Kan man bli sjuk av ord? - Bris

Kan man bli 

sjuk av ord? 

Det osynliga våldet mot själen 2008 

En studie om psykisk barnmisshandel och 

emotionell omsorgssvikt i BRIS barnkontakter år 2007 

#1/2008

BRIS Kanslier 

Riksförbundet BRIS 

Karlavägen 121 

115 26 Stockholm 

Tel: 08-598 888 00 

Fax: 08-598 888 01 

E-post: info@bris.se 

BRIS region Nord 

Kungsgatan 36 

903 25 Umeå 

Tel: 090-203 65 10 

Fax: 090-203 65 11 

E-post: bris.nord@bris.se 

BRIS region Väst 

Hvitfeldtsgatan 14 

411 20 Göteborg 

Tel: 031-750 11 30 

Fax: 031-750 11 31 

E-post: bris.vast@bris.se 

BRIS region Mitt 

Karlavägen 121 


Tel: 08-598 888 10 

Fax: 08-598 888 11 

E-post: bris.mitt@bris.se 

BRIS region Syd 

Östra Rönneholms - 

vägen 7 

211 47 Malmö 

Tel: 040-690 80 70 

Fax: 040-690 80 71 

E-post: bris.syd@bris.se 

BRIS region Öst 

Korsgatan 2, Hus E 

602 33 Norrköping 

Postadress: BRIS 

601 86 Norrköping 

Tel: 011-440 05 50 

Fax: 011-440 05 51 

E-post: bris.ost@bris.se 

2008 • Kan man bli sjuk av ord? 

– Barnens Rätt I Samhället – är en ideell, partipolitiskt och religiöst 

BRIS obunden organisation som bistår barn och ungdomar som far illa. BRIS 

är en länk mellan barn, vuxna och övriga samhället. Kärnan i BRIS verksamhet är 

Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen dit barn och ungdomar upp till 18 år anonymt 

och kostnadsfritt kan vända sig när de behöver stöd av en vuxen. BRIS fungerar 

också som opinionsbildare och remissinstans för att öka vuxnas respekt för barn som 

individer och för att de principer som slagits fast i FN:s barnkonvention ska tillämpas 

fullt ut. BRIS använder sin samlade kunskap om barns och ungdomars situation för 

att på olika plan informera, påverka och skapa opinion i barnrättsliga frågor. BRIS tar 

även emot samtal från vuxna som behöver någon att prata med om egna eller andras 

barn. 

BRIS bildades år 1971 och är organiserat i ett riksförbund med fem regionala 

kanslier. Kanslierna finns i Malmö, Göteborg, Norrköping, Stockholm och Umeå. 

BRIS verksamhet bygger på frivilligt arbete samt ekonomiska bidrag och gåvor från såväl 

privata som offentliga givare. BRIS har sammanlagt 500 frivilliga medarbetare som 

bemannar Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen. De frivilliga medarbetarna rekryteras, 

utbildas och handleds av anställd BRIS-personal. BRIS Vuxentelefon – om barn, 

bemannas vanligtvis av anställda BRIS-ombud och kostar som ett vanligt samtal. 

Barnens Hjälptelefon 

– för dig upp till 18 år. 

0200-230 230 

Måndag till fredag: kl 15-21 

Lördag, söndag och helgdag: kl 15-18 

BRIS Vuxentelefon – om barn 

077-150 50 50 

Måndag till fredag: kl 10-13 

2 

BRIS-mejlen 

www.bris.se 

BRIS-mejlen ger personligt svar inom några 

dagar. På Diskussionforum som också finns 

på BRIS.se kan barn och ungdomar kommunicera 

med varandra med översyn av en 

vuxen moderator.

Alla barn föds med 

en drivkraft för att 

leva och en potential för 

att utvecklas. 

Samman fattning 4 

Bakgrund 5 

Definition av begreppen 

Syfte och fråge ställ ningar 

Material & metod 

Res ultat 

8 

11 

12 

13 

Pro ces sen 15 

Fam ilje för håll an den & risk fakt orer 17 

A.1. Vuxnas missbruk 18 

A.2. Vuxnas ohälsa 18 

A.3. Vuxnas oförmåga 19 

A.4. Styvföräldrar 20 

A.5. Adoptivföräldrar 20 

A.6. Föräldrar från andra kulturer 21 

A.7. Syskon med stora behov 21 

A.8. Barnets egen partner 21 

A.9. Skolan 21 

Hur går det till? 23 

AktiV PSykiSk miSShAndel 24 

B.1. Att utsättas för verbal tyranni 24 

B.2. Att utsättas för hot och straff 24 

B.3. Att utsättas för aggressioner och hat 25 

B.4. Att få skuld och orimligt ansvar 26 

B.5. Att utsättas för fysisk misshandel 27 

B.6. Att utsättas för sexuella övergrepp 27 

B.7. Att bli mobbad 27 

PASSiV PSyk iSk miSS hAndel 28 

B. 8. Emotionell omsorgssvikt 28 

ind irekt PSyk iSk miSS hAndel 29 

B. 9. Vittne till våld, hot och aggressioner 29 

Barnets respons gentemot familjen 31 

C.1. Att anpassa sig 32 

C.2. Att protestera 32 

C.3. Att skydda sig genom att dra sig undan 32 

tel 08-598 888 00 

www.bris.se 

PG 901504-1 

Text Karin Johansson 

Foto Johan Bergling, omslag Ingvor Farinotte 

Form Helena Lunding 

Illustrationer Lena Sjöberg/Söderberg Agentur 

Tryck Grafiska Punkten, Växjö 

3 

innehåll 

Effekter för barnet 35 

d.1. Reaktioner och respons 36 

d.2. Blåmärken i själen 38 

d.3. Symtom på psykisk ohälsa 38 

d.4. Övriga konsekvenser 40 

Strategier & uttryck 43 

E.1. man försöker lösa problemen 44 

E.2. man försöker stå ut med situationen 44 

E.3. man försöker förstå 44 

E.4. man agerar utåt 44 

E.5. man vänder det mot sig själv 45 

E.6. man vill ha hjälp 45 

E.7. man vill flytta hemifrån eller dö 45 

Sköl den som hind rar 47 

F.1. Barnets hinder 48 

F.2. Föräldrars hinder 48 

F.3. hjälparens hinder 48 

Vad händer i mötet med hjälp aren 

och vad blir resultatet? 51 

G.1. man får adekvat hjälp men den är bristfällig 52 

G.2. Åtgärder vidtas som förvärrar situationen 52 

G.3. man fick adekvat hjälp som man var nöjd med 53 

Sam band 55 

Barns språk när de be rätt ar 57 

Dis kus sion 60 

A. Barnens bild av familjen 61 

B. de olika formerna av psykisk misshandel 63 

C. effekter av psykisk misshandel 

och emotionell omsorgs svikt 65 

d. mötet med hjälparen, åtgärder och resultat 67 

H. Samband 69 

i. Barns språk när de berättar 73 

Av slut ning 74 

Bilagor 75 

Detaljerad metodbeskrivning 77 

Litteratur 78 

2008 • Kan man bli sjuk av ord?


4 

Sammanfattning 

Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt 

är två närbesläktade former av utsatthet som 

många barn lever med, ofta utan att omvärlden 

uppmärksammar vare sig vad barnen utsätts för 

eller vilka konsekvenser det får för dem och ofta 

utan att barnen får den hjälp och det stöd som de 

skulle behöva. 

väldigt lite finns skrivet om detta i svensk forskning och klinisk 

dokumentation. Då BRIS har tillgång till en unik databas med 

över 21 000 kontakter med barn varje år där barn, tack vara att 

de är anonyma, väljer att berätta sådant som de kanske aldrig tidigare 

berättat för någon, finns möjlighet till fördjupningsstudier 

om barns utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, 

som kan ge kunskap som annars skulle vara svår att få. 

Denna studie har gjorts utifrån 1 161 kontakter där barn själva valt 

att berätta om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, 

begrepp som de oftast inte använder själva. 

Det går att identifiera vissa typer av riskfaktorer som har betydelse 

för att barn ska löpa extra stor risk att drabbas av psykisk 

misshandel och emotionell omsorgssvikt, till exempel familjer där 

det förekommer missbruk eller familjer där någon vuxen lider av 

psykisk sjukdom. Men emotionell omsorgssvikt kan också uppträda 

i socialt välfungerande familjer och då som ett resultat av att 

föräldrar arbetar för mycket eller av andra anledningar väljer att 

prioritera annat än barnen. 

Att leva med psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt 

innebär en ökad risk för att drabbas av psykisk ohälsa, ökad risk 

för att skolarbetet drabbas och ökad risk för negativa sociala konsekvenser. 

När barn och ungdomar i dessa former av utsatthet söker hjälp 

hos elevhälsan, socialtjänsten eller bup möts de ibland av oförståelse. 

Det uppstår en sköld som hindrar såväl barnet från att berätta 

om sin situation som ”hjälparen” från att lyssna. Skölden blir ett 

hinder i kommunikationen. Både föräldrar, barn och hjälpare bidrar 

till att skapa och upprätthålla denna sköld. 

Ett annat skäl till att det är svårt för barn att nå fram till vuxna 

utanför familjen med sitt hjälpbehov, är att barnen använder ord, 

vars allvarliga innebörd de vuxna inte alltid förstår. 

Studien har gjorts av Karin Johansson, utredare och leg. psykolog 

i samarbete med utvecklingssekreterare Peter Irgens. Båda är 

anställda inom BRIS. Vi vill framföra ett varmt tack till alla som 

hjälpt till med att granska studien och kommit med synpunkter 

och kloka idéer; Inga Tidefors, Eja Pedersen, Annalena Ståhl, 

Eva Waltré, Eva Stenelund, Tomas Jonsland, Ingeborg Moqvist 

och Cecilia Nauclér.

Bakgrund 

BRIS, Barnens Rätt i Samhället, är en ideell organisation som arbetar för att alla 

barn i Sverige ska få en barndom och uppväxt som motsvaras av de krav som 

ställs i FNs Konvention om barnens rättigheter. Stödverksamheten i BRIS består 

av Barnens Hjälptelefon, BRIS-mejlen och BRIS Vuxentelefon om barn. Under 

2007 hade BRIS över 21 000 stödjande kontakter med barn och ungdomar som 

på ett eller annat sätt bad om hjälp eller bara ville ha kontakt med en vuxen. 

cirka hälften av dessa kom via telefon och hälften 

via mejl. BRIS får ta del av många hemligheter. 

Då barn och ungdomar är helt anonyma när 

de vänder sig till BRIS vågar de berätta om sådant 

som de aldrig berättat för någon annan. Ibland 

har de under många år ensamma burit på tunga 

hemligheter. Många är i ett stort och akut behov 

av hjälp. Många har redan kontakt med myndigheter 

och professionella hjälpare men tycker inte 

att den hjälp de får räcker. 

BRIS driver ett opinionsbildande arbete som 

grundar sig på den information barnen ger i stödverksamheten. 

I BRIS omfattande databas finns 

5 

många berättelser från barn som utsätts för olika 

former av misshandel, övergrepp och omsorgssvikt. 

Behovet av relationer 

Alla barn föds med en drivkraft för att leva och 

en potential för att utvecklas. Jung/von Franz 

(1992) beskriver utvecklingsprocessen (i deras 

termino logi kallad individuationsprocessen) 

som ett långsamt, omärkligt, fortgående växande 

som inte kan åstadkommas genom medveten 

ansträngning eller viljestyrka utan sker ofrivilligt 

och naturligt. Individuationsprocessen är sam- 



spelet mellan de medfödda anlagen och de yttre 

öden som möter människan. 

Varje steg i barnets utveckling kräver en plattform 

att stå på, en känsla av säkerhet om vad det 

är som gäller så här långt. Behovstillfredsställelse, 

förutsägbarhet och stabilitet är viktiga grundstenar 

i plattformen. ”För att spädbarnet ska kunna 

använda föräldern som en trygg bas, utifrån vilken 

det kan utforska världen, måste det ha haft 

tillräckligt mycket erfarenhet av att föräldern har 

hört, förstått och velat hjälpa barnet.” (broberg 

m.fl. 2006) Förmågan att uthärda och vänta på 

behovstillfredsställelse utvecklas inte genom att 

barnet utsätts för tidig frustration, utan genom 

tryggheten i att någon ser behoven och tillfredsställer 

dem. Emotionell omsorgssvikt i form av 

utebliven stimulans och behovstillfredsställelse 

kan få ett litet barn att sluta sig inom sig själv och 

uppvisa i det närmaste autistiska drag. Detta är 

vad många adoptivföräldrar möter när de hämtar 

barn i länder där 

barnen från sin första 

stund i livet tvingats 

konkurrera med allt 

för många andra barn 

För att kunna 

växa och utvecklas 

behöver individen 

få positiv feedback 

på sina framsteg, 

något som gäller 

alla människor. 

om uppmärksamhet 

från alltför få vuxna 

på barnhemmet. 

Samma sak kan möta 

socialtjänsten när de 

upptäcker barn vars 

liv tagit sin början i 

en tillvaro av bristande 

fysisk och emotionell 

omsorg. Bowlby 

(1973) kallade detta 

tillstånd för ”modersdeprivation”, 

vilket 

innebär att livskraften 

liksom rinner ur 

barnet i en form av 

depression, barnet blir uppgivet och ger upp sin 

strävan att leva, vilket är ett livshotande tillstånd. 

Den medicinska termen ”nonorganic failure to 

thrive (fft)” anger ett tillstånd som karaktäriseras 

av dålig viktuppgång och fysisk tillväxt till 

följd av bristande omsorg och för lite stimulans 

(wikipedia). När man i början av 1990-talet öppnade 

barnhemmen i Rumänien i samband med 

slutet av ”det kalla kriget” gavs rika möjligheter 

att studera vilka effekter barn drabbas av som ett 

resultat av bristande anknytning. 

6 

För att kunna växa och utvecklas behöver individen 

få positiv feedback på sina framsteg, något 

som gäller alla människor. Från sin allra första 

stund i livet söker barnet bekräftelse, kärlek och 

känslomässig näring från sina närmaste vårdnadshavare. 

Barnet befinner sig i en egocentrisk 

tillvaro där upplevelsen av att själv vara världens 

medelpunkt genomsyrar alla upplevelser. Vårdnadshavarnas 

spegling av barnet ska också bekräfta 

att det lilla barnet står i centrum för deras 

uppmärksamhet. Genom omvärldens bemötande 

bygger barnet sakta men säkert upp sin bild 

av sig själv och världen. Om bemötandet är gott 

och varmt får barnet en känsla av att världen är en 

god och varm värld att leva i. Barnet fylls också 

av känslan av att själv vara god och värd att älskas, 

vilket är grunden till den självbild och självtillit 

som ska utvecklas. 

Crafoord (1993) beskriver vad som händer i 

samspelet mellan barn och föräldrar och benämner 

det som den ”utvecklande dialogen”. I 

dialogen finns ett ständigt känslomässigt flöde, 

vars strömmar och kvaliteter bestämmer barnets 

möjligheter att bygga upp sitt inre referenssystem. 

Bekräftelse är det centrala och ett positivt flöde 

stimulerar barnet och hjälper det att öppna och 

utveckla sitt inre referenssystem. Bekräftelsen i 

dialogen är en komplicerad process som hämtar 

material från föräldrarnas eget inre referenssystem, 

vilket förhoppningsvis gör det möjligt för 

dem att se barnet och dess behov och bekräfta det 

på ett känslomässigt nyanserat och adekvat sätt. 

Rogers (1961) använder begreppet ”en hjälpande 

relation”, vilket kan vara både en relation mellan 

barnet och vårdnadshavaren, relationen mellan 

barnet och den person (professionell eller annan) 

som barnet söker hjälp hos men även relationen till 

exempelvis en lärare. En hjälpande relation kan 

definieras som en relation som ger uppskattning, 

uttrycksmöjligheter och funktionell användning 

för de latenta inre resurser som individen besitter. 

Sålunda en relation som gynnar utveckling. 

En stabil grund att bygga sitt liv på 

I de första nära relationerna bygger barnet upp 

fundamentet till sin världsbild och bilden av sig 

själv. Barnets inre värld, dess tankar och känslor 

blir en slags spegelbild av den värld det vistas i. 

Om barnet har en väl fungerande relation till en 

eller flera stabila, trygga och kärleksfulla vuxna, 

kommer även barnets inre värld att bli trygg och 

stabil. Känslan av att vara en individ som är värd

att få ett gott liv och 

att det goda finns 

och är möjligt att få, 

blir till ett fundament, 

en grund som 

resten av utvecklingen 

kan byggas på. 

När barnets tillvaro 

präglas av kontinuitet 

och förutsägbarhet 

kommer barnet 

också att känna tilllit 

till andra vuxna 

människor och 

andra barn. Om de 

vuxna runt barnet 

själva har ett språk 

för att förklara livshändelser, livsvillkor, känslor 

och tankar kommer barnet också att utveckla sådana 

förmågor. Språket som förklarar den yttre 

och inre världen blir ett viktigt redskap som 

hjälper barnet att hantera händelser i livet och 

att bygga nära relationer till andra människor. 

Detta är vad som med en anknytningsteoretisk 

term kallas för en trygg bas (bowlby, 1988). 

Barn och trauma 

Det finns en växande kunskap om att barn 

som utsätts för fysisk misshandel och sexuella 

övergrepp inte bara skadas fysiskt utan också 

psykiskt. Övergrepp är traumatiska upplevelser 

som kan leda till psykiska besvär också långt efter 

det att övergreppen upphört. Trauma kännetecknas 

av händelser som är överväldigande och 

okontrollerbara och som innebär en extraordinär 

psykisk påfrestning för de barn eller ungdomar 

som drabbas. Vanligtvis sker detta hastigt och 

oväntat, men vissa händelser upprepar sig i mer 

eller mindre samma form, som till exempel misshandel 

och sexuella övergrepp, utan att barnen 

kan förhindra detta. (dyregrov, 1997) De trauman 

som består av upprepade upplevelser kallas 

kumulativa trauman och de psykiska effekterna 

byggs upp över tid. Barn reagerar således både 

omedelbart och på längre sikt. Några barn kan 

reagera med förfäran, protest och ett slags känslostorm 

medan andra barn blir som förlamade. 

Dyregrov beskriver normala efterreaktioner som 

visar att vårt mentala system behöver tid för att 

bearbeta det som skett. Några av de vanligaste 

efterreaktionerna, som kan beskrivas som krisreaktioner, 

är rädsla och ångest, sömnsvårighe- 

7 

ter, skuldkänslor, koncentrationsproblem, inlärningssvårigheter, 

nedstämdhet och depression, 

psykosomatiska reaktioner, ätstörningar, beteendestörningar 

och relationsproblem. Senare 

forskning visar också att trauman under barndomen 

kan ge efterverkningar långt senare i livet. 

Detta gäller både när barn och ungdomar utsätts 

för kumulativa trauman och efter en enstaka 

traumatisk händelse. På längre sikt kan detta 

enligt Dyregrov bland annat orsaka störningar 

i personligheten, problem i relationer till andra 

människor, störningar i den biologiska utvecklingen, 

försvagad självtillit och självkänsla samt 

inlärningssvårigheter. 

Via forskning har också konsekvenser av 

psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt 

belysts. Forskning har visat att psykiska 

problem av känslomässig, beteendemässig och 

kognitiv natur kan förknippas med utsatthet för 


Problemen kan visa sig senare i barndomen eller 

under tonårstiden och kan kvarstå i vuxenlivet. 

(glaser, 2002). 

Om barnet i ett tidigt skede får hjälp att bearbeta 

traumat minskas risken för psykiska svårigheter 

på kort och lång sikt. Familjens sätt att 

handskas med erfarenheterna, familjens nätverk 

eller barnets tillgång till andra och mer välfungerande 

vuxna runt barnet har också betydelse för 

bearbetningen. Salutogena faktorer (friskfaktorer) 

kan ha avgörande betydelse för vilka effekter 

ett trauma får för ett barn på längre sikt. 



8 

Definition 

av begreppen 

Det var svårt att fastlägga 

en kort definition som tog 

hänsyn till alla nyanser i 

och aspekter av fenomenen 

psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt. 

Psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt 

kan uppstå vid ganska 

många olika slags 

förhållningssätt mot barn 

och det kändes viktigt att 

inte utelämna något av 

detta i definitionen.

Killén (2003) och Hindberg (2003) föreslår definitioner 

som innefattar konsekvenserna av 

psykisk misshandel, vilket då skulle innebära att 

allt bemötande som leder fram till dessa konsekvenser 

är att betrakta som psykisk misshandel. 

Man kan tycka att definitionen då blir något begränsad 

i det att den förutsätter konsekvenserna 

för att definitionen ska uppfyllas. Ett destruktivt 

förhållningssätt kan ju vara psykisk misshandel 

även om det inte leder till att barnet reagerar i 

enlighet med definitionen, det vill säga att förhållningssättet 

”är förödande för eller förhindrar 

utvecklingen av en positiv självbild hos barnet” 

(killén) eller ”stör barnets intellektuella och 

emotionella utveckling, sociala kompetens och 

förutsättningar för nära känslomässiga relationer.” 

(hindberg) Samtidigt ger detta sätt att 

formulera definitionen en öppenhet för att begreppen 

kan innehålla former av psykisk misshandel 

som man inte tänkt sig men som visar sig 

vara psykisk misshandel eftersom de leder till de 

nämnda konsekvenserna. 

Definition av psykisk misshandel 

När man resonerar kring och försöker förstå fenomen 

som psykisk misshandel behöver man en 

definition som ramar in begreppet. I litteratur 

och forskning definierar man begreppet på snarlika 

sätt. 

Psykisk misshandel är ett permanent för hållnings 

sätt hos föräldrar eller andra vårdnadshavare 

som är förödande för eller förhindrar utvecklingen 

av en positiv självbild hos barnet. 

Kari Killén (2003) 

Psykisk misshandel är varje handling eller 

underlåtenhet att handla som stör barnets 

intellektuella och emotionella utveckling, självkänsla, 

sociala kompetens och förutsättningar 

för nära känslomässiga relationer. 

Barbro Hindberg (2003) 

När vi har kategoriserat de barnkontakter som vi 

haft i BRIS, har vi utgått från den definition som 

den statliga Barnmisshandelsutredningen 2001, 

under ledning av Bodil Långberg, kom fram till. 

Den är ganska heltäckande men tar inte med 

mobbning som en situation där det förekommer 

psykisk misshandel, ofta i form av kränkningar, 

hot och social isolering, vilket man skulle kunna 

komplettera den med. 

9 

Barnmisshandelsutredningen 

2001 

SOU 2001:72 

”Barnmisshandel i form av psykiskt våld. 

Psykisk barnmisshandel innebär att en vuxen 

person systematiskt eller oftast under 

lång tid utsätter ett barn för nedvärderande 

omdömen, nedbrytande behandling 

eller avsiktligt känslomässigt lidande. det 

kan även vid allvarliga fall handla om en 

enstaka företeelse för att betecknas som 

misshandel. 

Som psykisk barnmisshandel räknas t.ex. 

orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande, 

kritik, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, 

orimliga krav, påtvingad isolering från 

sociala kontakter och åldersanpassade 

aktiviteter eller konstant vägran att lyssna 

på barnets synpunkter. 

Som exempel på nedbrytande behandling 

kan nämnas fostran till asocialt 

beteende eller kriminalitet. Vissa skadliga 

expositioner skall också ses som psykisk 

misshandel, t.ex. att barnet tvingas bevittna 

(se eller höra) våld i sin närmiljö eller 

leva i en miljö där våld eller hot om våld 

förekommer ofta. 

Psykiskt lidande hos ett barn kan ta sig uttryck 

i skräck, ångest, glädjelöshet eller negativ 

påverkan av barnets självförtroende. 

i alla former av fysiska övergrepp mot 

barn, inklusive sexuella övergrepp, ingår 

psykisk misshandel. 

Kränkningar 

kränkning innebär att en vuxen person, oftast 

under lång tid skadar eller äventyrar 

barnets psykiska hälsa genom att i ord eller 

handling behandla barnet nedlåtande eller 

angripa barnets personlighet. 

kränkning (med flytande gräns mot 

psykisk barnmisshandel) kan exempel vis 

vara att på ett förnedrande sätt kommentera 

barnets utseende, språk, begåvning; 

säga att barnet är odugligt eller att syskon 

är mycket sötare och mer framgångsrika, 

förolämpa barnet fysiskt eller verbalt inför 

kamrater eller vuxna, läsa barnets dagbok 

eller liknande. 

Fysisk och psykisk misshandel samt sexuella 

övergrepp innebär alltid att barnet 

kränks. 

de psykiska skadorna vid fysisk misshandel 

och sexuella övergrepp är oftast allvarligare 

än de tillfogade fysiska skadorna.” 



Definition av emotionell omsorgssvikt 

När det gäller emotionell eller känslomässig omsorgssvikt 

så är det ett begrepp utredaren valt att 

använda för att beskriva det som förekommer i 

gränslandet till psykisk misshandel. Om psykisk 

misshandel beskriver ett mer aktivt destruktivt 

förhållningssätt till barnet, så beskriver emotionell 

omsorgssvikt snarare ett passivt förhållningssätt, 

en brist i relationen till barnet som tar 

sig uttryck i frånvaro av de komponenter i relationen 

mellan vårdnadshavare och barn som skulle 

vara stärkande för barnet. Relationen präglas av 

avsaknad av psykiskt och känslomässigt stärkande 

komponenter. Istället för emotionell omsorg 

uppstår ett tomrum där denna skulle vara och 

den ersätts inte av något annat. Frånvaron av 

känslomässig omsorg kan i vissa fall ersättas av 

psykisk misshandel vilket då försätter barnet i en 

dubbelt belastande situation. Man skulle kunna 

beteckna emotionell omsorgssvikt som det primära 

tillståndet, det tillstånd som ligger till 

grund för att det ska bli möjligt att även utsätta 

barnet för psykisk misshandel. Det närmaste en 

renodlad definition av begreppet emotionell omsorgssvikt 

man kan komma finner man i Barnmisshandelsutredningens 

definition av psykisk 

försummelse (se ruta). 

Man skulle också i en kort sammanfattning 

kunna definiera psykisk misshandel som olika 

former av systematisk destruktiv kommunikation 

med psykiskt nedbrytande effekter, samt 

emotionell omsorgssvikt som olika former av 

systematiskt utelämnad konstruktiv kommunikation 

som förhindrar psykisk uppbyggnad. 

Man bör även lägga till att psykisk misshandel 

kan utgöras av en enstaka påfrestning, om den 

är tillräckligt kraftfull, till exempel ett väldigt 

aggressivt eller förnedrande angrepp såsom en 

våldtäkt eller misshandel. 

10 

Psykisk 

försummelse 

(SOU 2001:72) 

”Psykisk försummelse innebär att en vuxen 

person, oftast under lång tid, skadar 

eller äventyrar barns psykiska hälsa eller 

utveckling genom att underlåta att tillgodose 

ett barns grundläggande behov av 

t.ex. uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, 

vägledning, stimulans och undervisning. 

Psykisk försummelse kan t.ex. vara otillgänglighet 

och känslomässig likgiltighet 

för barnet (med flytande gräns mot psykisk 

misshandel), underlåtenhet att ge 

barnet erfarenheter, att lära barnet vad 

som är rätt och fel och att se till att barnet 

får skolutbildning. 

Alla tänkbara aspekter av barns utveckling 

avses med definitionen, t.ex. 

fysisk, psykisk, känslomässig, social, moralisk, 

intellektuell och utbildningsmässig. 

Som barnmisshandel räknas även 

försummelse att respektera barnets rättigheter.”

Syfte och 

fråge ställ ningar 

Syftet med studien var att utifrån barnets perspektiv försöka förstå och 

beskriva den psykiskt nedbrytande process som psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt innebär för de barn och ungdomar som drabbas. 

Följande frågor var utgångspunkten: 

1 Vad berättar barn om psykisk misshandel 

och emotionell omsorgsbrist? (övergripande 

fråga) 

2 Kan man utifrån barns berättelser identifiera 

speciella riskfaktorer? 

3 Hur beskriver barn att den psykiska misshandeln 

går till? 

4 Hur beskriver barn att det går det till när 

de utsätts för emotionell omsorgssvikt? 

5 Vilka effekter får psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt för barnet och 

vilka konsekvenser beskriver barn att de 

drabbas av? 

6 Hur uttrycker och förmedlar barn sina 

upplevelser och vilka strategier använder 

barn för att hantera sin situation? 

7 Vad, enligt barns beskrivningar händer, 

när de söker hjälp? 

8 Vilken hjälp får barnet och vad händer i 

mötet med hjälparen? 

11 

Studien är gjord med målsättningen att belysa 

barnets perspektiv i den psykiskt nedbrytande 

process som psykisk barnmisshandel och emotionell 

omsorgssvikt innebär. Utifrån föräldrars 

och professionella hjälpares perspektiv skulle 

barnens situation troligen beskrivas annorlunda. 

Men det perspektivet ser inte BRIS som sin uppgift 

att belysa. De barn som väljer att kontakta 

BRIS för att berätta om sina erfarenheter, är i 

första hand barn och ungdomar vars situation 

ännu inte kommit till hjälpande instansers kännedom 

eller de som inte är nöjda med de försök 

att hjälpa dem, som gjorts från samhällets sida. 

Vår förhoppning är att studien ska leda till ökad 

kunskap om barn som tillhör en utsatt grupp 

och som inte alltid får den hjälp som de behöver 

och vill ha. 


Material 

& metod 

de rika berättelser som barn och ungdomar förmedlar till 

BRIS ger oss ett unikt material att bearbeta och analysera. 

Varje år får BRIS över 20 000 berättelser där barn på eget 

initiativ berättar om sina liv, sina tankar och känslor. Vi 

vet sedan länge att vi många gånger får ta del av berättelser 

och hemligheter som barnet aldrig tidigare vågat delge någon. 

Vi känner ett stort ansvar att förvalta detta material 

på bästa sätt så att den kunskap som ryms i berättelserna 

kommer makthavare, myndigheter och yrkesutövare, 

men även privatpersoner till del. Vi ser det som en viktig 

uppgift att försöka förmedla barnens röster så mycket som 

möjligt utifrån deras eget perspektiv. 

Den kvantitativa informationen i denna 

studie kan inte sägas vara representativ 

för gruppen ”alla barn i Sverige”. Siffrorna 

säger således ingenting om hur vanligt det 

är med psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt. Siffrorna säger inte heller 

något om hur vanligt förekommande 

det är bland de barn som väljer att kontakta 

BRIS. Denna form av utsatthet kan 

mycket väl förekomma även hos många 

av de barn som valt att berätta om något 

annat. Däremot berättar siffrorna hur 

stor andel av de barn och unga som kontaktar 

BRIS som berättar om just de här 

ämnena. 

Det betyder att det kvantitativa resultatet 

troligen skiljer sig troligen från vad 

som skulle framkomma vid en enkätundersökning av ett 

slumpmässigt urval av svenska barn. Siffrorna i tabell 2 

(bilaga), resultatet från kodningen, ger en uppfattning om 

förekomsten av de olika formerna av psykisk misshandel 

i materialet. 

De barnkontakter som analyserades var ett urval av de 

sammanlagt drygt 21 000 kontakter som BRIS hade med 

barn under år 2007. Urvalet bestod av dokumentation 

från telefonsamtal och mejl från barn och ungdomar som 

själva valt att kontakta BRIS och själva valt vad de vill 

berätta. Dokumentationen består av jourarens 1 kategorisering 

av kontaktområde, jourarens samtalsbeskrivning 

samt de genuina mejltexterna.Vi har inte ställt samma 

frågor till alla barn utan bara gjort det möjligt för dem 

att berätta vad de har på hjärtat. I en tidigare kvantitativ 

sammanställning av hela databasen för år 2007, vilken redovisats 

i BRIS-rapporten 2008, visade sig ca 9 procent 2 av 

1 de ideella medarbetare i BriS som svarar på barnens 

telefonsamtal och mejl kallas jourare. 

2 Vid den direkta dokumentationen av kontakterna 

handlar 4 procent om psykisk misshandel. Vid en särskild 

genomgång av kontakterna ser man att det snarare 

förekommer i upp till 9 procent av kontakterna. 


kontakterna handla om psykisk misshandel och en okänd 

andel 3 om emotionell omsorgssvikt. De kontakter som 

ligger till grund för denna studie har inkommit mellan 

januari-augusti 2007. 1 161 kontakter har analyserats. 

För att generera ny kunskap om och förståelse för den 

process som barn och ungdomar blir indragna i när de utsätts 

för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, 

har vi valt en kvalitativ analysmetod. En kvalitativ analysmetod 

används för att generera teori ur en textmassa som 

i detta fall utgörs av barnens genuina mejltexter inkomna 

till BRIS-mejlen samt den skriftliga dokumentation som 

gjorts av BRIS telefonjourare efter 

varje telefonsamtal till Barnens 

Hjälptelefon. 

Materialet har läst igenom noga 

och kodats i flera omgångar. Analys 

är inte en linjär process av att 

endast röra sig från en fas till en 

annan. Istället är det en mer återupprepande 

process, där rörelse 

framåt och bakåt är nödvändigt, 

genom de olika faserna (braun 

& clarke). Under en inledande 

förutsättningslös genomläsning 

registrerades ca 250 koder. Den 

övergripande frågan ”Vad berättar 

barn och ungdomar för BRIS 

om psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt” var utgångspunkten. 

Alla data i texterna har inte kodats utan bara 

de som på något sätt svarar på den övergripande frågan. 

Allt eftersom data samlades in och ett mönster började 

skönjas, gick det att formulera ett antal underliggande 

frågeställningar utifrån vilka ytterligare analys gjordes. 

Den inledande kodningen var öppen i den bemärkelsen 

att det inte fanns några förväntningar på vilka koder som 

skulle hittas, bara att de på något vis skulle relatera till den 

övergripande frågan. 

en mer detaljerad metodbeskrivning återfinns i slutet av 

bilagan. 

3 i det statistikformulär som BriS jourare fyller i efter varje 

kontakt med ett barn för att samla kvantitativ statistik, 

har hittills inte funnits någon kryssruta för emotionell 

omsorgssvikt. därför finns ingen siffra på hur stor andel av 

kontakterna som utgörs av detta. men vid en genomläsning 

av texterna inför BriS-rapporterna 2007 och 

2008 fann vi att ett överraskande stort antal kontakter 

handlade om detta. 153 av dessa kontakter markerades 

i efterhand och ingår i det nu analyserade materialet. 

12

Res ultat 

Generellt om resultatet 

Totalt omfattade denna studie 1 161 kontakter 

från januari – augusti 2007 4 , med 

barn och ungdomar som själva valt att berätta 

om sådant som vi senare kategoriserade 

som psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt. Av dessa var 639 kontakter 

via telefon och 522 kontakter via BRISmejlen. 

84 procent av kontakterna handlade 

om flickor, 16 procent om pojkar och 

4 kontakter där vi inte visste barnets kön. 

Medelåldern var 14,35 år, vilket var ungefär 

samma medelålder som på samtliga kontakter 

till BRIS (14,1 år). (tabell 0) 

Vi kunde se att fenomenen psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt ofta 

sitter ihop med andra problem. Många 

av de berättelser som BRIS fått ta del av 

innehåller flera komponenter samtidigt i 

form av beskrivningar av familjens historia, 

ofta med skilsmässor och långvariga 

familjekonflikter. Barnen berättar om hur 

omogna styvföräldrar kommit in i deras 

liv, beskriver hur den psykiska och fysiska 

misshandeln går till och vilka former den 

emotionella omsorgssvikten tar sig. Barnen 

beskriver också hur de mår och vilka fysiska 

och psykiska symtom de lider av. Ibland 

finns även en beskrivning av hur det gått 

när barnet sökt hjälp hos någon utanför familjen, 

på grund av att de mått så dåligt att 

de inte längre orkat försöka hantera problemen 

ensamma. 

Resultatet redovisas under rubriker som 

beskriver processens olika delar i tur och 

ordning. Texten kompletteras i vissa fall 

med exempel från barnens berättelser. Som 

kommer att märkas går en del av kategorierna 

in i varandra och det finns inga vattentäta 

skott emellan dem, de är ofta inte 

varandra ömsesidigt uteslutande vilket 

innebär att vissa begrepp uppträder under 

mer än en rubrik. Till exempel är självskadebeteende 

både en strategi för att hantera 

sin smärta, ett symtom på psykisk ohälsa, 

ett sätt att respondera gentemot familjen 

och ett sätt att skicka signaler (uttryck) till 

omvärlden. 

4 Av totalt 14 217 under perioden. 

13 



Barnens boende 

Som framgår av tabell 3, skiljer sig barnens boende 

i de undersökta kontakterna något från barnens 

boende i BRIS kontakter totalt för samma 

period 2007. Bland dessa barn är det mindre 

andel som bor i kärnfamilj, större andel som bor 

med en ensamstående mor eller far och större 

andel som bor i styvfamilj. 

Kontaktområde 

Som framgår av tabell 4 skiljer sig dessa kontakter 

en hel del jämfört med BRIS kontakter 

totalt för samma period, när det gäller jourarnas 

registrering av kontaktområden. De kontakter 

som denna studie bygger på handlar fyra gånger 

så ofta om fysisk misshandel, mer än tre gånger 

så ofta om missbruk i familjen och fysisk/psykisk 

ohälsa i familjen, dubbelt så ofta om familjekonflikter, 

skilsmässoproblem, sexuella övergrepp, 

sorg och stress, jämfört med alla barnkontakter 

under samma period. Psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt sitter alltså ofta ihop 

med andra problem. 

Förövare vid psykisk misshandel 

Som framgår av tabell 5 är det i första hand barnets 

egen pappa (27 procent) och mamma (21 

procent) som utsätter barnet för psykisk misshandel. 

I 14 procent av fallen är både pappa och 

mamma tillsammans de som utsätter barnet. 

Sammanlagt återfinns 73 procent av förövarna 

inom familjen och 22 procent av förövarna är 

jämnåriga. Ser man på förövarnas kön, utgörs 52 

procent av män/pojkar, 25 procent av kvinnor/ 

flickor och i 23 procent av kontakterna utgörs 

förövarna av båda könen tillsammans. 

14 

Variation i kön, ålder och boende 

mellan olika former av misshandel 

Vad beträffar det utsatta barnets kön, visar siffrorna 

en något större andel pojkar som utsatts 

för fysisk misshandel, jämfört med i det totala 

antalet kontakter samt en övervikt för flickor när 

det gäller sexuella övergrepp. Både för psykisk 

misshandel och sexuella övergrepp är medelåldern 

något högre än för det totala antalet kontakter. 

När det gäller både psykisk och fysisk 

misshandel ser vi en överrepresentation av barn i 

familjer där föräldrarna genomgått en skilsmässa. 

(tabell 6) 

Övriga jämförelser 

Vi har jämfört kontakterna om psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt med hela databasen 

av barnkontakter från samma tid år 2007 

utifrån ytterligare några aspekter. Kontakterna 

om psykisk misshandel tar i genomsnitt avsevärt 

längre tid i anspråk jämfört med medelvärdet för 

det totala antalet kontakter, 25 minuter jämfört 

med 18 minuter per kontakt. Mejl om psykisk 

misshandel och emotionell omsorgssvikt innehåller 

i genomsnitt 55 procent mer ord än ”normalmejlet”. 

Arbetet bygger på ett omfattande material, 

vilket avspeglas i presentationen av resultatet. 

För att underlätta läsningen presenteras först 

en modell över hur data hänger samman med 

varandra. Därefter inleds presentationen av varje 

huvudtema med en tabell över vilka teman som 

återfinns under respektive huvudtema.

Pro ces sen 

A 

Familjen 

A = Riskfaktorer. Barnens bild av 

familjen 

B = Olika former av psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt 

som barnet utsätts för. 

C = Barnets respons gentemot 

familjen. 

D = Effekter för barnet, reaktioner och 

inre konsekvenser. 

Figur 1 

Modellen (fig. 1) illustrerar den process som utkristalliserar 

sig ur barnens berättelser. I modellen 

är barnet (D) den centrala figuren, eftersom 

det är barnets perspektiv som hela studien utgår 

ifrån och det är med hjälp av barnens berättelser 

vi får bilder av vad som händer och hur det 

hänger ihop. Barnen har för att beskriva sin situation 

lämnat information som de själva ansett 

vara relevant, för att vi på BRIS ska förstå deras 

situation. Processen kan beskrivas som ett flöde 

som utgår ifrån familjen (A) och de beskrivningar 

som finns av föräldrar, styvföräldrar, andra 

vuxna, syskon, släktingar och egna partners. Vi 

får en bild av vissa riskfaktorer som visar sig vara 

vanligt förekommande i dessa beskrivningar. Sedan 

följer barnens beskrivning av vad de utsätts 

för och hur det går till, dvs. själva utsattheten (B). 

Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt 

kommer att beskrivas både som två fenomen var 

för sig och sammanvävda när gränserna mellan 

dem är otydliga eller där man kan se att fenomenen 

är beroende av varandra. Detta illustreras 

med den högerriktade pilen. Barnen beskriver 

också sin egen respons gentemot familjen på vad 

de utsätts för (C). Detta illustreras av den vänsterriktade 

pilen. Som en följd av vad de utsätts 

för reagerar barnen på olika sätt och utsattheten 

B 

C 

D 

Barnet 

15 

E 

F 

Sköld 

E = Strategier / Uttryck, respons och 

kommunikation gentemot omvärlden. 

F = Sköld. Hinder för kommunikation 

(som både föräldrar, barn och 

hjälpare bidrar till). 

G = Mötet med hjälparen och vilka 

åtgärder det resulterar i. 

får olika effekter och konsekvenser för dem (D). 

Här beskriver barnen de inre processer som följer 

på utsattheten. De har sedan olika medvetna och 

omedvetna sätt att uttrycka och kommunicera 

detta på (E). Här beskrivs deras respons gentemot 

omvärlden utanför familjen och de strategier 

de använder för att hantera eller försöka lösa 

problemen. De barn som söker hjälp hos någon 

vuxen utanför familjen beskriver vad som hänt 

och händer i denna kontakt och vilken form av 

hjälp eller brist på hjälp som kontakten leder fram 

till (G). Det kan vara professionella tjänstemän 

inom socialtjänsten, sjukvården, kommunen, 

kyrkan eller skolan. Slutligen beskrivs den sköld 

eller de hinder som uppträder mellan barnen 

och den möjlige hjälparen och som byggs och 

upprätthålls med hjälp av både föräldrar, barn 

och de möjliga hjälparna (F). Denna sköld hindrar 

kommunikation om barnets situation att nå 

fram till den möjlige hjälparen. 

G 

Möjlig 

hjälpare 

utanför 

familjen 



16

Fam ilje förhåll 

an den & 

risk fakt orer 

17 

A. 1. Vuxnas missbruk 

A. 2. Vuxnas ohälsa 

A. 2. 1. Fysisk ohälsa 

A. 2. 2. Psykisk ohälsa 

A. 3. Vuxnas oförmåga 

A. 3. 1. Bristande emotionell 

kompetens 

A. 3. 2. Socialt och ekonomiskt 

välfungerande vuxna 

A. 3. 3. Svårigheter i föräldrarollen 

A. 3. 4. Skilsmässor 

A. 3. 5. Ensamstående föräldrar 

A. 3. 6. Frånvarande pappor och 

mammor 

A. 3. 7. Föräldrar med andra problem 

A. 4. Styvföräldrar 

A. 5. Adoptivföräldrar 

A. 6. Föräldrar från andra kulturer 

A. 7. Syskon med stora behov 

A. 8. Barnets egen partner 

A. 9. Skolan 

A 



ett sätt att identifiera möjliga riskfaktorer är 

att titta på en över- eller underrepresentation 

av något. Man ser om det i det undersökta materialet 

går att finna fler eller färre exempel på 

vissa omständigheter än vad som återfinns i en 

normalfördelning eller i ett annat material som 

man jämför med. Här tittade vi dels på överrepresentation 

i bakgrundsvariabeln ”barnens 

boende” och dels utgick vi från den kvalitativa 

analysen av barnens berättelser för att se vilka 

omständigheter de beskrev som kunde tolkas 

som möjliga riskfaktorer. 

Generellt för alla former av psykisk misshandel 

är att den sker systematiskt och att den till 

allra största delen äger rum i situationer när inga 

utomstående har någon insyn. Bakom hemmets 

stängda dörrar förändrar människor karaktär 

och visar sidor av sig själva inför sina familjemedlemmar, 

som man väljer att inte visa i andra 

sammanhang. ”Ingen kan ana hur min pappa 

är” 5 . I den privata sfären kan man slappna av och 

släppa de normer för socialt umgänge som man 

efterlever utanför familjen. Man släpper kontrollen, 

lättar på fördämningarna och visar alla de 

former av känslouttryck som annars inte anses 

socialt acceptabla. Medvetenheten om vad som 

”inte passar sig” och om att man egentligen träder 

över gränser för vad som rent allmänt skulle 

uppfattas som respektfullt bemötande av sina 

närstående, gör att man håller isär sina olika sätt 

att relatera till människor i och utanför familjen. 

Barnen beskriver hur föräldrar uppträder på 

olika sätt hemma och utanför familjen. 

A.1. Vuxnas missbruk 

Att ha föräldrar eller andra vuxna familjemedlemmar 

som använder mycket alkohol och andra 

droger innebär en ökad risk, både för att utsättas 

för psykisk misshandel och för att drabbas av 

emotionell omsorgssvikt. I 235 eller 20 procent 

(se tabell 2.) av kontakterna berättar barnen att 

de vuxna dricker mycket alkohol eller använder 

andra droger. Alkohol och andra droger spelar 

ofta en stor roll när det gäller hur vuxna klarar 

av att hantera sin ilska och frustration och när 

det gäller förmågan att prioritera barnen och deras 

behov. Pappor blir enligt många barn argare 

och våldsammare efter att de druckit. Bland de 

alkoholdrickande papporna och styvpapporna 

dominerar risken för att de ska tappa kontrollen 

över sin ilska och få aggressionsutbrott, 

5 Samtliga exempel i detta dokument är genuina 

barncitat som hämtats ur stödverksamhetens 

databas för år 2007. exemplen är komprimerade 

och detaljer i dem är ändrade för att 

barnen inte ska kunna identifieras. Vissa stavfel 

och grammatiska fel har också korrigerats för 

att underlätta läsandet och för att ytterligare 

avidentifiera exemplen. 

18 

som ibland leder till fysisk misshandel, medan 

konsekvensen efter mammornas drickande oftare 

blir brister i den fysiska och emotionella 

omvårdnaden. Mammor dricker ibland tills de 

somnar på soffan mitt på dagen och barnen kan 

inte väcka dem förrän nästa dag. Ofta beskrivs 

att föräldrars drickande eller missbruk av andra 

droger tilltagit efter en skilsmässa eller efter en 

partners död. Extra komplicerat för barnen blir 

det när föräldern är psykiskt sjuk och dessutom 

missbrukare. 

”Min pappa dricker för mycket och blir ofta 

våldsam. Jag kom till skolan med blåmärken 

flera gånger. Alla minnen, jag kan inte glömma, 

allt som hänt finns där och det är bara så 

hemskt. Han kan helt oväntat dyka upp hemma 

hos mamma och om jag är ensam de gångerna 

då blir jag lika rädd som de gånger jag bodde 

hos honom. Jag klarar inte mer. Jag kan inte ens 

sova längre.” 

Flicka 15 år 

A.2. Vuxnas ohälsa 

I 100, eller 9 procent av kontakterna, berättar barnen 

om föräldrars fysiska eller psykiska ohälsa. 

A. 2. 1. Fysisk ohälsa 

Att ha en eller två föräldrar som lider av fysisk 

ohälsa kan medföra en ökad risk för framför allt 

emotionell omsorgssvikt men även i vissa fall 

risk för psykisk misshandel. Barn berättar om 

hur den friska föräldern tvingas ta ett dubbelt 

ansvar för familjens försörjning och för hemmets 

skötsel och därmed har mindre ork över för barnen. 

Det leder till ökad risk för konflikter eftersom 

både den sjuka och den hårt belastade friska 

föräldern har mindre tålamod än vanligt. Den 

oro och maktlöshet som barnen känner orkar 

ingen av föräldrarna hjälpa dem med och de blir 

därför lämnade med många svåra tankar som de 

försöker hantera på egen hand. Om den sjuka 

föräldern dessutom är ensamstående, lämnar det 

barnen i en ännu större utsatthet. 

A.2.2. Psykisk ohälsa 

Barnen till de vuxna som lider av psykisk ohälsa 

blir ofta osynliga, eftersom mest fokus hamnar 

på den sjuke. Den sjuke har själv så stora behov 

att barnens behov inte uppmärksammas vare sig 

av dem eller av andra. Den sjuke har ofta mer 

fokus på sitt eget lidande än på barnen. Barnen 

har inte alltid tillräcklig kunskap om förälderns 

sjukdom och ibland ställer de egna diagnoser 

med hjälp av information från bland annat internet. 

De beskriver föräldrar som lider av de-

pression, utbrändhet och stress och föräldrar som 

pratar om sina självmordstankar och även gör 

självmordsförsök. Någon beskriver en mamma 

som skadar sig själv efter konflikter med barnen 

och det förekommer även föräldrar med ätstörningar. 

Föräldrarna orkar inte axla föräldrarollen 

och samtidigt försöka ta hand om sin egen 

smärta. 

Istället för att härbärgera sin egen ångest eller 

hantera sin aggression och frustration projicerar 6 

föräldrar med psykiska störningar ut dessa känslor 

på barnen genom att anklaga dem för olika 

saker eller uppträda provocerande och hotfullt 

och de slutar först när barnen gråter, blir arga 

eller på annat sätt visar sin förtvivlan. Men det 

förekommer bara i något enstaka fall att barn 

berättar att föräldern bett om ursäkt för sitt beteende. 

Däremot berättas om föräldrar som agerar 

martyrer och ger barnen skulden för att de själva 

gått över gränserna, vilket kan ses som ytterligare 

en projektion. 

Efter ett gräl så var alla väldigt ledsna och jag 

grät på mitt rum. Då kom pappa upp, inte för 

att säga förlåt, utan antingen för att berätta hur 

vidrigt allting var eller ”Ja du, din pappa är ju 

som sagt dum i huvet och alla hatar honom för 

det, inte sant?” han skulle ALLTID vara martyr, 

precis innan vi skulle släcka för natten kom han 

in. Inne i mitt lilla barnahjärta skar sorgen djupt, 

men jag visade inte så mycket, man fick ju inte 

visa svaghet för pappa.” 

Flicka 14 år 

”Min pappa är utbränd. Han skriker väldigt ofta 

och blir arg. Sådant klarar inte mitt psyke av. 

Jag har panikångest och även ganska mycket 

depressioner. 

Flicka 14 år” 

A.3. Vuxnas oförmåga 

I 70, eller 6 procent av kontakterna, beskriver 

barnen det som vi i den här studien har valt att 

kalla vuxnas oförmåga. 

A.3.1. Bristande emotionell 

kompetens 

Av olika skäl har en del föräldrar brister i sin förmåga 

att tillgodose barnens behov. De situationer 

som barnen beskriver kan förstås med hjälp av begreppet 

emotionell kompetens och många föräldrar 

visar prov på brister i denna eller ibland total 

avsaknad av den. Oförmågan kan utgöra en ökad 

risk för att barnen utsätts för psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt. Denna oförmåga 

6 Se avsnittet om projektioner i diskussionsdelen. 

19 

kan ha sin grund i att föräldrarna under sin egen 

uppväxt inte fått ett bra bemötande och inte fått 

med sig redskap för att hantera nära relationer till 

barnen eller att de är omogna eller lider av någon 

form av begåvningshandikapp, bakgrundsfaktorer 

som några få barn i materialet beskriver. 

Barn beskriver föräldrar som inte har förmåga att 

känna empati eller kärlek och som inte kan lyssna 

på dem, inte har förmåga att sätta sig in i hur saker 

och ting blir för barnen, föräldrar som inte förstår 

att de kan ta barnens parti gentemot den andre 

föräldern eller gentemot en styvförälder som utsätter 

barnet för kränkningar, utan betraktar vad 

barnen utsätts för med vad barnen upplever som 

ointresse eller likgiltighet. Barnen beskriver det 

som att de vuxna struntar i dem. 

Ibland när vuxna ger utlopp för sin frustration 

inför eller emot barnen, saknar den vuxne 

ord för att uttrycka sig på annat sätt än genom 

att skrika och gapa. Barnen beskriver också de 

vuxnas oförmåga att hantera konflikter på ett 

konstruktivt sätt. I beskrivningarna återfinns 

många vuxna med ett väldigt temperament, de 

är lättkränkta, egocentriska och har stora svårigheter 

med att förstå hur barn fungerar, tänker 

och känner. Lättkränkta föräldrar reagerar oproportionerligt 

på vad barnen säger och gör. De ger 

ofta uttryck för att barnen mest är i vägen. Några 

barn beskriver att föräldrarna tycks oförmögna 

att prata med dem i normal samtalston. 

A.3.2. Socialt och ekonomiskt 

välfungerande vuxna 

Det går även att identifiera en annan grupp föräldrar 

som brister i sin emotionella omsorg om 

barnen. Det är föräldrar där båda jobbar heltid, 

ibland med mycket övertid och där de på sin fritid 

prioriterar något annat än barnen. De ägnar 

sig åt datorspel, fritidssysselsättningar, renoverar 

huset, ser på TV, träffar vänner eller ägnar sig åt 

sin partner. Det finns exempel på vuxna som rest 

tre veckor på semester och lämnat barnen (11-13 

år gamla) ensamma hemma. 

A.3.4. Svårigheter i föräldrarollen 

Svårigheter i föräldrarollen visar sig särskilt när 

barnen blir tonåringar. Då förändras relationen 

mellan barn och deras föräldrar från att ha varit 

trygg och positiv till att bli kaotisk. Föräldrar 

famlar efter lösningar på relationsproblem och 

prövar uppfostringsmetoder på sätt som ofta leder 

till konflikter och missförstånd och man anar 

att uppgiften som tonårsförälder många gånger 

är dem övermäktig. Här finns också flera exempel 

på föräldrar som helt enkelt abdikerat genom 

att antingen flytta själv, slänga ut barnet eller 

vända sin uppmärksamhet åt ett annat håll. 



A.3.5. Skilsmässor 

Svårigheter i föräldrarollen i samband med skilsmässor 

är också något som många barn rapporterar 

om. Föräldrarnas egen upptagenhet av att 

hantera skilsmässan resulterar i emotionell omsorgssvikt 

under ibland långa perioder vilket gör 

att barnen kan lämnas med att själva hantera 

känslor och tankar som väcks i samband med 

separationen samt själva får hantera allt annat 

som händer i livet just då. Konflikter mellan de 

vuxna som både föregår skilsmässan och följer i 

dess spår drabbar barnen på flera sätt; 

1. barnen hör på när föräldrarna bråkar, 

2. barnen dras in i bråken, 

3. barnen ges skulden för bråken eller för hela 

skilsmässan, 

4. föräldrarna talar illa om varandra inför barnen 

5. föräldrarna vill att barnen ska ta den enes 

parti, 

6. konflikterna slukar föräldrarnas energi och 

uppmärksamhet som barnen hade behövt. 

A.3.6. ensamstående föräldrar 

Andelen ensamstående mammor (20 procent) 

och pappor (9,9 procent) visar på en klar överrepresentation 

i förhållande till andelen ensamstående 

föräldrar i det totala antalet kontakter 

till BRIS och även en överrepresentation när det 

gäller andelen ensamstående pappor i denna studie, 

i förhållande till andelen ensamstående pappor 

i hela befolkningen (19,2 procent mammor 

och 4,8 procent pappor) (scb 2007). I de flesta 

av de kontakter där föräldern är ensamstående, 

föreligger även andra omständigheter som till 

exempel missbruk eller en svår skilsmässa. Det 

är också i flera fall så att barnet bor hos den ena 

föräldern, i de flesta fall mamma, men utsätts 

för psykisk misshandel eller emotionell omsorgssvikt 

av den andre föräldern. 

A.3.7. Frånvarande 

pappor och mammor 

Förvånansvärt många barn rapporterar om pappor 

som inte alls finns med i deras liv. En del 

har försvunnit redan innan barnet föddes eller 

när barnen var mycket små. Andra har försvunnit 

när barnen varit äldre, några har flyttat långt 

bort, bildat nya familjer och helt släppt kontakten 

med de ”gamla” barnen. I dessa kontakter 

finns ingen information från barnen som beskriver 

papporna, utan man kan bara spekulera i den 

oförmåga att förstå barnens behov av dem, som 

ligger till grund för att de helt släppt kontakten. 

Det finns även några exempel på mammor som 

helt försvunnit ur barnens liv. 

20 

A.3.8. Föräldrar 

med andra problem 

Det förekommer också beskrivningar av föräldrar 

som har andra egna problem, till exempel problem 

på arbetet eller ekonomiska problem som 

gör att de inte har tillräcklig kraft kvar för barnen 

eller lätt förlorar tålamodet. Någon förälder 

beskrivs också ha utvecklat ett dator beroende 

vilket får till följd att barnen försummas. 

A.4. Styvföräldrar 

När föräldrarna träffar nya partners och dessa 

kommer in i barnens liv, har barnen ofta inte så 

mycket att säga till om. I 126, eller 11 procent av 

kontakterna, beskriver barnen att det finns en 

eller två styvföräldrar med i bilden, enligt kodningen 

som gjorts i samband med denna studie. 

Enligt den registrering som gjorts av jourare 

är andelen barn som lever med styvföräldrar 

12 procent 7 . Barnen beskriver hur föräldrarna 

prioriterat sina egna behov av att ha sin partner 

på nära håll och flyttat ihop med denne utan att 

egentligen ta så mycket hänsyn till vilka konsekvenser 

det får för barnen. I många fall har 

barnen plötsligt fått styvföräldrar som inte är 

lämpade för eller beredda på föräldrarollen, en 

del barn upplever att styvföräldern hatar dem 

och dessutom tydligt ger uttryck för detta mot 

dem. Situationen blir ännu värre när den biologiska 

föräldern inte tar barnens parti när en 

styvförälder hotar, trakasserar och slår barnen, 

utan låter det ske. Vissa barn har styvföräldrar 

som inte tycker om dem både när de bor hos 

mamman och hos pappan, vilket inte ger dem 

en fristad någonstans. 

A.5. Adoptivföräldrar 

Ett fåtal av kontakterna, 8 eller 1 procent av kontakterna, 

handlar om barn vars adoptivföräldrar 

behandlar dem illa. Det berättas om adoptivföräldrar 

som favoriserar sina biologiska barn, som 

har rasistiska åsikter och uttrycker förakt för 

invandrare trots att de har ett färgat barn, som 

lämnat barnen i Sverige och återvänt till missionärsarbetet 

utomlands och adoptivföräldrar som 

ångrat sig när de väl insett vad det innebär att 

ha barn. Det finns också exempel på barn som 

adopterats till terrorliknande förhållanden med 

föräldrar som leker sadistiska och förnedrande 

lekar där barnen utsätts för fysisk såväl som psykisk 

misshandel och sexuella övergrepp under en 

följd av år samt barn som adopterats av psykiskt 

7 Skillnaden kan förklaras med att jourare har 

gjort markeringar för information som framkommit 

i ett telefonsamtal men som inte finns 

nedskrivet i den kvalitativa dokumentation om 

dessa samtal.

sjuka föräldrar som utsatt dem för både psykisk 

misshandel och emotionell omsorgssvikt. 

”Jag har haft ätstörningar och gjort försök till 

självmord. Det som känns värst är att familjen 

nästan utesluter mig, inte bara syrran hatar 

mig, utan alltid så är det mitt fel och pappa 

drar alltid upp att jag har förstört så mycket 

för den här familjen. Min syster vill att jag flyttar 

tillbaka till mitt hemland till min biologiska familj, 

jag är adopterad. Jag mår också dåligt av min 

pappa som hela tiden har rasistiska åsikter.” 

Flicka 16 år 

A.6. Föräldrar från 

andra kulturer 

Det finns flera exempel på det som brukar kalllas 

hedersrelaterat fysiskt och psykiskt våld, dvs. 

barn med föräldrar från andra kulturer som med 

aga, stränga regler och hot begränsar barnens liv 

och hindrar dem från att leva som andra tonåringar. 

I 39, eller 3 procent av kontakterna, berättar 

barnen att det är på grund av kultur eller 

religion som föräldrarna är så stränga. Föräldrar 

beskrivs ibland som desperata i sina försök att få 

barnen att efterleva deras regler. Flera av föräldrarna 

lider själva av psykiska problem till följd av 

traumatiska upplevelser i krig, förluster av anhöriga, 

förföljelse och flykt. 

I ingen av de kontakter som beskriver föräldrar 

från andra kulturer återfinns dock berättelser 

om sexuella övergrepp och i endast två kontakter 

beskrivs föräldrars missbruk. 

A.7. Syskon med 

stora behov 

Barn som lever med syskon som lider av sjukdomar 

eller handikapp får ofta stå tillbaka när 

syskonets behov blir överskuggande. Den mesta 

av föräldrarnas energi går åt till att ta hand om 

och oroa sig för det sjuka eller handikappade 

syskonet. I 59, eller 5 procent av kontakterna, 

beskrivs detta. Det finns beskrivningar av hur 

syskon med olika diagnoser som adhd/damp 

och Aspergers syndrom får ofta återkommande 

aggressiva utbrott, kastar saker, slåss och skriker 

och situationer där föräldrarna inte kan eller orkar 

skydda barnen från att fysiskt och psykiskt 

misshandlas av sina syskon. 

Under den här kategorin hamnar också de beskrivningar 

som skildrar hur syskon behandlas 

orättvist och hur föräldrarna gör orättvisa jämförelser 

mellan syskon. 

21 

A.8. Barnets egen 

partner 


flickor hur de far illa i sin kärleksrelation, oftast 

i ett samboförhållande med en något äldre 

pojkvän. Pojkvännerna beskrivs som svartsjuka, 

hotfulla, våldsamma och kontrollerande omväxlande 

med att de är ångerfulla och kärleksfulla. 

A.9. Skolan 

Eftersom långvarig mobbning ofta utgörs av psykisk 

misshandel i form av systematisk utfrysning 

och isolering, hån, hot, verbala kränkningar och 

förödmjukande behandling, utgör även skolan 

en riskmiljö. 14 procent av det totala antalet 

kontakter till BRIS under år 2007 handlade om 

mobbning. De flesta av de beskrivna mobbningssituationerna 

ägde rum i skolan. 



22

Hur går det till? 

23 

B. 1. Att utsättas för verbal tyranni 

B. 2. Att utsättas för hot och straff 

B. 2. 1. Hotad 

B. 2. 2. Straffad 

B. 2. 3. Skrämd 

B. 2. 4. Förödmjukad 

B. 2. 5. Livet begränsas 

B. 3. Att utsättas för aggressioner 

och hat 

B. 3. 1. Aggressioner och hat 

B. 3. 2. Gräl och bråk 

B. 4. Att få skuld och ansvar 

B. 4. 1. Att beläggas med skuld 

B. 4. 2. Att vara särbehandlad 

i familjen 

B. 4. 3. Att tvingas ta orimligt ansvar 

B. 5. Att utsättas för fysisk 

misshandel 

B. 6. Att utsättas för sexuella 

övergrepp 

B. 7. Att bli mobbad 

B. 8. Emotionell omsorgssvikt 

B. 9. Att vara utsatt för indirekt 

psykisk misshandel 

B. 9. 1. Vittne till våld, hot och 

aggressioner 

B 



barnen beskriver hur den psykiska misshandeln 

och den emotionella omsorgssvikten går till, vilka 

uttryck den tar sig. De använder inte mer än i 

undantagsfall begreppet psykisk misshandel och 

aldrig begreppet emotionell omsorgssvikt, utan 

de förklarar med andra ord. Inte sällan beskrivs 

flera olika sorters psykisk misshandel samtidigt. 

Psykisk misshandel kan beskrivas tillsammans 

med fysisk misshandel och sexuella övergrepp 

men också helt fristående från dessa. 

Det finns en skillnad mellan aktiv och passiv 

psykisk misshandel. (figur 2) Den aktiva är 

resultatet av en (destruktiv) kommunikation / 

förhållningssätt medan den passiva är resultatet 

av en utebliven (konstruktiv) kommunikation / 

förhållningssätt. Det senare är det som benämns 

som emotionell omsorgssvikt. Den aktiva psykiska 

misshandeln kan dessutom vara antingen 

direkt riktad mot barnet eller indirekt då den 

riktar sig mot någon annan än barnet, men där 

konsekvenserna drabbar barnet ändå. 

Aktiv Passiv 

B 1. Verbal tyranni 

B 2. hot och straff 

B 3. Aggressioner och hat 

B 4. Skuldpåläggning 

B 5. Fysisk misshandel 

B 6. Sexuella övergrepp 

Indirekt 

Vittne till ovanstående 

Figur 2 

AktiV PSykiSk 

miSShAndel 

B 8. Emotionell 

omsorgssvikt 

B.1. Att utsättas för 

verbal tyranni 

Detta är den kanske mest uppenbara formen 

av psykisk misshandel och den görs med hjälp 

av språket och det talade ordet som vapen. Verbal 

psykisk misshandel beskrivs i 279, eller 24 

procent av kontakterna, och är därmed den näst 

vanligaste formen av psykisk misshandel. Den 

innebär att nedsättande ord och uttryck riktas 

direkt mot barnet samtidigt som aggression eller 

känslor av förakt och i vissa fall hat förmedlas. 

Detta sker i vissa fall dagligen. Vissa av barnen i 

materialet berättar att de aldrig fått höra något 

positivt eller bekräftande från de vuxna i familjen. 

Istället blir de ständigt påminda om att de 

gör fel och får utstå negativ kritik för det mesta de 

företar sig, eller ingen feedback alls. Det handlar 

24 

om rejält nedsättande och nedvärderande kommentarer 

som ofta uttrycker en stor dos förakt. 

Man kallar sina barn för hora, slampa, värdelös, 

ful, fet, för dum, elak, djävla snorunge och säger 

till dem att man önskar att man aldrig hade fått 

dem och att de aldrig blivit födda eller att de var 

18 år så att de kunde flytta hemifrån. Vuxna kan 

tydligt säga att de inte anser att barnen är värda 

att få prata och att de hatar dem. ”Mamma kalllar 

mig gris, jävla ungjävel, dum i huvudet och 

världens elakaste syster.” Vissa föräldrar använder 

enligt barnen en svordom i varje tilltal. ”De 

hårda orden är mycket värre än när mamma slår”, 

skriver en flicka. 

”Jag hatar min pappa. Varje dag säger han 

att jag är en jävla snorunge som inte borde 

bli född, att jag var ett jävla misstag att han 

önskar att jag inte vore född och morsan håller 

bara med! Hon säger inte i mot eller något. 

Farsan slår mig ibland också, jag vill bara slå 

tillbaka, men då vet jag att jag bara får mer 

stryk. Kommer ta livet av mig om det fortsätter 

såhär. Är det mitt fel att mina föräldrar inte tycker 

om mig? Jag vill bara att dom ska dö, slippa dom 

jävla idioterna.” 

Mejl från flicka 15 år 

”Pappa sa till mig i dag dra åt helvete din bög 

jag hatar dig första dagen jag såg dej så hatade 

jag dej åk till din mamma i stället för jag 

vill inte ha dej här jag ångrar att din mamma 

gjorde dej. KAN NI SVARA JAG BEHÖVER 

HJÄLP” 

Mejl från pojke 9 år 

Vid verbal psykisk misshandel använder de vuxna 

systematiskt ord och utryck som är nedsättande 

gentemot barnet. Kraften i uttrycket förstärks 

om de inbegriper generaliseringar med hjälp av 

orden ”aldrig” och ”alltid”, till exempel ”du kan 

aldrig göra rätt” eller ”du gör alltid fel”. Generaliseringarna 

förstärker effekten av det som sägs 

och den negativa känslan hos barnet blir starkare. 

Det blir då inte enstaka handlingar som kritiseras 

utan hela barnet underkänns. 


hot och straff 

B.2.1. Hotad 

Den andra kategorin av aktiv psykisk misshandel 

som är direkt riktad mot barnet utgörs av hot och 

straff. I 383, eller 33 procent kontakter, beskriver 

barnen detta (i siffran ingår även bråk, hat och 

aggressioner riktade mot barnet), vilket gör detta 

till den vanligaste formen av psykisk misshandel. 

Man kan ibland skilja hot och straff åt men i flera

fall är de sammanlänkade genom att de vuxna 

många gånger hotar om att barnet ska straffas. 

Hotet i sig kan också vara ett straff och ytterligare 

straff verkställs inte om själva hotet fått önskad 

effekt. Hoten kan förmedlas både med och utan 

aggressivitet. Men hoten kan också utgöras av 

själva aggressiviteten och det aggressiva förhållningssättet 

i form av skrik och bråk som riktas 

mot barnen. Hoten handlar om att bli skickad 

till en fosterfamilj eller bara utslängd, hot om att 

få stryk, hot om indragna rättigheter och till och 

med dödshot förekommer. 

”Styvmorsan hatar mig och har sagt tusen 

gånger att hon vill mörda mig. Jag är livrädd 

att hon verkligen kommer att göra det en 

dag. Hon har sagt att i morgon gäller det… 

Vad menar hon? Just nu hör jag att hon står 

och slipar en kniv i köket. Hon kanske bara vill 

skrämma mig, det vore typiskt henne…snälla 

HJÄLP mig!” 

Pojke 16 år 

B. 2. 2. Straffad 

Barnen förstår inte alltid varför de utsätts för så 

stränga straff. Straffens allvarlighetsgrad står inte 

i för barnen rimlig proportion till vad de har gjort 

för fel. Straffen verkställs ofta helt överraskande 

för barnen samtidigt som det finns vissa som berättar 

att de nästan förväntar sig att bli straffade, 

trots att de inte egentligen har gjort något, eftersom 

straffandet sker systematiskt och har blivit 

ett slags förhållningssätt. Som straff har barnen 

blivit utslängda, misshandlade, blivit utan mat i 

flera dagar, fått sitt liv begränsat, blivit fråntagna 

sina pengar och inlåsta. Ett inte så vanligt, men 

dock förekommande straff är att utsätta barnet 

för tystnad, ignorera och sluta relatera till det, 

vilket kan pågå i flera dagar i sträck. 

B.2.3. Skrämd 

Barnen berättar ibland att de har blivit skrämda 

av de vuxna, särskilt när de var små. Det kan 

gå till så att den vuxne ställer sig nära barnet 

och skriker med hög röst, eller gör överraskande 

plötsliga uppdykanden eller oförutsägbara 

handlingar. Lite äldre barn berättar att de blivit 

skrämda om att de eller någon annan ska drabbas 

av hemska saker och dö. En flicka berättar att 

hennes mamma visar henne otäcka sårbilder från 

läkarböcker trots att mamman vet att flickan 

tycker det är otäckt. 

25 

”Men efter det där började min farmor att 

misshandla mig och min syster psykiskt och 

skrämma oss, samt prata illa om mamma och 

pappa. De talade om för oss hur elaka och 

dumma vi var, att de kommer att dö och att 

det är vårt fel och att det fanns andra barn de 

gav bort saker de köpt till oss till, eftersom vi var 

dåliga människor.” 

Flicka 18 år 

B.2.4. Förödmjukad 

Vuxna förödmjukar sina barn på olika sätt. En 

flicka berättar att hennes pappa spottat på henne, 

en annan om att hennes pappa brukar sträcka 

upp långfingret åt henne i en föraktfull gest, flera 

andra vittnar om att föräldrar pratar nedsättande 

om dem och hånskrattar åt dem inför andra 

eller läcker förtroenden till andra om sådant som 

barnen inte vill att andra ska veta. 

”Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Pappa 

erkänner inte längre att jag är hans dotter, han 

sprider rykten om mig att jag är en hora fast 

jag är hans dotter. Ser han mig på stan nu säger 

han inget, inte ens hej, bara hora till mig och ger 

mig en dödsskrämmande blick. Jag mår skit, vill 

verkligen inte leva mer för jag pallar verkligen 

inte.” 

Flicka 13 år 

B. 2. 5. livet begränsas 

Det är framför allt flickor med föräldrar från 

andra kulturer som berättar att de lider av den 

stränghet med vilken deras föräldrar och släktingar 

begränsar deras liv. Ungdomarna kan förvägras 

rätten att träffa pojk- och flickvänner, klä 

sig som de vill, vara ute tillsammans med vänner 

de själva valt, gå på bio eller lyssna på den musik 

de vill. Några ungdomar känner sig intvingade 

i arrangerade äktenskap. Med hjälp av hot och 

straff ser föräldrarna till att reglerna efterlevs. 


aggressioner och hat 

B.3.1. Aggressioner och hat 

Den stämning som råder i många av dessa barns 

hem präglas av aggressioner och fientlighet, i vissa 

fall hat. Aggressioner och hat fanns inte med som 

en separat kategori vid den selektiva kodningen, 

utan ingick i kategorin hot och straff vilket gör 

att här inte finns separata siffror, trots att vi valt 

att förklara aggressioner och har separat. 


”Du får mig att känna mig värdelös och hatad 

när du säger att du verkligen hatar mig. Du är 

min mamma, du ska säga att du älskar mig. 

Inte tvärt om. Jag sliter som ett djur för att slippa 

bråk och tjafs.” 

Flicka 13 år 


Vuxna som inte kan hantera sin ilska och frustration 

utsätter dagligen sin familj för terror. Ordet 

”skrik” förekommer i 161 av kontakterna (tabell 

1) och ordet ”skäll” i 44 kontakter. Många 

barn berättar att de vuxna nästan alltid är arga. 

”Mamma blir arg för minsta lilla grej.” Barn beskriver 

hur deras föräldrar eller i vissa fall syskon 

får anfall av raseri dagligen. Ett barn berättar 

att till och med hunden blir nervös av pappas 

aggressivitet. 

Några barn beskriver hur man kommit in i 

en ond cirkel där barnens psykiska ohälsa driver 

föräldrarna till vansinne, vilket ytterligare förvärrar 

situationen. 

”Min pappa får damp och slänger saker. Och 

skriker som fan åt mig utan att jag har gjort nåt 

dumt. Sen tvingar han mig till slavarbete. Idag 

petade han på mig hårt i revbenet. Förr slog 

han mig ofta för småsaker och skriker på mig 

jämt. Han skriker på mig dagligen.” 


”Mina föräldrar förvränger allt jag säger så 

att dom kan skälla på mig om det. Min pappa 

är en diktator med aggressionsproblem. Han 

säger att jag är psykisk störd hela tiden.” 


B.3.2. Gräl och bråk 

I vissa familjer grälar man enligt barnen om allt. 

I familjer där det dricks mycket alkohol skriks 

det också mycket. Man verkar ha fastnat i ett 

mönster där konflikter till slut blir det enda sättet 

att kommunicera. Ordet bråk förekommer i 144 

av kontakterna och ordet gräl i 9 av kontakterna. 

(tabell 1) 

B.4. Att få skuld och 

orimligt ansvar 

Olika former av skuldpåläggning beskrivs i 118, 

eller 10 procent av kontakterna. 

B. 4. 1. Att beläggas med skuld 

Barnen får ofta skulden för allt möjligt. De vuxna 

skyller på barnen när det blir bråk. De får också 

höra att det är deras fel att mamma och pappa 

mår dåligt, att familjen har dålig ekonomi eller 

26 

att pappa är arbetslös. De får skulden för sådant 

som de inte har gjort och inte har ansvar för, till 

exempel för sjukdomar, olyckor och skilsmässor. 

I familjer där det förekommer mycket konflikter 

dras barnen ofta själva in i bråken vilket spelar 

de vuxna i händerna eftersom de då kan lägga 

skulden för konflikterna på barnen. 

”Ibland ska mamma och pappa skilja sej och 

då är det mitt fel för att jag bråkar och förstör 

familjen. Ibland så slår pappa mej eller trycker 

upp mej mot väggen när vi bråkar. Och så blev 

jag nästan avstängd från skolan av rektorn för 

jag bråka med lärarna och störde så mycket. 

Varje dag är jag ledsen, bråkar eller funderar 

på att ta självmord. Jag skär mej för jag måste 

få ut min frustration.” 

Flicka 15 år 

B.4.2. Att vara särbehandlad 

i familjen 

Syskon är ofta väldigt noga med att saker och 

ting ska fördelas rättvist mellan dem och det är 

lätt att som syskon känna att man blivit orättvist 

behandlad i familjen. Det händer nog alla då och 

då. Men när särbehandlingen sker systematiskt, 

när familjen gett något av barnen en lägre status 

än övriga då talar man ibland om Askungesyndromet 

(killén 2003). Dessa barn får ofta 

skulden för sådant som händer, vare sig de bär 

ansvar för det eller ej, de få dra ett tyngre lass än 

andra när det gäller att hjälpa till hemma, de får 

färre presenter och kläder än övriga syskon och 

de utsätts för större påfrestningar i form av gnäll 

och utskällningar. De blir inte bara utsatta för 

psykiska övergrepp av sina föräldrar utan även 

av syskonen. 

”Jag har börjat må väldigt dåligt på sista 

tiden. Min syster får all uppmärksamhet och får 

allt hon vill. Tror du mamma och pappa gör så 

mot mig för att jag är ful och tjock eller vad gör 

jag för fel? Mina föräldrar hatar verkligen mig. 

Dom har till och med sagt att dom gör det så jag 

kan vara säker på att dom inte gillar mig. Vad 

ska jag göra?” 


B.4.3. Att tvingas ta orimligt ansvar 

Barn ges ibland så stort ansvar för vissa saker 

att de inte får tid och ork kvar för åldersadekvata 

aktiviteter. De beskriver hur de varje dag 

har ansvar för att lämna och hämta småsyskon 

på dagis, sköta städning, matlagning, tvätt och 

handla eftersom föräldrarna arbetar till sent, är 

sjuka eller missbrukare. De kan vara så sysselsatta 

med hushållsarbete att de inte kan börja med 

sina läxor förrän vid niotiden på kvällen när de 

nattat sina småsyskon. Barn till missbrukande

och psykiskt sjuka föräldrar tar också orimligt 

stort ansvar för att sköta om sina föräldrar, de 

uttrycker det ibland som att de blir föräldrar till 

sina föräldrar. 


fysisk misshandel 


barnen att de utsätts för olika former av fysisk 

misshandel. Barn kan utsättas för enbart psykisk 

misshandel men om de utsätts för fysisk misshandel 

så innebär det alltid även en psykisk misshandel. 

Barnen beskriver att de blir slagna, puttade 

in i väggar och ned för trappor, fasthållna, 

upptryckta mot väggar, nedbrottade på golvet, 

dragna i håret och spolade i kallt vatten för att 

de inte ska få blåmärken när de sedan blir slagna. 

Ibland kan de inte gå till skolan på mer än en 

vecka eftersom de har så tydliga blåmärken. 


sexuella övergrepp 


barnen att de utsatts eller fortfarande utsätts för 

sexuella övergrepp eller ofredanden. Ett sexuellt 

övergrepp innebär alltid även ett psykiskt övergrepp. 

De sexuella övergrepp som beskrivs äger 

rum i skilda sammanhang. Mest frekvent (BRISrapporten 

2008) är att det händer i hemmet och 

de mest frekventa förövarna är biologiska pappor 

och därefter styvpappor. Men det finns även ett 

antal flickor som beskriver regelbundna sexuella 

övergrepp som de utsätts för i sina samboförhållanden. 

De beskriver pojkvänner som hotar, 

misshandlar, våldtar och förnedrar dem. Några 

beskriver också att de blivit inlåsta. 

Det förekommer beskrivningar av hur män i 

familjer utnyttjar barnen sexuellt, varefter barnen 

skär sig för att döva sin inre smärta, något 

som gör förövarna upphetsade, varpå de hjälper 

barnen att skära sig och ser till att skärsåren blir 

ännu djupare än barnen tänkt sig. 

27 

B.7. Att bli mobbad 

Det är ingen tvekan om att mobbning ofta är 

psykisk misshandel. Den orsakar stor psykisk 

smärta och ofta långvarigt lidande för de drabbade 

barnen. Deras förtvivlan förstärks av att både 

föräldrar och skolpersonal ofta nonchalerar dem 

när de söker hjälp. Den mobbning som beskrivs 

av barnen är ofta grov och systematisk. Barnen 

blir kallade för nedsättande uttryck, tvingade att 

säga förnedrande saker om sig själva, hotade till 

livet, inlåsta på toaletterna, slagna och förföljda. 

Mobbning fanns inte med som en separat kategori 

vid den selektiva kodningen, därför finns 

här inga siffror. 



PASSiV PSyk iSk 

miSS hAndel 

B. 8. emotionell 

omsorgssvikt 

Begreppet emotionell omsorgssvikt beskriver 

brist på och avsaknad av positivt och konstruktivt 

bemötande i relationen mellan förälder och 

barn. Barnen får inte tillräcklig känslomässig näring 

i form av närhet, kärlek, uppmärksamhet, 

bekräftelse, stöd, positiv feedback och gränser. 


barnen detta. 

När barnen beskriver brister i den emotionella 

omsorgen gör de det ofta utifrån någon 

slags insikt om vad de borde ha fått men som 

uteblivit. De känner avsaknaden och märker av 

tomrummet som uppstår där omsorgen skulle ha 

funnits. Vissa berättelser antyder att föräldrarna 

haft svårigheter från början med att knyta an till 

sina barn. 

”Jag har försökt komma nära mamma men 

det funkar inte. Jag har aldrig haft bra kontakt 

med mamma, eller någon annan i släkten” 

Flicka 16 år 

Vi ser att det ofta förekommer även emotionell 

omsorgssvikt när det förekommer psykisk misshandel, 

det ligger på något sätt strukturen hos 

fenomenet psykisk misshandel, att man inte 

kan ge barnet den känslomässiga omsorg som 

det behöver. Som framgått av definitionen av 

begreppet emotionell omsorgssvikt tidigare, kan 

man betrakta emotionell omsorgssvikt som det 

primära tillstånd som gör det möjligt att även 

utsätta barn för psykisk misshandel. Vi ser att det 

ibland stannar vid detta primära tillstånd, dvs. 

barnet utsätts inte dessutom för aktiv psykisk 

misshandel. 

B.8.1. Att ingen bryr sig 

Barnen uttrycker ofta den bristande emotionella 

omsorgen som att ”ingen bryr sig”. Om man gråter 

så kommer ingen och tröstar, om man är ute 

sent är det ingen som vill att man ska komma 

hem och om man skadar sig eller blir sjuk så är 

det ingen som tycker synd om en. Det berättas 

om föräldrar som jobbar så mycket att barnen 

nästan aldrig träffar dem och om föräldrar som 

lämnat sina barn och flyttat någon annanstans, 

tonårsföräldrar som abdikerat eller föräldrar 

som gett upp tidigt i barnens liv. Föräldrar sviker 

28 

barnen genom att inte ringa när de har lovat eller 

inte komma och titta när barnen tävlar i någon 

idrott trots att de lovat komma. 

Den förälder som inte själv utövar den fysiska 

eller psykiska misshandeln men ser på utan att 

ingripa orsakar med sin passivitet en skada hos 

barnet. Bristen på civilkurage och bristen på lojalitet 

med barnet upplevs av barnet som ett svek. 

”Visst, hon slår mig inte eller något sådant, 

men hon verkar inte bry sig, även om hon gör 

det. Typ om jag säger någonting om det att 

pappa slog mig, hon vet om det för hon såg 

själv på, så verkar hon liksom inte alls bry sig. 

Skulle jag vara mamma skulle jag ha skrikit argt 

på pappa som gjort det och typ anmäla…men 

inte hon.” 

Flicka 15 år 

B.8.2. Att inte få hjälp eller stöd 

Till den emotionella omsorgssvikten hör också 

de berättelser där barn beskriver traumatiska 

händelser och kriser som de upplevt, men som 

de inte fått hjälp att bearbeta. Det kan vara att 

en betydelsefull person, kanske en förälder dött, 

barnet har varit med om en olycka eller någon 

annan omtumlande upplevelse som långt efteråt 

fortfarande ger dem ångestanfall, krampanfall 

och flashbacks. Den livskris som en skilsmässa 

innebär för ett barn, kan de också bli lämnade 

ensamma med att försöka hantera. Bristen eller 

avsaknaden av hjälp med krishantering och hjälp 

att hantera och bearbeta det inträffade gör att 

barnen inte kommer vidare i läkningsprocessen 

utan uppvisar reaktioner som går utöver vad som 

kan betraktas som normala krisreaktioner. 

B.8.3. Att pressas 

Bland berättelserna finns några exempel på barn 

som mår dåligt och till exempel drabbas av ätstörningar 

som ett resultat av att föräldrarna pressar 

dem för hårt i olika idrotter. De får kroppsliga 

skador och försöker förmå föräldrarna att förstå 

att de inte orkar träna och tävla så mycket. Då 

kan de få höra att de är lata och på olika sätt bli 

pressade att fortsätta trots att de inte vill längre. 

Föräldrarna ger uttryck för egna önskningar om 

att barnen ska bli framgångsrika inom sin idrott 

men förmår inte vara lyhörda för barnens behov. 

Det finns också exempel på barn som mår dåligt 

och känner stress över att föräldrar pressar dem 

för hårt och ställer för stora krav på skolprestationer.

ind irekt PSyk iSk 

miSS hAndel 

B. 9. Vittne till våld, hot 

och aggressioner 

I 142, eller 12 procent av kontakterna, beskrivs 

olika former av indirekt psykisk misshandel. 

Den situation i hemmet som flera barn och 

ungdomar beskriver är i flera fall närmast att 

betrakta som en psykologisk krigszon. Stämningen 

som råder är mer eller mindre ständigt 

laddad av fientlighet och strider, med ständiga 

konflikter som ofta utmynnar i både fysiskt och 

psykiskt våld, ibland även sexuellt våld. Men 

aggressionerna är inte alltid direkt riktade mot 

barnet utan förekommer ofta mellan vuxna eller 

riktar sig mot syskon eller mot personer utanför 

familjen. Det vanligaste enligt BRIS statistik är 

pappor och styvpappor som slår och hotar mammorna 

men det förekommer även mammor som 

slår pappor som inte kan eller vill försvara sig. 

Barnen beskriver hur de maktlösa tvingas se 

och höra hur mamma eller någon enstaka gång 

pappa blir misshandlad och hur mamma efter 

långvarig systematisk misshandel ändå inte vågar 

eller vill göra en anmälan eller söka hjälp. 

Ofta förekommer en blandning av direkt och 

indirekt psykisk misshandel. Ibland är misshandeln 

riktad direkt mot barnet och ibland bevittnar 

barnet när den riktas mot någon annan. 

”Min mammas man, min låssas pappa har 

slagit henne flera gånger. En gång bröt hon till 

och med av 2 revben när han slog henne. Jag 

pallar inte med deras bråk här hemma, jag vill 

bara hem till pappa. Men när jag är där så tror 

jag att min låssas pappa slår min mamma. Jag 

sitter och gråter nästan varje kväll för att hon är 

skadad och ledsen.” 


I avsnitt D samt i diskussionen under avsnitt 

C beskrivs vilka konsekvenser indirekt psykisk 

misshandel kan leda till för de barn som drabbas. 

29 



30

31 

C. 1. Att anpassa sig 

C. 2. Att protestera 

C. 3. Att skydda sig genom att 

dra sig undan 

C 

Barnets respons 

gentemot familjen 



för barn som lever med psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt innebär livet ofta 

en daglig kamp för att försöka behålla sin värdighet. 

Man hittar olika sätt att försöka anpassa 

sig till den rådande situationen men finner ofta 

att det inte spelar så stor roll vad man gör, man 

blir lika utsatt ändå. Valet när det gäller respons 

gentemot familjen står mellan att anpassa sig, 

protestera eller dra sig undan. Responsen gentemot 

familjen varierar beroende bland annat på 

vad barnen utsätts för. I 335, eller 29 procent av 

kontakterna, har barnen beskrivit olika former 

av reaktioner och respons både gentemot familjen 

och gentemot omvärlden. 

C.1. Att anpassa sig 

Barn som utsätts för omsorgssvikt responderar 

ofta med att bli ansvarstagande och försöka 

kompensera för de vuxnas brister. De lär sig att 

sköta hushållssysslor och ta hand om småsyskon. 

De kan också agera omhändertagande gentemot 

föräldrarna och stötta dem både fysiskt och psykiskt. 

De ser till att fysiskt sjuka föräldrar får mat 

och mediciner och de lyssnar på psykiskt sjuka 

och missbrukande föräldrar när de har behov av 

att prata av sig. 

Barn tar också stort ansvar för en förälder 

som är misshandlad, vilket kan leda till att barnet 

inte vågar lämna hemmet om det innebär 

att den misshandlade föräldern blir ensam med 

förövaren. 

Barns behov av kärlek, bekräftelse och stöd 

finns där oavsett om föräldrarna tillfredsställer 

behoven eller inte. I sina berättelser beskriver 

barnen hur de gör allt de kommer på för att 

försöka vinna föräldrars kärlek. En del barn anstränger 

sig allt vad de kan för att föräldrar som 

ställer orimligt höga krav på skolprestationer ska 

bli nöjda med barnens skolresultat, oftast till 

ingen nytta eftersom bekräftelsen, trots mvg i 

alla ämnen, fortsätter att utebli. 

I många fall där man skulle förvänta sig en 

respons gentemot den som gör dem illa, uteblir 

responsen, ofta beroende på rädsla för att allt 

skulle bli ännu värre om man protesterade. 

När de försöker förbättra och förändra sitt sätt 

att vara för att åstadkomma någon slags förändring 

i de vuxnas beteende, märker de till slut att 

det inte spelar så stor roll vad de gör. 

Flickor som blir hotade, skadade och våldtagna 

av pojkvänner som de bor tillsammans med 

finner sig i situationen länge, men till slut är det 

något som får dem att känna att måttet är rågat 

och de tar kontakt med BRIS för att få någon 

form av spegling på sin situation. Däremot vågar 

de inte berätta något för sina föräldrar. 

32 

C.2. Att protestera 

Barn som växer upp med aggressiva vuxna hamnar 

i ett dilemma när de kommer i tonåren och 

ska försöka frigöra sig. Det är svårt att revoltera 

mot aggressiva föräldrar för det blir en kamp som 

de vuxna alltid vinner och detta komplicerar frigörelsen. 

Tonåringarna väntar på en upprättelse 

som aldrig kommer, men som de skulle behöva 

för att kunna göra avstampet bort från familjen. 

Aggressionerna binder på detta sätt barnen till 

familjen, trots att de mår dåligt och uttrycker att 

de inte orkar bo kvar hemma längre. 

Barn som utsätts för aggressioner blir själva 

bärare av aggressioner. De kan antingen svara 

med att uttrycka aggressioner eller kuvas i relation 

till aggressorn och vända sina aggressioner 

mot sig själva eller mot andra i sin omgivning. 

När barnen vänder aggressionerna mot familjen 

kan det ta sig uttryck i misshandel av familjemedlemmar 

eller skadegörelse. De kan också ge 

sig på syskon för att få utlopp för sin ilska. 

C.3. Att skydda sig 

genom att dra sig undan 

Efter många år av kamp för att relationen till föräldern 

ska bli vad man uppfattar som någorlunda 

normal, ger man ibland till slut upp. Istället för 

att fortsätta anpassa sig eller protestera, vilket varit 

strategier som inte gett önskat resultat, väljer 

man att dra sig undan. 

”Hur fan ska man överleva? Mitt liv…, det är 

väl inte så mycket till liv över huvud taget. Det 

går mest ut på att försvinna och gömma sig. 

Inte fan skulle man kunna tro att farsan min var 

psykiskt sjuk, att min morsa var nästan mer sjuk 

än han på grund av stressen.” 

Flicka 15 år 

Det finns barn vars förtroendekapital gentemot 

föräldrarna är helt förbrukat. De orkar inte 

längre relatera till de vuxna i familjen utan uppträder 

känslomässigt avstängda i umgänget, som 

ett sätt att skydda sig från att bli sårade. 

”Hon har slängt ut mig från huset, slagit mig, 

tryckt ner mig (hon har alltid varit sjuk men har 

aldrig fått hjälp för det). Jag bröt det känslomässiga 

bandet från henne för 4 år sedan.” 

Flicka 17 år 

De vuxna som utsätter barnen för fysisk misshandel 

är oftast starkare än barnen, så det händer 

oftast inte att barnen slår tillbaka, men det förekommer. 

Istället drar sig de misshandlade och

kränkta barnen undan genom att stänga in sig på 

sitt rum där de gråter eller fortsätter misshandeln 

genom att skada sig själva. 

Barn väljer ibland väldigt medvetet att inte 

visa den sorg de känner, eftersom de då skulle 

framkalla skuldkänslor hos den vuxne. För att 

skydda sig själva mot skulden över att ha fått 

den vuxne att känna skuldkänslor, bär de sorgen 

inom sig. Ett annat sätt att skydda sig är att vara 

hemma så lite som möjligt och att passa på att 

gå hem när man vet att den som kan såra en inte 

är hemma. 

Ibland är det möjligt för barnen att söka hjälp 

inom familjen. Några av barnen berättar om utsatthet 

för psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt bara hos den ena av de skiljda föräldrarna. 

I dessa fall händer det att de rymmer 

till den andra föräldern för att söka skydd och för 

att komma till en lugnare miljö. Några berättar 

också om hur de söker en fristad hos mor- och 

farföräldrar. 

33 



34

Effekter 

för barnet 

35 

D. 1. Reaktioner och respons 

D. 1. 1. Bråk orsakar smärta 

D. 1. 2. Maktlös 

D. 1. 3. Uttröttad och uppgiven 

D. 1. 4. Omskakad och rädd 

D. 1. 5. Kränkt, förnedrad och 

missförstådd 

D. 1. 6. Värdelös och i vägen 

D. 1. 7. Fylld av aggressioner 

D. 1. 8 Oro 

D. 1. 9. Skuld och skam 

D. 1. 10 Stressad 

D. 2. Blåmärken i själen 

D. 3. Symtom på psykisk ohälsa 

D. 3. 1. Man skadar sig själv 

D. 3. 2. Deprimerad 

D. 3. 3. Ångest 

D. 3. 4. Ätstörningar 

D. 3. 5. Självmordstankar och 

självmordsförsök 

D. 3. 6. Fysiska symtom 

D. 3. 7. Sömnproblem och 

mardrömmar 

D. 3. 8. Övriga symtom 

D. 4. Övriga konsekvenser 

D. 4. 1. Det går ut över skolarbetet 

D. 4. 2. Sociala konsekvenser 

D 



d.1. reaktioner 

och respons 

Reaktioner uppstår direkt efter det att barnet 

d.1.2. maktlös 

Känslan av maktlöshet är central för hela processen. 

Barnen lever i ett beroendeförhållande till 

de vuxna i familjen och har ingen möjligheter 

utsatts för en psykisk påfrestning. Reaktionen är att välja en annan familj. När familjen inte är 

den känslomässiga händelse som blir det ome- trygg och när ens olika strategier för att förhålla 

delbara psykiska resultatet av en utsatthetssitua- sig till det inte hjälper, känner man sig maktlös. 

tion, till exempel en känsla eller en tanke. En Man känner sig maktlös över att man befinner 

reaktion blir inte ett bestående tillstånd. Ordet sig i situationer som man inte kan påverka, trots 

respons betecknar den utåtriktade rörelse, eller att man försöker med alla medel man känner 

det agerande som utlöses av reaktionen, till ex- till. Man känner sig och man är maktlös inempel 

ett känslouttryck eller en aktiv handling. för föräldrars missbruk, föräldrars fysiska eller 

Reaktioner och respons kan vara både medvetna psykiska sjukdom, föräldrars oförmåga och de 

och omedvetna. Begreppen är oftast tvinnade uttryck den tar sig i form av destruktivitet och 

in i varandra och därför presenteras de tillsam- aggressivitet. 

mans. 

Känslan av maktlöshet är också kännetecknande 

för de barn som bevittnar våld mellan 

d.1.1. Bråk orsakar smärta 

föräldrarna. Man känner sig ofta förtvivlad över 

att inte kunna göra något för att förhindra att 

Barn känner en inre smärta både när de vuxna den ena föräldern blir misshandlad av den andre. 

bråkar med varandra och när de själva dras in i Man känner inte bara maktlöshet gentemot den 

bråken. Det gör så ont att man får svårt att sova, aggressive föräldern utan även gentemot den 

gråter eller skadar sig själv. Barn beskriver hur slagna föräldern och dennes oförmåga att ta sig 

de gråter sig till sömns efter bråk och utskällningar. 

På morgonen när man vaknar känns det 

ur den destruktiva relationen. 

lika smärtsamt men då beskriver barnen hur de 

vuxna tycks ha lagt grälet bakom sig och uppträ- d.1.3. Uttröttad och uppgiven 

der som om inget har hänt, vilket gör att barnet Efter tillräckligt lång tid av maktlöshet drabbas 

ifrågasätter sina känslor och undrar om de är för många av känslan av uppgivenhet. I många av 

känsliga eller har uppfattat situationen fel. mejlkontakterna uttrycks ungdomarnas uppgivenhet 

med orden ”nu orkar jag inte mer” eller 

” jag klarar inte mer”. Man ser ofta två olika möjliga 

utvägar, den ena är att flytta och den andra 

är att ta livet av sig. (se E) 

”Min lille bror har nån sorts ADHD och mamma 

och pappa bråkar hela tiden och jag ligger 

i min säng och håller för örona. Det här har 

pågått i 10 år nu är jag 13 år och vet inte om jag 

står ut längre. När jag och min lille bror säger att 

dom ska sluta bråka blir mamma sur och kastar 

ut mig ur huset.” 


Minst lika smärtsamt som den ena förälderns 

angrepp, är den andra förälderns frånvaro av reaktion. 

Att mamma inte bryr sig när pappa slår 

barnet och skriker, eller att pappa inte tycker att 

styvmammans nedsättande ord är något att bry 

sig om, upplever barnen som ett stort svek. Den 

ena förälderns passivitet är många gånger förvånande 

för barnen, då de ofta förväntat sig att 

föräldern skulle stå på deras sida. Detta leder till 

att de känner besvikelse. 

Alla former av psykisk misshandel leder till 

att barnen känner sig ledsna. Barnen beskriver 

det på olika sätt. I 79 av mejlkontakterna använder 

barnen ordet ” ledsen”, 148 kontakter ordet 

”gråt”. 

När föräldrar talar illa om varandra inför barnen 

känner sig barnen sårade. 

36 

d.1.4. Omskakad och rädd 

På senare år har man förstått att barnet inte själv 

behöver vara utsatt för våld i eller utanför hemmet 

för att skadas av det, det räcker med att bevittna 

det. Oftast förekommande när det gäller det våld 

som barn bevittnat är enligt BRIS statistik pappor 

eller styvpappor som slår mammorna, något 

som orsakar stor förtvivlan hos barnen. Men det 

förekommer även mammor som slår och sparkar 

pappor, vilket ur barnens perspektiv inte skiljer 

sig från hur barnen upplever det. Att bli vittne 

till hur en älskad förälder blir ett hjälplöst offer 

för hänsynslös misshandel och kränkande behandling 

är omskakande och skrämmande och 

knappast något som ett barn vänjer sig vid. Det 

är traumatiska upplevelser som försätter barnen 

i chocktillstånd, framkallar oro, ständig rädsla, 

sömnproblem och en känsla av maktlöshet. Det 

framkallar också ilska hos barnet som kan ta sig 

olika uttryck men som barnet ofta inte vågar visa 

för den som misshandlar. Ordet ”rädd” förekommer 

i 138 kontakter.

När de vuxnas aggressioner riktas direkt mot 

barnen blir de ofta väldigt rädda. 

”Varje gång när mamma har druckit så blir 

hon arg, hon kan slåss och hotas då. Det gör 

mig väldigt rädd. Varje dag när mamma har 

druckit sitter jag vid datorn och gråter och 

försöker låtsas som ingenting.” 

Flicka 12 år 

d.1.5. kränkt, förnedrad 

och missförstådd 

Vare sig man utsätts för psykisk misshandel, fysisk 

misshandel eller sexuella övergrepp har man 

blivit utsatt för en kränkning, dvs ett övertramp 

över den personliga integritetsgränsen. Någon 

har visat att de inte anser att man är värd att 

respekteras, vilket försätter en i en känsla av att 

vara förnedrad och förminskad. Eftersom man 

egentligen känner att man är värd att bli behandlad 

på ett bättre sätt, något som många barn ger 

uttryck för, känner man sig missförstådd. När 

barnen ska förklara hur det känns skriver de att 

de ”mår dåligt” och att de blir ” ledsna”. 

d.1.6. Värdelös och i vägen 

Som en direkt reaktion på nedvärderande behandling 

kommer känslan av att vara värdelös. 

När föräldrar ger uttryck för att barnen står i 

vägen för deras egna möjligheter i arbets- eller 

privatliv och att föräldraskapet är ett hinder för 

dem, känner barnen att de är i vägen. 

d.1.7. Fylld av aggressioner 

Det barn som utsätts för mycket aggressioner och 

frustrationer fylls själv av aggressivitet. Ungdomar 

berättar att de lider av att vara så fyllda av 

aggressioner att de inte kan kontrollera dem. Deras 

utbrott ställer till det för dem både i sociala 

relationer och i kärleksrelationer. Ofta känner 

de skuldkänslor för att de förorsakar lidande hos 

andra med sin ilska. 

”På grund av skilsmässan och hennes (mammas) 

ändrade humör har jag helt ändrats som 

människa. Jag känner mer hat och ilska och 

skriker mer, är allt mer våldsam! Har till och med 

hamnat så fel att jag gick i en så kallad ”fotbollsfirma” 

som slåss bara för skojs skull.” 

Pojke 18 år 

d.1.8. Oro 

Livet i den kaotiska familjen är många gånger 

oförutsägbart. Det går inte för barnet att lita på 

sådant som utlovats och barnet vet att det bara 

är en tidsfråga innan en lugn period förvandlas 

till ett konfliktfyllt helvete igen. Barnet vet inte 

37 

vad som ska komma att utlösa nästa storm men 

de vet att den kommer. Det går aldrig att slappna 

av helt och hållet. 

När föräldrar och syskon är utsatta för misshandel 

känner man oro när man inte är där, vilket 

gör att man kan känna motstånd mot att vara 

hos kompisar, sova borta eller till och med mot 

att gå till skolan. Man oroar sig för vad som händer 

hemma medan man är borta. 

Barn till missbrukande eller sjuka föräldrar eller 

föräldrar som hotar att ta sitt liv, känner också 

oro för vad föräldrarna ska ta sig till. När barnens 

föräldrar lider av fysisk sjukdom innebär det en 

ständig oro för att föräldern ska försämras eller 

för att de ska dö. 

d.1.9. Skuld och skam 

Oavsett om föräldrarna sagt att de tycker att 

barnet bär skulden för familjesituationen eller 

inte, så känner många barn skuld. Det hänger 

delvis samman med att barn är egocentriska i sitt 

tänkande och tror att saker och ting som händer 

runt dem beror på dem. Men i de fall där föräldrarna 

som en del av sin psykiska misshandel 

lägger skulden på barnen för både det ena och 

det andra, är det ännu större risk för att barnen 

tar på sig skulden för att de blir illa behandlade 

och därefter dessutom anklagar sig själva för att 

de inte lyckas lösa situationen. 

Barnen kan känna skuld för allt möjligt. De 

som utsatts för sexuella övergrepp känner sig 

smutsiga och skyldiga efter övergreppen. Barn 

kan känna skuld över att de inte lyckas hjälpa 

föräldrar att sluta missbruka, eller bli friska från 

sina psykiska eller fysiska sjukdomar. En stor 

börda av skuldkänslor vilar på de barn vars föräldrar 

hotar med att ta livet av sig eller faktiskt 

gjort det. Inför sina kompisar kan man känna 

skuld för att man inte har det som andra. Man 

kan också klandra sig själv för att man aldrig 

vågar prata och berätta för någon om hur man 

har det. Barn som sökt hjälp kan känna skuld 

för att de sviker familjen eller för att de väntat 

så länge med att söka hjälp. Barn som får hjälp 

när inte syskon får det, känner skuld för att de 

sviker syskonen. 

Om barn förväntas ta parti för den ena föräldern 

mot den andre kan de drabbas av en inre 

lojalitetskonflikt och försätts i en olöslig situation. 

Hur de än gör så gör de fel. Eftersom barnet 

oftast känner kärlek till båda föräldrarna får de 

skuldkänslor när de blir utnyttjade som ett redskap 

i de vuxnas konflikt. De upplever också ett 

underkännande eftersom de gör ”fel” som älskar 

den andre föräldern också. 

När man har blivit så stor att man kan förstå 

att alla barn inte har det så som man själv har 

det i sin familj, kan man känna skam. Om man 



har föräldrar som missbrukar eller är psykiskt 

sjuka undviker man att ta hem kompisar därför 

att man skäms för sina föräldrar. Att inte kunna 

ta hem kompisar är även i sig en orsak till att man 

känner skam. 

d.1.10. Stressad 

När föräldrar ställer orimligt höga krav på barns 

skol- eller idrottsprestationer känner sig barnen 

stressade. När föräldrarna saknar förmåga att 

vara lyhörda för barnens behov och för hur mycket 

de orkar, vet barnen inte vart de ska vända sig 

för att få stöd. 

d.2. Blåmärken i själen 

I 229, eller 20 procent av kontakterna, har barnen 

beskrivit det som utredaren valt att kalla 

blåmärken i själen. Många av de psykiska konsekvenser 

som drabbar barn som utsatts för psykisk 

misshandel och emotionell omsorgssvikt blir till 

långsiktiga problem för dem. Många år efter det 

att misshandeln och sveken upphört lever de fortfarande 

med ett stukat självförtroende, en negativ 

självbild och känslan av att vara en misslyckad 

människa. När de får beröm av andra kan de inte 

ta emot det, ta till sig det eller tro på det, för de 

tycker inte att de är värda det. De plågas av minnen 

från skrämmande upplevelser och beskriver 

hur bilder från våldsamma situationer fortsätter 

att dyka upp på näthinnan många år efteråt. Den 

rädsla de känner för personer som utsatt dem för 

psykisk misshandel sitter kvar även om de inte 

träffar personen längre, vilket kan leda till att de 

begränsar sitt liv och isolerar sig. 

Känslan av hat mot de människor som gjort 

dem så illa ersätter den lojalitet och kärlek som 

de i det längsta försökte klänga sig fast vid. Efter 

år av kränkningar förvandlas kärleken till hat. 

De känner sorg över en förlorad barndom som 

aldrig går att få åter och en oro för att de själva 

ska bli likadana som sina föräldrar när de blir 

vuxna. Många bär med sig en känsla av ensamhet, 

de har svårt för att känna tillit till vuxna 

människor och svårt att känna hopp om att de 

ska kunna få ett bra liv. 

”Fem år av brutna löften, hårda ord, världskrig, 

svek och föräderi. Och när jag var fjorton tog 

hon livet av sig. Jag pallar fan inte med sorgen. 

Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag gör, 

jag vet inte vad jag känner, jag vet inte ett jävla 

dugg! 

Flicka 15 år 

38 

Som ett resultat av emotionell omsorgssvikt 

uppstår ett inre tomrum i barnet. Där föräldern 

skulle ha planterat inre referenser för det som är 

gott i livet i form av goda minnen, där det skulle 

ha funnits förutsättningar för tillit till den egna 

förmågan, inre trygghet, förmåga att knyta an 

till andra människor och skapa givande relationer 

och där det skulle ha funnits en tro på att andra 

människor kan ge hjälp när man behöver det, där 

finns ingenting. Där är tomt. Och den tomheten 

är smärtsam och kan vara förlamande. Man lever 

med en ständig längtan efter det man aldrig fick, 

kombinerat med en svårighet eller oförmåga att 

ta emot det när det bjuds. Tomrummet och den 

känslomässiga näringsbristen kan också utgöra 

grogrunden för depressioner, självskadebeteende, 

ätstörningar och annan psykisk ohälsa. 

”Vill inte bli misshandlad mera men känner mig 

som ett litet kraftlöst barn som vill bli älskat och 

omtyckt och ha tryggheten. Vill ha en familj..” 

Flicka 20 år 

d.3. Symtom på 

psykisk ohälsa 

Med begreppet psykisk ohälsa menas i detta 

sammanhang de över en längre tid bestående 

tillstånd av subjektivt upplevda psykiska besvär 

som inte kan anses tillhöra den normala tonårsutvecklingen 

eller vara normala krisreaktioner. 

Psykisk ohälsa kan leda till psykisk sjukdom, 

men är inte liktydigt med det. Med begreppet 

symtom menas de uttryck eller de tecken genom 

vilka den psykiska ohälsan manifesterar sig. 

Symtom är uttryck som man inte upplever sig 

ha full kontroll över. I 356, eller 31 procent av 

kontakterna, beskrivs olika symtom på psykisk 

ohälsa som drabbat barnen. 

Det är en lång lista över symtom på psykisk 

ohälsa som barnen beskriver. Ibland beskriver de 

symtomen med egna ord och ibland använder 

de kliniska begrepp, eller diagnoser som de fått 

när de varit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin 

eller som de ställt på sig själva efter att 

ha hittat information på Internet eller som de 

känner till från andra sammanhang. 

”Kan man bli sjuk av ord?” frågar en 13-årig 

flicka när hon ringer till BRIS. Hon anar att det 

finns ett samband mellan hur hon behandlas 

och hur hon mår och behöver få det bekräftat. 

Att leva med psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt innebär en ökad rik för att drabbas 

av psykisk ohälsa.

d.3.1. man skadar sig själv 

I många av kontakterna berättar barn, framför 

allt flickor att de skadar sig själva. En del beskriver 

att de gör det i direkt anslutning till bråk eller 

övergrepp och andra beskriver att de gör det som 

en konsekvens av hur de mår och som ett sätt 

att hantera smärtan i efterhand. Många skär sig 

själva i handlederna, på magen eller på benen, 

sätter en plastpåse över huvudet eller tar strypgrepp 

på sig själva tills de svimmar, bränner sig 

själva med cigaretter eller håller händerna under 

rinnande hett vatten för att slippa gråta. Några 

beskriver insiktsfullt att de har fler sexuella relationer 

än de mår bra av, några låter sig utnyttjas 

sexuellt eller prostituerar sig, några missbrukar 

droger och alkohol sedan tidig ålder eller sniffar 

tändargas (boffar). 

Några barn beskriver att de skär sig eller drabbas 

av ätstörningar som ett resultat av att föräldrarna 

ställer för höga krav på dem när det gäller 

skol- eller idrottsprestationer. 

d.3.2. deprimerad 

Många av barnen använder uttrycket ”Jag mår 

dåligt” vilket kan betyda många olika saker, inte 

bara att man känner sig deprimerad. Men som 

ett resultat av systematisk psykisk misshandel, 

övergrepp eller emotionell omsorgssvikt uppger 

många att de lider av depression, man använder 

ordet eller beskriver känslan av att vara deprimerad 

som att man saknar lust och ork att göra saker, 

man upplever en inre tyngd och ett inre mörker. 

Man känner hopplöshet och uppgivenhet. Ofta 

är känslan av att vara deprimerad kopplad till 

tankar om att inte vilja leva längre. 

d.3.3. Ångest 

Barnen beskriver olika former av ångestupplevelser 

som antingen uppkommer i direkt anslutning 

till övergrepp eller som uppträder i efterhand. 

Man beskriver hur man får panikattacker, hyperventilerar, 

faller ihop, svimmar, kräks, skakar 

i hela kroppen, svettas och får hjärtklappning. 

39 

d.3.4. Ätstörningar 

I de beskrivningar som flera av dessa barn ger av 

sin situation och sina symtom går det att se ett 

samband mellan utebliven känslomässig näring 

och ätstörningar. Man hetsäter för att trösta sig 

när föräldrarna konsekvent sviker, man låter bli 

att äta eller framkallar kräkningar för att man 

inte känner att man duger som man är, vilket i 

dessa fall är kopplat till nedvärderande behandling 

eller utebliven emotionell omsorg. 

”Jag har allvarlig bulimi. Mer än hälften jag 

äter kommer upp igen. Jag började med det 

här pga pappas sk flickvän. Hon har mobbat/ 

trakasserat mig i snart 8 år! Jag klarar inte mer. 

Jag är väldigt skadad psykiskt. När hon håller på 

så går han bara därifrån, han har aldrig försökt 

stoppat det eller nått.” 

Flicka 13 år 

d.3.5. Självmordstankar 

och självmordsförsök 

När man befunnit sig i en situation präglad av 

missförhållanden under en längre tid, när man 

inte tycker sig se någon ljusning och när den psykiska 

ohälsan blir alltför plågsam och outhärdlig, 

ser man till slut döden som en möjlig utväg eller 

som en lösning. Som tidigare nämnts går självmordstankar 

ofta hand i hand med depression. 

Men att ha självmordstankar och att ha gjort 

självmordsförsök betyder inte nödvändigtvis att 

man egentligen vill dö. I alla kontakter som innehåller 

självmordtankar går det att finna uttryck 

för att man vill leva, bara inte så här. Bara det 

faktum att man kontaktat BRIS för att berätta 

om sina självmordstankar visar att man inte helt 

gett upp hoppet. Man vill egentligen leva och ha 

det bra men man ser inte hur det ska bli möjligt 

när alla inre och yttre vägar känns stängda. 

Barn som utsätts för långvarig mobbning får 

ofta en känsla av maktlöshet. Det är bland annat 

den känslan som kan utvecklas till självmordtankar. 

”Jag vill inte ta självmord men jag ser snart 

ingen annan utväg.” 

Flicka 17 år 

d.3.6. Fysiska symtom 

Kroppen reagerar ibland med olika former av 

symtom till följd av psykiska påfrestningar. Barn 

berättar att de lider av ont i magen, ont i lungorna, 

svårt att andas, ont i huvudet, ont i öronen 

när de vuxna skriker, ont i hjärtat, diffusa smärtor 

och värk i hela kroppen, magkatarr, nedsatt 

immunförsvar och ont i muskler och leder. Man 



beskriver att symtomen uppstått som en följd av 

det man utsatts för. Barn beskriver också smärta 

och blåmärken som uppkommit när de blivit 

fysiskt misshandlade och då fått ont i tänderna, 

ont i sidan eller ont i axeln, samt smärtor som 

uppkommit i samband med sexuella övergrepp, 

inte bara i underlivet utan även på andra ställen 

när man blivit fasthållen eller slagen i samband 

med övergreppet. 

d.3.7. Sömnproblem 

och mardrömmar 

Det blir svårt att somna när man är fylld av ångest 

och oro. Barnen beskriver hur de ligger vakna 

länge, många gråter, tankarna snurrar kring det 

som hänt och man är fylld av starka känslor. När 

man äntligen somnar har klockan blivit mycket 

och när man vaknar på morgonen har man inte 

fått tillräckligt med sömn. 

d.3.8. Övriga symtom 

Barnen beskriver även andra symtom som de 

drabbats av såsom psykotiska upplevelser i form 

av röster och syner, tvångsmässigt beteende, bacillskräck 

och koncentrationssvårigheter, 

40 

d.4. Övriga 

konsekvenser 

d.4.1. det går ut över skolarbetet 


barnen att situationen medför negativa konsekvenser 

för skolarbetet. För många barn leder 

sömnsvårigheterna och den ständiga oron till att 

man är väldigt trött på dagarna och får svårt att 

hålla sig vaken och koncentrera sig på skolarbetet. 

Man får svårt att hänga med och det märks på 

skolresultatet. Om man har mycket blåmärken 

eller andra skador efter fysisk misshandel kan det 

hända att man stannar hemma från skolan för 

att slippa frågor om vad som hänt. Det händer 

också att man väljer att skolka från gymnastiken 

på grund av att man har blåmärken och andra 

skador. 

d. 4. 2. Sociala konsekvenser 

När man inte mår bra är det inte lika lätt att 

fungera socialt. Många berättar att de ofta 

hamnar i bråk med kompisar, hamnar utanför 

eller att kompisarna tycker de är konstiga. Om 

man har en förälder som är psykiskt sjuk eller 

missbrukar alkohol eller droger kan man inte ta 

hem kompisar och inte heller förklara detta för 

kompisarna. Samma sak gäller om det ständigt 

är bråk hemma. 

Har man en förälder hemma som pratar om 

självmord, vågar man inte åka hemifrån för att 

vara med kompisar eftersom man är rädd för att 

föräldern ska ta livet av sig medan man är borta. 

Några berättar att de låter sina uppdämda aggressioner 

gå ut över pojk- och flickvänner, trots att 

de inte vill det.

41 



42

Strategier 

& uttryck 

43 

E. 1. Man försöker lösa problemen 

E. 2. Man försöker stå ut med 

situationen 

E. 3. Man försöker förstå 

E. 4. Man agerar utåt 

E. 5. Man vänder det mot sig själv 

E. 6. Man vill ha hjälp 

E. 7. Man vill flytta hemifrån 

eller dö 

E 



barn som utsätts för psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt kan uppleva både ett 

yttre och ett inre kaos. Till det yttre kaoset förhåller 

de sig på olika sätt, vilket tidigare beskrivits 

under rubriken Barnets respons gentemot 

familjen. De utvecklar också olika strategier för 

att hantera känslor och de har olika sätt uttrycka 

sig gentemot omvärlden. I 187, eller 16 procent 

av kontakterna, återfinns beskrivningar av detta. 

Strategier och uttryck kan vara konstruktiva 

eller destruktiva och de syftar inte till att lösa 

problemet, om det inte står i barnets makt. Istället 

kan de syfta till att avleda uppmärksamheten 

från det egentliga problemet och till att försöka 

få resten av livet att fungera så bra som möjligt, 

trots allt. 

Barn som utsätts för mycket aggressioner 

blir själva bärare av aggressivitet, som tidigare 

nämnts. När de ska ge uttryck för vad de känner, 

vad de behöver och vad de vill, eller när de ska 

ge utlopp för uppdämda känslor, sker det inte 

alltid på ett medvetet och planerat sätt. En del 

uttrycksformer är helt omedvetna, andra är medvetna 

men ändå inte möjliga för barnet att kontrollera. 

Uttrycket kan vara tydligt riktat mot 

omvärlden men man kan också rikta det mot sig 

själv. Barn och ungdomar kommunicerar både 

med ord och ordlöst. 

e.1. man försöker lösa 

problemen 

Många barn och ungdomar vars berättelser ligger 

till grund för denna studie lägger mycket 

kraft på att försöka tänka fram lösningar på sina 

problem. Det tar mycket energi vilket leder till 

att de ofta känner sig trötta. De försöker förmå 

föräldrar och syskon att ändra sitt beteende gentemot 

dem, samtidigt som de försöker handskas 

med sin egen psykiska ohälsa. 

e.2. man försöker stå ut 

med situationen 

När barnen märker att de inte kan förändra sin 

situation, försöker de hitta olika strategier för att 

stå ut med den. Ett sätt att försöka få någon slags 

kontroll är att inte visa för någon vad man känner. 

Man lär sig att visa upp en glad och stark 

fasad gentemot omgivningen och håller alla tankar 

och känslor för sig själv. Genom att låta andra 

se bilden av en person som klarar sig fint i livet, 

upprätthåller man lite av sin självkänsla. 

Det är inte för alla av de utsatta barnen som 

det går ut över skolarbetet på ett negativt sätt. Att 

lägga all energi på skolan och bli verkligt duktig 

kan vara ett sätt att behärska situationen när 

44 

hemmiljön blir kaotisk. Skolan kan vara något 

som får stå för det friska i livet, en fristad där 

man slappnar av och hämtar kraft för att stå ut 

med allt annat. Här får man bekräftelse på att 

man trots allt inte är så värdelös som det påstås 

hemma. Genom att anstränga sig och åstadkomma 

bra resultat i skolan överlever man, trots svårigheter 

hemma. Flera skriver att de inte tror att 

någon på skolan anar hur de har det egentligen. 

”Jag vet vad folk förväntar sig av mig och jag 

gör som jag alltid har gjort – lever upp till förväntningarna, 

för det är i alla fall ett mål.” 

Flicka 15 år 

Flera flickor berättar att de skriver dikter som ett 

sätt att stå ut med övergrepp och hantera självmordstankar 

och annan psykisk ohälsa. Oftast 

får ingen annan än BRIS ta del av dikterna. 

Många söker tröst hos djur, för vilka de berättar 

alla sina hemligheter. De beskriver djuren som 

sina enda vänner och de enda som älskar dem, 

tröstar och förstår. När dessa enda vänner dör, 

sörjer barnen så mycket att det blir oförståeligt 

för den omgivning som inte känner till barnets 

utsatthet. 

e.3. man försöker förstå 

För att kunna leva med sin situation försöker 

man förstå den. Man letar efter förklaringar till 

varför man blir så illa behandlad. Ibland hittar 

man förklaringen i föräldrars missbruk eller psykiska 

sjukdom eller i att de själva har haft en svår 

barndom och ibland lägger man skulden på sig 

själv. 

Barnen brottas med frågor om vad som är rätt 

och fel och om hur vuxna egentligen får bete sig 

mot barn. De undrar om det kan vara riktigt att 

vuxna får göra barn så illa. ”Hur arg är det ok att 

vara?” De ställer frågor om detta eftersom de är 

osäkra över vad som egentligen gäller och över 

vilka rättigheter de har. 

e.4. man agerar utåt 

Pojkars uttryckssätt är utåtagerande i högre grad 

än flickornas. De får aggressionsutbrott som 

de har svårt att kontrollera, de hamnar oftare 

i bråk med jämnåriga och vuxna och de lever i 

högre utsträckning ut sina destruktiva impulser. 

Även flickor kan bli utåtagerande och precis som 

pojkarna hamna i en ond cirkel av att reagera 

destruktivt på omvärldens bemötande, handla 

impulsivt och aggressivt för att därefter få ytterligare 

negativ feedback från omvärlden.

Han berättar att hans föräldrar misshandlar honom 

och att de dricker. Detta har pågått i fem 

år, han vet inte vad han ska göra. Han vill döda 

dem, han bryr sig inte om vad som händer sen. 

Pojke okänd ålder, telefon 

e.5. man vänder det 

mot sig själv 

Självdestruktivt beteende är ett symtom på psykisk 

ohälsa som ungdomarna ofta uppger att de 

tar till som en strategi för att försöka hantera psykisk 

smärta. Men det är också, vilket några beskriver, 

ett sätt att försöka signalera till omvärlden, 

ett sätt att försöka få andra att förstå det inre 

lidande man bär på. Man skulle kunna tro att 

självskadebeteende är ett sätt att kommunicera 

som man tar till när man saknar ord för att beskriva 

vad man känner, men i de kontakter som 

har analyserats här saknas ofta inte orden, utan 

någon som kan lyssna och förstå vad man vill ha 

sagt. Det saknas även en tillit till vuxna, vilket är 

en förutsättning för att man ska våga berätta. 

Ett sätt att försöka döva smärtan över tomrummet 

är att använda droger och alkohol, vilket 

flera av barnen i studien berättar att de gör sedan 

tidig ålder. Ett annat sätt kan vara att söka en 

partner som är betydligt äldre än man själv för 

att i denna kärleksrelation försöka finna något av 

det man saknar. Eller så söker man bekräftelse 

genom att ha många sexuella relationer. 

”I julas började jag banta. Min högsta dröm 

var att få anorexia. En av anledningarna var 

att om jag blev inlagd på sjukhuset så skulle 

pappa bli tvungen att bry sig om mig.” 

Flicka 14 år 

e.6. man vill ha hjälp 

Många mejl avslutas med ordet ” hjälp”. I 296 mejl 

förekommer ordet. Man vill ha hjälp men vet oftast 

inte hur det ska gå till. Det är ofta oklart vad 

barnen menar med ordet hjälp. Ibland framgår 

att de önskar att situationen ska förändras, vilket 

innebär 

• att de vuxna i familjen ska ändra sitt 

beteende eller 

• att barnet ska få hjälp att ta sig därifrån 

eller 

• att barnet ska få stöd för att orka stå ut 

med situationen sådan som den är 

45 

Ofta har man hört talas om, eller till och med 

varit i kontakt med sociala myndigheter, barn- 

och ungdomspsykiatrin eller elevhälsan, men 

har som regel ganska lite kännedom om vilka 

resurser som finns eller vilket ansvar och vilka 

skyldigheter de olika instanserna har. När man 

kommit fram till att man vill ha någon form av 

hjälp, är det ofta efter att själv ha försökt lösa eller 

stå ut med situationen under lång tid. Men till 

slut har man nått en punkt när man märker att 

man inte klarar mer. Ibland finns en förhoppning 

om att BRIS ska kunna hjälpa när ingen annan 

kunnat det, trots att man i många år haft kontakt 

med socialtjänst, bup och andra. Ibland söker de 

stöd hos kompisar eller stöd och hjälp hos vuxna 

utanför familjen, till exempel på skolan. 

e.7. man vill flytta 

hemifrån eller dö 

När man kämpat i många år med att försöka 

hantera en svår familjesituation och gång på 

gång märkt att man inte rår på den, ger man till 

slut upp och hamnar i en känsla av uppgivenhet. 

Man orkar inte hoppas längre på att situationen 

ska förändras. Många ser till slut bara två möjliga 

utvägar; den ena innebär att man på ett eller 

annat sätt flyttar från familjen, antingen till den 

andra föräldern, till eget boende eller till en annan 

familj och den andra utvägen är att ta livet 

av sig. 

”Det är så här att jag är trött på att ingen 

tycker om mig i min familj längre. Mina föräldrar 

slår mig både fysiskt och psykiskt med elaka 

ord och ibland slår jag tillbaks. Jag skär mig 

och jag har försökt ta självmord flera gånger 

och dom har inte brytt sig. Jag skulle hoppa 

men dom sa bara: Gör det, tror du vi bryr oss. Vi 

har pratat med en psykolog flera gånger men 

det har inte hjälpt. Så nu har jag kommit fram till 

att jag vill flyttas till en annan familj. En familj som 

kommer att älska mig. Mina föräldrar har också 

gått med på att jag kan adopteras bort. Dom sa 

att dom inte orkade med mig längre och om jag 

inte gjorde det så skulle dom ta och DÖDA mig.” 

Flicka 13 år 



46

Sköl den 

som hind rar 

47 

F. 1. Barnets hinder 

F. 2. Föräldrars hinder 

F. 3. Hjälparens hinder 

F. 3. 1. Hinder till följd av bristande 

kunskap och erfarenhet 

F. 3. 2. Hinder till följd av brister i 

rutiner och arbetssätt 

F. 3. 3. Hinder till följd av 

organisatoriska orsaker 

F. 3. 4. Hinder till följd av lagstiftning 

F 



när barnen försöker kommunicera till en möjlig 

hjälpare för att få denne att förstå situationen, 

finns det olika hinder som gör att bara en del av 

informationen kommer fram. Dessa hinder har 

vi i denna studie valt att kalla ”sköld”, därför att 

den fyller funktionen av att skydda den rådande 

situationen från att förändras genom att hindra 

insyn. Både föräldrar, barnet själv och hjälparen 

bidrar på olika sätt till att bygga upp och bibehålla 

skölden. 

Att psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt 

till största delen äger rum bakom familjens 

stängda dörrar, gör psykisk misshandel till ett 

osynligt fenomen i samhället. Osynligheten och 

det faktum ett detta rör sig om familjehemligheter 

gör det komplicerat för barn och ungdomar att 

förmedla till omvärlden vilka missförhållanden 

som råder inom familjen, vilka kränkningar de 

utsätts för och hur det påverkar dem. 

F.1. Barnets hinder 

Barnen känner ett motstånd mot att söka hjälp. 

Motståndet grundar sig ofta på en oro för vad 

som ska hända när andra får kännedom om deras 

situation och uttryck ofta med orden ” jag 

vågar inte”. Oron kan bottna i faktiska hot som 

riktats mot dem, och i erfarenheter av hur vuxna 

brukar reagera i liknande situationer. Oron kan 

också bottna i fantasier grundade på sådant som 

de hört av kompisar eller fått information om på 

annat sätt. Barnen kan också känna motstånd 

som grundar sig på tidigare tillfällen då de sökt 

hjälp men inte känt att de fått ett bra bemötande, 

inte blivit trodda eller tagna på allvar. Motståndet 

kan också grunda sig i att man ju älskar sin 

förälder när denne inte är arg och skriker eller 

utsätter en för misshandel och övergrepp. 

Barnets motstånd mot att söka hjälp eller mot 

att berätta allt när de väl söker hjälp, kan också 

ha att göra med känslan av skam som omsluter 

hela situationen. Barn beksriver ofta att det är 

svårt att berätta när de sitter ansikte mot ansikte 

med en person som de inte känner, eller som de 

hunnit bygga upp ett förtroende för. Barnens 

egna hinder beskrivs i 146, eller 13 procent av 

kontakterna. 

”Jag vet inte hur mycket till jag orkar. Jag måste 

få prata med nån men jag tycker det är skämmigt 

och jag vill inte vara initiativtagaren”. 

Flicka 16 år 

F.2. Föräldrars hinder 

Föräldrar agerar på olika sätt för att se till att 

information om familjesituationen (familjehemligheten) 

inte läcker ut till omvärlden. Deras bi- 

48 

drag till konstruktionen och upprätthållandet av 

skölden mellan barnet och omvärlden kan se ut 

på flera olika sätt. Barnen hindras genom att föräldrarna 

olika sätt hotar och varnar dem på för 

vad som kommer att hända om de berättar sanningen. 

Barn berättar för BRIS att de inte vågar 

säga som det är hos socialtjänsten eller BUP, på 

grund av påtryckningar från föräldrarna. 

Flera barn berättar också att när familjen träffar 

socialtjänstemännen så ger föräldrarna en helt 

annan bild av sig själva och situationen än den 

som barnet upplever. Barnen upplever sina föräldrar 

som manipulativa och att de genom att 

presentera lögner, förvrida sanningen och vara 

trevliga både mot tjänstemännen och mot barnen 

medan de är där, lyckas få tjänstemännen 

att tro att det inte är någon fara. De kan också 

vägra att över huvud taget kommunicera med socialtjänsten. 

Flera barn berättar att när sexuella 

övergrepp uppdagats inom familjen vill familjen 

inte blanda in någon utomstående utan försöker 

lösa det själva. 

”Min jul och nyår har varit så jävla hemsk, min 

pappa dricker alldeles för mycket och blir ofta 

våldsam och elak, min mamma bryr sig inte 

ens. Även fast soc är inblandade och till dem 

har hon sagt att pappa knappt dricker alls och 

att jag i princip ljuger.” 

Flicka 15 år 

F.3. hjälparens hinder 

Hinder i kommunikationen kan vara beroende 

på sändaren men även på mottagaren. Den del av 

skölden som beror på hjälparen beskrivs ofta av 

barnen som att de inte förstår vad barnet försöker 

säga eller struntar i det. Barnet upplever inte 

alltid att hjälparen tror att barnet talar sanning, 

utan tror mer på föräldrarnas beskrivning. De 

hinder som beror på hjälparen beskrivs i 28, eller 

2 procent av kontakterna. 

F. 3. 1. hinder till följd av bristande 

kunskap och erfarenhet. 

Vad hjälparen har för kunskap och erfarenhet får 

vi inte veta något om i barnens beskrivningar. 

Man ser bara att det verkar finnas ”blindfläckar” 

där man inte ser det som barnet upplever som 

uppenbart, till exempel när barnet skär sig eller 

uppvisar andra symtom eller när barnet försökt 

beskriva situationen med sina egna ord. Barnet 

upplever sig ha berättat eller signalerat men det 

har inte uppfattats som så allvarligt av hjälparen. 

Man får känslan av att hjälparens ”språkkunskaper” 

inte alltid möjliggör en förståelse för barnets 

sätt att uttrycka sig och att hjälparens kunskap 

och erfarenhet av vilka allvarliga missförhållan-

den som skulle kunna dölja sig bakom det som 

barnen berättar, är bristfällig. 

”Hej! Jag undrar var gränsen går för 

’psykisk misshandel’. Jag förstår att det är 

en rätt luddig gräns, men jag vill veta om 

jag har blivit utsatt för det eller inte. Allt jag 

säger till soc, (om hur mina föräldrar låst in 

mig, talat om hur värdelös jag är, mamma 

har sagt att hon ska ta självmord pga mig) allt 

sådant struntar dom bara i.” 

Flicka 15 år 

F.3.2. hinder till följd av brister 

i rutiner och arbetssätt 

Flera barn berättar att de inte fått möjlighet att 

tala enskilt med tjänstemannen på socialtjänsten. 

Det kan delvis tillskrivas lagstiftningen, som hittills 

gett föräldrarna rätt att bestämma om tjänstemannen 

ska få prata enskilt med barnen. Det 

kan även bero på de de rutiner och arbetssätt som 

tillämpas i utredningsarbetet. När barnen inte 

fått tala enskilt med tjänstemännen har de inte 

vågat berätta om sin situation. 

Eftersom många barn upplever att det är svårt 

att berätta för någon som de inte träffat förut 

och inte hunnit bygga upp något förtroende för, 

berättar de inte alltid som det är trots att de får 

träffa socialtjänstemannen enskilt. Några ger uttryck 

för att de skulle vilja få mer än en chans. 

”Varför frågar vuxna bara en gång och sedan 

nöjer sig med svaret ’bra’?” 

Flicka 15 år 

Samma sak gäller i barnets kontakt med bup. 

Många barn beskriver att de inte vågar berätta 

allt om hemsituationen eller sina symtom eftersom 

föräldrarna deltar i behandlingen eller får 

in forma tion i efterhand om vad barnen sagt. 

(BRIS 2007) 

Av någon anledning förekommer det ofta att 

skolkuratorer, lärare och ibland skolsköterskor 

går vidare med de förtroenden de fått av barnen 

genom att ringa hem till barnens föräldrar 

bakom barnets rygg, trots att barnet kan ha förklarat 

att de inte vill att kontakten ska tas. Detta 

gäller även situationer som borde ha föranlett en 

omedelbar anmälan till socialtjänsten. I flera fall 

berättar barnen att skolpersonalens agerande lett 

till att deras situation ytterligare förvärrats. De 

har blivit slagna och bestraffade hemma och förbjudna 

att prata mera med den de har sökt hjälp 

hos. När skolpersonal kontaktar föräldrarna 

utan att ha barnens medgivande förlorar barnen 

ofta förtroendet och avbryter sina försök att få 

hjälp. 

49 

F.3.3. hinder till följd av 

organisatoriska orsaker 

De hinder som kan hänföras till organisatoriska 

orsaker hänger ibland ihop med ekonomi och 

resurser. Det handlar om sådant som att kuratorn 

eller skolsköterskan är svåra att nå, eller att 

det inte finns någon skolpsykolog eller kurator 

på skolan. Det är också svårt för barn att hitta 

rätt om de på egen hand vill söka hjälp hos socialtjänsten 

eller sjukvården. 

F.3.4. hinder till följd 

av lagstiftning 

Det är framför allt på två sätt som lagstiftningen 

(via hjälparen) bidrar till att hindra barnens kommunikation. 

Det ena handlar om att barn som 

känner till lagen om anmälningsskyldighet drar 

sig för att berätta, av rädsla för att den de berättar 

för ska göra en anmälan till socialtjänsten, 

vilket känns oroande och oöverblickbart för barnet. 

Detta är också något av baksidan av socialtjänstlagens 

paragraf om anmälningsskyldighet, 

nämligen att den blir till ett hinder för barn som 

behöver hjälp att vända sig till någon professionell, 

eftersom denne enligt lagen ska göra en 

anmälan omedelbart, när misstanke uppstår om 

att ett barn far illa. Lagen medger inte att man 

inväntar att barnet känner sig redo för en anmälan, 

eller ens att man hinner informera barnet om 

att man anmäler och lagen medger ännu mindre 

att en vuxen hinner bygga upp en stödjande relation 

som sedan kan finnas kvar under det att 

utredningen pågår. Om barnet först och främst 

vill ha en stödjande relation kan det innebära att 

de måste undanhålla viktig information för att 

inte ge anledning åt den professionelle att göra 

en anmälan. 

Det andra hindret handlar om att sekretesslagen 

inte alltid tolkas till barnets fördel när det 

gäller huruvida föräldrar ska informeras om att 

barnet sökt hjälp eller inte. Det finns ett stort utrymme 

för tolkning när det gäller tolkning av sekretesslagen 

gentemot föräldrabalken. Ingen enhetlighet 

råder dels när det gäller bedömningen 

av barnets mognad som ska göras för att avgöra 

om barnet själv kan få råda över sekretessen och 

dels bedömningen av huruvida det föreligger risk 

för att barnet ska lida betydande men om föräldrarna 

informeras. På grund av osäkerhet kring 

vilken sekretess som råder och av rädsla för att 

föräldrarna ska få kännedom om det, avstår barn 

från att söka hjälp. Att det inte råder samma sekretess 

för skolkuratorn som för skolsköterskan 

och skolpsykologen leder till ytterligare förvirring 

och osäkerhet för barnen om vad som gäller. 

För barnen leder det till ytterligare förvirring och 

osäkerhet om vad som gäller. 



50

Vad händer 

i mötet med 

hjälp aren 

och vad blir 

resultatet? 

51 

G. 1. Man får adekvat hjälp 

men den är bristfällig 

G. 2. Åtgärder som förvärrar 

situationen 

G. 3. Man fick adekvat hjälp 

som man var nöjd med 

G 



G.1. man får adekvat 

hjälp men den är 

bristfällig 

De beskrivningar som barnen ger av att de fått 

hjälp på ett sätt som de upplevt som positivt, är 

oftast inbegripna i en kedja av hjälpinsatser där 

allt inte varit lika bra. I 132, eller 11 procent av 

kontakterna, beskrivs detta. Det finns exempel 

på att professionella gjort insatser för att förbättra 

barnens situation genom att skriva ut mediciner 

mot depression och sömnproblem, man har sjukskrivit 

barnen från skolan på grund av depression, 

någon har fått en personlig assistent till följd av 

självmordsrisk eller fått armarna gipsade för att 

de inte ska kunna skära sig. Flera barn har fått 

ad/hd-diagnoser. 

Flera barn berättar om hjälp som de fått som 

de tyckt var bra, men på olika sätt inte varit tillräcklig. 

Det kan vara så att de blev placerad hos 

en familj där de trivdes och började må bättre 

men av någon anledning fick de inte stanna där 

och nu önskar de att de fick komma dit igen. Det 

kan också vara så att de haft en fungerande samtals 

eller terapikontakt men av någon anledning 

så har den avslutats för tidigt. 

Flera av ungdomarna ser som enda utväg att 

flytta hemifrån eftersom de inte orkar med påfrestningarna 

hemma längre. Några har fått socialtjänstens 

hjälp till ett eget boende och det blev 

kanske inte riktigt som de tänkt sig. Enbart ett 

eget boende har inte räckt för att lösa problemen 

eftersom det är så mycket känslor och minnen de 

bär med sig. Det börjar ofta bli riktigt kaotiskt 

på insidan först när man lämnat det yttre kaoset. 

Allra svårast är det på kvällar och nätter. I samma 

veva som man hjälper barnet till ett eget boende, 

drar man ner på stödet från bup och kontakterna 

med skolkurator glesas ut. 

”Jag fick flytta till en egen lägenhet som soc. 

står för och där bor jag nu. Det känns väl bra 

att bo för mig själv, sköta mig själv (vilket jag 

alltid gjort) och att slippa pappa. Men jag 

känner mig så otroligt bortglömd och ensam. 

Ångesten som jag trodde skulle bli bättre av att 

flytta, har istället vuxit till ohanterbara nivåer. 

Nätterna är min skräcktid, för de består alltid 

av kolsvarta tankar, panik och ångest. Mina 

självmordstankar som förut fanns där periodvis är 

nu starka och ihållande. De finns där dygnet runt. 

Att allt har blivit ännu värre vägrar de att inse. Hur 

mycket jag än försöker förklara.” 

Flicka 16 år: 

Barn berättar också att det ibland dröjer innan 

den beslutade åtgärden vidtas. Det kan leda 

till en period av väntan som präglas av oro för vad 

som ska hända och av ökade konflikter i familjen. 

52 

Några av dessa barn har haft kontakt med BRISombud 

under väntetiden i en sk. uppdragskontakt 

8 eftersom de har behövt stöd då. 

”Nu när det är klart att jag ska få flytta till 

familjehem har min familj börjat slå mig värre 

än någonsin!!!! Förut så puttade de och slog 

mig ”bara”, medan nu så slår och sparkar dom! 

Sparkar gör speciellt mina syskon…Medan 

mamma ignorerar mig totalt och bara fräser åt 

mig med rejäla ord…och pappa…han slår mig 

varje gång han möter mig där hemma. Värre än 

någonsin…Jag ska ju få hjälp nu så man kan ju 

inte precis klaga men det gör så ont!!! Både kroppen 

och själen!!! 

Flicka 15 år: 

Några barn berättar att de har sökt hjälp och försökt 

förmedla information om sin situation men 

situationen har inte uppfattats som tillräckligt 

allvarlig och därför har hjälpen uteblivit. Barn 

som beskriver detta uttrycker stor besvikelse. 

G.2. Åtgärder vidtas 

som förvärrar 

situationen 

Det är framför allt när barn vänder sig till lärare, 

skolkuratorer och ibland även skolsköterskor 

som dessa genom att kontakta barnets föräldrar, 

bidrar till att förvärra situationen. Kontakterna 

tas ofta bakom ryggen på barnet och när barnet 

kommer hem straffas de för att ha kontaktat 

någon utanför familjen och berättat om hemsituationen. 

Barnen riskerar att bli utskällda och 

misshandlade och föräldrarna förbjuder barnen 

att ha mer kontakt med den de pratat med. I 21, 

eller 2 procent av kontakterna, beskrivs åtgärder 

som förvärrat situationen. 

Några av de placerade barnen berättar att 

de ofta flyttats runt. De förklarar det med att 

familjen eller institutionen de placerats på inte 

orkar med dem, eller blir besvikna på dem då de 

inte mår bättre. När de om och om igen rycks 

upp och tvingas flytta och förhindras att knyta 

an någonstans, blir de mer och mer rotlösa och 

På tre år har hon bytt fosterhem elva gånger. 

Hon har svårt att knyta an till någon familj på 

grund av rädslan att få flytta medan socialen 

kräver att hon måste bjuda till lite för att hon 

”ska bli bra” och få stanna i någon familj. Om 

hon inte gör framsteg flyttas hon till en annan 

familj. 

Flicka 15 år i telefon 

8 en uppdragskontakt i BriS innebär att ett barn 

efter att ha ringt till Barnens hjälptelefon kan få 

ett speciellt telefonnummer till ett BriS-ombud 

(anställd) för ett antal stöd eller motivationssamtal, 

om BRIS-ombudet gjort bedömningen 

att det är lämpligt.

oroliga. Förflyttningar i syfte att åstadkomma 

en snabbare förbättring hos barnet verkar många 

gånger få motsatt verkan. 

G.3. man fick adekvat 

hjälp som man var nöjd 

med 

I 47, eller 4 procent av kontakterna, berättar 

barnen om att de fått adekvat hjälp eller att åtgärder 

vidtagits som de är nöjda med. Även om 

åtgärderna vid tidpunkten för barnets kontakt 

med BRIS, ännu inte har lett till ett för barnet 

önskvärt resultat. 

”En orolig känsla finns jämt kvar och viljan att 

leva går ner för varje dag. Jag skär mig och har 

tvång. Mamma och pappa går inte ihop och 

det kan bli riktigt stora bråk. Han brukar skrika 

hora och fitta och sånt till mamma. Jag har en 

ledsagare. Hon är i bortrest nu och jag saknar 

henne för hemma hos henne är det som en 

fristad för mig. Jag mår bra där. Jag mår bäst 

där.” 


53 



54

Sam band 

man kan lätt tänka sig att de olika delarna i den process som beskrivs hänger samman med 

varandra; att föräldrars missbruk, sjukdom eller oförmåga leder fram till svårigheter i föräldrarollen 

som tar sig uttryck i psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt; att denna 

utsatthet, vilken barnen beskriver ganska detaljerat, förorsakar psykiskt lidande och i många 

fall psykisk ohälsa hos dem; att barnen kämpar med att hantera situationen och försöker lösa 

problemen. Till slut kommer de till en punkt när de känner att de inte orkar längre och att de 

i det läget ibland söker en utomstående vuxens hjälp. Om man skulle tvivla på sambandet så 

kan man luta sig mot de berättelser där barnen själva beskriver orsak- verkansamband. Det 

finns många exempel på när barnen själva beskriver hur processen hänger ihop; när de själva 

berättar att de effekter de drabbats av i form av blåmärken i själen, reaktioner och respons, 

symtom på psykisk ohälsa, konsekvenser i skolan och sociala konsekvenser, beror på den 

utsatthet för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt de levt eller fortfarande lever 

med. Om barnet själv ger uttryck för tanken att utsattheten har orsakat effekterna, har detta 

kodats som ”samband”. I 57 av kontakterna uttrycker barnen olika exempel på samband. 

Sambandet finns troligen i de flesta kontakter men då utan att barnet själv är medveten om 

det eller beskriver det. 

”Först av allt, jag har levt hela mitt liv 

med mina föräldrar, alkoholister. Jag 

har problem i skolan och jag dricker 

mycket alkohol. Jag har länge haft 

problem med ätstörningar. Jag har 

skurit mig på armarna i fyra år, men 

ingen säger något om det. De säger 

bara att jag bara vill ha uppmärksamhet. 

Ja jag vill ha uppmärksamhet, men 

jag får ju inte det. Vad är det för mening 

att fortsätta, ingen älskar mig och ingen 

verkar bry sig om mig. Livet är ju bara ett 

helvete.” 


55 

H 

”Min familj är inte så bra som alla tror, bakom 

stängda dörrar så visar sig en splittrad 

familj, en familj som har svårt att acceptera 

varandra, med en mamma som har grava 

alkoholproblem, med en lillasyster som blir 

lämnad utanför och som har blivigt slagen 

av pappan och kritiserad av brodern och 

mamman, en lillasyster som vill bli älskad 

av familjen men inget hon gör duger, en lillasyster 

som sitter vaken ensam på nätterna 

och gråter, hon kollar på rakbladet men vet 

att det inte hjälper henne men ändå blir det 

så att hon grabbar tag i det och trycker in det 

i handleden, en syster med många mörka 

hemligheter som bara hennes skrivblock vet 

om. Den lillasystern är jag.” 

Mejl från flicka 16 år: 

Min styvpappa slår mig & trycker ner mig. Han kan bli arg för vad som helst, småsaker och 

stora saker. Ibland så blir han så arg att han slår mig i sidan på magen, Och på rumpan. Han 

hotar att han ska ge mig spö, och han trycker ner mig ständigt. Så fort han blir arg kan han 

börja skrika saker som, du suger ju på fotboll, inte undra på att du var avbytare idag, eller 

inte undra på att du inte har några vänner, du är ju så ful och elak, du tänker bara på dig 

själv. Och när man ska säga något emot honom skriker han (högt så man tror att grannarna 

borde höra) - TYYYST! du är inte värd att prata, eller -TYYST! Du är för dum för att säga något 

här. Det här gör att jag får en grym osäkerhet, I allt. Och när någon ger mig en komplimang 

kan jag inte ta emot den och säga tack, jag säger, nej så är det inte alls, eller men 

sluta! Ljug inte. Eftersom att det är det jag har lärt mig, att vara sämre än alla andra, att 

aldrig vara självgod.” 




56

Barns språk 

när de be rätt ar 

57 

en anledning till att information om barnens situation 

inte når fram till de personer som de söker 

hjälp hos, kan vara att de använder ord vars allvarliga 

innebörd hjälparen inte förstår. Det verkar 

uppstå missförstånd ibland när barn försöker berätta 

i samband med att de söker hjälp och dessa 

missförstånd beror säkerligen delvis på att barn 

och hjälpare använder olika ord för att beskriva 

missförhållanden, omständigheter och effekter. 

Själva anser barnen att de har varit tydliga och 

att de har berättat om situationen men från den 

professionella hjälparens sida har det inte uppfattats 

så. Därför har vi här valt att titta närmare på 

vilka ord och utryck barnen använder när de vill 

berätta om sin situation. 

Det visar sig att barnen till stor del använder 

ord och uttryck som kan tolkas som att de syftar 

på något som inte är så allvarligt. Det visar sig 

också att barnen endast i två fall av de undersökta 

1 161 kontakterna använde begreppet psykisk 

misshandel och då i form av frågor. (”är det 

psykisk misshandel när….”) Begreppet emotionell 

omsorgssvikt använder barnen aldrig. Men man 

förstår ändå av deras hela berättelse att det är 

detta de talar om. 

Textsökning 

För att få en uppfattning om vilka ord barnen 

använder för att beskriva sin situation har gjorts 

textsökningar på de vanligast förekommande orden. 

Textsökningarna anger i hur många av de totalt 

522 mejlkontakterna, som barnen använder 

orden (tabell 1). Telefonkontakterna har inte 

tagits med här, eftersom den dokumentationen 


I


enbart består av jourarnas ord, så exakt vilka ord 

barnen använt i telefonkontakterna vet vi inte. 

Siffrorna säger inget om hur många av barnen 

som upplever det som orden beskriver, utan bara 

i hur många mejlkontakter de själva väljer att 

använda orden. 

För att beskriva allvarliga situationer av psykisk 

misshandel använder barnen ord som kräver 

ytterligare förklaring för att man ska förstå omfattningen 

av problemet. Det är därför viktigt 

att man i mötet med barn som använder dessa 

ord, ger sig tid att ställa följdfrågor för att klarlägga 

vad barnet försöker beskriva, så att man 

får en bild av hela sammanhanget. Det finns 

ofta starka laddningar i orden som man behöver 

höra mer om för att förstå. När ett barn berättar 

att ”pappa är arg” är det annars lätt att tänka att 

arga blir vi väl alla då och då, det går väl över, 

när det som barnet försöker beskriva i själva verket 

handlar om systematiska aggressionsutbrott 

och en terrorliknande situation i hemmet. För 

att beskriva psykisk misshandel använder barnen 

ord som ”pappa skriker”, ”dom bråkar varje 

dag”, ” jag får alltid höra att jag är värdelös” eller 

”mamma är elak”. 

Vanliga ord 

Ett av de mest frekvent använda ordet i barnens 

texter är ordet ” hjälp”. Det förekommer i 296 

kontakter (tabell 1). När barnen använder ordet 

är det oftast i form av att de ber om hjälp, eller 

uttrycker att de vill ha hjälp med sin situation 

eller med hur de mår. Det finns inte så ofta några 

konkreta beskrivningar av vilken slags hjälp de 

vill ha, utan ordet verkar användas som ett uttryck 

för att man behöver och önskar någon form 

av åtgärd för att situationen ska förändras och 

förbättras. Barnet har kommit till slutsatsen att 

de inte klarar av att lösa problemen själva och vill 

därför ha en vuxen som bistår dem på ett eller 

annat sätt. Det är utredarens uppfattning att det 

har gått ganska långt när ett barn ber om hjälp 

och att det är ett för barnet stort steg att ta att 

formulera en sådan önskan. 

Ordet ”bråk” förekommer i 144 kontakter 

och används för att beskriva påfrestande konfliktsituationer 

i familjen och att det regelbundet 

förekommer allvarliga bråk där barnet är iakttagare 

eller inblandad. Ordet ”hat” används också 

i 144 kontakter och används dels för att beskriva 

det hat som de utsätts för och som riktas mot 

dem av vårdnadshavare och syskon men också 

för att beskriva det hat som vuxit fram i dem 

själva efter långvarig psykisk misshandel. Även 

orden ”skriker”, ”skäller”, ”arg” och ”hot” används 

frekvent för att beskriva psykisk misshandel. 

När barnen vill beskriva psykisk misshandel 

kan de också använda ordet ” dum”. ”Mamma är 

dum och säger hemska saker” kan användas för att 

58 

försöka förklara att man blir utsatt för det som 

i denna studie kallats för verbal tyranni, det vill 

säga någon utsätter en systematiskt för nedsättande 

kommentarer och omdömen. Orden”hemska 

saker” syftar i flera fall på kränkande nedvärderingar. 

Oftast beskriver ordet ” dum” någon annan 

och det orätta bemötande som man utsatts 

för av den personen, men det kan också beskriva 

att man känner sig dum, till exempel när man 

ska söka hjälp och då syftar det på att det känns 

genant eller obekvämt. Ordet ” dum” förekommer 

i 119 kontakter. 

När barnen skriver att de känner sig ”rädda”, 

vilket förekommer i 138 kontakter så används 

det för att beskriva dels att de känner rädsla och 

ibland fruktan för livet i själva misshandelssituationen, 

särskilt då de själva eller någon familjemedlem 

utsätts för starka okontrollerade aggressioner, 

och dels för att ge ord åt den rädsla de 

känner i efterhand för personer som gjort dem 

illa och som kanske hotat med att göra det igen. 

När barnen vill beskriva emotionell omsorgssvikt 

gör de ofta det genom att använda orden 

”inte bry sig om”. Ordet ”bry” förekommer i 134 

kontakter. Det kan då handla om vuxna som 

inte alls engagerar sig i barnen eller ger dem stöd 

bekräftelse eller gränser, till exempel ”mamma 

bryr sig inte” eller ”ingen bryr sig om mig”. Ordet 

används när de på olika sätt känner sig försummade. 

Det är många barn som skriver att de ”gråter”. 

Ordet förekommer i sammanlagt 148 kontakter 

och beskriver oftast barnens egna reaktioner. 

Många skriver att de gråter ofta, kanske varje 

kväll innan de ska somna eller att de går in på 

skolans toaletter flera gånger i veckan och gråter 

därför att de lider och bär på så mycket smärta 

till följd av missförhållandena. De beskriver ibland 

att de gråter medan de skriver eller att de 

grät under eller direkt efter misshandeln. Många 

använder också odet ” ledsen” för att beskriva sin 

psykiska smärta och att de känner sorg. 

”Jag gråter dag ut och dag in, jag går inte 

till skolan, ingen bryr sig, varken mamma eller 

pappa eller någon annan bryr sig. Allt blev förstört. 

Pappa började dricka och blev aggressiv 

och tar ut det på mig, mamma kunde inte prata 

med någon. Mamma verkar inte bry sig om mig 

längre, jag får göra vad jag vill. Ibland vet hon 

inte ens om jag är hemma eller så finns det aldrig 

någon mat.” 


Ordet ”dö” förekommer i 157 kontakter, i de 

allra flesta av dessa för att uttrycka självmordtankar, 

vilket kanske inte är så svårt att förstå. 

Vad som däremot är anmärkningsvärt är att de 

förekommer i så många av kontakterna. I några 

enstaka fall handlar det om någon närstående

eller ett djur som dött eller som man är orolig för 

ska dö. Barnen kan också vara tydligare och rent 

ut säga att de funderar på ”självmord” eller att de 

”inte orkar leva mer”. 

Uttrycket ”vågar inte” förekommer i 62 kontakter 

och beskriver oftast barnets motstånd mot 

att söka hjälp eller mot att berätta alla fakta för 

den de söker hjälp hos. Att de inte vågar söka 

hjälp eller vågar berätta allt hänger samman med 

rädslan för vilka negativa konsekvenser som det 

skulle kunna innebära. Det hänger också samman 

med att de känner skam och skuld för sin 

livssituation. 

Berättar i ’tredje person’ 

När barnen vill berätta om sexuella övergrepp använder 

de ofta, precis som för att beskriva verbal 

tyranni, ordet ” dum”. Till exempel ”…han lägger 

henne ner på sängen och tar isär hennes ben och 

sedan är han mer dum mot henne och det gör ont på 

flickan….” I detta exempel ser vi också att barnet 

väljer att berätta sin historia i tredje person. Hon 

berättar då historien som om hon berättar om 

någon annan. Det som ser ut som en saga eller en 

prosatext är i själva verket barnets berättelse om 

sitt liv och sin situation. Några av de barn som 

skriver på detta sätt, berättar att deras situation 

kommit till skolans kännedom sedan de skrivit 

uppsatser av detta slag som de lämnat in till sin 

lärare. Att skriva prosatexter eller skriva i tredje 

person kan alltså vara ett sätt som barn ibland 

använder för att signalera till omvärlden och be 

om hjälp. Andra barn skriver dikter och förklarar 

att det handlar om dem själva. 

59 

Underdrifter kan leda till missförstånd 

Samma sak som för att beskriva själva utsattheten 

gäller när de ska förklara vilka effekter den 

rådande situationen får på deras psykiska hälsa. 

Här använder de också ord som lätt kan missförstås 

och tas för något som inte är så allvarligt. De 

kan till exempel skriva att de ”mår dåligt”, att de 

”är nere”, att ”det är jobbigt” eller att de ”inte orkar 

längre” och då förstår man av sammanhanget att 

de menar att de är deprimerade, funderar på att 

rymma eller har självmordstankar. 

När barnets krafter håller på att helt ta slut och 

de känner att de har prövat alla sätt de känner till 

för att lösa problemen men inte lyckats, använder 

de orden ”orkar inte”, vilket förekommer i 123 

kontakter. Det skulle lätt kunna missförstås utifrån 

ett vuxenperspektiv och uppfattas som slöhet 

eller tonårströtthet men i dessa sammanhang 

handlar det om att man inte längre står ut med 

en ohållbar situation eller inte längre orkar bära 

sin psykiska ohälsa. Man står nära en gräns efter 

vilken man på något sätt vill ge upp, till exempel 

genom att ta livet av sig, rymma hemifrån eller 

söka hjälp, ibland med förhoppningen om att få 

hjälp att flytta hemifrån. 

Utredarens slutsatser om vad de ord som barnen 

använder egentligen betyder, grundar sig på 

vad som framkommer av sammanhanget i barnens 

hela berättelser. 



Dis kus sion 

60 

resultatet från denna studie visar att det utifrån 

barnens berättelser om sin situation går att beskriva 

den psykologiskt nedbrytande process som 


innebär för ett barn. Man kan följa processen från 

de riskfaktorer som finns i barnens familj till beskrivningar 

av hur den psykiska misshandeln går 

till, hur barnen responderar gentemot familjen, 

vilka inre konsekvenser och effekter utsattheten 

leder till, hur barnen uttrycker detta gentemot 

omvärlden, vilka strategier de använder för att 

hantera situationen och vad som händer i mötet 

med de personer utanför familjen som barnet söker 

hjälp hos. Många av barnen förklarar själva 

sambandet mellan utsatthet och effekter. Det visade 

sig att det uppstår en sköld eller ett hinder 

som både barn, vuxna i familjen och hjälparen bidrar 

till att konstruera och upprätthålla; en sköld 

som står i vägen för kommunikationen mellan 

barnet och hjälparen, hindrar förståelse för barnets 

situation och försenar eller helt blockerar de 

hjälpinsatser som barnet är i behov av.

A. Barnens bild 

av familjen 

Riskfaktorer 

Som framgår av resultatet går det att identifiera 

vissa riskfaktorer. Att barn riskerar att utsättas 

för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt 

i familjer där det förekommer missbruk 

och psykisk eller fysisk sjukdom är inget nytt 

och knappast förvånande. Men något som kanske 

kan sprida lite nytt ljus över barns situation 

är de kontakter som kategoriserats som Vuxnas 

oförmåga. Behandlare och utredare står många 

gånger frågande inför varför vissa barn och ungdomar 

drabbas av psykisk ohälsa, när det inte 

finns några yttre tecken som tyder på att de far 

illa. Föräldrarna verkar engagerade och måna 

om barnens bästa när man möter dem och familjen 

verkar vara socialt välfungerande. Men i barnens 

berättelser får vi bilder av familjer där man 

troligen inte vid första anblicken skulle kunna 

tro att det förekommer psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt, familjer som utåt sett 

klarar av att tillgodose barnens behov. Barnens 

materiella behov tillgodoses väl men vi ser att 

barn till heltidsarbetande föräldrar drabbas av 

emotionell omsorgssvikt när föräldrarna inte har 

ork och tid över för dem. Det finns ingenting 

i dessa kontakter som tyder på att föräldrarna 

skulle vara på något sätt sämre rustade för föräldrarollen, 

såvida man inte betraktar det faktum 

att man inte ger sina barn hög prioritet som 

ett tecken på något som har att göra med brist 

på egen mognad eller bristande förmåga att se 

tillvaron ur barnens perspektiv. Carlberg (1992) 

skriver att bakom den materiella upptagenheten 

döljer sig ofta tomhet och depression. När barnet 

inte får den kontakt och närhet de söker från 

föräldrarna, finns det risk för att de övertar deras 

depression och känsla av tomhet. Barn i denna 

såväl som i andra former av utsatthet, signalerar 

till omvärlden med hjälp av sin psykiska ohälsa. 

Enda sättet att få veta hur det verkligen förhåller 

sig är att skapa goda förutsättningar för att 

barnen ska kunna berätta. 

Varför utgör styvföräldrar och adoptivföräldrar 

särskilda riskfaktorer? Styvförälderrollen 

är komplicerad på många sätt och rollen som 

styvbarn är komplicerad av i stort sett samma 

anledningar. Styvföräldern har inte i första hand 

valt relationen till barnen utan har valt relationen 

till sin partner. Barnen har de så att säga 

fått på köpet. Barnen har inte valt styvföräldern 

heller, så själva utgångspunkten är att parterna 

hamnat i relationen till varandra utan att ha valt 

det själva. Det kan fungera utmärkt men det lika 

gärna bli katastrofalt dåligt och konfliktfyllt. Situationen 

ställer stora krav på förälderns förmåga 

61 

att kommunicera med båda och att få båda att 

känna sig viktiga. När det inte fungerar upplever 

både barnet och styvföräldern att den andre står 

i vägen för deras relation till föräldern. 

Många styvföräldrar hamnar i föräldrarollen 

samtidigt som det finns en förälder till utanför 

hemmet som styvföräldern ”konkurrerar” med. 

Styvföräldern kommer också ofta in i en redan 

etablerad familj där relationen mellan barnen 

och föräldrarna redan har en form. Barnen är 

kanske inte små längre utan är individer med 

egen vilja, egna intressen och egna planer för sitt 

liv och sin tid. För att man ska få en styvfamilj 

att fungera så att alla trivs och mår bra krävs en 

tillräcklig grad av mognad och mycket tålamod 

hos de vuxna. Om denna saknas ökar risken för 

konflikter. 

När det gäller adoptivföräldrar som riskfaktorer 

så har detta sin grund i att även rollen som 

adoptivförälder kan vara komplicerad. Denna 

roll ställer också stora krav på mognad hos de 

vuxna. Plötsligt blir man förälder till ett barn 

som redan har en historia, en historia som många 

gånger innehållit komponenter av emotionell 

omsorgssvikt under första tiden av barnets liv. 

Barnen bär med sig konsekvenser av emotionell 

omsorgssvikt i form av en sårbarhet som adoptivföräldern 

måste hantera på ett tillräckligt moget 

och klokt sätt. Familjerättens utredare har ett 

stort ansvar när det gäller att bedöma den blivande 

adoptivförälderns mognad och förmåga 

att hantera barnets speciella sårbarhet. I denna 

studie framkommer att barn ibland fått adoptivföräldrar 

som inte klarat av uppgiften. 

Ensamstående föräldrar 

Ensamstående mammor och pappor är precis 

som styvfamiljerna, överrepresenterat i detta 

material jämfört med det totala antalet kontakter 

till BRIS. Och andelen ensamstående pappor 

är överrepresenterat i förhållande till andelen 

ensamstående pappor i hela befolkningen. Det 

hänger troligen samman med flera faktorer. Dels 

vilar en tung belastning på många ensamstående 

föräldrar att klara av hela föräldraansvaret på 

egen hand, vilket gör att ensamstående föräldrar 

riskerar att bli tröttare än vuxna som kan dela 

föräldraansvaret och dels blir familjen väldigt 

sårbar om den ensamstående föräldern fastnar 

i missbruk, drabbas av sjukdom eller annat. Att 

döma av resultatet i denna studie, så kan det vara 

ännu mer förknippat med svårigheter att vara 

ensamstående pappa än att vara ensamstående 

mamma. 

Föräldrar från andra kulturer 

Den här gruppens andel i materialet går inte 

att jämföra med det totala antalet kontakter eftersom 

motsvarande kategori inte återfinns där. 



Här berättar barnen om föräldrar från andra kulturer 

i 39 (3,4 procent) av kontakterna. I ingen av 

dessa kontakter berättas om sexuella övergrepp 

och i endast två av de 39 kontakterna berättas 

om föräldrars missbruk. 

Familjehemligheter 

Under arbetets gång har bilder vuxit fram av familjen 

som ett i många fall väldigt slutet system, 

en liten värld i världen där ingen utanför egentligen 

vet vad som händer. Innanför dörrarna 

utspelas dagligen scener som ingen i familjen 

skulle önska att andra fick se och man säger saker 

till varandra och till barnen som inte skulle 

kunna sägas i andra sammanhang. Att familjens 

problem hålls hemliga förstärker den skada som 

situationen åsamkar barnen. Om det vore fritt 

fram att tala med personer utan- 

för familjen om hur man har det, 

så skulle kraftfullheten i den destruktiva 

processen genast reduceras. 

En motvikt eller friskfaktor i 

form av en vuxen utanför familjen, 

som man kan tala med och som 

vet hur man har det, kan ha stor 

betydelse. Därför är det bästa råd 

man kan ge till barn som drabbas 

av psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt, att tala om 

det med både vuxna och andra 

barn utanför familjen och låta 

dem få veta hur man har det, att 

bryta mot familjens tabu mot att tala med andra. 

Men man måste vara medveten om att det är ett 

väldigt stort steg för barnen att ta. 

Den svåra föräldrarollen 

Många vuxna kämpar oerhört hårt med föräldrarollen. 

Det är långtifrån självklart att man 

klarar av att axla den rollen, när man får barn. 

Barn ställer stora krav på den vuxnes mognad 

och förmåga att improvisera och hantera nya situationer. 

Barns behov av omsorg, spegling, kärlek, 

stimulans och gränser är ett komplext batteri 

av krav att leva upp till som förälder. Det vore 

egentligen konstigt om alla skulle klara uppgiften 

tillräckligt bra. 

Forskning har visat att förälderns egna erfarenheter 

och uppväxtmiljö har stor betydelse för 

hur man själv blir som förälder. Man har också 

visat att det har stor betydelse om de egna upplevelserna 

är medvetna och bearbetade eller inte. 

Medvetenhet om att det man själv utsatts för är 

misshandel till skillnad från en idealiserad bild 

som bygger på förnekande eller dissociation, ger 

bättre förutsättningar för föräldraskap och minskar 

risken för att man själv ska utsätta sitt barn 

för misshandel eller omsorgssvikt. (goldsmith 

& freyd, 2005) 

barnen försetts 

med en osynlig 

munkavle som 

dels består av 

dålig själtillit 

och ett ganska 

urholkat 

förtroende för 

vuxenvärlden 

62 

Det finns nog ofta en medvetenhet hos föräldrar 

om att man inte riktigt räcker till, har 

förmågan eller orkar vara en sådan förälder som 

barnen behöver och som man själv skulle vilja 

vara. Man gör kanske så gott man kan utifrån 

sina förutsättningar men det blir ändå inte ”tillräckligt 

bra.” Man ser sina brister men har inte 

en aning om hur man ska göra gör att komma 

tillrätta med dem och bli en bättre förälder. Det 

kan i sin tur leda till att man känner skam och 

skuldkänslor över att man inte riktigt räcker till 

för barnen och möjligheten att söka professionell 

hjälp känns oftast avlägsen. Bara tanken på 

att visa upp sina tillkortakommanden inför en 

vilt främmande människa känns som någonting 

man inte ser som en väg mot problemens lösning. 

Föräldrars motstånd mot att söka hjälp när föräldrarollen 

känns övermäktig fort- 

plantar sig till barnen och bidrar 

till det motstånd de känner mot 

att söka hjälp. 

Barnen tar ansvar 

för hjälpsökandet 

Att känna sig misslyckad som förälder 

innebär en prestigeförlust. 

Vi förväntas ju klara av det. Och 

eftersom det inte hör till vanligheterna 

att människor samtalar 

med vänner, arbetskamrater och 

släktingar om svårigheterna med 

att vara förälder, så är det lätt att 

tro att alla andra klarar av uppgiften utan problem. 

Man känner att sådant som rör familjens 

situation och vad som händer i familjen är det 

bäst att skydda mot insyn. Familjens situation 

och svårigheter blir en hemlighet. 

Det gör att det sällan finns några vittnen till 

det som händer, utan barnet får ensamt ta ansvar 

för att försöka förklara situationen för en ofta 

ganska oförstående omvärld. Eftersom långvarig 


ofta leder till ett utarmande av själva livsgnistan 

och även kan ta ifrån barnet dess handlingsförmåga, 

är det symtomatiskt att dessa barn inte 

själva kan driva på vuxna utanför familjen mot 

en ökad förståelse för deras situation. Man skulle 

kunna säga att barnen försetts med en osynlig 

munkavle som dels består av dålig själtillit och 

ett ganska urholkat förtroende för vuxenvärlden 

och dels av ett mer eller mindre tydligt uttalat 

förbud från familjens sida mot att barnet etablerar 

kontakter utanför familjen som skulle kunna 

leda till att någon utomstående fick inblick i familjens 

inre liv.

B. de olika formerna 

av psykisk misshandel 

I en amerikansk studie har man graderat olika 

former av psykisk misshandel på en skala från 

1-6 där 1 utgörs av ”Mild” psykisk misshandel 

och 6 utgörs av ”Emotionell tortyr”. 1 (Mild) 

psykisk misshandel beskrivs som ”Skrik, ouppmärksamhet, 

mild kontroll och lättare kritik”. 2 

(Låg) beskrivs som ”Skrämmande skrik, förolämpningar 

över barnets beteende, kritik mot 

vänner och intressen, avvisande, någon kontroll 

och inkräktande”. 3 (Måttlig) beskrivs som ”Extremt 

nedsättande karaktärisering, förödmjukande 

bestraffning och avvisande, hot om våld, 

allvarliga beskyllningar och tydlig favorisering 

av andra barn”. 4 (Extremt allvarlig) beskrivs 

som ” Hot om att döda, skada eller överge barnet, 

hatfull karaktärisering, allvarliga sadistiska 

beskyllningar eller smädanden, total kontroll 

och inkräktande”. 6 (Emotionell tortyr) beskrivs 

som ”Intensiva hot mot barnets liv, tvinga barnet 

att misshandla andra eller tortera eller fördöma 

sig själv”. (simeon m fl. 2001) Samtliga dessa 

graderingar finns representerade i det material 

som ligger till grund för BRIS studie, dock utan 

att de olika formerna av psykisk misshandel har 

graderats eller värderats. 

Goldsmith & Feyd (2005) skiljer på följande 

typer av psykisk misshandel: avvisande, nedlåtanden/nedvärdering, 

terrorisering, isolering, 

kor rumpering, exploatering, förvägran att tillgodose 

behov av viktig stimulans, känslomässig 

respons och tillgänglighet samt opålitligt eller 

inkonsekvent föräldraskap. Formen av utsatthet 

samt allvarlighetsgraden har säkerligen betydelse 

för vilka effekter det leder till för barnet. 

Verbal tyranni 

I den här studien har vi valt att använda begreppet 

”verbal tyranni” för att understryka 

det destruktiva i kommunikationen och det 

smärtsamma i att utsättas för den. Ordet tyrann 

(av grekiskans tyrannos) betyder egenmäktig 

envåldshärskare som utövar absolut makt, det 

vill säga där härskaren inte delar makten med 

någon, till exempel en diktator. Samma form 

av förtryck och maktmedel kan utövas inom en 

familj och samma form av underkastelse krävs 

då av dess medlemmar. Det nedsättande språket 

kan räcka för att uppnå en önskad effekt. I annat 

fall kan det kombineras med olika former av hot 

och straff. Att verbal tyranni leder till så starka 

reaktioner hos den drabbade, hänger delvis samman 

med att det bakom orden oftast döljer sig en 

projektion, det vill säga en känsla som omedvetet 

förflyttas från i detta fall den vuxne till barnet. 

Oftast rör det sig om aggression, förakt eller hat. 

63 

Det är den starka känslan bakom orden som orsakar 

den stora skadan, inte så mycket orden i sig. 

Känslan kan förmedlas subtilt, det vill säga med 

väldigt små och diskreta signaler via kroppsspråket, 

den behöver inte skrikas ut. Det gör att 

psykisk misshandel kan förekomma mitt bland 

andra människor utan att någon annan än den 

som är utsatt märker det. Fenomenet beskrivs 

lite utförligare under rubriken ”Vad händer när 

man utsätts för projektioner?”. 

Hot och straff 

Mycket av det som blir psykisk misshandel uppfattas 

nog av föräldrarna som uppfostringsmetoder, 

eftersom de syftar till att ändra barnens 

beteende när man anser att de gör fel. Det verkar 

ofta röra sig om desperata försök att uppfostra 

barnen och försöka förmå dem att lyda. Men när 

man läser vad barnen skriver får man ofta känslan 

av att straffen inte bara syftar till att korrigera 

barnens beteende, utan också fyller funktionen 

av en aggressiv urladdning och en spänningsreduktion 

för den vuxne. 

Några barn berättar om vuxna som medvetet 

skrämmer dem på olika sätt. Att skrämma någon 

kan vara ett sätt att få makt, att visa sig överlägsen 

och genom skrämmandet manifestera sin 

egen kraft och den andres underlägsenhet. Att 

skrämma någon är att plötsligt göra ett intrång 

innanför den andres integritet. Den som överraskas 

av att bli skrämd hinner inte upprätta något 

psykologiskt försvar. Reaktionen blir ofta väldigt 

fysisk i form av adrenalinpåslag, ökad hjärtfrekvens 

och muskelanspänning det vill säga en 

chockreaktion. När ett litet barn blir skrämt av 

en vuxen kan det ta allvarlig skada, inte minst 

när det gäller att känna tillit till vuxna. En förutsättning 

för att barn ska känna tillit är att de 

vuxnas beteende är förutsägbart, vilket det inte 

blir när man skrämmer barnen. 

Vuxna som skriker mycket uppfattas av barn 

som hotfulla och får barnen att känna rädsla. 

Därför har beskrivningar om att de vuxna skriker 

samlats under detta begrepp. 

Barnen får skulden 

När barnen antagit samma destruktiva kommunikationsmönster 

som föräldrarna, vilket lätt 

blir följden av att vistas i en miljö där destruktiv 

kommunikation är vanlig, kan de också lätt ges 

skulden för bråken. Det går inte för barnen att 

i det läget lägga tillbaka ansvaret på föräldrarna 

även om man kan tycka att det är där ansvaret 

hör hemma. 

Att vara särbehandlad i familjen 

Negativ särbehandling av ett av barnen är oftast 

en omedveten process i familjen som syftar till 

att öka sammanhållningen mellan övriga famil- 



jemedlemmar och ta fokus från ett annat problem 

som man inte har förmåga att ta itu med, 

exempelvis relationsproblem mellan föräldrarna. 

När övriga syskon märker att de tjänar på att något 

annat syskon blir negativt särbehandlat kan 

de drabbas av skuldkänslor och det är inte alls 

säkert att de heller mår bra av situationen. 

Barnen kan inte bryta mönstret 

Barnen befinner sig mitt i ett kaos där de kämpar 

för att överleva, för att vinna gehör för sina 

behov och för att bli respekterade och få sina behov 

tillgodosedda. Det är självklart att barnen 

redan tidigt blir indragna i familjegrälen, det 

vore orimligt att tänka sig att ett barn skulle 

kunna hålla sig lugn, saklig och diplomatisk. Ett 

sådant förhållningssätt skulle, förutom att det 

skulle upplevas som provocerande av den som är 

laddad med frustration och ilska, kräva en distans 

till situationen, något som inget barn i en 

sådan situation kan förväntas ha. Därför är det 

inte ovanligt att hela familjen dras in i gräl och 

konflikter. Men bara för att barnen deltar i bråken 

betyder det inte att de vill ha dem, tvärt om. 

Den flicka som beskriver hur hon och mamman 

kallar varandra hora och slyna och slår varandra, 

önskar inget hellre än att detta ska upphöra 

eftersom hon mår mycket dåligt av att ha det så 

här. Men det är näst intill omöjligt för ett barn 

att bryta ett invant kommunikationsmönster 

som hela familjen fastnat i. Därför är rådet ”Du 

måste försöka prata med dina föräldrar” ibland 

ett ganska dåligt råd, problemet kan inte lösas 

på det viset. 

Förvrängd verklighetsuppfattning 

Flera av de sätt på vilka psykisk misshandel utövas 

bidrar till att ge barnen en uppfattning om 

verkligheten som är förvrängd i förhållande till 

omvärldens uppfattning om hur saker och ting 

förhåller sig. Det kan handla om att barnet ges 

en förvrängd och felaktig bild av sig själv och 

sina egenskaper, eller av familjen och omvärlden. 

Barnen kan också ges en förvräng uppfattning 

om vilka sociala regler som gäller i umgänget 

med andra eller om vad som är rätt och fel, vilket 

kan vara en bidragande orsak till att barn som 

utsatts för psykisk misshandel kan få svårigheter 

i sociala relationer. I synnerhet gäller detta barn 

till föräldrar som lider av psykisk sjukdom, begåvningshandikapp 

eller psykiska störningar. 

Emotionell omsorgssvikt 

När barn utsätts för emotionell omsorgssvikt är 

det ofta resultatet av bristande emotionell kompetens 

hos den vuxne. Vi ser att det ofta förekommer 

i samband med vuxnas missbruk och 

vuxnas psykiska eller fysiska ohälsa. Men vi ser 

också att det förekommer i familjer där de vuxna 

64 

egentligen har de mognadsmässiga och sociala 

förutsättningarna för att ge barnen en god emotionell 

omsorg. Likväl prioriterar man inte att 

ge barnen den tid och uppmärksamhet som de 

skulle behöva utan lägger kraften på annat. 

Emotionell omsorgssvikt är också det svek 

som vuxna utsätter barnet för genom att inte 

agera till dess försvar, trots att de vet att barnet 

utsätts för misshandel eller övergrepp av den 

andre föräldern, styvföräldern eller ett syskon. 

Det är utredarens uppfattning att fysisk och 

materiell omsorgssvikt inte med nödvändighet 

innebär att man också utsätts för emotionell och 

social omsorgssvikt. Det kan mycket väl finnas 

ett känslomässigt gott omhändertagande även 

om det finns brister i den fysiska och materiella 

omvårdnaden. Däremot kan det vara en belastning 

för ett barn att leva med bristande materiell 

omsorg om ingen annan i omgivningen gör det 

och om omsorgsbristen medför ett utanförskap 

eller när man jämför sitt liv med hur andra barn 

har det och finner att man har det betydligt 

sämre. 

Münchhousen by proxy-syndromet 

En form av psykisk misshandel som inte återfunnits 

i materialet men som ändå känts värdefullt 

att omnämna, är det som kallas Münchhousen 

by proxy-syndromet. Det innebär att en förälder 

”uppfinner” en sjukdom eller sjukdomssymtom 

som de menar att barnet lider av. De kan också 

framkalla symtom genom att till exempel ge barnet 

laxermedel för att framkalla diarréer eller på 

annat sätt. Barnet kan på detta sätt tvingas genomgå 

undersökningar och ibland behandlingar 

helt i onödan, som ett sätt för föräldern att kanalisera 

sin egen ångest. (killén 2003)

C. effekter av 

psykisk misshandel 

och emotionell 

omsorgs svikt 

Utsatthet för psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt är förbundet med ett brett 

spektrum av effekter. Forskning visar samband 

mellan psykisk misshandel och depression, suicidalitet, 

ångest, dissociation och drog- och alkoholmissbruk 

hos collagestudenter. Studier har 

visat att psykisk misshandel är den enda form 

av misshandel som kan förebåda ohälsosamma 

ätvanor hos vuxna kvinnor och man har funnit 

att psykisk misshandel förebådar mer depression 

och ångest än andra typer av misshandel. 

(goldsmith & freyd, 2005) 

Traumatiserande psykisk misshandel 

De krisreaktioner i form av rädsla och ångest, 

sömnsvårigheter, skuldkänslor, koncentrationsproblem, 

inlärningssvårigheter, nedstämdhet 

och depression, psykosomatiska reaktioner, ätstörningar, 

beteendestörningar och relationsproblem 

som i modern forskning visat sig vara effekter 

av fysisk misshandel och sexuella övergrepp 

eller annat trauma, visar sig även vara effekter 

av psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. 

Detta talar för att man i många fall även 

bör betrakta psykiskt misshandlade barn som 

traumatiserade. 

I materialet framkommer tydligt att psykisk 

barnmisshandel och emotionell omsorgssvikt 

kan leda till förödande konsekvenser för de utsatta 

barnen. Det visade sig att barnen drabbas av 

psykisk ohälsa, kommer efter i skolan och drabbas 

av problem i sociala sammanhang. Många 

beskriver långsiktiga problem likvärdiga med 

de som Dyregrov anger drabbar barn som traumatiserats. 

Dyregrov (1997) och Glaser (2002) 

talar också om att barnen på längre sikt riskerar 

att drabbas av störningar i personligheten, störningar 

i den biologiska utvecklingen, problem av 

känslomässig, beteendemässig och kognitiv natur, 

något som inte motsägs alls av denna studie 

men som varit svårt att hitta exempel på. Vi kan 

till exempel inte utifrån dessa barns berättelser 

bedöma om de drabbats av utvecklingsförseningar 

till följd av psykisk misshandel och emotionell 

omsorgssvikt. Man skulle behöva få mer 

information från barnen än vad som framkommit 

här, för att kunna dra de slutsatserna. Men 

det finns ju som sagt modern forskning som visar 

det. De långsiktiga skador som barnen beskrivit 

i dessa berättelser finns samlade under rubriken 

Blåmärken i själen. (D2 samt nedan) 

65 

Inga blåmärken på kroppen 

Det är svårt att se på ett barn att det utsatts för 

psykisk misshandel eller emotionell omsorgssvikt. 

Det finns ingenting på barnets kropp eller 

i dess ansikte som talar om det för oss. Men i de 

fall där vi ser fysiska skador på barnets kropp och 

förstår att barnet varit utsatt för någon form av 

misshandel eller övergrepp, då kan vi vara 100 

procent säkra på att de skador som samtidigt 

åsamkats detta barn i själen, kommer att sitta 

kvar avsevärt längre än de synliga skadorna på 

kroppen, samt att de psykiska skadorna troligen 

är ännu allvarligare för barnet än de fysiska skadorna. 

Blåmärken i själen 

Att vid något enstaka tillfälle bli psykiskt kränkt 

av någon genom ord eller handling får oftast inte 

några konsekvenser på längre sikt, såvida inte 

kränkningen är väldigt kraftfull vilket den är 

till exempel vid en våldtäkt eller en misshandelssituation 

då den förorsakar ett trauma. Man kan 

annars hantera det som hänt med hjälp av sina 

psykologiska försvarsmekanismer och en naturlig 

läkningsprocess och behåller, efter det att de 

direkta efterreaktionerna lagt sig, sin självkänsla 

ganska intakt. En skada har uppstått men den 

är begränsad och möjlig att reparera. I synnerhet 

om den som uttryckte sig nedsättande eller 

betedde sig skrämmande ångrar sig och ber om 

ursäkt. 

Men när nedsättande kommentarer och uttryck 

eller aggressivt och hotfullt beteende blir 

något som barnet tvingas höra varje dag och 

kanske flera gånger varje dag, så bryts till slut 

de psykologiska försvaren ner. Såren får svårt att 

läka, i synnerhet om man tillfogas ny skada med 

jämna mellanrum. Varje kränkande tillmäle är 

ett integritetsintrång och det skydd som utgörs 

av en grundläggande positiv självbild och ett välfungerande 

självförtroende krackelerar till slut. 

Den destruktiva spegling man utsätts för avsätter 

en självbild som är allt annat än positiv. 

Flera av barnen i materialet har aldrig fått möjlighet 

att bygga upp en grundläggande positiv 

självbild och ett välfungerande självförtroende. 

De har från första stund levt med en destruktiv 

speglig och har till stor del integrerat föräldrarnas 

negativa eller förvrängda syn på dem i sin 

självbild. De uppfattar sig själva som dåliga, 

misslyckade, svaga och osjälvständiga. 

Reaktioner 

Alla de sätt på vilka barnen reagerar och responderar 

är helt normala reaktioner på negativ och 

destruktiv stimuli. Inga barn reagerar för mycket 

eller är för känsliga. Deras många gånger kraftiga 

reaktioner kan snarare betraktas som en mätare 

för hur kraftfull påfrestningen har varit. 



Utan att överdriva kan man säga att alla barn 

mår dåligt av gräl och bråk i familjen, vare sig det 

gäller bråk mellan de vuxna, mellan syskon eller 

bråk där både vuxna och barn är involverade. En 

och annan urladdning då och då kan de flesta 

barn leva med och ganska snabbt hämta sig ifrån, 

men när man bråkar i stort sett varje dag kan 

barnen inte värja sig från känslan av sorg och 

vanmakt. Av gräl känner man sig ensam. Man 

känner sig ständigt missförstådd och inte sedd 

och respekterad för den man är. 

När barn blir fysiskt misshandlade eller utsatta 

för sexuella övergrepp sker ett intrång innanför 

deras personliga integritetsgräns. När rätten till 

den personliga sfären inte respekteras upplever 

man att man fråntagits sitt människovärde, det 

vill säga rätten att själv bestämma vem som ska 

få komma fysiskt nära och på vilket sätt. Man 

upplever sig genom denna handling exkluderad 

från sina medmänniskor, såvida de inte råkar ut 

för samma sak. Detta är ett av skälen till att det 

är så svårt att berätta om fysiska övergrepp, man 

vill inte att andra ska veta att man upplever att 

man egentligen inte tillhör gruppen längre. 

Vuxna som begår fysiska övergrepp mot barn 

vet oftast om att de gör något som är fel. Det är 

därför de avkräver tystnadslöften och uttalar hot 

för att försäkra sig om att barnen inte berättar. 

Barnets sårbarhet vid 

konflikter och skilsmässa 

Som studien har visat utgör föräldrars skilsmässa 

en riskfaktor när det gäller psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt. Andelen kontakter 

där barnen berättar om skilsmässa är dubbelt 

så stor i detta material jämfört med i det totala 

antalet kontakter till BRIS under samma period 

(tabell 4). Vad är det då som gör skilsmässoprocessen 

så svår för barnen? 

I barnens inre värld finns representationer 

(kihlbom, 1989) av båda föräldrarna i form av 

det som bland annat Melanie Klein (1975) kallar 

inre objekt. De inre objekten utgör delar i barnets 

identitet. Hur de inre objekten skapas, utformas 

och förhåller sig till varandra är till största delen 

en spegling av vad som sker i den verkliga 

världen. För att barnet ska känna harmoni kan 

inte dessa inre objekt befinna sig i konflikt med 

varandra. När föräldrarna lever i konflikt med 

varandra eller separerar så genomlever barnet en 

delning, inte bara av sin yttre värld utan även av 

den inre, en delning av det som utgör barnets 

identitet, eftersom barnets inre objekt är beroende 

av de yttre. I spåren av delningen av den inre 

världen följer känslor av sorg därför att det gör 

ont att bli av med stabiliteten, ilska över att föräldrarna 

raserat fundamentet för barnets tillvaro, 

skuldkänslor om barnet tror att separationen beror 

på något som det själv har gjort eller inte gjort, 

66 

lättnad över att en tid av långvariga konflikter ser 

ut att ta slut och de känner oro för hur livet ska 

komma att gestalta sig efter skilsmässan. 

Efter föräldrars separation går barnet igenom 

en läkningsprocess för att återställa den inre harmoni 

som rubbats i samband med separationen. 

Det sker en inre anpassning till de nya yttre förhållanden 

som råder. Om föräldrarnas konflikt 

inte tar slut utan fortsätter även efter skilsmässan, 

fördröjs barnens läkningsprocess. Ofta är 

föräldrarna i dessa barns berättelser så upptagna 

av att själva hantera skilsmässan att de inte förmår 

hjälpa barnen i deras läkningsprocess. Det 

är i dessa situationer barnen utsätts för emotionell 

omsorgssvikt, något som kan pågå under 

långa perioder. De blir då flerdubbelt belastade 

eftersom de både får för lite känslomässig näring 

i vardagslivet, de får för lite hjälp att bearbeta 

känslorna i samband med separationen och de 

får för lite stöd att hantera allt annat som händer 

i livet just då, särskilt om de befinner sig i en så 

känslig utvecklingsfas som tonåren. 

Barn som har fått diagnoser 

Flera av barnen som berättar att de varit utsatta 

för psykisk misshandel stora delar av livet har 

fått diagnoserna ad/hd (Attention-Deficit/Hyperactivity 

Disorder) eller Aspergers syndrom, 

diagnoser som många menar innebär att barnet 

har neurologiska skador eller handikapp som 

antas vara genetiskt betingade eller förvärvade 

i samband med graviditet eller förlossning. Efter 

att ha tagit del av barnens berättelser kan man 

ställa sig frågan om det kan vara så att flera av 

de diagnostiserade barnen egentligen inte lider 

av medfödda neurologiska handikapp, eller åtminstone 

inte enbart, utan att deras uppvisade 

symtom egentligen är resultatet av en ibland 

livslång utsatthet för psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt. 

Mycket forskning har visat att barn med ad/ 

hd-diagnoser i högre utsträckning än andra 

barn kommer från familjer med psykosocial belastning, 

har föräldrar med missbruksproblem 

eller som lider av psykisk sjukdom och att barnen 

i högre utsträckning kommer från familjer med 

ett dåligt känslomässigt klimat. Man har också 

funnit att barn som utsatts för allvarliga traumatiska 

händelser, som misshandel av en nära anhörig, 

kan få kvarstående psykiska problem i form 

av sömnsvårigheter, mardrömmar, ”flash-backs”, 

ångest- och depressionsproblem eller ptsd (Post 

Traumatic Stress Disorder). Hos en grupp barn 

som omhändertagits på grund av att de utsatts 

för fysisk och psykisk misshandel eller vanvård 

fann man enligt en annan undersökning oftare 

barn med diagnosen ad/hd. (ljung berg 2008) 

Trots att det finns gott om forskning som talar 

för att ad/hd till en del är fysiologiskt betingat,

finns det anledning att ta i beaktande att det kan 

vara psykosociala faktorer som får vågskålen att 

väga över, så att de gränsvärden överskrids som 

gör att diagnoskriterierna för ad/hd uppfylls 

(enligt dsm iv). Ett barn med en fysiologiskt betingad 

sårbarhet kan i en psykosocialt välfungerande 

miljö undvika att utveckla ad/hd, medan 

ett mindre känsligt barn i en psykosocialt dålig 

miljö med exempelvis psykisk misshandel och 

emotionell omsorgssvikt, kan utveckla ad/hd. 

Det verkar vara många olika faktorer som samverkar 

för att ad/hd ska utvecklas, varav den psykosociala 

miljön är en viktig faktor. (ljungberg 

2008) 

d. mötet med hjälparen, 

åtgärder och resultat 

Hjälparens dilemma – definitionen 

Glaser (2002) reder ut några av anledningarna 

till att psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt 

uppmärksammas för lite och att åtgärder 

sätts in för sent. Förutom svårigheter till följd 

av att man inte har kunnat enas om en definition 

av begreppen, anses av en del även termerna övergrepp 

och misshandel vara onödigt nedsättande 

och problematiska när de används om psykisk 

misshandel och emotionell omsorgssvikt. I synnerhet 

i de fall där det inte föreligger en klar avsikt 

att skada barnet, även om förhållningssättet är 

tydligt skadligt för barnet. Det blir ett språkligt 

och begreppsmässigt dilemma mellan hjälparens 

önskan att skydda barnet och motvilja mot att 

stämpla eller beskylla föräldrarna, som ju har det 

primära ansvaret för barnets välmående. Detta 

trots det faktum att det är föräldern som, möjligen 

oavsiktligt, orsakar barnet skada. Detta 

motstånd mot att använda termerna övergrepp 

och misshandel leder till underrapportering och 

försening av åtgärder. För den professionella hjälparen 

påtvingar begreppen psykiska övergrepp, 

psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, 

ett handlande för att skydda barnet och 

förbättra dess situation. Därför är det viktigt att 

använda rätt begrepp. 

I en familj med två vuxna är det antingen 

båda föräldrarna som deltar i misshandeln eller 

bara den ena, medan den andra inte förmår 

skydda barnet. Om man måste skilja barnet från 

förövaren kan detta innebära att man klipper av 

barnets viktigaste anknytningsband, om än ett 

otryggt sådant. Om missförhållandena upptäcks 

tidigt finns emellertid möjlighet till terapeutiska 

åtgärder utan att flytta på barnet. En ytterligare 

svårighet med att försvara ett ingripande, är att 

den psykiska misshandeln inte orsakat någon 

fysisk skada på barnet. 

Vidare skriver Glaser (2002) att kvalitén på 

67 

föräldra- barnrelationen befinner sig någonstans 

på en skala från bra till allvarligt skadlig. Tröskelvärdet 

för när relationen anses kräva någon 

form av åtgärd, sätts godtyckligt. Konsekvenserna 

av att missförhållanden inte får tillräcklig 

uppmärksamhet och att åtgärder sätts in för sent, 

blir att barnen exponeras för ytterligare misshandel 

och omsorgssvikt och att relationsmönster 

och familjens förhållningssätt befästs och blir 

allt svårare att ändra. 

Kontakt med BRIS 

Barn och ungdomar förmedlar berättelser ur sina 

liv när de skriver eller ringer till BRIS. Dessa berättelser 

är ofta rika på bilder och beskrivningar 

av barnets situation. Barnen har ofta full insikt 

i sambanden mellan vad som händer i familjen 

och vilka konsekvenser deras utsatthet leder till. 

De kan till exempel se sambanden mellan en 

kedja av händelser som ägt rum i familjen och 

att det lett fram till att de börjat må dåligt och 

utvecklat olika psykiska och fysiska symtom. Att 

beskrivningarna ger så mycket information och 

är så detaljrika tror vi beror på att barnen vet 

att de är anonyma när de kontaktar BRIS. De 

beskriver själva att det dessutom är lättare att 

skriva till BRIS-mejlen, än att ringa om sådant 

som är svårt att berätta. När man inte ens hör 

rösten på den som man berättar för känner man 

sig ännu mer anonym. Det verkar också vara så 

att själva formen underlättar berättandet. Man 

skriver ett mejl, vilket på många sätt är som att 

skriva dagbok, man kan sitta för sig själv, man 

kan ta all tid på sig som man behöver och man 

kan skriva vilken tid på dygnet man vill. Barnen 

berättar själva att mejlskrivandet fungerar som 

att sätt för dem att sortera sina tankar, som en 

dagbok där man dessutom får respons. Men redan 

innan de har fått ett svar har det hänt något 

positivt för barnet genom att de skrivit av sig det 

som cirkulerat i deras tankar och på så vis fått 

en viss distans eller perspektiv, vilket kan ha en 

lugnande effekt. 

Kontakt med hjälparen 

Av olika skäl är det svårt för barnet att förmedla 

samma bild av livssituationen i ett fysiskt möte 

med en professionell hjälpare, vare sig man går 

till skolsköterskan, kuratorn, socialtjänsten, ungdoms 

mottagningen eller bup. Brister i kunskap 

hos hjälparen bidrar också till att man kanske 

inte är öppen för att ta in det som barnet vill förmedla. 

Man har kanske svårt att tro att det kan 

vara så allvarligt, barnet ser ju helt normalt ut, 

har inga blåmärken, rapporterar inte om någon 

fysisk misshandel eller sexuella övergrepp. Det 

kan ofta finnas väldigt lite information att gå på 

när det gäller barnets fysiska uppenbarelse, ”hon 

ser inte ut som om hon far illa”. 



Det är nog sällan så att den professionella 

hjälparen medvetet blundar för att slippa se och 

förstå barnets situation. Det rör sig nog snarare 

om en kombination av barnets många gånger 

ganska komplexa motstånd mot att berätta och 

den vuxnes bristande kunskap om hur man får 

syn på och förstår psykologiskt nedbrytande 

processer i föräldra- barnrelationer. Till detta 

kommer också svårigheter att riktigt förstå vad 

barnet försöker förmedla till följd av att barn och 

professionella hjälpare talar ”olika språk”. 

I hjälparens svåra roll ingår uppgiften att 

göra en bedömning av trovärdigheten och allvarlighetsgraden 

i det som barnet berättar. Som 

nämnts ovan är det flera faktorer som spelar in 

för utfallet av denna bedömning. Något som 

också får stor betydelse är hjälparens förmåga 

att se barnperspektivet det vill säga att sätta sig 

in i hur den beskrivna situationen blir för barnet. 

Om hjälparen redan har en relation till eller 

kontakt med barnets föräldrar, vilka troligen 

framställer situationen annorlunda än barnet, 

grumlas lätt hjälparens barnperspektiv. Inte bara 

så att siutationen bedöms som mindre allvarlig 

när barnets ord ställs mot föräldrarnas, utan 

också så att man bedömer problemets påverkan 

på barnet som mindre allvarlig. Utan tvekan är 

det så att vuxna som har till profession att hjälpa 

utsatta barn, behöver validerade och standardiserade 

verktyg till hjälp, för att kunna göra rätt 

bedömningar av situationens allvarlighetsgrad 

och barnets skador, vilket ska ligga till grund för 

valet av åtgärder. 

Som läsare av barnkontakterna ställer man sig 

frågan hur det kommer sig att så många barn 

berättar att lärare, skolkuratorer och ibland även 

skolsköterskor som första åtgärd när ett barn 

berättat om missförhållanden i hemmet, ringer 

hem till föräldrarna, utan att ha barnets medgivande. 

Vad tänker man sig att man ska åstadkomma 

med det? Är det fråga om en misstolkning 

av anmälningsskyldigheten? Lagen säger 

tydligt att en anmälan omedelbart ska göras till 

socialtjänsten om man misstänker att ett barn 

far illa, inte att man själv ska kontakta föräldrarna. 

Enligt barnen ställer detta till problem för 

dem, både i form av att de bestraffas hemma för 

att de sökt hjälp utanför familjen och i form av 

förlorat förtroende för vuxenvärldens förmåga 

och vilja att hjälpa barnet. 

Svårt att byta liv 

När ungdomar efter år av missförhållanden i 

hemmet till slut lyckas ta sig loss ur familjen eller 

placeras i annat boende av socialtjänsten, tycks 

omgivningen ofta förvänta sig att det mörka i 

livet ska börja tona över i ljusare nyanser, nu när 

det onda är över. Men att ha lämnat ett kaotiskt 

liv fyllt av övergrepp och svek är att jämföra 

68 

med en politisk flykting som flytt sitt land för 

att slippa förföljelser och terror. Man bär med 

sig skräcken, sorgen och minnena och får ingen 

ro. Efter att ha lämnat ett land där man vuxit 

upp, har sina rötter och känner språket ska man 

försöka etablera sig i en helt ny värld där det talas 

ett språk som man inte förstår och där helt andra 

regler gäller än de man är van vid. Det uppstår 

en kulturkrock. 

Ungdomar som flyttat från den dysfunktionella 

familj de vuxit upp i upplever en liknande 

kulturkrock. De plågas ofta av ångest och depressioner 

och har svårt att känna sig hemma och 

etablera sig i ”det nya livet”. Man har vetat vilken 

identitet man haft i det gamla livet men vet inte 

vem man är i det nya. I kaoset har man haft någorlunda 

fungerande strategier för att överleva, 

strategier som man plötsligt inte har användning 

för längre. Många isolerar sig, därför att de inte 

vet hur man skaffar sig vänner och umgås ”normalt”. 

Det gamla livet har man vetat hur man ska 

förhålla sig till, men man saknar redskap för att 

hantera ett liv som ser annorlunda ut. Inför det 

som andra ungdomar fått en viss förberedelse för, 

står man vilsen och man känner inte igen sig. I 

den situationen behövs massor av uppbackning 

från människor som förstår ens vilsenhet och 

som kan finnas till hands under en lång inskolningstid. 

Samhället behöver ta ett aktivt ansvar 

för dessa ungdomar tills de är åtminstone 25 år, 

ibland ännu längre. Därför kan man tycka att 

det är ansvarslöst av samhället att släppa taget 

om ungdomarna när de fyller 18 år, vilket sker 

när BUP-kontakter eller fosterhems- och institutionsplaceringar 

avslutas i samband med att 

ungdomarna blir myndiga. 

Att bli placerad i en välfungerande fosterfamilj 

efter att levt hela livet med exempelvis en 

alkoholiserad far och en psykiskt sjuk mamma, 

tagit ansvar för småsyskon och varit den som sett 

till att hemmet har fungerat någorlunda med mat 

och städning, är som att hamna på månen. Även 

om man har enormt stora och uppdämda behov 

av att bli omhändertagen, så känns det som en 

kravfylld och ibland omöjlig uppgift att kunna 

anpassa sig i den nya familjens system. 

Många av dessa ungdomar uttrycker en önskan 

om att få ett eget boende istället och en del 

får det. Men då händer något annat som man 

varit helt oförberedd på, man är plötsligt helt 

ensam. Efter att ha varit en självklar del i ett 

familjesystem, om än med en kommunikation 

som präglats av konflikter, hat, intolerans och 

oförståelse, så till den grad att man drabbats av 

psykisk ohälsa och sett som enda alternativen 

att antingen dö eller flytta hemifrån, så är man 

plötsligt alldeles själv. Man stänger dörren om sig 

i den lägenhet som ordnats genom socialtjänstens 

försorg och står där som ett frågetecken, vad

ska man göra nu? För denna situation har man 

inga referensramar, här har man aldrig varit förut, 

bara förställt sig hur skönt det skulle vara att 

äntligen få rå sig själv. Det är inte säkert att man 

har problem med allt det praktiska runt att bo 

för sig själv, man kan städa, handla, laga mat och 

betala räkningar och är van vid att ta den sortens 

ansvar. Men det är ändå här som luften går ur för 

många, här tar orken slut. Man har kämpat så 

länge för att överleva och nu har man gjort det, 

men trots att man kommit ut i andra änden av 

en lång mörk och besvärlig tunnel, så har man 

så mycket obearbetade känslor och minnen som 

man bär inombords att krafterna nu är slut. I den 

här situationen kan det ligga nära till hands att 

ta till alkohol eller droger eller skada sig själv för 

att försöka hantera smärtan som det innebär att 

vara vilsen och känna sig ensam. 

Efter ett tag händer något ytterligare som 

komplicerar det hela, man börjar känna skuldkänslor. 

Van som man är vid att ta ansvar och 

bära skulden för det som andra gjort mot en, 

känner man nu sig misslyckad för att man inte 

klarar sig, för att man inte orkar hålla farten i 

skolan eller ens ta sig dit på dagarna, för att man 

inte skaffar vänner och bygger upp ett socialt liv. 

Den tid som kommer efter att man flyttat till 

eget boende är en tid väl så kritisk som tiden i 

ursprungsfamiljen. Trots det vittnar många om 

att de känner sig helt utlämnade här. Det är när 

man fått ett eget boende som besöken på bup eller 

hos skolkuratorn glesas ut, socialsekreteraren 

hör inte av sig lika ofta och den fosterfamilj som 

man kanske provat att bo hos har man tappat 

kontakten med eftersom man inte klarade av att 

bo där helt och hållet. Man känner sig och man 

är helt övergiven. I tystnaden översköljs man av 

känslor och minnesbilder och det är svårt att 

känna hopp och framtidstro. 

Eftersom det många gånger är förenat med 

fara att till fullo vara medveten om sina känslor 

och reaktioner så länge misshandeln pågår och 

så länge man befinner sig i ett beroendeförhållande 

till förövaren, uppstår full medvetenhet 

ofta först när man lämnat situationen. Därför 

uppstår ofta en psykisk smärta efter att man lämnat 

familjen. 

h. Samband 

Forskning i framför allt USA har, liksom denna 

studie, visat på samband mellan psykisk misshandel 

och olika former av effekter. Man har 

funnit att barn som utsatts för psykisk misshandel 

har lägre nivåer av social kompetens, sämre 

anpassningsförmåga och mer beteendeproblem 

än kontrollgruppen. Barn vars mammor var 

psykologiskt otillgängliga har visat en märkbar 

kompetensmässig tillbakagång tidigt i livet. 

69 

Man har också visat att barn, vars mammor lider 

av depression som ger brister i föräldraförmågan, 

uppvisar utvecklings- och beteendeproblem 

samt att barn som utsatts för psykisk misshandel 

löper stor risk att drabbas av skolrelaterade problem 

och uppnå sämre skolresultat. Ytterligare 

forskning har påvisat samband mellan psykisk 

misshandel och problem med anknytning, social 

kompetens, social anpassningsförmåga, beteende, 

kognitiv förmåga, förmåga till problemlösning 

och skolresultat. (schneider m fl. 2005) 

I Schneiders m fl. studie fann man samband 

mellan psykisk barnmisshandel, ökad ilska hos 

barnet och posttraumatiskt stressyndrom. 

I studier gjorda i USA har man undersökt 

vilken roll interpersonella trauman spelar för utvecklandet 

av psykossjukdomar. Interpersonella 

trauman var över huvud taget vanligt förekommande 

i bakgrunden hos de som drabbats av 

psykossjukdomar. Man undersökte då sambandet 

mellan psykossjukdomar och 1. separation 

och förlust, 2. fysisk omsorgssvikt, 3. psykisk 

misshandel, 4 fysisk misshandel, 5. bevittnande 

av våld och 6. sexuella övergrepp. När man undersökte 

de olika formerna av trauma var för sig, 

fann man att det var psykisk misshandel ensamt 

som var den form av trauma som var signifikant 

mest förebådande för psykossjukdomar. Den 

stora majoriteten av förövare vid psykisk misshandel 

utgjordes av den ena eller båda föräldrarna. 

(Simeon m fl. 2001) 

I studier gjorda i Lettland, Litauen, Makedonien 

och Moldavien fann man signifikanta 

samband mellan föräldrars alkoholmissbruk och 

psykisk och fysisk misshandel samt mellan psykisk 

och fysisk barnmisshandel och att barnet 

upplever ilska och depression. 

Higgins & McCabe (1996) utgår från fem typer 

av barnmisshandel; sexuella övergrepp, fysisk 

misshandel, psykisk misshandel, omsorgssvikt 

och bevittnande av våld i familjen. De skriver 

vidare att en svårighet för forskare är att skilja 

ut vad som blir resultatet av de olika formerna 

av misshandel, eftersom de oftast förekommer i 

kombination med varandra. Det skulle således 

vara svårt att veta att det är just den psykiska 

misshandeln som lett till de effekter barnen beskriver, 

eftersom de många gånger är utsatta för 

mer än en sorts misshandel. Själva interaktionen 

mellan två eller flera olika sorters misshandel leder 

säkerligen till för barnet unika effekter. 

Två perspektiv på orsak- verkan 

När man talar om orsak- verkansamband mellan 

den utsatthet som barnen upplever och de effekter 

detta ger i form av olika former av lidande för 

barnen, så kan man betrakta sambandet från två 

håll. (figur 5) 


Utsatthet 

B 

Utsatthet 

B1 

B2 

B3 

B4 

B5 

B6 

B7 

B8 

Figur 5 


Symtom/uttryck 

(Effekt) 

D1 

D2 

D3 

D4 

D5 

D6 

D7 

D8 

D9 

Symtom/uttryck 

(Effekt) 

D, E 

E1 

E2 

E3 

E4 

E5 

E6 

E7 

Figuren illustrerar de orsak- verkanssamband som 

kommer fram i studien. 

Dels kan man utgå från utsattheten och därefter 

titta på vilka effekter / konsekvenser det leder 

till. Vilken form av effekt som utsattheten kommer 

att leda till styrs av en mängd modererande 

faktorer i en komplex process. Det kan också finnas 

skyddsfaktorer som inverkar bromsande på 

ett förlopp som annars stor sannolikhet skulle ha 

lett fram till någon form av lidande, till exempel 

psykisk ohälsa eller försenad kognitiv, emotionell 

och social utveckling. 

Man kan också utgå ifrån effekterna och symtomen 

och ställa sig frågor kring vad som kan 

ligga bakom ett visst symtom. Då finns det inte 

heller några självklara orsak- verkansamband, 

dvs att en särskild form av utsatthet skulle ha 

orsakat just den här formen av effekt. Man får 

istället betrakta sambandet som en tratt där man 

går in i den smala änden, vilket håll i processen 

man än utgår ifrån. En viss typ av utsatthet kan 

alltså orsaka en bred rad av effekter eller symtom 

och en viss typ av effekter kan ha orsakats av 

olika former av utsatthet. Men likväl är det befogat 

att tala om samband, i synnerhet när barnen 

själva beskriver det. 

Det skulle kanske vara möjligt att utifrån det 

undersökta materialet finna en tydligare kausalitet 

mellan vissa former av utsatthet och vissa typer 

av effekter. Om det till exempel visade sig att 

självskadebeteende var starkt relaterat till bråk i 

familjen, vilket inte är osannolikt, så skulle man 

trampa på säkrare grund när man föreslog åtgärder 

för att hjälpa barn som skadar sig själva. Men 

egentligen behöver man inte bevisa en starkare 

70 

eller tydligare kausalitet mellan vissa orsaker och 

viss form av verkan. Man behöver varken gissa 

eller luta sig mot forskningsrön, i de flesta fall 

räcker det med att fråga barnen. 

Sambandet mellan psykisk 

misshandel och Alexithymi 

Trots att mycket forskning bekräftar sambanden 

mellan psykisk barnmisshandel och psykiska 

symtom såsom depression, dissociation och ångest, 

kan många som överlevt misshandel beskriva 

en medvetenhet om vad de upplevt men utan att 

själva uttrycka någon medvetenhet om att de 

utsatts för misshandel. En anledning till denna 

diskrepans kan ha att göra med professionellas 

och allmänhetens oförmåga att enas om en definition 

av psykisk barnmisshandel. Dessutom 

fokuserar många behandlare på de ovanstående 

diagnoserna utan att undersöka möjligheten till 

bakomliggande misshandel i barndomen. En 

annan trolig orsak kan vara att omedvetenhet 

om att man utsätts för något så felaktigt som 

misshandel, är en överlevnadsstrategi. Eftersom 

hemsituationen för det mesta varken går att kontrollera 

eller fly från, måste barn som lever med 

misshandlande vuxna antingen förstå eller bortse 

ifrån den behandling de får. Att själv ta på sig 

skulden för det man utsätts för och betrakta det 

som bestraffningar som man har förtjänat, är ett 

omedvetet försvar mot den outhärdliga insikten 

att man är ett offer och att de vuxna som man är 

beroende av är förövare och inte goda och trygga 

vårdnadshavare. Barn kan isolera övergreppserfarenheter 

från minnet och medvetandet för att 

behålla en nödvändig relation till vårdnadshavaren, 

(goldsmith & freyd, 2005). 

Peter E. Sifneos (1973) myntade begreppet 

Alexithymi som används för att beskriva avsaknad 

av förmåga att beskriva sina känslor. Ordet 

härstammar från grekiskans a= avsaknad, lexis= 

ord, thymos= humör eller känsla. Sifneos fann 

att många av hans patienter som led av psykosomatiska 

symtom saknade ord för att beskriva 

sina känslor. 

Goldsmith & Freyd (2005) har undersökt 

sambandet mellan psykisk misshandel och känslomässig 

medvetenhet, det vill säga förmågan 

att kunna iaktta och beskriva sina känslor. I en 

misshandelsmiljö kan barn lära sig att det är oacceptabelt 

och farligt att uttrycka sina känslor, i 

synnerhet de negativa. Eftersom misshandel och 

omsorgssvikt skapar negativa känslor, kan barn 

anpassa sig till övergreppen med hjälp av en bristfällig 

medvetenhet om sina känslor. Bowlby (1988) 

beskriver att brister i känslomässig medvetenhet 

kan uppkomma när föräldrastilen kräver ett förnekande 

av vissa känslor, till exempel genom att 

föräldrar instruerar sina barn att inte gråta eller 

uttrycka negativa känslor. Barnen lär sig då att

de måste distansera sig från sina egna behov och 

känslor för att få kärlek och omvårdnad. 

Andra sätt att snedvrida barnets uppfattning 

om sina känslor är att ogiltigförklara dem genom 

att för det första hävda att barnet bedömt 

situationen och sin egen erfarenhet fel och för det 

andra hävda att de känslor som barnet uppvisar 

och upplever är felaktiga och oacceptabla. Konsekvensen 

blir att barnet inte lär sig att benämna 

sina känslor och upplevelser rätt, vilket kan få till 

följd att de uppvisar en dålig förmåga att anpassa 

sina känslouttryck. 

Neuroanatomiska och neuropsykologiska 

empiriska studier har påvisat samband mellan 

psykisk misshandel och förmågan till känslomässig 

medvetenhet. Man har visat att psykisk 

misshandel och emotionell omsorgssvikt kan 

förändra annars friska barns hjärnstruktur, 

funktion och organisation och att barns hjärnor 

är speciellt känsliga under perioder när neuroner 

genomgår snabb utveckling. Tidig utsatthet för 

psykisk misshandel påverkar de områden i hjärnan 

där känslomässig medvetenhet just håller på 

att utvecklas. 

Ovanstående kan delvis hjälpa till att förklara 

varför vuxna överlevare av psykisk barnmisshandel 

inte nödvändigtvis betraktar sig själva som 

misshandlade. (goldsmith & freyd, 2005) 

Varför kan psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt bli 

förödande för barns utveckling? 

Störda förutsättningar för utveckling 

och psykisk hälsa 

Som beskrivits inledningsvis har alla barn en 

inneboende och medfödd drivkraft för att utvecklas 

och det är framför allt i relationerna till 

de närmaste människorna som utvecklingen 

finner näring. När förutsättningarna i familjen 

är tillräckligt bra kommer barnet att utvecklas 

tillräckligt nära sin ultimata utvecklingspotential. 

Av detta följer att när förutsättningarna 

inte är tillräckligt gynnsamma och skydds- eller 

friskfaktorer (salutogena) saknas, löper barnets 

utveckling och psykiska hälsa stor risk för att 

störas. 

Brist på kärlek ger en grogrund för ångest men 

också för aggression. Upplevelsen kan vändas till 

ångest, vrede, fruktan eller hat. När hotet blir för 

stort för att övervinnas med hjälp av aggressioner 

och anfall blir resultatet snabbt ångest och flykt. 

(moxnes, 1991) 

Posttraumatiskt stressyndrom 

Broberg, Almqvist och Tjus (2003) beskriver 

reaktioner hos barn som far illa. Barn som utsatts 

för övergrepp i familjen beskrivs ibland som 

traumatiserade och får ibland diagnosen Post- 

71 

traumatiskt stressyndrom (ptsd). Diagnosen 

anger ett ångesttillstånd som uppkommit till 

följd av en svår händelse eller chockartad upplevelse. 

Tillståndet karaktäriseras av (dsm iv) 1. 

Extrem traumatisk stress följd av intensiv rädsla, 

skräck eller oorganiserat beteende. 2. Ihållande 

återupplevanden av traumat (”flashbacks”), eller 

återkommande påträngande tankar. 3. Undvikande 

av det som påminner om händelsen och 

överspändhet eller känslomässig stumhet. 4. 

Ihållande psykisk hyperaktivitet eller upprymdhet. 

5. Tecken eller symtom kvarstår i mer än 

en månad efter traumat. 6. Kliniskt signifikanta 

funktionsstörningar. Utifrån barnens berättelser 

till BRIS är det vanskligt att spekulera om diagnoser, 

men en del symtom som beskrivs som 

effekter av psykisk misshandel för tankarna till 

ptsd, till exempel flashbacks, undvikande, överspändhet 

och ångest. Med tanke på det chocktillstånd 

ett barn kan försättas i, efter att på nära 

håll ha upplevt en vuxens raseriutbrott, är det 

högst troligt att även psykisk misshandel kan 

leda till ptsd. 

Alla barn som utsätts för traumatiska upplevelser 

utvecklar inte ptsd. Modererande faktorer 

såsom om familjen är kaotisk eller strukturerad 

har betydelse för om barnet är sårbart eller motståndskraftigt. 

(bruce & azad, 1999) Emotionell 

omsorgssvikt skulle sålunda kunna öka barnets 

sårbarhet och öka risken för ptsd som en följd 

av en traumatisk upplevelse inom eller utanför 

familjen. 

En otrygg bas 

Avvikelser i utvecklingen hos barn som far illa 

på grund av omsorgssvikt eller övergrepp har på 

senare tid börjat uppfattas som ett uttryck för 

anknytningsstörningar. Både i icd (Världshälsoorganisationens 

klassificeringssystem för olika 

diagnoser) och dsm iv (American Psychiatric 

Association´s manual över kända psykiatriska 

sjukdomstillstånd och störningar) beskrivs omsorgssvikt 

som den avgörande faktorn för att barn 

ska drabbas av allvarliga störningar i sin förmåga 

att knyta an och relatera till andra människor. 

Det finns enligt Broberg, Almqvist och Tjus 

(2003) ett tydligt samband mellan i vilken utsträckning 

barn har utsatts för brister i omvårdnaden 

och hur allvarliga anknytningsstörningar 

de utvecklar. När föräldrarna beter sig skrämmande 

aktiveras barnens rädsla. Det naturliga 

för ett skrämt barn är att söka trygghet hos den 

vuxne, ett anknytningsbeteende aktiveras. Men 

när det är föräldern som är orsaken till barnets 

rädsla, får inte anknytningsbeteendet önskad 

effekt och den process som skulle leda till att 

barnet utvecklar inre arbetsmodeller som kan 

ligga till grund för hur man relaterar till andra, 

blir störd. Barn som far illa riskerar istället att 



utveckla kaotiska och osammanhängande inre 

arbetsmodeller för hur man relaterar till andra. 

De får en förställning om att nära relationer är 

förknippade med rädsla och fara och att de själva 

inte är värda vare sig skydd eller omsorg. 

När de vuxna runt barnet inte själva har förmågan 

att hantera livshändelser på ett konstruktivt 

sätt, inte förmår spegla barnet på ett sätt som 

stärker barnets identitet på ett positivt sätt, inte 

ger det lilla barnet känslan av att få vara skapelsens 

medelpunkt och inte förmedlar bekräftelse och 

kärlek som kan stärka barnets växtkraft, måste 

barnet efter bästa förmåga försöka bygga fundamentet 

till sitt liv på egen hand. Resultatet blir en 

ganska ofullständig och bristfällig konstruktion 

som inte klarar påfrestningar 

på samma sätt som den annars 

skulle ha gjort, påfrestningar i 

form av separationer, konflikter, 

svikna löften och traumatiska 

händelser. Lägg därtill att ett 

barn med en otrygg inre bas 

troligen kommer att vistas i en 

miljö där påfrestningarna blir 

många och kommer ofta. 

Vad händer när man 

utsätts för projektioner? 

Psykisk misshandel kan ur 

ett barnperspektiv vara ännu 

svårare att upptäcka än fysisk 

misshandel och sexuella övergrepp 

– att barnet utsätts för projektioner kan 

vara en bidragande orsak. Som vi har sett är det 

just projektioner som många barn utsätts för i 

samband med psykisk misshandel. Projektion 

är ett sätt för psyket att göra sig av med fragment 

som inte kan hanteras. Mekanismen är 

ett omedvetet försvar som hänger samman med 

jagets förmåga till klyvning (klein 1992). Ett 

svagt (eller ungt) jag har inte förmåga att hantera 

både gott och ont samtidigt, det som kallas 

ambivalens, utan världen upplevs som svart eller 

vit, företeelser och människor upplevs som 

antingen goda eller onda. Ju svagare jaget är 

desto starkare är dess förmåga till klyvning. För 

att bevara sig själv som god, projiceras hotfulla, 

destruktiva och aggressiva impulser ut från jaget. 

Den impuls eller känsla som projiceras ut härrör 

från en omedveten del av psyket som på grund 

av ett inre ”övertryck”, försöker göra sig av med 

denna. Genom att tillskriva någon annan person, 

i detta fall barnet, negativa egenskaper uppstår 

en reaktion och känslor väcks inom den andre, 

de känslor som man själv inte kan härbärgera. 

När barnet introjicerat (tagit in) och uppvisar 

den utprojicerade känslan, upplever den vuxne 

en lättnad och en ångestreduktion. Barnets 

mottagande av känslan kallas projektiv identi- 

Den vuxnes 

fokus ligger 

inte på barnets 

utveckling, 

utan på barnet 

som avlastare 

för den vuxnes 

egen ångest. 

72 

fikation, ett begrepp myntat av Melanie Klein 

(1992). Fenomenet projektion finns beskrivet av 

bland annat Clarence Crafoord (1986). 

När barn utsätts för systematiskt upprepade 

projektioner från de vuxna i familjen bromsas 

barnets utvecklingsprocess. Det beror på att 

det egentligen inte är den vuxne som ska utöva 

kraftfulla projektioner mot barnet utan tvärt om. 

Klein (1992) beskriver projektion som det lilla 

barnets sätt att kommunicera med modern (eller 

vårdnadshavare, den vuxne). Genom att föra 

över sina starka känslor till modern, får barnet 

modern att känna barnets känslor och därmed 

förstå dess behov, något som är nödvändigt för att 

hon ska kunna tillfredsställa dem. Som ett skydd 

mot ångest kommer denna primitiva 

försvarsmekanism senare 

i utvecklingen att träda tillbaka 

för att i stor del ersättas av så kall- 

lade högre försvarsmekanismer, 

till exempel bortträngning. När 

barnet utvecklat ett språk för 

känslor i kombination med att 

barnet har en omgivning som 

förstår detta språk, behövs inte 

längre projektionen som ett sätt 

att kommunicera sina behov. 

Utvecklingen sker gradvis och 

håller normalt på långt upp i 

vuxen ålder. Men detta förutsätter 

att vårdnadshavaren varit 

tillräckligt mogen för att kunna 

ta emot och omvandla barnets projektioner till 

behovstillfredsställelse. Om vårdnadshavaren 

istället skulle reagera genom att ge efter för sin 

egen ångest med fysiskt och psykiskt tillbakadragande, 

sker ingen bearbetning och barnet 

hamnar i ett emotionellt och kommunikativt 

tomrum. (igra 1993) 

När det istället är den vuxne som riktar projektioner 

mot barnet, blir det barnet som får till 

sin tunga uppgift att tillfredsställa den vuxnes 

behov. Barnet kan inte värja sig mot den vuxnes 

inre konflikter och mot de destruktiva impulser 

och starka känslor som hela tiden upptar barnets 

uppmärksamhet. Barnets behov av att den vuxne 

kan spegla barnets känslor och impulser och 

omvandla dem till att bli hanterbara för barnet, 

förblir otillfredsställt, så också barnets behov av 

tröst, bekräftelse och av att få vara i fokus. Den 

vuxnes fokus ligger inte på barnets utveckling, 

utan på barnet som avlastare för den vuxnes egen 

ångest. Detta blir till hinder för barnets utveckling. 

Depression 

Flera av barnen i materialet berättar att de lider 

av depression och att de gjort det under en lång 

tid. De beskriver också händelser tillbaka i tiden

som man kan förstå har försatt dem i ett tillstånd 

av sorg. Det kan vara föräldrars skilsmässa, en 

anhörigs död eller att de tvingats flytta eller byta 

skola. De berättar också att de gråter när föräldrar 

grälar och att de drar sig tillbaka till sina 

rum för att skada sig själva som ett sätt att slippa 

känna sorgens smärta efter att ha blivit psykiskt 

misshandlade. Eftersom de samtidigt vistas i en 

miljö präglad av emotionell omsorgssvikt, får de 

ingen hjälp att hantera eller bearbeta dessa svåra 

känslor. Mahlan (1993) skriver att en viktig orsak 

bakom depressioner handlar om känslor av 

förlust, och i synnerhet om sorgkänslor som på 

något sätt slagit fel och aldrig blivit ordentligt 

genomarbetade. 

Ångest 

Det finns en nära koppling mellan rädsla och 

ångest och även mellan aggression och ångest 

(bowlby, 1973). Kopplingen handlar i första hand 

om vår kropps biologiska och genetiskt nedärvda 

förmåga att mobilisera energi vid fara. Kroppen 

laddas så att säga automatiskt upp och förbereds 

för strid eller flykt. När ingen urladdning sker 

och den ansamlade energin inte ges någon form 

av utlopp, kvarstår laddningen i kroppen i form 

av så kallat tunnelseende, muskelspänningar, 

ökad hjärtfrekvens och förhöjt adrenalinpåslag. 

Känslan av att vara utsatt för hot utifrån ersätts 

med känslan av att vara utsatt för hot inifrån. Det 

kan kännas som att en inre explosion som skulle 

upplösa hela personen eller som om en övergång 

till ett tillstånd av galenskap är nära förestående. 

Ångesten kan klinga av i takt med att verkligheten 

stabiliserar sig men anfall av ångest kan dyka 

upp i situationer när man omedvetet associerar 

till det som ursprungligen var skrämmande, till 

exempel när man närmar sig huset där man bor, 

när telefonen ringer eller när någon helt annan 

människa gör eller säger något som påminner 

om den person man är rädd för. Ångesten kan 

också dyka upp när man slappnar av och minnen 

gör sig påminda. Tillståndet kan upplevas 

som i det närmaste paralyserande. Barn och ungdomar 

beskriver att de ibland drabbas av panikångestattacker, 

då de plötsligt övermannats av 

förlamande ångest, utan att nödvändigtvis göra 

kopplingen till den skräckupplevelse som ångesten 

härrör ifrån. Ångest kan också ta sig uttryck 

som ett krampanfall, något som några av barnen 

berättar ett de drabbats av. 

Spegling ger självbild 

Människan är först och främst en social varelse. 

Det är i relationer till andra människor som vi 

utvecklas. Att vara accepterade av och tillhöra 

en grupp (familj) är ett av våra mest fundamentala 

behov. Som tidigare nämnts bygger barnet 

upp sin självbild med hjälp av omvärldens speg- 

73 

ling. Blir barnet speglat som en positiv person, 

en person som är värdefull för individerna och 

för gruppen, är förutsättningarna stora det att 

ska utveckla en positiv självbild. Självbilden ger 

bland annat svar på frågorna, Vilket värde har jag 

för andra? Vem är jag? Hur är jag? Vad kan jag? 

och Vilka förutsättningar har jag att klara mig 

i livet? När barnet systematiskt speglas som om 

det besitter negativa egenskaper och reflekteras 

som om det vore en negativ person blir barnets 

självbild till slut negativ. 

Speglingens betydelse för utveckling 

Utvecklings- och växandeprocessen har en medfödd, 

inneboende drivkraft som med den rätta 

speglingen transporterar barnet längs en optimal 

utvecklingsbana när det gäller social, kognitiv 

och emotionell utveckling. 

När barn och ungdomar utsätts för psykisk 

misshandel och emotionell omsorgssvikt som 

beskrivits tidigare och därmed utsätts för en 

negativ och destruktiv spegling, motverkas och 

fördröjs den optimala utvecklingen. 

i. Barns språk 

när de berättar 

Den språkliga analys som avslutar resultatdelen 

utgör inte studiens huvudfokus. Språkanalysen 

hade kunnat göras betydligt grundligare, mer 

analytiskt och mer omfattande, men det har inte 

funnits tid till det i denna studie. 

Det är intressant att se vilka ord barnen använder 

för att beskriva sin situation och sitt sinnestillstånd. 

De använder ofta ord som troligtvis 

kan uppfattas beskriva en mindre allvarlig 

situation, än den situation som barnen faktiskt 

försöker förmedla information om. När ett 

barn till exempel säger att ”pappa är dum” eller 

”mamma är elak” så är det inte säkert att man i 

första hand associerar till sexuella övergrepp eller 

psykisk misshandel. Det är som att det finns en 

språkbarriär mellan barnet och den vuxne som 

barnet söker hjälp hos. Många barn i studien 

upplever att de verkligen har försökt att beskriva 

sin verklighet, men att de inte fått gehör. De kan 

ha använt sig av ord som hjälparen inte uppfattat 

allvaret bakom och detta är varken barnet eller 

hjälparen medvetna om. I mötet med hjälparen 

sker något av en kultur- eller språkkollision, något 

som ställer stora krav på hjälparens kulturkompetens 

och språkkunskap och då menar jag 

kunskap om barns och ungdomars språk och sätt 

att berätta. 



Av slut ning 

den fråga som fått utgöra rubriken för hela 

studien, ”Kan man bli sjuk av ord?”, är hämtad 

från ett av telefonsamtalen till Barnens Hjälptelefon 

och ställdes av en 13-årig flicka som en 

inledning till samtalet. Därefter berättade hon 

om de missförhållanden under vilka hon levde. 

Det är min förhoppning att frågan i och med 

denna studie blivit besvarad. Det råder enligt 

min mening ingen tvekan om att man kan bli 

sjuk av ord, allvarligt sjuk. De starka krafter som 

påverkar ett barn som utsätts för psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt, går inte för 

barnet att värja sig emot. Vi har sett att barn som 

utsätts för dessa former av övergrepp löper stor 

risk att drabbas av psykisk ohälsa. Dessutom ser 

vi att det föreligger risk för att skolarbetet ska 

drabbas negativt samt att utsattheten ska leda till 

sociala konsekvenser, dvs problem i kamrat- och 

kärleksrelationer. På grund av att hanterandet av 

situationen tar så mycket av barnets energi och 

uppmärksamhet i anspråk och att barnet inte får 

den emotionella omsorg som det behöver för sin 

utveckling, riskerar barnet även att drabbas av 

förseningar i sin kognitiva, sociala och emotionella 

utveckling. 

Det är också min förhoppning att denna studie 

ska bidra till en ökad kunskap åt alla de som 

har som sitt yrke att försöka hjälpa barn i utsatta 

situationer samt åt andra vuxna som möter barn 

i sitt yrke eller privat, så att barn som drabbas av 


i större utsträckning kan få den hjälp och det stöd 

de behöver. Kanske kan denna studie, tillsammans 

med den vetenskapliga forskning som gjorts 

om psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt, 

ligga till grund för kompetensutveckling 

och för utvecklandet av ett validerat och standardiserat 

verktyg, med vars hjälp professionella som 

har till uppgift att hjälpa utsatta barn, lättare kan 

bedöma om barn är utsatta för psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt. 

BRIS 2008-08-29 

Karin Johansson 

74

Bilagor 

TABELL 0 

Fakta om studien 

Totalt antal 

analyserade kontakter 1343 

Avgår1 182 

n = 1161 

Antal telefonsamtal 639 

Antal mejl 522 

Pojkar 183 (16 %) 

Flickor 973 ( 84 %) 

kön okänt 4 

medelålder 14,35 år 

TABELL1 

Resultat av kvantitativ 

språkanalys 

Barnets egna 

ord i mejlet 

hjälp 296 

dö 157 

bråk 144 

hat 144 

rädd 138 

bry 134 

orkar inte 123 

Antal kontakter 

där 

orden förekommer 

gråt / grät 123 / 25 

flytta 121 

dum 119 

skrik / skrek 111 / 50 

arg 110 

hot 92 

jobbigt 82 

ledsen 79 

självmord 77 

vågar inte 62 

dricker 60 

mår dåligt 49 

skild /skiljas 49 /8 

skäll 44 

full 42 

elak 41 

alkohol 39 

inte leva 34 

rymt / rymma/ rymde 29 

skylla / skyller 27 

tröst 20 

ångest 19 

skrämd / skrämma 17 

skuld 16 

nere 15 

n = 522 

TABELL 2 

Resultat av selektiv kodning 

Omständigheter 

som utgör riskfaktorer 

75 

Antal kontakter 

där 

kategorin 

återfinns 

Andel av 

kontakter 

i materialet 

Vuxnas missbruk 235 20 % A.1 

Vuxnas ohälsa 100 9 % A.2 

Vuxnas oförmåga 70 6 % A.3 

Styvföräldrar 126 11 % A.4 

Adoptivföräldrar 8 1 % A.5 

Syskon med stora behov 59 5 % A.6 

Föräldrar från andra kulturer 39 3 % A.7 

Barnets / den unges egen partner 18 2 % A.8 

Olika former av psykisk misshandel 

och emotionell omsorgssvikt 

Verbal tyranni 279 24 % B.1 

hot och straff (inkl. bråk, skrik, hat 

och aggressivitet) 

Finns 

beskrivet 

i dessa 

avsnitt av 

studien 

383 33 % B.2 & B.3 

Skuldpåläggning 118 10 % B.4 

Fysisk misshandel 301 26 % B.5 

Sexuella övergrepp 125 11 % B.6 

Indirekt psykisk misshandel 142 12 % B.8 

Emotionell omsorgssvikt 426 37 % B.9 

Effekter för barnet 

Reaktioner och respons 335 29 % d.1 

Blåmärken i själen 229 20 % d.2 

Symtom på psykisk ohälsa 356 31 % d.3 

det går ut över skolan 93 8 % d.4.1 

Strategier och uttryck 187 16 % E 

Sköld 

Barnets hinder 146 13 % F.1 

hjälparens hinder 28 2 % F.3 

Mötet med hjälparen 

Bristande hjälp 132 11 % G.1 

Åtgärder som förvärrat situationen 21 2 % G.2 

Adekvata åtgärder har vidtagits 47 4 % G.3 

Samband 

Barn beskriver samband 57 5 % H 

n = 1161 


TABELL 3 

Barnens boende i de undersökta kontakterna 

jämfört med i BriS barnkontakter totalt för samma 

period 2007 och totalt i landet. 

Boende 


I detta 

material 

Alla 

BK janaug 

07 

kärnfamilj 40 % 56 % 68 % 

Totalt i 

landet 

2006 

(SCB 2007) 

Ensamstående mor 20 % 14 % 19,2 % 

Styvfamilj 12 % 6,3 % 7,0 % 

ensamstående far 9,9 % 5,8 % 4,8 % 

delat boende 8,8 % 7,5 % 

Familje- (foster-) hem 3,0 % 3,1 % 

Eget boende 2,9 % 3,6 % 

Behandlingshem el. motsv. 1,2 % 1,8 % 

Annat 2,1 % 2,4 % 

n= 960 7062 

TABELL 5 

Förövare vid psykisk 

misshandel 

Förövare Andel 

Far 27 % 

mor 21 % 

Båda vuxna 14 % 

Pojkvän/Flickvän 7,3 % 

Styvfar 5,4 % 

Syskon 2,4 % 

lärare/skolpers. 1,8 % 

Annan känd jämnårig 11 % 

Annan känd vuxen 5,5 % 

Annan/okänd 4,3 % 

n= 782* 

* 782 = 95 % av de kontakter som handlat om 

psykisk misshandel i BriS barnkontakter från 

hela 2007. 

TABELL 6 

76 

TABELL 4 

Kontaktområde enligt 

jourarnas dokumentation 

i underlaget för denna studie jämfört med 

i BriS kontakter totalt för samma period 2007. 

Område Andel 

Antal 

Familjekonflikter 55 % 642 21 % 

Fysisk misshandel 36 % 420 7,9 % 

Ensamhet 24 % 280 15 % 

missbruk i familjen 19 % 224 5,0 % 

Annan psykisk ohälsa 18 % 208 12 % 

Boende 18 % 206 6,5 % 

Sorg 16 % 182 8,1 % 

Sexuella övergrepp/ofredanden 15 % 169 6,7 % 

Självmord/självmordstankar 14 % 168 9,5 % 

Självdestruktivitet 12 % 145 9,3 % 

Fysisk/Psyikisk ohälsa i fam 10 % 119 2,6 % 

Skilsmässoproblem 9,6 % 111 4,3 % 

Stress 9,2 % 107 4,9 % 

Barnets missbruk 4,8 % 56 3,1 % 

Ekonomi 3,8 % 44 1,6 % 

myndighetsproblem 3,7 % 43 2,2 % 

invandrar- och/eller flyktingfrågor 2,1 % 24 0,8 % 

Fys missh eller sex övergr/ofr 45 % 528 14 % 

Sa Psykisk ohälsa 35 % 408 25 % 

Totalt 1161 14217 

Andel, 

alla barnkontakter 

jan-aug 07 

Variation i barnens kön, ålder, boende mellan olika former 

av misshandel i BRIS barnkontakter från hela 2007 

Fysisk missh Sex övergr Psyk missh 

Andel kont. om pojkar 28 % 17 % 21 % 21 % 

Andel kont om flickor 72 % 83 % 79 % 79 % 

medelålder, år 14,0 14,6 14,6 14,1 

Om boende 

i kärnfamilj 48% 46% 47% 56% 

i familj post skilsm 43% 39% 43% 33% 

Ensam mor 15% 11% 17% 14% 

ensam far 13% 13% 7,0% 5,5% 

Alla barnkontakter 

n = 1 615 1 321 824 2 21 401

Detaljerad 

metodbeskrivning 

77 

allt eftersom resultatet växte fram i form av de primära ca 250 koderna 

har begrepp formulerats för att samla dessa koder i kategorier 

(kluster), dvs grupper av koder som på något sätt hör samman 

eller beskriver liknande saker. Kategorierna har sedan samlats 

ytterligare under övergripande begrepp eller teman (på en högre 

abstraktionsnivå) utifrån hur de visade sig relatera till fenomenen 

psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt. I detta moment 

användes teoretiska tolkningsredskap som grundade sig både i 

utredarens kunskap om psykologiska teorier och i utredarens erfarenhet 

från tidigare analyser av BRIS barnkontakter och arbetet 

i BRIS stödverksamhet. Tolkningsakten är en subjektiv, skapande 

process mellan den tolkande och det tolkade i vilken betydelser 

uppstår, lever och dör bort. (Ödman 1994) All tolkning grundar 

sig på tolkarens förförståelse. 

Därefter gjordes ytterligare en kodning, en selektiv kodning 

utifrån övergripande teman. Under och efter den selektiva kodningen 

har nya kategorier vuxit fram och det har uppstått behov av 

att splittra vissa kategorier och formulera nya begrepp och teman. 

Den sekundära kodningen med efterföljande kvantitativt resultat, 

omfattar de övergripande begreppen eller temana men inte alla 

75 kategorier. 

De övergripande begreppen eller temana visade sig utgöra delar 

i en process eller ett förlopp som illustreras i resultatredovisningen 

med hjälp av en modell, en tematisk karta av hela analysen. Samtliga 

kategorier, begrepp och hela modellen för att beskriva processen, 

har därefter prövats mot materialet för att se om teorierna och 

modellen håller. 

Den första kodningen gjordes manuellt och den andra kodningen 

gjordes med hjälp av en datoriserad kodningsmall direkt i 

databasen varefter kvantitativa data lätt kunde tas fram. 

Presentationen av studien görs med modellen som utgångspunkt 

och underliggande struktur och rubrikerna utgörs av de 

övergripande begreppen som huvudrubriker och det begrepp som 

samlar varje kategori som underrubriker. 

Resultatet presenteras tillsammans med ett antal genuina exempel 

ur materialet. Av sekretesskäl har dessa exempel komprimerats 

och vissa data i dem har ändrats. Exemplen har också genomgått 

språkliga förändringar för att underlätta läsandet samt ytterligare 

avidentifiera dem. 

För att få en uppfattning om vilka ord barnen använder för att 

beskriva sin situation gjorde vi härutöver textsökningar på vanligt 

förekommande ord. 


Litteratur 

Almqvist / Broberg 


Barn som bevittnat våld mot mamma, 

Göteborgs Stad, 2003 

Arnell A. & Ekbom, I 

”och han sparkade mamma…” rädda Barnen, 

1999 

Bowlby, John 

A secure base, Tavistock/Routledge, 1988 

Bowlby, John 

Separation, anxiety and anger, Basic Books, 1973 

Braun & Clarke 

BRIS 

BRIS 

Using thematic analyses in psychology 

Qualitative Research in Psychology, 

2006;3:77-101 

Vad berättar barn om sina kontakter med BUP, 

studie, BRIS, 2007 

BRIS-Rapporten 2007 

Broberg / Almqvist / Tjus 

Klinisk barnpsykologi, utveckling på avvägar, n 

& K, 2003 

Broberg / Granqvist m.fl 

Anknytningsteori, Betydelsen av nära 

känslomässiga relationer, n & k, 2006. 

Bruce P. & Azad, I. 

Post-traumatic Stress disorder in Children and 

Adolescents, The ChildTrauma Academy, Baylor 

College of medicine, houston, texas, 1999 

Carlberg, Gunnar 

dynamisk utvecklingspsykologi, n & k, 1992 

Carver & Scheier 

Perspectives on personality, Allyn and Bacon, 

1992 

Crafoord, Clarence 

En bok om borderline, natur och kultur, 1986 

Donaldson, Margaret 

hur barn tänker, Almqvist & Wiksell, 1991 

Dyregrov, Atle 

Barn och trauma, Studentlitteratur, 1997 

Erling / Hwang 

Ungdomspsykologi, utveckling och livsvilkor, 

n & k, 2001 

Evans, Helen 

Emotional abuse, nSPCC, 2002 

Fernandopulle & Fernando 

development and initial validation of a scale 

to measure emotional abuse among school 

children aged 13-15 years in Sri Lanka. Child 

Abuse & neglect 27 (2003), 1087-1099 

Flavell/Miller/Miller 

Cognitive development, Prentice-Hall 

International Editions, 1977 

78 

Glaser, Danya 

Emotional abuse and neglect (psychological 

maltreatment): a conceptual framework, Child 

Abuse & neglect 26 (2002) 697-714 

Goldsmith R. & Freyd J. 

effects of emotional Abuse in Family and Work 

environments, Awareness for emotional Abuse, 

Journal of emotional Abuse, Vol 5 (1) 2005 

Handel, Gerald 

Childhood Socialization, Aldine de Gruyter, 

new york, 1988 

Higgins D. & McCabe M. 

Family Characteristics as mediators of 

Adjustment in maltreated and non-maltreated 

Children, Paper presented to the Australian 

Family research Conference, Brisbane, Australia, 

27-27 november 1996. School of Psychology, 

deakin University, Burwood 

Hindberg, Barbro 

när omsorgen sviktar, rädda Barnen, 2003 

Hindberg, Barbro 

Barnmisshandel, rädda Barnen, 1997 

Hjalmarson m fl. 

healthy risk awareness motivates fracture 

prevention behaviour, A grounded theory 

analyses. international Journal of Qualitative 

Studies on Health and Well-being 2007;2:236-245 

Hjelmquist E. & Strömberg S. 

Språkets psykologi, AWE /Gebers, 1983 

Hund, Anita & Espelage, D. 

Childhood emotional abuse and disordered 

eating among undergraduate females: 

mediating influence of alexithymia and distress. 

Child Abyse & neglect 30 (2006) 393-407 

Hwang / Nilsson 

Utvecklingspsykologi, n & k, 2003 

Igra, Ludvig 

Objektrelationer och psykoterapi, n & k, 1993 

Jansson m fl. 

Våld mot barn 2006-2007, Allmänna Barnhuset 

och Karlstads Universitet 2007:4 

Jellen L. m fl. 

Child emotional maltreatment: a 2-year study of 

US Army Cases, Child Abuse & neglect 25 (2001), 

623-639 

Jung, Carl G/von Franz m fl. 

människa och hennes symboler, Forum, 1992 

Kent A. & Waller G. 

the impact of Childhood emotional Abuse: an 

extension of the Child Abuse and trauma Scale, 

Child Abuse & neglect, Vol 22, no. 5, 393-399, 

1998

Kent, Angela & Waller, Glenn 

the impact of Childhood emotional Abuse, Child 

Abuse & neglect Vol 22, no 5, 393-399, 1998 

Kihlbom, Magnus 

den eviga familjen, n & k, 1989 

Killén Kari 

Svikna barn, W & W, 2003 

Klein, Melanie 

kärlek, skuld och gottgörelse, natur och kultur, 

1988 

Lagerberg, Dagmar 

du skall icke slå, Liber1985 

Ljungberg, Tomas 

Ad/hd i nytt ljus, exiris 2008 

Lowen, Alexander 

Föräderiet mot kroppen, W & W, 1977 

Lundsbye m fl. 

Familjeterapins grunder, n & k, 1992 

Malan, David H. 

Psykoterapi och psykodynamisk vetenskap, 

n & k, 1993 

Mazzeo E. & Espelage D. 

Association Between Childhood Physical 

and emotional Abuse and disordered eating 

Behaviors in Female Undergraduates: An 

investigation of the mediating role of 

Alexithymia and depression, Journal of 

Counseling Psychology 2002, vol. 49, no.1, 86-100 

Mc Dougall 

Försvar för det annorlunda, n & k, 1994 

Moxnes, Paul 

Vardagens ångest, n & k, 1991 

Persson, Britt 

det tidlösa våldet, rädda Barnen, 1992 

Rogers, Carl R. 

On becoming a Person, houghton mifflin 

Company, Boston, 1961 

Sanders B. & Becker-Lausen E. 

SCB 

the measurement of Psychological 

maltreatment: early data on Child Abuse and 

Trauma Scale, Child Abuse & neglect, 

Vol. 19. no 3, 315-325, 1995 

Barn och deras familjer 2006, Statistiska 

Centralbyråns demografiska rapporten 2007:4 

Schneider M. W. m fl. 

do allegations of emotional maltreatment 

predict developmental outcomes beyond that 

of other forms of maltreatment? Child Abuse & 

neglect 29 (2005), 513-532 

Schweigert, W. A. 

research methods & Statistics for Psychology, 

Brooks/Cole, 1994 

Sebre S. m fl. 

79 

Cross-cultural comparisons of child-reported 

emotional and physical abuse: rates, risk factors 

and psychosocial symptoms, Child Abuse & 

neglect 28 (2004) 113-127 

Shumba, Almon 

the nature, extent and effects of emotional 

abuse on primary school pupils by teachers in 

Zimbabwe, Child Abuse & neglect, 26 (2002), 

783-791 

Sifneos, Peter E. 

the Prevalence of ‘Alexithymic’ Characteristics 

in Psychosomatic Patients. Psychotherapy an 

Psychosomatics, 22, 255-262 (1973) 

Simeon D. m fl. 

the role of Chilhood interpersonal trauma in 

depersonalization disorder, American Journal of 

Psychiatry 158:7, July 2001, 1027-1033 

SOU 2001:72 

Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda 

Starrin, Larsson mfl. 

Från upptäckt till presentation, Studentlitteratur, 

1991 

Stern, Daniel N. 

Spädbarnets interpersonella värld, n & k, 1992 

Stern, Danile N. 

Ett litet barns dagbok, n & k, 1992 

Straus M. A. m fl. 

the multidimensional neglectful Behavior Scale, 

(paper) Family research laboratory, Univerity of 

new hampshire durham, 1995 

Sylvander, Inga 

Psykologiskt arbete med barn, n & k, 1987 

Thompson, A. & Kaplan C. 

Emotionally abused children presenting to child 

psychiatry clinics, Child Abuse & neglect, Vol 23, 

no 2, 191-196, 1999 

Ödman, Per-Johan 

Footnotes 

tolkning, förståelse, vetande, hermeneutik…, 

AWE/Gebers, 1994 

1 182 av de totalt 1343 kontakterna visade sig inte innehålla 

någon i detta sammanhang användbar information 

och avgår därför. Att de hamnat i materialet beror på 

att de har en kvantitativ markering för psykisk misshandel 

men i den kvalitativa informationen saknas beskrivningar 

av detta. 

2 den kategorisering som gjordes av jourare direkt efter 

varje kontakt visade en mindre andel kontakter om 

psykisk misshandel än vad som visade sig vid en noggrannare 

genomläsning av kontakterna som gjordes inför 

BRIS-rapporten. 


BRIS 2008 Box 3415 • Kan man bli sjuk av ord? 


Barnens Hjälptelefon 

0200-230 230 

BRIS-mejlen 

www.bris.se 

BRIS Vuxentelefon – om barn 

077-150 50 50 

Medlemskap och gåva 

Pg 90 15 04-1 

80

Kan man bli sjuk av ord? - Bris

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?