Tro-erfarenhet-verklighet - Presentation

Hilding Egestål vid kyrkväckan – måndagen 23 juni 2008 kl.10.00
Tro – erfarenhet – verklighet, så har jag formulerat ämnet. Jag har förstås inte hittat på det själv. I
själva verket är det en boktitel som jag mötte 26 oktober 1962. Ibland har jag ovanan eller vanan att
skriva ner datum för när jag skaffat en bok, och i detta fall stämde det. Harald Eklund är författaren.
Här är boken. Harald Eklund var professor i religionsfilosofi vid Lunds universitet och om jag inte
minns fel son till biskopen J.A.Eklund, Karlstad, han som nog är mest känd för psalmen Fädernas
kyrka.. Jag citerar ur en presentation på Internet, Centrum för teologi och religionsvetenskap.
”Harald Eklund (1901-1960) tillträdde professuren i religionsfilosofi vid Lunds universitet 1949 och
innehade den fram till sin alltför tidiga död. Eklunds insatser inom det religionsfilosofiska området var
långt före sin tid genom att han visade att religion kunde analyseras såväl personligt som sakligt, vilket
inte alltid kunde sägas om hur det stod till med det allmänna debattläget om religion vid den tiden.
Hans filosofiska intresse i de mer betydande arbetena handlade i stor utsträckning om hur det religiösa
trosbegreppet skulle analyseras utifrån modern filosofi och logisk analys.”
Varför säger jag så mycket om en man som jag inte ens träffat? Jo, genom sina små böcker och artiklar
satte han mig på ett spår som jag senare upptäckt haft stor betydelse för mitt arbete som präst i
förkunnelse och bibelföredrag.
Tro – erfarenhet – verklighet. Jag får ta det bakifrån. Verkligheten – hur ser den ut? När temat för
kyrkväckan är ”Verkligheten själv finns hos Kristus” Kolosserbrevet 2:17, så vågar jag väl säga att jag
haft bibelordet i huvudet tillsammans med boken jag nämnde. Hur ser verkligheten ut? För en del hör
den frågan ihop med vetenskap. Så jag kanske måste göra en liten utvikning. Vetenskap och tro. Vad
menar vi med de orden? Och hur ser förbindelsen ut mellan det ena och det andra? Jag kommer att ge
min egen personliga bild av detta.
Låt mig börja så här: Mycket av det vi själva gör, styrs av ett antal premisser. Det är något vi håller för
sant, utan att lägga så mycken tankemöda, varför det är sant. Det är helt enkelt inte möjligt att hinna
med att argumentera för varje enkelt beslut vi ska ta. Om jag går till affären för att köpa tre liter mjölk,
står jag inte och resonerar i kassan, om mjölken är förgiftad eller inte. Jag tar det för givet, att goda
människor ser till att jag får bra matvaror. Inte heller vetenskapen eller för att vara mera noggrann
”olika vetenskaper” tar vissa saker för givna. Det intressanta menar jag är just detta: vad är det för
givna saker (axiom brukar vi kalla det för) som gäller för medicinsk vetenskap, informationsteknik,
teknisk fysik, historievetenskap, matematik, för att nu nämna några.
Vetenskap är nu inte så enhetligt som vi kanske tänker oss. Vi prövar olika metoder i olika typer av
vetenskaper. I somliga vetenskaper kan man göra experiment, t.ex. kemi. Vi upprepar ett antal försök
och drar slutsatser av försökens resultat. Men också där kan vi säga att vi inte kommer längre än vad
som ligger i premisserna. Det gäller de logiska slutsatserna. Samtidigt är det andra former av
vetenskap, som mera rör historiska ämnen, där det helt enkelt inte går att upprepa en händelse, för att ur
själva upprepningen dra någon slutsats. Jag menar att några vetenskapsmän och kvinnor lite för snabbt
har tillämpat naturvetenskapernas modeller på alla andra typer av vetenskap, och det fungerar helt
enkelt inte.
På samma gång kan vi se att det finns gemensamma förutsättningar för flera vetenskapsgrenar. Och det
i sin tur styrs av vad vi uppfattar som verkligt. Låt mig ta några exempel. Det finns möjligt att vinna
vetande. Detta är förstås självklart, men likväl viktigt. Redan filosofer i gammal grekisk tid var totala
skeptiker. Det går inte att veta någonting om något, var deras maxim. Problemet med skepticismen är
att dess lärosatser inte går att bevisa. Om vi inte kan veta något överhuvudtaget, hur kan vi då veta att
skeptisk hållning är den bästa? Det är inget retorisk fråga utan något högst väsentligt. Vad är det som är
verkligt och som går att veta något om? Den synliga världen är ju något verkligt. Jag tillhör inte dem
1

som älskar den grekiske filosofen Platon, som arbetar med en idévärld och en skuggvärld, och till den
senare skulle vår mänskliga värld höra. Nej, jag vill allt ha något mera handfast.
Samtidigt är jag i en mening en både-och-människa, om uttrycket tillåts. Jag menar nämligen att
verkligheten har en synlig del och en osynlig del. Att världen har en synlig del, är det väl ingen här
som ifrågasätter, men hur är det med den osynliga? Hur kan vi veta något om den osynliga
verkligheten? Mitt korta svar är förstås: i den synliga världen har en representant vittnat om den
osynliga. Jag kommer tillbaka till det.
1. Det går alltså att veta något. Och det är i sig ytterst viktigt, för i mina ögon säger det en hel del om
själva tillvaron. Varför går det överhuvudtaget att veta någonting? Och hur kan vi se att det finns
sammanhang mellan det ena och det andra? Det måste rimligen hänga samman med att vi
människor blivit utrustade med organ som kan finna mönster och sammanhang i det vi faktiskt ser i
den synliga verkligheten. I den meningen ligger förstås förutsättningen att någon utrustat oss med
det förstånd vi använder.
2. Vad använder vi för instrument, för medel att skaffa oss vetande? Om jag skulle påstå: ”det finns
myror på Mars” så kräver det påståendet att jag har goda skäl för det. Exempelvis: jag har varit på
planeten mars och plockat hem några myror. Det kräver dock å sin sida att jag kan styrka att just
dessa myror kommer från mars, och inte är resultatet av att jag gjort en blixtvisit i Skåne och
stoppat burken full av skånska myror. Den synliga kräver alltså en tolkning och beskrivning av
sammanhanget, i det här fallet hur det gick till när jag stoppade myrorna i burken, plus att någon
har kunnat vitsorda att jag verkligen varit på mars och där hämtat de hemska krypen.
3. Till de medel för vårt vetande räknar vi våra fem sinnen, syn, hörsel, lukt, smak och känsel.
Samtidigt har vi vårt förstånd som kombinerar uttrycken som sinnena ger, så att vi drar slutsatser.
Och själva slutsatserna inte ju inte materiella. Tanken, slutsatsen, bygger på materiella iakttagelser,
men slutsatsen är i sig själv inte materiell. Därför blir också påståendet ”Gud kan inte finnas,
eftersom han inte är materia” mycket tveksamt, och det av flera skäl. Till Guds väsen hör just att
han inte är materia, i varje fall enligt kristen tro, vilket inte är onaturligt för en kyrkoherde att utgå
ifrån. Och själva påstående ”Gud kan inte finnas” är beroende av ett axiom, som i sig är lika omateriellt
som påståendet ”Gud lever”. Ändock är det viktigt att markera att de mänskliga sinnena
är väsentliga, också för tron. Till det återkommer jag.
4. Tro – erfarenhet – verklighet. Hittills har jag sagt lite om verkligheten. Hur ser då erfarenheten ut?
Ja, erfarenhet är i mina ögon något utöver verkligheten. Erfarenheten något som den enskilda
människan kan göra, och då gör vi erfarenheter av Verkligheten. Och de erfarenheterna blir i en
mening personliga. Det betyder inte att de erfarenheterna är enbart subjektiva. Gemensamma
erfarenheter av t.ex bön är något som man kan dela med varandra. På samma gång gör vi
erfarenheter i vår kropp, i vårt sinne, av sådant som är verkligt men ändå inte synligt. Vem av oss
har inte erfarit en stark känsla, en kraftig önskan att göra något bestämt! Även om man kan mäta
förändringar i sammansättningen vissa kemiska ämnen i kroppen vid känsloutbrott, så kan man
knappast reducera känslan till ett visst kemiskt ämne. Vad min vilja säger i ett givet ögonblick går
inte att mäta på samma sätt som man mäter förändring i en termometer, där kvicksilverpelaren rör
sig upp eller ner, när värmen ökar eller minskar.
Till den mänskliga erfarenheten hör olika religioner. Därom må vi vara överens. Innehållet i
religionerna skiftar så pass mycket att man i och för sig kan undra över om det är samma Gud vi
talar om. När jag nu valde bibelordet ur Kol 2, v 17, är det en begränsning förstås till kristen tro och
verklighetsuppfattning. För mig är det ett naturligt urval, och det bygger jag på innehållet i Nya
testamentet, och dess beskrivning av Gamla testamentet. Nåväl, GT beskrivningar av skapelsen och
skaparen ger oss en koppling mellan den synliga och den osynliga världen. Och GT hör otvetydigt
2

till den mänskliga erfarenheten. Gud är först, dessutom störst. Men denne Gud skapar den synliga
världen med alla dess människor, alla dess djurarter eller deras föregångare. Ordet ”art” i 1
Mosebok motsvarar inte det vi långt senare talar om som arter. Snarare är det olika slag av varelser,
som sinsemellan inte kan skapa nya arter, som i sin tur kan föda nya varelser av samma art. Det
finns en begränsning nedlagd i skapelsen arterna emellan, och då talar jag inte om variationer inom
en art, t.ex. vitsippa och blåsippa, eller chimpans och orangutang. Häst och åsna blir ju mula. Jag
citerar:
Mula ett hästdjur som är en hybrid mellan häststo och åsnehingst. En hybrid mellan åsnesto och
hästhingst kallas mulåsna, men de är mindre och ovanligare. Både hanmulor och hanmulåsnor är
alltid sterila, detsamma gäller även i stort sett alla honmulor och honmulåsnor. Mulor och
mulåsnor är alltså vad man kallar infertil avkomma, när djuret inte själv kan alstra ungar.
Erfarenheten ger oss också en samlad bild av hur verkligheten skall tolkas. Jag tänker på när Jesus
vid ett tillfälle enligt Lukas 21 talar om hur vi tyder detta när fikonträdet knoppas. ”Då förstår ni att
sommaren är nära”. Jag tänker inte fördjupa mig i bondepraktikan, men en hel del erfarenheter som
ryms där, har sitt ursprung i iakttagelser och slutsatser av hur saker och ting sker i verkligheten.
5. Om nu vetande är beroende av vissa bestämda axiom, som i sig inte är bevisade, så är tron beroende
av vad vi vet om verkligheten. Låt mig först försöka analysera vad vi, eller vad jag, tillsammans
med många andra kristna menar med ordet ”tro”. Det är tre saker vi måste hålla samman, när det
gäller tron som ord. Tron är a.) försanthållande. Tron påstår något som gör anspråk på att vara sant
rent objektivt. När jag säger: Vi tror på Gud Fader allmäktig, himmelens och jordens skapare, så
menar jag med det: det är sant att Gud har skapat himmel och jord. Gud är orsaken, den första
orsaken, prima causa, om ni nu behöver latin som hjälpreda. Och bortom Gud finns ingenting.
Frågan ”vem skapade Gud” är helt enkelt orimlig av det skälet att Gud just är beskriven som en
person som lever oberoende av andra. Gud tillhör alltså en annan kategori.
6. Tron är försanthållande. Det är något jag påstår som jag håller för sant. Vi tror på Jesus Kristus,
Guds enfödde Son, vår Herre. Här säger jag något om Jesus, som är högst avgörande också för
Jesus förhållande till Gud själv. Skälet till att jag kan påstå något om Jesus är att jag läser i mitt Nya
testamente, som ju självfallet hör till Verkligheten och Erfarenheten. Med stöd av NT kan vi påstå
en hel del om Jesus, om hans person, om vad han gjorde. Det går till och med att fastslå att de
handskrifter som vittnar om Jesus är många, betydligt flera än vad som gäller Sokrates, romerska
kejsare och vad annat som hör historien till. Dessutom bör vi se att handskrifterna sinsemellan är
mycket samstämmiga även om det inte till 100% stämmer överens. Det är också viktigt att säga att
ingen läropunkt om Jesus är omtvistad till följd av att handskrifterna är olika.
7. Även det vi säger om Anden är ett försanthållande. Dessa försanthållanden är sedan i sin tur
beroende av vad sinnen har iakttagit. Människor har mött Guds Ande, och faktiskt skrivit ner i NT
vad det blev av det hela. Erfarenheter av den helige Ande i dag är självfallet inte mera trovärdiga än
de dåtida erfarenheterna. Samtidigt inser jag att det inte går att s.a.s. frammana erfarenheter av
Guds Ande. Guds Ande är suverän också, precis som Gud Fader och Guds Son.
8. Tron är vidare tillit, förtröstan, om jag ska ta ett gammalt. Jag litar på Gud. Då betyder tro något
subjektivt, alltså något som sker inom mig. Det liknar naturligtvis påståendet ”jag litar på min
hustru Ann”. Självfallet är det en subjektiv känsla, men samtidigt är den beroende av erfarenheter
som jag har gjort av min hustru. Samtidigt förutsätter påståendet ”jag litar på min hustru Ann” att
hon faktiskt lever. Det går därför inte att skilja åt tilliten från försanthållandet. ”Jag tror på Gud”
betyder alltså både ”jag är övertygad om att Gud lever” och ”jag litar på Gud”.
9. Det tredje uttrycket som ligger i tron är det som vi ibland kallar ”testimoniell tro”. Jag tror på någon
annans vittnesmål. Rättväsendet är ju uppbyggt på denna typen av tro, men också kristnas tro på
3

Bibeln hör till samma kategori. I den meningen skiljer sig alltså inte bibeltron från annan typ av
vetande och tro. När domstolen ska avkunna sin dom, måste den noga ha övervägt vad som är
rimligt att sätta tilltro till. Om någon av er som inte har varit i USA skulle fråga mig: ”vet du hur
det är i New Orleans?” så kan jag svara, Ja, det vet jag, jag har varit där”: Detta mitt påstående kan
jag då få bekräftat av ett antal personer som var med mig. Jag kan visa upp kvitton från vissa affärer
vissa dagar, och en del andra stödjande bevis. Utifrån min kunskap om New Orleans kan jag
beskriva hur det ser, vad folk arbetar med, och annat liknande. Det är klart: en veckas vistelse ger
förstås begränsad kunskap. Om du då får denna information och sätter tilltro till den, kan du helt
klart säga att du vet ett och annat om denna stad. Då har du en testimoniell tro. Också den är
beroende av vetande om hur det verkligen förhöll sig.
10. Ni märker alltså att jag gärna ser att kommatecknen eller i vissa texter bindestreck i rubriken Tro –
erfarenhet - verklighet är just viktiga. Och det visar på en sammankoppling. Också troende
människor har goda skäl för sin tro. Och det ska vi få tillfälle att med Anna Ehde Malmbergs hjälp
ta upp i kväll.
11. Finns det då några kritiska frågor som skulle kunna uppstå mellan Tron, Erfarenheten och
Verkligheten? Javisst finns det det. Men, och det är ett viktigt men, tron kan inte fly bort till en
idévärld modell Platon, som jag nämnde förut utan något samband med tillvaron, för att så att säga
rädda tron. Dit hör också det vi ibland kallar för postmodernismen, som lite enkelt uttryckt,
förlägger hela verkligheten till den inre sidan av människan. Något fast och objektivt verkar inte
finnas i denna rörelse. I det långa loppet (och vi har väl redan passerat det med råge) dör tron en
tvindöd, alltså något som egentligen sker lugnt och stilla. Och kristen tro är nu inget lugnt och stilla.
12. För att en tro, jag talar nu om kristen tro, ska kunna delas av flera och vara gemensam krävs att det
finns något fast och objektivt. I annat fall finns inget ”vi tror”. Låt mig då säga lite mera om just
sambandet tron, erfarenheten och verkligheten. Längre fram under veckan kommer några att
vidröra ämnet Tro och vetande. Som troende ser jag på vetenskapsfolket, som några som utforskar
den skapelse som vår Gud har format. Det är möjligt att kunna beskriva skapelsen meningsfullt,
därför att det s.a.s. ligger nerbäddat ett språk i skapelsen. Jag tänker nu inte bara på de aminosyror
med olika ämnen som bildar ett oändligt antal kombinationer. Att det finns en ordnande hand i
universum märks just på att vi med våra sinnen och deras förlängning i mikroskop och datorer kan
göra iakttagelser och ställa samman olika hypoteser om hur saker och ting att tillkommit. Jag säger
”hur”. Frågan ”varför” kan inte besvaras av vetenskapsgrenarna. Det betyder inte att frågan
”varför?” är omöjlig eller orimlig. Den är högst legitim.
13. Kristen tro hör förstås samman med Kristus. Något avgörande i Verkligheten har hänt genom
honom, och det är så pass avgörande att inget egentligen är sig likt efter honom. Det gick att höra
och se vad han sade och gjorde. Även om ingen var närvarande i graven när han uppstod från de
döda, finns det tillräckligt många rapporter av personer som mötte honom som uppstånden. Även
sådant tillhör Erfarenheten, och bygger därigenom upp Tron. Berättelserna om Jesu uppståndelse är
till sin natur rätt så korthuggna ögonblicksbilder av personer som är närvarande just då.
Frågeställningen som vi har rört vid i dag, måste ha varit aktuell i t.ex. staden Korint. Paulus får ju
skriva flera brev och reda upp frågan om uppståndelsen. Se t.ex. 1 Kor 15. Och där ser vi en lista på
personer som faktiskt med egna ögon har sett och gjort sådana erfarenheter att de kan säga med
Johannes ord ”vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört”.
När Paulus skriver till församlingen i Kolosse att verkligheten själv finns hos Kristus, utgår jag
ifrån att Kristus är ”född av Fadern före all tid”, som den nicenska trosbekännelsen uttrycker det.
Där är kopplingen mellan Skaparen (Fadern) och Frälsaren (Sonen Kristus). Kopplingen finns alltså
redan långt innan Maria föder Jesus i stallgrottan i Betlehems omnejd.
4

14. Naturligtvis inverkar min huvudpremiss på hur jag ser på skapelsen, tron, erfarenheten och
verkligheten, och därmed livet i stort. Huvudpremissen, huvudförutsättningen, är att det lever en
Gud, som person, med vilja, känsla och förstånd, till vars avbild jag är skapad. Samme Gud har
stigit ner från sin osynlig ”värld” och blivit fullt synlig, ”född av jungfrun Maria”. Därför att
människan liknar Gud, är också vetandet och erfarenheten något som är möjligt. Det är dock hinder
för att Gud samtidigt är outgrundlig. Skapelsen, i detta sammanhang nämnt som naturen, har
samma Gud som nåden, dvs den vi möter genom Jesus Kristus. Att det på universitetsbyggnaden i
Uppsala, där många vetenskapare har fostrats, står Veritas naturae gratiae, naturens sanning är
också nådens (underförstått) sanning, har glatt mig.
Detta må vara mitt bidrag till kyrkväckans ”Verkligheten själv finns hos Kristus”.
5
Hilding Egestål, kyrkoherde