MAGASIN NIC #1 i lågupplöst webversion. - Glokala Folkhögskolan

Essä: På temat varför vi så gärna flyr från våra liv. Intervju: Roy Andersson om filmens värde i en tid av förnedringsteve. Reflektion: På retreat – eller var den en reträtt? – i Gilleleje. 

ildreportage: De valde döden för att slippa förlora sina liv. Bara Reportage: Utanförkonst istället för utanförskap. Intervju 2: Han föredrar graffiti framför Ljungbergs kallingar. En annan 

ntervju: Stapelbädden – den sanna historien. Baklängesintervju: Från slut till början med Stapelbäddens konstgrupp. CFUK EXTENDED VERSION: den tredje delen av ett utställningsforat 

du aldrig sett maken till. FÖRENINGSDELEN: ett smakprov på vad som komma skall. 

MAGASIN NIC. 

edited by NIC and friends 

ALLT ÄR PÅ RIKTIGT 

ISSN 1654-6660

NIC WAS HERE 

Det här ser kanske kul ut. Men 1975 var det på riktigt. Det är också allt annat i denna tidning.

Sida 4 Magasin Nic #1 , 2007 

ALLA MÄNNISKOR HAR LIKA VÄRDE. 

ALLA MÄNNISKOR HAR RÄTT TILL LIKA 

MÖJLIGHET ATT FÖRVERKLIGA SIG. 

I DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA INGÅR 

OCKSÅ SKYLDIGHETER – SKYLDIGHETER ATT 

INTE KRÄNKA ANDRAS RÄTT. 

ANDRAS IDÉER, LEVNADSSÄTT, UPPFÖRANDE 

OCH ÅSIKTER KAN VARA LIKA BERÄTTIGADE 

SOM ENS EGNA. 

ÖPPENHET SKAPAR TILLIT OCH ÄR EN 

FÖRUTSÄTTNING FÖR DEMOKRATI. 

DIALOG FÖRUTSÄTTER BEREDVILLIGHET ATT 

LYSSNA OCH TA IN ANDRAS ÅSIKTER, OCH 

ATT MAN DELGER RELEVANT INFORMATION. 

ALLT LIV BILDAR EN HELHET OCH HELHETEN 

PÅVERKAR DELARNA. ”VI HAR ÄRVT JORDEN 

AV VÅRA FÖRFÄDER OCH LÅNAT DEN AV 

KOMMANDE GENERATIONER.” 

Pretentiöst? 

Ja. 

Utopiskt? 

Kanske det. 

Ironiskt? 

Nej. 

NIC? 

Ja. I allra högsta grad. 

Välkommen. 

Sida 5 Magasin Nic #1 , 2007

FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT 

”När man är tjugo år, har man löst 

världsgåtan; vid trettio börjar man 

att tänka över den och vid fyrtio 

fi nner man den olöslig.” 

ur Folkungasagan 

August (Au=Å) Strindberg med barnen i Schweiziska 

Gersau år 1886; samma år som han började skriva 

Tjänstekvinnans son. 

FOTO: NORDISKA MUSEETS ARKIV 


”Sveriges första 

branschmagasin 

för ideella aktörer 

som jobbar för en 

bättre värld.” 

NIC IS HERE 

UR MAGASIN NIC #1 2007 

S. 12 ESSÄ: På temat varför vi så 

gärna flyr från våra liv. 

S. 18 INTERVJU: Roy Andersson om 

filmens värde i en tid av 

förnedringsteve. 

S. 24 REFLEKTION: På retreat – eller 

var det en reträtt? – i Gilleleje. 

S. 34 BILDREPORTAGE: De valde 

döden för att slippa förlora 

sina liv. 

S. 44 BARA REPORTAGE: Utanför- 

konst istället för utanförskap. 

S. 50 INTERVJU 2: Han föredrar graf- 

fiti framför Ljungbergs kallingar. 

S. 55 EN ANNAN INTERVJU: Stapel- 

bädden – den sanna historien. 

S. 60 BAKLÄNGESINTERVJU: Från 

slut till början med Stapel- 

bäddens konstgrupp. 

S. 62 CFUK EXTENDED VERSION: den 

tredje delen av ett utställnings- 

format du aldrig tidigare sett 

maken till. 

S. 70 FÖRENINGSDELEN: ett smak- 

prov på vad som komma skall. 


För dig som känner att, vad tusan är 

det här för en flummig tidskrift!, har vi 

ett litet tips – skriv något bättre själv. 

Skriv en bok. 

Nätboklådan Amazon har dragit 

igång en gör-det-själv-tjänst som gör 

det svårt att gå runt och kalla sig för 

opublicerade författare längre. 

För en tjuga per kopia, plus något öre 

per sida, kan du numera trycka upp 

din egen bok. 

www.booksurge.com 

UTGIVARE 

H å k a n L a r s s o n Till vardags rektor på 

Glokala folkhögskolan. Har jobbat inom folkrörelser 

och föreningsliv – ”den sociala ekonomin” 

– i många år. Håkan har ett finger med i mycket av 

den innovativa förenings- och stadsutvecklingen i 

Malmö – inte minst i Stapelbäddsparken. 

REDAKTION 

L i v Z e t t e r l i n g Kvinnan som håller ihop 

den bångstyriga organismen NIC. Hon är 

projektledare och creative director – och brinner 

för att tjejer ska erövra gatukulturen. 

Bland annat. liv@glokala.se 

H e n r i k E k l u n d h P a g l e r t Till 

vardags redaktör för en av Malmös stadsdelstidningar, 

andra dagar har han en mikroskopisk 

mediabyrå. I detta sammanhang: redaktör och 

formgivare. info@eklundhpaglert.se 

S t e f a n K a r l s s o n Tidigare skribent och 

redaktör för Sofielundsbladet. Här är han 

huvudskribent och biträdande redaktör. 

stefan@sofielund.org 

MEDARBETARE 

C a j s a C a r r é n Den erfarna frilansjournalisten 

med bland annat socialpolitisk inriktning. 

Det är hon som säger till när pojkarna får idéer 

som ingen annan begriper. 

Mannekängintervjuare och korrekturläsare. 

B a b a k P a y a n d e h Född i Iran men skolad 

i London. Han varken syns eller hörs när han 

jobbar, men han tar riktigt bra bilder och är 

rysligt haj på datorer. 

J e s p e r B l o m q v i s t Möllanbon som 

jobbar som väktare och knäcker extra som frilansfotograf. 

Även utrustad med block och penna. 

H e l e n J o h a n s s o n Pedagog med lust och 

intresse för bild och foto. 

GÄSTSPELARE 

R o n n y H a l l b e r g Den förre verksamhetsledaren 

på Bryggeriet skriver om nästa stora 

utmaning i Malmö: 

publikt entreprenörskap. 

SAMARBETE, SPONSRING OCH 

ANNONSER 

Liv Zetterling, 0705-53 52 10. 

TIDNINGSBESTÄLLNING 

Liv Zetterling, 0705-53 52 10. 

TRYCK 

Holmbergs AB. 

PAPPER 

Galerie Art Gloss / Matt. 

ISSN 

1654-6660 

ADRESS 

Magasin NIC 

Rolfsgatan 16, 214 34 Malmö 

NIC ansvarar bara för beställt material, men kom- 

mer att lusläsa allt som vi får inskickat. 

Vi vill gärna att ni hör av er med tips, idéer, kritik 

och beröm, och vi har självklart ingenting emot att 

ni citerar ur denna tidskrift; säg bara att det är 

från oss ni lånat. 

Okej, men vem är NIC? 

 

Som sagt: Sveriges första branschmagasin för ideella organisationer som 

jobbar för en bättre värld. 

Eller så här: NIC står för Network of Interaction and Civic Education, på 

svenska: Nätverk för möten och folkbildning. Det är ett projekt där Folkbildningsföreningen 

i Malmö har huvudansvaret, och där Bryggeriet, ABF, TV 

Malmö – Öppna kanalen, Möllevångsgruppen och Sofielunds Folkets hus 

ingår på ett hörn. Projektet går ut på att hitta nya former för kommunikation 

och lärande, och skapa nya samarbetsområden. 

Som ett led i detta ger NIC ut ett samhälls-, kultur- och nöjesmagasin med 

fokus på urban kultur och innovativt föreningsliv – Magasin NIC. 

NICs VÄRDEGRUND 

Se sidan 2. 

MAGASIN NICs SYFTE 

Vara en röst åt denna värdegrund. 

Spegla fenomen och aktiviteter som NIC gör eller gillar. 

Ge röst åt dem som vanligtvis inte hörs. 

MAGASIN NICs REDAKTIONELLA TANKE 

Magasin NIC vill uppmärksamma det som varit, det som nyss blivit och 

det som ska komma. I en värld då mediet blivit synonymt med budskapet 

har innehållet drunknat. Vi vill plocka upp det till ytan igen. Vi ska vara en 

motvikt till snuttifieringen av verkligheten och ironiseringen av allvaret. Vi 

vill uppmuntra slow-reading och stimulera till eftertanke och handling. Vi 

gillar det som bubblar under ytan och i underjorden men vi tror inte att vår 

tids tankar och idéer nödvändigtvis är viktigare än tidigare generationers. 

Resultatet är ett sammelsurium av högt och lågt, nära och fjärran. Vi vill tro 

att det är folkbildning i ny kostym. 

VILL DU VETA MER – ELLER BLI EN NIC-MEDARBETARE? 

Kontakta Liv på liv@glokala.se om du vill veta mer om projektet i sin helhet. 

Mejla Henrik på info@eklundhpaglert.se eller Stefan på stefan@sofielund. 

org, om du vill veta mer om magasinet eller bidra med feedback, idéer, 

framtida innehåll eller sponsring. Framtiden ligger i era händer. 


Okej, men vem är NIC?

ORKIDÉ 

kommer 

från ordet 

”testikel” 

Den svenska ordet ”orkidé” härstammar från grekiskans ορχις – ”orchis” – som betyder 

testikel. Ordet orchis användes första gången av Theophrastos (372/371–287/286 före 

Kristus), i hans bok De historia plantarum. Han var student under Aristoteles och anses 

vara fadern till botaniken och ekologin. 

KÄLLA: WIKIPEDIA FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT

Vi kan springa 

– men vi kan 

inte gömma oss 

TEXT: STEFAN KARLSSON FOTO: HELEN JOHANSSON OCH STEFAN KARLSSON 

Eller: Flykten från livet 

”Den största faran, den att mista sig själv, kan 

i världen passera lika obemärkt som om det 

ingenting gällde. Ingen förlust kan passera lika 

obemärkt; varje annan förlust, en arm, ett ben, 

fem riksdaler, en hustru o.s.v., noteras dock.” 

SÖREN KIERKEGAARD: SJUKDOMEN TILL DÖDS, 

S. 34. 


ATT LEVA I YTAN S O C H S NAB B H ETE N S TI D SÅLD E R 

Någonting är fel med våra liv. 

Hur många kan, handen på hjärtat, säga att de verkligen lever det liv som de 

skulle vilja leva? 

Häromdagen när jag var på Stadsbiblioteket råkade jag få syn på hyllan 

”Tillämpad psykologi”. Där trängdes böcker om stress och utbrändhet. Det 

slog mig också att påfallande många tar upp ett närliggande tema. Varva 

ner, kom i kontakt med livet, Det finns ett hål i ekorrhjulet, Långsamhetens lov, 

Nödbroms: handbok för framsynta bakåtsträvare, var några av titlarna. 

Böckernas titlar antyder att allting inte är som det borde vara. 

Det som alla dessa böcker på ett eller annat sätt tar upp 

är nutidsmänniskans behov av långsamhet och upplevelsen 

av att tiden inte räcker till. Livet rusar på i ett allt snabbare 

tempo, med mobiltelefoner ringandes samtidigt som man 

kollar senaste e-postmeddelandet. Trots att både vi som individer 

hinner göra mer och samhället idag producerar mer 

än någonsin tidigare, så känns det ändå som att tiden aldrig 

riktigt räcker till. Behovet av återhämtning och långsamhet 

är stort, och kanske även önskan, men frågan är om vi 

minns hur man gör? 

Sverige har aldrig varit rikare, vi konsumerar som aldrig 

förr. Behovet av prylar som vi ”behöver” tycks vara gränslöst. 

I dag duger det inte med en traditionell fet-TV, det ska vara en platt- 

TV. När man ändå köper en ny TV så varför inte passa på att även 

köpa en hemmabioanläggning. Den som har flest prylar när han dör vinner 

– är ett uttryck som beskriver det här fenomenet. 

Den fråga många nu börjat ställa sig är om livet inte är mer än det här. 

Trots vår välfärd och alla våra prylar så är vi inte lika lyckliga som familjen 

i reklamen. En tomhet, livsleda och en gnagande känsla av att allting 

inte står rätt till överfaller oss från tid till annan. Samtidigt värjer vi 

oss för att ta reda på vad obehaget står för och om det går att göra någonting 

åt det. 

Owe Wikström beskriver på följande sätt nutidsmänniskans situation: 

”Om man tvingas vara ensam med sig själv hinns man 

ifatt av en stor tomhet. Man anar torftigheten i sitt eget 

inre. Ängslan över att behöva stå öga mot öga med sig 

själv är kanske en lika viktig förklaring till den uppskruvade 

takten som hårda arbetstider, förvirrade hemsituationer 

och telefoner i fickan.” (Wikström 2001, s. 21). 

Många av de här böckerna mynnar ut i mer eller mindre 

pekpinneaktiga råd à la Dr Phil: ”Gör bara så här så kommer allting 

att ordna sig”. Men det är sällan så enkelt. Bakom alla stora förändringar och framsteg 

ligger hårt arbete. Ingen inbillar väl sig att Carolina Klüfts framgångar kan uppnås med lite 

träning när andan faller på. Det krävs målmedvetet och hårt arbete, även när man helst av allt 

skulle vilja göra någonting helt annat. 

Det här låter kanske torrt och tråkigt, på gränsen till moralism. Vad är 

det för fel på underhållning? Om den lättsamma formen gör att fler vill 

ta del av budskapet kan det väl inte vara fel? 

Men det är väl också det ett tecken i tiden. Det får inte kosta för mycket, framförallt inte tid. Då är 

vi inte intresserade längre. Det är heller inte förenligt med filosofin i vårt konsumtionsinriktade samhälle. 

Zygmunt Bauman har på ett träffande sätt redogjort för detta i många av sina böcker. 

I det gamla produktionssamhället behövdes stora skaror arbetskraft, både inom jordbruket och i de 

framväxande industrierna. Då inympades en arbetsetik i arbetarna som syftade till strikt disciplin och 

personlig försakelse. Det var detta som Sigmund Freud oroade sig över i sin berömda bok Vi vantrivs i 

kulturen. Vantrivseln i det moderna samhället härrörde från ett slags trygghet som tolererade allt för 

lite frihet i strävan efter individuell lycka. I dag är situationen den omvända menar Bauman. 

Vantrivseln i dagens postmoderna och konsumtionsinriktade samhälle kommer från ett slags 

frihet i jakten på njutning som tolererar allt för liten individuell trygghet. 

Om befolkningen i produktionssamhället disciplinerades till att bli lydiga 

producenter så uppfostras dagens människor till att bli konsumenter. Hur ser 

då en ”lyckad” konsument ut? Så här skriver Bauman i Arbete, konsumtion 

och den nya fattigdomen: 

”Idealiskt sett bör inget omfattas med fasthet av en konsument, 

inget bör kräva ett fullständigt engagemang, inga behov bör någonsin 

betraktas som fullt tillfredsställda, inga begär ses som slutgiltiga.” 

(Bauman 1999, s. 42). 

Människorna bör sett ur konsumtionssamhällets logik vara 

ständigt på språng och på jakt efter ytterligare sätt att tillfredsställa 

sina begär. 

”Att all konsumtion tar tid är i själva verket ett fördärv 

för konsumtionssamhället och ett stort bekymmer 

för dem som handlar med konsumtionsvaror. Idealiskt 

bör konsumentens tillfredsställelse vara ögonblicklig, 

och detta i dubbel mening. De konsumerade varorna 

bör ge omedelbar tillfredsställelse, utan dröjsmål, 

utan någon utdragen inlärning av färdigheter och 

utan långvarigt förarbete; men tillfredsställelsen bör 

upphöra då den tid som krävs för konsumtionen av 

varorna är ute, och denna tid bör reduceras till ett 

minimum.” (Bauman 1999, s. 42). 

Vi lever även i en tid som präglas av ytlighet. 

Allting ska vara lättillgängligt och underhållande. 

Krävs det en smula eftertanke och reflektion så är risken 

stor att det upplevs som jobbigt och kanske till 

och med pretentiöst. Det här är någonting som regissören 

Roy Andersson uppmärksammat och engagerat 

sig i. Så till den grad att han skrivit en bok som 

heter Vår tids rädsla för allvar. Han menar att hela 

vårt samhälle lider av skräck för allvaret och hat till 

kvalitet. 

”Jag skulle vilja säga att denna samhälleliga 

rädsla för allvaret är av samma slag som drogmissbrukarens 

eller alkoholistens rädsla för att 

bli nykter. I vår tid missbrukas kunskapen eller 

möjligheterna att dra slutsatser av den befintliga 

kunskapen av samma anledning som alkoholisten 

missbrukar alkohol, nämligen den att slippa 

tvingas se verkligheten som den är. 

Enligt min mening präglas vår tid av en utbredd 

och genomträngande nihilism som just 

innebär brist på framtidstro och förakt för moraliska 

värden.” (Andersson 1995, s. 12). 

Det här låter kanske torrt och tråkigt, på 

”Människan har numera ställt sig 

till rätta som kossa i bekvämlighetens 

lagård. Och detta kallar man 

utveckling?” Friedrich Nietzsche: 

Antikrist – Hammaren talar, s. 19. 

FRIEDRICH WILHELM NIETZSCHE 

(1844–1900) 



gränsen till moralism. Vad är det för fel på underhållning? 

Om den lättsamma formen gör att 

fler vill ta del av budskapet kan det väl inte vara 

fel? 

Problemet uppstår när det man vill säga inte 

lämpar sig för underhållningsformen. I dessa 

fall krävs det att mottagaren investerar både 

tid, uppmärksamhet, engagemang och eftertanke 

för att verket ska komma till sin rätt. Det utesluter 

förstås alla dem som inte är beredda att 

offra detta. 

Det har nyligen varit stor debatt om public 

service och Sveriges Radios framtid. Verksamheterna 

har förändrats de senaste åren och mer är 

säkert att vänta. Trenden är att de smalare programmen 

får stå tillbaka för 

de som har större lyssnar- och 

tittarsiffror. Man vill överlag 

att programmen ska ha 

ett mer ungdomligt tilltal för 

att locka den stora gruppen 

ungdomar. På så sätt hoppas 

man på bättre siffror, eftersom 

man kallt räknar med att 

kunna behålla de mer mogna 

lyssnarna och tittarna samtidigt 

som ungdomarna tillkommer. 

Den ungdomliga formen 

kännetecknas av lagom doser 

snabbhet, fräckhet, ironi 

och respektlöshet. Hur gör 

man program som Gomorron 

världen och Filosofiska rummet 

ungdomliga utan att göra avkall 

på kvaliteten och det som 

är unikt för just dessa program? 

Att vara ungdom innebär 

att man ännu inte har blivit 

en ansvarstagande vuxen. Författaren 

Carl Hamilton oroas 

av den trend han tycker sig se 

med till åldern vuxna människor 

som vägrar att axla det ansvar 

som vuxenheten medför 

(Hamilton, 2004). Att vara 

vuxen innebär just att man 

tar ansvar för sitt liv, även tråkiga 

saker som vi blir indragna 

i. Detta är dock något som 

dagens människa inte vill veta 

av. Det finns alltid någon annan som vi kan lägga 

skulden på och som vi håller ansvariga för 

den olycka som drabbar oss. Tsunamikatastrofen 

är ett bra exempel. Det var en fruktansvärd katastrof 

som drabbade många människor. Regeringen 

reagerade sent och det tog tid innan de omfattande 

hjälpinsatserna nådde de nödställda på 

andra sidan jordklotet. Efter dessa misstag rådde 

rena rama lynchstämningen hos media och den 

svenska allmänheten. Någon måste hållas ansvarig 

för det som inträffade. Helst ska ett antal 

huvuden rulla. Mediabevakningen spårade ur 

fullständigt och fokuserade till stor del på frågan 

vem som bär ansvaret för katastrofen. 

När den värsta hysterin lagt sig hörde jag 

Göran Greider uttala sig om att det faktiskt var 

frågan om en naturkatastrof och att sådana inträffar 

då och då, även om vi svenskar inte är 

vana vid sådana. Ja, det var ju precis vad det var 

frågan om. Naturen rår vi inte på. Jag tror det är 

precis det här som vi inte vill acceptera. Det stör 

vår föreställning om att vi ska kunna konsumera 

vilka produkter och upplevelser som helst, utan 

att det ska vara förbundet med några risker. Men 

så är ju inte livet. Farorna och riskerna finns där 

hela tiden, även om vi ofta gör allt vi kan för att 

inte tänka på dem. När sedan det obehagliga dyker 

upp, vill vi inte acceptera spelreglerna, men 

då är det tyvärr för sent. 

Ett samhälle som präglas av snabbhet och 

underhållning, där jakten på nästa konsumtionsobjekt 

är livets mening, där ingenting får kosta 

särskilt mycket – varken i tid, pengar eller 

ansträngning – där man föraktar det som är gammalt 

och beprövat och hyllar det som är nytt 

och ungdomligt, är kanske en bra beskrivning av 

dagens samhälle. Det här är förstås inte hela sanningen, 

men väl en beskrivning av samhällets 

trender och kännetecken i vår tid. Hur kunde det 

bli så här? 

Jag nämnde tidigare Roy Anderssons iakttagelse 

att det i vår tid finns en utbredd nihilism. 

Vad betyder det? Med det menas uppfattningen 

att det inte finns några objektiva värden. Den 

ena personens åsikter eller synpunkter är inte 

mer värda än någon annans. Den uppfattningen 

kan ju tyckas vara rimlig när det gäller saker som 

har med estetik att göra: Vilken bildesign är häftigast? 

Vilken frisyr är snyggast? 

Lika benägna att hålla med är vi inte då någon 

påstår att vissa människor är mer värda än 

andra. Plötsligt förstår vi att när det gäller viktiga, 

livsavgörande saker, kan man inte ha den inställningen 

att den ena åsikten är lika mycket värd 

som någon annan. Här kommer vi in på moralens 

område, och moral omsatt i handling – och 

brist på moral – får konsekvenser, det har historien 

visat gång på gång med förskräckande exempel. 

Det är det här som Roy Andersson varnar 

för när han säger att vår tid präglas av en 

nihilism som innebär förakt för moraliska värden 

och brist på framtidstro. 

Även psykologen C G Jung varnar för att 

mänskligheten är på väg mot en katastrof, om vi 

inte åter får kontakt med vårt inre liv. Jung menar 

att människan tidigare haft kontakt med djupare 

liggande lager i medvetandet som arbetar 

med känslor och symbolspråk, i motsats till det i 

våra dagar så väl utvecklade intellektet. Det som 

har hänt sedan framförallt 1600-talet, enligt Jung, 

är att intellektet tagit kommandot och förtryckt 

allt som inte är förenligt med dess egen logik: 

”Nutidsmänniskan förstår inte i hur hög 

grad hennes s.k. rationalism (som har förstört 

hennes förmåga att reagera på numinösa symboler 

och föreställningar) har utlämnat henne 

åt psykets underjordiska krafter. Hon har frigjort 

sig från vidskepelse (tror hon), men processen 

har kostat henne de andliga värdena, 

vilka hon gått förlustig i en utsträckning som 

är direkt farlig. Hennes andliga och moraliska 

tradition har ramlat sönder; för denna förstörelse 

får hon betala med desorientering och 

kluvenhet världen över.” (Jung 1992, s. 94). 

Redan Nietzsche förklarade att Gud är död, 

det vill säga att nu fäster vi inte längre något avseende 

vid översinnliga saker eller någon ”högre 

mening” med livet. Nu är det istället vetenskapen 

och förnuftet som dyrkas. Jung menar att 

detta är ett stort misstag: 

”Känslan av en högre mening med tillvaron 

är det som höjer människan över det krasst vardagliga 

perspektivet. Saknar hon den känslan, 

är hon vilsen och olycklig.” (Jung 1992, s. 89). 

Den upplevda högre meningen med våra liv 

skulle alltså enligt Jung vara det som saknas hos 

nutidsmänniskan. Hur kan vi återskapa den, nu 

då de religiösa symbolerna för de flesta av oss 

mist sin mening? 

M E N I N G E N M E D LIVET 

Vad är då meningen med våra liv? Vad är det 

som gör livet värt att leva, eller kanske snarare, 

vad är det som människor strävar efter? 

För många människor går livet ut på att skapa 

så många lyckliga ögonblick som möjligt. När 

det ändå inte finns någon högre mening med 

livet så kan man lika gärna ha det så bra som 

möjligt under den korta tiden på jorden. Inom 

moralfilosofin kallas denna livshållning för hedonism. 

Tanken är att man bör eliminera lidande 

och olycka och maximera välbehag och lycka. 

Hedonismen är, precis som alla andra filosofiska 

riktningar, någonting man medvetet kan välja 

att leva efter. Men de flesta som lever hedonistiskt 

gör det förmodligen omedvetet, utan 

att tänka på det. Att dra sig undan en obehaglig 

upplevelse, som till exempel att dra upp handen 

ur en hink med alltför varmt vatten, är någonting 

vi gör automatiskt. På samma sätt söker 

vi behagliga upplevelser som att äta god mat och 

vila när vi är trötta utan att behöva tänka närmare 

på det. Om vi på detta sätt låter livet förflyta 

kan vi kalla oss för omedvetna hedonister, eller 

hedonister enligt den psykologiska teori som säger 

att människans handlingar först och främst är 

motiverade av just strävan efter lust och undvikande 

av olust. 

Den hedonistiska livsformen tycks vara en 

livsform som passar ovanligt bra in i konsumtionssamhället. 

Att utan någon hindrande tanke 

ögonblickligen tillfredsställa de begär människan 

hyser är just definitionen på en god konsument, 

som vi sett tidigare. Man skulle kunna säga att 

det kapitalistiska konsumtionssamhället främjar 

den omedvetna hedonistiska livsformen. Det är 

förmodligen den livsform som allra bäst passar 

in i den typen av samhälle. Det verkar också vara 

en livsform som är på stark frammarsch. Hur 

ska vi annars tolka uppgifterna om att konsumtionen 

hela tiden slår nya rekord? 

Baksidan av denna livsform är inte svår att 

se i vårt samhälle. Det uppenbara är förstås den 

konsumtionshysteri som piskats upp genom reklam 

och förmånliga(?) erbjudanden om att 

låna till konsumtion. En hysteri som lett till 

En otidsenlig tanke 

som föll mellan raderna: 

“Det är vuxet att inse att världen tillhör i första hand de döda och att vi bara är deras hyresgäster för 

en tid. De skapade den, de skrev dess litteratur och dess sånger och är djupt intresserade av hur våra 

barn behandlas ty det är barnen som kommer att hålla det hela igång. Tanken att vi alla har rätt att 

ändra allting är en djup förolämpning mot dem.” 

ROBERT BLY, THE SIBLING SOCIETY 

att många ungdomar idag har skulder som varit 

otänkbara för 20–30 år sedan. En annan baksida 

av myntet är alla de olika typerna av missbruk 

som finns i dagens samhälle. Idag är det 

inte bara fråga om alkohol och droger som missbrukas, 

utan det handlar om shopping, mat, spel, 

sex, för att nämna de kanske vanligaste. Här har 

sökandet efter behagliga upplevelser eller ”kickar” 

spårat ur och lett till att individerna förlorat kontrollen 

över sina liv. 

Att minska lidandet och öka lyckan för ett 

stort antal människor kan man säga är den bärande 

idén inom socialismen och socialliberalismen. 

I Sverige har socialdemokraterna efter andra 

världskriget mycket framgångsrikt byggt upp 

välfärdssamhället efter en vision om folkhemmet 

som ett samhälle som är till för alla medborgare. 

Det har framförallt handlat om att förbättra de 

materiella villkoren för medborgarna. 

De socialdemokratiska visionärerna antog att 

när man väl tillgodosett de grundläggande behoven 

så som mat, arbete, bostäder och drägliga 

levnadsförhållanden för alla, så skulle människor 

mer eller mindre automatiskt sträva efter 

andlig och kulturell utveckling. Men ”där måste 

jag erkänna att vi har anledning att vara besvikna”, 

säger Ingvar Carlsson i Jan Troells enastående 

dokumentärfilm Sagolandet. 

Psykologen Abraham Maslow har varit inne 

på liknande tankegångar. Hans berömda behovsstege 

ordnar behoven i en hierarki. Först när de 

basala materiella behoven är tillfredsställda kan 

människan sträva efter att förverkliga mer immateriella 

behov så som gemenskap, uppskattning 

och självförverkligande. Maslows teori bygger 

på studier av ett antal kända personer som 

han ansåg vara sällsynt kreativa, självständiga 

och psykiskt helt friska. Dessa personer hade ofta 

maximalupplevelser (peak experiences), stunder av 

intensiv klarsyn fyllda av lycka och mening. (Atkinson 

1990) 

Författaren Colin Wilson har gått ett steg 

längre och undersökt möjligheten att genom en 

metod avsiktligt framkalla maximalupplevelser. 

Nyckeln till dessa är enligt Wilson en medveten 

koncentration som fokuserar viljan. Den mobilisering 

av energi som den starka koncentrationen 

leder till ger en ökad vilja att leva. På motsatt 

sätt kan leda förlama viljan, vilket i förlängningen 

kan framkalla depression. 

”När känslan av mening är stark, bevaras 

en hög nivå av viljeenergi och allmän hälsa. 

Utan denna känsla av yttre meningsfullhet blir 

människan ett offer för subjektiva känslor och 

ett slags dröm, som tenderar att degenereras 

till en nattmara.” (Wilson 1974, s. 43). 

Den mekanism som Wilson menar ligger bakom 

maximalupplevelserna påminner om den metod 

som ofta används i meditation. Det finns 

tusen och en olika meditationsmetoder, men gemensamt 

för dem alla kan sägas vara en strävan 

att koncentrera uppmärksamheten till en enda 

punkt. Det kan vara ett föremål som man tittar 

på eller att känna en kroppsdel. När tankar dyker 

upp slår man genast bort dem och återför uppmärksamheten 

till koncentrationspunkten. Lyckas 

man med detta en längre stund, ca en kvart, uppstår 

en förunderlig känsla av närvaro och att vara 

i samklang både med sig själv och livet runtomkring. 

På senare tid har mindfulness blivit populärt 

i Sverige. Det kan sägas vara en form av meditation 

som används i kognitiv beteendeterapi. 

Förutom ovanstående metoder finns ytterligare 

ett sätt att försöka nå lycka och mening genom 

sinnena, nämligen konst och konstupplevelser 

i vid bemärkelse. Konsten i alla dess olika 

former – inklusive musik, dans, litteratur, poesi 

– har i alla tider använts för att uttrycka människans 

vördnad inför livet och det förunderliga. 

Efter hand har människans förmåga till detta 

krympt, i takt med att det rationella tänkandet 

tagit kål på den mystik som förut omgav tillvaron. 

Trots allt finns det konstnärer som fortfarande 

försöker och som lyckas förmedla något 

av det outgrundliga, och som i vissa ögonblick 

upplever sig vara i samklang med något större än 

dem själva, vilket ger konstnären en stark känsla 

av mening. 

De bästa konstnärerna har en förmåga att 

kunna fånga livet. Både det som är allmängiltigt 

men också det som är specifikt för den tid vi lever 

i. Ibland kan verkligheten paradoxalt nog behöva 

begränsas om man ska få grepp om vad som 

”verkligen” sker. Kanske handlar det om att skapa 

distans och möjlighet till reflektion, eftertanke 

och djupare förståelse. Ett konstverk eller ett fotografi 

erbjuder en sådan avgränsad verklighet som 

öppnar för reflektion och kontemplation. 

Just behovet av avgränsning och begränsning 

leder tanken till att det kanske inte är sinnesupplevelserna 

själva som är det essentiella, utan frånvaron 

av dem. Därmed har vi kommit över till 

den andra stora gruppen av metoder för att nå 

lycka och mening – vägen bort från sinnena. 



Det man först kommer att tänka på när det 

gäller vägar bort från sinnesupplevelser är förstås 

askes. Asketen strävar ofta efter att frigöra 

sig från sinnena och det kroppsliga för att därigenom 

kunna transcendera, eller stiga upp från 

det mänskliga nedsjunka tillståndet och nå en 

förening med det gudomliga. Medlet är olika 

former av avhållsamhet – från mat (fasta), vissa 

födoämnen, sömn, tal, könsumgänge med 

mera. Alla de stora religionerna kan sägas ha 

sina former av askes som utövas av speciella 

grupper. Fakiren är en extrem variant som innebär 

en nära nog total avvisning av och ett totalt 

oberoende av (?) det sinnliga och världsliga. 

Detta demonstreras ibland på ett iögonfallande 

sätt genom att fakiren uthärdar smärta och 

lidande, genom att han till exempel står i exakt 

samma kroppsställning under tjugo års tid 

(Ouspensky, 2001). 

Det finns en annan väg bort från sinnena 

som inte primärt fokuserar på avhållsamhet, 

och som därigenom skulle vara lättare att 

anamma i vår tids konsumtionsinriktade samhälle. 

Det är en livsform som man skulle kunna 

kalla för medveten livshållning. Här tänker 

jag på olika former av etiska system i vid mening. 

Grunden är här att man har en föreställning 

om vad som är det goda och rätta och 

hur man ska kunna handla i överensstämmelse 

därmed. Den medvetna livshållningen innebär 

att man frivilligt underkastar sig regler eller 

normer som man lever efter. Man avstår alltså 

från andra sätt att handla och leva på och väljer 

sin egen väg. Enligt den danska filosofen Sören 

Kierkegaard är etikern en människa som inser 

det allvarliga i att leva och ställer sig frågan hur 

hon bör leva sitt liv. Etikern väljer att fullt ut ta 

ansvar för sitt liv och sina gärningar. Här finns 

inte tanken på att livet ska göra henne lycklig. 

Hon gör bara det hon måste göra. Lyckan kommer 

eventuellt som en tillfredsställelse över att 

lyckas följa den livsväg hon valt, olycka och lidande 

(skuld) när hon misslyckas. 

Den medvetna livshållningens livsform 

rymmer även olika typer av medvetna religiösa 

livshållningar. Det som förenar både etikern 

och den medvetet religiöse (jag exkluderar alltså 

alla dem som är troende för att föräldrarna är 

det och de som inte själva valt det utifrån övertygelse) 

är att de valt att leva efter regler och 

normer. Det innebär i många fall lidande för 

egen del och försakelser av sådant som kunde 

ha gynnat dem ur ett strikt egoistiskt perspektiv. 

Det som skiljer dem åt är världsåskådningen. 

Tror man att det finns något översinnligt, 

gudomligt eller tror man inte det (eller man vet 

inte eller bryr sig inte). 

Gemensamt för de olika formerna av medveten 

livshållning är den ökade upplevelsen 

av mening. Individen lever inte enbart för sin 

egen skull, för sitt eget välbefinnande, utan det 

finns en högre mening. Denna högre mening 

består alltså i att det finns något utanför en 

själv (och de närmast anhöriga) att ta hänsyn 

till, och som man är beredd att offra och försaka 

för – till exempel mänskligheten eller ett 

ideal. Den kanske tydligaste symbolen för detta 

är Jesus, som offrar sig för mänskligheten. Men 

förlusten av det gamla livet innebär samtidigt 

att han finner Livet med stort L. 

K AN MAN VÄLJA LIVS F O R M? 

Skulle en livsform verkligen vara bättre än 

alla andra? Förmodligen sticker jag ut hakan 

när jag nu menar att den lycka och mening 

i våra liv som de olika livsformerna möjliggör, 

skiljer sig åt inte bara i kvantitet utan även 

i kvalitet. Maslow kom fram till ungefär samma 

svar då han undersökte personer som i 

hög grad förverkligat sig själva och fann att 

den lycka och tillfredsställelse man får på högre 

trappsteg i behovshierarkin övertrumfar det 

man kan få på de lägre (Atkinson 1990). 

De tillfälliga ögonblick av lycka som fås genom 

den hedonistiska livsformen kan inte 

mäta sig med den mening som den medvetna 

livshållningens livsform bär. De flesta av oss 

känner säkert till den kortvariga lycka man får 

av att konsumera. Relativt snart falnar den glädje 

man känt då man införskaffat favoritartistens 

senaste skiva eller den nya platt-TV:n. Om konsumtionssamhället 

hade kunnat göra oss lyckliga 

så hade vi för länge sedan avskaffat olycka 

och lidande i västvärlden. Inte ens meditation 

eller skönhetsupplevelser kan erbjuda en varaktig 

lösning. Det tillfälliga är liksom en del av 

sinnesupplevelsernas beskaffenhet. Hur skulle 

vi då kunna förvänta oss en högre och hållbar 

mening av något som är tillfälligt? 

Min inställning är alltså att både kvaliteten 

och varaktigheten i lyckan och meningen 

talar till den medvetna livshållningens fördel. 

Huvudskälet till att det är så är förstås att den 

medvetna livshållningens livsform knyter ihop 

individens alla handlingar till en helhet. De är 

inte längre isolerade öar som saknar beröringspunkt 

med varandra. Värdet av varje handling 

bestäms av hur väl den gagnar den medvetet 

valda livsformen. Och strävandet efter livsformen 

skänker en mening som vida överstiger 

värdet av varje enskild upplevelse. På så sätt har 

människan återfått kompassen, målet med livet 

och således även meningen. 

I denna individualismens och valfrihetens 

tidsålder är vi vana vid att när som helst, när 

vi så önskar, kunna göra ett nytt val. Är det 

på samma sätt med livsformen? Kan vi när 

som helst byta livsform, ungefär som vi byter 

internetleverantör? Knappast, livet innehåller 

en existentiell dimension som går bortom det 

rationellas lagar. 

Jag minns från mina filosofistudier hur 

vi diskuterade ”Pascals vad”. Filosofen Blaise 

Pascal skulle ha radat upp ett antal argument 

som utmynnade i att det är klokast att tro på 

den kristna läran, eftersom vi med förnuftets 

hjälp ändå inte kan avgöra om Gud existerar eller 

inte. Finns Gud och man lever ett kristet liv 

så kommer man till himlen. Har kristendomen 

fel så gör det ingenting, eftersom man även då 

slipper komma till helvetet. 

Detta resonemang reagerade jag starkt på då, 

och gör det även nu. Det skulle nämligen leda 

till ett köpslående med sin egen övertygelse och 

innebära oärlighet och hyckleri. Den medvetna 

livshållningens livsform måste vara sprungen 

ur ens egna ärliga uppriktighet, den måste vara 

äkta om det ska vara någon mening med den. 

En faktor som försvårar bytet av livsform, 

förutom den uppenbara svårigheten att bryta 

vanans makt, är att samhället främjar vissa beteenden 

och livsstilar, och missgynnar andra. 

Vi har sett hur vår tid kan beskrivas som 

en konsumtionens tidsepok och att det är den 

omedvetna hedonismens livsform som bäst 

överensstämmer. Vi har vant oss vid ett liv som 

är inrättat efter hur väl det kan ge oss bekvämlighet 

och kortsiktig lycka och njutning. 

Att våga sig på att försaka dessa värden för 

något så nyckfullt som ett försök att ge livet en 

annan och mer varaktig mening är förmodligen 

inte så lockande. Särskilt eftersom varaktighet 

inte är något som efterfrågas i konsumtionssamhället. 

Kanske är begreppet varaktig mening 

(eller hållbar mening, för att använda ett modeord) 

inte ens begripligt. 

Det finns även en existentiell anledning till 

varför vi i regel inte ifrågasätter det liv vi lever. 

I inledningen nämnde jag att vi värjer oss för 

att stanna upp och vara ensamma med oss själva. 

Den känsla av tomhet och meningslöshet 

som då dyker upp vet vi inte hur vi ska hantera. 

Karl-Olov Arnstberg beskriver vår situation 

på följande sätt: 

”Det jag tänker mig är, att det i vår moderna 

njutnings- och spänningsorienterade tillvaro 

finns ett slags tabu mot tomhet, att stanna 

upp och inte göra någonting alls, därför att 

om vi gör det, så stirrar meningslösheten oss 

i ansiktet. Tomheten och stillheten är farliga, 

eftersom vi inte tror på något. Det finns ett 

ord som är näst intill bortglömt och som hör 

samman just med tron på en Gud och en mening 

med tillvaron: förtröstan. Till den som 

drabbades av olycka kunde man säga: ”Hav 

förtröstan!”. Eftersom vi inte har någon förtröstan, 

egentligen inte längre riktigt vet vad 

det är, så kan vi inte stanna upp, inte bara släppa 

fram den där känslan av att höra samman 

med något större.” (Arnstberg 2007, s. 30). 

Dessutom riskerar man att hamna utanför 

den sociala gemenskapen. Och rädslan för exklusion 

är en rädsla som inte är inbillad utan högst 

reell i vår snabbt föränderliga värld, där det förväntas 

att det är individerna som ska förändras 

efter omgivningens krav och inte tvärtom. 

Därför kan man berättigat fråga om det 

överhuvud taget är möjligt att välja en livsform 

som inte är i linje med den som samhället 

gynnar. Tyvärr finns inte utrymme att här 

närmare gå in på frågan men den är väl värd 

att fundera på. För många blir därför bytet av 

livsform blott ett tankeexperiment, eller på sin 

höjd ett botaniserande kring några av de rätter 

som New age-rörelsens smörgåsbord erbjuder. 

Trots dessa svårigheter vill jag hävda att det går. 

Min erfarenhet är att möjligheten till ett 

skifte av livsform framförallt finns då den 

nuvarande livsformen inte längre fyller sin funktion, 

då den bryter samman. När saker och ting 

ställs på sin spets, då liv och död står på spel, när 

människan skakas om i sina grundvalar. Först då 

är man i regel beredd att ifrågasätta sitt liv och 

sin livsform. 

Många människor har vittnat om att en 

olycka de varit med om eller en nära anhörigs 

död plötsligt har förändrat deras liv. Saker som 

tidigare upptog ens tid upplevs nu som meningslösa. 

En process då man omvärderar alla värden 

startar. Hur det kan gå till berättar Peter Noll 

mycket gripande om i boken Den utmätta tiden. 

Fortsätt läs: 

Andersson, Roy (1995): Vår tids rädsla för 

allvar, Göteborg: Filmkonst. 

Arnstberg, Karl-Olof (2007): Svenska tabun, 

Stockholm: Carlsson Bokförlag. 

Atkinson, Rita L. m. fl. (1990): Introduction to Psychology, 

Orlando: HBJ. 

Bauman, Zygmunt (1999): Arbete, konsumtion och den 

nya fattigdomen, Göteborg: Daidalos. 

Filosofilexikonet (1988): Stockholm: Forum. 

Freud, Sigmund (1983): Vi vantrivs i kulturen, Stockholm: 

Röda rummet. 

Hamilton, Carl (2004): Det infantila samhället: barndomens slut, 

Stockholm: Prisma. 

Jung, Carl Gustav (1992): Människan och hennes symboler, 

Stockholm: Forum. 

Kierkegaard, Sören (1996): Sjukdomen till döds, Guldsmedshyttan: 

Nimrod. 

Nietzsche, Friedrich (1971): Antikrist; Hammaren talar, Staffanstorp: 

Cave. 

Noll, Peter (1985): Den utmätta tiden, Stockholm: Bromberg. 

Ouspensky, P. D. (2001): In Search of the Miraculous, Orlando: 

Harcourt. 

Wikström, Owe (2001): Långsamhetens lov eller Vådan av att åka 

moped genom Louvren, Stockholm: Natur och kultur. 

Wilson, Colin (1974): Nya frågeställningar inom 

psykologin: Maslow och den post-freudianska 

revolutionen, Staffanstorp: Cave. 

För att lyckas med bytet av livsform tror jag 

att det krävs tre saker: 

1. Insikt om att någonting är fel med det liv man 

lever. 

2. Strävan efter att hitta sanningen om sig själv 

och livet. För det krävs mod samt ärlighet och 

uppriktighet för att våga se livet som det är. 

3. På grundval av den nya världsbild som växer 

fram hitta en ny livshållning. 

Om man på detta sätt ställer sig öppen för 

livet självt kommer det att leda en igenom de 

situationer man ställs inför. En process inleds 

som visar på vad man måste ta itu med och 

”Freedom is just another word for nothing left to lose”. Så skrev Kris Kristofferson och sjöng 

Janis Joplin. 

Kanske är det så det ligger till. 

förändra. Är man framgångsrik i denna strävan 

innebär det att kontakten med sitt inre liv, 

eller livet självt, ständigt stärks. Nya värden växer 

fram som leder till ett nytt förhållningssätt 

till allt och alla. Det gamla livet faller bort och 

man går in i det nya, ungefär så som en larv i sin 

puppa transformeras till en fjäril. 

Hur ser då den perfekta livsformen ut? 

Den som vill ha ett rakt och entydigt svar på 

den frågan blir nog tyvärr besviken. Det viktigaste 

en människa kan göra är att få kontakt med sitt 

eget liv, så att hon hittar kompassen och själv kan 

styra sina steg och ta ansvar för sina handlingar. 


Filmen kan förändra 

samhället – trots 

förnedringsteveTEXT: STEFAN KARLSSON FOTO: HELEN JOHANSSON 

Page 18 Magasin Nic #1 , 2007 

”Vad som gör mig 

bedrövad är förnedringsteve. 

Man får en stor 

publik för att man ska 

förödmjuka de här människorna 

och de gråtande 

ska lämna scenen. 

Fan, att vi kan leva i en 

sådan tid.” 

ROY ANDERSSON 

· Född i Göteborg 1943 

· Långfilmsdebuterade 1970 med kritikerrosade 

En kärlekshistoria 

· Uppföljaren Giliap, 1975, floppade men har på 

senare år omvärderats 

· Har därefter gjort många och prisbelönta re 

klamfilmer 

· Succéartad långfilmscomeback med Sånger 

från andra våningen, 2000 

· Medverkat i det kontroversiella projektet 

Lyckad nedfrysning av herr Moro, som resulterat 

i bok med samma namn 

· Författare till boken Vår tids rädsla för allvar 

· Aktuell med långfilmen Du levande 

Roy Andersson är kanske 

den filmregissör i Sverige 

som håller fanan högst när 

det gäller ambitionerna 

att påverka samhället. 

Allt ifrån böckerna Lyckad 

nedfrysning av herr Moro 

och Vår tids rädsla för 

allvar till hans kort- och 

långfilmer. 

Magasin NIC har lyckats 

få en kort pratstund med 

regissören om de negativa 

trenderna i samhället 

och vad som krävs för att 

vrida utvecklingen åt ett 

annat håll. 

Den 15 september visades Roy 

Anderssons nya film Du levande på 

Fantastisk filmfestival i Lund. Jag 

försökte boka en intervju med regissören 

i samband med filmvisningen, eftersom 

han skulle presentera filmen och även svara på 

frågor efteråt. 

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. 

Roy Andersson är en upptagen man och hans 

medarbetare hälsade att det inte fanns utrymme 

för någon intervju. Utan några större förhoppningar 

deltog jag i minglandet innan filmvisningen 

och lyckades faktiskt få några minuter i 

avskildhet med honom. 

Det blev ett kort samtal som knyter an till 

innehållet av Magasin NIC, med fokus på hans 

analys av tillståndet i dagens Sverige. 

I din bok Vår tids rädsla för allvar talar du om 

just rädslan för allvaret, att man skyr kvalitet 

och om värderelativismen i samhället. Hur ser 

du på de här tankarna idag, tolv år senare? 

– Det är ännu värre idag, säger Roy Andersson 

samtidigt som han skrattar på sitt karaktäristiska 

sätt. 

På vilket sätt då? 

– Vad som gör mig bedrövad är förnedringsteve 

(typ Idol, red). Man får en stor publik för att 

man ska förödmjuka de här människorna och de 

gråtande ska lämna scenen. Fan, att vi kan leva i 

en sådan tid. 

– Men man får inte ge upp. Jag är ändå optimistisk. 

Jag jobbar ju på att påverka och vända 

den här trenden. 

Men hur långt kan det gå? Kan det bli mer 

förnedring än det här? 

– Den här trenden kommer att pågå tills man 

tröttnar, tror jag. Jag tror det hänger ihop med 

den ekonomiska verkligheten också. 

Roy tänker efter i fem sekunder och ser fundersam 

ut. 

– Jag vet inte riktigt om det är så heller. Jag 

tänkte säga så här: När det håller på att bli för jävligt 

och man fattar att vi håller på att gå mot undergången 

med öppna ögon, hela klimatförändringen 

och allt detta i kommersens namn. Då börjar man 

vakna och fatta. Tyvärr kanske det är för sent då. 

När det blir för obehagligt kan man inte 

skoja på det sättet. 

– Nä, just det. Människor blir olyckliga. Man 

har problem överallt, i skolor, skolbarn och ungdomar, 

deras framtidstro. Det är i gungning alltihop. 

Den här enorma själviskheten också som 

hyllas. 

Någonting som jag tar upp i min essä (sidan 

14) är den här vurmen för det ungdomliga. Det 

är ingen som vill växa upp och bli vuxen längre. 

Carl Hamilton har skrivit en hel bok om detta. 

Det tycker jag är ett allvarligt tecken. 

– Ja, jag tänkte just på de här förnedringsprogrammen. 

Personerna där är ju förebilder. Det är 

de vuxnas förebilder som de unga får se. När de 

ser det här så tror de att så här är livet. Hur kan 

man tro att man ska kunna stoppa mobbning i 

skolorna så länge det här får pågå? 

Och när vuxna vill bli som tonåringar, vem 

ska då vara förebild för tonåringarna? 

– Ja, just det. Människor mår inte riktigt bra 

idag. 

Några sekunders tystnad uppstår och snart är 

det dags för visningen av Roy Anderssons nya 

film. 

När kommer nästa film då? 

– Vi får se. 

Har du någonting på gång? 

– Ja, det har jag men jag måste få pusta ut lite 

grann. 

Mer konkret än så blir inte Roy. 

Jag går in och sätter mig i salongen och väntar 

på något som jag vet ska bli en unik konstnärlig 

upplevelse. 

fotnot: Den som vill veta mer om Roys tankar kring 

hans kommande film, kan läsa mer på DN kultur. 


Hallå malmöbor – flyr ni från Livet? 

NIC-mannekäng # 1 NIC-mannekäng # 2 

MANNEKÄNGINTERVJUARE: CAJSA CARRÉN FOTO: BABAK PAYANDEH 

– Nej, det tycker jag inte. 

LEVER DU VERKLIGEN DET LIV SOM DU SKULLE VILJA 

LEVA? 

– Ja. Jag lever det liv jag vill. 

HUR LYCKAS DU MED DET? VAD ÄR DET SOM GÖR 

LIVET VÄRT ATT LEVA? 

– Det gäller att ta emot livet och se möjligheterna. 

Idag har jag varit förlovad i åtta år med min 

underbara älskling Katarina Maserak. Tillsammans 

försöker vi vara sparsamma mot naturen, bland 

annat genom att inte ha bil. Istället handlar vi i 

närheten av där vi bor, vilket i och för sig inte är 

så svårt eftersom det ligger fyra livsmedelsjättar 

alldeles i närheten! 

– Strategispel är ett bra sätt att umgås med kamrater 

på; att få blanda tur och skicklighet i spel utan 

att förlora pengar. 

HAR DU NÅGRA FLER IDÉER KRING HUR MAN KAN 

LEVA LIVET? 

– Genom att sopsortera känner vi oss mindre 

skyldiga när vi flyger, till exempel. Jag är också 

oerhört tacksam över att slippa ta lån. Jag önskar 

att folk kunde stressa mindre och inte fastna i 

lånefällan. För att hjälpa till att utjämna skillnader 

köper jag de hemlösas tidning Aluma och donerar 

pengar till Stadsmissionen, Cancerfonden, SOS 

Barnbyar och till en organisation som heter Dog 

Rescue. Den kom jag i kontakt med när jag bodde 

i USA, men då var jag mindre medveten än jag är 

idag. 

Bengt Sjödin, 29 

Mannekäng kommer från nederländskans 

”manneken”, ”provdocka”, ”modedocka”. 

Det var ursprungligen en benämning på de 

små modedockor i trä som skickades mellan 

de europeiska hoven, iklädda senaste mode 

så att skräddarna och sömmerskorna skalenligt 

fick studera nya skärningar. De förekom första 

gången 1397. Mannekäng kan även syfta på 

den docka, byst, som man provar kläder på. 

Den förekom första gången cirka 1750. 

1849 började man att göra industri av skyltdockor 

i full skala, från början en idealiserad typ, från 

1940-talet med ett mera personligt utseende. 

Mannekäng kan även syfta på personer, i 

huvudsak kvinnor, som visar kläder. Levande 

mannekänger, ”modeller”, användes för första 

gången 1830. 

– Nej, jag flyr inte livet, jag är ju mitt uppe i det! 

HUR LYCKAS DU MED DET? VAD ÄR DET SOM 

GÖR LIVET VÄRT ATT LEVA? 

– Jag arbetar som skolsköterska på ett vikariat 

i Lund, och jobbet är viktigt för livskvaliteten. 

Jag vill arbeta så länge jag är frisk, så det är ju 

lite oroligt. 

HAR DU NÅGRA FLER IDÉER KRING HUR MAN 

KAN LEVA LIVET? 

– Jag har varit gift med Roland i nästan 30 år 

och vi gör allt vi kan för att hålla oss unga. Till 

det bidrar våra tre döttrar, 28, 26 och 18 år 

gamla. Den yngsta går i gymnasiet och bor 

kvar hemma; det tycker jag känns bra. 

– Jag läser skönlitteratur och deckare på fritiden 

men deltar inte i något föreningsliv. 

Jag hade en arbetskamrat som var mycket 

aktiv i Amnesty. Hon berättade mycket intressant. 

Genom henne har jag fått en annan 

bild – hur svårt och jobbigt det är för många 

i världen. Jag beundrar verkligen dem som 

engarerar sig. 

Sida NIC 20 Magasin WAS Nic #1 , 2007 HERE NIC Sida WAS 21 Magasin HERE 

Nic #1 , 2007 

Christina Säll, 60

Ett memento mori är inom konsten en bild menad att tjäna som en påminnelse om döden. Uttrycket är 

latin, och betyder ungefär ”kom ihåg att du är dödlig”. Under renässansen och barocken blev uttrycket 

ett vanligt tema också inom lyriken. Parallellt utvecklades en annan stilriktning: memento vivere, 

”minns livet”, med fokus på livet istället för på döden. KÄLLA: WIKIPEDIA.SE 

Det var långlördag i den 

stora staden och klockan 

var lite över två. Vi var 

ute och gick, och allt var 

precis som det alltid är en sådan där 

vanlig dag. Ända tills vi kom hem. 

Plötsligt vitnade hennes ansikte. Pupillerna 

försvann under ögonlocken 

och kroppen hävde sig i kramper. 

En stund senare låg det 20 månader 

gamla livet på vårt köksgolv, utan att 

andas. Vi stod på knä bredvid och 

konstaterade för en oändlig sekund 

att allt var slut. 

Men döden gick sin iväg. Ambulanspersonalen 

berättade att sånt här kan 

hända små barn. 

Vi fick en andra chans; en möjlighet 

att inse vad som är det enda värdefulla, 

när allt kommer omkring. 

memento mori

E N R E SA I G I LLE LE J E 

Om sanningen ska fram, var det inte 

utan oro som jag anmälde mig till 

mitt livs första retreat, eller reträtt som 

det enda tillgripbara svenska ordet lyder. 

Jag skulle tillbringa två dygn i tystnad 

och i sysslolöshet. Hur skulle jag påverkas av 

att skala bort vardagens alla bestyr och allt tjatter 

och sorl i tillvaron? Vilka undangömda tankar och 

känslor skulle avskärmningen locka fram? 

Sankt Lukasstiftelsens refugium ligger fyra kilometer 

väster om tjuvfiskehamnen Gilleleje. 

Vi var nitton som hade anmält oss; vi som var 

yngst var runt trettio, de flesta andra såg ut att 

med god marginal ha lämnat föräldraskapets plikter 

bakom sig. Bland oss fanns kvinnor i färgglada 

ponchos och fotriktiga skor, en hel del orakade 

män, ett par i fjällrävenmundering samt en enda 

herre i struken skjorta. Sju män och tolv kvinnor. 

Refugiet – ”tillflyktsort” på latin – drivs av danska 

diakonissor. Den gamla strandvillan var från 

början ett semesterhem för personalen på Lukasstiftelsen, 

men sedan 1988 anordnas här retreater 

och hvileferie för allmänheten. 

Våra rum är enkla och har få möbler. Det finns 

gott om läslampor: en vid den hårda smala bädden, 

en vid det lilla skrivbordet och en mitt i rummet 

bredvid fåtöljen. En bibel, en psalmbok, en 

van Gogh-affisch och en väckarklocka är vad som 

i övrigt finns. 

Snart samlas vi i refugiets kyrkorum. Det småpratas 

förväntansfullt. 

Vi får lite praktisk information: om någon 

verkligen behöver ringa så måste det ske utanför 

området. Om någon inte skulle ”klara av” att vara 

tyst så är det okej att ta någon av ledarna under 

armen och gå iväg och prata. 

– Det kan komma upp saker under tystnaden 

som man måste få sätta ord på, säger Marie Ber- 

néli från Möllevången-Sofielunds församling. 

– Nu läser vi en bön tillsammans. När den 

slutar går vi allesammans in i tystnaden... 

Någon minut senare. 

En stolsrygg knakar till. Jag tittar mig omkring. 

Undrar när man får resa sig och vad man då ska 

hitta på. 

Vi sitter i en liten ljus sexkantig kyrkobyggnad. 

På dörren sitter en kollektbössa av hamrat järn. Väggarna 

tycks solida – konstigt att man ändå hör havet 

ända hit. Det är säkert flera hundra meter dit. 

Plötsligt är det som att orden ställer sig på kö 

i munnen. Bäst att resa sig och gå – för det får 

man väl nu? 

Det är kvällning och några har samlats i sällskapsrummet 

som gör skäl för sitt namn: Udsigten. Havet 

ligger alldeles nedanför. Det känns lite konstigt 

att vara nära andra när man inte får prata. 

Jag går ut och tar mig ner till vattnet genom 

ett skogsparti. Det är stjärnklart, iskallt och nästan 

fullmåne. Jag bokstavligen slås av den där sällsamma 

känslan att å ena sidan vara en del av någonting 

oändligt stort och tidlöst, och å andra 

sidan vara fullständigt obetydlig och förgänglig – 

ja, som en droppe i det hav jag betraktar. 

Frukost dagen därpå. 

Somliga möter ens blick med ett litet leende, 

andra tittar upp i taket eller ner i golvet. Folk fingrar 

på porslinet. Det är inte alldeles lätt att behålla 

fokus. Andras tankar krockar liksom in i mina. 

Frukostbuffen är ljuvlig på danskt manér men 

jag pilar snart in på mitt rum. 

Vid tiotiden bryts tystnaden tillfälligt av en föreläsning 

som jag valt att gå på. 

Enneagrammet är ett av människans äldsta 

redskap för självkännedom, får vi berättat för oss. 

Det är en psykologisk modell som påstås kunna 

peka ut våra (ofta bedrägliga) självbilder. Läran 

används både inom islam och kristendom, och 

inte sällan i nyandliga kretsar. 

– Vi kämpar alla med samma saker, fast vi 

gör det på olika sätt, säger Marie Bernéli. För 

mig skar enneagrammet genom alla mina försvar 

och hjälpte mig att förstå mig själv och hur 

jag kan förändra mina fastlåsta perspektiv. 

Enneagrammet ska fungera oavsett man har 

en tro eller inte. 

– Frågan är inte om vi kan se Gud eller inte, 

om vi har en religiös tro eller ej, utan om vi är 

beredda att verkligen se in i oss själva. 

Enligt enneagrammets typologi är jag en 

Woody Allen-personlighet. Förvisso älskar jag 

hans filmer, men jag känner mig ändå inte helt 

smickrad över upplysningen. 

Vid lunch känns det inte längre konstigt att sitta 

ansikte mot ansikte med en främling i total tystnad. 

Då och då fastnar min blick på en punkt i 

fjärran och dröjer sig kvar utan anledning. Tiden 

Retreat eller bara reträtt?

”Skulle tystanden 

kunna fungera för 

själen, som fastan 

gör för kroppen; sker 

det en rensning som 

förtydligar våra upplevelser 

och förhöjer 

våra känslor?” 

försvinner in i små svarta hål. Det är en behaglig 

känsla att försvinna bort. 

Så vaknar jag till av ljudet när folk äter: bestick 

skär i porslinet, stolar repar mot golvet. Jag får för 

mig att maten har fått en förhöjd smak, som att 

någon har dragit i Photoshops mättnadsverktyg: 

laxen smakar verkligen Lax, ärtskidorna smakar 

Ärtskidor och potatisen Potatis. Distinkta smaker. 

Skulle tystanden kunna fungera för själen så 

som fastan gör för kroppen – sker det en rensning 

som förtydligar våra upplevelser och förhöjer 

våra känslor? 

Det är eftermiddag och jag ligger på sängen och 

tittar på en inglasad van Gogh affisch: Café du 

Nuit, är titeln. Hur kan någon (konstnären) förmedla 

så mycket mening med en vardaglig skymning 

över en oansenlig trottoarservering? 

Vet inte, men han har än en gång slagit an en 

ton som ringer i mig. 

Tar fram en bok som jag haft med: ”Hur kommer 

det sig att det ur en omfamning för några månader 

sedan växer fram ett barn, en levande person 

med allvarliga ögon?” 

Wikströms Långsamhetens lov känns extremt 

klyschig att läsa på en retreat, men hyllningarna 

till långsamheten berör. 

Provar så en timmes ”kristen djupmeditation”. 

Det är mycket behagligt men jag lyckas inte 

denna gång att ta mig ur min hjärnas våld. Tanke 

efter tanke pockar på min uppmärksamhet. De 

vägrar bli noterade och frisläppta, så som metoden 

föreskriver, tankarna tycks snarare vilja bli 

uppföljda. Vad betyder det? 

Ibland kräver Friheten så lite. 

Jag joggar längs Smidstrup Strand. Det är ingen 

vykortsstrand, utan en karg och ogästvänlig stenåker 

– farlig för joggande vrister – men så vacker! 

Stora bollar av havsskum rullar framför mina fötter. 

Himlen är orangerosa, havet svart-vitt. 

Trots styv motvind känner jag mig lätt och 

stark. 

Det är kväll och några av oss har dröjt kvar i Udsigten. 

Ut ser man inget alls, bara hör hur havet 

dånar. En man tittar ändå ut genom fönstret. En 

kvinna sitter och skriver. 

Nu har min oro över att vara tyst bland andra 

tysta förbytts till lättnad. Jag känner ungefär som 

jag brukar göra när jag åker tåg och har många 

timmar kvar till ankomst och inget bagage att hålla 

reda på. Jag kan lättare vara den jag är. Vilken 

rikedom. 

Tystnaden tar musten ur mig. Klockan är 21.04 

och jag ligger redan i min säng. 

I Wikström läser jag om faran med att städa 

undan döden och dess traditioner: ”Detta har 

gjort att den oro som tidigare ’dränerades’ via religiösa 

riter nu har släppts loss och flyter omkring 

i samhället.” 

Kanske är det i riternas ställe som populärkulturens 

ikoner dyker upp för att strö socker i vår 

ångest. Så kan man kanske förklara fenomen som 

Paris Hilton och Britney Spears. 

07.44 – stiger upp till den sista dagen. 

Jag börjar gilla det här – att få slippa kompromissa 

med den jag är. Vem jag nu är. 

Det snöar utanför mitt fönster och jag undrar 

hur man vet att ens strävan efter självkännedom 

leder mot utsatt mål. Kan man känna sanningen 

även om det är besvärligt att höra den – vad 


som är genuint även om det inte överensstämmer 

med ens självbild? När är introspektionen uppbygglig 

och när är den en flykt? 

Jag väljer att få 20 minuters massage, det ingår i 

retreaten. Massösen drar en stor sugpropp över 

ryggen. ”Koppning” påstås göra att kroppens eget 

antibiotika frigörs. När jag kommer ut är marken 

alldeles vit av snö och det är glashalt. Jag känner 

mig urlakad, men tillfreds. 

Lunch sista dagen. Jag är tung i kroppen, avtrubbad 

och samtidigt ändå alert. 

Andras närvaro stör mig inte ett dugg. Jag fäs- 

ter stor uppmärksamhet vid små ting: spindeln på 

väggen, ostens mögliga kant, servettens struktur, 

den lilla pluppen som ligger och flyter i tillbringaren 

med äppeljuice. 

Vi erbjuds ytterligare en meditation. Men jag 

vill inte mer. 

Beslutar mig för att tillbringa de sista tysta timmarna 

i rummet med havsutsikt. 

På ett bord ligger några böcker med allvarliga 

titlar: Inre vandring, Samtal om Gud, Själens fågel, 

Lärobok för trasiga själar. 

Plockar upp en på måfå, W Stinissen heter författaren: 

”Det är viktigt att leva rätt, för att också 

kunna dö rätt. För att göra det måste man dö från 

sig själv medan man lever: släppa taget, let go.” 

Noterar sedan något underligt: så länge penna 

och block ligger på bordet framför mig, så dyker 

nya tankar ständigt upp. Jag reser mig efter block- 

et och pennan, skriver ner vad jag tänkt och lägger 

sedan tillbaka blocket – allt i en långsamt upprepande 

dans. Men sitter jag beredd med pennan 

i hand, så kommer inga tankar alls. 

Slänger ytterligare ett öga i Stinissen: ”Till fullo 

lever man bara om man låter livet gå sin egen väg”. 

Klockan är halv två och det är en timme kvar av 

tystnaden. Någonting har börjat hända inom 

mig; jag vill ha ett tyst dygn till – minst. I Indien 

finns retreater på upp emot två veckor, det hade 

varit något. 

Så känner jag mig plötsligt lite tvekande inför 

retreatens egenvärde och det faktum att jag nästan 

kände ett beroende. Utmaningen måste ligga 

i att gå stärkt ur tystnaden och in i vardagens bestyr 

och ansvarstagande som en helare människa. 

Däri ligger den verkliga utmaningen. 

30 minuter kvar av tystnaden. Ska jag gå ner till 

havet igen? 

Jag hinner. Och utan kamera denna gång. 

Nu är det bara jag, havet och himlen. 

TEXT OCH FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT 

EN KORTARE VERSION HAR TIDIGARE PUBLICERATS I SÖDRA INNERSTADENS STADSDELSTIDNING

Hallå malmöbor – flyr ni från Livet? 


NIC-mannekäng # 3 NIC-mannekäng # 4 

– Jag lever absolut det liv jag vill. 

LEVER DU VERKLIGEN DET LIV SOM DU SKULLE VILJA 

LEVA? 

– Jag gör och unnar mig allt jag vill och känner 

för. 

– Jag reser mycket med min käre sambo och 

myser med vänner. Vi var i Thailand två gånger i 

våras och åker till USA nästa år. Där bor vi gratis i 

hans föräldrars hus i Florida! 


LEVA LIVET? 

–Jag är utbildad frisör och egenföretagare sedan 

ett år – mitt stora intresse är mitt jobb; friheten 

i en vanlig arbetsdag och att vara min egen 

chef. Jag hyr en stol på Nobelvägen, och har 

uppenbarligen ett gott rykte genom mun-tillmun-metoden 

och via nätet. 

– Annars är fritidsintresset shopping och det är av 

absolut allt, men speciellt skor. Jag köper också 

varje nummer av Aluma och skänker pengar till 

Barncancerfonden. Det har min familj alltid gjort. 

Emma Andersson och hennes sambo har nyligen 

flyttat till Möllan. 

– Så vi planerar att delta i Möllevångsfestivalen 

nästa år. Det verkar kul! 

Emma Andersson, 21 

– Nej, jag flyr inte livet, tvärtom. Det är trevligt 

att ha egen tid och få ligga kvar lite i sängen på 

morgonen. 



– Jag har varit fackligt och politiskt engagerad 

metallarbetare, och har fru och fyra barn. Nu är 

jag en aktiv pensionär – ordförande i bostadsrättsföreningen, 

kassör i PRO, ledare i Unga Örnar 

och Bunkeflostrands IF bland annat. 

– Mitt engagemang grundlades i scouterna i 

unga år. Jag var patrulledare i KFUM Sorgenfri 

och kände att jag var framåt och inte rädd för att 

ta initiativ. 


LEVA LIVET? 

– Det man gör på sin fritid ska aldrig vara ett 

tvång, det värsta som finns är att stressa sig 

genom livet. Jag har alltid varit fullt frisk och 

aldrig besökt läkare förutom vid hälsokontroller. 

Jag tror att det är generna som styr; min mamma 

var också mycket frisk. Och så har jag alltid varit 

restriktiv med alkohol, jag dricker hellre mjölk, 

det är gott. 

– Jag är också medlem i Amnesty och fadder för 

en by i Afrika hos SOS Banbyar. Det har jag ju sett 

på TV, hur illa det är för barnen där. 

Sida NIC 30 Magasin WAS Nic #1 , 2007 HERE NIC Sida WAS 31 Magasin HERE 

Nic #1 , 2007 

Alf Granholm, 68

Hur revolterar 

man mot en 

oförlöst revoltör? 

Då var det dags att ”vabba” igen. 

För den som själv inte är småbarnsförälder, 

eller tvingats umgås 

med en sådan, betyder vab 

att man är hemma på grund av vård av 

(sjukt) barn. 

Men nu till saken. 

De flesta föräldrar vet att en heldag i 

hemmet med en vetgirig, understimulerad 

och därtill sjuk unge är en svår mental prövning. 

Man går hellre ut på stan. Kan man av 

någon anledning inte vara ute, går jag och 

många med mig till stadsbiblioteket. 

Här på barnavdelningen kan man på 

nära håll iaktta ett fenomen som förbryllar 

mig: sjuttiotalisterna som börjat få barn. 

HON beskrivs ibland som latte-mamman, 

men nu när caffè latten dricks av kreti och 

pleti är den ingen effektiv identitetsmarkör. 

HAN har tidigare närmast varit inkognito. 

Malmös vanligaste storstadsmammatyp 

född 1970-någonting är egentligen två olika 

typer. Antingen är hon bohème-chic eller så 

är hon affärskvinnosmart. 

Den första typen hänger helst med alla 

sina barnvagnsväninnor på café Element 

och handlar alla sina och barnets kläder i 

Köpenhamn eller på Davidshalls torg. 

Den andra typen älskar stuprörsjeans 

och trippar gärna runt i knälånga stövlar 

med mycket smala klackar, och hon bär 

stora fyrkantiga solglasögon oavsett väder. 

Båda är coola på sitt sätt. 

Malmöpappan av idag förekommer i huvudsak 

i en typ: den trötte. Inte trött som att 

han vill gå och sova, nej, han är trött på det 

sätt man blir när man går och tänker: ”Vad 

gör jag här? Hur ska jag kunna vara en reko 

farsa och ändå lite småmacho? Bäst att se 

blasé ut så att ingen märker att jag egentligen 

är ganska uttråkad”. 

Pappan av idag är förvisso riktigt gullig 

mot sitt barn, men han ser ofta lite malplacerad 

ut. Som om frun hade utkommenderat 

honom för att få en stunds vila. 

Från griffeltavlan inne på barnavdelningen 

ropar plötsligt min dotter på min uppmärksamhet 

– huh, jag har väl inte sett trött och 

vilsekommen ut!? 


Hon tampas om kritorna med en flicka i 

treårsåldern. Mamman, en ”bohème chic”, 

har handlat dottern en svindyr Katvig-stass. 

Flickan har också fått en avancerad liten frisyr, 

inte olik mammans. 

Mamman seglar för övrigt fram och tillbaka 

mellan griffeltavlan och sitt medhavda 

livsstilsmagasin. Hon är väldigt gullig mot 

sitt barn, och det ser ut som om hon gärna 

vill att alla runt omkring henne ska se det. 

Flickans pappa är fysiskt närvarande. 

Han sitter ihopsjunken på golvet och bläddrar 

förstrött i ett skejtmagasin. Han har rätt 

sneakers, den rätta army-jackan och kepsen 

på sned. Han är mån om sin framtoning 

men inte till den grad att han skulle kunna 

beskyllas för att vara det. 

Han pratar med sin dotter: Hey, Nova. 

Kolla, häftigt va... 

Nova ser frågande ut. Samtidigt glider 

coola mamman fram och lägger sin arm 

runt pappan och pussar honom stolt på 

kind. Paret ser i den sekunden ut som hämtat 

ur en reklamtrailer menad att hotta upp 

bilden av den senaste Volvon eller någon 

annan produkt som dras med en ohipp 

stämpel. 

Kanske är det bara jag som är fördomsfull, 

men varför all denna självmedvetenhet? 

Varför så mycket attityd och jargong? Varför 

specialnamn, modekläder och svåra frisyrer 

på era barn? 

Det tycks ha blivit politiskt korrekt att vara 

cool och tjenis med sitt barn – och gammalmodigt 

att ta barnet och sin föräldraroll på 

allvar. 

Jag undrar hur det blir den dag då de 

coola mammornas och de trötta pappornas 

barn genomskådar rollspelet; dagen då 

”Nova” och hennes vänner plötsligt förstår 

att deras föräldrar gör allt de kan för att inte 

verka vuxna. Dagen då barnen kanske inser 

att de behandlats som accessoarer. 

Hur soft kommer det att kännas? 

Och sett ur ett längre perspektiv: hur ter 

sig den nödvändiga ungdomsrevolten mot 

föräldrar som själva aldrig slutat revoltera? 

HENRIK EKLUNDH PAGLERT, SJUTTIOTALIST- 

FÖRÄLDER, PÅ GÅNG MED NUMMER TVÅ 

Han har ingenting med krönikan här bredvid att 

göra, men ska man revoltera är det nog lika bra 

att göra det ordentligt – som mannen på bilden. 

Med risk för att slå in öppna dörrar var Ernesto 

Rafael Guevara de la Serna en argentinskfödd 

läkare, polis, politiker, gerillaledare och just 

revolutionär (en marxistisk sådan). 

Han samarbetade med Fidel Castro, och hans 

smeknamn betyder ungefär ”kompis Guevara”. 

”Your children are not your children. 

They are the sons and daughters of Life’s 

longing for itself. 

They come through you but not from you, 

And though they are with you, yet they 

belong not to you. 

You may give them your love but not your 

thoughts. 

For they have their own thoughts. 

You may house their bodies but not their 

souls, 

For their souls dwell in the house of tomorrow, 

which you cannot visit, not even in 

your dreams. 

You may strive to be like them, but seek 

not to make them like you.” 

KHALIL GIBRAN, THE PROPHET (1923)

De valde döden 

för att slippa 

förlora sina liv 

FOTO: HELEN JOHANSSON OCH STEFAN KARLSSON


”Vad hjälper det en människa om hon vinner 

hela världen men förlorar sin själ?” 

KÄLLA: MARKUS 8:36 

Katolska kyrkan intog under inkvisitionen katarernas stothet – borgen Montségur. 

Den 16 mars 1244 valde över 200 katarer, både 

kvinnor och män, att brännas på bål framför att 

avsäga sig sin tro. 


Hur kommer det sig att det i tider då livet 

bokstavligen stod på spel, fanns människor 

som ändå vågade ta ställning? 


Katarerna 

Katarer kallades anhängarna av en kristen rörelse 

som var verksam framförallt i Sydfrankrike och 

Italien på 1100–1300-talen. 

De tolkade bibeln annorlunda än katolska kyrkan 

och erkände inte heller deras sakrament, som till 

exempel nattvarden och dopet. 

Katarernas stigande popularitet gjorde att katolska 

kyrkan såg dem som sin stora fiende. Genom 

inkvisitionen förföljde man katarerna på de mest 

bestialiska sätt. I början på 1300-talet hade katolska 

kyrkan så gott som utrotat katarismen. 

FOTNOT: Enligt Wikipedia kommer ordet katarer av 

det gekiska ordet katharos, ”ren” eller katharsis, 

”rening”. Uttrycket katarer användes tidigt om 

avfällingar från bland annat katolicismen. I tyskan 

kom ordet att beteckna avfällingar från varje ortodox 

kyrka, och från plattyskans ketter (högtyskans 

ketzer) härleder sig det svenska ordet ”kättare”. 

Michel Roquebert ifrågasätter detta och 

menar att ordet snarare härrör från latinets catus, 

som betyder katt, eftersom katten ansågs stå i förbindelse 

med djävulen. Ordet ”katar” användes 

aldrig av dem själva, utan användes av fienderna 

som ett nedsättande ord. 

KÄLLA: WIKIPEDIA, 

CATHAR RELIGION: MICHEL ROQUEBERT, NATIONALENCYKLOPEDIN 



Ode till 

torson 

Varför stack den er i ögonen, som om den skulle ha velat er något ont? 

Ni sade att den övervakade er, såg ner och trampade på er. Men jag tror det var ni som övervakade 

den. Kontrollerade att den inte blev för hög, för smal, för skruvad, för kompromisslös – för mycket särling. 

Hellre hundratals lagom fyrkantiga radhus i Bunkeflo än en osvensk uppstickare i centrum. 

Torso, du klyver malmöhimlen och får hamnen att se ut som ett lilleputtland byggt av ikeakulisser. Du 

reser dig med pondus och elegans. Nu, när engelska The Guardian, italienska Meridiani och franska 

Marie Claire skrivit hyllningsord om Malmö med sitt torn, och när turisterna blir allt fler, då ändrar många 

sin uppfattning. 

Men torn, låt dig inte heller nu beröras. Låt detta inställsamma smicker rinna av dig på samma sätt som 

människors klagan tidigare gjorde. 

”Ode” – högstämd lyrisk dikt. Hyllningsdikt. 

KÄLLA: WIKIPEDIA 

”Du kan bara 

vara dig själv, 

det enda sättet 

att gå vidare 

är genom 

insikter.” 

TEXT: HENRIK EKLUNDH PAGLERT FOTO: STEFAN KARLSSON 


Bloggar 

NIC diggar 

LATINBLOGGEN 

”En doktorand i latin nojar över sin bristande disciplin, hyllar 

latinets skönhet och älskar det klassiska.” 

”Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra, att ägna sig åt att läsa och 

skriva, och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och 

skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för 

de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefodra dem till vår eftervärld, 

komma ihåg våra föregångares namn hur okända de än må vara och hur de än fallit i 

glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn höljda i 

ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna, kort sagt genom 

att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa 

dem den tacksamhet som, hur otillräcklig den än må vara, tillkommer 

dem” ~ Petrarca 

http://latinblogg.blogspot.com/ 


Och här är några till: 

http://marcusbirro.se/bloggen/ (känslor på riktigt) 

http://ayaanhirsiali.web-log.nl/ ( i opposition på riktigt) 

http://airlinemeals.net/ (ingen blogg, men fascinerande i sin meningslöshet) 

http://www.perezhilton.com/ (vi skäms, men kul) 

http://gofugyourself.typepad.com/ (vi skäms igen) 

http://www.davidreport.com/blog/ (mannen som öppnade 

David Design pratar initierat om form och innehåll) 

http://play.blogger.com/ (bilder, bilder, bilder – slumpat från 

bloggosfären) 

http://csripraktiken.blogspot.com/ (om hur företag kan bidra 

med ett mer hållbart samhälle) 

PS. Detta var bara ett oplanerat höftskott rätt ut i den gigantiska 

bloggosfären, och NIC skriver naturligtvis inte under alla de åsikter 

som florerar på dessa bloggar. Men de väcker värdefulla tankar, tycker vi. 

STUCK IN CUSTOMS – 

unique photography for 

unique people 

”In a Nutshell: Most people 

find me odd, and others 

have trouble finding me at 

all. I’m often busy doing something 

terribly important, 

but it seems hardly important 

to the other person 

once they have found me 

and asked me what the hell 

I am doing” 

Name: Trey Ratcliff 

Gender: Male (actually, the word should be 

sex, not gender, as gender refers to writing. 

This is a pet peeve of mine.) 

Occupation: Dad and CEO of John Galt 

Games 

Primary Language: English 

Place of Residence: Austin, Texas 

Sign, although I’m not into this form of 

mysticism: Cancer 

High School: Jesuit Dallas 

University: Southern Methodist University 

(Computer Science and Math) 

Email: tratcliff at gmail.com 

Skype (preferred): treyratcliff 

MSN: treyratcliff@hotmail.com 

Yahoo: treyratcliff 

XBox Live: AynRandRules my XBox Gamer 

Profile - I Am a Nerd - Dig It 

Social Networks: 

Flickr (my favorite, of course): http://www. 

flickr.com/photos/stuckincustoms 

Facebook (for which I feel too old): ID: 

502475833 

MySpace (so ugly my design sense recoils): 

http://www.myspace.com/treyratcliff 

http://stuckincustoms. 

com/ 

Same same but different 

Med backpackerbibeln South-East Asia on a 

Shoestring i handen och hela världen framför 

våra fötter... 

Året var 1993, och Malaysia hade ännu inte 

blivit en asiatisk motsvarighet till kanarieholmarna. 

Men det var vi för upptagna för 

att uppskatta – vi var unga, vackra och 

starka, och framför allt ute på det stora 

ryggsäcksäventyret. 

Jag tror det var i kolonialsmältdegeln 

Melaka, som vi bodde på ett hostel 

som stoltserade med ett gemensamt 

toalettutrymme för alla gäster. Där 

fanns tre duschkranar bredvid 

varandra och en stor tydlig bruksanvisning 

på väggen. 

Fortfarande idag undrar jag 

om denna bruksanvisning var 

på allvar. 


Installation, Aldrig inom ramen, på Södra Skolgatan 30. 

Utanförkonst mot utanförskap 


Plötsligt är det bara där – ett fotografi av en 

skärrad polis, noggrant fastsatt på en trottoarsten. 

Överraskningseffekten är uppnådd och därmed har 

Erik och hans kompanjoner uppnått en del av sin 

avsikt med gatukonstprojektet Malmö streets project. 

TEXT OCH BILD: JESPER BLOMQVIST 

För något år sedan började fotografier 

på trottoaren, mystiska krokar på husväggar 

och skrivna budskap på gator och 

skyltar dyka upp i staden. En sorts konst 

för den förbipasserande, avsedd att överraska, 

utsmycka och få oss att tänka till. 

Bakom överraskningarna finns en löst sammanhållen 

grupp som kallar sig Malmö streets 

project. 

Erik flyttade ner till Malmö för ett par år sedan 

från en mellansvensk stad. 

– Jag började tillsammans med kompisar 

med ad busting och politiska affischer. Vi ändrade 

budskapet på reklamaffischer som vi retade 

oss på. Vi kunde sitta uppe hela natten och arbeta 

och välja ut någon reklamkampanj som vi 

tyckte behövde ändras lite, säger Erik. 

Väl i Malmö fortsatte konstprojekten. 

– Här nere träffade jag andra personer med 

andra idéer och med andra kunskaper. Det första 

vi gjorde här var att ändra budskapet på Folkpartiets 

uppmärksammade affischkampanj där 

det stod ”Tror du 13-åringen framför dig har 

en kniv i fickan?”. Vi tryckte upp egna affischer 

där vi skrev ”Tror du att Lars Leijonborg har en 

kniv i fickan?”. Vår kampanj uppmärksammades 

bland annat i tidningen Metro och radions P3. 

Men numera gör vi oftast lite mer subtil konst. 

Den subtila konsten som Malmö streets 

project skapar består bland annat i en trasig tallrik 

i mosaikutförande på Möllevångstorget, fastklistrade 

fotografier på trottoarerna, installationer, 

tillbyggnader och schablonmålningar. Men 

man måste vara lite uppmärksam för att upptäcka 

den överraskande konsten. 

– Det är en viktig del av vårt arbete att 


Fotografi av väggtryck från Berlin på stenplatta, Kristianstadsgatan 41. 

Vem äger staden? 

Vem har rätt till staden? Alla eller bara ett fåtal? 

Det kan man fråga sig. Kolbjörn Guwallius 

har gjort just det i form av en film, en film där 

flera kända gatukonstnärer medverkar, bland 

andra Erik från Malmö. 

Kolbjörns bärande tes är att rätten till staden 

handlar om pengar. Det märker alla de gatukonstnärer 

som testar gränserna för sin uttrycksform, 

menar han. 

”När jag läser om nolltolerans och klottersanering 

undrar jag om inte många människor 

där uppe har ett väldigt stort kontrollbehov”, 

säger Kolbjörn i en intervju på sajten Street Art 

Stockholm. ”Inget får vara oplanerat. Allt ska 

vara rent och snyggt. Du får inte uppföra en 

målning på en betongvägg, men du kan smälla 

upp anorektiska tjejer på reklamtavlor över hela 

staden. Du kan till och med ’skriva under’ och 

ändå komma undan. De som medverkar i filmen 

ifrågasätter saker som är fundamentala i vår kultur; 

vem har bestämt att man kan äga en vägg?” 

Gatukonstnärerna har varit måna om att ta 

reda på varför Kolbjörn gör filmen. De som ställt 

upp har själva ringt och meddelat när det varit 

okej för Kolbjörn att följa dem. 

Filmen är gjord under de flesta tiderna på 

dygnet och är filmad med en DV-kamera. Ibland 

har man använt en mer diskret kamera, som vid 

inspelning på bussar. 

Filmen sägs visa på en skillnad mellan gatukonstnärerna 

i Stockholm och Malmö. I Malmö 

är man mer nyfiken på den nya konsten, medan 

man i Stockholm kör en hårdare linje. 

Filmen ska ha premiär i början av 2008. 

Mer om Kolbjörn Guwallius: http://kooli.net/ 

Hundkrok ”Karin”, Nobelvägen. 

Text på vägskylt, ingången till Folkets park, Falsterbogatan. 

chockera. Vanlig konst finner man på gallerier, 

museer och på vernissager och man blir kanske 

inte så överraskad eftersom man väntar sig 

konst där. Från vår konst kan man inte värja 

sig. Man blir övermannad, säger Erik. 

Men det är inte alltid enkelt att skapa konst 

på gatan. 

– Det finns nackdelar och svårigheter också. 

Vi tillverkar själva konsten i en verkstad 

som vi har. Förberedelserna kan ta lång tid men 

själva uppsättningen måste gå snabbt så att vi 

inte blir störda. Vi kan inte kan göra tidskrävande 

saker på plats. 

– En gång på natten skrev jag på en vägg 

med krita. Plötsligt slog en blomkruka ner alldeles 

bredvid mig på trottoaren. Jag förstod 

först inte riktigt vad det var men när det small 

igen insåg jag att någon försökte träffa mig. När 

jag såg upp mot huset så upptäckte jag en gubbe 

på andra våningen som gormade åt mig. Han 

trodde nog att jag skulle lägga benen på ryggen 

men han blev rätt förvånad när jag stod kvar. 

Jag blev minst lika förbannad som han var och 

bad honom dessutom ringa till polisen för att 


Schablontryck, Falsterbogatan 22. Ramen saknas. 

Läs mer om denna uppmärksammade 

torso i intervjun med 

Mats Lieberg, sidan 53. 


reda ut vem som gjort sig skyldig till brott, men 

det vägrade han. Plötsligt kom en polisbil förbi 

som jag hejdade. Jag tänkte att jag struntar i 

eventuella böter för klotter, jag var ju utsatt för 

nästan mordförsök! Gubben hade ju nästan 

haft ihjäl mig, och jag hade bara 

skrivit med krita på en ful 

vägg! Polisen talade med 

oss båda men lade sedan 

ner fallet. 

– Jag har begärt ut rättshandlingarna 

och ska på något 

sätt använda dem i min 

konst. En annan gång hade vi satt 

ut jättefina bänkar på Möllevångstorget 

som både blev anmälda av en 

medborgare och senare stulna, trots att 

vi kedjat fast dem. Någon hade varit där 

med bultsax. Vi kollade med Malmö stad, 

men det var inte de som tagit bänkarna. 

Men alla verkar gilla våra stenar med fotografi 

på. De har fått vara kvar. 

fotnot: Erik är aktuell i en nyutgiven bok om gatukonst 

i Sverige: Playground Sweden, Dokument 

förlag. 

www.malmostreetsproject.se 

(Denna text parallellpubliceras i Södra Innerstadens 

stadsdelstidning .) 

Fotografi av lövverk på stenunderlag, Falsterbogatan 28. 

Så skapas ett fotografi på 

gatsten: 

Ett fotografi väljs ut. 

Stenen som bilden skall tryckas 

på mäts. 

Bilden beskärs så att den blir 

något mindre än stenen. 

Bilden lamineras. 

Lamineringen klipps till så att 

den blir tät och inte släpper in 

fukt. 

Den utvalda stenen plockas 

hem och tvättas av. Den laminerade 

bilden limmas på. 

Ytan lackas tre gånger. 

Stenen, med bilden på, sätts 

tillbaka på trottoaren.

Arbetet med Stapelbäddsparken 

genomsyras av visionen om att skapa 

en ungdomspark med gatukulturen i 

centrum. Men vad är gatukultur egentligen? 

Hur kan man särskilja den från 

annan kultur? Hur ska man se på konflikten 

mellan samhällets företrädare och 

utövarna av gatukonst, en konflikt som 

i Stockholm trissats upp till ett krig? 

Magasin NIC har träffat Mats Lieberg, 

professor i urbansociologi, som utvärderat 

byggandet av Stapelbäddsparken. 

Strax utanför storstaden Malmö ligger 

den lilla byn Alnarp. I Alnarp håller 

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) till. 

Det är där jag har stämt träff med Mats 

Lieberg. Nu kan man ju fråga sig vad en professor 

i urbansociologi har på ett lantbruksuniversitet 

att göra. Det visar sig att han sysslar med frågor 

som rör landskapsplanering och där ingår även 

utformningen av det offentliga rummet i städer. 

Ett märkligt lugn svävar över den stora park- 

Hellre graffiti än 

Ljungbergs kalsonger 

anläggningen som även tycks sprida sig in i universitetslokalerna. 

Jag letar mig fram längs korridoren 

som kantas av undervisningrum med bandsågar 

och verktyg. Så småningom hittar jag rätt. 

Det finns många begrepp som har med staden att 

göra (urbankonst, urban design, gatukonst, gatukultur). 

Vad jag förstår så bygger de alla på tanken 

att staden för med sig sin speciella livsstil, design 

och konst. Stämmer det? 

– Det här har sociologer funderat över länge. 

Redan på 1920-talet kom en bok som hette Urbanism 

as a way of life. I Chicago i USA utvecklades 

olika gatu- och gängkulturer med bland annat 

kriminalitet. Ett tänkande växte fram hos sociologerna 

kring stadsliv och livsstilar. Man kom 

fram med biologiska teorier om att stadsmänniskan 

skulle bli en särskild sorts människa. För 

att stå ut med alla intryck och det intensiva tempot 

var människan tvungen att förändras. 

– Idag har vi inte ett sådant biologiskt 

sysnsätt, men att gatukonst har med livsstil och 

design och konst att göra, det tycker jag. Om 

det sedan skall förknippas med en speciell livsstil 

i staden, det är en svårare fråga. 

Vad är urbankonst, gatukonst och gatukultur? På 


vilket sätt skiljer sig urbankonst från annan konst? 

– Jag tycker urbankonst är spontankonst. Det 

är någonting som uppkommer spontant i det offentliga 

rummet, till skillnad från den etablerade 

konsten som jag vill beskriva som planerad 

eller förberedd. Urbankonst är ett bildskapande 

utanför de formella och institutionella ramarna. 

Det finns ett illegalt drag som jag tror är väsentligt 

i den kreativa processen, eftersom den i väldigt 

hög grad utövas av unga. 

– Urbankonst är en visuell gestaltningsform 

i det offentliga rummet. Men det är också en 

kreativ praktik. Det är en process med syftet 

att å ena sidan provocera men också att medverka 

till att försköna staden. Jag tror att båda 

dessa sidor är viktiga. Sedan kan man se urbankonst 

som en viktig del av det visuella flöde 

som finns i staden, då menar jag reklam och 

alla andra visuella intryck som finns. Där kommer 

gatukonsten in som ett alternativ. 

I Ungdomar utvecklar det offentliga rummet (den 

rapport om Stapelbäddsparken som Mats Lieberg 

är medförfattare till) nämns att ”stadsliv förknippas 

idag gärna med ungdom och ett intensivt 

folkliv”. Har inte ungdomar alltid tagit det offent- 

liga rummet i besittning? Om det är så, varför ska 

man då särskilt beakta ungdomar vid planering 

och anläggning av offentliga rum? 

– Jag tycker definitivt att man ska göra det. 

Det stämmer att ungdomar av olika skäl alltid 

befolkat det offentliga rummet, inte minst 

på grund av trångboddhet. Det var arbetarklassens 

unga män som fanns på gatan. Samhällets 

attityd var att få bort ungdomarna från gatan, 

den är farlig. En statlig utredning myntade 

uttrycket ”gatan – djävulens kindergarten”. Så 

kom de första hemgårdarna och så småningom 

ungdomsgårdar och fritidsgårdar. 

Handlade det om att man inte hade kontroll 

över ungdomarna? 

– Ja, den borgerliga medelklassen kände oro 

med alla dessa ungdomar på gatan. Det mönstret 

tycker jag vi kan se än idag. Det finns en 

rädsla hos vuxenvärlden när ungdomar samlas. 

Ungdomar har till skillnad från de små barnen 

inte någon företrädare. Man anlägger lekplatser 

för de små men tonåringar och ungdomar 

är mest i vägen och besvärliga. Av den anledningen 

är det viktigt att lyssna på dem, och eftersom 

det är de som i första hand befolkar det 

offentliga rummet. De laddar platser och rum 

med nya innebörder och gör på det sättet de offentliga 

rummen mycket mer mångtydiga. 

Vad krävs för att ungdomars inflytande över 

utformningen av det offentliga rummet ska öka? 

– Det första som krävs är att vuxna lyssnar 

på ungdomarna och tar dem på allvar. Man 

bör engagera dem tidigt i en process, som man 

har gjort i Stapelbäddsparken. Jag vill framhålla 

den som ett bra exempel även på så sätt att 

man i första fasen har gjort en skatepark för att 

sedan lämna nästa steg öppet. Just den här öppenheten 

är väldigt viktig. Det som sker nu och 

de erfarenheter man gör tror jag är avgörande 

för om man ska lyckas med fas två. 

Projektledningen har haft en vision om att Stapelbäddsparken 

ska vara en ungdomspark men 

samtidigt en mötesplats över generationsgränser. 

Om man designar en park för unga, kommer då 

medelålders eller äldre att söka sig dit? 

– Det är en bra fråga, men jag tror ju det definitivt. 

Då tänker jag på föräldrarna eftersom 

många av ungdomarna är i de yngre tonåren. 

Föräldrar och morföräldrar kommer att lockas 

dit. Det är en park som sedermera kommer att 

MATS LI E B E RG: K AM P E N O M D ET O F F E NTLI GA RU M M ET 

TEXT OCH FOTO: STEFAN KARLSSON 

omgärdas av bostäder, kontor och annan verksamhet. 

Jag hoppas det blir ett stråk som gör att 

det känns naturligt att röra sig i för vem som 

helst som är på väg genom området. 

Stapelbäddsparken är byggd med gatukulturen 

och skejtare i centrum. Stadsträdgårdsmästaren 

i Malmö, Gunnar Ericson, menar att man 

med Stapelbäddsparken vill ge det specifika ett 

uttryck, snarare än att satsa på det generella. Finns 

det inte en risk när man bygger en så specialiserad 

anläggning att den så småningom överges? 

– Den risken finns naturligtvis. Jag tror det 

är viktigt att våga göra det annorlunda. Risken 

är nog större att generella platser blir tömda. 

Vi har många parker som ingen besöker, titta 

bara på alla förortsparker som inte har något 

innehåll. Här finns ett innehåll och det provocerar 

kanske någon men det lockar andra. Det 

här diskuterade vi under planeringen, vad som 

skulle kunna hända om skateboard som ungdomskultur 

skulle dö ut. Det är fullt möjligt att 

konvertera den här anläggningen till något annat 

om det skulle behövas. 

Idag är gatukonst olaglig, med ett fåtal undantag. 

Urbankonstnärer tar sig rätten att förändra 



och lägga beslag på det offentliga rummet. Hur 

bör samhället förhålla sig till detta? Finns det något 

mellanting mellan ett totalt godkännande 

och nolltolerans? Kan man tänka sig att man godkänner 

vissa uttryck på vissa platser? 

– Det är intressant. Jag brukar tala om ungas 

frizoner, det vill säga sammanhang och platser 

som unga själva skapar. Ungas intentioner och 

handlingar begränsas av samhällets regler och 

normer. Å ena sidan begränsas det av vad som 

är förbjudet och å andra sidan av vad man pekar 

ut som tillåtet. Då menar jag att man kan se 

frizoner som någonting som ligger mellan vad 

som är förbjudet – vad vi får eller inte får – och 

det som är tillåtet – det som vi bör göra. 

– Det är viktigt att se den här gråzonen – 

vad vi vill göra. Därför bör vi skapa förutsättningar 

för unga människors kreativa, skapande 

handlingar. Det kan vi göra genom att lämna 

vissa platser i fred, genom att släppa lite på kraven. 

Gatukonsten finns i gränslandet mellan 

frizon och förbudszon. Här finns det som vi 

på något sätt måste be om ursäkt för. I det andra 

gränslandet – mellan normzon och frizon – 

Mats Liebergs tre zoner är mer intressanta än 

de ser ut. 

finns partaj och annat roligt som inte kräver någon 

ursäkt. P-huset Anna är ett sådant sätt att 

försöka skapa ett tillåtet uttryckssätt, men det 

är inte lika spännande, säger Mats Lieberg och 

skrattar. Men det är ändå ett steg i rätt riktning. 

– Det är viktigt för ungdomar att testa gränserna 

och oftast är det rätt så oförargligt, utom 

i några enstaka fall. Det är de fallen som media 

och myndigheter ständigt diskuterar och då 

dras alla över en kam. Därför är det angeläget 

att få in det här tänkandet hos beslutsfattare – 

att ungas frizoner är viktiga. 

Är det inte en utmaning för hela det byråkratiska 

systemet, som är uppbyggt kring regler och förbud? 

– Jo, men det finns ändå en gråzon. Om vi 

tar det här med tags – en gatukonstnärs signatur 

– och graffiti så menar jag att båda dessa är 

en del av gatukonsten. Tags utförs utifrån en 

medveten position med en viss estetisk formgivning, 

till skillnad mot klotter som enligt 

mitt sätt att se är saker man gör när man gör 

något annat. Det är spontant och ickemedvetet. 

Sedan kan man komma in på smak. Då har 

vuxenvärlden bestämt sig för att graffiti kan väl 

vara okej men tags är dåligt. 

– Hur ska samhället förhålla sig till det här; 

det är återigen dialog. Jag menar att man begår 

ett övergrepp mot den unga generationen genom 

att starta ett krig mot dem. 

– Jag hörde i morse på radion hur en repre- 

sentant för kommunen uttalade sig om ett fotografi 

av en torso som var gjord på gatubeläggningen 

med en särskild teknik (se sid 48). Den 

togs upp som ett exempel på gatukonst. Hon 

tyckte spontant att det var vackert. Det höll reportern 

med om, men frågade sedan om det 

var tillåtet. Då blev hon lite ställd men svarade 

att eftersom konsten finns kvar och gatukontoret 

inte tagit bort det så utgår hon ifrån att det 

är okej. Då är vi i det här gränslandet. Vem ska 

vara smakpolis? Det finns inget riktigt bra svar 

på det här. Det finns naturligtvis avarter – att 

klottra på en helig byggnad till exempel eller 

att man kränker någon. 

I Stockholm pågår något man kan beteckna 

som ett krig mellan gatukonstens utövare kontra 

kommunen och kommersiella intressen. I Malmö 

verkar tonläget vara ett annat, då det till och med 

är lagligt med graffiti på P-huset Anna. Hur ska 

man se på det faktum att man är så tillåtande i 

Malmö? Kan man se kommunens agerande som 

en strategi i att minska det olagliga utövandet? 

– Ja, om jag får spekulera lite så skulle det kunna 

vara så; genom att starta en dialog med gatukonstutövarna 

så kanske man kan få bort de värsta 

avarterna. Många av utövarna är skickliga 

konstnärer och man skulle kunna engagera dem 

på olika sätt. Jag vet att det finns en diskussion 

om cykelstråken i Malmö, att låta gatukonstnärerna 

få spelrum där, i syfte att försköna. 

Förespråkare för gatukonst ser ofta det offentliga 

rummet som en demokratisk arena, en plats 

där medborgarna utvecklas som människor och 

kan påverka samhället. Kan inte gatukonsten bli 

odemokratisk just genom att det är ett uttryck 

bara för en liten grupp i samhället? Gatukonsten 

är en egen kultur med sina normer och regler. 

Hur skulle andra grupper i samhället kunna påverka 

det offentliga rummet? 

– Det gör de ju redan. Hur tänker du? 

Gatukonstnärerna sätter ju sin specifika prägel 

på det offentliga rummet, medan de flesta andra 

grupper, till exempel medelålders eller äldre, 

knappast lär göra det. Då blir det bara en grupp 

som syns medan andra hamnar i skymundan. 

– Vad är det som säger att vi gillar att ha Ljungbergs 

kalsonger i ansiktet när vi går genom stan – 

alltså reklam? Det har blivit så självklart, att vad 

som än hänger där, så är det ingen som ifrågasätter 

det. Ibland tycker jag att bilderna är både fula 

och smaklösa. Jag föredrar ju en fin graffitimålning 

framför Ljungbergs kalsonger. 

– Det offentliga är per definition en plats 

som är tillgänglig för alla. Det innebär även att 

man ska kunna uttrycka sina åsikter fritt, utan 

begränsningar. Man kan fråga sig hur det ser ut 

i Sverige idag – är våra offentliga rum verkligen 

öppna för alla? 

– För min egen del så tycker jag inte att gatukonstnärerna 

är så provocerande. Jag skulle 

hellre rensa ut mycket av reklam och annat. Att 

kommersialismen och konsumismen är så accepterad 

i samhället idag, säger en hel del om 

vårt demokratiska samhälle. Gatukonsten ifrågasätter 

det. Om inte detta är demokrati så vad 

är då demokrati? Det skulle i så fall vara om 

man genom att utöva den här demokratiska 

rättigheten kränker andra i samhället. Fastighetsägarna 

menar att om man får sin vitmålade 

vägg övermålad med ett konstverk så kan man 

bli kränkt. Här kommer hela den här diskussionen 

om yttrandefrihet in med muhammedkarikatyrerna 

och så vidare. Rätten att uttrycka 

sig ställs mot integritetsintresset. Gatan är allas 

men så är det inte med väggarna i vissa fall. 

Det är väl där det blir en gränszon? 

– Ja, det blir det. Många gatukonstnärer har 

kommit på ett knep. Det är olagligt att måla direkt 

på väggen, men om man målar på ett papper 

och klistrar upp det på väggen… 

Det är ju ett smart sätt att kringgå det hela. 

– Ja, det är det; det finns en väldig kreativitet. 

En del av budskapet inom gatukonsten är 

ju provokativt – och ska vara det. Annars är det 

inte intressant. 

Det finns en intressant gränszon mellan privat 

och offentligt. Vad jag har förstått så har gatukonstnärerna 

själva någon slags moral som innebär 

att man inte går på privata föremål i så stor 

utsträckning. Det är kanske framförallt tråkiga 

väggar. Man sprejar till exempel inte bilar. 

– Precis. Tåg sprejar man därför att de rör 

sig och det gör ju bilar också, men där är en väldig 

distinktion. Tågen är ju inte privata. Placeringarna 

av verken är ofta valda med stor omsorg, 

det är därför jag menar att det är konst. 

Gatukonsten kan beskrivas som en kamp om att 

få ta plats i det offentliga. Privatiseringen och reklamifieringen 

ser man som den stora fienden, eftersom 

det är mäktiga krafter som breder ut sig och 

som man inte rår på. Är inte det här en konflikt som 

finns inbyggd i själva staden som företeelse? Det 

finns för många människor på för liten yta. 

– Jo, visst är det så. Då är vi tillbaka där vi 

började: hur är staden möjlig? Det viktiga är väl 

att alla grupper får möjlighet att uttrycka sig och 

att det offentliga rummet är en arena för detta. 

Sedan kan man ju diskutera om man ska planera 

hur rummet ska se ut och gå via den gängse 

demokratiska processen eller om det ska ske 

spontant. Då kommer vi in på min profession – 

landskapsarkitekter – och vår roll i det hela. Jag 

tror att vår roll mer och mer kommer att handla 

om den här dialogen och att vara någon slags 

processledare bland alla olika intressen. 

Skulle man kunna gå vidare med fler projekt 

som Stapelbäddsparken, men som riktar sig till 

andra grupper? 

– Det pågår nu i Malmö. I Folkets park handlar 

det om att skapa en plats för de invandrargrupper 

som inte har någon samlingsplats. Parken har 

en tradition av arbetarkultur och då ska man få 

det här att gå ihop. I Kroksbäck pågår det också 

spännande saker. Tankarna och erfarenheterna 

kring Stapelbäddsparken tar vi med oss in i 

utbildningen för landskapsarkitekter som ett exempel 

på hur man kan engagera brukarna när 

man projekterar en park. En park behöver inte 

vara grön utan kan vara av betong. Det tror jag är 

nyttigt för landskapsarkitekter att vara medvetna 

om. ”Detta mina vänner är frihet gjuten i betong”, 

som en av skejtarna sa under processen. 


Flyr du från Livet? 

NIC-mannekäng # 5 

Sida NIC 54 Magasin WAS Nic #1 , 2007 HERE 


– Nej. Allt funkar bra i mitt liv. 



– Jag har just börjat på den nystartade hiphoplinjen 

på Glokala folkhögskolan i Sofielund och 

jobbar med containertransport på Kastrup. Jag har 

en treårig son i Kalmar och jag älskar att semestra 

med min pojke i Sverige, här är så fint och annorlunda. 


LEVA LIVET? 

– Vintertid drar jag hellre till mitt födelseland, 

Brasilien. Där läste jag som liten ofta i Världsnaturfondens 

böcker. Det gav mig ett speciellt 

förhållningssätt och respekt för djur och natur. På 

gården där jag bodde hade man till exempel ett 

nära förhållande till matproduktionen. Därför äter 

jag helst närproducerat även idag. 

Otavio Sena, 33 

PS. När redaktionen fick in Utbildningstorgets annons 

(sid 74–75) visade det sig att det var Otavio 

som gjort den. Det var kul, tyckte vi. 

Stapelbädden 

– från grunden 

Namnet Stapelbäddsparken kommer av att parken byggts där Malmös 

sista stapelbädd fanns. En ”stapelbädd” är en konstruktion som 

förr användes för att bygga och sjösätta fartyg. 

Uttrycket ”att gå av stapeln” kommer från ordet stapelbädd (det man 

avsåg var naturligtvis själva sjösättningen). 

ELLER: Brukarmakt – hemligheten bakom Stapelbäddsparken 

STAP E LBÄD D S PAR K E N ÄR E N F R AM GÅN G S SAGA. ETT EX E M P E L PÅ H U R U N G D O MAR O C H I D E E LLA K R AFTE R, M E D 

KO M M U N E N S H JÄLP, K AN BYG GA U P P E N F U N G E R AN D E PAR K O C H M ÖTE S P LATS F Ö R BÅD E U N G D O MAR O C H K AN- 

S K E ÄVE N ÖVR I GA I NVÅNAR E. M E N H U R G I C K D ET TI LL? VAD ÄR H E M LI G H ETE N BAKO M D E N NA F R AM GÅN G? VI S Ö - 

K E R SVAR E N H O S I N ITIATIVTAGAR E N O C H P RO J E KTLE DAR E N J O H N MAG N U S S O N. 

Det är full fart i skejtanläggningen på 

Bryggeriet. De flesta av åkarna ser ut att 

vara i de yngre tonåren. 

I ett rum intill sitter John Magnusson, som 

själv är gammal skejtare. För att kunna samtala i 

lugn och ro går vi upp en våning. 

Som man kan läsa på föreningen Bryggeriets 

TEXT: STEFAN KARLSSON 

hemsida har anläggningen, som är en av Europas 

bästa inomhusanläggningar för skateboard, 

funnits sedan 1998. Några år senare tyckte John 

Magnusson att det var dags att ta nästa steg: 

– Tanken var att skapa en mötesplats utomhus. 

Det var det som saknades. Vi hade ju 

Bryggeriet här. När man var skejtsugen så stack 

ILLUSTRATION: BRYGGERIET 

John Magnusson, projektledare för 

Stapelbäddsparken. 

F O T O: STEFAN KARLSSON 

man bara hit, så träffade man alltid någon man 

kände och hängde med dem. Men när det var 

fint väder utomhus så fanns det ingenting. 

– Alla skateboardåkare har väl någon gång 

drömt om att göra någonting i betong. Ända sedan 

vi började skejta har folk sagt till oss att 

det går inte. Det är för kallt här i Norden. Det 


”Alla skateboardåkare har väl någon gång drömt om att göra någonting i 

betong. Ända sedan vi började skejta har folk sagt till oss att det går inte. 

Det är för kallt här i norden. Det har jag alltid tyckt att det är bullshit för 

man kan bygga en massa andra saker i betong så varför inte detta?” 


FOTO: BABAK PAYANDEH 

har jag alltid tyckt är bullshit, för man kan bygga 

en massa andra saker i betong så varför inte 

detta? 

STAD STR ÄD GÅR D S MÄSTAR E N 

KÖ P E R I DÉN 

När John Magnusson studerade på Bryggeriets 

projektledarutbildning undersökte han möjligheten 

att förverkliga sin idé. Han lyckades bli anställd 

genom Bryggeriet och började arbetet med 

att knyta kontakter och undersöka marknaden. 

Det var viktigt att försöka etablera en kontakt 

med Malmö stad, eftersom någon måste betala 

och det behövdes en plats att vara på. 

Genombrottet kom när John träffade stadsträdgårdsmästare 

Gunnar Ericson, som föll för idén. 

– Han hade tankar om att skapa någonting 

i Västra hamnen som skulle ha med aktiviteter 

att göra, men visste inte riktigt vad. Då kom 

jag precis vid rätt tillfälle och så föddes projektet, 

säger John. 

B RYG G E R I ET, GATU KO NTO R ET O C H 

M OVI U M B I LDAR P RO J E KTG RU P P 

Så småningom tog projektet form och det blev 

klart vilka som skulle vara med: Bryggeriet, gatukontoret 

och Movium – som är en grupp inom 

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp som 

följt och utvärderat projektet. Movium tyckte det 

var intressant eftersom det rörde sig om en idé 

som kom underifrån, från brukarna, och som ska 

förverkligas tillsammans med kommunen. Bryggeriet 

representerade brukarna. 

När anläggningen skulle byggas tog man kontakt 

med en kille från USA, Stefan Hauser och 

hans företag PTR skate, som har erfarenhet av att 

bygga den här typen av anläggningar. Ritningarna 

var klara i slutet på sommaren 2004. Bryggeriet 

tog på sig ansvaret att bygga själv skateboardanläggningen 

medan Vägverket stod för andra delar. 

I november 2005 var allting klart. Själva invigningen 

väntade man med till maj 2006. 

NYC K E LN TI LL F R AM GÅN G E N 

John menar att Bryggeriet har haft en stor roll i 

projektet och att det är därför det blivit så lyckat: 

– Det var vi som kom med idén, vi satt med 

i processen ihop med Malmö stad, vi byggde 

anläggningen och nu tar vi hand om den. Jag 

tror det är det som gör att det är så pass bra. Det 

är brukarna själva som är på plats och tar hand 

om det. Då blir man rädd om platsen på ett annat 

sätt kanske. Det är roligare om det är någon 

av oss som är där som är skejtare än att det står 

en fritidsledare där. 

Brukarnas, det vill säga de skejtande ungdomarna, 

deltagande redan från början i projektet är 

alltså hemligheten bakom det lyckade resultatet. 

Det är även vad Movium kommer fram till i sin 

rapport Ungdomar utvecklar det offentliga rummet. 

Det samarbete som har utvecklats mellan Malmö 

stad och brukarna är något unikt. 

LYC KAT SAMARBETE M ED KOM M UN EN 

John har delat projektledarskapet med Ewa 

Sundström från Malmö stad. 

Hur har det varit att samarbeta med Malmö 

stad? 

– Det har funkat jättebra. De har verkligen 

lyssnat på oss som brukare. De har varit väldigt 

öppna och villiga till samarbete, berättar John. 

Redan från början? 

– Ja, de har tyckt att det här har varit ett viktigt 

projekt. Ett försök att integrera medborgarna 

mer i utvecklingen av staden. Man kan nog 

inte jobba så här i alla projekt eftersom det tar 

så mycket energi, men det har varit bra. 

F O K U S PÅ I N O M H U SAKTIVITETE R 

I Moviums rapport kan man läsa att första 

etappen av Stapelbäddsparken kan anses som avslutad 

i och med invigningen av skateboardanläggningen 

den 13–21 maj 2006. Etapp två började 

med en framtidsverkstad den 8 mars 2006. Nu 

ska man försöka förverkliga tanken om att parken 

ska vara en mötesplats över generationsgränser 

med ett stort utbud av aktiviteter som främjar 

människors hälsa och livskvalitet. 

Fokus flyttas nu från utomhusanläggningen 

till lokalerna inne i stapelbädden (i själva betongklumpen). 

Det gäller att fylla dessa med ett meningsfullt 

innehåll. Ansvarig för denna process 

och för Mötesplats Stapelbäddsparken är Caroline 

Lundholm. 

B RU K AR NA STYR I N N E HÅLLET 

John berättar att denna process inte är så formaliserad 

som tidigare. Projektet utvecklas ett 

steg i taget och vad som kommer att bli av det på 

längre sikt är det ingen som vet. 

– Det som är skönt med det här projektet 

är att vi vet inte vad som blir av det. Vi tar det 

i olika etapper och sedan kollar vi av vad som 

behövs just då. Istället för att man bygger en 

massa saker och sedan kanske bara hälften används. 

Det känns skönt att kunna ta det stegvis 

och så kan man ändra efter hand. 

Innehållet styrs mycket av brukarnas önskemål. 

Man försöker att använda sig av brukarnas egna 

vilja och initiativkraft att förverkliga sina idéer. 

– Vi försöker få folk att komma till oss med 

sina idéer istället för att dra det ur dem. Det 

måste komma naturligt – ”vad gött det hade varit 

att ha det här”. 

EN PARK INTE BARA FÖR UNGDOMAR? 

Vilka grupper och individer är verksamma i 

Stapelbäddsparken idag? 

– Egentligen är det bättre att du snackar med 

Caroline om den biten, men det är allt ifrån 

konstutställningar till livespelningar. ABF är 

med numera och det händer en massa saker. Det 

utvecklas hela tiden. Musik, konst och skate är 

”Det som är skönt med 

det här projektet är 

att vi vet inte vad som 

blir av det.” 


de huvudsakliga aktiviteterna, berättar John. 

Så nu är det inte längre en park bara för skejtare 

utan även för andra ungdomar? 

– Det är inte bara ungdomar. Det finns folk 

som är 50 som åker skateboard. Tanken är att 

de andra aktiviteterna ska bygga på att det ska 

vara någonting för alla åldrar. 

Så du tror att det går att förverkliga idén om 

att parken ska vara till för alla? 

– Ja, men sedan kan vi ju inte bygga allting 

som alla vill naturligtvis. Som det är nu finns 

det många personer där nere som inte åker 

skejt, som kanske sitter i biblioteket och läser 

en bok. 

När kommer parken att vara klar, vet ni det? 

– Nej, ingen aning. Jag tror det kan ta lång 

tid, vilket jag hoppas också, det är bara bra i sådana 

fall. Att det hela tiden utvecklas och blir 

någonting nytt. 


Urbankonst inne i Stapelbädden. FOTO: STEFAN KARLSSON 

Graffitimålning utanför Stapelbädden. FOTO: STEFAN KARLSSON 

Skejtkulturen har gått från att vara ett marginellt 

fritidsintresse till att bli en kulturkraft att räkna 

med, även i stadsbyggnadssammanhang. 

Välfärd med alla 

Från 1 till 3 dimensioner: tankar kring 

Stapelbäddens och Malmös framtid 

Stapelbäddsparkens första fas är det 

som växt fram ovan tak, där skejt, 

musik, film och spontanidrott utgör 

grunden. Andra fasen pågår 

nu med processen Mötesplats Stapelbäddsparken, 

som ska ge ett innehåll till det som 

finns inuti stapelbädden. Den tredje fasen 

skulle kunna vara verksamheter som stödjer 

de två första, så att de får kraft att vidareutvecklas. 

I teknikens värld har ingen lyckats 

skapa perpetuum mobile (latin ”ständigt rörlig” 

= evighetsmaskin), men i vår mänskliga 

värld måste vi skapa det hållbara samhället, 

det hållbara samspelet mellan oss som finns 

i Malmö och naturen. 

I denna dimension skulle följande spår 

kunna bearbetas: 

Genomföra en studieresa till London tillsammans 

med K3. Vi tittar på kreativa miljöer 

där skejt finns med. Bland annat utifrån 

att man hävdar att skejtarna är en av de få 

grupper som utnyttjar vår stadsarkitektur till 

fullo. 

Ungdomars arbetslöshet är ett av de problem 

som vi verkar ha svårast att lösa i vårt 

samhälle. Vilka unika möjligheter kan skapas 

i Västra hamnen? Vilka samspel kan skapas 

med områdets företag? 

Publikt entreprenörskap, där vinstintresset 

inte utgör huvudmotivet, utan skapandet 

tillsammans med andra är drivkrafterna, 

behöver ett publikt centrum. Vad kan 

vara bättre än Stapelbäddsparken – denna 

sannsaga av ungdomligt entreprenörskap 

som tas till vara i ett ansvarsfullt samspel 

mellan det offentliga Malmö stad och 

den ideella föreningen Bryggeriet. 

På Bryggeriet har några av Malmös hiphop-verksamheter 

fått kraft och kunskap av 

projektutbildningen. I samspel med Glokala 

folkhögskolan har en folkhögskolekurs kring 

hiphop startat – i Sveriges hiphop-stad nummer 

1. 

Den tredje dimensionen kan också innehålla 

”ett intressebaserat boende” runt omkring. 

Intresset som man möts kring skulle 

med fördel kunna vara Malmö högskolas 

K3-utbildning som har sin grund i Bauhausrörelsen. 

Fastighetsägaren kunde vara MKB 

som tidigare haft modet att satsa på utvecklingsverksamheter, 

till exempel Bo01. 

Boendet och de boende skulle kunna vara 

en del av parkens liv och livet i parken skulle 

kunna vara en del av boendet. Funderingarna 

har växt fram ur en av de slutsatser 

som kom fram vid en av de första framtidsverkstäderna 

som vi höll kring projektet. Det 

är viktigt med glada grannar. 

Västra hamnen är idag en framgångssaga 

som ingen hade vågat hoppas på. Kritiken 

mot bomässan har fullständigt vänts till 

sin motsats. I medier världen över beskrivs 

miljösatsningen, stadsplanen och Turning 

Torso. Malmö har med urusla förutsättningar 

lyckats komma en bit på vägen till att bli en 

fungerande stad. Men vandringen är lång 

och mycket möda behöver läggas de kommande 

årtiondena innan vi kan vara nöjda. 

Malmöborna måste bygga sin egen morgondag. 

Integration, arbete, entreprenörskap, 

tolerans, kultur, bildning och utbildning 

är tillsammans med infrastruktur avgörande 

faktorer för framtiden. 

I Västra hamnen kommer företagen och 

bostadshusen att stå tätt om trettio år. De 

gemensamma fria ytorna behöver vara 

öppna oavsett om dom finns inom högskolan 

eller är en del av kommunen. Det vidgade 

parkbegreppet, Stapelbäddsparkens tre 

dimensioner, kan bli en tillgång om processen 

hanteras ansvarsfullt. 

Kan man tänka sig att vi om trettio år talar 

om en park (Stapelbäddsparken) som 

genom gemensamt skapande växte upp till 

en frihetszon som ger lust att fortsätta medverka 

och samarbeta i evighetsuppgiften 

att skapa ett hållbart samhälle? Kanske vi 

kan kalla det Välfärd med alla? 


Ok, sista frågan, Liv – vilket är nästa stora projekt- 

efter den 26 oktober? 

– Den 24 november och 21 februari har vi 

Fullmoon Arty som vanligt, men på långfredagen 

den 21 april kommer vi att ha en internationell 

manifestation runt urban konst. Den 

sammanfaller med påskens traditionella konstrunda, 

därför kommer vi att fokusera på ett urbankonstnärligt 

alternativ eller komplement till 

det traditionella. Den internationella manifestationen 

sker till stor del via vårt CFUK Online 

Photo Gallery. Konstnärer och urbanartister 

runt hela världen kan via vår webb skicka in sitt 

material som vi visar, dels som projektioner på 

stan, dels som ett nätgalleri och dels som prints 

nere i Stapelbädden. Där kommer de att succesivt 

fylla våra utställningsväggar och bilda en 

unik och demokratisk utställning! Vi har redan 

kontakter i bland annat Latinamerika, Vietnam, 

Polen, Spanien och Kroatien. 

Vad har ni på gång just nu då? 

– Nu jobbar vi stenhårt för arrangemanget 

”Urban Manifestation” den 26 oktober då vi 

lanserar Centrum för urban konst, CFUK. Där 

kommer vi att premiärvisa vårt nya galleri som 

består av tre delar: Inbetween – ett guidat påstan-galleri, 

Down under – i Stapelbäddens källare 

och Extended version – en sektion i Magasin 

NIC. Vårt program är ett samspel med 

Osignad radiokanal, designers från Merkado, 

Urban Boxes från FriIT, Östra Grevies målerilinje 

och Glokala folkhögskolans hiphopkurs. 

Det blir direktsänd radio via Malmökanalen 

och live webb-tv via Bambuser. För första 

gången blir det också ett mitt-på-dagen-arrangemang 

i köpcentret Leonard. Stena fastigheter 

och Clara Norell har premiär för På Möllan! – 

en jättespännande satsning med lounge, provsmaker, 

konst och video. Konstgruppen kommer 

ha en fast vägg för att visa konsten från 

Open stage for public art-utställningen i Stapelbädden. 

Vad gjorde ni senast som blev riktigt bra respektive 

riktigt dåligt? 

– Fullmoon Artyt 26 september blev riktigt 

lyckat. Sofia Abu dök upp oanmäld och körde 

några av sina jazzlåtar tillsammans med en 

klassiskt skolad pianist från Australien. Ett helt 

oförberett och härligt jam! 

– Våra misslyckanden handlar främst om 

hur det skurit sig med vissa samarbetspartners. 

Vi har till exempel inte kunnat gå vidare med 

våra dj-kurser. Annars gör vi så gott vi kan: en 

del blir bra, annat blir sämre. Det är ingen lättarbetad 

form att alla alltid är välkomna, men 

samtidigt är det det som kännetecknar allt det 

vi gör. 

Vad är ni stoltast över? 

– Att vi lyckas fånga upp det som kommer 

i vår väg och att vi lär av våra misstag. Nyligen 

var det en besökare i Stapelbädden som sa att 

det rådde “grannsämja” och “hög mysfaktor” 

på våra evenemang. Det blev jag stolt över. Likaså 

när vi har is i magen och verkligen vågar 

testa öppna koncept. 


Fest som metod 

Eldslukeri, akrobatik, dj-ing, spoken word, 

väggmålning, videoinstallation, konstnärsshowroom, 

modedesign, catwalk, 

måleri, fotografi, graffiti och livekonserter. Fest 

som metod för att involvera fler och öka demokratin. 

Så kan man beskriva Stapelbäddens 

konstgrupp. Den bildades i februari 2006 och har 

blivit en del i det kommunstödda initiativ som 

kallas Mötesplats Stapelbäddsparken. Gruppen 

består till stor del av elever från Bryggeriets 

projektledarutbildning, och arbetet bedrivs delvis 

som utvecklingsarbete av inom Glokala folkhögskolan. 

Medlemmarna ger ut en nätpublikation 

på temat streetart och nolltoleras (http://webnews.textalk.com/konstgruppen). 

De arrangerar 

också det återkommande eventet Fullmoon Arty. 

Ronnie Kronblad, Maria Grönqvist (lilla bilden), 

Liv Zetterling och Johan Liljemark – kärntruppen i 

Stapelbäddens konstgrupp. 

Galleri x 3 

Konstgruppen ligger bakom CFUK, Centrum 

för urban konst. Med CFUK vill man 

fånga upp oetablerade konstnärer och 

sprida förståelse för urbankonst, graffiti- och 

skejtkulturen. CFUK ska vara en plats där etablerat 

möter oetablerat och ett gränsöverskridande 

nätverk mellan olika konstnärliga och kreativa 

uttryck. 

CFUK bedriver en tredelad utställningsverksamhet: 

Galleri x 3. Del 1 kallas Down under och är 

en graffitikällare under Stapelbädden. Del 2 heter 

Inbetween och är ett guidat på-stan-galleri. Del 

3 – Extended version.– återfinns i magasinet du 

just nu läser. Fortsätt bara bläddra, du kommer 

inte att missa det. 

INTERVJU: HENRIK EKLUNDH PAGLERT OCH SUSANNAH JAXBO FOTO: MOHAMED YASSIN 

Urban konstgrupp 

– från slut till början 

Mest förvånade över? 

– Att vi kör utan skyddsnät och förlitar 

oss på att folk vill ta plats – och att det verkligen 

fungerar! Det strömmar till konstnärer från 

olika håll och från ingenstans. Att våra koncept 

håller och manifesterar sig av sig själva! 

Vad kännetecknar egentligen urbankonst? 

– Det går inte att använda ett traditionellt 

betraktelsesätt på urban konst – den går till exempel 

inte att ta ner och sälja. Eftersom den urbana 

konsten finns i det offentliga rummet går 

det heller inte att undvika den, förneka den eller 

passera utan att ta ställning. För oss är urbankonst 

allt som händer i det offentliga rummet, 

även mode och fenomenet ”att stå och hänga”. 

Varför gör ni det ni gör? 

– Därför att det behövs en gemensam arena 

för urbana uttryck. Det finns många grupper 

som sysslar med urban kultur, men de är ofta åtskilda: 

skejtarna håller sig på en kant, spraymålarna 

på en annan. Vi vill skapa en mötesplats 

för alla ungdomar och alla andra intresserade, 

olika grupper som står för olika konstformer, 

uttryck och funderingar. Man skulle kunna kalla 

det “kultur- och åldersintegration” men det 

handlar om vikten av att mötas och att lyssna 

in varandra. Och att man kan åstadkomma mer 

tillsammans, än om man är ensam. 

Vad gör ni egentligen? 

– På det publika planet arrangerar vi Fullmoon 

Arty varje månad – ett evenemang där 

flera olika moment ingår: bland annat Open 

stage for public art – ett demokratiskt utställningsrum 

där alla är välkomna att ställa ut sin 

konst. Vi brukar ha live actionpainting och alltid 

något slags program med musiker, poeter, dansare 

med mera. Men exakt hur arrangemanget 

blir, beror på vilka som kommer och deltar. 

Det är öppet för alla som vill vara med! 

– Här är den andra drivkraften: demokratiska 

processer, vem tillhör staden och vem har 

tolkningsföreträde? Vi har en metod som stöder 

kreativa processer, men det handlar också 

om att vara en del av något större, att vara en 

individ i ett samhälle – om att medskapa och ta 

plats. Att Malmö är en plats bland andra platser, 

som en del i en global helhet. 

När startade ni? 

– 6 februari 2006. Då höll Bryggeriet en 

framtidsverkstad nere i Stapelbädden. Vi var 

runt 40 pers som brainstormade om framtida 

verksamheter på Stapelbädden. Jag valde område 

och hamnade i en grupp där alla var intresserade 

av konst, många kom från Bryggeriets 

Projektutbildning. Från den stunden har “Stapelbäddens 

konstgrupp” träffats kontinuerligt 

Det känns extra kul att vi är det enda konkreta 

resultatet av denna framtidsverkstad. 

Vilka är Stapelbäddens konstgrupp? 

– Vi har en inre arbetsgrupp som består 

av Maria Grönqvist, Ronnie Kronblad, Johan 

Liljemark och jag själv, Liv Zetterling. Och så 

finns det de som är med, mer när det händer 

på plats: Jonas, Håkan, Susanne, Olof, Chenar, 

Nilou, André, Ahmed, Niklas med flera. 


FUK galleri x 3 – extended version 

Detta är något unikt. Det är ett ben, av totalt tre, som utgör CFUK – Centrum för urban konsts utställningskoncept Galleri x 3. På dessa sidor 

kommer du att få ta del av gatukonst som du vanligtvis bara ser i stan, om du överhuvudtaget hinner se den innan den nötts, målats eller 

tvättats bort. Magasin NIC tycker att denna kulturyttring är värd att få komma in och värma sig en stund innan den drar vidare. 

CFUK Galleri x 3 är ett helt nytt galleriformat för all form av urban konst – välkommen! 

Sida 62 Magasin Nic #1 , 2007 Sida 63 Magasin Nic #1 , 2007

glokala folkhögskolan + sofielunds folkets hus + UBV = sant 

 

 

Aktuellt föreningsliv 


Vissa tycker nog att det är en smula 

blåögt, men vi tror på det här med 

folkbildning. För självkännedom, reflektion 

och fruktbar analys – som 

stöd för att göra de rätta sakerna i 

privatlivet och i sitt yrke. 

Bildning, med eller utan prefixet folk, är nödvändigt 

för att göra motstånd – kunna gå till attack där 

det behövs och till försvar när det är påkallat. Försvar 

för sin egen sak men också för någon annans, 

även om den saken inte gynnar oss själva. 

Att revoltera och protestera mot rätt sak i rätt tid 

kräver kunskap och eftertanke. Annars är det lätt 

att tappa den rätta vägen. 

Det har nog hänt oss alla, vare sig vi erkänner 

det eller inte, att vi någon gång sparkat neråt och 

slickat uppåt i hierarkin, för att vi trott att det skulle 

gynna oss. Ibland är anpassningen den enklaste 

vägen. 

Magasin NIC vill försöka motverka den egocentriska 

impulsen att vända kappan efter vinden: att 

identifiera sig med andra – eller med en sak eller 

en smak – istället för med kärnan av sig själv. 

Vi uppmuntrar fundersamhet, och vill höja ett 

varningens finger för att hoppa på rådande trender 

och konventioner. Vi tror att vare sig normen 

har dikterats av ett ”etablissemang” eller ett ”avantgarde”, 

så är det bättre att tänka själv än att 

välja normen. 

Att inte delta i gruppstyrt tänkande, tror vi kan 

göra världen till en lite bättre plats. 

Föreningssidorna som nu följer är ett prov på 

vad som kan bli Öresundsregionens främsta 

arena för information, kommunikation och 

dokumenation av nyheter, företeelser och organisationer 

som verkar utifrån denna anda. 

Premiärutgåvan du håller i handen bjuder bara 

på en försmak av det som är vårt mål. Det beror på 

att vi vill att du och din organisation ska vara med 

från grunden och forma utrymmet. Kom med tips, 

idéer och kritik, och erbjud gärna din kraft och din 

medverkan. 

Du kan börja engagera dig på många sätt, men 

en enkel start är att mejla liv@glokala.se, projektledare 

för organismen NIC. 

Sedan tar vi det därifrån. 

// NIC IS HERE 

UBV-medarbetaren 

Johanna Gustavson på 

plats i Bolivia, då aymaraindianen 

Evo Morales 

valdes till 

landets president. 

Vi är inte politiker, vi är medborgare. 

Vad än politiker må 

göra, låt dem först känna den 

fulla kraften i en medborgarrörelse 

som talar för sina 

rättigheter. För då en social 

folkrörelse anpassar sig till 

makthavarnas agenda, har den 

glömt bort sin roll. Denna består 

i att utöva påtryckningar 

och utmana dess politiker. Vi 

har inga positioner att försvara, 

bara vårt samvete som 

insisterar på att vi ska tala 

om sanningen. 

TEXT: HENRIK EKLUNDH PAGLERT, 

FOTO: JOHANNA GUSTAVSON 

Under rubriken “Vad vi vill” på UBV:s hemsida 

står texten ovan. Man riktigt känner upproret rinna 

till, när man läser den gamle medborgarrättskämpens 

och vietnamkrigsmotståndaren Howard 

Zinns ord. Den ideologiska agendan är satt. 

UBV jobbar för att män och kvinnor som le- 

ver i fattigdom i Latinamerika ska få inflytande 

över sina liv. De stödjer människor som lever i 

förtryck och fattigdom. Deras vision är en värld 

där ingen människa har större rätt än någon annan 

till jordens begränsade resurser. 

Organisationen har sedan 1968 sänt ut fältarbetare 

för att hjälpa befolkningen på befolkningens 

egna villkor – och se till att det bistånd som 

kommer Latinamerika till del, används på det sätt 

som gynnar befolkningen i längden. 

Det UBV också gör idag är vad de gjorde från 

första början när de bildades: de ger ”utbildning 

för biståndsverksamhet” – därav deras namn. 

Nu har de en ny utbildning på gång, på en 

skola nära dig. 

I samband med UBV:s riksträff i Stockholm 

i höstas löd er slogan: Globalisera kampen! 

Globalisera hoppet! Är det det ni vill göra 

med er nya utbildning på Glokala folkhögskolan 

– globalisera er strävan? 

– Det är något vi talar mycket om just nu i 

samband med vår pågående kampanj Rent mjöl – 

om rätten till jord, mat och handel på lika villkor. 

Ett av syftena med utbildningen är att se sambandet 

mellan globalt och lokalt, och se det stora perspektivet 

i det lilla, säger Johanna Gustavson. 

– Det handlar också om hur man kan hitta 

nya vägar till förändring, inte bara i Latinamerika 

utan även här hemma. Vårt eget samhälle är ju 

inte helgjutet direkt. Det finns många fördomar 

om svenskar och européer som åker utomlands 

för att göra underverk; 

den här utbildningen 

handlar om att hitta vägar 

till förändring också 

här hemma. 

Johanna Gustavson 

är journalist i grunden 

och har gått utbildningen 

”Medier & 

folkbildning i Sverige 

och Bolivia” på Hola 

folkhögskola en utbildning 

som tog henne till 

just Bolivia. 

– Vi var i El Alto, en 

förstad till La Paz, och 

jobbade i olika ungdomsorganisationer 

då 

Evo Morales valdes till 

ny president. En historisk 

händelse då aymaraindianen 

Evo Morales 

Ayma är den förste 

folkvalde president som 

representerar folkmajoriteten,ursprungsbefolkningen, 

i Latinamerika. 

Under Johanna Gustavsons 

tid i Bolivia 

gjorde hon bland annat 

en kortfilm om aymarakvinnor 

som wrestlas i 

traditionella kläder, och 

ett projekt om politisk 

graffiti. Nu ingår hon i 

UBV:s Malmö-Lundavdelning som har varit med 

och skapat samarbetet med Glokala FH. 

– Glokala folkhögskolan har en profil som 

lämpar sig bra för samarbete med UBV. Det 

känns enormt kul då det inte funnits någon praktikantkurs 

i Skåne förut. 

Kursen – ”Folkrörelser, folkbildning och förändring” 

– sträcker sig över två terminer. De första 

tio veckorna sker utbildningen i Glokala folkhögskolans 

lokaler i Sofielunds Folkets hus. 

– Då sker olika förberedelser inför vistelsen i 

Chile och Nicaragua: studier i historia och politik 

samt fördjupning i den sociala och ekonomiska 

situationen i Latinamerika. Deltagarna kommer 

också att få en del förberedelser hur de ska hantera 

jobbiga och svåra situationer som kan uppstå. 

Årets premiärkurs har 12 deltagare. I slutet av 

oktober åker de för att vara borta i fem månader; 

några till Chile, andra till Nicaragua. 

– De ska praktisera inom de organisationer 

som UBV samarbetar med: Anamuri är en nationell 

kvinnlig lantarbetarrörelse, och ATC en organisation 

för främst jordlösa lantarbetare. Det 

kommer att handla om att ta del av det vardagliga 

arbetet. Det kan nog vara lite frustration i början 

över att inte veta exakt vad som kommer att hända, 

men det kommer att ge sig efter hand. 

Kursens namn innehåller begreppet folkbildning 

– vari ligger den folkbildande potentialen 

i den här kursen? 

– Kursen uppmuntrar en aktiv kunskapsinsamling, 

ett aktivt sökande. Folkhögskolan innebär 

ju generellt sett ett annat sätt att lära in, en 

möjlighet att påverka sin egen utbildning. Den 

här kursen är inget färdigt koncept. 

Efter hemkomsten i slutet av mars kommer 

kursdeltagarna att ägna två–tre månader åt att 

sprida sina erfarenheter på föreläsningar och med 

aktioner. 

Vad blir man efter en utbildning i folkrörelser, 

folkbildning och förändring? 

– Lite klokare, hoppas jag. Resan kommer ge 

en annan bild av Latinamerika eftersom nyhetsrapporteringen 

därifrån är mycket begränsad. 

– Utbildningen bidrar mycket till en förändrad 

syn på sin egen tillvaro, liksom på andras tillvaro. 

Kanske märker man hur lika varandra vi faktiskt 

är; det är verkligen inte att förringa. 

FAKTA: ”Det är lätt att drabbas av missmod och 

handlingsförlamning inför alla problem i världen. 

Som en reaktion på dessa problem har lokala föreningar 

på olika håll i världen istället organiserat 

sig för att själva sätta igång och förändra villkoren. 

De ser möjligheterna att bygga ett rättvist samhälle. 

Alla vi som vill kunna påverka och förändra 

har allt att vinna på att utbyta erfarenheter och 

lära av varandra!” Så lyder bakgrunden till varför 

Glokala folkhögskolan startat en ettårig praktikantkurs 

med 12 platser. Kursen drivs i samarbete 

med solidaritetsföreningen UBV/Latinamerika vars 

motto är: ”Vi gör andras röster hörda!” 

Kurstiden i Sverige är berättigad till CSN-stöd. 

För mer info, kontakta Birgitta Göranson-Iliste, 0705- 

451 935, goranson@glokala.se eller 

Markus Malm, 08-55 69 75 37, markus.malm@ubv.se 


glokala fh + malmö högskola + kfum + mkb + bryggeriet = sant 

 



Vem är egentligen 

en entreprenör? 

”alla människor skall ses 

som potentiella samhällsbyggare.” 

TEXT: RONNY HALLBERG 

EN PARENTES I SAMMANHANGET: 

”Publik” kommer från latinets 

publicus, ”allmän”, ”offentlig”. 

”Entreprenör” kommer från 

franskans entrepreneur, ”byggmästare”, 

”leverantör”. 

”Allt fler forskare 

menar också att samarbetsförmågan 

är nyckeln 

till stadens framtid.” 

Entreprenörskap, ett av modeorden i tiden. Vi 

kopplar gärna ihop det med att starta företag 

eller med upphandling av tjänster av något 

slag. Större byggjobb brukar väl tas hand om 

av entreprenörer, tänker vi. Vem skulle egentligen 

vilja kalla sig entreprenör, eller våga. 

I Wikipedia – folkets uppslagsbok på internet 

– säger man: 

”Entreprenörskap kan definieras som ”förmågan 

att identifiera möjligheter och skapa 

resurser för att ta tillvara dessa möjligheter”. 

Entreprenörskapet får någonting att ändra 

riktning. Nya infallvinklar hittas och utvecklas.//Vanliga 

drag hos entreprenörer är nyfikenhet, 

kreativitet, en positiv syn på arbete, 

självständighet, envishet, hängivenhet, optimism 

och visionärt tänkande. Det skall dock 

nämnas att det finns en etablerad kritik mot 

det individfokuserade perspektivet på entreprenörskap, 

där omständigheter som nätverk, 

kultur och teamarbete istället framhålls 

som centrala förklaringsfaktorer bakom 

framgångsrikt entreprenörskap.” 

Då låter det genast lite mer lockande. 

Entreprenörskap kan alltså vara ett förhållningssätt 

som handlar om att kunna se möjligheter 

i tillfälligheter, och att kunna realisera 

dessa möjligheter till verkliga saker. 

Då vill man ju gärna vara en entreprenör. 

Då kan ju entreprenörer finnas överallt 

i samhället, men kan ha olika syften. Inom 

den offentliga sektorn kan det handla om 

att öka effektivitet eller flexibilitet, i den ideella 

kan det till exempel handla om unga 

människors vilja och förmåga att utveckla 

sitt fritidsintresse/sin passion till en allt större 

verksamhet. 

Då kan man också säga att den ideella 

sektorn lägger en god grund för ungas entreprenörskap, 

genom att erbjuda möjligheter 

att öva sin förmåga till samarbete, kommunikation, 

organisation, bygga nätverk, 

samtidigt som man har tillgång till mentorskap. 

I föreningar får man lov att träna sig i att 

våga utveckla idéer som kan omsättas i 

verklighet. Vi tror att den ideella sektorn är 

en bra arena för många unga att testa sina 

idéer och få stöd för dem – och att detta 

är något vi borde utveckla. Vi vill starta ett 

centrum för det publika entreprenörskapet! 

En grupp människor från Malmös föreningsliv, 

näringsliv och från Malmö högskola 

har samlats för att samtala och fundera kring 

samhällsentreprenörskap. Utgångspunkten 

var sex goda exempel från verkligheten i 

Malmö med omnejd; föreningen Bryggeriet, 

Stapelbäddsparken, MKBs hemservice, Lunds 

FF, Sexbox och Trädgårdsrum Österlen. 

Gruppen leddes av Björn Bjerke (då professor 

i entreprenörskap vid Malmö högskola 

och Stockholms universitet) och så småningom 

kom också Daniel Hjort (professor 

vid Copenhagen Business School) med i arbetet 

och samtalen. 2006 publicerade gruppen 

boken Publikt entreprenörskap – det 

marginella görs centralt. 

Det publika entreprenörskapet fokuserar 

på delaktighet och samhällsbyggande och 

det är den medborgerliga arenan som står i 

centrum. Publika entreprenörer verkar företrädesvis 

i den tredje sektorn som man också 

kan kalla ”den sociala ekonomin”. 

En viktig grund för begreppet publikt entreprenörskap 

är att alla människor skall ses 

som potentiella samhällsbyggare. 

En annan viktig grund är samverkan med 

de övriga sektorerna – den offentliga och 

den näringsekonomiska. 

Allt fler forskare menar också att samarbetsförmågan 

är nyckeln till stadens framtid. 

I framgångsrika regioner och städer 

samarbetar olika aktörer från skilda sektorer 

för att stärka konkurrenskraften utåt, säger 

Björn Bjerke. Platsen har betydelse för entreprenörskapet, 

menar allt fler. Öppenheten 

hos flertalet invånare, toleransen mot oliktänkande, 

vidsyntheten för det som inte följer 

det normaliserade är några egenskaper 

som blir allt viktigare för att locka kreativa 

människor till en viss plats. 

Vi vill gärna tro att vår region är en region 

som vill vara en kreativ zon, ett kraftfält och 

ett myller av idéer från alla sektorer. 

Därför vill vi starta Centrum för publikt entreprenörskap, 

CPE. Hit skall man kunna vända 

sig för att få stöd för sin vilja att utveckla 

idéer som berikar en själv och staden; här 

kan den offentliga och den ideella sektorn 

samverka i nya lösningar på gamla problem; 

här vill vi ha forskning kring det publika entreprenörskapet 

och skapa nytänkande tillsammans 

med våra danska vänner. 

Om vi får drömma skulle vi vilja ha 

många Centrum för publikt entreprenörskap 

i Skåne och på Själland, men någonstans 

måste man ju börja en resa. 

Varför inte i Stapelbäddsparken.


Skåneforum gav en 

försmak av European 

Social Forum 

» 

Den 19–21 oktober fylldes Stadshallen, Mejeriet, 

Miljöbiblioteket, Smålands nation, 

Kino och Lilla teatern i Lund med folk som 

vill ändra på saker och ting. 

Det var utifrån mottot ”En annan värld är 

möjlig” som Skåne Social Forum arrangerades 

för fjärde gången. SSF bygger på engagemang 

från organisationer som vill skapa en mötesplats 

för ”det öppna samtalet om en hållbar, 

demokratisk samhällsutveckling”. 

Under dagarna tre bjöds det på seminarier, 

debatter, kreativa workshops, bokstånd och 

rättvisemärkt kaffe. Bland medverkarna fanns 

miljökämpar, fackligt aktiva och människorättsaktivister. 

Huvudteman för årets forum var: miljö, 

klimat och rättvisa, antinyliberala system och 

lösningar, ett samhälle för alla samt motkrafter. 

Över 120 organisationer deltog, vilket gör forumet 

till en av de största politiska samlingarna i 

Skåne. www.skanesocialforum.org 

FOTNOT: SSF:s förebild är World Social Forum 

(WSF) – en årlig konferens som hålls av organisationer 

inom den globaliseringskritiska rörelsen, 

och som syftar till samordning av kampanjer 

och diskussioner om strategier mot den globalisering 

som sker enligt marknadsliberala principer. 

I år hölls WSF i Nairobi, Kenya.WSF har en 

regional motsvarighet i European Social Forum. 

2008 års upplaga hålls i Malmö och forumet 

väntas locka tiotusentals människor från Europa. 

Planerat datum är 18–21 september och 

arrangemanget kommer hållas i Folkets park 

och i Köpenhamn. 

Sem-Sandberg om 

samhällsförändringar 

»Steve Sem-Sandberg kommer till Sofi elunds 

Folkets hus den 7 november. Han kommer 

bland annat att samtala kring sin senaste 

roman Härifrån till allmänningen (2005) som 

skildrar människoöden i en Stockholmsförort under 

1960- och tidigt 1970-tal. 

Förutom författare är Steve Sem-Sandberg 

kritiker och redaktör på Svenska Dagbladets 

kulturredaktion. Han fi ck Aftonbladets litteraturpris 

1996 och för romanen Ravensbrück (2003) 

nominerades han till Augustpriset och Nordiska 

rådets litteraturpris. 

Besöket är det sista i en serie författaraftnar 

som arrangerats av Glokala folkhögskolan under 

hösten. Temat är författare som i sina författarskap 

speglar de förändringar, hot och möjligheter 

som präglar vår samtid. 

Presentatör är Ingrid Rasch. Adressen är Rolfsgatan16 

(Sofi elunds Folkets hus). Tid: 19.00. 



Mediet har blivit 

budskapet, sade 

redan McLuhan. 

Men det behöver 

inte vara så. 

NIC IS HERE 


I boken Understanding Media: The 

Extension of Man drev Marshall McLuhan 

tesen att mediet är budskapet: 

the medium is the message. Han 

menade att våra medier, teven allra 

främst, i sig själva är viktigare än det 

budskap de bär fram. Teven som 

medium är det som påverkar oss, inte 

innehållet i sändningarna. 

Han varnade för denna utveckling: 

”Den elektriska hastigheten 

blandar ihop förhistoriska kulturer 

med kopplet av industriella marknadsexperter, 

det illitterata med det 

halvlitterata och efterlitterata. Skiftande 

grader av mentalt sammanbrott 

brukar vara ett vanligt resultat när 

folk blir rotlösa och översvämmas 

med nyheter och en ändlös massa 

nya informationsmönster.” 

”Den elektriska utbyggnaden av 

oss själva förbigår helt enkelt både 

tid och rum, och skapar problem för 

mänskliga engagemang och samfundsformer 

som saknar varje tidigare 

motstycke”. 

Boken skrevs 1964, då teven var 

relativt ny, pc:n inte uppfunnen, internet 

inte påtänkt och Myspace, Facebook 

och Second Life var bortom 

allas förstånd. 

Med skräckblandad förtjusning ger 

sig Magasin NIC in i kampen: nu ska 

budskapet bli mediet – inte tvärtom.

MAGASIN NIC #1 i lågupplöst webversion. - Glokala Folkhögskolan

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?