Untitled - Doria

32
KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
Din fader var en fri och mäktig bonde.
Istrid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
Var då krigsöfverste; — med vilda knektar
Hvar gård han fyllde, ty den stolte herrn
Oss bönder hatade, som honom vi.
Så höll han krigets röda fackla hånfullt
Vid jemn och varsam eld, för att med den
Ivåra gårdar nödens mordbrand tända.
Idenna jemrens tid din mor dig födde.
Jag minns en qväll, som omigår det varit,
Din fader borta uti rian var,
Din moder satt med dig invid sitt bröst
Och såg för första gång det födselmärke,
Som du vid hjertat bär, och undrade
Hvad denna ormgadd väl betyda skulle.
Då vildt en skara utaf Flemings knektar
Irummet rusade, af blod bestänkta.
De hade varit hos din faririan
Och fordrat der, att med den rest af säd,
Som våld och krig uppå hans åker lemnat,
Han genast skulle deras säckar fylla.
Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog,
Den fräckaste han lyfte upp och slog
Iblod till marken ned. De öfrige
Hans folk ur rian dref; en strid begynte,
Der knekten kom till korta. Flyende,
Förföljdeaf de våra, in de bröto
Uti din faders hus. Ej mer blott ord
Och armkraft gällde der, men spjut och pilar.
Då lyfte en soldat dig på sin arm,
Gick fram med dig till fönstret,ropande: