 

alltså att vi inte ingav respekt, och det retar mig så in i helvete. Och 

så gick det där omhändertagandet inte igenom och det funderade vi 

mycket på då. Det finns några som säger att "jag går aldrig till länsrätten 

utan att ha kjol på mig alltså". Jag vet att det påverkar alltså. Så nu 

tänkte jag att "nu ska du ta fram din snyggkjol, Karin". Och det gjorde 

jag alltså och klädde upp mig riktigt tjusigt va. Det gick ju igenom den 

här gången. Men om det var för kläderna, det tror jag inte. I alla fall, det

åkade vara samma personer och jag kände mig säkrare, gav säkert ett 

mer tillförlitligt intryck, bara för att jag själv tyckte att jag var rätt klädd. 

Samtidigt som det ju var lite fusk, att klä sig så där. 

Socialarbetarna måste också klara av politikers sätt att resonera. Här är 

emellertid svårare att urskilja något mönster. En del är nöjda med "sina" 

politiker, andra är gravt missnöjda, beroende på hur mycket politikerna 

lägger sig i verksamheten. "Politikerna ska se på pengarna som går till 

verksamheten, ramarna för den, men inte på själva verksamheten", hävdade 

en socialarbetare. En annan gav nedanstående redogörelse för hur 

politiker lade sig i verksamheten på ett felaktigt sätt: 

- Jag har tagit mig an två killar som suttit på mentalsjukhus ganska länge. 

Det är ju sådana där moden, att plötsligt ska man släppa ut dom och nu 

har man släppt ut dom här. Den ena, hans föräldrar är döda, en halvsyster 

bor på annat håll. Hans gamla bekanta är i stort sett bara missbrukare. 

Själv är han ganska förstörd, han kan inte sköta sina pengar. 

Han dricker inte längre men röker som en borstbindare. Nu har jag skrivit 

en ansökan då, han måste få lite vinterkläder. Det ska bli roligt att se 

vad han får, för att han inte får som jag begärt, det kan jag garantera. 

- Det är politikerna som hela tiden lägger sig i sådant? 

- Ja, han får inte sina kläder, men en kontaktperson ska han ha, vad nu 

det är för något. Han har kontakter varenda dag plus att en sköterska 

på vuxenpsyk går hem till honom plus att han tar kontakt med mig när 

det är någonting. Det vore ju bättre att han fick dom pengarna en kontaktperson 

kostar och kunde köpa sig lite vinterkläder. Jag har begärt 

åttahundra men han får bara fyrahundra, så blir det. 

- Tror dom kanske att du tagit till med prutmån? 

- Nej men det står ju vad han ska ha det till. Underkläder, tröja och vantar. 

Det är precis, vi har räknat fram vad det kostar. Ska du frysa om 

händerna eller ska du frysa om, ja, någonting annat då? Jag menar, det 

är ju så barnsligt på något vis. Dom fyrahundra gör varken till eller ifrån i 

kommunens ekonomi. Du kan tänka dig hur många sådana här ärenden 

som går runt. Först ska vi hjälpa folk att skriva ansökningar och sen ska 

vi hjälpa politikerna att se till att det blir avslag på ansökningarna. Nästa 

steg är att vi ska hjälpa folk att klaga på beslutet, kanske vidare i rätten 

eller så. Folk måste ju undra vad vi håller på med egentligen. 

Socialarbetare behöver hjälp av poliser också, såväl med utlåtanden som 

stöd på andra sätt. Gentemot polisen har man i allmänhet ingen kritik,

annat än att man kan ogilla vissa poliser. De har inte makten över socialarbetarna 

och de representerar inget konkurrerande förnuft: 

- Det pågår något slag av kamp om vem som bedömer situationen rätt. 

Men den kampen finns inte med polisen egentligen? 

- Nej, nej 

- Med polisen då, är det friktionsfritt? 

- Ja, jag har haft bra kontakter där. Dom har hjälpt till vid vissa omhändertaganden 

och sådant där och då har det varit bra.

Att vara sig själv 

Något som varit centralt i intervjuerna med socialarbetare har varit vad 

som är typiskt för bra respektive dåliga socialarbetare. Vilka egenskaper är 

önskvärda? Och vilken kompetens är tecken på professionalism? Känslor 

har därvid spelat stor roll. En bra socialarbetare har samtidigt ett såväl 

komplicerat som avklarnat förhållande till sina egna känslor. Förmågan att 

bli arg på rätt sätt är t.ex. viktig. (Den skall jag återkomma till under en 

särskild rubrik.) Om man inte berörs känslomässigt har man förlorat förmågan 

att identifiera sig med klientens svårigheter (att identifiera sig med 

klienten är ytterligare ett fenomen som jag ska återkomma till) och då är 

man säkert inte lämpad till att fatta kloka beslut. 

I detta att respektera sina egna känslor känner jag mig synnerligen befryndad 

med socialarbetarna. Jag minns särskilt ett tillfälle, då en socialarbetare 

berättade om ett dramatiskt omhändertagande. 

- Det var en fem, sex år sedan och vi pratar ibland om det, en äldre kollega 

och jag. Vi tog två barn i en lekpark och höll i dom, bar dom in i 

taxin och körde i väg med dom till, det var ju ett omhändertagande vi 

gjorde. Det var en mamma med tre barn som missbrukade våldsamt 

och hon var helt ur stånd att både ta hand om sig själv och barnen och 

det här var beslut fastställt i distriktsnämnden. Dom här barnen skulle 

placeras och vi hade ett hem för dom och så blev det en akut påringning. 

Vi åkte hem till det här här hemmet och barnen var ute i lekparken. 

- Hur gamla var dom? 

- Dom var små, en pojke som väl var i skolåldern och så två små flickor. 

Tre barn, jaa. Och vi skulle försöka få med oss barnen och pratade med 

dom först, men barnen visste ju vilka vi var och dom här små flickorna 

sa att "ni är såna här som tar barn" och det var ju rätt, vi var ju det. Men 

dom här barnen i såna här familjer vet ju mycket väl att "akta er, annars 

kommer det sociala och tar er", det är ju mycket sådana här spel. Men

vi försökte förmå barnen att komma ner till oss. Dom hängde högt upp i 

klätterställningar och dom höll på så där och vi stod där nere och kände 

oss väldigt små med vara poplinkappor och axelremsväskor. Det liksom 

bara lyste socialvården om oss. Och så stod vi där och försökte få barnen 

att komma ner och ett barn kom ner och så tror jag det var jag som 

hade henne på armen och den yngsta, hon var lite mer lättlurad av sig, 

och då kom den stora inom räckhåll, så vi tog tag i hennes arm. Men 

pojken cyklade omkring. Honom fick vi inte tag på, han cyklade runt 

omkring oss. Vi sa att vi får väl skippa honom, han får väl gå hem till 

mamman då. Hon kommer väl hem så småningom, den här mamman, 

och vad ska vi göra? Vi kan ju inte springa och jaga honom. Så att vi 

gick in i taxin och satte oss och åkte iväg och så åkte vi på dom större 

gatorna, Karlavägen eller vad det var, och så stannade bilen för rött ljus 

och jag vänder mig om och ser den här lilla pojken alltså komma 

cyklande i full fart efter bilen och hans ögon rann, tårarna strömmade 

över ansiktet och han cyklade efter den här bilen mitt i trafiken. Så då 

stoppade vi taxibilen då och så ut då och han kom in i bilen då och han 

grät då och flickorna var ju lyckliga då att han kom då, storebrorsan. 

Och så in med cykeln i bakluckan och så fick han följa med till det här 

familjehemmet då. Det var en kontaktfamilj ja, som, ja, det var hemskt! 

När socialarbetaren berättar detta får hon tårar i ögonen, trots att det var 

länge sedan det hände. Men också mina ögon tåras. Vi sitter och försöker 

behärska känslorna båda två under samtalet. Till och med nu när jag skriver 

ner detta får jag något tjockt i halsen. Jag vill tro att det är "rätt sorts" 

känslor (Den socialarbetare jag intervjuade tillhörde "den bästa sorten"). 

Det är inte sentimentalitet och det är inte upprördhet över själva övergreppet 

(Hon tyckte fortfarande att det var rätt att ta hand om barnen). Det är 

en allmän upprördhet över att livet är så här grymt, att inte ens barn blir 

besparade stora lidanden. Vår upprördhet utgör signaler om rätt sorts 

känslodjup, vill jag tro. 

I själva beslutsfattandet får man som socialarbetare aldrig gå emot sina 

egna känslor. I exempelvis ett omhändertagandeärende, så består socialarbetarens 

grundläggande arbete i att skaffa sig ett underlag för beslut, varvid 

detta givetvis måste följa lagar, förordningar och beprövad praxis, men 

samtidigt måste det absolut vara samordnat med den personliga övertygelsen 

hos socialarbetaren om att han/hon "gör rätt". Att föreslå en åtgärd 

som juridiskt sett är riktig men går emot den egna övertygelsen är otänkbart. 

Samtidigt som denna känslomässiga förankring är synnerlig viktig för

den vanlige socialarbetaren (och dessutom nödvändig därför att i ett 

omhändertagandeärende möter man motpartens advokater i länsrätten där 

beslut skall fattas) växer man på något sätt ur den om man avancerar till 

sektionschef. Denna blir abstrakt för den som handlägger ärenden inte i 

form av möten med människor utan i form av fallbeskrivningar. Den känslomässiga 

förankringen är nödvändig för socialarbetaren, anses det, men 

samtidigt ett hinder i karriären. Som chef måste man ha förmågan att inse 

att de egna känslorna inte är centrala, även om man givetvis anser det 

ytterst betydelsefullt att "riktiga" beslut fattas. 

Rätt sorts känslor vid rätt tillfälle är således synnerligen viktigt. Det blir 

tydligt också när man pekar ut "dåliga" socialarbetare för mig. Såsom 

dålig socialarbetare kanske man inte behärskar lagar eller behandlingsmetoder, 

men framför allt har man dålig timing med avseende på känslorna. 

Man "tycker synd" om folk, vilket man i allmänhet inte ska göra, man blir 

arg i fel sammanhang etc. 

Det som håller ihop känslologiken i ett avtäckbart system är idén att socialarbetaren 

arbetar med "sig själv" som verktyg. Det är också denna idé om 

självets betydelse, som gör att socialarbetaren måste "sätta gränser", försvara 

sig, i synnerhet fritidens själv, hindra "utbränningen", rekreera sig 

samt - inte minst - tillsammans med andra socialarbetare bygga upp försvarsstrategier 

gentemot klienterna, som ju närmast per definition har 

misslyckats med omvårdnaden av sina själv, inte är "sig själva". (I diskussionen 

om självets betydelse har Karin Lindvall satt mig på spåren, i synnerhet 

genom sin uppsats i "Bläckfisken". Dessutom har Sörhaugs uppsats 

"Den terapeutiske förnuft" en bra diskussion därav).

Försvarsperspektiv 

Man kan leka med tanken att socialarbetare har samhällets uppdrag att 

bekämpa dem som misslyckas med att leva upp till samhällets ideal, inte 

som individer men väl som representanter för potentiellt destruktiva idéer. 

Det finns därvid en ytbild, som täcker över detta och beskriver socialarbetarna 

som hjälpare och klienterna som behövande (därmed har jag givetvis 

inte hävdat att den senare bilden är "osann" eller ens vilseledande). Denna 

ytbild opererar med ett psykologiserande och terapeutiskt perspektiv. Därunder 

finns ett systemkritiskt, sociologiskt, kulturologiskt - kalla det vad 

man vill - perspektiv som socialarbetarna oklart urskiljer och gärna vill 

bekänna sig till, därför att ett sådant rymmer instruktioner till ett "rätt 

utfört" arbete och dessutom en möjlig ideologisk klarsyn, inte lik 1970talets 

marxism men ändå släkt med denna i den meningen att den är "värd 

att tro på". 

Att ytbilden är den dominanta och den som tar ut sin rätt i egenskap av 

"normalitet" visas av socialarbetarnas sätt att försvara sig mot sina klienter 

(inte minst genom begreppet klient - vem vill bli klient inom socialvården?). 

Jag har inte hört någon uttala en längtan efter att "go native" i sina 

relationer med klienterna. Det gäller istället att med all kraft försvara sig, 

därför att annars kan man ju inte utföra sitt samhälleliga uppdrag. Go 

native kan bara innebära att man misslyckas, det är enbart en självförstörande 

process. Några gånger har jag i dialogerna tagit upp frågan: 

- Du vill inte jämt vara socialarbetare? 

- Nej, jag tror att det är inbyggt i socialarbetarrollen på något sätt, att det 

finns någon liten, en liten flyktväg någonstans. Många socialarbetare 

hoppar ju faktiskt av och ställer sig och kör SL-tåg eller något sådant i 

stället. Och en liten förändring tror jag ju ... ja, jag vet att dom flesta som 

jag känner drömmer om en förändring. "Tänk, man skulle öppna en 

butik. man skulle göra det och man skulle sitta och sticka och väva istäl-

let. Varför håller man på med det här?" Ja, det är en vanlig replik. Och 

några gör något av det också. 

- Det är väl bara att gå över på arbetslöshetsunderstöd och sedan sticka? 

Som socialarbetare vet du ju hur man gör! 

- Ja, vad dum jag är som inte tänkt på det! (ironiskt) 

- Du vet ju precis. 

- Ja just det. 

- Finns det ingen som gjort på det sättet? 

- Nej, inte här. Vi funderar ibland på att vi skulle skriva ut socialbidrag, vi 

skriver ut 2.000 till en person, så kan vi be honom skicka in 1.000 kronor 

till mig. Vi kunde fylla på våra privata kassor på det sättet, kanske jobbet 

skulle kännas mer meningsfullt då. Så det kanske vi gör någon dag, 

det är möjligt (ironiskt, det hela är så "out of the question" att det inte 

ens är farligt att leka med idén. Säkert kan socialarbetare fiffla, men 

absolut inte tillsammans med klienter). 

- Ni vet ju vad som brister och ni ser ju ibland att klienterna "vinner", när 

de inte borde "vinna". 

- Jo, som då till exempel att dom bor inneboende hos någon och betalar - 

ja, har ett andrahandskontrakt - en hyra som är orimligt hög. Vi tror inte 

att hyran är så hög. Vi tror att det är lite marginal där t.ex. Och vi vet ju 

att man kan söka jobb ungefär med lillfingret på vänstra handen. Om 

man inte vill jobba, så behöver man inte jobba, det vet vi också och vi 

har ingen metod att trycka på där. Vi kan kontrollera, vi kan tjata och vi 

kan hota, men ... 

- Men ni lär er aldrig av klienterna på det sättet. Ni hamnar inte i en elevsituation? 

Ni lär er inte av dom hur man kan trixa? 

- (avvisande) Nej, det tror jag inte. Jag kan ju lära mig hur dom håller på, 

men det är inget som jag kan ha bruk för för egen del. 

- Varför inte det? 

- Nej men, jag vill inte hamna på den sidan av skranket. 

- Fast det måste ju finnas saker som du ser att det går att göra utan att 

åka dit? För att få lite extrapengar. 

- Ja, men jag tror att jag har mera pengar än vad dom har i alla fall. Jag 

vet att jag ligger över normen (för socialhjälp). Jag vet att jag skulle 

kunna ligga mer över normen om jag jobbade svart dessutom. Men nu 

vet jag inte hur man fixar svartjobb, det har jag inte lärt mig. 

- Men du skulle kunna fråga dina klienter? 

- Jaa, men det känns som om jag går över en gräns då.

- Det slår mig plötsligt att dom kommer hit och du delar med dig av din 

kunskap om hur man ska göra upp en budget och allt möjligt sådant där. 

Vad man ska tänka på och hur man ska vara klok och förnuftig. 

- Ja, det är den situationen som är normal för oss. 

- Och dom ger dig kunskaper tillbaka, sina kunskaper. Men de klassificeras 

inte av dig såsom kunskaper. 

- Nej, jag nedvärderar den kunskapen. Istället tänker jag på vad de kan 

ha för resurser, liksom deras förmåga att använda sina resurser på ett 

annat sätt då, som är legitimt. Det här dom håller på med, det är ju inte 

riktigt bra. 

I försvaret är konststycket att leva sig in i klientens situation men aldrig i 

klienten, därför att klienten har ju misslyckats med sitt själv. Som socialarbetare 

behöver man ett bra själv för att kunna utföra arbetet.

Det hårda jobbet 

Den slutliga versionen av detta manuskript skriver jag på Bali i Indonesien. 

Jag bor med min familj uppe bland risfälten utanför en by vid namn 

Ubud. Mitt skrivande betraktar jag som arbete. Andra gör andra slags 

arbeten ute på åkrarna eller också vid olika husbyggen - detta är ett 

område där flera hus är under uppförande. Jag kan se dem arbeta under 

tiden som jag arbetar med något helt annat. Samtidigt grunnar jag över vad 

som är karakteristiskt för ytterligare ett slag av arbete hemma i Sverige: 

socialarbete. 

Ett av de begrepp som jag fastnar på är tungt arbete. För det första så 

tycker jag inte mitt eget arbete är tungt. Det är lätt i rent fysiskt mening att 

skriva. Det är lätt också i intellektuell mening genom att vara stimulerande. 

Dessutom är det lätt genom att göra mig lätt till sinnes. Har jag haft 

en bra arbetsdag, så känner jag mig inte uttröttad, slutkörd och i behov av 

rekreation, utan stimulerad. Jag blir trevligare att vara med för min familj. 

Mitt arbete är varken slitsamt eller tungt. 

Mitt arbete står i skarp kontrast till det arbete som omger mig. Människor 

arbetar intensivt på sina åkrar. Hårt fysiskt arbete i tropiskt klimat. Dessutom 

bär de förbluffande stora bördor. Till de nyss nämnda byggena bär 

kvinnor stenbördor på 40-50 kilo på sina huvuden - tyngder som jag inte 

skulle kunna bära med händerna lika lätt som de gör - i varje fall inte lika 

långt. Arbetet är för dessa kvinnor nedslitande. Samtidigt är det uppbyggande. 

Under förutsättning att folk inte drabbas av sjukdomar eller stympande 

olyckor har de starka seniga kroppar med raka ryggar långt upp i 

åldrarna. Många kvinnor i sjuttioårsåldern bär bördor som jag misstänker 

att jag inte skulle klara, trots att jag själv är tämligen storväxt. Västerländska 

kroppar ter sig i jämförelse med de balinesiska som nedbrutna av alltför 

mycket mat, alltför mycket stillasittande. Hemma i Sverige talar vi om 

att motionera och göra gymnastik för att hålla våra kroppar i trim. Vi riskerar 

att förbrukas genom att inte brukas kontinuerligt och i tillräckligt hög 

utsträckning.

Om jag jämför med socialarbetarna. Hur är deras arbete? Är det lätt och 

stimulerande, som jag uppfattar mitt eget? Knappast! Det råder stor enighet 

bland socialarbetare om att det är tungt och nedslitande. Men hur sliter 

det? Eftersom det inte sliter på kroppen så måste det väl slita på medvetandet? 

Några dialogfragment (mina kursiveringar): 

- Nej, det var så här att jag och Kristina och Britta, vi tre, sitter här. Vi var 

på samma arbetsgrupp, innan en omorganisation här gjorde om hela 

huset till vad det är nu. Vi satt i samma arbetsgrupp och så hade vi allt 

detta: nykterhetsvård, barnavård, allt detta tunga arbete och det är 

hårt,och det är svårt att kunna vara bra på allting. Det är svårt och 

tungt att ha tunga barnavårdsärenden att jobba med, samtidigt som 

det droppar in en massa ekonomiska krav. Samtidigt får man hålla ögonen 

öppna för sina nykterhetsvårdsärenden. Det är ett himla tungt jobb. 

Och så började ju jag att jobba heltid och då tyckte jag att det var ruskigt 

tungt. Jobbade deltid i början eftersom barnen var mindre. Men att 

jobba heltid var här att jobba åtta timmar om dan och kanske mer med 

det här tunga. Ja, det är mer än vad man nästan orkar med. 

- Dom kommer ju jämt och ständigt med samma undanflykter. 

- Vilka då? 

- Att barnen har skrikit så mycket hela natten, så att dom är så trötta så 

att dom inte orkar. Ja, och så byter vi handläggare på tjänster då, det 

gör vi ofta. Dels därför att man själv blir sliten och har behov av att byta 

tjänst, men också därför att det är många vakanser och folk försvinner 

och det kommer nya, och så när vi drar ärenden i grupp så hör jag då 

någon som sitter på min gamla tjänst och så kommer precis samma 

argument som jag har bemött och som jag har slagit hål på /slå hål är 

ett hårt arbete/. Samma sak har kommit upp igen, så även om jag är 

dokumenterad så orkar jag inte bläddra tillbaka tjugo sidor och läsa om 

det i varje ärende. 

- Dokumenterad ... du skriver alltså ett slags fallbeskrivning? 

- När vi har haft ... som t.ex. det här och vi har kommit fram till .. eller jag 

har ställt krav och sagt att nu gäller det här för att den här familjen ska 

få pengar så måste det vara så och så och dom är väl införstådda med 

detta, så skriver jag kanske. Men så kommer man flera sidor framåt i 

journalanteckningarna, man kan inte läsa tillbaka hela tiden, man hinner 

inte på en sådan tjänst. Och så är det öppet för klienterna att dra 

samma vals igen. Vad som förvånar mig är att dom själva orkar.

- Det som jag ser nu i det jobb jag har nu, så är det ju ensamstående 

mammor med barn där vi misstänker att det finns alkoholmissbruk. Det 

tycker jag är jättejobbigt. 

- Och sådana finns det rätt många? 

- Jaa ... i den gruppen jag jobbar på nu ... vi jobbar ganska intensivt tillsammans 

och har man ett problem så ... Och om man har funderingar 

kring ett besök, man har ju haft ett hembesök kanske, så diskuterar vi 

ju. Så det är fler än mina egna ärenden som jag får inblick, därför att vi 

diskuterar och hjälper varandra. Det är väldigt tungt och väldigt svårt 

att komma in och få en öppen och ärlig relation. 

Det kanske ska tilläggas att det är "jobbigt" för klienterna också och att 

socialarbetarna är medvetna om detta (vilket för övrigt också framskymtar 

i dialogfragmenten ovan): 

- Så tittar jag på nästa klient, som jag vet har gått i tio år på socialbidrag 

till och från, som har alkoholproblem. Jag ser att han är genomblöt i 

pannan av svett fastän han känner mig och jag känner honom och det 

inte alls är någon ny situation för honom. Helt plötsligt upptäcker jag att 

dom är nervösa. Jag vet alltså att det är byråkrati det här och den är 

nyckfull ibland och vi har makt att styra ganska mycket över folk, ställa 

till tillvaron jobbig för dom - att dom inte alltid kan vara säkra på vad jag 

ska komma med för förslag och för krav. Och tror jag att jag bara sitter 

och är snäll och vänlig och gullig och vill ta fram de positiva sidorna hos 

folk, då luras jag alltså, då är jag jättefarlig för då ser jag ju bara min 

egen verklighet och inte deras verklighet. 

- Har du makt, tycker du? 

- Just ... jo, det har jag ju. 

- Är du tveksam, eller? 

- Jaa, jag menar, jo men ... jag kan säga nej till saker och ting. Jag kan 

säga nej till socialbidrag. Det är den makt jag mest utövar. Sen har jag 

ju hjälp att säga nej också. Jag har inspektörer och chefer som skriver 

sitt signum under mitt beslut. Men ända, den enskilda människan tycker 

nog att jag har mycket större makt än vad jag tycker att jag har.Jag känner 

mig inte som en människa med makt. 

- Som individ kanske du inte har så stor makt, men yrkesrollen medför väl 

ändå betydande möjligheter? 

- När jag tänker efter så har jag ju en del makt på olika områden. Makt att

säga nej, makt att ... ja, jag kan ju faktiskt föreslå ett omhändertagande 

av ett barn och jag har makt att genomdriva det, om det är väl underbyggt. 

Och jag har makt att tvångsomhänderta en vuxen person som jag 

tycker far illa. 

- Ändå känns det inte riktigt som makt? 

- Nej, det är ju ingen polisiär makt eller så där... fast det måste det ju 

ibland vara från klientens perspektiv ... så måste det vara. 

Förhållandet till makten är, som så ofta bland svenskar som fått sin ideologiska 

fostran under 1970-talet, ambivalent. Dessutom, klienten borde inte 

tyckte det var tungt och svårt och underkastande att uppsöka socialvården. 

Det borde inte vara skamligt att utnyttja sina rättigheter. 

- Ja, jo, precis, jag tycker det är så obehagligt att jag ska sitta här som 

representant för någonting hemskt, fult och fruktansvärt. när jag inte 

själv känner det så, för jag menar .. det borde inte vara så fruktansvärt 

att komma hit. Det värsta är, när man fyllt i alla papper och gjort efter 

alla konstens regler och folk tar i hand och tackar och "tack, tack vad 

snäll du är ...". Jag menar, det är ju inte snällhet! Jag klarar inte av den 

där tacksamheten. Jag är ingen Gud fader utan en tjänsteman. Nej, inte 

tacksamhet! 

- Men dom får inte vara för provocerande heller, dom får inte komma hit 

och säga att nu vill jag ha pengar? 

- Nej, det har du rätt i. 

- Det är en balansgång för klienten, det gäller att inte vara för tacksam 

och inte för girig, för då, ja då kanske du utnyttjar den makt du ändå 

har? 

- Jodå, men ... jag menar, det handlar ändå om att man måste uppfylla 

vissa krav för att bli berättigad till socialbidrag. Och när man har gjort 

det, då är det ändå en rättighet. 

Varför är då arbetet så tungt? 

En orsak är givetvis att mentalt arbete behöver mycket konkreta begrepp 

för att framstå som verkligt, ord som omvandlar en inre verklighet till en 

yttre - på samma sätt som man behöver ingresser som "jag upplever", "jag 

anser", "jag tror", "enligt min uppfattning" för att kunna omvandla den 

yttre verkligheten till något mentalt. Men den viktigaste orsaken är ändå 

att man delar verklighet med klienterna. När människor upprättar en relation 

till varandra, så befinner de sig egentligen inte i varsin verklighet,

mellan vilka de skickar meddelanden till varandra med språkets hjälp (ett 

kommunikationsteoretiskt perspektiv som jag tycker är vilseledande), utan 

i en gemensam verklighet där den upprättade dialogen omsluter dem. Socialarbetare 

tvingas således dagligen att dela medvetande med folk som de 

inte vill likna. Om de gör detta på alltför stor distans uppfattar de sig 

själva som dåliga socialarbetare. Man ska gå in i, dvs bejaka klienternas 

situationer, så att man någorlunda kan förstå dem från klienternas eget perspektiv. 

Men så måste man samtidigt hålla dessa verkligheter på avstånd 

eller åtminstone kunna befria sig från dem - ju fortare dess bättre. Och det 

gäller också, för nästan alla, att man måste hålla verkligheterna på avstånd 

alldeles oavsett om klienterna är trevliga eller inte, just därför att dessa har 

ju misslyckats och det är ju inte det som är syftet med socialarbetarjobbet 

- att misslyckas. Tvärtom, man ska besmitta de andra med det goda, det 

realistiska och livsdugliga, hjälp till självhjälp etc., allt det som innefattas i 

ett perspektiv där man ser sig själv som arbetsredskap. Det senare tillhör 

standardrekvisitan i socialarbetarnas beskrivningar av sin yrkesroll. Man är 

själv ett arbetsredskap. Ett exempel på vad man menar med detta: 

- Jag har ju upptäckt det, i synnerhet genom att ha praktikanter, att jag 

med åren blivit mycket skicklig på att intervjua. att växla från att vara 

personlig till att prata om en hyresskuld till att plötsligt ge komplimanger 

för en ny jacka eller till att prata om det lilla barnet till att prata om allvarliga 

saker eller bli aggressiv eller... Jag har lärt mig att använda mig 

själv som resurs. 

Samtidigt som den här socialarbetaren visste om, att cynismen låg runt 

hörnet (och inte tyckte om det) är det just detta perspektiv som är socialarbetets 

stora belöning. Arbetet är utvecklande - ett mycket viktigt kriterium 

på ett bra arbete i vårt västerländska samhälle. Socialarbetare slipper ett 

genom monotoni själsligt dödande arbete till exempel. Det gör att många 

bland dem tycker att de har ett bättre jobb än sina chefer. 

- Vill du bli chef, göra karriär? 

- Karriär? Man tjänar inga pengar, man får bara ... det bara blåser mera 

ju högre upp man kommer ... och springa på flera tråkiga sammanträden. 

De mänskliga kontakterna är mycket utvecklande, i synnerhet den stimulans 

man får genom daglig närhet till arbetskamraterna. Ännu bättre blir 

det om man emellanåt får träffa socialarbetare från andra distrikt. Ett par 

exempel från dialogerna:

... jag vill inte att det ska vara likadant, men jag vill att man ska kunna 

utveckla sig själv i jobbet. Men jag känner inget behov av att klättra upp 

på någon stege, det gör jag inte. Så länge jag kan utvecklas, så är jag 

nöjd med jobbet som det är. 

- Utvecklas alltså. Tänka bättre, bli klokare eller vad är det att utvecklas i 

jobbet? 

- Tänka bättre. Ja, det kan man väl säga då, ja (drar lite på det, därför att 

det låter pretentiöst att "tänka bättre"). 

- Att bli chef och få en massa andra uppgifter, det är ingen utveckling av 

jobbet? 

- Jo, det är det också! 

- Det är det också? 

- Jag tycker det är viktigt, när man är vanlig socialsekreterare då, att man 

ska kunna få vara med i grupper och kunna skriva lite skrivelser och 

yttranden. Sådana här saker om stora grejor. Det kan vara förändringar 

inom kommunen. Kanske att starta missbruksavdelningar och sådana 

saker. Det är viktigt att kunna jobba i grupp, prata om det i grupp och liksom 

formulera sig i skrift och sen, ja, visa fram sina åsikter. Det är viktigt 

att det inte bara är cheferna som tar den biten, utan att även vi får 

göra det. Det ger stimulans tycker jag. 

- Men det är ett slag av medbestämmande du tänker på då. Det är inte 

uppgifterna i sig ... 

- Jo, men uppgifterna i sig också. Det är kul tycker jag! Jag var med förra 

hösten i en sådan här missbruksutredning och då träffades man från 

olika håll. X-stad är ju uppbyggd av fyra socialdistrikt och så har vi lite 

sidogrejor då, som en informationsbyrå för alkoholmissbrukare och 

sådana saker då. Och då träffas man en från varje distrikt och så var 

det någon planeringssekreterare och folk även från dom här missbruksenheterna 

då. Och det tyckte jag var roligt, att det var kul att träffa folk 

från andra håll, sådana som man inte diskuterar med dagligen och få 

prata. Då får man lite stimulans, man får lite idéer från andra håll som 

man kan ta med sig hem. Det tycker jag är kul! 

- Om jag skulle hamna i den situationen att jag sitter kvar på precis 

samma jobb, utan att något har ändrats, om tio år, då tror jag nog att jag 

skulle vända min besvikelse i aggression både mot mina arbetskamrater 

och mina klienter. 

- Alltså ett jobb ska vara föränderligt och levande, det är ett krav som du 

har? 

- Jaa, jag har det som krav på mina arbetskamrater också.

- Ar det ett allmänt krav man har på varandra? 

- Ja, jag tror det. Man jobbar ju ganska tätt ihop som individer och försöker 

utnyttja varandras resurser när man diskuterar ärenden /.../ Dels är 

vi själva redskap och så jobbar vi med individer, våra klienter. 

I några dialoger är socialarbetarna ganska klara över att de verkligen har 

utvecklats. Ett viktigt kriterium på utveckling är att man lärt sig att få kontroll 

över sina känslor. En som jag pratade med sa att det gällde att stoppa 

sin egen upprördhet. Hon kände det som om hon hade ett snöre om halsen. 

Det gällde att vid behov kunna dra till det där snöret, så att inte känslorna 

trillade ner i magen. Två andra exempel: 

- Jag känner att vi som yrkesgrupp måste slåss för att vi är faktiskt proffs. 

Vi kan mer, det räcker inte med sunt förnuft utan det handlar om yrkeskunskap. 

Det handlar om skicklighet och just därför tycker jag om att 

känna mig professionell. 

- Du tröttnar inte på det? 

- Nej det gör jag inte. Däremot kan jag upptäcka att jag är lite ful i mitt privatliv 

ibland. Ibland när jag blir trängd i mitt privatliv sa kan jag uppleva 

att jag tar till den här förmågan att manipulera, förmågan att hålla mig 

själv känslomässigt utanför, fast folk kanske uppfattar att jag är med 

känslomässigt. /Skryt, men också en fundamental idé om att det är ohederligt 

att behandla sina vänner på samma sätt som man behandlar 

klienter, dvs. inautentiskt. I förlängningen uppstår en svårbesvarad 

fråga: hur skall ett inautentiskt förhållningssätt från socialarbetaren 

skapa ett autentiskt själv hos klienten?/. 

- Vad som får mig att undra över mig själv ibland är att jag blir så van vid 

eländet i alla sina varianter, så jag lyfter inte ett ögonbryn ens när någon 

i mitt privatliv berättar någon hemsk historia. "Jaha, det var ju tråkigt". 

Jag reagerar inte känslomässigt. Jag kan alltså reagera upprört på att 

jag inte blir upprörd efteråt. Jag undrar hur mycket det är jobbet som har 

format mig så här. Ibland tänker jag "nej, så vill jag inte fortsätta". 

Ett annat kriterium på att man har utvecklats är att man kan kontrollera 

själva klientmötet, att man kan styra klienten utan att använda tvång och 

helst till och med utan att klienten särskilt observerar det. Ett exempel: 

- Finns det någon här eller någon annanstans som du beundrar som 

socialsekreterare, som du tänker att ... så där skulle man vara? 

- Jaa, det finns det, en tjej som jag tycker är väldigt duktig.

- På vilket sätt är hon duktig? 

- Jo jag tycker hon är rak och ärlig och hon ... ja, framför allt i och med att 

hon har jobbat ett tag har hon väldig kunskap om vilka olika insatser 

man kan stå till tjänst med. Man kan alltid gå in och höra med henne om 

ett ärende, få hennes synpunkter. Men framför allt rent terapeutiskt 

tycker jag hon är duktig. 

- Vad innebär det? 

- Jag får en känsla av att hon kan styra ett samtal på ett sådant sätt som 

jag tycker är viktigt, att hon kan förbereda sig för ett besök eller ett samtal 

och har intuition och kraft sedan att genomföra sin linje. För mig, jag 

tycker det händer allt som oftast att det brakar iväg åt något annat håll 

än det borde. 

- Är det något slag av kontroll ... 

- Ja precis, hon har den här professionalismen. Den visar sig på så sätt 

att hon kan ställa frågor som är relevanta, hon finns med aktivt i samtalet 

och hon kan också avsluta det när hon är färdig, om du förstår vad 

jag menar. 

För att återvända från det roliga till det tunga så är arbetet tungt genom att 

man måste skälla, ta i, bråka. En socialarbetare berättar hur han fick det 

klart för sig: 

- Ja, folk ringer ju på kvällarna. Min son var ju ungefär 5,6,7 år, det ringde 

en person hem en kväll och var så ovettig och dum, pappa till en person 

som jag höll på och jobbade med. Och det var en sådan där dag när jag 

reagerade så där våldsamt så att vi bråkade och trätte och höjde rösten. 

Vi gapade och skällde på varandra och jag har ju inte den läggningen 

och min kille hade aldrig sett mig, så att säga, på det sättet. Så han kom 

och kröp upp i knäet och så sa han: "Du pappa, nu gör vi så att från och 

med nu så svarar mamma och jag i telefon och är det nån farbror som 

vill prata med dig så säger vi att du inte är hemma." "Varför det", sa jag. 

"Jo, du får inte bli så där, du får inte bli så där arg". Och det var då jag 

började fundera. 

Det är också tungt genom att det går illa för så många klienter. Socialarbetarna, 

precis som alla vi andra, fäster sig och bryr sig om de människor de 

kommer i kontakt med. Även om de kraftfullt försvarar sig blir de ändå 

emellanåt delaktiga i sina klienters misslyckanden. De har rollen som hjälpare, 

men alltför ofta har de inte någon bra hjälp att erbjuda. Det är inte 

ens säkert att de önskar sig ännu bättre "hjälpmedel" därför att det leder in

i ett kontrollsamhälle. De vill givetvis ha möjlighet till effektiv hjälp, men 

samtidigt vill de vanligen att sociala myndigheters resurser och maktmedel 

skall vara begränsade. 

- Upptäcker jag att det material jag har fått, den information jag fått, inte 

räcker - vi kommer ingenstans, vi står still och stampar - då måste jag 

gå lite längre för att ta reda på om det finns något annat som kan 

påverka situationen, något som jag inte vet om. Men jag tycker aldrig 

jag ska gå längre än jag behöver, för jag är trots allt myndighet och det 

är inte jämlikt. Socialarbetare ivrar inte för tanken att "folkhemmet" skall 

utvecklas till ett totalitärt samhälle. Klienten skall ha rätt till ett eget privatliv. 

Ett undantag, när de flesta socialarbetare känner sig fria att "snoka" är när 

barn far illa. Det är alltid något speciellt när det är barn inblandade. Då 

kommer de verkligt starka känslorna fram, där lurar ingen cynism runt 

hörnet. Om "gubbar" super ihjäl sig, om knarkare tar överdoser, ja, "så 

vidrigt är samhället", men barnen ska ändå inte behöva lida! Detta är inte 

liktydigt med att socialsekreterare alltid är mer benägna till fosterhemsplaceringar 

än andra yrkeskategorier som kommer i kontakt med utsatta barn, 

men barnen blir det viktigaste när socialarbetare skall peka ut såväl angelägenheten 

som svårigheten i sitt arbete, både för mig och för sig själva. 

Några dialogfragment: 

- Tycker du det finns gränser för hur långt du får tränga dig in? 

- Ja, det tycker jag. Det beror på vad jag är ute efter också, men är jag 

t.ex. ute efter att se till att ett par barn har det bra, då är jag ganska 

skrupulös när jag försöker tränga in i föräldrarnas liv. Men annars så 

tycker jag att folk i största möjliga mån ska ha rätt att hålla undan sitt 

privatliv från mig. 

- Men det viktigaste i sådana fall det är ju ändå, tycker jag, att se till barnen, 

för oftast är det ju så att det är föräldrarna som man möter, om det 

är små barn. Dom vill ju verkligen att man ska liksom höra och lyssna 

på dom. Dom har ju ett enormt lidande, som kanske förlorat sina barn. 

Och där gäller det ju samtidigt att förstå och på samma gång sätta en 

gräns då och ändå orka med att man har tagit deras barn ifrån dom, och 

det är jobbigt alltså. 

- Vad är det för argument som träffar hårdast, som föräldrar kan komma 

med?

- Det här med att vara förälder, att det är "mina barn" och ... ja ... att "du 

har tagit mitt liv ifrån mig". Då spelar dom ju på rollen man har som 

mamma, och jag har egna barn så det tar. Och jag kan ju mycket väl 

förstå dom här känslorna ifall någon skulle rycka mina barn ifrån mig, 

då. Och det känns jobbigt, det tycker jag ju. Men samtidigt då, allt det 

där som dom har gjort, som gjort att barnen blivit omhändertagna, det 

finns ju skäl till det. Men det är ju lättare att man omhändertar barn kanske 

där det finns klara fakta, i den bemärkelsen att det varit ett klart 

missbruk än enbart kraftiga sociala problem. Sociala problem är mycket 

svårare att förklara för föräldrarna. 

- Om du säger "ni har ju knarkat i tre år" eller vad det kan vara, det är en 

konkret förklaring som båda parter kan förstå? Eller blir det versioner 

som ställs emot varandra? 

-Ibland ska man förklara, "du har inte klarat av att vara förälder, det brister 

i det och det och det", då. Då har dom alltid väldiga argument till varför 

si och varför så då och man hamnar i, ja, lång diskussioner då och 

där ger dom en glorifierad bild av verkligheten - eftersom dom så gärna 

vill vara den här bra föräldern. 

- Varifrån får du veta sådant som kan ta bort guldkanten på deras 

beskrivning då? Var har du material för att korrigera deras beskrivningar? 

- Vi har ju kontakt med dagis då, det har man alltid i sådana ärenden. 

Dagis, fritids och skola. Det kan finnas kontaktfamiljer inblandade. så att 

det är som ett stöd. Och så ser vi ju själva många gånger föräldrar och 

barn ihop, eftersom vi gör hembesök och då kan man ibland be att barnen 

är hemma, så att man får se lite ... 

-Vad är det man ser? 

- Det kanske inte är ett så bra exempel det här men, exempelvis så kan 

en förälder säga att "jag vill uppfostra mina barn med väldigt klara regler 

och vi har så väldigt klara regler hemma och vi har bara lördagsgodis, vi 

äter aldrig godis annars". Och det är en sådan här väldigt klar regel och 

så går det vidare med dom här reglerna. Nästa gång så har dom sitt 

barn med sig vid sitt besök och detta barn sitter och äter febrilt ur en 

tablettask och det är faktiskt inte lördag, det är en helt annan dag. Och 

då känner man, att, ja, hon vill så gärna hålla det här med lördagsgodis, 

att det ska vara en fast regel och så här bryts den då. Och så är det 

med mycket annat. "Jag skriker inte åt mina barn och jag svär inte för

mina barn", säger personen då, och sen så kan man sitta och prata i 

telefon och så ramlar den ena svordomen efter den andra och barnet 

finns i rummet. /För socialarbetaren är inkonsekvens mycket graverande. 

Den som säger ett och gör ett annat är opålitlig/. 

- Men det är väl ändå småsaker? 

- Ja, jo, det är ingen grund för omhändertagande, det lovar jag dig. /Inte 

det skedda men ändå kanske detta sätt att förhålla sig gentemot barnen/. 

- Men du menar att det är ändå den här typen av signaler som man får 

och som hela tiden underminerar det som föräldrarna säger, eller? 

- Ja 

Vad gör man då, när man trots allt "blir fylld till randen", "deprimerad", 

"utbränd", "trött på jobbet", förlorat förmågan till "empati", blivit "negativ" 

etc., ofta därför att man ändå inte kunnat "låta bli" att besmittas, att 

leva sig in i klienterna? En sak man kan göra är givetvis att sluta. Ännu 

fler än dem som faktiskt tar sin mats ur skolan, drömmer om att sluta. En 

tänkte sig att bli keramiker, en annan rörmokare eller vad som helst som 

innebär att man inte måste "satsa sig själv" utan kan göra sitt jobb och på 

ett självklart sätt lämna jobbet på jobbet när man går hem om kvällarna. 

Det finns också ett mer abstrakt drömmande om ett ständigt föränderligt 

liv, som gör det lättare att stå ut med vardagsjobbet: 

Jag har några tonårsdrömmar som jag borde ta tag i. Jag tänkte jag skulle 

bli docent i litteraturvetenskap och sen när jag blivit det, så kanske jag 

skulle bli fotograf, eller ... ja, jag vill ju inte låsa mig. 

Ytterligare en typ av försvar är att göra en rigorös uppdelning mellan 

arbete och fritid, vilket inbegriper att man exempelvis har hemligt telefonnummer, 

inte bor inom sitt eget socialdistrikt och aldrig någonsin tillåter 

en klientrelation att transformeras till en vänskapsrelation. En tredje typ av 

försvar är specialisering. En kvinna jag pratade med arbetade helst med 

äldre alkoholiserade män, något som en manlig socialarbetare i en av dialogerna 

fann "djupt deprimerande". I båda fallen handlade det givetvis om 

svårigheten respektive lättheten till identifikation. 

Några exempel på hur man bland klienter och arbetsuppgifter "sållar fram" 

(och sållar bort) det utförbara: 

- Finns det någon grupp klienter, som du tycker är svårare att ha att göra 

med än andra, där det är tungt och komplicerat?

- Det är en väldigt personlig fråga, men neurotiska kvinnor tycker jag är 

tungt. 

- Hur råkar du ut för dem, är de mödrar eller? 

- Ja, det är det ju ... det är svårt att veta var jag har dom och dom gör 

utspel åt det ena hållet ena stunden och åt det andra hållet nästa stund. 

Jag vet aldrig var jag har dom. Dom säger till exempel att dom behöver 

hjälp och så erbjuder jag hjälp och sen ... att nej, jag vill inte ha någon 

utomstående här nu. 

- Är det någon grupp som du känner mindre medlidande med, där du 

tycker att dom far skylla sig själv. 

- Ja, det finns en del men jag kan inte komma på hur dom ser ut . Det 

finns dom jag inte vill ha något att göra med. Så försvarar jag mig på 

olika sätt. Jag glömmer bort dom eller det får ligga längst ner i lådan och 

så där. 

- Vad är det som får dig att känna olust? 

- Det är väl dom här som inte pratar, som man måste hålla på och dra 

ur... som känns som sega tuggummin. Ensamstående mammor till 

exempel, som man måste söka upp hela tiden. Det är roligare, i alla fall 

för mig, att känna mig eftersökt. 

Förvånande ofta väljer man att avstå från "behandlingsbiten" till förmån 

för "bidragsbiten". De som istället väljer att syssla med behandlingsarbete 

blir vanligen mycket intresserade av sociala metoder och irriteras av sin 

egen ställning som halvt om halvt "kvackande" inom psykiatri, psykoterapi 

och psykologi. Givetvis kan man också försöka "fly" från det hot som 

klienterna representerar, genom att göra karriär. Som chef får man visserligen 

mer med "svåra" ärenden att göra, men man möter inte klienter lika 

ofta. Ytterligare en försvarsstrategi är "samtalen i de små rummen". 

Klienternas "misslyckade liv" transformeras därvid ned till ett hanterligt 

format på ett helt annat sätt än när man arbetar som fältassistent. Ännu en 

strategi och kanske den mest grundläggande, är den ständigt pågående 

omvandlingen av ofullständigt kända livsformer till fallbeskrivningar, till 

språkliga utsagor med början och slut, vilka med avseende på såväl form 

som innehåll mera syftar till att vara hanterliga vid exempelvis föredragningar 

i sociala nämnder än att återspegla klienternas meningssammanhang. 

Nedan skall ges några exempel på hur socialarbetarna i dialogerna resonerar 

kring de olika sätten att klara sig undan "utbrändhet". Först lite till om

den mycket skarpa gränsen mellan arbete och privatliv. Det tillhör den elementära 

professionella kompetensen att kunna dra en sådan gräns: 

- Man hade liksom den här entusiasmen, man ville så mycket, man tyckte 

det var så synd om människorna att man engagerade sig både kvällar 

och nätter och plockade hem barn som man tyckte hade det besvärligt 

hemma ... ända tills min chef kallade in mig en dag och tyckte att jag 

verkade sliten och sa: "hör du, hur är det med dig?" "Ja", sa jag då, "jag 

har det lite jobbigt här", och berättade för honom då. Han slog näven i 

bordet och sa: "Vad är du för en socialarbetare? Ser ut på det här sättet! 

Komma på morgon och se ut på det här sättet! Du är ingen socialarbetare 

eller socialsekreterare!" Jo, alltså, socialassistent hette det. "Du är 

en dålig socialassistent", sa han. Och jag kände mig som om han hade 

spolat kallt vatten på mig. "Vad menar du", sa jag. Ja, då försökte han 

förklara då, att "du måste skilja på ... du har ett arbete ... lägg ner så 

mycket du orkar på ditt jobb, men sluta med det här på kvällarna, sluta 

med det här på nätterna. Du måste se skillnaden mellan ditt arbete och 

din fritid, för annars orkar du aldrig med det här. Du kommer att gå i 

kvav!" Och det lyssnade jag verkligen på och det tyckte jag, det var nog 

det bästa råd jag hade fått i det här jobbet. Det delar jag med mig med 

alla här, som jag ser börjar springa i korridoren och börjar se hängiga 

och utschasade ut. Jag försöker få dem att inse värdet av sin fritid, värdet 

av att ha en familj, för att orka vidare, för det här är ett tungt jobb, ett 

enormt tungt jobb. 

Socialarbetare är praktiskt taget helt överens om att det är nödvändigt med 

den skarpa gränsen mellan arbete och fritid. Det gäller t.ex. också när man 

"hotas" av att upplösa den därför att man får alltför bra kontakt med en 

klient. Såsom tidigare sagts, det gäller att hålla avstånd, ett professionellt 

avstånd. Att försöka få klienten att tro något annat än att hjälpen är professionell, 

vore att bedra honom/henne. Och om det uppstår en naturlig kontakt, 

så är det helt enkelt "fel", ett yrkesmässigt tillkortakommande, som 

måste åtgärdas. Ett exempel: 

- Det finns en klient som jag har nu, som jag har det jättesvårt för, men vi 

har tagit upp och diskuterat det i grupp och vi har konstaterat att dom 

flesta i gruppen skulle ha fått ungefär samma relation till den här klienten, 

för jag sa ett tag att jag upplever det som fruktansvärt svårt. Jag 

kan inte ställa de krav, jag kan inte förhålla mig på det sättet som jag 

skulle vilja, som professionell, gentemot den här klienten därför att hon

är så trevlig. Jag har så mycket att prata om, så att jag halkar väldigt lätt 

in i att bli privatperson. Det är nog första gången jag har upplevt det. 

- Har hon manipulerat dig i något samtal eller är det bara spontant, att du 

gillar henne? 

- Jag vet inte hur mycket det är som är manipulation, för jag är mycket 

vaksam på den biten också. Jag försöker hela tiden, det bara råkar falla 

sig så, att det är så att jag som privatperson har väldigt mycket gemensamt 

med henne. Hennes intressen och upplevelser genom livet. Det 

finns en bakgrund inom vänstern t.ex., det finns ett sätt att tala om 

känslor och relationer och som också den här klienten har. Hon är 

utpräglat intellektuell och jag menar, bara det gör att man får en helt 

annan kontakt än med dom andra klienterna, än dom flesta andra klienterna. 

- Har hon missbruksproblem? 

- Nej, mera psykiska problem och problem med barn. Eller psykiska problem 

som har gjort att hon har fått problem med sina barn, som sen 

ytterligare förvärrat hennes psykiska problem. Vilket som gett det andra 

vet jag inte. 

- Men varför går hon till socialbyrån, beror det på pengar? 

- För att hon är arbetslös. Någonstans är hon väl också ute och letar. 

Och du bevakar att du inte glider in i ... 

- Jag försöker det! 

- Varför får det inte bli ...? 

- Därför att jag vill skilja på jobbet och privatlivet också för att det här jobbet 

är så tungt så jag vill veta säkert att ingen som påminner mig om 

jobbet, om jag inte själv vill, tar kontakt med mig på min fritid t.ex. Jag 

menar det är därför som dom flesta av mina kollegor har hemligt telefonnummer 

och hemlig adress och aldrig berättar det för någon klient 

Möjligtvis berättar jag vilken stadsdel jag bor i och att jag bor i en etta 

eller någonting sådant där men ... 

- Du har också hemligt telefonnummer och hemlig adress? 

- Ja, det främsta skälet till det är att jag inte vågar, men också det att jag 

vill vara i fred. Och när jag är här då finns jag tillgänglig för mina klienter 

på telefontid. Dom kan lämna meddelanden också. Men jag tänker inte 

finnas tillgänglig för dom på min fritid. Då vill jag ägna min tankeverksamhet 

åt annat. 

- Har det hänt att du har blivit vän någon gång med någon av klienterna, 

att du börjat umgås på fritiden eller börjat upplösa den här gränsen? 

- Nej 

- aldrig?

- Nej 

- Du skulle inte vilja det heller? 

- Neej 

- Mycket bestämt? 

- Ja, mycket klart. 

- Varför så bestämt? 

- Nej, för då skulle jag bara tänka på jobbet. Jag blir väldigt illa berörd. 

Jag vet att jag någon gång har varit på fest då och så har jag träffat en 

person som var min klient för några år sedan och ... jättejobbigt var det. 

/Här finns en bakomliggande föreställning om att likaväl som det finns 

ett oändligt antal potentiella klienter, folk som om de var bättre informerade 

skulle vända sig till socialvården, så finns det ett oändligt behov 

från klienterna. De vill bara ha mer och mer från socialarbetarna. Det är 

de senare som måste säga stopp, "sätta gränser"/. 

- Vad var det som var jobbigt? 

- Därför att han var som en klient! Man står i ett helt annat förhållande till 

den personen än vän mot vän och jag vet saker om den personen 

som . . . 

- På fester är det väl inte så svårt? Du ser, jaha, där är han? 

- Ja, men personen i fråga kom ju fram och började prata med mig om si 

och så, om sina barn, om hur bra det gick nu och så vidare. Han visste 

lite grann då om min privatsituation också och det tyckte jag blev för 

nära. För jag visste saker om den här personen som man inte alltid vet 

om ytliga vänner så här och som ... det tyckte jag var jobbigt, det tyckte 

jag! 

- Händer det inte att klienter här försöker lite grand få kontakt med dig 

som privatperson, säger "vi kan väl ses", eller kanske "kan du inte 

komma hem till mig och äta middag" eller någonting sådant? Händer 

det aldrig. 

- Nej, nej inte så utan vad som kan hända det är att dom liksom försöker 

gå på en som privatperson. Jag menar, man bjussar ju ofta på sig själv 

och man kan berätta att man har egna barn, ja hela den där biten då, 

och då kan dom försöka närma sig för att försöka få en förståelse eller 

någonting eller att förhindra att man går på dom eller någonting. Så kan 

dom kasta tillbaka saker då. "Det ska väl du som har barn också ...", 

och den biten då... att de plockar ner en på att man sitter här som 

kompis. 

- Du vill inte att klienterna skall använda sig av det du råkat säga som privatperson? 

- Nej, ibland, men ibland stör dom ju inte alls, för då kan det kännas helt

naturligt. Men ibland, när jag känner det som ett flyktmedel, då kan jag 

bli lite störd. 

- Det är ingen som ringer dig på fritiden, eller ... 

- Jo, det har hänt. 

- Är det ok? 

- Nej, det är det inte! Det får dom inte! 

- Har du hemligt telefonnummer nu? 

- Nej, det har jag inte men jag är mycket tvär om dom ringer på kvällarna, 

mycket otrevlig. 

- Varför är det så viktigt att dra den där gränsen? 

- För att annars, så är det ju som att plocka med sig jobbet hem. Och jag 

tycker det är viktigt att jag inte har jobbet med mig hem. 

Även om man är skicklig på att dra den här skarpa gränsen, kan man givetvis 

inte alltid upphöra att fundera över sina klienter på fritiden. Det är inte 

enkelt att "såga bort" arbetet på fritiden. Det gäller därför också för socialarbetarna 

att stötta varandra. I synnerhet vill man stöttas av sina chefer. 

Stötta är ett mycket vanligt ord och ibland får jag visionen av arbetet som 

ett mentalt korthus som hela tiden hotar att rasa samman. 

- Ett kort exempel. I går så satt en kille här, som jag var tvingad att avslå 

en hyresskuld till. Han blir vräkt om någon dag. Och trots att jag försökte 

bli av med det, fanns bilden av honom framför mig när jag gick hem. 

- I medvetandet? 

- Jag funderade hur, och vad kommer att hända med den här personen. 

Jag ser honom då efter något år eller ett par år, så är han helt utslagen 

och det är då man funderar. Var det oklokt det här att sätta gränsen här 

då. Den här personen kanske ändå skulle ha klarat sig. Det är sant som 

kommer efter, när man tagit ställning till vissa saker. Eller när man 

omhändertagit barn, det är nästan det värsta man kan göra. Det följer ju 

med en, mer eller mindre, hur jag än försöker. Jag kan ju tänka mig en 

assistent, en socialsekreterare, som jobbar kortare tid, dom har nog djävulskt 

svårt, tror jag, att klara just dom där processerna. Det vet jag att 

dom har. Så att jag brukar verkligen försöka stötta när dom är i den situationen. 

/Denna omnipotenta inställning, idén om att socialarbetares 

beslut är av avgörande betydelse för klientens existens, är mycket 

spridd/. 

- Hur stöttar man? 

- Att prata med dom, försöka hjälpa dom att begränsa sig. Få dom att förstå 

att det inte är deras fel, för dom får ju väldigt mycket ovett av anhö-

iga kanske och föräldrar- och alla slår ner liksom på det här. Det är lätt 

att ta åt sig och fundera, "är det riktigt det här, är det riktigt att skilja det 

här barnet från föräldrarna". Man måste stötta dom så att dom ser att 

det är nödvändigt, om det nu är det. Sådana här saker tror jag att dom 

behöver, får dom prata och kanske gråta lite, då går det lättare att 

komma över. 

När man har hört ett antal socialarbetare tala om nödvändigheten av att dra 

en knivskarp gräns mellan jobb och privatliv, kan man lätt komma att tro 

att det är lika nödvändigt som att kunna simma för att inte drunkna, när 

man har trillat i sjön. Några av de äldre socialarbetare, som mera sett arbetet 

som ett "kall" berättar emellertid om ett annat förhållningssätt. Om man 

uppfattar "klientkontakterna" som nedslitande, så är de givetvis så, men 

andra uppfattningar är också - eller har åtminstone varit - möjliga: 

- Drar du väldigt skarp gräns mellan arbete och privatliv när det gäller 

kontakter med klienter och sådant? 

- Det kan man inte göra i en liten stad. Ja ... nej, det kan man inte. Det 

gör dom yngre nu, det märker jag ju. Dom har haft hemliga telefonnummer, 

och dom har ... dom håller väldigt på sin fritid och gör dom någonting 

så ska dom ha kompensation direkt o.s.v. Det tänkte man ju aldrig 

på förr. Men det är klart ... 

- Är det konstigt att ha hemligt telefonnummer? Det skulle inte du vilja 

ha? 

- Nej, nej 

- Om någon ringer hem till dig på kvällen, blir du arg då? 

- Nej, nej. Ibland händer det väl att jag inte svarar själv då utan låter min 

man svara då, så jag vet vem det är. Men förr ... dom ringde ju till en 

mitt i nätterna och när som helst, alltså, man blev ju störd alltså. Familjen 

har nog haft väldig fördragsamhet måste jag säga. /.../I åtta år så 

förestod jag och mina två söner de ensammas julafton på en fritidsgård 

och vi slet som djur, för det skulle vara all sorts julmat. Det dög inte med 

mindre. Dom var mycket noga med det, pojkarna, att det skulle vara julklappar 

och ... ja egentligen skulle det inte vara julklappar men vi hade 

vant dom vid det, men det här med maten var väldigt viktigt. Och en 

gång hade vi dåligt med lutfisk och det var inte bra, nej. Men det var 

ganska mycket jobb med det. Men å så trevliga julaftnar vi hade och 

ungarna har aldrig gnällt över detta och hemma ... 

- Din man då? 

- Han satt hemma, han klädde granen. För att på den tiden hade man inte

så mycket tid. För då, man jobbade ju till sena kvällen dan före och sen 

skulle man ju göra allting på julafton. Så att jag kom ofta hem sent på 

julafton och var trött och så. Då hade vi vår egen lilla julafton. Men ungarna 

klagade inte och dom hängde med på detta, ja tills dom försvann 

hemifrån, för att jag vet att Leif han hade körkort innan vi slutade, så 

han var och hämtade och skjutsade folk på de där julaftnarna. 

- Blev det som er egen familjetradition? 

- Nej, det blev det inte för att vi var nog ganska anonyma, men det är 

klart att vi höll ju i det och ... men vi engagerade andra. Det kom människor 

och berättade och det var många som sjöng och spelade och vi 

dansade och det var både gamla alkisar och ensamma kvinnor och 

ensamma män som kom. Och det gick att blanda folk då utan att det 

hände någonting. Och det var en stämning som var fantastisk. Sen var 

ju den gården väldigt fin, det var en gammal bruksbostad det här. Det 

var öppen spis och allt möjligt sånt där då, som ju också kan ge stämning. 

Men på något vis så kunde man ordna med enklare medel. Nu är 

det så mycket krav jämt alltså. Och det var dom som ställde upp och 

lagade maten åt oss på Konsumbaren. Det gjorde folk, fantastiskt då på 

julafton. Bara för att vi skulle få den där maten, så det kändes väldigt 

bra. 

- Det låter som om det inte bara var historiens skimmer som ger dessa 

julaftnar glans. En fråga, det låter som det fanns en annan idealitet förr. 

Vad tycker du? 

- Ja, det gjorde det. Det fanns ... i dag så är det någon konstig blandning 

av allt möjligt då. Krav och motkrav och ja, och lagar som låter bättre än 

dom är. Det heter så vackert och det är så vackert allting. Människor 

ska få utlopp för ... vad ... ja du känner väl igen ... man ska ... ja, allt 

detta. 

- Ett språk som kosmetika eller? 

- Ja, det är alldeles för vackert med hänsyn till verkligheten, tycker jag. 

För hur många resurser kan vi egentligen utnyttja och ta till när det inte 

finns jobb, när det knappt finns bostäder och när grundinställningen till 

dom som är beroende av oss ändå inte förändrats särskilt mycket. 

Detta "äldre" förhållningssätt är i dag inte förebildligt. Det tillhör en 

ohjäpligt svunnen tid. Och även om det vore sant, om det inte vore så att 

det tedde sig idylliskt och "mycket bättre" på grund av det historiska 

avståndet, utan verkligen var bättre, så är det ändå ett uttryck för ett välgörenhetsperspektiv, 

som inte är förenligt med yrkesrollen socialarbetare.

Några av de yngsta socialarbetarna har visat en annan syn på socialbidrag 

än de äldre, i det de uppfattar bidraget som ett av de många som samhället 

erbjuder: barnbidrag, bostadsbidrag etc. Flera av dem har själva en kortare 

tid haft socialbidrag - i glappet mellan utbildning och arbete. Detta ger 

dem vissa möjligheter att glida över gränsen - socialbidragstagarna är inte 

"stämplade" på grund av bidrag utan av andra orsaker. Ett exempel: 

- Skulle du kunna tänka dig att bli vän med någon klient? 

- Ja, jo, jag har umgänge. 

- Du har umgänge med en, hur då? Berätta! 

- Det är ett speciellt par som, ja dom går inte här nu längre (viktig markering!) 

- Men det har startat här, eller? 

- Ja, det har det gjort. En tjej som är jämngammal med mig och hennes 

kille. Dom har ett barn, dom kom hit för ekonomisk komplettering (obs 

den tekniska termen) i början i våras och vi upptäckte att ... ja ... vi bor 

nästan grannar också. 

- Ni bodde inte grannar då? 

- Nej, nej 

- Hur upptäckte ni att ni hade mycket gemensamt då? 

- Nej, jag vet inte. Vi kände för varandra när vi började prata. Hur man ... 

sättet att tänka. Dessutom så är dom arbetslösa, hon föräldrarledig och 

han halvt arbetslös. 

- Hur tog du steget liksom, "ska vi gå ut och fika ihop" eller? 

- Det var hon som föreslog när vi träffades på affären en gång hemma. 

Hon bodde alltså inte ... vi bodde alltså inte grannar då, men efter ett 

halvår flyttade dom till den här adressen och sen kom vi, flyttade månaden 

efter till samma område och sen fortsatte vi att träffas några 

gånger, sen i affären och på gatan utanför och då blev vi stående där 

och frös. Då föreslog hon att vi kunde komma hem och fika då och så 

på den vägen är det. Men jag menar, jag hade ju inte kommit så långt 

heller om jag inte hade känt att det var ... 

- Det är ändå, för många är det där en väldigt magisk gräns, att inte låta 

det glida över i någonting annat. Är det inte deklasserande för dig, som 

ger ut socialbidrag? 

- Neej, det tycker jag inte, jag har själv fått socialbidrag också under den 

tiden jag var arbetslös i X-stad. 

- Så det är inget magiskt med det där? 

- Nej, det tycker jag inte. Inte socialbidraget i sig heller. Det tycker jag 

inte, inte alls.

Under namn av metod och med exempelvis projektmedel från Socialstyrelsen 

är andra förhållningssätt möjliga, sådana som strävar efter att lösa upp 

det "ingenmansland" som finns mellan socialarbetare och klient. Men även 

om den socialarbetare som berättade om nedanstående projekt uttryckte sin 

respekt och sitt intresse inför antimetod som metod, lät det inte som hon 

tänkte låta sig påverkas i sitt eget sätt att förhålla sig till klienterna. 

- Har du träffat socialsekreterarna på X-by socialkontor? Dom är djävligt 

spännande, dom skulle du prata med! Dom har vi också träffat i det här 

projektet, dom har också projektpengar från Socialstyrelsen. 

- För barn- och ungdomsverksamhet? 

- Ja, och ja visst ja. Dom är alltså klart emot metoder.' Dom säger att vi 

ska gå mera på intuition. Dom säger att vi på ett tydligare sätt ska stå på 

dom utsattas sida. En av dom där killarna är djävligt spännande att 

prata med. Jag känner oerhört stor samhörighet med dom. Men det är 

något glapp där. Det är något jag inte gillar hos dom, men det kanske är 

för att jag inte fått ihop det själv. Men det finns en gränslöshet som jag 

har svårt att få att gå ihop. Det är exempelvis när en av dom där killarna 

beskriver hur han ligger där hemma i soffan hos morsan till en klient och 

säger åt henne att gå och sätta på kaffet eller "nu går jag och sätter på 

kaffet" och släpar sig upp ur soffan. Förstår du? Men här har vi på något 

sätt erfarenhet av att det inte blir något bra av att bli kompis, att på 

något vis blir man för indragen. Såsom tjänsteman kan jag bli förhindrad 

att hjälpa till på ett bra sätt, det tycker jag att jag själv har varit med om. 

/.../ Det är ett sorgligt faktum att många vill ha den här kontakten därför 

att dom inte har några andra än oss myndighetspersoner att få ut ömhet 

och kärlek av. Men det är ju omöjligt, det är djupt tragiskt att dom söker 

det hos oss. 

Omorganisationerna har redan behandlats flera gånger tidigare i texten. 

Det finns därvid en ständig växling, som mellan ebb och flod, mellan specialiserade 

socialarbetare och sådana som är "allmänpraktiserande". Tendensen 

för närvarande går mot specialiserade socialarbetare, i synnerhet 

grupper av socialarbetare, därför att sådana gör det lättare att upprätthålla 

känslan av att det är ett riktigt yrke man har och att man inte "fuskar" i lite 

av varje. Samtidigt förutsätter givetvis specialiseringen att det är en viss 

storlek på socialbyråerna. I mindre kommuner låter det sig inte alltid 

göras. Nackdelen med specialisering'är givetvis att klienterna inte alltid är 

"specialiserade" i sina tillkortakommanden. Multiproblemfamiljer är inte 

ovanliga. Men det är därvid inte alltid av ondo att ha flera specialiserade

socialarbetare inblandade. Dessa kan därvid få känslan att de träder in nästan 

som konsulter, vilket givetvis är ett sätt att för sig själv visa att man 

verkligen besitter ett specifikt yrkeskunnande. 

Utöver att öka och bekräfta yrkeskompetensen medför specialisering att 

man slipper ifrån uppgifter som man vantrivs med. I socialt arbete gäller 

det, om möjligt, att välja bort sådant arbete som går en djupt till sinnes; 

olyckliga människoöden som man känslomässigt av en eller annan orsak 

inte lyckas skydda sig emot. Detta kan resultera i "nya yrkesskador". Så 

här berättar en socialarbetare som lyckats specialisera sig så att hon nästan 

enbart talar i telefon: 

- Är det någonting som händer nu i ditt jobb som du kan vakna på natten 

och grubbla över? 

- Neej, egentligen inte för att jag är så väldigt priviligierad i mitt jobb. Jag 

riskerar inte sån här utbrändhet, klassisk utbrändhet. Det kan vara jättekörigt, 

det kan vara upp över öronen under några timmar en förmiddag. 

Det kan vara så att jag knappt vet vad jag heter. Jag kan ha kramp här i 

halsen (pekar) och i axeln och jag kan ha ont i örat. Jag kan vara 

trycköm på örat här (pekar igen) av telefonen. Jag kan vara hes av allt 

prat, telefonprat är mer påfrestande än vanligt prat. Ja, jag kan vara yr i 

huvudet av alla uppgifter och pappren kan ligga spridda, det kan vara 

halvskrivna papper som jag kanske ska komma ihåg att fylla på då, men 

sen så vet jag att när jag går hem, så tar jag inte med mig jobbet hem. 

Ett sätt att hindra utbrändheten är att gå på kurser. Att lära sig mer, att 

genom teoretisk distansering lära sig att bättre förstå såväl sina klienter 

som det arbete man utför: 

- Är du trött på det här jobbet eller är det lika roligt? Eller ... roligt kanske 

inte är rätt ord? 

- Ja, jo, det är lika roligt, ja det är det, det måste jag säga. Jag känner 

mig inte trött på det, det skulle jag inte vilja säga. Utan snarare då att 

det känns viktigt i dag att få vidareutbildning och, ja, att få lite mera kött 

på benen, så att säga, och inte bara det praktiska hela tiden. 

- Vad är vidareutbildning, vad är det för metoder som man ska lära sig? 

- Ja, jag försöker gå den här vidareutbildningen på Socialhögskolan, för 

jag känner att jag skulle behöva in och få lite teorier för att knyta upp 

verkligheten på, lite teorier igen då. Det kan jag känna ett behov av. 

- Varför det. varför ska det vara mera teori?

- För att kunna stolpa upp verkligheten. Den blir så rörig, tycker jag. 

- Man kunde lika gärna tänka sig att det skulle gå åt andra hållet, att du 

upptäcker att den erfarenhet och den intuition man behöver, får teorier 

att te sig tämligen abstrakta, sådant man läser om på skolor? 

- Fast jag tror man kan behöva teorier, för att kunna stolpa upp sina erfarenheter 

på ett bättre sätt. 

- Vad är det för teorier du tänker på? 

- Det vet jag faktiskt inte. Jag kan bara känna så här lite grann att jag tillhör 

den grupp som gick ut gymnasieskolan och har nästan noll yrkeserfarenhet. 

Sedan så började jag på Socialhögskolan och då läste man 

väldigt mycket då, men jag hade ju inte den praktiska erfarenheten. Nu 

efter tio år skulle jag vilja gå tillbaka, med den yrkeslivserfarenhet jag 

har nu, få lite teori, och ja, är det bra teori? Passar dom in i verkligheten 

då? 

Förhållandet till utbildning, teori och metoder är ambivalent. Det talas 

mycket om metoder och metodutveckling. Metod är ett synnerligen positivt 

laddat ord bland socialsekreterare, därför att det refererar till yrkeskompetens. 

En professionell socialarbetare behärskar olika metoder. Samtidigt 

tillåter inte det vardagliga socialarbetet ett alltför abstrakt teoretiserande. 

Många lär sig att arbeta intuitivt, andra menar att livserfarenhet är 

mer betydelsefullt än olika metoder (även om metoderna ändå är viktiga). 

Några dialogfragment: 

- Vad är metodik för något. Har det att göra med hur man bär sig åt mot 

klienter? 

- Ja, metod är kanske ett lite snävt begrepp för det jag vill säga, det är 

egentligen inte fråga om några tekniker utan det handlar ju också om att 

utveckla sin personlighet för att det är ju väldigt mycket med dess hjälp 

man skall arbeta. Att man på något sätt utstrålar förtroende, trygghet 

och får god kontakt. 

- Man ska växa som människa på något sätt. 

- Ja, det tror jag är riktigt nödvändigt. 

- Gör man det genom metoder, genom att specialisera sig? 

- Ja, jag tror det. 

- Annars är det väl en bred erfarenhet som gör att man växer? 

- Ja, men blir det för brett arbetsområde så blir det för ytligt. 

- Jag tror att det är väldigt nyttigt att diskutera metoder och teorier kring 

hur människan fungerar och hur man kommer underfund med olika 

sidor av hur människan fungerar. Men man måste få pröva det i verk-

ligheten och det blir väldigt integrerat i vårt jobb. Man använder sig av 

kunskaper från alla håll och kanter. Sen kan det ju hända att det är vissa 

bitar man prövar oftare som redskap, som kunskapsredskap, som man 

är mera benägen att ta fram. Vi tittar ju mera så att säga psykoanalytiskt 

på hur en människa fungerar än, ja, rent fysiskt eller någonting sådant 

där. Vi försöker någonstans att plocka in kunskapsutvecklingen i metodutvecklingen 

och man kan ju aldrig låsa sig. 

- Man får ju prata utifrån vad man lärt sig plus sunt förnuft, men det 

genomskådar ju folk snart, att man inte själv har barn. Det fattas en del. 

Och det tror jag inte är något man läser sig till, utan det är livserfarenheten 

det handlar om. 

Socialhögskolan kanske kan revitalisera arbetet. Men ojämförligt mycket 

viktigare är de egna arbetskamraterna och i synnerhet då den egna arbetsgruppen. 

Påfallande ofta sluter sig socialarbetare samman i smågrupper, 

tillräckligt stora för att tillsammans kunna "övertrumfa" klienternas verklighetsbeskrivningar, 

men ändå inte så stora att de glider in i administrativa 

verklighetsdefinitioner. Några exempel på hur man använder den egna 

arbetsgruppen, för att kunna "befria" sig från de verkligheter i vilka man 

blivit "insläpad" av klienterna: 

- Vi hade honom under kanske två års tid. Det var ett jättelångvarigt 

ärende. Han lyckades fara runt bland alla våra telefoner och så träffade 

vi honom ibland. Jag träffade honom någon gång och han var verkligen 

seg /innebär att vara instängd i sin egen verklighetsuppfattning och inte 

mottaglig för de förändringsförslag som socialarbetaren kommer med/. 

Det fanns ingenting som hindrade honom från att skaffa sig ett arbete, 

men han kom ständigt med nya fantasifulla inslag, som hade hindrat 

honom från att jobba. 

- Vad var det för en man? 

- Det var en mycket grå, intetsägande och trött medelålders svensk man, 

ensamstående. Och han hade trött röst, han såg trött ut och han förmedlade 

sån trötthet, en sådan tristhet så att vi blev alla väldigt trötta. 

Men han höll på i evigheter. Det var taxijobb och jag frågade honom vad 

som hindrade honom från att köra. 

- Han körde alltså taxi? 

- Nej, han gick kurser och det tog väldigt lång tid. Och det hade varit olika 

uppehåll i kursen och hela tiden hade han de mest fantastiska idéer om 

vad hans jobb skulle stupa på. Och så var det den här taxinålen, en 

liten nål i slipsen. När dom är så där petiga, han ville ha pengar till den,

så blir vi också petiga. Så vi blev väldigt formella från vår sida och 

ringde och kollade med taxiföretaget vad en formell taxiuniform skall 

innehålla och exakt vad den kostar. Så skrev vi ut beloppet på öret. Så 

vi var väldigt fyrkantiga. Så kom han tillbaka och sa "taxinålen fick jag 

inte pengar till". 

- Började du skratta då eller blev du förbannad? 

- Antagligen så skrattar jag inte så att han ser det, det var inte jag som 

tog emot det, men jag kan tänka mig att jag hade rusat in till kompisarna 

"kan du tänka dig, nu ringer han och det var taxinålen det var frågan 

om". Jag menar, vi rusar in till varandra om vi kan och öser ur oss till 

varandra. Det är ju en ventil på något sätt. Man håller tillbaka mycket 

inför en klient, så då är det ju skönt att ha någon att bryta ut inför. 

- Påverkas du av det någon gång, så att du tycker att nu är måttet 

rågat, eller ... 

- Jaa, det gör jag ju. 

- Hur återfår du arbetsglädjen då, vad ska man göra då? Är det bara att 

fortsätta att ta i ändå mer eller ska man ha semester eller hur blir man 

glad och energisk igen? 

- Ja, dels tycker jag att det är viktigt att prata om det man känner när man 

är less på allting, ja med min arbetsgrupp och ta upp dom här segpottorna 

som man har då, som allting är så svart för att man känner att allting 

står still tillsammans med. För till slut så skyller man annars allting 

på sig själv, fast det ju inte är där det hänger. Då får man stöd och hjälp 

i arbetsgruppen och det tycker jag är hemskt viktigt.

Konsten att bli arg 

Det är viktigt att en socialarbetare kan variera sin ilska. Eftersom man 

arbetar med sina känslor får man bli arg i jobbet, man till och med ska bli 

arg emellanåt, därför att man ska ju vara "sig själv". Men det ska då vara 

en ilska som har en terapeutisk effekt. Man får exempelvis inte visa den 

genom att vara satanisk, spydig eller överlägsen. Man får heller inte luta 

sig hotfullt över sin klient och skrika "din djävel, jag ska mörda dig!" eller 

något sådant - vilket klienterna emellanåt tillåter sig. Däremot får man 

"sätta gränser" exempelvis genom att köra iväg en klient som bär sig alltför 

illa eller hotfullt åt. (Därigenom "lär" han eller hon sig ju något). Några 

exempel: 

- Tillåter du dig att bli arg i det här jobbet? . 

- Ja, det tillåter jag mig ibland 

- Gentemot klienter? 

- Ja 

- Hur då, att du säger ifrån? 

- Ja, det kan bli något så här "Hur fan har du tänkt dig. Vad tänkte du 

egentligen när du gjorde så här?" Men man får ju inte fram någonting, 

man får ju inte fram att dom har funderat eller har några som helst planer 

kring sin ekonomi. 

- Det låter som en faderlig ilska, lite förmanande, under kontroll. 

- Ja, jag hoppas verkligen ... 

- Du kan inte säga så här: "Din djävel, jag ska ge dig på käften"? 

- Nej, det gör jag inte därför att som slagskämpe är jag nog inte så väldigt 

lyckad. 

- Men man kan väl vara ilsken fast man inte är så bra på att slåss? 

- Jo men, lite självbevarelsedrift har man ju ändå. 

- Är det något i rollen som gör att man inte får? 

- Ja, det är det ju också. Egentligen så ligger det väl i rollen att man inte 

får bli arg men det blir man och rent generellt, det är klart man lägger 

väl band på sig i hemskt många situationer men jag tycker också att det

kan vara lite vettigt att visa mänskliga reaktioner också. 

- Vad gör du när folk blir arga, tillåter du dig att bli arg tillbaka? 

- Ja, det beror på, hur dom är arga på mig. 

- Kan den situationen inträffa att ni står och gallskriker åt varandra? 

- Dom få gånger när jag skriker, så brukar mina klienter, åtminstone dom 

som jag byggt upp en relation till, bli förskräckta. Så antingen går dom ut 

eller också sätter dom sig ner och vi kan börja prata igen. 

- Och du tycker inte att du träder över rollen när du blir förbannad? 

- Nej 

- Men det är den ilska som du har rätt att känna som socialarbetare? Trillar 

du aldrig ur den sociala rollen? 

- Nej, det har aldrig hänt mig. Enda gången så att säga jag blir provocerad 

det är när jag blir rädd och det har väl hänt några få gånger. Särskilt 

en klient som jag vet har missbrukat alkohol i massor med år, så att han 

blivit lite hjärnskadad ... inte är riktigt tillräknelig ... en fullvuxen karl med 

en femårings förstånd, Plötsligt slänger han upp dörren till mitt rum och 

kommer in så här. Ja, då har det hänt några gånger att jag blivit rädd, 

att jag kanske inte har förhållit mig lika kall som jag skulle vilja då, utan 

jag har visat min rädsla. 

- Och skrikit då eller grinat? 

- Nej nej, inget sånt men jag har darrat lite kanske istället för att säga 

ifrån. Jag borde ju blivit arg och kört ut honom. 

- Du gillar inte att förlora, det är ett nederlag att bli rädd istället för att bli 

arg? 

- Nej, därför att jag vet att om jag visar rädsla i det läget så blir han ju 

ännu aggressivare. Han vill ha övertaget därför att jag är ju en myndighetsperson, 

jag är ju en maktmänniska och det måste vara hemskt bra 

att få övertaget, för då kanske man kan få ut ett par hundralappar till. 

Rädsla är fel reaktion. Man bör bli arg och inte rädd när klienterna inte följer 

reglerna. Om ilskan inte räcker, så har man ju hela myndighetsapparaten 

bakom sig, med polis och rättsliga påföljder. Det kan räcka med ett 

hot. Både socialarbetaren och klienten vet vem av de båda som samhället 

"ställer upp på". Och dessutom vet socialarbetaren, bör socialarbetaren 

veta, att klientens ilska är en ilska ur underläge: 

- Man får alltså brusa upp, bli genuint förbannad, menar du? 

- Ja, det tycker jag att man har rätt att bli och det har jag också testat på 

dom här som har har blivit osams med. Dom säger "jag begriper inte hur 

du står ut, jag begriper inte hur du har det tålamodet". Vi hade en här

förra veckan, det är inte ofta det händer, han hade sökt oss och dörren 

slängdes upp och han sa att han ville ha pengar. Jag sa att "du får 

vänta, jag har besök". Men nej, han kom in här och ställde sig och sa att 

"nu vill jag att du ska skriva ut pengar". "Nej", sa jag, "jag gör inte det 

utan jag har besök och jag vill att du respekterar det. Om du var i min 

situation skulle du tycka likadant." Han gick ut och satte sig och rökte, 

kom in igen och slog upp dörren. Samma sak, kom fram här och ställde 

sig och sa "jag slår ihjäl dig om jag inte får pengar". Jag svarade ingenting. 

utan jag sa bara "gå ut!". Då kommer hoten. "Jag ska se till att du 

försvinner från jorden". Och då sa jag, liksom tog jag ton och sa att "nu 

går du ut, annars ringer jag polisen. Men jag vill att du kommer i morgon 

bitti. Kom klockan 10 i morgon bitti. Men kom nykter." Han gick, kom tio 

och vi kunde sätta oss och prata igenom det här och han berättade om 

varför. Han visade att han i sin förtvivlan över att han hade uppträtt så 

där hade slagit näven i balkongräcket, så att hela näven var uppsvullen 

och han sa att "ja, jag kom hem och funderade över det här. Jag tycker 

att jag har burit mig bedrövligt åt". Och jag försökte förklara för honom 

att jag bedömer inte att du är så att säga urblåst på grund av ditt missbruk 

utan du vet så väl vad du gör och hur kan du då göra på det här 

sättet? Ja till slut kom vi då dithän att han berättade att han var missnöjd 

med sig själv. "Jag har inte lyckats bryta det här. Jag har min dotter som 

är missnöjd med mig". Hon har flyttat hit - han har sin dotter här. "Allting 

går åt helvete och då blev jag så missnöjd och jag måste få utlopp och 

nån måste jag anklaga och då blev det som det blev". Och när vi fick 

prata igenom det här ja, han gick och vi kunde ta varandra i hand och 

säga att ok och "jag accepterar det den här gången" men jag accepterar 

inte att du dyker upp en gång till och hotar mig till livet! 

Förutom att detta är en mönsterberättelse om hur en socialarbetare blir 

"tålmodigt arg" och säger ifrån, med ett positivt resultat, så är det ett bra 

exempel på hur det terapeutiska förnuftet fungerar. När den akuta ilskan är 

över är det möjligt att "prata sig samman" och "upptäcka" att klientens 

vrede handlar om något annat, det vill säga hans egen otillräcklighet. Den 

har klienten all anledning att bli arg på. Vem vet, det kanske är en ilska 

som kan fungera terapeutiskt, så att han reser sig ur sitt elände. 

De flesta socialarbetare av dem jag talat med har varit helt på det klara 

med att ilskan har olika former och nivåer. Ett ganska långt dialogutsnitt 

får visa hur detta fungerar och samtidigt utgöra avslutningen på detta kapitel:

- Det gäller att ta konflikter. Att inte falla undan. Jag tycker att man ska 

kunna ta en konflikt. 

- På vilket sätt. Får man lappa till klienten? 

- Nej nej, man får inte göra på vilket sätt som helst. Men det är viktigt att 

man visar ilska när man blir arg, det tycker jag ju. 

- Är det sådan här nästan föräldraliknande ilska, tillrättavisande, "nu är 

jag faktiskt trött på det här, nu får du ta och skärpa dig", är det sådan 

ilska du menar? 

- Nej, jag menar en jämnbördig ilska. Ibland är det bra men man behöver 

inte alltid vara som en förälder. Även annan ilska tycker jag att man ska 

kunna visa. Vad ska jag säga? 

- Jag menar att det är skillnad på kontrollerad ilska och okontrollerad 

ilska. När jag grälar med min fru så är det okontrollerad ilska, men grälar 

jag med mina barn är den kontrollerad, åtminstone i regel ... 

- Ja, men en viss kontroll måste man ju ha, tycker jag, eftersom man är 

en yrkesperson. Man får liksom inte låta ilskan rinna över för mycket så 

att man säger saker som inte har med det hela att göra. En viss kontroll 

måste man ju ha. Jag sitter inte här som privatperson. Jag sitter ju ändå 

här som en yrkesarbetande person. Men ändå så måste man kunna 

förevisa sin ilska. Jag tänker på sådana här situationer då man blir 

lurad, när folk bedrar en, så måste man visa att man blir förbannad. "Det 

här tolererar jag inte". Man blir hotad, det händer och också det måste 

man visa att man inte tolererar. 

- Det liknar lite föräldra ... 

- Ja, som förälder, ja. 

- Som med barn. Man markerar att nu är det inte lördag så det är inget 

godis, man dricker inte saft på morgnarna, nu går du in och läser dina 

läxor. Vad är det för skillnad? 

- Jo men det är det. När jag tänker efter så är det många gånger jag sitter 

med en klient och till slut blir man väldigt arg. Man får sätta gränser för 

vissa saker, att man inte tolererar den typen av beteende eller man 

säger att "nu får du baske mig lägga av" och det är ju i och för sig den 

typen av ilska man mest visar i det här jobbet. Det är det ju ja. 

- Är det någon gång du ångrar att du blivit arg, tänker att det där var onödigt. 

Jag kunde väl ha hållit mig? 

- Jo, det finns gånger jag ångrat mig. Jag kan inte komma på dom nu, 

men visst har det varit omotiverat. Men det kan ju också finnas gånger 

när jag ångrat att jag inte visat att jag blivit arg. 

- Kanske oftare? 

- Ja, nästan så att jag skulle vilja visa det lite oftare.

- När du blivit arg, är hela dagen förstörd då? Eller känns det skönt och 

befriande? 

- Nej ... jag vet inte. 

- Vissa dom känner sig starka och nöjda med att dom sagt ifrån. Och 

andra blir alldeles upplösta och nerviga. De upprörda känslorna kastar 

dem ur sadeln. 

- Om jag blivit arg och ångrar mig, då bär jag det med mig hela dan, så 

att säga. Jag tillhör inte dom som kan gå direkt från en klient till nästa 

om jag blivit arg. Jag behöver tio minuter eller så för att lugna ner mig. 

Men det bästa är när man kan stänga av. Och jag är ganska bra på det, 

jag går nog inte och är upprörd hela dan, det är jag inte. 

- Man kanske kan säga att det finns tre nivåer. Man kan bli arg utan att 

känna sig arg, som en skarp tillsägelse. Man markerar ilska. Så kan 

man vara kontrollerat arg och okontrollerat arg. Vilket är mest eftersträvansvärt 

i ditt jobb? 

- Jag tycker de båda första nivåerna. Man ska kunna visa sina känslor. 

- Ska känslorna styra besluten också? 

- Nej 

- Aldrig? 

- Det beror på hur du menar, men nej, Jag tycker inte beslut får fattas på 

känslomässiga grunder. Det måste finnas lite starkare skäl än bara 

känslor. 

- Kan du komma på något ärende där du reagerade känslomässigt och 

sen tyckte att det blev fel, att du borde ha följt reglerna istället? 

- Jo, men, jo då det vet jag. Det var en tjej som jag har mycket kontakt 

med. Jag märkte att vår kontakt blev ... ja jag kunde inte fatta schyssta 

beslut i det ärendet, eftersom jag, ja, kände att dom byggde mer på 

känslor än på saklighet. 

- Gillade du eller ogillade du henne? 

- Jag gillade henne väldigt mycket och jag blev lite grand som en morsa 

för henne, vi fick lite grann en sådan kontakt då. Jag kunde nästan ge 

henne lite för mycket. Eller tvärtom, jag greps av ångest att nu är jag liksom 

för snäll, så då blev jag liksom för hård. Jag kunde inte avväga och 

då kopplade jag bort ekonomin, förde över den på en annan. Det blev 

för mycket känslor.

Att lura en socialarbetare 

"Om jag blir lurad blir jag dubbelt förbannad", sa en socialarbetare. Det 

låter rimligt och det kanske var så i just det fallet, men annars är det 

typiska en stark ambivalens. Å ena sidan ska socialarbetaren arbeta "i 

positiv anda", dvs inte vara alltför misstänksam utan utgå från att klienten 

talar sanning. Om man inte har någon anledning ska man inte gräva för 

djupt utan hysa tilltro till klienten. Socialarbetare skall inte döma folk utan 

hjälpa dem, är tanken. Å andra sidan befinner sig såväl socialarbetare som 

klient i en strategisk situation, där klienten genom att säga "rätt saker" får 

utdelning i form av pengar. För klienten gäller det inte i första hand att tala 

sanning utan att inte bli ertappad med lögner eller tillskansa sig pengar på 

ett sätt som så småningom kommer att avslöjas. En bra klient är inte 

främst en ärlig klient utan en klient som inte ställer till problem för socialarbetaren 

och sig själv. Några dialogutdrag: 

- Blir du personligt upprörd när du blir snuvad? 

- Nej, jag blir inte berörd, jag blir inte förbannad på dom. Nej, jag är ju 

medveten om att vi blir lurade, vi blir utnyttjade, men vi kan inte göra så 

mycket åt det. Som jag hade en kille här i går som jag pratade lite med 

då. Han vägrade att uppge var han jobbade eller när han slutade eller 

hur det var nu. Och jag sa "tycker du det skulle vara bra om vi hela 

tiden" - han skyllde på oss att vi inte hade kollat honom - "sitter och 

ringer arbetsgivare och kollar vad folk tjänar?" "Nej, fan heller", sa han. 

"Då förstår du att det gör vi inte, vi vill lita på människor" och dom flesta 

människor är ärliga och uppger alla sina inkomster och utgifter, men sen 

finns det några som utnyttjar det här, hela tiden försöker hitta kryphål 

och många klarar sig. Vi lägger inte ner något större jobb för att hitta 

lösningar, för att hitta heltäckande lösningar för att dom inte ska lura 

oss. Nej, det gör vi inte. 

- Blir du irriterad om folk ljuger för dig när du ska fylla i uppgifterna. Om 

dom säger att dom inte har jobb fast dom har svartjobb till exempel?

- Ja, jag räknar ut vad folk ska ha och sa får dom skriva på en sanningsförbindelse. 

Lämnar dom fel uppgifter då är det bedrägeri och då kan 

det bli åtal. 

- Blir du upprörd om dom luras på det sättet? 

- Jo, det skulle jag bli. 

- Att du säger att du skulle, innebär det att det inte händer så ofta, att folk 

är sanningsenliga? 

- Inte så man får reda på det i alla fall. Men det är klart, det här med var 

folk bor. Det finns diverse konstiga andra- och tredjehandskontrakt. Och 

man får acceptera bristfälliga handskrivna kontrakt, som man inte riktigt 

vet om det är sant eller inte. Folk kanske uppger ett belopp bara för att 

kunna kassera in hyra. Men att sitta och gräva ner sig i sådana saker, 

nej, det tycker jag inte är riktigt. 

- Det finns alltid sådana här saker som typ, ja, när jag någon gång är ute i 

området så ser jag en av de vuxna sönerna stå och putsa på en stor, 

blank, fin bil, så jag tar bilnumret och kollar, ser vilken årsmodell det är 

och så där. Det visar sig att den står inregistrerad på farmor som är så 

gammal att hon knappt kan gå och definitivt inte har något körkort. Vi 

kollar värdet på bilen och den är värd så mycket att familjen skulle 

kunna leva flera månader på det, om de sålde den. Och jag säger till 

den här mannen att det var tur för honom att den här bilen står registrerad 

på din farmor. Då säger han: "Ja, det är inte hennes, det är en man 

som inte kan köra som har satt den på henne". "Ja, vem är han då?" 

"Ja, det har vi ingen aning om, vi vet inte vad han heter men han blev 

mycket förtjust i min farmor". Så säger han, för oss absurda saker. Så 

jag säger att "jag såg dig stå och putsa den och vårda den som om den 

vore din egen". Han brydde sig inte om att jag hade sett honom. "Ja, 

men jag kör vilken bil jag vill". Så jag vet att han kan våra regler. Och 

han vet också hur han ska slinka mig ur händerna. 

- Blir du arg då? 

- Tja arg, det är ju skickligt, man måste ju beundra deras skicklighet. Men 

jag skulle skämmas över att vara på det sättet. 

En socialarbetare skall vara klarsynt, med avseende på klienterna. Visst 

kan man bli arg, har rätt att bli arg på samma sätt som alla andra samhällsmedborgare, 

men i rollen som socialarbetare är det förmodligen av ondo 

att bli alltför upprörd över hur klienterna bär sig åt. Man kan och bör bli 

upprörd i direkta relationer med dem, det har ett terapeutiskt värde, men

inte över dem, därför att då blir man ingen bra handläggare. I synnerhet får 

inte misstron generaliseras till att gälla någon speciell grupp eller kategori. 

- Jag har svårt för den här gruppen, svårt för narkotikamissbrukande 

unga män. 

- Varför det? 

- Det svåraste är att jag tror dom ljuger hela tiden. Jag klarar inte av att 

lita på dom, så att säga. Det finns en klar misstro från mig gentemot 

dom, så att jag tycker inte att jag är bra mot dom. Dom kan få en schysstare 

behandling om dom kommer till någon annan. 

Ibland får jag en känsla av att socialarbetare blundar med ena ögat ända 

tills sanningen, att man är lurad, blir uppenbar. En viktig orsak till detta är 

givetvis att man känner sig maktlös. Man vill inte ha ett sådant kontrollsamhälle 

som skulle behövas för att effektivt omöjliggöra klienters oärlighet. 

Ändå, när man är på det klara att man blir lurad, då är man tvungen att 

handla, antingen i form av ett åtal eller på något annat sätt, det är en del av 

tjänstemannaansvaret: 

- Känner du dig lurad någon gång? Händer det att du blir bedragen? 

- Ja, det händer men det är svårt att leda i bevis. Typfallet är när folk 

sammanbor men uppger sig bo på två olika ställen. 

- Man kan inte bevisa att dom ... 

- Nej, jag menar, två tandborstar i badrummet bevisar ju ingenting. Särskilt 

om dom har barn ihop. jag menar, pappan umgås flitigt med barnet 

och kanske övernattar där några gånger. Och man vet att folk syns ute 

och kör lastbil, men nejdå. Jodå, dom har hjälpt någon kompis någon 

kväll, men nej, det har dom aldrig fått någon ersättning för. 

- Kollar man inte regelmässigt? 

- Jo, i en del fall. Nu har vi lagt upp en rutin som innebär att vi kollar alla 

vid varje besök på Försäkringskassan. Tidigare var det stickprov, men vi 

har upptäckt att det här lönar sig. 

- Skulle du önska att du hade större insyn, att du blev mindre lurad eller 

är det ok på det här sättet? 

- Dom flesta är okontrollerbara i ett öppet samhälle. Jag vet inte vad vi 

skulle ha för samhällssystem om vi skulle kunna kolla dom. 

- Du vill inte ha dem mer kontrollerbara? 

- Nej, egentligen inte. Man får ju tänka lite vidare och jag vet inte hur det 

skulle fungera helt enkelt. 

- Så vi använder piskan också för folk som vi misstänker lurar oss eller

som vi misstänker för att inte vilja jobba. Då ringer jag till arbetsförmedlingen 

och säger till arbetsförmedlaren att "den här killen misstänker jag 

för att ha ett svartjobb. Kan du plocka fram ett beredskapsarbete snabbast 

möjligt?" 

- För att se vad som händer? 

- Ja, för att se vad som händer. För antingen så har han inget svartjobb 

och då blir han glad över beredskapsjobbet och det kanske börjar funka 

eller också så har han ett svart jobb och då försvinner han om han nu 

vill ha kvar sitt jobb och då kan vi ju lägga ner vara krafter på en annan 

klient. 

Ibland händer det att socialarbetare och klient kommer överens om ett 

öppet kontrollsystem. Tanken är att klienten därigenom skall känna sig i 

trygga händer. Han/hon kan inte lura socialsekreteraren och - underförstått 

- således inte bakom ryggen fortsätta med sitt destruktiva liv. Klienten blir 

"kluven" i en person som är opålitlig och en annan, ett "bättre jag", som 

tillsammans med socialarbetare håller den opålitlige i hampan. 

- Om klienten kommer till mig, så vet han att jag har koll, att jag frågar 

hos arbetsförmedlingen och så där. Jag kan säga "Jaha du har varit hos 

arbetsförmedlingen den 12:e. Vad pratade ni om?" Då berättar klienten 

lite löst och då säger jag "har du någonting emot att jag ringer och kollar?" 

Så ringer jag medan dom är där och förhoppningsvis får man tag 

på just den arbetsförmedlaren då och så berättar arbetsförmedlaren 

samma sak som klienten och då får man en planering så att säga tillsammans 

hela tiden. Just det här att klienten känner att man inte släpper 

taget, dom får inte halka vid sidan av spåret . . . man kommer fram till 

en punkt då klienten måste bestämma "det här vill jag inte". Eller också, 

dom som inte vill säga sanningen, att dom har ett svartjobb till exempel, 

dom sticker, dom dyker inte upp här mera, dom flyttar.

Folkhemmet 

En av de frågor som jag ställt till de intervjuade socialarbetarna är om Sverige 

lyckats förverkliga folkhemsidén. Det var det ingen som tyckte och 

det var väl heller inte att vänta sig. Socialarbetare får givetvis ett speciellt 

perspektiv på samhället. De möter olyckliga människor, många människor 

som har förlorat, som är på väg att gå under. Ändå har deras svar på frågan 

sitt intresse, för oavsett svartsynen så vet socialarbetare en hel del om bristerna 

i vårt moderna samhälle. Några av socialarbetarnas reflektioner i 

detta ämne får avsluta denna bok 

- Jag kan inte tycka att det här är något folkhem! 

- Vad är det som gör att folk far illa? 

- Många har visserligen löner som är större än våra, men de får inte 

ekvationen att gå ihop. Dom klarar inte av att ta hand om sig själva, hur 

ska dom då kunna ta hand om små barn också? 

- Det låter som om du tycker att folk är illa utbildade för sitt vuxna liv. 

- Ja ... utbildade, men, ja, det är något som gått i arv, inte biologiskt. Men 

dom ungar som har föräldrar som fungerar dåligt, det blir likadant för 

dom. Det är som att hålla emot en flodvåg med händerna. 

- Vad ska man göra åt det då? Ännu fler socialarbetare? 

- Nej, det måste vara ett samhälle med mera sammanhållning. Allting är 

så uppdelat. Skolan för sig, arbetsplatserna för sig, det offentliga för sig. 

Det är som vattentäta skott emellan. Samhället är upphugget i ett slags 

konstiga bitar. 

Här finns flera sociocentriska föreställningar. En är idén om det ständigt 

försämrade samhället (flodvågen), klädd i tankar om ett socialt arv. En 

annan är att socialarbetarna skall hjälpa till med att förbättra samhället, 

men sedan, när detta är gjort, egentligen lämna scenen, i varje fall inte bli 

fler. En tredje är att det är något underligt med ett samhälle som är uppdelat 

i olika sektorer. Har man sitt arbete förlagt i en av dessa sektorer, sam-

tidigt som man för klienters räkning strävar efter att fungera "övergripande" 

kan det te sig så, men från ett privatlivsperspektiv är det i sig 

ingenting underligt i att samhället är uppdelat i sektioner; att man får 

vända sig till en instans om man vill ha arbete, en annan om man behöver 

sjukpenning och en tredje om man behöver en bostad. 

- Du kan inte se socialvård som någon särskilt framgångsrik eller effektiv 

hjälp till folk då? 

- Nej, nej 

- Vad är det bra för då? 

- Socialvården? 

- Jaa 

- Jaa, vad är det bra för egentligen. För att inte människor i sitt missbruk 

ska ta livet av sig. För att folk som inte kan få tag på pengar på annat 

sätt inte ska gå under. /En till cynism gränsande klarsyn, som ter sig 

avskalat sann för många socialarbetare. Av den följer givetvis att man 

kan fråga sig varför samhället skall välja ett så kostsamt sätt att fördela 

medel till de behövande på, som via socialbyråer/. 

- Är den här förorten du jobbar i något folkhem? 

- Folkhem (bittert skratt)? Här står en massa tomma lägenheter. Dom 

börjar visserligen fyllas upp nu men det är fortfarande ett genomströmningsområde. 

Det rör sig om drygt 30%. 

- Som flyttar varje år? 

- Ja 

- Ojoj, det kommer folk då hela tiden som antingen är på väg nedåt eller 

på väg uppåt? 

- Jaa, precis. Och dom som är på väg uppåt, dom förser sig ju snabbt 

med bostad på annat hall. Dom som är på väg nedåt stannar. 50% av 

befolkningen i det här området är aktuella för oss på ett eller annat sätt. 

- Men det var ju med sådana här bostadsområden man skulle bygga bort 

slummen, bygga bort fattigdomen. Man skulle bygga välfärdssverige 

och folkhemmet och allt det där. Är det här en ny slum då? 

- Området är fint! Lättskötta bra bostäder. Gårdarna dom har gjort är fina. 

Fina grönområden, väldigt fina grönområden. En stor park här med 

skog. Vi har en skola som är den bästa i stan och dessutom är det nära 

in till stan. Det finns så himla mycket fördelar. Varför har det då blivit så 

här? Min teori är att X-by, slumområdet på andra sidan stan, dåliga bostäder. 

Man tog och rev det. X-by var en skamfläck. Människorna därifrån, 

dom fick bostäderna här. Man plockade in för många och det blev

oroligt. Dom människor som hade resurser, dom började söka sig härifrån. 

- Det blev som en ond cirkel? 

- Ja precis. Och nu är det som jag säger, ett genomströmningsområde 

då. Dom som bor kvar, det är ofta ensamma mödrar med barn. När jag 

började kolla, så hade många av dom sina män på Y-by, fängelset här. 

Dom hade fått det rådet av sina män, som satt på Y-by att här kunde 

dom bo för det var nära. Och här finns det folk att umgås med. När dom 

kom hit då blev det missbruk, det blev misshandel och allting det här. 

- Har vi lyckats bygga något folkhem, eller? 

- Jag tror att vi var väldigt långt på väg men att det har blivit någon stagnation. 

Det har hänt något nu som jag inte kan analysera. Socialhjälpen 

har ju ökat drastiskt. Men det är väl flera faktorer som spelar in. För 

många människor som jobbat i hela sitt liv klarar det inte längre. Dom 

har blivit avtippade och utstämplade. Så kommer dom till oss, folk som 

klarat sig själva i hela sitt liv. Och sen kommer dom unga också. För det 

går inte rätt med jobbet för dom heller. 

- Mitt i allt detta så vill du själv bli friställd. 

- Ja, friställd, jaa ... Med att jobba med något annat. Jag vill köra bil eller 

vad som helst bara jag får se någonting som jag uträttar. Slå i en spik 

eller vad som helst. 

- Tänk, det kommer upp folk hit, unga då, födda på sextiotalet, och säger 

att dom inte har lust. Dom säger upp sig själva. Det känns omoraliskt på 

något sätt, att dom ska kunna välja att inte jobba. 

- Jag visste inte att man kunde göra så. 

- Jovisst, man säger upp sig, får en månads karens och sen flyter Akassa 

och KAS på. 

- Konstigt. Måste man inte skaffa nytt jobb när man slutat? 

- Ja, det är mycket konstigt. Det enda straffet är att man förlorar en 

månadslön. Det gör man ju inte om man blir uppsagd. Då får man Akassa 

genast eller efter fem dar. Jag uppfattar att det är satt i system. 

Det är alldeles för många människor som går arbetslösa. Men i Stockholm 

behöver man inte vara arbetslös. Det är Sveriges bästa arbetsmarknad 

i Stockholm. En kille som jag snackade med i dag hade slutat 

jobba för han ville skriva en tre fyra timmar per dag. "Det kan jag väl få", 

sa han. "Jag behöver det ju, och jag har inte fått särskilt mycket tidigare". 

Fått?! Det är någon annan syn på vad samhället är för något, 

som dom har

- Du tycker inte folk lever bra i Sverige? 

- Nej, jag har en känsla av att det inte är så, även om vi materiellt har det 

väldigt bra. Den här debatten om existensminimum som hörts i massmedia, 

den är närmast patetisk. Existensminimum, det kan man studera 

på andra ställen, i Etiopien kanske. Det är andra grejor som fattas här. 

- Vad är det som fattas? 

- Man kan peka på flera saker, men familjeupplösningen tycker jag är väldigt 

allvarlig. /En historieromantisk längtan efter samhällen med tätt 

knutna nätverk, samhällen där alla lever i ömsesidighet är mycket vanlig 

bland socialarbetarna/. 

- Vad är det som fattas? 

- Att man inte lever i kärnfamilj, eller att man inte gifter sig? 

- Ja, framför allt att man inte är hela familjer, att barnen inte har två vuxna 

omkring sig. 

- Det lät som du var på väg att säga fler saker? 

- Ja, om jag skulle ta något väldigt reaktionärt då, så har det blivit någon 

slags allmänt utbredd normlöshet på något sätt. Den infekterar alla. Det 

måste finnas vissa regler ändå när man lever tillsammans i ett samhälle. 

Kriminaliteten ökar på alla nivåer, allt från skadegörelse och våld till 

skattebrott. Samtidigt är det svårt att säga det, att lägga ansvaret på 

föräldrarna för inte minst min egen yrkeskår har ju stuckit ut hakan och 

sagt att "här måste samhället gå in och ta sitt ansvar. Vi måste ha resurser 

för att lösa det här". Och vi har ju fått en helvetes massa resurser, 

men vi kan inte lösa det. Och då kan vi ju inte vända på klacken och 

säga att "Nej, nu är det er tur att ta ansvar". Jag vet inte hur jag ska förklara 

. . . 

- Det låter hopplöst. 

- Ja, men det kanske är en yrkesskada, att se just dom negativa delarna 

framträda. Det finns ju många positiva inslag men dom möter inte vi, 

inte i yrkesrollen i alla fall.

Tack för hjälpen 

Tack alla socialarbetare som ställt upp och låtit sig intervjuas, samt också 

ni på den socialbyrå där jag drev omkring under fjorton dagar utan att 

någonsin bli hindrad eller hållen utanför. Tack också till Lena Gerholm, 

Kjell Sundberg och Tian Sörhaug som läst manus och kommit med goda 

råd. Tack till de tjänstemän på Byrån för socialt behandlingsarbete på 

Socialstyrelsen, som givit mig forskningspengar, deltagit i seminarier och 

dessutom läst manus. Ett tack också till alla de forskare som påverkat mitt 

sätt att tänka och skriva, men som jag inte refererat till, därför att jag 

denna gång inte ville skriva en av fotnoter och litteraturreferenser nedtyngd 

text.

Litteratur 

Arnstberg, Karl-Olov: Kulturanalys i praktiken. Svar på tjugo frågor som 

brukar ställas om zigenare. Statens Invandrarverk, Norrköping 1984. 

s.f.: Some Notes about Cultural Analysis and the Question of Ethics, i 

"New Ways for the Research on Migrants and Minorities. The Nordic 

association of Migrant and Minority Researchers", Stockholm 1986. 

s.f.: Förlorade färdigheter. Om svenskar i Manila. Arbetsrapport nr 8 inom 

forskningsprojektet "Svenskars kulturella självinsikt", juli 1986 

s.f.: Forskarmodeller och folkmodeller, i "De talade och sade", provföreläsningar 

för professuren i etnologi i Uppsala 3 sept. 1986. Etnologiska 

institutionens småskriftsserie nr 35. Uppsala universitet 1986 

Handelman, Don: Shaping Phenomenal Reality: Dialectic and disjunction 

in the bureaucratic synthesis of child-abuse in urban Newfoundland. I 

Social Analysis. Journal of Cultural and Social Practice Number 13, May 

1983 

Lindvall, Karin:, "Vi måste prata mer", Om samtal kring mödrar, döttrar 

och känslor", i "Bläckfisken. Om tillvarons tolkning, sunt förnuft och psykologins 

utbredning", red. Karl-Olov Arnstberg, Stockholm 1987 

Muel-Dreyfus, Francine: Socialarbetaryrket och det sociala arbetet under 

åren kring 1968, i "Kultur och utbildning. Om Pierre Bourdieus sociologi", 

red. Donald Broady. UHäOU-rapport 1985. 

Söderberg, Karen: Ingen ser till helheten när pengarna tryter. Artikel i 

Dagens Nyheter 12/11 1986, Stockholm. 

Sörhaug, Hans Christian: Kritikk av den terapeutiske fornuft. Noen trekk 

ved historien om godhetens forvandlinger, i "Materialisten" nr 4 1981, 

Oslo /som författare är Hans Kristian Sörheim felaktigt angiven/. 

s.f.: Tykke beskrivelser og behandling. Om kvalitative metoders nödvendighet 

og begrensning innenfor evaluering og forskning, i "Norsk behandlingsforskning. 

En seminarrapport. Sentralrådet for narkotikaproblemer" 

red. av Odd Arild Halhjem. Oslo 1986.

Socialarbetare - Lunds universitets bibliotek

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?