Att förebygga fallolyckor och höftfrakturer bland äldre

Institutionen för ekonomi 

Karlstads universitet 

Nationalekonomi 

C-uppsats 

Att förebygga fallolyckor och höftfrakturer 

bland äldre – 

En samhällsekonomisk kalkyl 

Författare: Anders Folkesson 

Handledare: Bengt Mattsson 

Datum: 2004-04-22

Sammanfattning 

Att förebygga fallolyckor och höftfrakturer bland äldre – En samhällsekonomisk kalkyl 

Preventing fall accidents and hip fratures among elderly – A cost-utility analysis 

Varje år omkommer ett tusental äldre (personer som är 65 år eller äldre) i fallolyckor. 

Därutöver drabbas 18 000 personer årligen av höftfraktur, vilket ökade kraftigt under slutet av 

1900-talet och förväntas öka ytterligare. Höftfrakturer uppkommer oftast av att patienten har 

osteoporos (benskörhet) i kombination med en fallolycka. Genomsnittsåldern för 

höftfrakturspatienter är 81 år och 72 procent av de drabbade är kvinnor. De direkta 

kostnaderna för en höftfraktur är, i 1994 års priser, nästan 150 000 kronor under året efter 

höftfrakturen. Dessutom tillkommer ofta försämringar i livskvalitet för den drabbade, 

eftersom en höftfraktur inte sällan leder till nedsatt funktionsförmåga. 

Två åtgärder för att förebygga höftfrakturer är användning av höftskyddsbyxor 

(Höftskyddsprojektet) och anställning av en person som hjälper äldre med farliga sysslor 

(Vaktmästarprojektet). Höftskyddsbyxor förhindrar inte fallolyckor utan minskar enbart 

risken för höftfrakturer. Skydden verkar genom att energin vid ett fall sprids ut till lårets 

mjukdelar eller absorberas av skydden, vilket gör att höften utsätts för mindre kraft. 

Vaktmästarprojektet har genomförts av Höganäs kommun, som anställt en person som arbetar 

med att hjälpa kommunens pensionärer med sysslor som innebär stor risk för fallolyckor och 

göra deras boende säkrare. Exempel på sådana sysslor är byte av lampor och säkring, 

upphängning av gardiner och förse mattor med halkskydd. 

Syftet med föreliggande uppsats är att, med hjälp av en kostnadsnyttoanalys, undersöka de 

samhälleliga kostnaderna per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår (QALY). QALY mäter 

effekterna av en viss åtgärd både kvalitativt (förändring i livskvalitet) och kvantitativt 

(förändring i antal levnadsår) och en QALY är detsamma som ett fullt friskt år. 

Höftskyddsprojektet har en kostnad på 311 209 SEK/QALY, medan motsvarande kostnad för 

Vaktmästarprojektet är 29 188 SEK/QALY. Vaktmästarprojektet har alltså lägre kostnad och 

rekommenderas framför Höftskyddsprojektet. Vaktmästarprojektet har en häpnadsväckande 

låg kostnad, vilket bör göra projektet intressant för fler kommuner att genomföra. Det behövs 

dock ytterligare studier av Vaktmästarprojektet för att med säkerhet kunna fastställa dess 

effektivitet.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

1 INLEDNING………………………………………………………………………….1 

1.1 Bakgrund...............................................................................................................1 

1.2 Syfte och forskningsfråga .....................................................................................2 

2 HÖFTFRAKTURER…………………………………………………………………3 

2.1 Fallolyckor ............................................................................................................3 

2.2 Allmänt om höftfrakturer ......................................................................................3 

2.3 Kostnader för en höftfraktur .................................................................................4 

2.4 Åtgärder mot höftfrakturer....................................................................................4 

2.5 Valda åtgärder .......................................................................................................5 

2.5.1 Höftskyddsprojektet .........................................................................................5 

2.5.2 Vaktmästarprojektet .........................................................................................5 

2.5.3 Icke-valda åtgärder...........................................................................................5 

3 METOD………………………………………………………………………………7 

3.1 Hälsoekonomiska utgångspunkter .............................................................................7 

3.2 Möjliga utvärderingsmetoder.....................................................................................7 

3.1 Kostnadsnyttoanalys ..................................................................................................9 

3.4 Tillvägagångssätt .......................................................................................................10 

4 HÖFTSKYDDSPROJEKTET………………………………………………………11 

4.1 Identifiering av projektets effekter ............................................................................11 

4.2 Kvantifiering och värdering av effekter.....................................................................11 

4.2.1. Färre antal höftfrakturer ........................................................................................11 

4.2.1.1 Ekman et al (1997) ...........................................................................................11 

4.2.1.2 Kannus et al (2000) ..........................................................................................11 

4.2.1.3 Forsén et al (2001)............................................................................................12 

4.2.1.4 Kritik mot höftskyddens effektivitet ................................................................12 

4.2.1.5 Summering .......................................................................................................13 

4.2.2 Obehag av att bära höftskydd................................................................................14 

4.2.3 Exkluderade ”effekter” .........................................................................................14 

4.3 Kvantifiering och värdering av kostnader.............................................................15 

4.3.1 Anskaffningskostnad.............................................................................................15 

4.3.2 Ökad tidsåtgång.....................................................................................................15 

4.4 Summering av effekter och kostnader .......................................................................16 

5 VAKTMÄSTARPROJEKTET ..............................................................................17 

5.1 Identifiering av effekter och kostnader......................................................................17 

5.2 Kvantifiering och värdering av effekter.....................................................................17 

5.2.1 Färre höftfrakturer.................................................................................................18 

5.2.2 Färre fallolyckor....................................................................................................18 

5.2.3 Trygghetsskapande och social faktor....................................................................18 

5.3 Kvantifiering och värdering av projektets kostnader.................................................18 

5.3.1 Lönekostnader.......................................................................................................18 

5.3.2 Bilkostnad .............................................................................................................19 

5.3.4 Övriga kostnader ...................................................................................................19

5.4 Summering av effekter och kostnader .......................................................................19 

6 KÄNSLIGHETSANALYS......................................................................................20 

6.1 Höftskyddsprojektet...................................................................................................20 

6.2 Vaktmästarprojektet...................................................................................................21 

7 SLUTSATSER .........................................................................................................22 

7.1 Resultat ......................................................................................................................22 

7.2 Metoddiskussion ........................................................................................................22 

7.1 Slutdiskussion ............................................................................................................23 

REFERENSFÖRTECKNING .........................................................................................24 

Bilaga

1 INLEDNING 

1.1 Bakgrund 

Det rapporteras regelbundet i media om Sveriges åldrande befolkning. Demografiska 

förändringar kommer att få konsekvenser på en mängd områden, till exempel kommer de 

äldres skadefrekvens att påverkas. En rapport från Räddningsverket visar att äldre står för en 

betydande andel av skadefallen i dödsorsaks- och patientstatistiken (2003a). De äldres andel 

av dödsfall är på ett flertal områden mycket större än deras andel av totalbefolkningen. 

Fallolyckor är den skadekategori, i vilken de äldre är mest överrepresenterade. Mer än 80 

procent av de omkomna i fallolyckor är 65 år eller äldre (Räddningsverket 2003a, sid. 20). 

Samhällets direkta kostnader av äldres fallolyckor har skattats till 4,8 miljarder kronor, vilket 

motsvarar 0,2 procent av Sveriges BNP (Räddningsverket 2003b, sid. 7). Fallolyckor medför 

alltså mycket stora kostnader för det offentliga och därför bör rimligen stora 

kostnadsbesparingar kunna göras om olycksfrekvensen reduceras. 

Åtgärder som syftar till att förebygga eller lindra effekterna av fallolyckor implementeras på 

såväl kommunal, regional och nationell nivå. Kommuner driver exempelvis projekt, som 

syftar till att förbättra den allmänna säkerhetsnivån i kommunen, i vilken fallolyckor spelar en 

framträdande roll (se t.ex. Bjerre & Schelp 1999). Regionalt arbetar många landsting med att 

förebygga fallolyckor (se t.ex. Hökby 2000) och på nationell nivå bedriver flera centrala 

myndigheter (Räddningsverket, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Konsumentverket m.fl.) 

verksamhet inom ett brett spektra av områden. 

Höganäs kommun anställde 2001 en vaktmästare som kostnadsfritt hjälper kommunens äldre 

med sysslor, såsom sätta upp gardiner eller byta glödlampor, vilka innebär stora risker för 

fallolyckor. Denna idé har fått stor uppmärksamhet och har genomförts eller planeras att 

genomföras av ett flertal andra kommuner (hör P1 031114, se Skånska Dagbladet 031212, 

Kommunaktuellt 031127). 

En vanlig konsekvens av fallolyckor är höftfrakturer. I Sverige inträffar årligen 18 000 

höftfrakturer, som framförallt drabbar äldre personer med benskörhet och falltendens 

(Socialstyrelsen 2003, sid. 9). Höftfrakturer är den diagnosgrupp som kräver mest resurser vid 

de ortopediska klinikerna i Sverige, dessutom uppstår betydande kostnader efter frakturen i 

form av exempelvis rehabilitering (a.a., sid. 119f.). Zethraeus et al (1997) uppskattar att 

kostnaderna för en höftfraktur uppgår till cirka 170 000 kr för året efter frakturen. Därtill 

kommer ofta ett stort personligt lidande, eftersom höftfrakturen orsakar bestående 

funktionsnedsättningar hos en betydlig del av de drabbade (SBU 2003, sid. 50), vilket 

uppfattas mycket negativt av äldre som har ett mycket högt marginalvärde på sin hälsa. 

Exempelvis uppger 80 procent av äldre kvinnor boende i egna hem att de hellre dör än 

drabbas av en höftfraktur och hamna på äldreboende (Salkeld 2000). En åtgärd som 

förebygger höftfrakturer är användning av höftskyddsbyxor, som vid fall minskar kraften mot 

övre delen av lårbenet (SBU 2003, sid. 249). 

Men även om forskningen kring effekter av olika preventiva åtgärder är omfattande finns få 

ekonomiska utvärderingar av åtgärder som förebygger fallolyckor (Feder et al 2000, sid. 

1010), trots att offentliga projekts kostnadseffektivitet rimligen är av stor vikt för både 

medborgarna och det offentliga. Därför kan det vara intressant att ekonomiskt utvärdera olika 

åtgärder som ämnar reducera antalet höftfrakturer. 

1

1.2 Syfte och forskningsfråga 

Uppsatsens syfte är att undersöka de samhälleliga kostnaderna per vunnet kvalitetsjusterat 

levnadsår för Höftskydds- respektive Vaktmästarprojektet. Utifrån syftet har följande 

forskningsfråga formulerats: 

• Vilket projekt har den lägsta samhälleliga kostnaden per vunnet kvalitetsjusterat 

levnadsår? 

1.3 Disposition 

I kapitel två kommer bakomliggande fakta kring fallolyckor och höftfrakturer att presenteras. 

Hälsoekonomiska utgångspunkter och uppsatsens metod diskuteras i kapitel tre. Kapitel fyra 

och fem innehåller empiri och analys av Höftskydds- respektive Vaktmästarprojektets 

effekter. En känslighetsanalys av effekterna utförs i kapitel sex. Slutligen dras och diskuteras 

uppsatsens slutsatser i kapitel sju. 

2

2 HÖFTFRAKTURER 

2.1 Fallolyckor 

År 1999 stod skador för 4 290 dödsfall, vilket motsvarar nästan fem procent av alla dödsfall i 

Sverige, vilket gör det till den fjärde vanligaste dödsorsaken i landet. Olycksfall var den 

kategori av skador som orsakat flest dödsfall (2 503 stycken) (Räddningsverket 2002, sid.8). 

Bland olycksfall är fallolyckorna den händelse som står för störst andel dödsfall, exakt hur 

många är problematiskt att säga eftersom det finns ett stort mörkertal (a.a., sid. 13f). Äldre 

personer, 65 år eller äldre, är kraftigt överrepresenterade i statistiken över fallolyckor, oavsett 

om fallet resulterar i dödsfall, svår eller lindrig skada (a.a., sid. 25). 90 procent av dödsfallen 

som orsakas av fallolyckor drabbar personer som 65 år eller äldre. Kvinnor är i större 

utsträckning drabbade än männen, vilket gäller i både ålderskategorin 65-79 och 80+ år. I den 

förra kategorin skadades 18 kvinnor och 12 män per 1000 kvinna respektive man under 

tidsperioden 1997-2001. Motsvarande siffra för den senare kategorin är 64 kvinnor och 39 

män (Räddningsverket 2003a, sid. 139f). Samtidigt utgör fallolyckor 40 procent av äldres 

totala antal olycksfallsskador (a.a., sid. 20). 

Med fallolyckornas antal och dess vårdkrävande natur följer stora insatser från samhället. 

Räddningsverket (2003b) har nyligen beräknat samhällets direkta kostnader för äldres 

fallolyckor. Totalkostnaden uppgick år 2000 till 4 780 Mkr, vilket motsvarar 0,2 procent av 

Sveriges BNP. Beloppet är nästan lika stort som den totala kostnaden för samtliga omkomma 

och skadade i trafiken samma år (a.a., sid. 7). Antalet fallolyckor bland äldre som leder till 

behov av slutenvård uppskattas stiga med 65 procent från 40 700 till 67 000 mellan åren 2000 

och 2035 (Räddningsverket 2003a). Denna ökningstakt skulle innebära en totalkostnad för 

samhället på knappt 7 900 Mkr år 2035 (Räddningsverket 2003b, sid. 8). 

2.2 Allmänt om höftfrakturer 

Det finns ett flertal olika frakturer som kan inträffa vid fallolyckor, från handledsfrakturer 

som sällan medför slutenvård till höftfrakturer som kräver inläggning på sjukhus (SBU 2003, 

sid. 51). Höftfrakturer är ett stort och tilltagande hälsoproblem. Det sker, som ovan nämndes, 

årligen omkring 18 000 höftfrakturer i Sverige. Antalet höftfrakturer har ökat kraftigt under 

de senaste decennierna och ökningen förväntas fortsätta på grund av ett ökat antal äldre och 

en större risk för frakturer p.g.a. ökad benskörhet, framförallt hos personer över 80 år 

(Socialstyrelsen 2003, sid. 23f). Var fjärde kvinna och sju procent av männen drabbas någon 

gång under livet av en höftfraktur. Genomsnittåldern för en höftledsfrakturpatient är 80 år och 

de bakomliggande orsakerna är oftast osteoporos och fallolyckor (Socialstyrelsen 1995). 

De som drabbas av en höftledsfraktur lider inte sällan av osteoporos (benskörhet), som 

innebär att skelettets hållfasthet är nedsatt. Den nedbrytande processen på skelettet påbörjas 

redan i 30-årsåldern och med stigande ålder tappas en procent av benvävnaden per år 

(Socialstyrelsen 2003, sid. 9). Osteoporos innebär per automatik inte något lidande, men 

medför i kombination med fallolycka en stor risk för höftfraktur (SBU 2003, sid. 50f). Det 

finns alltså ett tydligt samband mellan osteoporos, fallolyckor och höftfrakturer. 

Ett stort antal åtgärder för att förebygga osteoporos har föreslagits och prövats. Vanligt 

förekommande förslag är förbättring av äldres fysiska hälsa (se bl.a. Räddningsverket 2003b; 

www.fyss.se; Socialstyrelsen 2003; Sadigh-Andersson & Hökby 1999), östrogenbehandling, 

bisfosfonater, ökat kalcium- och vitamin D-intag (Socialstyrelsen 2003). 

3

2.3 Kostnader för en höftfraktur 

Höftfrakturer tar stora resurser i anspråk. 25 procent av samtliga ortopediska vårddagar avser 

höftfrakturpatienter, som är den diagnosgrupp som behandlas mest frekvent på ortopediska 

kliniker i Sverige (Socialstyrelsen 2003, sid. 119). Den genomsnittliga kostnaden per patient 

på ortopedklinik var 43 000 kronor och totalkostnaden efter utskrivning från ortopedkliniken 

uppgick till 81 000 kronor (Borgqvist et al 1991 ref i Socialstyrelsen 2003, sid. 120). 

Den mest omfattande svenska studien över höftfrakturskostnader är, såvitt jag vet, Zethraeus 

et al (1997), som undersökte kostnaderna för 1709 höftfrakturspatienter i Stockholm i början 

av 90-talet. Studien undersökte vårdkostnadsökningar, som uppstod på grund av höftfrakturer. 

Beloppet beräknades genom att jämföra vårdkostnaderna för höftfrakturspatienten året före 

och året efter höftfrakturen (Zethraeus et al 1997, sid. 13). 

Zethraeus et al (1997) har endast beräknat de direkta kostnaderna för ortopedklinik, annan 

akutsjukvård, äldreomsorg, vårdhem, äldreboende, gruppboende och kommunal hemhjälp 

som en följd av höftfrakturen. Kostnaderna för äldreomsorg var den största utgiften under året 

efter skadan, följt av ortopedkostnader och vårdhem. Totalt sett stod dessa tre för 70 procent 

av kostnaderna. Bland de patienter (1319/1709=77 procent) som fortfarande levde ett år efter 

höftfrakturen var den genomsnittliga differensen i direkta kostnader mellan året före och året 

efter höftfrakturen 147 345 kronor 1 i 1994 års priser (Zethraeus 1997, sid. 15). Men 

kostnaderna skiljde sig kraftigt åt beroende på patientens boendeform före höftfrakturen. För 

de som bodde på egen hand uppgick genomsnittligen kostnaderna för höftfrakturen till 

145 946 SEK, medan de tidigare institutionellt boende patienternas vårdkostnader minskade 

med 30 400 SEK, vilket beror att mortaliteten var relativt hög bland denna grupp (Ibid.). 

Tabell 2.1 Genomsnittliga kostnader för höftfrakturer (i 1994 års priser och SEK) 

Patienter som 

överlevde första året 

(n=1319) 

Från eget boende 

(n=1427) 

Från institutionellt 

boende (n=282) 

Kostnad före fraktur 114 081 86 962 366 491 

Kostnad efter fraktur 261426 232 907 336 092 

Differens 147 345 145 946 - 30 400 

2.4 Åtgärder mot höftfrakturer 

Det finns olika sätt att bedriva säkerhetsfrämjande arbete beträffande äldres höftfrakturer. För 

det första kan man arbeta för att reducera antalet fallolyckor genom exempelvis förbättrad 

fysisk funktionsförmåga hos de äldre och bedöma skaderisker och åtgärder i olika 

boendemiljöer för äldre. För det andra kan man försöka reducera skadorna till följd av 

fallolyckor, vilket till exempel kan ske genom att förebygga osteoporos och använda 

höftskydd. För det tredje kan vården för fallrelaterade skador ses över (Räddningsverket 

2003a, sid. 22). 

Socialstyrelsen (1995, sid. 8) verkar förespråka även det första sättet, då de skriver i sina 

rekommendationer för höftfrakturer att det krävs ”… preventiva åtgärder inte bara mot 

osteoporos utan också mot fallolyckor. Fallolyckor är förmodligen lättare att förebygga och 

effekten av preventiva åtgärder är sannolikt snabbare att uppnå än försök att påverka 

osteoporos, som är en mer långsam process”. 

1 Beloppen är i Zethraeus studie uttryckta i USD med växelkursen 1 USD= 6,6 SEK. 

4

De två åtgärder som jag har valt att undersöka är höftskyddsbyxor och ett av Höganäs 

kommun implementerat Vaktmästarprojekt. De skiljer sig åt bland annat beroende av att 

höftskyddsbyxorna syftar till att begränsa skadorna av fallolyckor, medan 

Vaktmästarprojektet ämnar minska antalet fallolyckor och därmed även höftfrakturer. 

2.4.1 Höftskyddsprojektet 

Höftskyddbyxor är vanligtvis en byxa med fasta eller löstagbara plastskal över höften, som 

minskar kraften av ett fall sidledes mot övre delen av lårbenet. Några höftskydd har ett 

energiabsorberande material som tar upp delar av kraften vid ett fall. Andra höftskydd 

fördelar ut energin till mjukdelarna i låret, vilket medför att skelettet utsätts för mindre 

påfrestning. Skydden har endast lokal verkan och kan inte förväntas påverka andra frakturer 

(SBU 2003, sid. 249). 

Flera studier har undersökt konsekvenserna av användning av höftskyddsbyxor. Ett flertal av 

dessa (Lauritzen et al 1993; Ekman et al 1997; Kannus et al 2000; Forsén et al 2003) menar 

att användning av höftskydd kan minska antalet höftfrakturer bland äldre. Kannus et al visade 

en reduktion av höftfrakturer på drygt 80 procent vid fall om den drabbade bar 

höftskyddsbyxor. Men, å andra sidan, har det i samtliga undersökningar varit problematiskt att 

få de äldre att ha på sig höftskydden, eftersom de anses vara obekväma, vilket lett till en låg 

följsamhet. 

Höftskyddsbyxor minskar alltså inte de äldres risk att drabbas av ett fall, men däremot 

minskas risken att drabbas av vissa frakturer om man faller. Socialstyrelsen bedömer i sina 

riktlinjer för vård och behandling av höftfrakturer att det finns ett starkt vetenskapligt 

underlag, vilket är den starkaste graden av evidens, för att ”personer med stor fallbenägenhet 

bör använda höftskyddsbyxor” (2003, sid. 41). 

2.4.2 Vaktmästarprojektet 

Det finns, som ovan nämndes, ett flertal aktörer som arbetar för att förebygga fallolyckor. Ett 

exempel på en kommun som arbetar med dessa frågor är Höganäs i nordvästra Skåne. Under 

2001 anställde Höganäs kommun en vaktmästare som hjälper kommunens pensionärer med 

sysslor som innebär risk för fallolyckor (P1, Studie Ett, 031114). Sysslorna som vaktmästaren 

hjälper de äldre med är exempelvis byte av glödlampor och gardiner, förse mattor med 

halkskydd, installera extrahandtag ovanför badkaret, se till att el-sladdar inte utgör farliga 

hinder och andra småsaker. De äldre står själva för de materiella kostnaderna. Projektet 

påbörjades med en halvtidstjänst 2001, vilket har utökats till en heltidstjänst från och med 

2002 (Kovács, intervju, 031201). Genomsnittligen görs fyra-fem hembesök per arbetsdag och 

vaktmästaren ägnar ungefär halva sin arbetstid åt att hjälpa äldre med ovan nämnda sysslor, 

medan övrig tid ägnas åt vaktmästarsysslor på sex av kommunens äldrehem. 

2.4.3 Icke-valda åtgärder 

Som ovan nämndes har en mängd åtgärder som syftat till att minska antalet fallolyckor 

genomförts. Flera av dessa skulle vara intressanta att studera, men det är viktigt att de 

undersökta projekten är genomförbara, både tidsmässigt och ekonomiskt. Därför måste man 

till viss del vara strategisk vid val av studerade åtgärder. Exempelvis är förbättring av fysisk 

hälsa en åtgärd som ofta föreslås i olika riktlinjer för att minska antalet fallolyckor och 

höftfrakturer. Och om äldre förbättrar sin balans och förbättrar sin benstyrka skulle utan 

tvekan antalet fallolyckor minska. Därför kan man tycka att denna åtgärd vore given bland de 

som väljs att studeras i denna uppsats. Men att jag ändå inte studerar åtgärden beror på flera 

5

anledningar. För det första är begreppet ”förbättring av fysisk hälsa” väldigt brett och kan 

inkludera ett stort antal aktiviteter. För det andra kan förbättrad fysisk hälsa ha positiva 

effekter på många olika sätt för människan, vilket en titt på FYSS (Fysisk aktivitet i 

sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling) hemsida tydliggör. Allt från depression och 

alkoholism till hjärtsvikt och cancer kan förhindras eller lindras med fysisk träning. Åtgärdens 

effekter på en mängd områden komplicerar, enligt min mening, en undersökning. Hur stor del 

av effekterna från fysisk förbättring skall tillmätas fallolyckor och hur stora positiva effekter 

skall åtgärden anses ha på andra områden? Jag anser att dylika frågor är mycket 

problematiska och kräver en insats, som inte är genomförbar inom ramen för denna uppsats. 

Jag har därför valt att inte studera förbättring av fysisk hälsa, men därmed inte sagt att 

åtgärden inte är intressant ur ett fallolycksperspektiv. 

6

3 METOD 

3.1 Hälsoekonomiska utgångspunkter 

Hälsoekonomiska analyser kan studeras med två olika slags ansatser. Den ena är positiv 

ekonomisk analys, som ämnar klargöra och förutsäga enskilda individers och organisationers 

beteenden. Studier inom denna analysskola kan till exempel vara hur skillnader i pris och 

inkomst påverkar konsumtionen av hälsorelaterade produkter eller vilka effekter en viss 

åtgärd har (Månsson 2003, sid. 26f). Den andra är normativ ekonomisk analys som diskuterar 

frågor om hur något bör vara. Sådana analyser ämnar att ”ge rekommendationer med 

utgångspunkt i en bestämd etisk princip om att ett tillstånd är bättre än ett annat” (a.a., sid. 

27). Ekonomiska utvärderingar av folkhälsoarbete, som föreliggande uppsats handlar om, 

ryms inom den normativa analysen. Men även ekonomiska utvärderingar grundar sig ofta på 

positivistiska studier, eftersom den positiva analysen kan säga något om en viss åtgärds 

förväntade effekter. Det gäller även denna uppsats, som använder resultat från positivistiska 

undersökningar om höftskyddens effektivitet. 

Normativa hälsoekonomiska analyser skiljer sig åt beroende på vilka dess etiska principer vad 

gäller målvariabler och samhälleliga målsättningar är. De två målvariabler som analyser kan 

utgå från är nytta/välfärd respektive hälsa. Analyser med inriktning nytta/välfärd har ansatsen 

”welfarism”, som bedömer samhälleliga insatser beroende på hur stort välbefinnande de 

genererar för de människor som konsumerar produkten eller tjänsten. Enbart individen själv 

anses kunna bestämma vad som ger honom eller henne välbefinnande och därför mäts 

vanligtvis förändrad nytta/välfärd i individers betalningsvillighet (Månsson 2003, sid. 27ff). 

Målvariabeln hälsa har en ansats som kallas ”extra-welfarism”, för vilken hälsa i sig anses 

vara den relevanta målvariabeln. En samhällelig åtgärd skall, enligt denna ansats, bedömas 

efter i vilken grad den förbättrar människors hälsa (a.a., sid. 29f). 

En normativ hälsoekonomisk analys kan studera åtgärder med paretoprincipen, maximering 

av eller jämlikhet i hälsa som samhällelig målsättning. Enligt Paretoprincipen skall en åtgärd 

rekommenderas om den lett till att någon individs välfärd höjs utan att den försämras för 

någon annan individ. Maximeringsprincipen innebär att en så hög genomsnittlig hälsa som 

möjligt eftersträvas, oavsett hur fördelningen av hälsa sker mellan olika samhällsgrupper. 

Denna princip anses dock inte vara tillräcklig och bör därför kompletteras med 

Jämlikhetsprincipen, vilken menar att det är av stor vikt att tillmäta fördelning av hälsa 

betydelse. Det kan finnas ett värde i sig för medborgarna att det finns få fattiga och sjuka i 

samhället. Dessutom kan det finnas ett värde i samhällelig rättvisa oberoende av hur 

människors nytta eller värde påverkas (a.a., sid. 32f). 

3.2 Möjliga utvärderingsmetoder 

Det finns flera olika metoder att ekonomiskt utvärdera projekt. Tre tänkbara metoder är costbenefit-analys, 

kostnadseffektanalys och kostnadsnyttoanalys (cost-utility-analys). 2 Metoden 

skiljer sig åt beträffande huruvida både fördelar och kostnader som uppstår som en följd av 

projektet skall värderas, eller inte, och i så fall på vilket sätt. 

2 Det uppstår en viss begreppsförvirring, när dessa tre metoder, cost-benefit, cost-effectiveness och cost-utility 

analysis, ges svenska beteckningar. En svensk direktöversättning av den senare vore ”kostnadsnyttoanalys”, 

vilket metoden även kallas inom hälsoekonomisk forskning (se t.ex. FHI 2003 och Johannesson 1995). Det kan 

dock leda till förvirring, då samma översättning används för cost-benefit-analys (Mattsson 2000, sid. 90). För att 

undvika missförstånd kommer begreppen cost-benefit-analys och, för cost-utility-analys, kostnadsnyttoanalys att 

användas. 

7

Cost-benefit-analys är en samhällsekonomisk kostnads/intäktskalkyl, som ämnar undersöka 

ett visst projekts lönsamhet (Mattsson 1988, sid. 1). Värdet av projektets konsekvenser, oftast 

för samhällets alla medborgare, kvantifieras i monetära termer och projektets nettonytta (nytta 

minus kostnader) avgör huruvida projektet är lönsamt eller ej (Boardman et al 2001, sid. 2). 

Man undersöker alltså om de sammanlagda fördelarna med ett visst projekt är större än dess 

kostnader. Cost-benefit-analys är den metod som går längst i värdering och kvantifiering av 

effekter. Det sätts ett pris på projektets samtliga konsekvenser, även dem som inte har något 

marknadspris, såsom personskador eller tidsvinster. Cost-benefit-analysen är, ur ett 

hälsoekonomiskt perspektiv, en normativ analys med welfaristisk ansats och vars samhälleliga 

målsättning är att uppfylla någon form av paretoprincipen. 

I en cost-benefit-analys skall det undersökta projektets fördelar och kostnader kvantifieras och 

värderas i monetära termer (Mattsson 1988, sid. 14). Det kan dock finnas en motvilja att 

exempelvis uttrycka ett värde för ett räddat statistiskt liv. Dessutom bör projektets fördelar 

och kostnader för landets alla medborgare värderas. De undersökta projekten har 

svåruppskattade effekter och dessutom är det problematiskt att avgöra vad som skall 

definieras som en effekt. Hur påverkas till exempel de anhörigas trygghet av att deras äldre 

släkting har en lägre sannolikhet att drabbas av höftfraktur? Vilka kostnader undviks genom 

att en vaktmästare hjälper de äldre med diverse sysslor? Det krävs troligen någon slags enkäteller 

intervju-undersökning för att kunna komma fram till en rimlig uppskattning av dylika 

frågor. Det finns annars en betydande risk att man tvingas göra alltför många mer eller mindre 

kvalificerade gissningar, vilket påverkar resultatens tillförlitlighet negativt. Av denna 

anledning anser jag det vara motiverat att inte genomföra en cost-benefit-analys av projekten. 

Kostnadseffektanalys går inte lika långt i kvantifieringen och värderingen av effekter och 

kostnader. I metoden utgår man från ett bestämt mål och beräknar kostnaderna för att uppnå 

målet (Boardman et al 2001). En kostnadseffektanalys är lämplig att använda om en viss 

åtgärd (exempelvis en ny väg mellan städerna X och Y, vägtrafikens nollvision, sänkta 

sjukskrivningstal på arbetsmarknaden) redan är beslutad och det mest kostnadseffektiva sättet 

för att genomföra detta skall utredas. Tänkbara kostnadseffektanalyser är att undersöka vilket 

projekt som har den lägsta kostnaden per räddat liv eller, vilket är mer relevant i detta 

sammanhang, räddad höftfraktur. En nackdel med denna metod jämfört med cost-benefitanalys 

är att man inte vet något om den undersökta åtgärdens fördelar, utan bara beaktar dess 

kostnader och därmed inte kan uttala sig om åtgärden totalt sett är önskvärd. 

Hälsoekonomiska kostnadseffektanalyser skiljer sig gentemot cost-benefit-analysen, då den 

har en extra-welfaristisk ansats, eftersom den inte beaktar den enskilde individens 

välbefinnande, utan är enbart fokuserad på åtgärdens effekter. 

En viktig aspekt i denna uppsats är i vilken utsträckning höftskydden och Vaktmästartjänsten 

förebygger höftfrakturer bland äldre. En kostnadseffektanalys skulle därför kunna vara en 

lämplig metod att beräkna kostnaden per förebyggd höftfraktur. Men en sådan beräkning 

skulle inte ta hänsyn till projektens olika tillvägagångssätt att förhindra höftfrakturer, vilka 

skiljer sig markant åt. Vaktmästartjänsten, å ena sidan, leder till flera positiva effekter; 

fallrisken minskar, de äldre tycker att det är trevligt med att få besök, tjänster utförs och de 

slipper kanske oroa sig för att bestyra obehagliga sysslor. Höftskyddsprojektet, å andra sidan, 

medför delvis negativa effekter; de äldre känner kanske obehag av att använda skydden och 

de kan känna sig pressade att använda dem. Dessutom skulle en kostnadseffektanalys inte 

beakta de äldres situation före höftfrakturen. Höftskyddsprojektet är inriktat på äldre i särskilt 

boende, medan Vaktmästartjänsten primärt är riktat mot äldre i ordinärt boende. En 

höftfraktur innebär, vilket kommer att utvecklas nedan, en större försämring av livskvaliteten 

8

land äldre i ordinärt boende än bland äldre i särskilt boende. Viktiga aspekter försummas 

alltså, enligt min mening, i en kostnadseffektanalys, som därför inte är den mest lämpliga 

metoden för denna uppsats. 

Kostnadsnyttoanalys (CUA) går ett steg längre än kostnadseffektanalys beträffande värdering 

av effekterna, vilka mäts både kvantitativt och kvalitativt. I CUA används flera mått för att 

mäta effekterna av ett projekt. Ett exempel är QALY (quality-adjusted life-years eller 

kvalitetsjusterade levnadsår) 3 , som tar hänsyn till förlängt antal levnadsår och kvaliteten på 

dessa levnadsår (Boardman 2001, sid. 437). Kostnadsnyttoanalysen kommer att nyttjas för att 

studera Höftskydds- och Vaktmästarprojektet och därför följer nedan en mer utförlig 

beskrivning av metoden. 

3.3 Kostnadsnyttoanalys 

Kostnadsnyttoanalys är utvecklad utifrån kostnadseffektanalysen och de två metoderna 

uppvisar stora likheter. Boardman et al (2001, sid. 444) menar att ”CUA can be thought of as 

a form of CEA employing a more complex effectiveness measure”. I kostnadsnyttoanalyser 

finns ett flertal effektivitetsmått, såsom QALY (kvalitetsjusterade levnadsår), DALY 

(funktionsjusterade levnadsår) eller DALE (disability-adjusted life-expectacy). I denna 

uppsats kommer effekterna beräknas i kvalitetsjusterade levnadsår, eftersom måttet har 

använts i större utsträckning inom forskningen kring höftfrakturer. 

QALY är ett mått, som beaktar både kvantitet (överlevnad) och kvalitet 

(hälsostatus/hälsorelaterad livskvalitet). Hälsostatusen mäts på en skala mellan 0 och 1. 

Värdet 0 avser död, eller hälsotillstånd som värderas som död, medan värdet 1 betyder att man 

har full hälsa. Det innebär att om en persons hälsostatus under ett år förbättras på grund av ett 

projekt från 0,5 till 0,75, så har projektet medfört 0,25 vunna kvalitetsjusterade levnadsår 

(Torrance 1986, sid. 8). QALY-måttet kan alltså mäta antalet år i full hälsa, som ett visst 

projekt åstadkommer. Därmed möjliggörs även jämförelser mellan vitt skilda projekt; 

exempelvis kan preventiva åtgärder jämföras med rehabiliterande och åtgärder mot hjärt- och 

kärlsjukdomar med frakturer, eftersom projektens effekt mäts med samma mått. 

Det finns, enligt Torrance, tre sätt att bestämma värdet för hälsostatus. Dessa tre är genom 

uppskattningar, forskning inom området och egna mätningar. Att göra uppskattningar kan 

åstadkommas genom att man själv eller forskare på området uppskattar värdet för hälsonivån. 

Ett annat sätt är att utnyttja värden som tidigare forskning på området har använt. Det är i 

sådana fall viktigt att de värden man begagnar gäller för samma symptom och målgrupp. Ett 

tredje sätt är att genomföra egna mätningar av berördas hälsotillstånd (Torrance 1986, sid. 8- 

11). I denna uppsats kommer främst värden från annan forskning att användas. Skälet till detta 

är att det inte har varit genomförbart att insamla eget material, vilket förvisso hade varit 

gynnsamt för uppsatsens validitet. Egna uppskattningar kommer dock att göras i de fall, där 

värden har saknats i litteratur. De använda värdena kommer att presenteras i kapitel fyra och 

fem. 

Kostnaderna mäts alltid i monetära termer, men det råder inom forskningen stora skillnader 

vad gäller vilka kostnader som inkluderas. Vissa rapporter, främst inom hälso- och 

sjukvården, har ett snävt perspektiv på kostnader och inkluderar enbart kostnaderna för 

behandling eller medicinering, medan andra även innefattar kostnader för tidsförluster och 

andra indirekta kostnader. Det är en fördel om även sociala kostnader kan inkluderas i 

3 Dessa två begrepp används synonymt i uppsatsen. 

9

analysen (Boardman et al 2001, sid. 439). Det är viktigt att komma ihåg att det är den 

samhälleliga kostnaden som beräknas, vilket inte nödvändigtvis behöver vara densamma som 

kostnaden för enskilda aktörer. 

Beslutskriteriet i denna uppsats kommer att vara lägst ”kostnad per vunnet QALY”. Den 

åtgärd som har lägst kostnad per vunnet kvalitetsjusterad levnadsår kommer alltså att 

bedömas vara den mest effektiva. Höftskydds- och Vaktmästarprojektets effekter och 

kostnader kommer att diskuteras och beräknas i kapitel fyra respektive fem nedan. 

Kostnadsnyttoanalysen är en normativ hälsoekonomisk analys, då den exempelvis kan syfta 

till att ge rekommendationer om en viss åtgärd bör genomföras. Föreliggande uppsats är i 

högsta grad normativ, eftersom syftet är att ge rekommendationer om vilken åtgärd som bör 

genomföras. Men uppsatsen innehåller även inslag av positivistisk analys, exempelvis vid 

uppskattningar från Höftskyddsprojektens effekter. Inom forskningen tvistas det om huruvida 

”QALY är ett uttryck för den nytta/välfärd som individen erfar vid ett visst hälsotillstånd (jfr 

”welfarism”) eller om det bara mäter hälsa i sig (jfr ”extra-welfarism”)” (Månsson 2003, sid. 

52). Metoden har en klar koppling till principen om maximering av hälsa, vilken, som ovan 

nämndes, bör kombineras med Jämlikhetsprincipen. Föreliggande uppsats kommer dock 

endast att fokusera på Maximeringsprincipen, då endast åtgärdernas lönsamhet studeras. 

Denna nackdel vägs, enligt min mening, upp av att båda åtgärder riktar sig till samma 

målgrupp, det vill säga äldre människor med hög risk för höftfrakturer. 

3.4 Tillvägagångssätt och material 

Höftskyddsprojektet är ett hypotetiskt projekt, som är utformad som en litteraturstudie. Det 

finns en omfattande forskning kring höftskydden, vars effekter och kostnader kommer att 

uppskattas med hjälp av relevant litteratur. I litteraturen uttrycks de flesta kostnader och 

effekter per 1000 personer eller levnadsår. Det gäller exempelvis kostnaden för användning 

och antal höftfrakturer med och utan höftskydd. Höftskyddsprojektet kommer därför att 

beräknas per 1000 personer, vilket minskar risken för felaktigheter om projektet hade 

översatts till nationella förhållanden. Tidshorisonten för höftskyddsprojektet har satts till två 

år. 

Vaktmästarprojektet har, till skillnad från Höftskyddsprojektet, verkligen genomförts och 

därför skiljer sig tillvägagångssättet åt. Projektets effekter bygger på statistik från Höganäs 

kommun. Dessutom har ytterligare information fåtts genom att kommunalrådet intervjuats, ett 

studiebesök gjorts och tidningsartiklar om projektet har lästs. 

De flesta effekterna och kostnader för de båda projekten uppstår direkt. Det gäller till exempel 

inköp av höftskydd, lön till vaktmästare och materialkostnader. Men i vissa fall kan projektets 

konsekvenser uppkomma längre fram i tiden. Exempelvis sträcker sig höftskyddsprojektet 

över två år och höftfrakturer undviks givetvis även under det andra året. Frågan är då hur man 

skall värdera effekter och kostnader som uppstår senare i tiden. Skall en höftfraktur under år 1 

och år 2 värderas på samma sätt? Det kan tyckas vara självklart att ingen skillnad skall göras 

mellan de två fallen. Men det skulle innebära att investeringar alltid skulle skjutas på 

framtiden, eftersom framtida investeringar, på grund av räntan, blir billigare än nutida. Av 

denna anledning används en diskonteringsränta för att beräkna nuvärdet av framtida effekter 

och kostnader. Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA 2002) rekommenderar att 

diskonteringsräntan sätts till fyra procent, vilket också kommer att användas i denna uppsats. 

10

För att beräkna nuvärdet av en nytta eller kostnad används följande formel: 

n Bt 

t 

( 1+ 

i) 

respektive 

n Ct 

Nuvärdet(C) = ∑ t 

= ( 1+ 

i) 

Nuvärdet(B) =∑ 

t= 

0 

Där B är nytta, C kostnad, i diskonteringsränta och t tidpunkt när nyttan eller kostnaden 

inträffar. 

t 

0 

11

4 HÖFTSKYDDSPROJEKTET 

Höftskyddsanvändning medför såväl positiva som negativa effekter. Socialstyrelsen (2003, 

sid. 40) har formulerat problematiken kring höftskyddsanvändande på följande sätt 

”Svårigheter att ta av och på byxorna, obehagskänsla och risk för hudskador liksom att vård 

med extra plagg tar längre tid gör att byxorna inte används på optimalt sätt. Det finns dock 

starkt vetenskapligt stöd för att höftskyddsbyxor är effektiva, men det är ännu oklart vem som 

skall stå för kostnaden (cirka 800 kronor per par, och det behövs 3-5 par per patient): 

opererande klinik, kommunen eller patienten själv”. I detta kapitel kommer forskningsresultat 

att redovisas för att underbygga vilka effekter och kostnader som uppstår till följd av 

höftskyddsanvändning. Dessutom motiveras varför vissa möjliga effekter inte har inkluderats. 

4.1 Kvantifiering och värdering av effekter 4 

4.1.1 Minskat antal höftfrakturer 

Det finns en del forskning kring höftskyddens effektivitet. Fyra relativt omfattande 

undersökningar i ämnet är Ekman et al (1997), Kannus et al (2000), Forsén et al (2003) och 

van Schoor (2003), vilka redovisas nedan. 

4.1.1.1 Ekman et al (1997) 

En svensk undersökning (Ekman et al 1997) studerade effekterna av höftskyddsanvändning 

bland äldre. Under en 11-månaders period erbjöds 302 boende vid ålderdomshem att få bära 

ett par höftskyddsbyxor, vilka jämfördes med en kontrollgrupp bestående av 442 äldre under 

samma period. Bland kontrollgruppen skedde 531 fallolyckor, medan 294 fall inträffade bland 

höftskyddsgruppen, varav 80 skedde när den drabbade bar höftskydd. Höftskydden bärs i 

genomsnitt under 44 procent av perioden. De huvudsakliga skälen för att inte använda 

skydden var sängliggande och hudirritation (Ekman et al 1997, sid. 563). Under 

interventionsperioden inträffade 21 höftfrakturer bland kontrollgruppen och 4 inom 

höftskyddsgruppen. Höftskydd användes inte vid något av olyckstillfällena som ledde till 

höftfraktur. 

4.1.1.2 Kannus et al (2000) 

Kannus et al (2000) undersökte höftskyddens effektivitet vad gäller att förebygga frakturer 

bland äldre människor boende på vårdinstitutioner. Inkluderingskriterierna för deltagande 

bestod av att personen skulle vara minst 70 år och uppfylla åtminstone en av följande 

riskfaktorer: ha drabbats av fall eller fraktur tidigare, ha försämrad kognitivitet, balanssinne 

eller mobilitet, använda gånghjälpmedel, försämrad vision, dålig nutrition eller lida av 

sjukdom eller intagande av medicin som leder till ökad mottaglighet för fallolyckor eller 

frakturer. Sammanlagt uppfyllde 1725 personer inkluderingskraven. 650 av dessa utgjorde 

höftskyddsgruppen, medan övriga 1075 personer bildade kontrollgruppen. 31 procent av 

höftskyddsgruppen och 9 procent av kontrollgruppen avböjde deltagande i projektet (sid. 

1506f). 

Studien fokuserade på antalet inträffade frakturer och fallolyckor. Bland höftskyddsgruppen 

inträffade under interventionsperioden sammanlagt 1404 fallolyckor, varav 1034 (74 procent) 

ägde rum när patienten använde höftskydd. Några bieffekter noterades av patienterna som en 

följd av höftskyddsanvändningen. 15 personer drabbades av hudirritation, en deltagare 

klagade över benen svullnade upp och en annan rapporterade att skyddet orsakade 

tarmirritation (sid. 1509f). 

4 Beräkningarna redovisas i bilaga 1. 

12

13 höftfrakturer inträffade i höftskyddsgruppen, jämfört med kontrollgruppens 67 

höftfrakturer. Det innebär 21,3 och 46,0 höftfrakturer per 1000 levnadsår för höftskyddsrespektive 

kontrollgruppen. Bland de 1034 fallolyckor som inträffade vid användning av 

höftskydd ledde fyra stycken till höftfrakturer, vilket ger en incidenstal på 0,39 höftfrakturer 

per 100 fallolyckor. Motsvarande siffra för fall utan höftskydd var 2,43 höftfraktur per 100 

fall, vilket innebär en riskreducering med knappt 84 procent vid fall. För att undvika en 

höftfraktur fordras att 41 patienter under ett år eller 8 patienter under fem år använder 

höftskydd (sid. 1512). 

4.1.1.3 Forsén et al (2003) 

En norsk studie (Forsén et al 2003) har undersökt höftskyddens effektivitet när samtliga äldre 

på särskilt boende gavs möjlighet att bära höftskydd. På så sätt skiljer sig denna undersökning 

jämfört med de ovan redovisade, som alla har varit randomiserade kontrollförsök, där 

höftskydden studerades under speciella förhållanden, vilket kan leda till låg extern validitet 

(Forsén et al). I Forséns undersökning erbjöds i stället samtliga boende vid 17 vårdhem i två 

norska kommuner (Asker och Barum) gratis höftskydd under en 18-månadersperiod. På de 17 

vårdhemmen fanns sammanlagt 965 bäddar, medelåldern var 82 år och 69 procent var kvinnor 

(sid. 261f). 

Inledningsvis var intresset för deltagande i projektet svagt bland vårdhemmen, trots att de 

erbjöds höftskydden gratis. För att öka intresset gavs vårdhemspersonalen en timmes 

introduktion av projektledaren om höftskyddsanvändning. Vid ett senare tillfälle besökte 

projektledaren varje vårdhem och gav ytterligare information om skydden. Efter att denna 

information getts var samtliga 17 vårdhem villiga att deltaga i projektet. Under projektets 

gång besökte projektledaren vårdhemmen i syfte att stödja och engagera personalens arbete 

med projektet. Projektledaren hade dessutom en kontaktperson på varje vårdhem (sid. 262). 

Effekterna av projektet mättes genom en så kallad reflexiv kontroll, eller före-efter metod, där 

skadefrekvensen tiden före projektet jämfördes med den under interventionen. 

Tillvägagångssättet försämrar möjligheten att veta om en viss förändring beror på projektet 

eller om det snarare handlar om en generell tendens för det undersökta området. 

Före interventionsperioden inträffade 98 höftfrakturer på 18 månader, vilket motsvarar 5,4 

höftfrakturer per månad. 60 höftfrakturer skedde under interventionsperioden, vilket innebär 

ett snitt på 3,3 höftfrakturer per månad. Det medför en minskning i absoluta termer på 39 

procent eller 2,1 höftfrakturer per månad. Men eftersom antalet boende på vårdhemmen var 

nästintill konstant under de två perioder kan man likställa de absoluta och de relativa 

siffrorna. 12 höftfrakturer (20 procent) under interventionsperioden inträffade när den äldre 

bar höftskydd (sid. 263). 

Andelen dagliga höftskyddsanvändare varierade från 35 procent de första månaderna till 22 

procent i slutet av perioden. Genomsnittligen var andelen dagliga användare 29 procent och 

40 procent använde skydden kontinuerligt. Bland dem som drabbades av en höftfraktur var 

följsamheten 51 procent och alltså högre än genomsnittet. En orsak till att höftskydden inte 

användes i större utsträckning var att många äldre ansåg att skydden var obekväma och svåra 

att ta av och på (sid. 263f.). 

4.1.1.4 Kritik mot höftskyddsbyxornas effektivitet 

Det bör tilläggas att det inte råder konsensus inom forskningen om höftskyddens effektivitet, 

då resultaten från andra undersökningar har visat sämre utfall av höftskydden (van Schoor et 

13

al 2003 5 ). Deltagarna i van Schoors undersökning var minst 70 år och bedömdes ha hög risk 

att drabbas av en höftfraktur. 18 och 20 höftfrakturer inträffade bland interventionsrespektive 

kontrollgruppen. Fyra av de 18 höftfrakturer inom interventionsgruppen inträffade 

när den drabbade bar höftskyddsbyxor, vilket motsvarar en höftfrakturgrad på 3,9/100 

levnadsår för användare av skydden och 5,1/100 levnadsår för icke-användare. Höftskyddens 

reducering av höftfrakturer under interventionsperioden var därmed 23 procent, vilket inte är 

statistiskt signifikant (2003, sid. 1960f.). 

4.1.1.5 Summering 

I tabell 4.1 följer en sammanfattning av de viktigaste resultaten från ovan refererade 

undersökningar. 

Tabell 4.1 Resultat från olika studier av höftskydd 

Ekman et al Forsén et al Kannus et al Van Schoor et al 

Reduktion av 

- 39 54 23 

höftfrakturer (%) 

Bieffekter av 

höftskyddsanvändning 

- Hudirritation - Obekväma vid avoch 

påtagning 

- Hudirritation 

- Tarmirritation 

- Benuppsvullnad 

Medelålder (år) 84 82 77 85 

Andel kvinnor (%) - 69 81 88 

Följsamhet (%) 44 29 - 45 

Forskarna är, som synes, inte eniga om höftskyddens effektivitet vad gäller reduktion av 

höftfrakturer. Socialstyrelsen gör dock bedömningen i sina riktlinjer för vård och behandling 

av höftfrakturer att det finns ett starkt vetenskapligt underlag, vilket är den starkaste graden av 

evidens, för att ”personer med stor fallbenägenhet bör använda höftskyddsbyxor” (2003, sid. 

41). Socialstyrelsens bedömning refererar främst till undersökningar av Lauritzen et al (1993), 

Ekman et al (1997) och Kannus et al (2000). Då jag inte har kompetens att bedöma 

tillförlitligheten bland forskningen inom området väljer jag att följa Socialstyrelsens 

bedömning av höftskyddens effekter, eftersom myndigheten kan anses vara en auktoritet på 

området. 

Jag kommer vid beräkningen av höftskyddens effekter att använda resultaten från Forsén et al, 

som riktade till samtliga personer vid de undersökta kommunernas äldreboende utan att någon 

bedömning av deltagarnas fallbenägenhet gjordes. Det vore med all säkerhet mycket 

problematiskt att i praktiken genomföra en riskbedömning bland de boende. Dessutom skulle 

en uppskattning av kostnaderna för riskbedömningen vara tvivelaktig och kunna leda till ett 

missvisande resultat. Det finns, enligt min mening, en fördel med att inte välja ett extremt 

positivt eller negativt resultat av höftskyddens effektivitet, eftersom dessa är något 

kontroversiella. Med detta tillvägagångssätt förefaller det möjligt att förhålla sig neutral i 

diskussionen om höftskyddens effektivitet. 

Forsén redovisar inte antalet höftfrakturer per 1000 levnadsår och den går inte heller att 

beräkna, eftersom antalet deltagare inte heller redovisas. Därför väljer jag för enkelhets skull 

att göra antagandet att Kannus uppgifter om antal höftfrakturer per 1000 levnadsår 

överensstämmer väl även med Forsén et al. Det kan leda till en viss överskattning av antalet 

höftfrakturer, eftersom Kannus et al genomförde en riktad undersökning till skillnad mot 

5 

van Schoor refererar till Cameron et al 2001 och Hubacher et al 2001, som menar att höftskydden inte är 

effektiva. 

- 

14

Forsén et al. Det inträffar, enligt Kannus, 46 höftfrakturer per 1000 levnadsår utan höftskydd. 

Med en reduktion på 39 procent innebär det 28 höftfrakturer per 1000 levnadsår med 

höftskydd. 18 (=46-28) höftfrakturer per 1000 levnadsår undviks därmed vid 

höftskyddsanvändning. Då projektets tidshorisont är två år antas 36 höftfrakturer undvikas 

som en följd av höftskyddsanvändningen. 

Hälsostatusen för äldre i särskilt boende har beräknats av Colón-Emeric et al (2003, sid. 49). 

För personer i särskilt boende är hälsostatusen 0,48. Efter en höftfraktur är hälsostatusen för 

samma personer 0,28. En höftfraktur innebär alltså en försämring av hälsostatusen med 0,20 

för äldre i särskilt boende året efter höftfrakturen. 

Bland höftfrakturspatienter som kommer från särskilt boende bor ett år efter höftfraktur 45 

procent i särskilt boende, 34 procent är avlidna och 21 procent har eget boende (Zethraeus et 

al 1997, sid. 14). Det kan tyckas vara rimligt att prevention av frakturer medför lägre 

dödlighet, men det finns ”… no empirical data to indicate that there is indeed a survival 

advantage associated with the prevention of fracture” (Kanis et al 2003, sid. 472). 

Dödligheten är visserligen högre bland personer som drabbas av höftfrakturer, men det kan 

även bero på att de i högre grad är multisjuka. Mortaliteten antas därför i denna uppsats inte 

påverkas av höftfrakturen, vilket är ett antagande som även gjorts i andra höftfrakturstudier 

(se Strömberg 1998). 

Nuvärdet för denna post är 7,06 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. 

4.1.2 Obehag av att bära höftskydd 

Höftskydden anses, som ovan nämndes, av vissa vara obehagliga att bära. Segui-Gomez et al 

(2002, sid. 59) har uppskattat att hälsostatusen försämras med 0,005 för kvinnor och 0,01 för 

män vid höftskyddsanvändning. I Forsén et al var andelen kvinnor 69 procent och den 

genomsnittliga följsamheten 29 procent. Andelen höftskyddsanvändande kvinnor och män 

antas vara proportionerlig med dess andel i urvalet, vilket innebär 200 (=290*0,69) 

höftskyddsanvändande kvinnor/1000 personer och 90 (=290-200) höftskyddsanvändande 

män/1000 personer. 

Nuvärdet för obehaget att bära höftskydd är -3,73 kvalitetsjusterade levnadsår. 

4.1.3 Exkluderade effekter 

Det finns fler effekter och kostnader som kan uppstå till följd av projektet. Exempelvis är det 

möjligt att tvättkostnaderna ökar i viss utsträckning, eftersom höftskyddens 

anskaffningskostnad gör det dyrbart att ha en stor uppsättning av byxor, vilket skulle kunna 

leda till ett ökat tvättande. Jag väljer dock att bortse från detta, eftersom höftskydden används 

som vanliga underkläder, vilka givetvis kräver tvättning i samma utsträckning. Dessutom har 

Ekman och Kannus rapporterat om att skydden har lett till besvär i form av hud- och 

tarmirritation och benuppsvullnad. Men då endast ett fåtal deltagare har drabbats av dessa 

effekter kommer de att bortses från i denna studie. 

15

4.2 Kvantifiering och värdering av kostnader 6 

4.2.1 Anskaffningskostnad 

Att bestämma hur många höftskyddsbyxor som skall ges till varje potentiell användare är 

varken oproblematiskt eller oviktigt, då det rimligen är en faktor som påverkar 

undersökningens utfall. Om de äldre exempelvis tilldelas endast två höftskydd kommer med 

all säkerhet användningen att sjunka, eftersom det kan vara svårt att alltid ha höftskyddsbyxor 

tillgängliga, då de måste tvättas i samma utsträckning som andra underkläder. Minskad 

användning innebär i sin tur större risk för höftfraktur och alltså en minskad effektivitet av 

projektet. Sambandet mellan antalet tilldelade höftskydd och reduktionen av höftfrakturer är 

mycket svårbedömt. Dessvärre framgår det inte hur många höftskydd som de äldre tilldelats 

vid de olika undersökningar (Ekman et al, Kannus et al, Forsén et al, van Schoor et al) som 

ovan redovisats. 

En vanligt förekommande uppskattning av kostnaden för höftskydden är 800 kronor per par 

(Räddningsverket 2003b, Socialstyrelsen 2003, Dagens Nyheter 030106). Kumar och Parker 

(2000) uppskattade kostnaderna för att anskaffa höftskydd till 113 GBP/år givet att tre 

höftskydd gavs till samtliga användare. Baserat på den genomsnittliga långsiktiga 

följsamheten (36 procent) för fem randomiserade kontrollförsök antogs 

anskaffningskostnaden för 1000 personer till 40 680 GBP (Kumar och Parker 2000, sid. 693), 

vilket även har antagits i andra ekonomiska utvärderingar av höftskydd (Colón-Emeric et al 

2003). Men att bara köpa så många höftskydd som krävs för att tillfredsställa det långsiktiga 

genomsnittet ställer till vissa problem. Höftskyddsanvändningen varierar givetvis och är 

ibland över och ibland under genomsnittet. Följsamheten påverkas rimligtvis negativt av att 

det ibland råder ett underskott av höftskydd. Dessutom bör målsättningen vara att ha en 

följsamhet på mer än 36 procent, vilket med Kumar och Parkers strategi inte är möjlig. Ett 

annat praktiskt problem är att man inte inledningsvis kan veta vilka personer som kommer att 

använda höftskydden under en längre period. Det är därför min uppfattning att 

anskaffningskostnaden har underskattats av Kumar och Parker (2000). Jag uppskattar att 

höftskydd bör införskaffas till 50 procent av de äldre, vilket medför en kostnad per 1000 

personer på 56 500 GBP (=113*0,5*1000) (i 2000 års priser). 

Den årsgenomsnittliga växelkursen var 1 GBP = 13,1946 SEK under år 2003 

(www.riksbanken.se) och inflationstakten mellan 2000 och 2003 var 8,84 procent. 

Anskaffningskostnaden för höftskydd per 1000 personer är därmed 811 397 kronor. 

4.2.2 Ökad tidsåtgång 

Socialstyrelsen (2003) och Forsén et al (2003) påpekar att höftskydden kan vara svåra att ta av 

och på, vilket medför en större arbetsbelastning för personalen. Däremot nämns inte hur 

tidskrävande det är för personalen eller hur många äldre som behöver hjälp. 

Uppskattningen av denna post försvåras ytterligare av att saknaden av kunskap om hur den 

extra hjälpen kommer att åstadkommas. Om de äldre kan ges hjälp inom ramen för den 

ordinarie arbetstiden har en effektivitetsökning åstadkommits och inga extra kostnader 

uppstår. Att uppskatta effektiviteten inom äldrevården ligger dock inte inom ramen för denna 

uppsats, däremot kommer olika värden att känslighetsprövas nedan, för att studera dess 

inverkan på resultatet. 


16

Det finns dock kunskap över andelen äldre som använder skydden. Flera studier visar, som 

ovan nämnts, att relativt få använder höftskydden (se tabell 4.1). Ekman et al och Forsén et al 

har en genomsnittlig användningsgrad på 44 procent respektive 29 procent. Colón-Emeric et 

al uppskattar att denna aktivitet kräver 0-5 minuter per dag och den genomsnittliga kostnaden 

är obetydlig, men känslighetsanalysen sträcker sig från 0-373 USD per patient under en 18månadersperiod. 

Samtliga användare behöver med all säkerhet inte hjälp med att ta av och på 

sig höftskydden. En inte alltför vågad uppskattning bör, enligt min mening, vara att en tiondel 

av användarna, som inte haft hjälp med avoch påtagning av kläder, behöver det nu två 

gånger om dagen i fem minuter. Timlönen har uppskattats till 130 kr inklusive sociala 

avgifter. 

Nuvärdet av denna kostnadspost är 224 931 kronor. 

4.3 Summering av effekter och kostnader 

I tabell 4.2 nedan summeras projektets effekter och kostnader. De totala samhälleliga 

kostnaderna för projektet uppgår till 1 036 328 kronor och antal vunna kvalitetsjusterade 

levnadsår är 3,33. Kostnaden per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår blir därmed 311 209 

kronor. 

Tabell 4.2 Summering av Höftskyddsprojektets effekter och kostnader per 1000 

personer 

Effekt (i QALY) Kostnad (i SEK) 

Minskade höftfrakturer 7,06 

Obehag vid användning -3,73 

Anskaffningskostnad 811 397 

Ökad tidsåtgång 224 931 

Totalt 3,33 1 036 328 

Kostnad/QALY 311 209 

17

5 VAKTMÄSTARPROJEKTET 

I detta avsnitt kommer vaktmästarprojektets effekter och kostnader att identifieras och 

kvantifieras. 

5.1 Kvantifiering och värdering av effekter 7 

5.1.1 Färre höftfrakturer 

Projektets huvudsakliga syfte är att förebygga fallolyckor och minska antalet frakturer bland 

kommunens äldre (Kovács, intervju, 031201). Ett problem är att det inte har förts någon 

utförlig statistik över antalet fallolyckor i kommunen. Den enda statistik som finns tillgänglig 

är antalet fallolyckor och frakturer bland äldre i ordinärt boende (se tabell 5.1). År 2001, när 

projektet påbörjades, skedde 192 fallolyckor bland äldre i egna hem och av dessa ledde 25 

stycken till frakturer. 2002 inträffade 156 fallolyckor för samma kategori, varav 18 stycken 

ledde till frakturer och under 2003 har, fram till och med november, 125 fallolyckor skett, 

varav 17 stycken har lett till frakturer (Ibid.). För enkelhets skull antas att samtliga frakturer 

har varit höftfrakturer och att antalet äldre i ordinärt boende har varit konstant under den 

undersökta tiden. Vidare förutsätts att antalet fallolyckor hade legat kvar på 2001 års nivå utan 

Vaktmästarprojektet. 

Tabell 5.1 Antal fallolyckor och höftfrakturer bland äldre i ordinärt boende i Höganäs 

kommun åren 2001-2003 

2001 2002 2003 

Fallolyckor 192 156 125 

Höftfrakturer 25 18 17 

Anmärkning: eftersom statistiken för 2003 endast gällde till och med november har antagandet gjorts att antalet 

fall och frakturer är konstant över hela året. Dessutom har det antagits att samtliga frakturer har varit 

höftfrakturer. 

Vaktmästarprojektet var inte den enda fallpreventiva åtgärden som genomfördes under denna 

period. Ett annat projekt (”Håll dig på benen”) har också pågått för att minska antalet 

fallolyckor. Projektet har syftat till att få de äldre mer aktiva och mindre benägna att falla. 

Exempel på aktiviteter som genomförts inom projektet är balansträning och stavgång, vilket 

framförallt utnyttjats av äldre i eget boende. 

Det är komplicerat att bedöma i vilken utsträckning Vaktmästarprojektet har bidragit till den 

minskade fallfrekvensen bland äldre i ordinärt boende, vilket därför kommer att 

känslighetsprövas nedan. I utgångsläget uppskattas att hälften av de minskade höftfrakturerna 

och fallolyckorna beror på Vaktmästarprojektet. Det innebär att 4 (=8*0,5) höftfrakturer har 

förhindrats på grund av projektet. 

Situationen är annorlunda ett år efter höftfrakturen för de drabbade som kom från ordinärt 

boende än de från särskilt boende. 66 procent bodde fortfarande i ordinärt boende, 14 procent 

i särskilt boende och 20 procent hade avlidit. Återigen antas att mortaliteten inte påverkas av 

en höftfraktur. Den genomsnittliga hälsostatusen bland äldre före och efter en höftfraktur har 

beräknats av Jönsson et al (1999). Bland personer över 75 år är hälsostatusen i ordinärt 

boende 0,63, vilket dock försämras av en höftfraktur till 0,43 första året och 0,53 andra året 

efter höftfrakturen (sid. 194). Hälsostatusen försämras sålunda med 0,2 första året och med 

0,1 andra året. För äldre i särskilt boende är hälsostatusen efter höftfraktur 0,28 (Colón- 

Emeric et al 2003, sid. 49), vilket innebär en försämring på 0,35. 


18

Under antagandet att höftfrakturer inte påverkar mortaliteten, är nuvärdet av denna post 1,21 

vunna kvalitetsjusterade levnadsår. 

5.1.2 Färre fallolyckor 

Antalet fallolyckor har minskat sedan projektets start. År 2001 inträffade 192 fallolyckor 

bland äldre i ordinärt boende, av vilka 25 ledde till frakturer. År 2003 skedde 125 fallolyckor, 

varav 17 ledde till fraktur. Antalet fallolyckor som inte orsakade fraktur var alltså 177 och 

108 under 2001 respektive 2003, vilket är en minskning med 69 fallolyckor. Exakt vilken 

skada som uppstod till följd av dessa fallolyckor har inte rapporterats. Därför antas att 

fallolyckorna endast har lett till en lindrig skada, som inte kräver inläggning på sjukhus. 

En fallolycka medför, förutom de fysiska skadorna, en rädsla för att falla igen (Socialstyrelsen 

2003, sid. 35). Salkeld et al (2000) har undersökt hälsostatusen bland kvinnor över 74 år i eget 

boende. Deltagarna fick bedöma sin nuvarande hälsostatus och värdera hälsostatusen för tre 

olika scenarier efter fallolycka. Deras nuvarande hälsostatus bedömdes vara 0,77. Det ena 

scenariot var en fallolycka, som inte innebar några bestående fysiska men, men väl en rädsla 

för fallolyckor. Fortsatt boende i eget hem var möjligt. Denna hälsostatus värderas till 0,67. 

Hälsostatusen sjönk således med 0,1 till följd av fallolyckan. 

Hälften av fallolyckorna uppskattas här leda till ökad rädsla så att hälsostatusen försämras. 

Återigen antas hälften av minskningen bero på Vaktmästarprojektet. Värdet av denna effekt 

blir 1,73 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. 

5.1.3 Trygghetsskapande och social faktor 

Att Vaktmästaren är omtyckt av de äldre framstår tydligt i artiklar om projektet och vid 

studiebesök. Vetskapen att de inte behöver utsätta sig själva för riskabla sysslor har gjort att 

vissa äldre bott kvar i eget hem, dessutom anser många äldre det vara en vinning i sig att få 

besök (Kovács, intervju, 031201). 

Det är inte helt oproblematiskt att värdera dessa effekter vad gäller de äldres hälsostatus. Det 

är dock rimligt att anta att livssituationen endast påverkas för de hundratalet äldre som 

regelbundet får hjälp av vaktmästaren. De som endast får hjälp någon enstaka gång lär 

knappast påverkas nämnvärt av tjänsten. I vilken utsträckning som de äldres livskvalitet 

förbättras varierar givetvis också. För de äldre som tack vare projektet kan bo kvar i eget 

boende är förbättringen betydande, medan de som bara får hjälp med mindre sysslor inte 

påverkas i lika stor grad. En uppskattning av den genomsnittliga förbättringen av 

hälsostatusen är 0,005 per äldre som får regelbunden hjälp. 

Värdet av denna post är 0,5 vunnet kvalitetsjusterade levnadsår. 

5.2 Kvantifiering och värdering av kostnader 8 

5.2.1 Lönekostnader 

Höganäs kommun har anställt en vaktmästare för projektet. Vid full sysselsättning i samhället 

skall ett nytt projekts lönekostnader motsvara bruttolönen samt sociala avgifter, eftersom 

projektet då attraherar arbetskraft som annars hade varit anställd av någon annan arbetsgivare 

(Mattsson 1988, sid. 127). Beräkningen är mer komplicerad om det finns 

arbetskraftsöverskott i den aktuella yrkeskategorin. Då fås den samhälleliga kostnaden genom 

att subtrahera lönekostnaden med arbetstagarens reservationslön, alltså lönen då arbetstagaren 


19

är indifferent mellan att arbeta och vara arbetslös. Det är dock inte sannolikt att man får 

kunskap om beloppet. Den samhälleliga kostnaden för löner vid arbetslöshet brukar därför 

uppskattas genom att lönen multipliceras med 0,5 (Boardman et al 2001, sid. 95). Detta 

tillvägagångssätt att beräkna lönekostnaderna kommer att användas nedan, eftersom det inte 

råder full sysselsättning inom detta yrke (Kovács, intervju, 031201). 

År 2002 var lönen för en vaktmästare 16 440 kr per månad, enligt statistik från Kommunal, 

vilket innebär en bruttolön på 197 280 kronor per år. Lönekostnaden inklusive sociala avgifter 

(32,70 procent) är 261 791 kronor. Detta belopp skall multipliceras med 0,5 enligt 

resonemanget ovan. Dessutom spenderas enbart hälften av tiden på det fallförebyggande 

arbetet, som denna uppsats fokuserar på. För att få fram lönekostnaderna skall alltså lönen 

multipliceras med 0,5^2. Lönekostnaderna blir därmed 65 448 kronor. 

5.2.2 Bilkostnad 

Vaktmästaren disponerar en bil av modellen Toyota Yaris i tjänsten för att kunna ta sig till 

hembesöken. Sammanlagt körs bilen cirka 60 mil per vecka, varav hembesök utgör ungefär 

hälften. Den årliga bilkostnaden har beräknats genom multiplicera dessa med den skattefria 

ersättning, som är 16 kronor per mil. Bilkostnaden är därmed 24 960 kronor per år. 

5.2.3 Övriga kostnader 

Det förekommer vissa utgifter utöver löne- och bilkostnaderna. Det rör sig främst om 

kostnader för mobiltelefon och material som krävs för att kunna utföra sysslorna hemma hos 

de äldre. Dessa kostnader uppskattas, högt räknat, uppgå till 10 000 kronor per år (Kovács, 

intervju, 031201). 

5.3 Summering av projektets effekter och kostnader 

I tabell 5.2 nedan sammanställs effekter och kostnader som uppstår som en följd av 

Vaktmästarprojektet. De totala samhälleliga kostnaderna för projektet uppgår alltså till 100 

408 kronor och antal vunna kvalitetsjusterade levnadsår är 3,44. Det innebär en kostnad per 

QALY på 29 188 kronor. 

Tabell 5.2 Värdering av Vaktmästarprojektets effekter och kostnader 

Effekt (i QALY) Kostnad (SEK) 

Färre höftfrakturer 1,21 

Färre fallolyckor 1,73 

Trygghetsskapande faktorer 0,5 

Lönekostnader 65 448 

Bilkostnad 24 960 

Övriga kostnader 10 000 

Totalt 3,44 100 408 


20

6 KÄNSLIGHETSANALYS 9 

Det råder osäkerhet kring ett flertal av de parametrar som beräknades i föregående kapitel. 

Forskningen om höftskyddens effektivitet pekade exempelvis i olika riktningar. En 

känslighetsanalys kan undersöka hur kalkylens utfall förändras vid andra antaganden för 

betydelsefulla parametrar. Här kommer en optimistisk och en pessimistisk kalkyl att 

redovisas. 

6.1 Höftskyddsprojektet 

Projektets osäkerhet gäller främst i vilken utsträckning höftskydden förebygger höftfrakturer. 

Van Schoor et al (2003) menar att skydden endast bidrar till en reduktion av höftfrakturer med 

23 procent, medan Kannus et al (2000) påstår att minskningen är 54 procent. En pessimistisk 

respektive optimistisk kalkyl bör grunda sig på dessa värden. Vidare kan värderingen av 

obehag och extra tidsåtgång diskuteras vid en optimistisk kalkyl, eftersom 

höftskyddsanvändningen inte har varit obligatorisk och vissa äldre har, även utan höftskydd, 

hjälp med att avoch påtagning av kläder. 

En optimistisk uppskattning av höftskyddens effektivitet skulle kunna utgå från Kannus et al 

resultat som indikerar en minskning från 46 höftfrakturer utan höftskydd till 21 höftfrakturer 

per 1000 levnadsår med höftskydd. Användningen av höftskydd innebär 25 höftfrakturer per 

1000 levnadsår undviks därmed. Under projektets två år antas 50 höftfrakturer kunna 

undvikas. Hälsostatusen för äldre i särskilt boende sjunker med 0,2 vid en höftfraktur. 

Nuvärdet för denna post är 9,81 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. I en optimistisk kalkyl 

blir kostnaden, om anskaffningskostnaden behålls konstant, 82 711 SEK/QALY. 

Tabell 6.1 Optimistisk värdering av Höftskyddsprojektets effekter och kostnader per 

1000 personer 


Minskade höftfrakturer 9,81 



En pessimistisk beräkning kan utgå från van Schoors studie som visar en nedgång i andelen 

höftfrakturer med 23 procent. Antalet höftfrakturer som undviks är därmed 10,35 (=45*0,23). 

Nuvärdet för denna post är 4,06 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. Faktorerna obehag och 

tidsåtgång behålls konstanta. Kostnaden per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår stiger därmed 

till 3 140 388 SEK. 

Tabell 6.2 Pessimistisk värdering av Höftskyddsprojektets effekter och kostnader per 

1000 personer 



Obehag vid användning -3,73 


Ökad tidsåtgång 224 931 

Totalt 0,33 1 036 328 

Kostnad/QALY 3 140 388 

9 Beräkningarna finns i bilaga 2. 

21

6.2 Vaktmästarprojektet 

Det är främst kring projektets effekter som det råder tveksamheter. I vilken utsträckning som 

minskningen av höftfrakturer beror på vaktmästarprojektet är svårt att beräkna med det valda 

tillvägagångssätt, vilket försvårats ytterligare av att Vaktmästarprojektet har inte varit det 

enda projektet som arbetat med fallförebyggande verksamhet. 

Tidigare uppskattades att Vaktmästarprojektet bidragit till hälften av de minskade 

höftfrakturerna. En optimistisk tolkning är att projektet lett till 75 procent av minskningen, 

medan en pessimistisk är att 25 procent av minskningen beror på projektet. Det råder även 

osäkerhet om i vilken grad projektet bidrar till ökad trygghet för de äldre. Därför höjs 

hälsostatusen till 0,0075 för varje äldre som får regelbunden hjälp i den optimistiska 

tolkningen, medan den tas bort helt i den pessimistiska kalkylen. 

En optimistisk tolkning är att 6 (=8*0,75) höftfrakturer förebyggts som en följd av projektet. 

Denna post innebär en förbättring av hälsostatusen, om man gör samma antaganden som 

tidigare, med 1,82 vunnet kvalitetsjusterade levnadsår. De färre antalet fallolyckor medför 

2,59 vunna levnadsår. Trygghetsfaktorn bidrar till 0,75 vunnet kvalitetsjusterade levnadsår. 

Projektet har vid denna optimistiska tolkning en kostnad på 19 089 SEK/QALY. 

Tabell 6.3 Optimistisk värdering av Vaktmästarprojektets effekter och kostnader 




Trygghetsskapande faktorer 0,75 




Totalt 5,26 100 408 


Antalet räddade höftfrakturer vid en pessimistisk tolkning är 2 (=8*0,25) stycken, vilket 

innebär 0,61 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. Antalet färre fallolyckor är 17,25 (=69*0,25). 

Värdet av denna minskning blir 0,86 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. Dessutom tas 

trygghetsfaktorn bort. Därmed stiger kostnaden per QALY till 68 305 SEK. 

Tabell 6.4 Pessimistisk värdering av Vaktmästarprojektets effekter och kostnader 







Totalt 1,47 100 408 


22

7 SLUTSATSER 

7.1 Resultat 

I följande text kommer uppsatsens forskningsfråga att besvaras. Den övergripande 

forskningsfrågan var: Vilket projekt har den lägsta samhälleliga kostnaden per vunnet 

kvalitetsjusterat levnadsår? 

Höftskyddsprojektet medför en samhällelig kostnad på 311 209 SEK/vunnet kvalitetsjusterat 

levnadsår, medan motsvarande kostnad för Vaktmästarprojektet är 29 188 SEK. Vid en 

jämförelse har Vaktmästarprojektet den lägsta samhälleliga kostnaden per vunnet 

kvalitetsjusterat levnadsår och är därför mer kostnadseffektivt än Höftskyddsprojektet. 

7.2 Metoddiskussion 

Validitet och reliabilitet är två viktiga aspekter i en uppsats. Validitet är ett mått på huruvida 

det verkligen mäts är det som ämnas mätas och reliabilitet handlar om tillförlitlighet och är ett 

mått på i vilken grad en metod eller ett tillvägagångssätt ger samma resultat vid olika tillfällen 

givet att andra omständigheter är lika (Bell 2000, sid. 89f). 

Höftskyddsprojektets reliabilitetsproblem består främst av problem att uppskatta skyddens 

effektivitet. Forskningen är, som ovan nämnts, något oense i frågan. Jag valde därför att bruka 

Forséns resultat, vilka ligger ungefär mittemellan de mest positiva (Kannus et al) och de mest 

negativa (van Schoor et al) resultaten. Vald effektivitetsgrad har stor inverkan på projektets 

kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår, vilket känslighetsanalysen tydligt visade. 

Vidare kan det diskuteras om obehagseffekter skall tas med som en effekt. De äldre kommer 

inte tvingas bära höftskydden, men därmed inte sagt att obehaget av att ha på sig skydden är 

avlägsnat. Det finns även osäkerhet kring faktorer på Höftskyddsprojektets kostnadssida. Den 

valda anskaffningskostnaden har använts tidigare vid forskning av höftskydd, vilket ökar dess 

tillförlitlighet. Olika beräkningar skiljer sig åt avseende hur stor andel skydd som borde köpas 

in och ifall kostnadsposten för ökad tidsåtgång för avoch påtagning av kläder skall 

inkluderas. 

Vaktmästarprojektets största osäkerhet är i vilken utsträckning statistiken över antalet 

fallolyckor och höftfrakturer är tillförlitlig. Statistiken över antalet fallrelaterade skador bland 

äldre i ordinärt boende är i viss grad bristfällig och det saknas statistik över en längre period. 

Dessutom försämras tillförlitligheten av att det är kommunen själv och inte en oberoende 

aktör som tillhandahållit statistiken. Det är även svårt att uppskatta i vilken grad som 

minskningen av höftfrakturer beror på Vaktmästarprojektet. 

Att uppsatsen förlitar sig på andra forskares mätningar av hälsostatus vid olika situationer är 

inte heller optimalt, då det kan vara problematiskt att finna uppgifter, som överensstämmer 

med det hälsotillstånd man själv söker. Validiteten hade därför kunnat förbättras om man 

genomfört en egen studie av hur de äldre upplevde situationen före och efter en höftfraktur 

och vilken påverkan höftskyddsanvändning och Vaktmästarprojektet hade haft på deras 

hälsostatus. 

Höftskyddsprojektets kostnad per vunnet QALY är 311 209 SEK, vilket är högre än tidigare 

studier. Colón-Emeric et al (2003) uppskattade motsvarande kostnad till 30 600 USD/vunnet 

QALY. Skillnaden var förväntad och beror på olika uppskattningarna av kostnaden för 

höftskydd och höftskyddens effektivitet. Att uppsatsens resultat överensstämmer med andra 

studier kan tolkas positivt och stärker dess validitet och reliabilitet. 

23

7.3 Slutdiskussion 

Uppsatsens slutsats är alltså att Vaktmästarprojektet är mest effektivt. Men därmed inte sagt 

att Höftskyddsprojektet, absolut sett, måste anses vara ineffektivt. Det förekommer olika 

rekommendationer av tröskelvärden för när en åtgärd är kostnadseffektiv. Jönsson et al (1999) 

menar att denna gräns går vid 30 000 USD per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår, medan 

Colón-Emeric et al (2003) har 50 000 USD som tröskelvärde. Huruvida Höftskyddsprojektet 

är kostnadseffektivt absolut sett bestäms därmed av vilket tröskelvärde man väljer att 

använda. 

Uppsatsens mest uppseendeväckande resultat är utan tvekan Vaktmästarprojektets låga 

kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår. Den samhälleliga kostnaden uppgår till 24 500 

kronor/vunnet QALY, vilket vida understiger olika kostnadsgränser för när en åtgärd anses 

vara effektiv (Jönsson et al 1999 och Colón-Emeric et al 2003). Projektet är mycket lönsamt 

även vid en pessimistisk kalkyl. Det skall hållas i åtanke att den samhälleliga kostnaden är 

lägre än kommunens kostnader för projektet, eftersom det inte råder full sysselsättning, vilket 

medför att lönen har ”räknats ner”. Men kostnaden hade likväl varit mycket låg, även om full 

sysselsättning hade antagits. 

Men det är dock viktigt att tolka resultaten med en viss försiktighet, då det, som ovan 

nämndes, finns ett flertal faktorer som ökar osäkerheten. Framförallt framstår 

Vaktmästarprojektets effekter som inte helt säkra. Ytterligare forskning är därför nödvändig 

för att med större säkerhet kunna ge rekommendationer om projektet. Det finns flera 

anledningar till en fördjupning i frågan. För det första har andra kommuner redan 

implementerat eller planerar att implementera liknande projekt. Dessa kommuner satsar 

ansenliga resurser på projektet, vars effektivitet därmed blir än mer betydelsefull att studera. 

För det andra är projektets effekter, både vad gäller reduktion av skador och förbättring av 

livskvalitet, så tydliga att projektet är ytterst intressant för kommuner och landsting. Om 

effekterna kan säkerställas för Höganäs-projektet eller observeras i andra kommuner som 

genomför projektet förstärks givetvis beläggen för projektets effektivitet. 

En mängd aktörer på olika politiska nivåer är involverade i arbetet för äldres säkerhet, men 

det finns inte någon aktör som har det övergripande ansvaret, vilket har föreslagits av ett 

flertal berörda organisationer (Dagens Nyheter, 021028). En inte obetydlig risk finns därmed 

att dylika frågor hamnar mellan stolarna. Denna risk är uppenbar för de här studerade 

projekten, då dess verkställande medför en väsentlig utgift för kommunen. Men kommunen är 

inte den enda aktör, eller ens den som främst, sparar resurser på projektet. Kostnaderna för en 

höftfraktur fördelar sig med 59 procent på landstingen, 36 procent på kommunerna och fem 

procent på patienterna själva (Socialstyrelsen 2003, sid. 121). Ett ökat samarbete mellan olika 

aktörer förefaller därför fördelaktig för samtliga parterna både vad gäller finansiering och 

genomförande av projekt. 

24

REFERENSER 

Litteratur 

Bell J (2000) Introduktion till forskningsmetodik. Studentlitteratur: Lund. Tredje upplagan. 

Bjerre B & Schelp L (1999) The community safety approach in Falun, Sweden- is it possible 

to characterise the most effective prevention endeavours and how long-lasting are the results?. 

I: Accident Analysis & Prevention 32 (2000) 461-470. 

Boardman A E, Greenberg D H, Vining A R, Weimer D L (2001) Cost-benefit analysis – 

Concepts and Practice. Prentice Hall: New Jersey. Andra upplagan. 

Borgqvist L, Lindelöw G, Thorngren K-G (1991) “Costs of hip fracture. Rehabilitation of 180 

patients in primary health care”. I: Acta Orthopædica Scandinavica 1991; 62: 39-48. 

Cameron I D, Venman J, Kurrle S E “Hip protectors in aged-care facilities”. I: Age and 

ageing; 2001: 477-481. 

Colón-Emeric C S, Datta S K, Matchar D B (2003) “An economic analysis of external hip 

protector use in ambulatory nursing facility residents” I: Age and Ageing 2003; 32: 47-52. 

Dagens Nyheter (030106) ”Höftskydd hindrar benbrott” 

Dagens Nyheter (031028) ”1000 äldre dör i fallolyckor” Debattartikel undertecknad av 

Räddningsverket, Folkhälsoinstitutet, Sveriges pensionärsförbund, Svenska 

kommunförbundet, Landstingsförbundet och Pensionärernas riksorganisation. 

Ekman A, Mallmin H, Michaëlsson, Ljunghall S (1997) ”External hip protectors to prevent 

osteoporotic hip fractures”. I: Lancet 1997; 350: 563-564. 

Feder G, Cryer C, Donovan S, Carter Y (2000) “Guidelines for the prevention of falls in 

people over 65” I: British Medicine Journal 2000; 321: 1007-1011. 

Forsén L, Arstad C, Sandvig S, Schuller A, Roed U, Sorgaard A J (2003) ”Prevention of hip 

fracture by external hip protectors: an intervention in 17 nursing homes in two municipalities 

in Norway”. I: Scandinavian Journal of Public Health 2003; 31: 261-266. 

Hubacher M, Wettstein A. “Acceptance of hip protectors for hip fracture prevention in 

nursing homes”. I: Osteoporos Int. 2001; 12: 794-799. 

Johannesson M (1995) “Metoder för ekonomisk utvärdering” I: Carlsson P och Rehnberg C 

Hälsoekonomiska perspektiv. SNS: Stockholm. 

Jönsson B (1999) “Effect and Offset of Effect of Treatments for Hip Fracture on Health 

Outcomes”. I: Osteoporosis International 1999; 10: 193-199. 

Kanis J A, Oden A, Johnell O, De Laet C, Jonsson B, Oglesby A K (2003) ”The components 

of excess mortality after hip fracture”. I: Bone 2003; 32: 468-473. 

25

Kannus P, Parkkari J, Niemi S, Pasanen M, Palvanen M, Järvinen M, Vuori I (2000) 

”Prevention of hip frature in elderly people with use of a hip protector” I: The New England 

Journal of Medicine 2000; 343: 1506-1513. 

Kumar B A och Parker M J (2003) ”Are hip protectors cost effective?” I Injury 2000; 31: 693- 

695. 

Kommunaktuellt (031127) ”Fixar-Malte lyser upp tillvaron bland de gamla” 

Lauritzen J B, Petersen MM, Lund B (1997) ”Effect of external hip protectors on hip 

fractures”. I: Lancet 1993; 341: 11-13. 

Mattsson B (1988) Cost-benefit kalkyler. Esselte: Stockholm. 

Mattsson B (2000) Riskhantering vid skydd mot olyckor- problemlösning och beslutsfattande. 

Räddningsverket: Karlstad. 

Månsson A (2003) ”Etiska principer i hälsoekonomisk analys”. I: ”Hälsoekonomi för 

folkhälsoarbete - introduktion och debatt” 

Räddningsverket (2002) Olyckor i siffror 2002 

Räddningsverket (2003a) Äldres skador i Sverige. Äldreskadealtas med data och trender på 

nationell, läns-, kommungrupps- och kommunnivå 1987-2001. 

Räddningsverket (2003b) Fallolyckor bland äldre- direkta kostnader för samhället. 

Salkeld G, Cameron I D, Cumming R G, Easter S, Seymour J, Kurrle S E, Quine S (2000) 

“Quality of life related to fear of falling and hip fracture in older women: a time trade off 

study”. I: BMJ 2000; 320: 341-346. 

SBU (2003) Osteoporos – prevention, diagnostik och behandling. SBU-rapport. 

SIKA (2002) Övergripande kalkylparametrar. SIKA Rapport 2002:7. 

Skånska Dagbladet (031212) ”Dalmasen Malte – de äldres hjälte” 

Socialstyrelsen (2003) Socialstyrelsens riktlinjer för vård och behandling av höftfraktur. 

Strömberg L (1998) Hip Fractures in the Elderly – Social, Economic, and Psychological 

Aspects of Rehabilitation. Stockholm. 

Torrance G W (1986) “Measurement of health state utilities for economic appraisal”. I: 

Journal of Health Economics; 5: 1-30. 

Van Schoor N M., Smit J H, Twisk, J WR, Bouter L M., Lips P (2003) “Prevention of Hip 

Fractures by External Hip Protectors- a randomized controlled trial” I: Journal of American 

Medical Association 2003; 289: 1957-1962. 

26

Zethraeus N, Strömberg L, Jönsson B, Svensson O och Öhlén G (1997) ”The cost of a hip 

fracture – Estimates for 1,709 patients in Sweden”. I: Acta Orthop Scand 1997;68(1):13-17. 

Muntliga källor 

Péter Kovács, kommunalråd, Höganäs kommun. Intervju 031201. 

Studio Ett (031114) ”Malte fixar proppen” Sveriges Radio P1. 

Internetkällor 

Kommunal http://www.kommunal.se/avtal/avtal_statistik/artiklar/2.cfm?t=32&start=1 

Riksbanken http://www.riksbanken.se/upload/7621/ack0312.xls. 

Socialstyrelsen (1995) State of the Art – Höftfrakturer. 

http://www.sos.se/mars/sta016/sta016.htm 

27

Bilaga 1 Beräkningar av fördelar och kostnader 

Höftskyddsprojektet 

4.2.1.5 Nuvärdet av minskade antalet höftfrakturer 

∆QoL*Nminskade höftfrakturer år 0 +∆QoL *Nminskade höftfrakturer år 1= 

0,2*18+(0,2*18)/1,04 = 7,06 vunna kvalitetsjusterade levnadsår 

4.2.2 Obehag av att bära höftskydden 

∆QoLkvinnor*Nanvändare bland kvinnor+∆QoLmän*Nanvändare bland män = 

(-0,005*200+0,01*90)+(-0,005*200+0,01*90)/1,04 = -3,73 kvalitetsjusterade levnadsår 

4.3.1 Anskaffningskostnad 

Kostnad1000 användare*Inflation*Växelkurs = 56 500*1,0884*13,1946 = 811 397 SEK 

4.3.2 Ökad tidsåtgång 

Nanvändare*Nandel hjälpbehövande*tid*timlön*dagar + Nanvändare*Nandel hjälpbehövande*tid*timlön*dagar = 

290*0,1*5/60*130*365 + (290*0,1*5/60*130*365)/1,04= 114 671 + 110 260 = 

224 931 SEK. 

Vaktmästarprojektet 

5.2.1 Färre höftfrakturer 

Nminskade antal höftfrakturer år 0 *Andel särskilt boende*∆QoLsärskild boende år 0 + 

Nminskade antal höftfrakturer år 0*Andel eget boende*∆QoLeget boende år 0+ 

Nminskade antal höftfrakturer år 1*Andel eget boende*∆QoLeget boende år 1 

4*0,14*0,35+4*0,86*0,2+(4*0,86*0,1)/1,04= 1,21 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. 

5.2.2 Färre fallolyckor 

Nminskade antal fallolyckor år 0*Andel som ledde till ökad rädsla*Andel minskade pga projektet* 

∆QoL = 69*0,5*0,1*0,5 = 1,73 vunna kvalitetsjusterade levnadsår. 

5.3.2 Bilkostnad 

Antal mil per vecka*antal veckor*milersättning = 30*52*16 = 24 960 kronor. 

28

Bilaga 2 Beräkningar av känslighetsanalysens fördelar och kostnader 

Höftskyddsprojektet: 

Nuvärdet av minskade antalet höftfrakturer 

∆QoL*Nminskade höftfrakturer år 0 +∆QoL *Nminskade höftfrakturer år 1= 0,20*25+(0,20*25)/1,04 = 

9,81 vunna kvalitetsjusterade levnadsår (optimistisk beräkning) 

∆QoL*Nminskade höftfrakturer år 0 +∆QoL *Nminskade höftfrakturer år 1 = 

0,2*10,35+(0,2*10,35)/1,04 = 4,06 vunna kvalitetsjusterade levnadsår (pessimistisk 

beräkning). 

Vaktmästarprojektet: 

Nuvärdet av minskade antal höftfrakturer 

Nminskade antal höftfrakturer år 0 *Andel särskilt boende*∆QoLsärskild boende år 0 + 

Nminskade antal höftfrakturer år 0*Andel eget boende*∆QoLeget boende år 0+ 

Nminskade antal höftfrakturer år 1*Andel eget boende*∆QoLeget boende år 1 

6*0,14*0,35+6*0,86*0,2+(6*0,86*0,1)/1,04= 1,82 vunnet kvalitetsjusterade levnadsår 

(optimistisk beräkning). 

Nminskade antal höftfrakturer år 0 *(Andel särskilt boende*∆QoLsärskild boende år 0 + 

*Andel eget boende*∆QoLeget boende år 0)+ (Nminskade antal höftfrakturer år 1 *Andel eget boende 

*∆QoLeget boende år 1)/i = 

2*(0,14*0,35+0,86*0,2)+(2*0,86*0,1)/1,04 = 0,61 vunna kvalitetsjusterade levnadsår 

(pessimistisk beräkning). 

Nuvärdet av minskade antalet fallolyckor: 

Nminskade antal fallolyckor år 0*∆QoL*Andel som ledde till ökad rädsla*Andel minskade fallolyckor 

pga projektet = 69*0,1*0,5*0,75= 2,59 vunna levnadsår (optimistisk beräkning). 

Nminskade antal fallolyckor år 0*∆QoL*Andel som ledde till ökad rädsla*Andel minskade fallolyckor 

pga projektet = 17,25*0,1*0,5= 0,86 vunna kvalitetsjusterade levnadsår (pessimistisk 

beräkning). 

29

Att förebygga fallolyckor och höftfrakturer bland äldre

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?