Första delen : Flyktingen - fritenkaren.se

Prolog.
För ett tiotal år sedan hände det att ett par polynesier på en oansenlig söderhavsö
påträffade en tydligen ilandfluten naken skeppsbruten sjöman. Han var medvetslös
och mer än halvdöd, han var sönderbränd och uttorkad av solen och förbi av
undernäring. Som väl var kunde han räddas till livet, vilket var ett under.
Men när han vaknade upp ur sin medvetslöshet kunde han inte få ett ord över
sina läppar. Det visade sig att han inte hade något minne, och sålunda kunde man
inte få veta något om honom. Man kunde inte spåra hans härkomst eller vad det
eventuellt var för ett skepp han hade seglat med, ty ingen läkare som fick honom
som patient lyckades ge honom hans minne tillbaka. Alla sådana läkare gav förr eller
senare upp sina försök att återställa patienten, utom en, som hade fått för sig att
patienten bluffade. Hans kolleger tog bestämt avstånd från hans ståndpunkt, som de
betecknade som omänsklig, men han gav sig inte och lyckades omsider installera
patienten på ett berömt lasarett i Touraine i Frankrike inte långt från Lionardo da
Vincis grav i Amboise. Där försökte han på allvar genom privata samtal med
patienten gå till botten med hans psyke. Framför allt intresserade honom frågan: vad
hade patienten för anledning att dölja sitt förflutna?
Vi vet inte idag om det verkligen var så att patienten bara skickligt spelade
minneslös eller om han verkligen var det och i så fall om han någonsin återfick sitt
minne eller inte, men denna bok är resultatet av läkarens fleråriga konfidentiella
samtal med patienten. Han lät aldrig någon annan höra vad han talade med
patienten om, och därför finns det inga vittnen till vad patienten kan ha sagt och inte
kan ha sagt. Det är möjligt och till och med troligt att läkaren har hittat på
alltsammans. Men vi kan aldrig få klarhet i frågan, ty patienten försvann snart från
Loiredalen på okända vägar, och likadant gjorde läkaren, som från början i denna
fråga slog vakt om sin anonymitet. Vad som är sant och vad som är falskt i denna
skildring är alltså och förblir, liksom läkaren och hans patient, tills vidare bortom
horisonten för vårt vetande.
Läkarens förord.
Eftersom utgivarna av denna kontroversiella historia nu har lyckats få tag i mig
här i Köln och inte vill lämna mig i fred förrän de har kramat ur mig allt som kan
tillfredsställa deras nyfikenhet i det intrikata fallet Louis, så måste jag väl åtminstone
säga något. Ja, det var jag som återbördade Louis till livet, fastän jag nästan ångrade
det när det väl var gjort. Han och världen hade kanske blivit lyckligare om han fått
dö och världen fått leva vidare i välförtjänt okunnighet. Men tyvärr kan historiska
fakta aldrig tigas ihjäl i längden, och faktum är att jag fick Louis att tala.
Redan vid mitt första möte med patienten fick jag för mig att det var något lurt
med honom. De andra avfärdade honom som ett normalt och typiskt fall av
fullständig minnesförlust, men hans intelligenta blick kunde inte lura mig. Jag
förstod genast att denne man hade något att dölja.
Desto mer angelägen blev jag om att få honom helt i min egen vård och helst
isolera honom från omgivningen, bara för att få honom att känna sig säkrare och
börja komma ut ur sig själv. Han var hårt knuten, och det vara bara han själv som
kunde lösgöra sig. Och för att kunna göra det måste han kunna fatta förtroende för
någon.
4