Hur utbildningen kom till - Lunds Tekniska Högskola

av Ove Pettersson
Högskoleutbildningen av brandingenjörer 10 år
- hur kom den till?
Enligt högskolelagen skall grundläggande högskoleutbildning, utöver kunskaper och
färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att
självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område
utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla studenternas förmåga till
informationsutbyte på vetenskaplig nivå.
Ett sådant mål kopplar samman grundutbildning och forskning som en nödvändig förutsättning
för måluppfyllelse och kvalitet på internationellt hög nivå för de båda verksamhetsformerna.
Då en under lång tid uppbyggd, internationellt respekterad brandforskning utgjorde ett
avgörande skäl för brandingenjörsutbildningens lokalisering till Lunds tekniska högskola, är det
naturligt för mig att inledningsvis något beröra denna uppbyggnadsprocess, som jag haft
förmånen att medverka i under mer än 35 år.
När jag första gången kom i kontakt med brandteknisk forskning och utveckling - i slutet av
1950-talet - överraskades jag över att långsiktiga forskningsprogram, systematiskt planerade
och genomförda större forsknings- och utvecklingsprojekt och analytiska angreppssätt hade en
mycket sparsam förekomst. I ungdomlig respektlöshet blev min första reaktion häremot att ta
fram ett generellt forskningsprogram för en definition och långsiktig utveckling av en analytisk
metod för en brandteknisk dimensionering av bärande och avskiljande byggnadskonstruktioner,
baserad på väldefinierade funktionskrav och bedömningskriterier. Programmet gavs stöd från
The Liaison Group of Inter-Scandinavian Building Research Conferences. Programmet hade
ett dubbelt syfte - dels att underlätta ett systematiskt och integrerat val av forskningsprojekt för
att få dimensioneringsmetoden praktiskt tillämpbar inom en inte alltför avlägsen framtid, dels
att initiera och stimulera skandinaviska samverkansprojekt inom brandforskningsområdet. Det
senare syftet var tyvärr inte realiserbart vid denna tidpunkt. Däremot visade sig programmet bli
ett betydelsefullt instrument för ett integrerat val av varandra befruktande forskningsprojekt
under många år för den brandforskargrupp, som byggdes upp i Lund från mitten av 1960-talet
och som utgör embryot för bl a den kvalificerade, internationellt högt värderade forskning, som
nu pågår vid institutionen för brandteknik med bred täckning inom såväl förebyggande och
släckande brandförsvar som andra delar av räddningstjänsten, inkluderande konsekvens- och
riskanalyser av stora olyckor, i den fysiska planeringen och i räddningstjänstens insatsplanering.
Brandforskningens internationella expansion har varit enorm under de senaste decennierna -
såväl volymmässigt som med hänsyn till den vetenskapliga nivån. Utvecklingen har lett till att
alltfler komponenter och system inom en byggnads eller ett samhälles totala brandförsvar och
räddningstjänst blivit åtkomliga genom matematisk modellering, vilket i sin tur initierat en
utveckling av funktionsbaserade metoder för brandförsvarets och räddningstjänstens planering,
dimensionering och utformning.
Den kraftigt ökade potentialen för en funktionsbaserad dimensionering och utformning av den
totala räddningstjänsten och dess system och komponenter utgjorde en nödvändig förutsättning

för en uppgradering av brandingenjörsutbildningen till en högskoleutbildning. Kravet på
utbildningens kompetenshöjning motiverades av samhällets tilltagande grad av komplexitet
med bl a en snabbt växande användning av avancerad teknologi och en parallell kraftig ökning
av samhällets sårbarhet och riskpotential som avgörande bakgrundsfaktorer för
räddningstjänstens utveckling.
Den krävda kompetenshöjningen gäller därvid generellt för alla yrkesgrupper, som arbetar med
kvalificerade räddningstjänstfrågor - såväl de grupper, som har dessa frågor som sin
huvuduppgift (räddningschefer och räddningsledare, brandingenjörer, brandtekniska konsulter,
verksamma inom risk management), som t ex arkitekter och konstruktörer, vars roll i detta
sammanhang är att integrera det byggnadstekniska brandskyddet som en funktionellt viktig
komponent i projekterings-, dimensionerings- och utförandeprocessen för en byggnad eller ett
samhälle. Den krävda kompetensen har bred samhällsomfattning - statlig och kommunal
räddningstjänst, industri, konsultföretag, försäkringsbolag.
Den högskoleutbildning av brandingenjörer, som startade vid Lunds tekniska högskola
höstterminen 1986, var då den enda i sitt slag i Europa. Dess tillkomst hade föregåtts av ett
omfattande utredningsarbete under en stor del av 1970-talet och början av 1980-talet.
1973 tillsatte regeringen tre sakkunniga för en översyn av den dåvarande brandförsvarsutbildningen,
som var grundad på överväganden i PM "Utbildningen vid statens brandskola m m"
från 1962. En utlösande orsak till översynen var därvid, att kommunerna från 1974 fick
ansvaret för den allmänna räddningstjänsten, vilket vidgade de kommunala brandförsva-rens
uppgifter till att utöver brand också omfatta ingripanden vid oljeutflöde, ras, översvämning
eller andra nödlägen. De sakkunniga presenterade sitt förslag till förändrad utbildning i
betänkandet "Brandförsvarsutbildningen", Ds Kn 1979:5.
Förslaget överarbetades av en arbetsgrupp inom regeringskansliet och ett vidare utvecklat
förslag presenterades i PM "Utbildning i räddningstjänst m m", Ds Kn 1981:24. Efter
remissbehandling ledde detta förslag fram till regeringens proposition 1982/83:23 "Utbildning i
räddningstjänst m m". För brandingenjörsutbildningen angav propositionen en lösning, som
ligger nära den, som startade höstterminen 1986, och de från Lunds universitet till dåvarande
chefen för kommundepartementet framförda argumenten för en lokalisering av utbildningen till
Lund hade övertygat regeringen om fördelarna härmed.
Hösten 1982 tillträdde en ny regering och genom en regeringsskrivelse 1982/83:72 återkallades
i november 1982 den av den föregående regeringen lagda propositionen. Den avgörande
anledningen härtill var propositionens förslag att göra brandmannautbildningen till en
gymnasial utbildning.
I juni 1982 hade den dåvarande regeringen bemyndigat chefen för kommundepartementet att
tillsätta en kommitté, den s k CESAM-kommittén, för att utreda frågan om en samordning av
den centrala ledningen av räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksam-heten. I februari
1983 beslöt regeringen att utöka CESAM-kommitténs uppdrag till att omfatta också en
fortsatt översyn av utbildningen i allmän räddningstjänst och av personal inom
sotningsväsendet. Översynen skulle genomföras som en förutsättningslös utredning inom
ramen för i huvudsak oförändrade resurser för den totala utbildningen. För översynen utsåg
CESAM-kommittén en särskild arbetsgrupp och denna redovisade sina förslag genom

apporten "Utbildning för räddningstjänst och sotningsväsende", Ds Fö 1984:1, som är fogad
till CESAM-kommitténs i mars 1984 avgivna principbetänkande "Räddningsverket", Ds Fö
1984:2. En remissbehandling av principbetänkandet och utbildningsrapporten ledde sedan fram
till regeringens proposition 1984/85:161 "Ledningen av befolkningsskyddet och
räddningstjänsten m m", antagen av riksdagen i juni 1985.
Beslutet innebar, att en brandingenjörslinje, omfattande 100 poäng (2,5 år) inrättades den 1 juli
1986 vid Lunds universitet med 25 nybörjarplatser per år. I beslutet markeras särskilt vikten av
att de ökande kraven på tekniskt-vetenskapligt kunnande hos personalen tillgodoses genom
den nya utbildningen. För den, som skall bli brandchef, anger beslutet ett krav på ett års
praktisk utbildning, utöver genomgången brandingenjörslinje. Ansvaret för denna
påbyggnadsutbildning lades därvid på statens räddningsverk.
Den brandingenjörsutbildning, som föreslogs i CESAM-kommitténs rapport, hade en väsentligt
högre ambitionsnivå än den, som startade hösten 1986. CESAM-kommittén bedömde, att
samhällets dåvarande och framtida räddningstjänst krävde en fyraårig högskoleutbildning av
brandingenjörer, förlagd till teknisk högskola - dvs en utbildning med samma längd som de
dåvarande civilingenjörsutbildningarna. Utbildningen föreslogs därvid omfatta 100 poängs
undervisning i allmäntekniska och brandskyddstekniska ämnen, varvad med praktikperioder om
totalt 30 veckor. Det avslutande året om totalt 40 poäng föreslogs differentierat i två
studieinriktningar - en mot kommunal förvaltning/räddningstjänst och en mot
industri/försäkring/skyddsteknik.
Den 1986 införda utbildningen skiljer sig från den av CESAM-kommittén föreslagna i
huvudsak i följande avseenden:
* Utbildningens högskoledel, som ensam leder till brandingenjörsexamen, är 40
poäng kortare än motsvarande del i CESAM-kommitténs förslag.
* Även de, som genomgår den ettåriga påbyggnadsutbildningen, får en kortare
total utbildning (cirka ½ år) än vad CESAM-kommittén föreslog.
* CESAM-kommittén föreslog en huvudman för den totala utbildningen
(högskolan), medan den beslutade utbildningen har två huvudmän (högskolan för utbildningen
vid Lunds universitet och räddningsverket för den ettåriga påbyggnadsutbildningen, vilken
förlades till räddningsskolan i Revinge).
För att förbereda starten av den nya högskoleutbildningen av brandingenjörer inrättades från
den 1 juli 1985 en interimistisk linjenämnd, avlöst ett år senare av en reguljär linjenämnd som
ansvarig för utbildningens fortsatta uppbyggnad och organisation. Redan den interimistiska
linjenämnden var väl medveten om att den utbildningsreduktion, som av besparingsskäl gjorts i
förhållande till CESAM-kommitténs förslag, skulle ge svårigheter för att uppnå det av
samhällets räddningstjänst krävda utbildningsmålet. Krav på en förlängning av utbildningen
framfördes därför redan i linjenämndens första anslagsframställning och en uppföljning härav
ledde nio år senare till en förlängning av utbildningens högskoledel från 100 till 140 poäng,
införd från och med läsåret 1994-95. Det stöd, som anslagsframställning-en fick i slutfasen av
sin behandling genom skrivelser från boverket, kommunförbundet och räddningsverket, var
därvid av mycket stor betydelse för regeringens och riksdagens ställningstaganden.

Att planeringen, uppbyggnaden och genomförandet av Sveriges enda och Europas första
högskoleutbildning av brandingenjörer - trots det kärva utgångsläget - har blivit en stor
framgång och väckt betydande internationell uppmärksamhet beror på en mycket god
samverkan av många interna och externa aktörer. Men framför allt beror det på en särskild
person, Robert Jönsson, som, i egenskap av bl a studierektor och institutionsprefekt, genom sin
ledande roll och sina enormt omfattande och kvalificerade arbetsinsatser under
uppbyggnadsprocessen varit helt avgörande för utbildningens framgång.