Tillväxt i Göteborgsregionen. Ett underlag för regionens tillväxtstrategi.

Från monocentriska storstadsområden till flerkärniga
regioner?
Sambandet mellan ekonomisk tillväxt och rumslig regionstruktur i storstadsområden – och
likaså med regionförstoring – är kanske inte lika uppenbart som mellan tillväxt och
moderniserat näringsliv och arbetsliv. Men det är inte en tillfällighet att de tre svenska
storstäderna, liksom så många andra nordiska och europeiska storstäder, under samma tid
successivt har förvandlats från utpräglat monocentriska till alltmer flerkärniga integrerade och
geografiskt växande regioner och att kärnstädernas dominans har minskat. Detta har att göra
med det moderna storstadslivets egenskaper: ökade krav på utrymmesstandard och variation,
på tillgång till stora och diversifierade marknader för varor, tjänster och upplevelser, allt
underlättat av förbättrade kommunikationer, lättillgänglig information och ökad individuell
rörlighet. Storstadsregionens många nätverk växer samman och kommungränser spelar en
alltmer underordnad roll. Detta innebär dock inte att betydelsen av en regiongemensam kärna
avtagit.
Konsumentinriktade verksamheter anpassar utbud och lokalisering efter människornas
förändrade livsstilar och rörelsemönster, och likaså den kommunala servicepolitiken. När
både producentekonomi och kundtänkande talar för gemensamma lösningar är varken
kommungränser eller kompetensgränser längre oöverstigliga. Detta så länge som det rör sig
om direkta tjänster till medborgarna. Väljare och konsumenter är ju samma personer.
Rumslig regionplanering
Man kan alltså inte anmärka på kommunernas vilja att när det gäller serviceåtagandena se
helheten, men gäller det att på motsvarande sätt se regionen och dess utveckling och rumsliga
planering som sammanhängande och integrerad drar sig kommunerna både i
Göteborgsregionen och i Malmöregionen för att gå längre än till rådslag, samråd,
gemensamma kunskapsunderlag och strukturbilder. Det är tydligen bara i Stockholmsregionen
som man ser ett värde i att samordna regionplan enligt PBL och regional
utvecklingsplan utan formellt lagstöd.
GR är regionplaneorgan men regionplanerar inte, SSK:s efterträdare SSSV är inte
regionplaneorgan och regionplanerar alltså inte. Det har man ändå gjort i både Göteborgs- och
Malmöregionerna tidigare, även om man i motsats till i Stockholm inte har lämnat de antagna
planerna till regeringen för fastställelseprövning.
Regionplanerna har ändå gjort nytta som underlag för den kommunala översiktsplaneringen
och samhällsbyggandet och för ett samfällt agerande i dialogen med statliga myndigheter och
andra aktörer. Kartor är oöverträffade medel för att presentera och begripliggöra helhetssyner
och strukturbilder. Det gäller i kommunal planering – men inte i regional skala?
Tekniskt och innehållsligt finns det stora likheter mellan de tidigare regionplanerna i de tre
regionerna, men det finns också skillnader som inte bara hänger samman med de materiellt
skilda förutsättningarna. En sådan olikhet är det framåtriktade omvärldsintresset: kopplingen
mellan den globala näringslivs- och samhällsutvecklingen, regionens ekonomi och
tillväxtmöjligheter och den rumsliga regionstrukturens förmåga att stödja en positiv
utveckling.
Där tvingas man konstatera att Stockholmsregionen, med några undantag, alltifrån Skiss 66,
över Trend och Skiss 85 till RUFS mer än någon av de andra regionerna intresserat sig för
omvärlden och sambanden. Detta är nog den största skillnaden.
74