Föräldraboken - Bris

Den här lilla boken handlar om
föräldrar som blir vanmäktiga ibland.
Just du är kanske inte en av dem, men något av det som
står kan du säkert känna igen dig i.
Att vara förälder är ju inte alltid lätt. I Sverige finns
det miljontals föräldrar som varje dag försöker göra allt
för sina barn. Samtidigt ökar antalet anmälningar om
barnmisshandel. Förmodligen är det ett tecken på att
det ibland är så svårt att vara förälder och människa att
man inte riktigt vet vad man ska ta sig till.
Det kanske pratas för lite om vad man ska ta sig till?
Inte för att en bok kan ha alla svaren. Men kanske kan
en bok komma med lite hjälp och uppmuntran till de
föräldrar som känner att det skulle behövas.
Det är vad just den här lilla boken handlar om.
Föräldraboken

© Ilon Wikland, Lotta på Bråkmakargatan

Om en mamma som håller
på att stressa ihjäl sig.
Martina Eriksson är en kvinna som bland mycket annat är
förälder till Edgar som är fem år. Man skulle kunna säga att
Edgar är den viktigaste biten av Martina Eriksson. Sedan finns
det andra saker som också är viktiga och tar tid i Martinas liv,
vissa för att de är roliga och andra för att de är nödvändiga.
Hon är ensamstående mamma till Edgar och jobbar heltid.
Det senare är en så kallad nödvändighet.
Jo, Martina Eriksson skulle nog kunna bli världsmästare i
jonglering. Hela hennes liv går ut på att klara av flera saker
samtidigt och detta helst med ett vackert leende placerat mitt
i ansiktet.
För en utomstående ser det ut att lyckas ganska bra. Med
ett vackert leende ringer Martina Eriksson till elbolaget och
ber om uppskov med fakturan. Med ett vackert leende ber hon
kassörskan på ica Esplanad att vara vänlig och dra kreditkortet
en gång till, kanske fungerar det på tredje försöket? Vackert
leende och sist av alla föräldrar hämtar hon sin rastlöse, trötte
och fräknige son på dagis. Hon ler vackert nästan hela vägen
hem till lägenheten där hon och Edgar bor.
Men i själva verket känner Martina Eriksson att hon misslyckas
med allt. För henne är det ett nederlag att inte kunna
betala en elräkning i tid och varje gång hon ser Edgar sitta
ensam kvar med sina klossar i lekrummet på dagis infinner
sig en välbekant isande känsla i magtrakten.
Att tillvaron har blivit ett jonglerande med svårigheter är
ju inte Martina Erikssons fel. Ändå är det hennes självförtroende
som har rasat ihop på kuppen. Hon känner sig hjälplös
och otillräcklig och får gå runt och anstränga sig för att hålla
masken hela tiden.
Hur som helst: när hon kommer hem med Edgar är han på
sitt mest angelägna humör, han drar i Martina och har hundra
viktiga saker att berätta och så småningom välter han i all sin
iver ut en skurhink över hela mattan. Då rinner det över även

för Martina Eriksson: i ett ögonblick av tvättäkta vanmakt
klipper hon till Edgar med ett slag över kinden.
Edgar Eriksson känner visserligen sin mamma bättre än de
flesta andra gör, men han kan inte förväntas veta något om
skammen hon kände på ica Esplanad. Han vet just nu bara
om en mamma som först hade ett stelt främmande leende i
ansiktet, och som sedan i ett enda slag började tycka fruktansvärt
illa om honom för att han råkade snubbla lite över
en skurhink. För Edgar känns det som om Martina är längre
ifrån honom än någonsin, och för det anklagar han sig själv.
Han undrar hur han någonsin ska kunna göra sin mamma
glad igen, som om det vore femåringars ansvar att mammor
mår bra.
Är man fem år förstår man ingenting om våndan av att begära
uppskov med en elräkning. Men man vet mycket väl hur
det känns att vara ledsen och vilja vara ifred, de känslorna är
ju de samma för alla människor oavsett om de är fem eller 32.
Den sortens känslor kunde Martina kanske ha berättat om:
Det här är inte ditt fel Edgar, men just idag var det mer än
lovligt jobbigt att heta Martina Eriksson. Därför orkar jag inte
svara så bra på alla dina kluriga frågor just i kväll. Jag känner
mig alldeles ledsen inuti. Vi kanske kan ta det lugnt och titta
på fotografier eller någonting, för städa orkar jag inte.
Just för Edgar hade Martina Eriksson kunnat erkänna att hon
inte är perfekt. (En perfekt mamma med ett obehagligt leende
vill Edgar ändå inte ha. Han föredrar en vanlig mamma.)
Barn är bättre än de flesta vuxna på att förlåta. Ibland är de
kanske lite väl duktiga på det. I det här fallet kommer Edgar
nog att förlåta Martina Eriksson, med då krävs det att hon
tar ut sin irritation där den hör hemma i fortsättningen. Och
att hon hädanefter behandlar Edgar med den respekt han
förtjänar.
Viktigaste biten av livet, som han ju är.

© Eva Eriksson, Mamman och den vilda bebin

Om en pappa som tappat
tron på sin egen betydelse.
I hallen hänger ett fotografi som av någon anledning får Ymer
Tribali att stanna till ibland. Fotografiet föreställer honom och
Nora när de åker karusell på Bakkens tivoli utanför Köpenhamn.
Nora är i sexårsåldern, hon har huvudet bakåtlutat och
skrattar kvillrande och ohämmat, omedveten om fotografen.
Ymer själv är iförd en skotskrutig stickad väst och helskägg,
han håller ena armen om Nora och tittar roat in i kameran.
Mycket i den där bilden känns plötsligt väldigt långt borta:
Helskägg. Rutig stickad väst. Men framför allt tycker Ymer
Tribali plötsligt att det känns främmande att möta sin egen
blick; stolt, glad, avslappnad och faderlig. Så såg han alltså ut
för bara tio år sedan. Beviset finns i hallen.
I lördags kväll gick Nora ut på fest och kom inte hem förrän
på söndagen. Först ville han krama henne när hon kom in
genom dörren men sedan lät han bli. Han hade visserligen
legat sömnlös av oro men hon hade ju faktiskt brutit ett löfte.
Naturligtvis kunde Nora inte känna till något om kramen som
inte blev av, hon gick raka vägen till sitt rum och hela hennes
uppenbarelse signalerade låt-bli-mig. Kramas av sin far skulle
hon nog ändå inte ha låtit sig.
Någonstans på vägen tycks Nora ha tappat respekten för
Ymer Tribali. Numera visar hon tydligt att hon föraktar allt
vad han representerar: Hon svär åt honom och kallar honom
för en massa vidrigheter. Hon säger sig skämmas över hans
kläder, över hans skämt, över att han inte kan använda en
dator, över hans gamla Ford Fiesta. Hon flinar honom rakt upp
i ansiktet när han blir arg. Hon kallar honom för jävla idiot så
att andra människor hör. Allt det där får Ymer Tribali att känna
sig som en diskvalificerad pappa. Tillsammans med ilska och
maktlöshet kommer känslan av misslyckande farande över
honom med ljusets hastighet. Och ibland reagerar han genom
att handgripligen skaka om Nora för att försöka få tillbaka
kontrollen på det sättet.

Lite senare den där söndagen, i svallet av ännu en noratypisk
provokation, slår Ymer Tribali till sin dotter hårt över ansiktet
med utsidan av handen, en träffsäker backhand som får henne
att fara baklänges in i väggen och sakta, med näsblodet rinnande,
glida ner mot golvet. Nora skriker att hon hatar honom,
han får höra saker om sig som han aldrig har hört förut och att
hon ska anmäla honom för misshandel. Då vrålar Ymer Tribali
tillbaka att det fanimej är han som borde anmäla henne så som
hon uppför sig, och så vänder han sig om och går därifrån.
Ymer Tribali tror att det enda Nora vill i livet är att göra
honom förbannad, men i själva verket vill hon förmodligen
motsatsen. Hon skulle inte erkänna det själv, men innerst inne
är hon osäker och sårbar och önskar att hennes pappa sänkte
tonfallet, behöll sitt vuxna lugn och visade att han brydde sig
om henne genom att fråga: Vad är det som har hänt som gör
att du är så här? Jag förstår inte och jag vill att du förklarar
för mig. Jag bryr mig om dig och jag tänker inte lämna dig
i den här situationen förrän du har berättat hur det ligger till.
I stället slår Ymer Tribali alltså i vanmakt till sin dotter över
ansiktet. På tydligast möjliga vis signalerar han att han är fullkomligt
ointresserad av vad hon egentligen känner (trots att
han inte är det), att hon är en hopplös unge omöjlig att resonera
med (trots att han egentligen inte har försökt), att enda
sättet att nå fram till någon som hon måste vara att ta till rent
fysiska grepp (trots att han egentligen inte tycker så).
Därigenom åstadkommer han inte bara en kraftig rodnad på
Noras vänstra kind. Han klämmer också till sin tonårsdotters
självkänsla som ju var i gungning redan tidigare. Och sådana
märken går som bekant inte bort lika lätt, om någonsin.
Nej, den som bevisligen bar helskägg redan i mitten av
åttiotalet måste helt enkelt vara mer livserfaren än den som
just fyllt 16 år. Och den som har en vuxens livserfarenhet
måste kunna använda den till att resonera sig ur konflikter
med andra människor i stället för att kränka eller slå dem.
Det är i alla fall något med bilden i hallen som får Ymer
Tribali att hejda sig ibland: den föreställer en relation med

Nora som känns omöjlig att återfå. Vad han tycks ha glömt
är att det finns en massa andra sätt att umgås på. Folk växer
ju och ändrar sig. När det inte är kul att åka karusell längre
får man väl hitta nya sätt att komma nära varann.
Nora är visserligen inte sex år, men hon behöver fortfarande
en stolt, trygg pappa som inte låter sig kränkas. Som står ut
med att vara impopulär ibland och som kan hålla armen om
henne när hon själv tappar kontrollen över saker och ting. En
pappa som vågar stå för sina fula kläder, sin ringa kunskap
om cyberspace, sin rostiga Ford och sin självklara rättighet
att lägga sig i, ta ansvar för och bry sig om sitt barn.
Om Ymer Tribali ska lyckas återupprätta Noras förtroende
krävs det visserligen att han tar ordentligt kommando över
både sin papparoll och sig själv, och lätt blir det ju inte.
Fast så mycket besvärligare kan det ju heller inte bli.
© Elsa Beskow, Tomtebobarnen

© Elsa Beskow, Puttes äventyr i blåbärsskogen

Om en pappa som inte ville
bli som sin egen pappa.
Skulle man säga byggarbetsplats till Thomas Bengtsson, skulle
han komma att tänka på en som låg alldeles i närheten av villaområdet
där han växte upp.
Det skulle byggas nya villor på det som tidigare varit hans
favorit-äng, och han var förbjuden att gå dit. Thomas Bengtssons
pappa var arkitekt, kanske var det därför han ansåg att ungar
inte skulle vara i vägen för hus som höll på att bli till. Eller så var
det för att han insåg att det kunde vara farligt, att där kunde
finnas gropar att falla ner i och grävskopor att bli överkörd av.
Naturligtvis sprang Thomas dit i alla fall. Och naturligtvis blev
han upptäckt av sin far, inte så konstigt när han en kväll hemförde
fem brandgula byggpinnar som han hade ryckt upp lite här
och var. (I hopp om att det skulle göra de nya husen trekantiga.)
Thomas Bengtssons pappa sa inte så mycket, han tog Thomas i
tinninghåret och vred om några varv.
Skulle man säga tinninghår till Thomas Bengtsson skulle han
komma ihåg en massa tillfällen då han blev luggad av sin far så
att hjärnan krullade sig, ansiktet bytte färg och hjärtat tog paus
för ett ögonblick. Efter bestraffningen brukade han skickas in
på sitt rum. Han minns hur han kunde sitta i timmar på golvet
och fixera ett kvisthål i taket med blicken, fast besluten om att
aldrig dra sina egna barn i håret om han skulle få några en dag.
Men så här i vuxen ålder brukar Thomas Bengtsson tänka att
det nog inte var så farligt det där. Nu kan han plötsligt förstå
varför hans pappa blev orolig och arg vid de där tillfällena och
kände sig tvungen att statuera exempel. Inte gjorde det mig
någon större skada, tänker Thomas Bengtsson.
Man skulle onekligen vilja fråga Thomas Bengtsson vad han
tror att det gjorde för nytta. Varje gång han fick stryk av sin
pappa för att han hade gjort något dumt, upphörde han säkert
med just det dumma för just den gången. Men på längre sikt
hjälpte det uppenbarligen inte alls, eftersom Thomas pappa fick
ta till sina luggningar om och om igen.
Skulle Thomas Bengtssons pappa lugga någon vuxen bekant
som gjorde något fel? Förmodligen inte, det vore att förnedra

åde sig själv och den människan. Genom att lugga Thomas
visade hans pappa alltså att han inte betraktade sin son som en
fullvärdig människa. Han betraktade Thomas som en odåga,
och sådana får man tydligen fara fram lite hur som helst med.
I stället för att försöka reda ut problemet som två människor,
genom att prata om saken, vände Thomas Bengtssons pappa
sin son ryggen och tog avstånd från honom som person.
Thomas Bengtsson får tänka vad han vill så här i vuxen ålder,
men frågan är om inte den där behandlingen gjorde rätt stor
skada ändå. Vad förmedlar man till sina barn genom att lugga
dem? Att de inte får springa runt på byggarbetsplatser? Nej, man
lär dem att det är rätt att göra illa den som har gjort något fel.
Härom dagen kom Thomas Bengtsson på sin son Peder med
att skjutsa en kompis på cykeln och detta utan hjälm dessutom.
(Trots att Peder mycket väl vet vad de har sagt om den saken.)
Thomas daskade till honom med handflatan i baken, bara som
en markering för att Peder skulle förstå hur farligt det är att
skjutsa på cykeln utan hjälm. Det var en ganska försiktig dask,
men Peder vände ner blicken i marken och tillbringade själv-
mant resten av kvällen på sitt rum. Man kan ju förmoda att han
satt där och fixerade något lämpligt kvisthål med blicken, fast
besluten att aldrig någonsin slå sina egna barn i baken.
Å ena sidan önskar man förstås att Peder kunde frigöra sig
från förnedringen i att få stryk av sin far. Å andra sidan önskar
man att han kunde komma ihåg just den känslan länge nog för
att bryta mönstret när det blir hans tur att bli pappa.
Thomas Bengtsson är förmodligen ingen ond människa. Felet
han gör är att han inte försöker ändra ett beteende som han
själv lärt in när han var liten. Om detta ska sluta måste någon
i familjen Bengtsson bli den som slår sitt eget barn för sista
gången, och Thomas Bengtsson borde inse att den personen
skulle kunna vara han.
Det är ju inte alldeles lätt att ändra ett inlärt beteende. Men
det är onekligen väldigt viktigt, när man tänker på vad man
annars kan föra över till nästa och nästa och nästa generation.
Framför allt är det en fin möjlighet att göra världen lite bättre.
Särskilt är den given alla föräldrar som själva fick stryk när
de var små.

© Björn Berg/BUS 1999 – Den där Emil

Om en mamma som inte
visste riktigt hur.
Johanna Dahlberg är 13 år och har mycket starka principer mot
bland annat mjölk, hårspännen och alla gymnastikskor som
råkar ha en sula tunnare än tolv centimeter. Johannas mamma
utgick länge ifrån att det måste vara ohyggligt omodernt med
hårspännen. Faktiskt ända tills hon kom över en skolkatalog
och kunde konstatera att så gott som alla flickor i skolan använder
hårspännen utom Johanna Dahlberg.
Johannas föräldrar skulle naturligtvis göra precis vad som
helst för sin envisa 13-åring med håret i ögonen. Tre gånger
i veckan skjutsar de henne till och från fotbollsträning, ridskola
och kompisar. Hennes pappa avstår från att dricka ett glas vin
på fredagkvällarna för att kunna åka och hämta Johanna på
lagom pinsamhetsavstånd från diverse diskotek. Hennes mamma
struntar i att unna sig en efterlängtad musikal-weekend
som hon har sparat ihop till och köper i stället en dunjacka
som Johanna så väldigt gärna vill ha.
Själv sitter Johanna mest tyst i sina halsbrytande gymnastikskor
och vägrar dricka mjölk. Hennes föräldrar kan inte tycka
annat än att det är ganska otacksamt att göra precis vad som
helst för Johanna Dahlberg. Över huvud taget har det blivit
obehagligt tyst i familjen på senare tid - den där tjurigheten
som Johanna har skaffat sig smittar liksom av sig. Det hör inte
till ovanligheterna att det äts en hel söndagmiddag utan att
det yttras annat än kan du skicka saltet och tack det var gott.
En kväll ringer Johannas lärare och undrar hur Johanna
mår eftersom hon inte har varit i skolan på två dagar. När
Johannas mamma frågar sin dotter var hon har varit om inte i
skolan, svarar Johanna att det ska väl du skita i. Därefter
smäller hon igen dörren till sitt rum och när hennes mamma
knackar på för att berätta att det är middag, får hon veta att
hon är en hagga och att Johanna hatar henne.
Johannas mamma skulle aldrig slå sin dotter. I stället låser
hon in henne på sitt rum i några timmar så att hon får tänka

över sitt uppförande och sitt skolk. Sedan bestäms det att
Johanna inte får gå på disko på en månad. Till kompisar, stall
och fotbollsträningar kommer hon under samma period att
få ta sig för egen maskin. Johannas föräldrar vill att hon ska
lära sig något av den här händelsen, därför konverserar de
bara varandra vid middagsbordet och försöker låtsas som om
Johanna inte är där.
För man får ju inte skolka från skolan. Om det fanns en
regelbok för hur 13-åriga barn och deras föräldrar ska uppträda,
skulle där säkert stå skrivet att skolka får barn inte. Den
som har en 13-årig dotter som struntar i att gå till skolan i två
dagar och sedan säger åt en att skita i det, skulle förmodligen
ha regelbokens välsignelse att bli mycket arg.
Men där skulle förmodligen också stå att föräldrar inte får
gå runt som iskalla martyrer och tiga ihjäl sina döttrars misstag.
För när Johannas föräldrar låser in henne och fryser ut
henne vid middagsbordet, visar de paradoxalt nog inte alls
hur illa de tycker om skolket. De visar hur illa de tycker om
Johanna. Och man undrar om inte regelboken skulle anse att
det var ett värre brott.
För hur det än är har de inte bara spelat maktspel med sin
dotters skuldkänslor och fått henne att känna sig fullständigt
ensam, de har också undermedvetet lärt ut ett dåligt sätt att
lösa konflikter som Johanna får bära med sig vare sig hon vill
eller inte. Och de sakerna måste väl enligt regelböcker också
anses som en slags misshandel av barn.
Nej, då hade det varit bättre att bli lite ilsken på riktigt och
prata ut om alltihop. Att bli arg är nämligen inte förbjudet.
Åtminstone inte för den som har anledning och som kan kontrollera
sin ilska genom att ge uttryck för den i tid, innan den
rinner över. Det kanske rent av hade friskat upp med lite
upprördhet i familjen Dahlberg, med tanke på hur oändligt
tyst det har blivit på senare tid – skolket hade äntligen kunnat
ge Johanna och hennes föräldrar något att prata engagerat i
flera timmar om.
Men det är inte lätt att vara förälder åt Johanna Dahlberg.

När Johannas mamma går förbi dunjackan som hänger i hallen
slår det henne att hon liksom utplånar sig själv för sin dotters
skull, och ändå känns det som om det inte räcker till. Ibland
önskar Johannas mamma att det kunde finnas en bok om hur
13-åringar och deras föräldrar ska uppträda, men någon sådan
finns det naturligtvis inte. (Hur andra människor ska ordna
sina familjeliv kan ju ingen bok bestämma.)
Var och en får allt lov att komma på sitt eget sätt. Och skulle
man göra bort sig någon gång får man helt enkelt se sin 13åring/förälder
i ögonen och be om förlåtelse, förklara sig och
försöka låta bli att göra samma misstag igen.
© Eva Eriksson, Mamman och den vilda bebin

© Ilon Wikland, Lotta på Bråkmakargatan

Om en styvfamilj som har
lite svårt att bli till.
Peter såg Magdalena första gången på en ishockeymatch. En
av tjejerna från hans jobb kom i sällskap med Magdalena och
hennes son när det var derby. Så fort det blev blåst för icing
var Peter tvungen att vrida huvudet snett upp åt höger och
titta på Magdalena. Hon hade stickad Brynäsmössa och en
skrattgrop i vänster kind. Peter älskar ishockey, ändå satt han
bara och längtade till pausen då han skulle kunna titta närmare
på den där skrattgropen och kanske köpa en mazarin
till dess ägarinna.
Några veckor senare träffades Peter och Magdalena igen
och sedan dess har de ätit frukost tillsammans så gott som
varje morgon i ett halvår. Så gott som varje morgon i ett halvår
har de dessutom ätit frukost med Oskar.
Oskar är Magdalenas son, han är åtta år och Magdalena har
bott ensam med honom sedan han var tre.
Det tycks ha hänt åtskilligt med åttaåringarna sedan Peter
var en själv. De pratar engelska, surfar på internet och vet en
massa om hur barn blir till. Kanske är det därför Peter blir
ordlös när han är ensam med Oskar. Eller kanske är det för
att Peter inte riktigt vet vad Magdalena vill att han ska vara:
Extrapappa till Oskar? Kompis med Oskar? Det är ganska avgörande
för vilken hållning han ska inta. Därför väljer Peter
oftast att vara tyst. På det viset slipper han åtminstone känna
sig som en fånig utomstående och behöver bara känna sig som
en utomstående.
Ganska snart efter det att Peter flyttade in började Magdalena
märka att Oskar förändrades. Han brukade vilja sitta i
hennes knä i soffan om kvällarna, men plötsligt vill han bara
vara ensam i sitt rum. Han brukade vara lugn och ganska lätt
att ha att göra med, men plötsligt har han börjat sätta sig på
tvären hela tiden. Han vill inte ta på sig gummistövlar när
skolan ska på skogsexkursion i ett kärr. Han vill inte gå och
lägga sig trots att klockan är tio. Han vill inte tvätta håret.

Han vill inte äta frukost. Och får han inte sin vilja igenom
lägger han sig ner på golvet och skriker så att det skallrar i
fönsterglasen i Magdalenas hus.
Magdalena försöker lösa de här konflikterna diplomatiskt
utan att blanda in Peter. Hon märker ju hur illa han tycker
om hela situationen, för han byter alltid rum när det blir som
värst. (Han har ju faktiskt aldrig bett om att få bli pappa till
en knölig åttaåring.) Magdalena tänker att om hon lyckas behålla
husfriden så intakt som möjligt så kanske Peters och
Oskars relation kan ta sig med tiden – om hon bara lyckas
skydda Peter från Oskars vansinnesutbrott och Oskar från
Peters osäkerhet. Därför brukar de flesta utbrotten sluta med
att Oskar får sin vilja igenom. Efter vissa om och men.
Men en kväll när Oskar vägrar borsta tänderna och skriker
så att fönsterglasen skallrar och Peter måste byta rum – då
känner Magdalena plötsligt lust att slå till sin åttaårige son
över kinden. Av någon anledning låter hon bli. Impulsen kom
som en blixtsnabb reflex ur total maktlöshet men hon lyckas
stoppa den med hjälp av en urstyrka som då och då kommer
farande till föräldrar inifrån.
Magdalena slår inte Oskar. I stället vaggar hon sin son i
knät och inser långsamt hur nära det var att hon gjorde honom
illa. Samtidigt inser hon att hon inte orkar gå omkring
och skydda de här familjemedlemmarna mot varandra längre.
Hon orkar inte göra sig själv ensamt ansvarig för hur husets
åttaåringar och extrapappor mår. Det blir ohållbart i längden.
Peter måste få lov att ta en vuxen mans roll även om han inte
är Oskars pappa och Oskar måste få vara en vanlig åttaåring
som ibland blir arg när han inte får sin vilja igenom.
Nu skriker Oskar till exempel högre än någonsin, men det
har inte så mycket med tandborstning att göra utan beror snarare
på att han oroar sig för vad som ska hända i hans familj.
(När han sätter sig på tvären är det kanske för att han vill
prova hållfastheten i den här nya familjekonstellationen. Han
känner sig otrygg eftersom han inte vet om Peter är en person
som ska försvinna eller en person som ska stanna kvar.)

Att ha en extrapappa är egentligen ganska roligt, det skulle
förmodligen de flesta åttaåringar skriva under på. Man kan
gå på ishockey med dem. Man kan läsa böcker eller ställa
kompletterande frågor om hur barn blir till. Ibland kommer
extrapapporna visserligen att säga åt en att ta på sig gummistövlar
och ibland blir man kanske lite arg på dem, men det
är sådant som är svårt att undvika mellan barn och vuxna som
lever ihop. Man får anpassa sig lagom. Peter är väl Peter och
Oskar är Oskar. Peter är vuxen och Oskar är barn och det kan
ingen ändra på – men konflikterna som det kan innebära
måste den som är vuxen våga ta tag i och prata ut om.
Magdalena, hon är en kvinna som förutom Brynäsmössa
har den avundsvärda förmågan att behålla kontrollen när vanmakten
kommer rusande. Just nu sitter hon utmattad kvar på
golvet i badrummet och ser på medan Peter försöker borsta
tänderna på hennes fäktande, storgråtande son.
Och närmare till en skrattgrop har hennes vänstra kind
konstigt nog inte haft på flera dagar.

© Gunilla Bergström, Aja baja Alfons Åberg

Om en som fått veta
att han inte duger.
Johans pappa sa alltid att man klarar allt om man bara bestämmer
sig för det. Som exempel tog han gärna sig själv.
Arbetarpojken som blev överläkare – helt och hållet tack vare
god vilja, jävlaranamma och stipendiepengar. Min äldste son
kan gå hur långt som helst om han bara lägger manken till,
skröt Johans pappa ibland när det kom gäster på besök. När
Johan hörde det första gången undrade han över vad det betydde:
att lägga manken till. Han frågade sin lillebror. Som
inte heller visste så noga.
När Johan gick i ettan skulle alla barn pröva in till kommunala
musikskolan. De som klarade provet bäst fick börja spela
fiol. De som klarade provet näst bäst fick spela trumpet eller
klarinett. Sedan följde i rakt nedstigande led: piano, gitarr,
trummor och blockflöjt. Johan fick efter lång, otålig väntan i
korridoren det smärtsamma beskedet att han var välkommen
att börja spela blockflöjt. Än idag minns han hur han grät i
bilen hem från kommunala musikskolan, trots att han just
aldrig hade haft någon dröm om att spela fiol. Och han minns
att hans pappa sa åt honom att det hade gått bättre om du
bara hade lagt manken till.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var tio fick han följa med sin far på älgjakt. Det
var en omtalad händelse i familjen sedan lång tid tillbaka,
Johans pappa hade under sista delen av september avslutat
många kvällar med att berätta jakthistorier för Johan och hans
lillebror.
Från själva älgjakten minns Johan fyra saker: Att taxen
darrade av upphetsning. Att det var ansträngande att hålla
tyst. Att han kräktes när någon tog ur inälvorna på ett storögt
rådjur. Men tydligast av allt minns han hur hans pappa
tittade kallt på honom och sa att det är visst lika bra att vi
åker hem med dig.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.

När Johan var i 13-årsåldern skulle taket på sommarstugan
läggas om. Johans pappa, Trä-Janne och Johans farfar var
uppe på taket, Johan och hans lillebror hade fått uppgifter
närmare mark. Johans lillebror bar takplattorna uppför stegen
där pappan tog emot, medan Johans uppgift var att skära
upp plasten till plattorna och se till att hans bror fick lagom
många. Så där höll det på. Sent på eftermiddagen började
hierarkin brytas upp. Johans lillebror tog en paus, och Johan
tog sig uppför stegen med plattorna och gav dem direkt till
sin pappa. Det gick bra. Nästa gång tog han med sig plattorna
uppför stegen och ända upp på taket. Trä-Janne var högst
upp och sträckte sin seniga hand mot Johan. Men Johan nådde
inte ända fram, utan tog ett steg uppåt och råkade släpa
en av plattorna mot de redan lagda. Inte med avsikt förstås.
Men han minns fortfarande ögonblicket då de stod där, på
brädorna tre meter över mark, öga mot öga, hur hans pappa
såg på honom med förakt och sade med tillkämpat lugn: Vill
du vara vänlig att kliva ned från taket.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
Skulle man fråga Johans pappa om Johans barndom, skulle
han nog säga att han på alla vis försökte uppmuntra sin son
och att han alltid skröt om honom bland vänner. Skulle man
fråga Johan skulle han nog säga att aldrig någonsin, inte en
enda gång, visade hans pappa att han tyckte att Johan dög
något till. Och fortfarande fast Johan är vuxen är han rädd för
att misslyckas – eller rättare sagt: det har blivit väldigt viktigt
för Johan att lyckas, av just den anledningen.
Hans pappa slog honom aldrig och kallade honom aldrig
för några öknamn. Men han fick Johan att känna sig oduglig,
så på något sätt har det ändå kommit ut en kantstött människa
på andra sidan. Man får väl misstänka att Johans pappa själv
blivit utsatt för kränkningar när han var barn och att han liksom
utan att reflektera över det upprepar sina egna föräldrars
iskalla hållning.
För man klarar inte riktigt allt även om man bestämmer sig
för det. Man klarar inte av att se innanmätet på ett rådjur om

man är rädd för blod. Och man klarar inte av att gjuta mod
och framåtanda i sin son om man inte samtidigt ger honom
rätt att sjunga falskt, kräkas eller repa en takpanna. I annat
fall ger man intryck av att man bara tycker om honom om
han presterar någonting, och det menar man väl ändå inte.
När Johan var ungefär 15 år lade han blockflöjten på hyllan.
Vid det laget kunde han alla fingersättningar på piccoloflöjt,
sopranflöjt och altflöjt som ett rinnande vatten. Han hade varit
solist på skolavslutningar och julspel, han hade ingått i alla
tänkbara ensembler. Men flöjtspelandet hade inte fortsatt år
ut och år in för att Johan själv tyckte att det var givande och
kul, utan för att han ville visa sin pappa att han kunde lägga
manken till. En lite sorglig anledning, och inte fungerade det
heller – det gav bara Johans pappa ytterligare möjligheter att
göra sin son illa genom allt beröm han inte gav.
Onekligen ett utstuderat sätt att göra illa, eftersom det 20
år senare fortfarande gör ont.
© Gunilla Bergström, Listigt Alfons Åberg

16 råd till dig som tycker att det är
svårt att vara förälder ibland.
1. om du är orolig för att inte vara
en bra förälder ibland: Kom ihåg att
det aldrig är för sent att bättra sig. Barn
samlar på sig upplevelser hela tiden, men
samtidigt har de en makalös förmåga att
upptäcka din vilja till förändring.
2. om du någon gång får för dig att
du kan ha behandlat ditt barn på
fel sätt: Säg förlåt. Som liten blir man
ofta ombedd att be folk om ursäkt i tid
och otid. Som vuxen ursäktar man sig
mera sällan, trots att det är ett bra sätt att
visa andra respekt. Särskilt sällsynt är det
att vuxna knackar på barns dörrar för att
be om ursäkt för sitt dåliga uppträdande.
Att be sitt barn om ursäkt är inte att
»tappa ansiktet«, det får dig i stället att
växa som vuxen.
3. om du känner dig väldigt stressad
och ledsen över saker i ditt eget liv:
Förklara det för ditt barn. Man kan ju inte
gå omkring och vara ett föredöme för
mänskligheten jämt. Även små barn kan
förstå hur det känns att vara ledsen, och
du behöver ju inte göra det så dramatiskt
eller gå in på detaljer. Kom ihåg att
lägga till: ...och det är ju inte ditt fel på
slutet. Just de orden är viktigare än allt:
det är inte ditt fel. För dig som är vuxen
känns det kanske självklart, men för ditt
barn är det en lättnad att höra det. Det är
annars väldigt lätt att ta på sig ansvar.

4. om du känner vanmakt över ditt
barns beteende inför andra vuxna:
Kom ihåg att det är något som drabbar
alla föräldrar. Ju mer vanmäktigt och annorlunda
du beter dig när ditt barn till
exempel börjar skrika, desto mer osäkert
känner sig barnet. Hur skulle du hanterat
situationen hemma? Försök göra på något
liknande sätt, utan att bry dig så mycket
om vad andra människor ska tänka. Deras
ungar skriker väl också ibland.
5. om det verkligen inte fungerar
att prata med ditt barn: Försök en
gång till. Sänk tonfallet, behåll ditt vuxna
lugn och säg vad du menar. På det viset
ger du vikt åt vad du vill säga, även om
du inte kan förvänta dig ett omedelbart
gensvar. Om du förlorar dig själv i din
upphetsning blir situationen bara värre.
6. om du känner att du blir så provocerad
av ditt barn så att du håller
på att förlora kontrollen: Ett barn
vet oftast exakt var en provokation ska
sättas in för att en viss förälder ska bli
rasande. Att behålla kontrollen då är inte
lätt, men är man förälder så måste man.
Ett tips: Bortse i ett sådant här fall av den
exakta ordalydelsen i vad barnet säger,
och försök istället se honom eller henne
för vad de är: en för dig mycket viktig
människa som har det ganska jobbigt
själv. Och som egentligen behöver ditt engagemang,
fast designalerar motsatsen.
7. om ditt barn bara skriker och gråter
och verkar otröstligt handlar
det säkert om en trötthet som barnet har
svårt att hantera. Kanske behöver barnet
just då en lugn stund för sig själv. Försök
minnas vad du själv längtade efter när du
var sex år och otröstlig. Vad gjorde dig
lugn och trygg? En saga? En lugn stund?
Att bli lämnad ifred? En vuxen till hands?
Din egen känsla för det rätta är förmodligen
bättre än någon annans.
8. om det känns som om din tonåring
har tappat all respekt för dig, påminn
dig själv om att det bara känns så.
Tonåringar liksom barn i övrigt behöver
oss vuxna och vår livserfarenhet, men
måste också få demonstrera sitt oberoende.
Så har det varit i alla tider. Men
du får förstås inte låta dig behandlas
hur som helst.
9. om ditt barn gör något som du blir
vansinnigt arg över. Det är inte förbjudet
eller konstigt att bli arg, men ilska
ska inte dras i långbänk och får aldrig
mynna ut i utfrysning eller kall cynism
och elakheter. Sådant får barn att tvivla
på vad de egentligen är värda, och den
sortens känslor är mycket svåra att bli
av med.
10. om ditt barn tänjer gränser och
sätter press på dig. Att bry sig om är
också att säga ifrån. Barn kan inte förväntas
lita på en vuxen som inte kan
säga nej – de behöver tydliga gränser. Var
gränserna ska gå är det du själv som bestämmer,
och sedan får du som är vuxen
se till att de följs.
11. om du tycker att ditt barn har
gjort något fel. Se till att det är tydligt
att du tillrättavisar själva felhandlingen,
inte barnets hela sätt att vara. Det
måste framgå att du har respekt för ditt
barn och att det är just därför du är besviken
på vad han eller hon har gjort.

12. om ditt barn verkar ta parti för
den andra, frånvarande föräldern.
Kom ihåg att det inte innebär att den
andra föräldern är viktigare än du. När
barn idealiserar en pappa eller mamma
som inte längre är del av familjen är det
för att få utlopp för sin saknad. Låt det
inte såra dig. Egentligen har det ingenting
alls med dig, som ju är närvarande,
att göra.
13. om ditt barn inte verkar trivas
tillsammans med sin nya styvpappa/
styvmamma. Barn behöver få känna sig
trygga i vad som ska hända med deras
familj. Förmodligen tycker barnet inte
alls särskilt illa om sin nya styvförälder
utan känner sig orolig och vill sätta din
nya relation på prov. Kommer den här
nya personen att finnas kvar eller kom-
mer hon eller han att försvinna? Det där
måste ni vuxna vara tydliga med inför
barnet.
14. om det känns otacksamt att uppoffra
sig ibland. Kom ihåg att ditt
barn inte förväntar sig att du ska utplåna
dig själv för att vara honom eller henne
till lags. De har ändå ingen glädje av föräldrar
som är trötta och uppgivna. Tänk
lite på dig själv ibland också.
15. om du känner dig maktlös i rollen
som förälder: Det viktiga är att
börja förstå var maktlösheten kommer
ifrån, först då kan man göra något åt den.
Nästan alltid är det lättare att få perspektiv
på sin situation om man delar sina
tankar med någon annan vuxen; en vän,
förälder, sambo, arbetskamrat... Om du
bris Vuxentelefon - om barn
Tel 077-150 50 50 mån–fre 11–13
Hit är du välkommen att ringa
anonymt och tala med en erfaren
person som arbetar på bris.
sfph/Ester Bomans Stiftelse
Föräldratelefonen: 020-85 20 00 månfre
10-14. Du ringer nästan gratis,
anonymt och samtalet är konfidentiellt.
Här kan du tala med psykologer
och socionomer som har lång
erfarenhet av att arbeta med barn,
ungdomar och föräldrar/familjer.
Rädda Barnens Föräldratelefon
Tel 020-786 786 mån 12–21.30, tis–
fre 18–21, lör och sön 13–16. Du
ringer gratis och är anonym. Alla
som svarar är föräldrar beredda att
lyssna, dela med sig och stödja dig
i ditt föräldraskap.
vill ringa någon utomstående finns det
flera organisationer som har hjälptelefoner
för föräldrar. (Telefonnummer finns i
rutan här intill.) Du kan också alltid vända
dig till en barn- och ungdomspsykiatrisk
mottagning, skolhälsovården eller socialtjänsten
för att få råd och stöd.
16. om du misstänker att ett barn i
din närhet far illa eller blir misshandlat:
Det är alltid bättre att prata
med någon om dina misstankar än att
inte göra något alls. Kontakta socialtjänsten
där du bor, där finns utbildad
personal som kan ge dig råd om hur du
ska agera. Du behöver inte berätta vilket
barn det rör sig om eller vad du själv
heter. Ditt samtal resulterar inte automatiskt
i en anmälan.
© Björn Berg/BUS 1999 – Än lever Emil i Lönneberga

Vad är egentligen barnmisshandel?
Vad åstadkommer man om man slår ett barn, fryser ut ett
barn, låser in ett barn, ignorerar ett barn, kallar ett barn för
öknamn eller på något annat sätt kränker ett barn?
Man visar det barnet att det inte duger någonting till.
Man vänder sig bort istället för att närma sig. Man underkänner
barnet som människa. Man sätter barnets självkänsla
i gungning. Man gör sig själv viktig på barnets bekostnad.
Man lär barnet att kärlek inte kan tas för given, att den måste
förtjänas (till och med till priset av självutplåning). Man
signalerar att man inte bryr sig om.
De känslorna får barnet sedan kånka på, kanske ända
in i vuxen ålder. Många barn som blir misshandlade upplever
just det som det allra värsta: den otäcka, ensamma,
eviga upplevelsen av föräldrarnas totala oengagemang.
Dessutom lär man ut sitt eget beteende. För så går det
till när barn ska bestämma sig för vad som är rätt och fel:
föräldrar lär ut det genom att själva agera. Att prata med
ett barn om hur man bör uppträda mot andra är oftast helt
meningslöst om man inte själv lever därefter. Barnet kommer
främst att utgå ifrån vad föräldern gör och omedvetet
snickra ihop sin egen moral utifrån det.
Det innebär ju inte att alla människor som fått stryk i
barndomen automatiskt kommer att slå sina egna barn.
Men det innebär faktiskt att de blir tvungna att bryta ett
inlärt mönster om de ska låta bli, och självklart vore det
enklare om mönstret inte hade funnits där från början.
Dessutom innebär det att vi föräldrar inte bara uppfostrar
våra egna barn, utan till en viss del också alla som
följer i generationer efter dem.
Det ger oss föräldrar ett ännu större ansvar. Och, som
man precis lika gärna kan se det: en ännu större möjlighet.

© BRIS, Barnens Rätt I Samhället.
Den här boken togs fram för Kommittén mot barnmisshandel,
Socialdepartementet 1999. Nu när inte kommittén finns längre,
är det BRIS som har rättigheterna till boken.
Idé & utformning:
tbwa sthlm & Leg psykolog Bengt Grandelius
Redaktionsmedarbetare & psykologisk konsult:
Leg psykolog Bengt Grandelius
Art Director: Henrik Delehag
Skribent: Anna Qvennerstedt
AD-assistent: Emma Ludvigsson
Projektledare: Cecilia Winbladh
Produktionsledare: Jenny Meckbach
Illustratörer: Björn Berg, Elsa Beskow,
Eva Eriksson, Lasse Sandberg, Ilon Wikland
Faktagranskning:
Christina Back, socionom/leg psykoterapeut
Kontakt:
info@bris.se
© Ilon Wikland, Lotta på Bråkmakargatan