Predikan Söndag efter Jul Ämnet för dagen är som Du ser Guds son ...

Predikan Söndag efter Jul
Ämnet för dagen är som Du ser Guds son och Guds barn. När vi i kyrkan talar om Jesus som
Guds Son är det förstås för att visa dels på hur Jesus står i ett annat förhållande till Gud Fader än
vad Du och jag gör, dels för att visa att det finns en personlig relation mellan Gud Fader i
himmelen och Guds Son, en likhet som vi gärna talar om som Guds avbild. "Jag och Fadern är
ett" (Joh 10)säger Jesus en vinter i Jerusalem vid tempelinvigningens högtid. På samma gång är
det så, att det här förhållandet mellan Jesus och Gud Fader är grunden för att du och jag skulle
kunna bli och vara Guds barn.
Den här söndagen som vi ju inte alltid får fira beskriver det första året hur Symeon profeterar om
hur det genom Marias själ ska gå som ett svärd. Jesu födelse leder till lidande. Också det andra
året möter vi lidande, då hur Jesus och den heliga familjen tvingas på flykt till Egypten.
Barnamorden i Betlehem som ju gett namnet Menlösa barns dag den 28 dec, var ju verkliga. De
första martyrerna för Jesu skull brukar vi kalla dem. I år vandrar vi sakta genom de tre
bibeltexterna och ger varje text sin rubrik, som får sammanfatta predikan: @Jes 11:1-6Ett skott
skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt.
Jesus lever sitt liv på jorden, därför att Gud FAder har planerat det. Fastän Jesus inte har någon
jordisk far, så hamnar Jesus mitt in i släkt. Jesaja beskriver med sina trädgårdsord hur stammen
ska bära skott. Det där känner vi till, när vi har rensat stammen från de där skotten som vi ville
ha bort. De kommer ju lättare än vi anar och vill. Vi tar ju gärna bort dem just från fruktträd
för att vi ska få rejäl frukt, och inga ynkliga äpplen eller päron. Isai är pappa till David. Isai och
Jesse är två former av samma namn. Jesse är vad vi kallar genitiv. Isais stam huggs av. Den har
haft sin tid, men från den kommer skottet, telningen. Det syftar på Kristus Jesus. Och på honom
skall Herrens Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps
och fruktans Ande.
VISHET O FÖRSTÅND, RÅD O STARKHET.Herrens Ande vilar över Jesus.
Redan från första början. Att Lukas och Matteus bevarar orden från ängeln Gabriel till Maria om
hur Guds Ande skall komma över henne, är inte bara för att ge en förklaring till hur undret ska gå
till, utan också för att säga hur Gud treenig är på plats, redan från första början. En enda Gud,
Fader Son och Ande. Herren smörjer Jesus med Anden lite mera tydligt och uppenbart vid dopet
i Jordan, ja i detta att Jesus får äretiteln Kristus ligger att han är smord. Som sagt Kristus och
Messias betyder just "den smorde". "Han skall ha sitt välbehag i Herrens fruktan, och han skall
inte döma efter som ögonen ser eller skipa lag efter som öronen hör." Jesus Kristus går på djupet
i en människas liv, liksom i tillvaron i stort. Jesu vilja står i samklang med Guds vilja, förstås.
Han har sitt välbehag i Herrens fruktan. Utan med rättfärdighet skall han döma de arma och
med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden. Och han skall slå jorden med sin muns stav, och
med sina läppars anda döda de ogudaktiga.
RÄTTFÄRDIGHET OCH RÄTTVISA - det är egenskaper som Guds son har. Jesus är betydligt
mer kraftfull än vi tänker. Jesus kallar oss därför in i kampen, också för rättfärdighet och rättvisa.
Det spelar ingen roll att sådana ord har en politisk klang. Likafullt kallas en kristen, liksom hela
Kristi kyrka, till insatser för rättfärdighet. Sådan som Guds Son är, sådana bör också Guds barn
vara. Rättfärdighet skall vara bältet omkring hans midja och trofasthet bältet omkring hans
höfter. TROFASTHET - ett gammalt ord för något mycket positivt. Trofast är den som inte
sviker, som inte lämnar vind för våg, trofast är den som bryr sig, som engagerar sig på ett sådant

sätt att den andre känner av fastheten, stabiliteten, i vänskapen. Ja, för att uttrycka sig lite
gammaldags: trofasthet hör till den kristnes karaktärsegenskaper.
II. Nu till episteln: Heb 2:11-13v11 Han som helgar och de som blir helgade har ju alla
samme fader, och därför blygs han inte för att kalla dem bröder,
FADER OCH BRÖDER. Jesus har samme himmelske FAder som du och jag. Det är orsaken
till att han kallar dig och mig för bröder och systrar. Han kallar oss att vara helgade, präglade av
den helige. Han ger exempel på det från Psaltaren 22 och Jesaja. v13 likaså: Jag vill sätta min lit
till honom, och vidare: Se, här är jag och de barn som Gud har gett mig.
GUDS BARNASKARA. "Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara". Strängt taget är
psalmen inte en barnpsalm främst, däremot en psalm för Guds barn. När blir då en människa
Guds barn? Ja vi måste beskriva saken från två håll. Det första: Gud har skapat varje människa.
Hon är ämnad att vara Guds avbild. Mose bevarar orden från Gud själv: Ni skall vara helig
såsom jag är helig. Därför har Herren anspråk, och rättmätiga sådana på hela skapelsen, inte bara
på de fromma, utan på helt vanliga sekulariserade svenskar. Låt oss inte tappa det ur sikte.
Det andra hållet s.a.s.är att Kristus med sin död och uppståndelsen skapar frälsningen. Kyrkan får
sitt liv genom den, kyrkan som är Kristi kropp, inget mindre. Guds husfolk, Guds familj, och där
får vi vara Guds frälsta barn, genom att Herren Gud döper oss in där. III. Nu till evangeliet: Joh
1:9-14 v9 Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. LJUSET
ÖVER HELA VÄRLDEN, KOMMER IN I VÄRLDEN. Också här märker vi hur ljuset lyser
över hela världen. Det är inte bara tänkt som en liten ynka spotlight över några få, utan över hela
världen,. Att sedan världen, inte minst hos Johannes, dels kan stå för skapelsen, dels för den
värld som vänt Gud ryggen, förändrar inte det hela.
v10 Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.
v11 Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. DET SOM VAR HANS,
DET UTKORADE, DET UTVALDA. Återigen, vilka anspråk! Det som var hans, ja det var ju
det folk som var utvalt, utkorat. Trons folk i alla tider. Därför kallades ju Abraham för trons
fader. När Kristus kommer till det som är hans i dag, är det ju till t.ex. alla döpta människor i vårt
eget land. Dessa är utkorade, även om så skulle vara att de har övergett sin himmelske Fader,
precis som den förlorade Sonen. Men, det är ju det tragiska och svåra: de tar inte emot Jesus. Inte
ilska utan sorg borde prägla det trogna kyrkfolket för detta, och samtidigt borde det få skapa hos
oss en längtan efter att be för varje människa, t.ex. på vår gata, i vår lilla förening, eller i samma
mamma/pappagrupp.
Bön är aldrig verkningslös, även om vi inte får bönhörelsen på stubinen. v12 Men åt dem som
tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, GUDS BARN I
TRON. Vi döper det ena barnet efter det andra. Guds stora välgärningar lämnas över till den ena
människan efter den andra. Här har vår Herre inte ställt upp med någon nedrustning av den
andliga välfärden. Han anklagar oss inte för att ha levt över våra tillgångar. Nej istället kallar han
oss att ta till vara de tillgångar, det nådekapital som Herren vår Gud har satsat på oss. v13 som
har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
GUDS BARN ÄR FÖDDA AV GUD. Gud berör en människa, och då händer det alltid något.
Visst kan vi i en mening tala om att vi blev kristna den och den dagen. Vi menar oftast då att Gud
blev tydlig för oss. Vi började få en omsorg om att sköta böneliv och bibelläsning, ja till och med

att försöka uträtta saker för Guds rike. Samtidigt ligger en vila i att faktiskt vara född av Gud.
Alltså: Herren Jesus har tagit initiativet och också behållit det. Vi får den förmånen att kallas
Guds barn och också vara det. "Bli det du redan är", säger en vis man. Det frigör oss från det
krampaktiga i kristenlivet. Vi utrustas med en helig bekymmerslöshet. Vi börjar då leva, inte
oansvarigt, men lugnt efter skriftordet: Sök först Guds rike så skall detta andra tillfalla er. Icke
genom någon människas styrka utan genom min Ande skall det ske. Och då är vi tillbaka till där
vi började: Hur Guds Ande kommer över Sonen Kristus och hur detta är grunden för att också du
och jag skulle kunna leva som ett Guds barn. Så hör de två då samman: Guds Son och Guds
barn.
Beredelseord: v14
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den
ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
Johannes har på ett förunderligt beskrivit hur Gud blev människa. Ordet med stort O är Sonen i
den heliga Treenigheten. Guds Son blir människa, och det sker efter noggrann planläggning och
förberedelse inom Herren Gud själv. Vi åberopar oss på just det när vi öppnar en gudstjänst i
Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Här blir Gud påtagligt närvarande, mänsklig.
"Bodde bland oss", vi skulle fylla i: delade våra villkor, men inte bara i förfluten tid, utan nu, i ett
evigt nu.
Beredelse är därför alltid att du och jag gör klart för oss själva: nu, inte i morgon, eller när jag
känner för det om några månader, nej nu är vi inför Guds ansikte, på riktigt och inte på låtsas.
Vad ska vi göra då? Det är både naturligt och riktigt att vi känner vördnad inför vår Herre. Så
kompis blir vi inte pga att Herren har stigit ned till jorden, att vi bör tappa vördnaden. Nej du och
jag är inför samme Gud, inför vilken Mose förskräcktes, där Jesaja förstod att Herren måste rena
honom. Vi är inför samme Herre, inför vilken Petrus bara kunde säga: Gå bort ifrån mig Herre,
jag är en syndig människa. Som väl var bönhörde Jesus inte Petrus. Jesus stannade kvar, men han
frågade, liksom han frågar nu: älskar du mig? Vår bekännelse av synd hör samman med
kärleksbrist. Därför blir vi var och en stilla, så att Guds Ande får lite tid att arbeta. Därefter ber vi
om förlåtelse, för Jesu skull.