Ladda ner (.pdf, 6 MB) - Stockholm Vatten

TEMA: 150 åR MED KRANVATTEN
Från snuskets herravälde
till en modern stad
”Bland de många gagneliga verk, som skapat det nya Stockholm, är dess vattenledning ett av de främsta, kanske det främsta”,
skrev en stockholmare, O. A. Stridsberg, i sina hågkomster från 1800-talets mitt. ”Den bröt snuskets herravälde”.
Idag har vi svårt att föreställa oss förhållandena
i en snabbt växande stad vid
denna tid. Stockholm var omgivet av vatten,
som mer och mer smutsades ner av
avfall från gator, hushåll och hantverkerier.
Vid bryggorna tvättade man och tog
på samma ställe vatten till hushållen. Sitt
dricksvatten hämtade man helst i någon
brunn, men i dess närhet låg ofta latrinupplag
och offentliga avträden.
3700 döda i kolera
År 1834 inträffade den första och också
svåraste koleraepidemin i Stockholm.
Sommaren var torr, brunnarna sinade och
vatten till matlagning fick hämtas i sjön.
Allmänna pumpar sattes upp vid stränderna,
men i flera fall var platserna nära
avloppsdiken och latriner.
Att vattnets kvalitet var dålig på flera
av dessa platser påpekades från flera håll,
men man gjorde däremot inte någon
koppling mellan orent vatten och smittan
som spreds i staden, eftersom man inte
ens visste att det fanns bakterier. Koleran
skördade 3700 offer i en stad som då bestod
av runt 80 000 invånare.
6 VATTENTRYCKET 2/2011
För och emot vattenledning
Kring seklets mitt började man uppmärksamma
att vattenförsörjning, hygien och
hälsa hörde samman. I England hade man
framgångsrikt utvecklat vattenledningstekniken
och konstruerat det första långsamfiltret.
Många av de största städerna
i utlandet hade redan byggt eller börjat
bygga vattenverk och ledningsnät.
Även i Stockholm väcktes tanken på
en allmän vattenledning. Frågan drevs
bland annat av överståthållaren Jacob Hamilton.
Via en släkting i England fick han
information om de engelska framstegen
med vattendistribution och han ville göra
samma sak i Stockholm. Även brandförsvaret
engagerade sig för en vattenledning,
eftersom man då skulle få tillgång till vatten
med bra tryck från brandposterna.
Det fanns dock ett starkt motstånd
mot att bygga vattenverk och vattenledning
i Stockholm. Många ansåg att det var
ytterst onödigt. När drätselkommissionen
(den instans som hade hand om stadens
finanser) 1851 fick ta ställning till två separata
förslag till vattenledning blev inget
av de båda förslagen antaget utan man beslutade
att frågan, med tanke på de stora
kostnaderna, skulle utredas vidare.
Förslag på vattenförsörjning
Wilhelm Leijonancker, lärare i praktisk
byggnadskonst vid Högre Artillerilärover-
ket, fick uppdraget att arbeta vidare på
förslaget. Han ville först studera liknande
anläggningar i andra städer och gav sig
därför iväg på en tre månaders studieresa
sommaren 1852 för att lära sig mer.
I England fick han många bra idéer
och i juni 1853 överlämnade Leijonancker
sitt förslag med ritningar på hela
systemet omfattande rörnät, pumpar, filter,
bassänger och reservoarer. Den bästa
platsen för ett vattenverk bedömde han
vara den inre delen av Årstaviken vid
Skanstull. Han hade även gjort en kalkyl
på driftkostnaderna och ett utkast till stadens
första vattentaxa.
Protester och byråkrati
Trots det väl genomarbetade förslaget var
det inte bara att sätta igång och bygga.
En kommitté fick i uppdrag att nagelfara
Leijonanckers förslag. När detta var gjort
fattades under 1855 beslutet att ledningen
skulle byggas, men motståndet i staden
mot en vattenledning var fortfarande
starkt och protesterna lät inte dröja. Beslutet
överklagades ända upp till kungen,
men klagomålen avslogs i juli 1856.
Efter de extra vändorna skulle man
kunna tro att det äntligen var dags att gå
från ord till handling, men då detta var ett
ovanligt omfattande och kostsamt projekt
ville man att någon som var helt opartisk
skulle granska planerna först. Englands
England var föregångare
Efter flera års forskning lyckades ingenjören James Simpson i London 1829 konstruera det första
långsamfiltret. I filtret, som bestod av sand och grus i olika storlekar, bröts organiskt material ned
och rent vatten kunde avledas från filtret.
Kring filtret utvecklades rörsystem, ångpumpar, tappkranar och avstängningsventiler. Thomas Hawksley
utarbetade bland annat en formel för tryckförluster i ledningarna. Framgångarna med vattenverket i
London medförde att vattenverk byggdes i flera engelska städer under åren runt 1850.
Wilhelm Leijonancker Överingenjör vid Stockholms vattenledning 1857-1870. Ansvarade också för byggandet av
rikets två följande vattenverk i Karlskrona och Jönköping, samt projekterade vattenverk till flera andra städer.