Föräldraboken - Bris

för Martina Eriksson: i ett ögonblick av tvättäkta vanmakt
klipper hon till Edgar med ett slag över kinden.
Edgar Eriksson känner visserligen sin mamma bättre än de
flesta andra gör, men han kan inte förväntas veta något om
skammen hon kände på ica Esplanad. Han vet just nu bara
om en mamma som först hade ett stelt främmande leende i
ansiktet, och som sedan i ett enda slag började tycka fruktansvärt
illa om honom för att han råkade snubbla lite över
en skurhink. För Edgar känns det som om Martina är längre
ifrån honom än någonsin, och för det anklagar han sig själv.
Han undrar hur han någonsin ska kunna göra sin mamma
glad igen, som om det vore femåringars ansvar att mammor
mår bra.
Är man fem år förstår man ingenting om våndan av att begära
uppskov med en elräkning. Men man vet mycket väl hur
det känns att vara ledsen och vilja vara ifred, de känslorna är
ju de samma för alla människor oavsett om de är fem eller 32.
Den sortens känslor kunde Martina kanske ha berättat om:
Det här är inte ditt fel Edgar, men just idag var det mer än
lovligt jobbigt att heta Martina Eriksson. Därför orkar jag inte
svara så bra på alla dina kluriga frågor just i kväll. Jag känner
mig alldeles ledsen inuti. Vi kanske kan ta det lugnt och titta
på fotografier eller någonting, för städa orkar jag inte.
Just för Edgar hade Martina Eriksson kunnat erkänna att hon
inte är perfekt. (En perfekt mamma med ett obehagligt leende
vill Edgar ändå inte ha. Han föredrar en vanlig mamma.)
Barn är bättre än de flesta vuxna på att förlåta. Ibland är de
kanske lite väl duktiga på det. I det här fallet kommer Edgar
nog att förlåta Martina Eriksson, med då krävs det att hon
tar ut sin irritation där den hör hemma i fortsättningen. Och
att hon hädanefter behandlar Edgar med den respekt han
förtjänar.
Viktigaste biten av livet, som han ju är.