Föräldraboken - Bris

Vad är egentligen barnmisshandel?
Vad åstadkommer man om man slår ett barn, fryser ut ett
barn, låser in ett barn, ignorerar ett barn, kallar ett barn för
öknamn eller på något annat sätt kränker ett barn?
Man visar det barnet att det inte duger någonting till.
Man vänder sig bort istället för att närma sig. Man underkänner
barnet som människa. Man sätter barnets självkänsla
i gungning. Man gör sig själv viktig på barnets bekostnad.
Man lär barnet att kärlek inte kan tas för given, att den måste
förtjänas (till och med till priset av självutplåning). Man
signalerar att man inte bryr sig om.
De känslorna får barnet sedan kånka på, kanske ända
in i vuxen ålder. Många barn som blir misshandlade upplever
just det som det allra värsta: den otäcka, ensamma,
eviga upplevelsen av föräldrarnas totala oengagemang.
Dessutom lär man ut sitt eget beteende. För så går det
till när barn ska bestämma sig för vad som är rätt och fel:
föräldrar lär ut det genom att själva agera. Att prata med
ett barn om hur man bör uppträda mot andra är oftast helt
meningslöst om man inte själv lever därefter. Barnet kommer
främst att utgå ifrån vad föräldern gör och omedvetet
snickra ihop sin egen moral utifrån det.
Det innebär ju inte att alla människor som fått stryk i
barndomen automatiskt kommer att slå sina egna barn.
Men det innebär faktiskt att de blir tvungna att bryta ett
inlärt mönster om de ska låta bli, och självklart vore det
enklare om mönstret inte hade funnits där från början.
Dessutom innebär det att vi föräldrar inte bara uppfostrar
våra egna barn, utan till en viss del också alla som
följer i generationer efter dem.
Det ger oss föräldrar ett ännu större ansvar. Och, som
man precis lika gärna kan se det: en ännu större möjlighet.