Greger Andersson - Svenska samfundet för musikforskning

STM 1991 57
widmackthållande”. 103 Denna ansökan avslås med att Ytterstedt vid sådana tillfällen
”altijd får sin aparta Betahlning.” Av detta kan man förstå att han lyckats driva igenom sitt
första krav.
Stads- och domkyrkomusikanten Ytterstedt tycks efterhand emellertid inte ha motsvarat
de kvalitetsanspråk som universitetet ställde på musikutövningen. Eftersom Ytterstedt
genom sina krav på särskild ersättning själv ställt om att spelningarna vid universitetet
inte kunde anses ingå i domkyrkomusikanttjänsten längre, började tydligen universitetet
engagera musiker från annat håll. Antagligen för att man då i förhållande till kostnaderna
ibland kunde få en både kvantitativt och kvalitativt bättre ensemble. Ytterstedt tvingas
därför gripa till pennan än en gång. I en skrivelse till konsisitoriet framhålls att han såsom
”dombkyrckans Betiänt” skall få svara för musiken vid ”Publique Acter” och att inga
andra musiker skall få ta den förtiänsten ifrån honom. Vid konsistoriets sammanträde
yttrade sig särskilt dekanerna för medicinska och filosofiska fakulteterna. Den sistnämnda
fakultetens dekanus menade att om Ytterstedt skaffade sig en försvarlig och tillräcklig
musik så skulle ingen gå honom förbi. Hans musikaliska prestationer uppfattades tydligen
som varande för svaga. Här utsätts han plötsligt för konkurrens, något som måste ha varit
svårt att acceptera för honom som var van vid det gamla privilegiesystemet. Konsistoriet
demonstrerade vidare sin makt medelst följande formulering i sitt beslut, en formulering
som visserligen även innebar ett löfte: ”att tå Ytterstedt skaffa god och tillräckel. Musiqve
vid slika tillfällen, för samma pris som andra, så skall han wid denna förtiensten fram för
någon annan främmande bibehållas.” 104 Swen Ytterstedt hade härmed i viss mån fallit på
eget grepp; det var inte längre självklart att domkyrkomusikanten också skulle svara för
universitetsmusiken. Universitetet förbehöll sig fri prövningsrätt. Ytterstedt kunde heller
inte åberopa sina stadsmusikantprivilegier eftersom kyrkan och universitetet utgjorde en
egen jurisdiktion.
En del av dessa främmande musiker som Ytterstedt klagar över var sannolikt studenter.
Konsistoriet tillägger nämligen i nyssnämnda protokoll att det kan inte fråntas den
akademiska ungdomen rättigheten att vid sådana här tillfällen – ”till sin öfning och andras
Betiäning” – framföra musik. Och frågan om att inrätta musikstipendier för studenterna
hade dryftats vid ett flertal tillfällen.
Redan 1720 föreslogs att ett antal musikstipendier skulle inrättas. Enligt Gösta Johannesson
var det professorn Petrus Estenberg som var förslagets främste tillskyndare. Han var genom
sina studieår i Uppsala väl förtrogen med Akademiska kapellet därstädes. Ledningen av
musiken anförtroddes också honom. Verksamheten kom emellertid aldrig igång, enligt
Johannesson främst på grund av professorernas obenägenhet att ta hänsyn till musikaliska
färdigheter när de föreslog innehavare av stipendierna. 105
103 LUA, kansliet, AI:35, 1737:23/3.
104 LUA, kansliet, AI:37, 1738:9/12.
105
G. Johannesson 1982, Lunds universitets historia II, s. 199f.