Första delen : Flyktingen - fritenkaren.se

Historien om hur denna bok kom till.
Det var en stor skandal. Tidningarna var fulla av det. Han hade gjort sig bemärkt
i hela Frankrike för sina lysande pionjära insatser inom psykiatrin, han hade till och
med nämnts som kandidat till nobelpriset, och så med ens låg han djupare i smutsen
än någon annan. Och det verkade som om han helt och hållet själv hade lagt krokben
för sin egen karriär.
Saken väckte uppmärksamhet även utanför Frankrikes gränser, och framför allt i
tysk press tycktes ärendet aldrig bli avslutat. Den tyska pressen ifrågasatte i
synnerhet roten till skandalen, som omgavs med en så ogenomtränglig sekretess,
vilket väl var anledningen till att mysteriet blev så tacksamt att diskutera. Slutligen
bad den främsta läkartidskriften i Tyskland den medicinska fakulteten i Frankrike
om en förklaring till den så lysande läkarkarriärens snöpliga slut, och någon
tillfredsställande förklaring kunde Frankrike inte ge. Paris kunde bara meddela, att
emedan man inte visste vad som hade hänt hade psykiatern inlämnat sin
avskedsansökan. Man hoppades på en förklaring från psykiatern själv.
Denne hade som en annan Alexander Dubcek helt lämnat scenen för sin så
uppmärksammade karriär för att försvinna in i en total obskuritet någonstans i
Lothringen. Han blev nästan omöjlig att få tag på. Någon landsortsblaska visste att
berätta att han numera tjänstgjorde som kringresande landsortsdoktor någonstans
uppe i Ardennerna.
Men så kom äntligen den stora förklaringen. Vår läkare hade skrivit en bok om
vad som egentligen framgick ur behandlingen av en viss patient på kliniken i
Touraine och hur detta blev anledningen till hans livs första misslyckande, hela den
franska läkarkårens följdenliga häxjakt på honom och det oundvikliga avskedet.
Manuskriptet mottogs nyfiket och tacksamt av Frankrikes mest framgångsrike
förläggare som läste det ensam, skrattade ut det och omgående returnerade det med
kommentaren: "Ni är en större bluff än vad världen redan trodde!"
Andra förläggare fick sedan lika nyfiket ta del av bekännelsen, och samtliga
besvarade den på samma sätt: de antingen fnyste, skrattade ut upphovsmannen,
beskyllde honom för att vara enbart löjlig eller vägrade att tro på ett ord av
bekännelsen, då den var det omöjligaste de någonsin hade läst. Ingen ville nedlåta
sig till att ens publicera dravlet i fråga.
Följden blev att vår läkare helt enkelt lämnade Frankrike. Han fick en blygsam
befattning som specialläkare på ett mentalsjukhus i Köln, och det var där vi spårade
upp honom när världen för övrigt hade glömt honom. Ingen skrattade åt honom
längre, ingen diskuterade hans numera glömda stora karriär i det förflutna, och
ingen brydde sig om honom längre. Det var av en tillfällighet som vi kom i kontakt
med honom under en konferens, och det var när vi hörde hans namn som ett dunkelt
ljus manades fram ur våra hjärnors dammiga vindar. Vi kom ihåg att mysteriet med
hans karriärs onda bråda slut aldrig hade uppklarats, och vi beslöt oss genast för att
ge ödet en chans. Vi började umgås med honom, vi blev god vän med honom under
åtskilliga gemensamma aftnar på krogar, den gamle doktorn, som numera så gärna
umgicks med vinet, fann ett trösterikt sällskap i oss yngre kolleger som gärna bjöd
honom på ett glas, och till slut fick vi läsa hans dokumentation av det fall som han
föll på. Vi läste den digra luntan på bara några dagar och vägrade låta saken vara
med det. Vi bad att få översätta den till svenska och försöka ge ut den i Sverige
kamouflerad som en vanlig science-fiction-roman, och det hade han ingenting emot.
Resignerat sade han: "Även om folk inte förstår den så kan de alltid skratta åt den."
Särskilt glada blev vi åt att han på vår uppmaning skrev ett eget personligt
förord till arbetet, som det hade saknat tidigare. Hade det blivit utskrattat från början
om detta förord skrivits tidigare? Det får vi aldrig veta.
3