Krönikor, recensioner, reportage m.m. - Nya Upplagan

Nr 20 februari 2008 

Krönikor, recensioner, 

reportage m.m. 

Noam Chomsky 

Marcus Birro 

Nathan Larson 

Johnny Bode 

Lill Marit Bugge 

Charlotte Munck 

Lykke Li 

GRATISTIDNING 

1

2 3 

vackra 

lättskötta 

trädgårdar 

www.madeleinetunbjer.com 

0709-69 22 39 

mark goldsworthy 

0708-223299 

www.bopp.se 

Nr 20 februari 2008 

Chefredaktör och ansvarig utgivare 

Lars Yngve 

lars@nyaupplagan.se 

Administrativt ansvarig Maria Yngve 

maria@nyaupplagan.se 

Form o foto 

Mark Goldsworthy 

mark@nyaupplagan.se 

Kultur o musik 

Thomas Millroth 

thomas@nyaupplagan.se 

Sport o musik 

Graham Bowers 

graham@nyaupplagan.se 

Skribent 

Mikael Håkansson Askaner 

mikael@nyaupplagan.se 

Skribent o inspiratör 

Tord Johnsson 

tord@nyaupplagan.se 

Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till 

redaktionen@nyaupplagan.se 

eller ring: 0733-867666 

Medverkande skribenter: Lars Yngve, Noam Chomsky, 

Thomas Millroth, Tord Johnsson, Alexander Bing-Ohlsson, 

Nils-Ude, Per Arnesson, Marcus Birro, Tom Arnold, Nathan 

Larson, Lykke Li, Sven-Åke Johansson, Hans Permbo, Frank 

Olsson, Arne Bengtsson, Jonas Jonasson, Joanna Swica, 

Gittan Jönsson, Kenth Olsson, C-J Charpentier, 

Mikael Håkansson Askaner, Jan Erik Bornlid, Gunnar 

Danielsson, Sofia Rapp Johansson, Jerry Prütz, Leif Nelson, 

Charlotte Munck, Pidde Andersson, Lill Marit Bugge, 

Foto: Mark Goldsworthy, 

Illustrationer: Gittan Jönsson, Madeleine Pyk, 

Lars Sjunnesson, Gunnar Krantz, Leif Nelson, 

Pär Lundström 

Typografi: 9/11pt The Serif, The Mix och The Sans 

av Lucas de Groot 

Nya Upplagan använder Apple Computers 

och Fair Trade kaffe. 

Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB. 

RS-kontrollerad distribution 19.900 exemplar. 

ISSN 1654-0336 

Februari månad, väderleken 

är allmänt jävlig, jag vrider om 

persiennerna, suckar och längtar efter 

filtväder. Därefter klappar jag mig på 

magen och slafsar i mig en bit pizza. Tröstäta, 

skulle någon kanske kalla det. Ställer mig framför 

spegeln och håller in magen och tvingas inse 

att min figur skulle må bra av någon form av 

vintersport. Men med den lömska incidenten 

mellan Tonya Harding och Nancy Kerrigan 

klingande i minnet så kommer jag snabbt till 

insikt om att konståkning är en alldeles på tok för 

våldsam sport för lilla mig, och att kasta snöboll… 

ja, med tanke på väderleken så är det inte alldeles 

lätt! Istället sjunker jag ner i min fladdermusfåtölj, 

osäkrar fjärrkontrollen och får in nyheterna där jag 

kväll efter kväll konfronteras med dårpippi-religion 

och kompromisslös galenskap, där olika läger 

outtröttligt kvittar oskyldiga offer med varandra. 

Dubbel suck. Det tar inte många minuter innan 

jag lyckas somna i soffan för att några timmar 

senare vakna med en stramande gamnacke. 

När klockan ringer på morgonen är dags för en 

givande föreläsning med en hurtigt huvudvärksgrå 

föredragshållare som ska undervisa om kompetens 

och rita darriga linjer på en whiteboardtavla, 

som ingen förstår, med gnisslande tuschpennor. 

Föredragshållaren möts naturligtvis av bifallssorl 

och spridda applåder för att fem minuter senare 

tvingas öppna tvärdrag för att få in syre till alla 

som kväver sina gäspningar. Han ger långa och 

välformulerade utläggningar om saker och ting 

utan att svara på några frågor. Frågan kvarstår 

i mitt huvud: kan man verkligen doktorera i 

tråkighet? 

På kvällen blir jag lurad till att gå med och 

lyssna på en ”Underhållningsmaskin” i brun 

hallickkostym som precis lyckas med konststycket 

att dra ett segt skämt var femte minut och som 

man måste ha limbolåga krav på underhållning 

för att uppskatta till fullo. Det är så tråkigt att jag 

får kondens på mina glasögon. För att pigga upp 

mig går jag till baren och beställer ett glas hastigt 

upptappat Guinness som har mer gemensamt 

med ett glas raklödder än ett gott glas irländskt 

öl. I bakgrunden hör jag tanter och farbröder 

skratta, jag får ont i mina ömmande hårsäckar och 

bestämmer mig för att gå hem och lägga mig. Jag 

tror att jag ligger för mycket! 

På morgonen passerar jag förbi systemet där ett 

gäng plastpåse-människor i träningsoveraller som 

rökandes otåligt står och stampar, jag tycker det är 

outhärdligt vemodigt. 

På kvällen slår jag återigen på tv:n och ser en 

nybakad kändis i låtsasfarliga skinnkläder ge mer 

eller mindre tillgjorda svar på meningslösa frågor. 

Kändisen har ett nytt album på gång. Därefter 

ger kändisen prov på sin talangjaktsdarriga 

röst, tappade textrader och vingliga felsteg och 

ansluter sig därmed till den glada skara som får 

uppleva en lika raskt fallande medial aktiekurs 

som ”Naken-Janne”. 

Enough is enough, utbrister jag i min ensamhet 

och tänker på Morrisseys gamla rader: 

”Sing your life 

Any fool can think of words that rhyme 

Many others do 

Why dont you ? 

Do you want to ? 

Oh...” 

När jag skall byta kanal händer ingenting med min 

fjärrkontroll, jag trycker extra hårt, men ingenting 

händer, och jag hinner tursamt nog avbryta min 

sedvanliga reflex av att kasta bort saker som inte 

fungerar. Det är jobbigt att gå upp och byta kanal. 

Jag tror jag ligger för mycket. 

Jag tror att hela regionen ligger för mycket. 

Men det gäller ju att ligga i. 

Det är inte konstigt att man är trött. 

Jag börjar på allvar längta efter en pastellfärgad 

värld. 

Plötsligt är jag med i de icke-gladas sällskap. 

Det bästa med februari är att det 

snart är mars, tänker jag samtidigt 

som jag installerar nya batterier 

i min fjärrkontroll. Min rock ’ n ’ 

roll-kontroll. Jag tar en extra bit 

pizza och tänker på GI-metoden 

som säger att man skall ta från de 

fettiga och ge till de klena. 

Lars Yngve

4 5 

Singing in 

the rain! 

Jag vet. Artiklarna singlar som rödglödande höstlöv 

en blåsig senhöstdag. Konstmuseet får alla poäng; 

skribenterna raljerar över tanken att helt eller delvis 

privatisera det. Mer än väl vet jag detta, och hur många 

gånger har jag inte stött på människor på museer, 

gallerier, tåget, gatan, i toakön, som alla vill prata om 

detta korkade förslag från kulturnämnden i Ystad. Men jag 

tänker inte skriva om det. För det regnar ju ändå ute. 

Mitt paraplys spretiga stomme är gjord av musik. Det 

började sjunga för mig alldeles nyss, då jag läste att den 

årliga utmärkelsen Jazz i Sverige gått till Wildbirds & 

Peacedrums. Det mest omotiverade bandnamn jag känner 

till. Förut kallade sig Mariam Walentin och Andreas 

Werliin för Boogie; det var så bra, för boogie var just vad 

de aldrig spelade. Nu skall göteborgsduon spela in en 

ny skiva i enlighet med priset. Och kanske få den stora 

publik de förtjänar. Under mitt paraply stiger Mariam 

Walentins fantastiska röst, fylld av blues, vemod och ett 

slags trotsig improjympa. Och plötsligt vaknar ett litet 

hopp i mig; en jazzgosse, diggare av det gamla slaget, 

som hängt vid hundratals skivdiskar, rökt mig igenom 

oändliga nätter, där grammofonen snurrat vinyler 

av Rollins, Roach, Shepp, Davis, Brown, Young, Parker, 

Holiday, Oliver, Armstrong, Ernryd, Basie, Wells. Alla 

hjältarna har intagit mina inälvor. Jag har följt med vad 

som händer, skrivit hundratals artiklar och recensioner 

i Orkester Journalen, lyssnat, lyssnat, tycker mycket om 

Lina Nyberg och en handfull yngre spelare, men tyvärr 

tillåter jag mossan växa på jazzhyllan, i alla fall den nya 

avdelningen; för hellre lyssnar jag på en stretig Sonny Stitt 

eller halvt avtänd Jacke McLean än de många perfekta 

uttolkarna idag av deras idiom. Till och med en del frijazz 

börjar samla damm. Men när jag första gången hörde 

Wildbirds & Peacedrums ruskade jag på huvudet av 

förvåning. Det här är ju som den nya melodiska jazzen 

borde låta, genomsköljd av samtid med tungt bluesigt 

bottenslam. Att ingen har kommit på det förut. Jag tyckte 

detta var årets jazzskiva; alla duktiga unga saxofonister 

och trumpetare må förlåta mig. Och så visade det sig vara 

fler än jag som tyckte så. Då måste jag konstatera, att 

jazzen trots allt har en framtid. Framtider ser inte alltid ut 

som man tror. Tur är väl det. Fram med mosskrapan och 

dammvippan. Här skall spelas jazz. Dags att åter korka upp 

litet vintageflaskor. 

Men jag vill gärna börja från grunden. Det är ljud. 

Rytm, klang. Ett slags atavistisk musik, som lika mycket 

sänder vibrationer som den mäter ut rum. Ett utrymme. 

En plats där vi kan mötas. Sådant jag kan uppleva i bra 

dans. Eller på sin tid Lasse Werner och Christer Boustedt, 

vars opus Ner med alla kulturgangsters plötsligt har fått 

ny aktualitet. De bröt finspelet och efterklangen. Släppte 

fram en fors av idéer och musik. Som om allt kom ur själva 

den euforiska, skälvande, ångande kroppen. Precis så fast 

på annat vis låter en av mina hemligaste favoriter, Andrea 

Ermke. Hon bor i Berlin, och är också där en alltför väl dold 

hemlighet. Hon kan röra om i vattenskålar så att ljuden 

styrs till en gungande, sugande rytm, där man bara vill 

sjunka ner och drunkna. Eller skapa små ljud som dyker 

upp som dunster ur hennes andetag och rörelser; de radar 

upp sig, söker sig försiktigt ut i rummet för att klinga bort. 

Vart tar de vägen? Mina öron lyssnar efter deras rörelser. 

Under tiden uppstår vägar av rytmer och till sist är jag 

innesluten i en varm kroppslig gestalt av försvinnande 

abstrakta ljud. Ändå så påtagliga att det känns som om jag 

kan ta på dem. 

Visst längtar vi alla efter ett slags ursprunglighet i 

konst, musik, dikt. Om det nu är så att vi lärt oss detta 

eller om det svarar mot något magbehov vet jag inte. 

Däremot vet jag att det är ett misstag att utnämna det 

oskarpa, sargade, högljudda, till och med oartikulerade 

till den mest genuina ursprungligheten. Som om känsla 

satt i styrka. Den svenska slagverksspelaren Sven-Åke 

Johansson har medvetet skapat en musik som är ickeexpressiv, 

återhållsam, ja, närmast monoton, men i denna 

envetenhet har han laddat ner tusen miljoner gånger 

mer uttrycksfullhet än många storröstade skönsjungare 

någonsin åstadkommer. Det är en paradox. Men i en värld 

av buller, glitter, bång, rusk och bang framstår klarhet, 

paus, lågmäldhet som mycket skarpare och mindre 

artificiell. Det är på ett sätt som slow food. Långsamhetens 

lov. 

Efter alla artiklar, alla berättigade invektiv och negativa 

omdömen om kulturpolitiken i Ystad bland annat, sköljer 

jag munnen för att förbereda mig för det enda vettiga: att 

viska. Eftersom jag behöver kulturen vill jag inte vråla och 

gapa; nej, viska nära dess öra! 

Det har slutat regna, jag sätter på Wildbirds & 

Peacedrums skiva och låter Mariam Walentin fälla ut 

sin mörka väldiga röst över Werliins envetna pockande 

småljud. Låtarna är som små dansstycken. 

De hörs icke om man skriker. Precis som i gamla Savoy 

Ballroom, där Count Basie och hans mannar drog ner 

musikens volym för att kunna inspireras av ljudet från de 

dansande parens fötter. De såg till att det viktiga hände 

mellan stegen. Det går bara om man kan höra tystnaden i 

allt ljudet. 

Det värsta bullret på senaste tiden har varit beslutet i 

kulturnämndens protokoll. Det kan bara förlåtas genom 

det bestämda prasslande, som uppstår då pappret knölas 

ihop för att slängas i papperskorgen. 

Tig nu min mun! 

Vad vill du jag skall viska i ditt öra?? 

KONSTBIENNALEN 

I ISTANBUL 

ISTANBUL är en märklig stad. Historien ligger i lager 

på varandra. Platsen är som gjord för kontrafaktiska 

spekulationer. Vad hade hänt om Mehmet den Store 

inte lyckats inta Konstantinopel? Hur annorlunda hade 

Europa inte sett ut då. Hur hade det varit om inte den 

där fruktansvärda folkutväxlingen ägt rum i början 

av 1920-talet, då alla turkar i Grekland kastades ut och 

vice versa. Turkar och greker som varit bofasta sedan 

antiken. Hade vi inte haft någon rebetikamusik om 

grekerna bott kvar i mindre Asien? Så går tankarna 

medan gatuförsäljare och inkastare till medelmåttiga 

turistrestauranger rycker och sliter i mig, samtidigt som 

jag förförs av Hagia Sofia och de fantastiska moskeerna. 

Men Turkiet är en ung stat. Även om det osmanska 

arvet både drar turister och på ett inte alldeles 

okomplicerat vis utgör en del av den nationella 

självbilden. Kemal Atatürk moderniserade, han 

planterade den modernistiska drömmen, utopin om 

en bättre social framtid, i landet. Så var det också i 

Sverige. I Ryssland. Frankrike… Dessa sociala drömmar 

blommade snabbast ut i byggnader. Hos oss var det 

medborgarhus, konstmuseer (till exempel Ystads 

från 1936), nya funktionalistiska bostadsområden. I 

Östtyskland byggde man det numera rivna Palast der 

Republik; ett öde som också drabbat det mäktiga 

sovjetmoderna Hotel Rossija. Här är en utopiernas 

arkitektur. Som eroderar. Detta var faktiskt en av 

utgångspunkterna för årets konstbiennal i Istanbul. 

Alla dessa modernistbyggnader, delvis föraktade 

som ett slags kitsch, som numera ingen ids fylla 

med drömmar och visioner. 

Den kinesiske kuratorn för årets biennal hade 

med stor stilsäkerhet valt sådana byggnader i 

Istanbul. Konstnärerna tog upp tråden. Att det 

sedan blev svårt att hitta och ibland hart när 

omöjligt att finna vad man sökte, det hade man inte 

tänkt på. Och i den glömskan låg faktiskt en miss, 

för var det något alla dess utopiska drömhus ville så 

var det att vara tillgängliga. Alla skulle hitta dit. Nu 

blev de snarare ett slags gömställen för konsten. 

Strunt samma. Jag är ju konstnörd och fann det 

mesta. 

Vid Taksimtorget ligger Atatürks kulturcentrum 

från 50-talet. En glashistoria med operascen, 

väldig foajé, halvabstrakta skulpturer och 

skinande interiörer. Här fylldes lokalerna av 

dokumentationer av en rad olika byggnader 

av samma karaktär. FN-huset till exempel, eller 

Oscar Niemeyers avantgardistiska byggnad för 

franska kommunistpartiet, en underjordisk glob, 

där en bit sticker upp som ett ägg. På Atatürks 

kulturcentrum hade kinesiske Xu Zhen genomfört 

ett verk som sannerligen tog tag i en dramaturgi 

värdig den mest fantastiska opera. Han hade 

tillsammans med några konstnärsvänner bestigit 

Everest och 8000 meter över havet kapat dess 

topp, vilken sedan förts bort och nu ställdes ut i en 

stor glasmonter! Tillsammans med dräkter, tält, 

redskap och en suddig, dramatisk snöyrande video. 

Ett stycke fantastika. Fiktion och förskjutningar in i 

verkligheten. 

Atatürks kulturcentrum hotas av nya stadsplaner. 

Liksom de vackra 50-talsbyggnaderna i en 

moderniserad basarstil byggd för textilhandlarna. 

De finns där i en och annan lokal ännu, men 

byggnaden förfaller, företagen flyttar. Här visades 

ett par av biennalens märkligaste verk, därför 

att de var så direkt drabbande, bortom den 

retorik som snart blev banalt vanlig i biennalens 

texter, att utopierna är döda utan försvarare och 

att marknadsliberalismen skriver dagordning 

numera. Sant, jovisst, men ... Det ena verket var 

Ursula Biemanns Black Sea Files, där hon följer 

bygget av en oljeledning från Kaukasus genom 

Turkiet. Hur bygget förändra människorna som 

bor där, mark säljs, byar förstörs, prostituerade 

följer oljearbetarna i spåren och en 740 mil lång 

säkerhetszon uppstår. Verket var enkelt gjort men 

researchen grundlig: intervjuer, undersökning 

med kameran, inga förhastade slusatser, video 

lades till video. Och det var skakande. Det andra 

verket fanns inte kvar längre. Det var Sanja Ivekovic 

trafikskyltning. Hon ersatte helt enkelt den vanliga 

symbolen för människa= en man med en kvinna. Så 

skyltades det om på den stora Atatürkboulevaren 

utanför textilhandelscentret. Jag letade och letade. 

Tills en medarbetare i biennalen berättade för 

mig, att någon myndighet strax tagit bort denna 

nya skyltning. Så kan ett verk blotta strukturer, 

låta politik och makt träda i dagen. Ute i Kadiköy 

på den asiatiska sidan skulle jag se på Emergency 

Bienniale. Denna Nödbiennal startade 2005 i 

Tjetjenien - och I Palais de Tokyo i Paris. Konstnärer 

bjöds in att göra verk som gick ner i en resväska. 

För sedan skulle utställningen visas någon 

annastans och kosntnärer från det landet bidra. 

Nu var den i Istanbul. På ett kulturhus som visade 

sig myllra av liv. Byggt 1938 i en generös stil med 

öppna rum. I kantinen röktes det, dracks te och 

snackades. Teatern var fylld av tjoande barn och 

i bottenvåningen spärrades vägen till konsten av 

ett gäng glada folkdansare som hade kurs. Det var 

underbart att se och vara med om. Till slut kom vi in 

till Emergency Bienniale, som visades i kulturhusets 

duschrum!! Underbart. Smått. Genialt. 

Själva huvudutställningen låg i hamnområdet i 

Karaköystadsdelen. Myllrande, där verken grep in 

i varandra. Här sjöng några människor samtidigt 

Internationalen på sina egna språk samtidigt och 

i total disharmoni. Lenin vred sig animerad och 

mumifierad i sin kista. Ett budskap typiskt för 

denna biennal. 

Reformer. Folkhem. Dagens realiteter. Min kropp 

fick känna på de stora husen som idag hotas men 

en gång skulle bli en del av den växande rättvisa 

samhällskroppen. Tillgänglighet. Öppenhet. För 

alla. Det stod på dagordingen. Varje folkhems dröm. 

Ungefär som I Kadiköys vimlande kulturhus. Eller 

vissa dagar i en drömfabrik för det som en gång var 

framtid, jag tanker till exempel på konstmuseet i 

Ystad. Somliga dagar, då publik i alla åldrar samlas 

kring böcker, musik och bilder. Konstigare än så 

behöver det inte vara. 


Människor med historier 

Det känns lättare att leva. Det känns som om något 

håller på att hända. Kanske är det bara min naiva 

dröm som kvittrar på sin gren djupt här inne. Kanske 

är det faktiskt så att det bara behövs att någon tar de 

första stegen för att människor ska upptäcka att deras 

egna steg bär dem, att de kan själva, att det är okej att 

protestera, att det inte är okej att få sitt människovärde, 

sin heder, sin trofasthet och sitt uppsåt ständigt och 

snuskigt ifrågasatt. 

Jag är stolt och glad över mina medmänniskor. Jag 

tror vi kan åstadkomma vad vi vill om vi orkar och vill 

komma samman. Hela tiden på våra egna villkor. Låt 

oss inte göra den naiva, vindränkta och gummistövels 

präktiga haschvänsterns misstag och dunka ner samma 

stämpel i alla pass. Vi är fria individer först och främst 

men som sådana kommer vi att behöva varandra. Det 

är inte svårare än så. Vi är här på likadana villkor. Vårt 

människovärde är lika mycket värt som någon annans. 

Vi vägrar vara flyttade siffror i en kolumn, vägrar vara ett 

“sjuktal” på väg ner. Vi är människor med historier, med 

skräck och glädje, med sorg och styrkor. Vi är vad som 

utgör det här landet. 

Jag hinner inte med hälften av vad jag vill göra. Jag 

drömmer och hoppas stort. Det kommer aldrig slå in. 

Men kanske får jag istället en flik av en helt annan sorts 

värld, en helt annan sorts förhoppning, en annan dröm. 

Min dröm slår aldrig in. Men andra drömmar gör det. 

Det är vackert så. Det är vackert att ta det där steget och 

känna tyngden och kraften i att man inte är ensam trots 

allt. 

Rubriken till I Am Legend med Will Smith är genial: 

The Last Man On Earth Is Not Alone. 

Det sammanfattar, för mig, i all koncentrerad enkelhet, 

streck i kanten 

hur gör jag känner 

det efter en turbulent 

vecka med artiklar, 

engagemang och ett hårt 

bultande hjärta. Tiden 

räcker till. Tiden talar 

för oss. Tiden kommer 

avslöja allting. 

Hur långt sträcker 

sig det personliga 

ansvaret? Långt tror jag. 

Jag tror inte man kan 

sitta uppflugen på en 

justerbar snurrstol och 

dag ut och dag in gå 

emot allt det som ens 

hjärta skriker. Jag tror 

att man måste kunna se 

sig i spegeln på kvällen 

när man kommer hem 

efter en lång dag. Jag tror 

man måste kunna skölja det där ansiktet fritt från damm 

och blickar, luta sig mot tvättfatet, se in i de där ögonen 

som är unikt dina, och känna ” Okej så här är det. Du har 

fanimig gjort det bästa av läget idag, av allt det här.” 

Kan man inte det kommer man ha en röst i 

bakhuvudet. Och den rösten kommer stiga till ett vrål, 

kommer bli ett ilsket djur, en insekt innanför huden, en 

spindel på hala snabba ben som springer över din kropp 

varje natt när du försöker sova, när du tror dig förtjänat 

sömnen men den ändå inte tycks komma till dig… 

Jag hade hoppats på att Försäkringskassans egen 

personal skulle tagit chansen och låtit höra av sig. Att de 

skulle ställt sig upp och sagt ” Är det så jävligt? Det visste 

vi inte. Vi kanske bör backa några meter och se över vad 

det är vi gör och varför. Och i vems namn gör vi det?” 

Alla människor har ett grundläggande eget personligt 

ansvar. På botten av alla oss står vi alla med händerna 

utsträckta. FK- personalens tystnad är ingen tystnad. 

Den är ett högljutt bifall för hur saker och ting sköts där. 

Jag tror inte att det sitter sabeltandade och hjärtlösa 

monster som handläggare på FK. Jag vet att det sitter 

varmblodade medmänniskor där. Jag har talat med flera 

av dem tidigare, i andra sammanhang. Men jag undrar 

varför de inte tar chansen och kommer ut och stödjer 

det vi försöker bygga här. Ingen av oss är ute efter deras 

strupar, efter deras jobb eller yrkesstolthet. Vi vill bara 

resa några frågor om människovärde, vill bara resa några 

pelare i sanden. 

Jag tror på den goda medmänniskan. Jag har fått slita 

hårt för att komma dit. Det är alltid mycket enklare att 

fega ur och misstro. Det är alltid mycket enklare att 

bittert tugga sig igenom tillvaron och misstro varenda 

jävel. Men jag hatar enkla vägar ut. Jag vill slå ett slag för 

den naiva, dumdristiga godheten. Jag tror gott tills jag 

får motsatsen bevisad för mig. Istället för tvärtom, som 

tycks vara legio överallt nu för tiden. 

Jag drömde i natt att jag tog en promenad genom ett 

skymningsdisigt landskap, en stad någonstans med 

gågata, Domus, Systembolag, Apotek. En helt vanlig stad 

en helt vanlig dag. Och efter ett tag hade jag gått gatan 

fram men jag var inte framme. Långt därifrån. Jag var 

lycklig däremot. Inte framme. Men lycklig. 

Marcus Birro, poet och författare 

Högtal och nålar åker kälke på 

ormvråkens pennfjädrar. 

Sumslutna av arvod, utanställda på larvingens check, 

medan slottet i sörmland bara förfaller. 

Kalastårtan med vitsvarta bröllopsparet skrattar 

åt förgängelsen. 

8 på morron står lyktstolpen och spyr spunnet 

socker rakt ner på förbipasserande människomassor. 

© sven-åke johansson 

Marvende ud 

de glemte, tyste nætter 

den porøse overflade 

gravene vi gravede, skovl for skovl 

sammen gled vi ind i jorden 

jeg tænker dig som altid omfavnet 

vi krøb ned i den lille båd 

bortskyllede 

om kap 

træskoenes hak mod en sten 

det lange sår, da hun faldt 

avlshingstens blodskudte øje 

milde vintres ophedning af alt 

skattet som få 

en uafbrudt higen 

krige. kampe 

klaverstemmerens rynkede bryn 

ouverturen i et overfyldt teater 

langsomt klageskrig 

marvende 

ud 

som at træde 

på groft salt 

var dine 

hænder 

den dag 

Charlotte Munck

6 7 

Böcker__________________________________________________________________ _____________________________________________________________________________ 

Döden i 

höstböcker 

Car-Henning Wijkmark Stundande Natten (Norstedts) 

Niklas Rådström, En handfull regn (Albert Bonniers) 

Pia Tafdrup Tarkovskijs hästar (W&W) 

Mer eller mindre av en slump har jag på kort tid läst tre böcker om livets höst eller 

rentav livets vinter. Först Carl-Henning Wijkmarks August-belönade Stundande 

natten, därefter Niklas Rådströms En handfull regn och senast den danska poeten 

Pia Tafdrups Tarkovskijs hästar. Vart och ett av verken behandlar en aspekt av döden. 

Wijkmark var väl värd sitt pris. Det är en osentimental skildring av några människor 

som inväntar livets slutpunkt på en hospissal. Utifrån en dödsmärkts tankar 

vidarebefordras deras försök att bevara sin integritet så länge som möjligt, att inte 

låta medicinsk övermakt och teknik ta överhanden. 

I Niklas Rådströms En handfull regn väcker ett möte med en gammal klasskamrat 

minnen från uppväxten till liv hos en författare i övre medelåldern. Han minns 

en oskiljaktig barndomskamrat på Söder med vilken han levde ut sina tonårs 

skapelselusta i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet med den tidens politiska 

och konstnärliga möjligheter. Det slutar dock tragiskt för ”den andre”, som tar 

sitt liv med ett hopp från Västerbron. Flera decennier senare, då berättarjaget 

själv är i kris, tar han del av ungdomsvännens dagböcker och söker en förklaring 

till självmordet. Han finner pusselbitar men han når aldrig full förståelse för 

vännens avdagatagande. Titeln är hämtad från en fras i Bob Dylans ”Visions 

of Johanna”, romanen har även ett motto av Dylan och det förekommer flera 

anspelningar (översatta) på främst Dylans 60-talstexter. Dessa verkade dels som 

identitetsinstrument, dels som tolkningsverktyg för de två oskiljaktiga. 

Titeln på Pia Tafdrups diktsamling Tarkovskijs hästar härrör från den ryske 

filmarens Den yttersta domen. Apokalypsens ryttare drar iväg efter att diktjagets 

fars aska sänkts i jord. I jämförelse med sina tidigare dikter är det med ett något 

dämpat bildspråk Tafdrup bearbetar relationen till en dement far som mot sin vilja 

forslas till ett särskilt boende: 

Är det ett hotell? 

Min far har inte bett om semester, 

men här ska han bo. Säng, bord, stol. 

Diktjaget har svårt att känna igen den människa som är dess upphov: ”Trots att 

han lever / letar jag efter / min far i min far …” Fram växer också en bild av faderns 

liv och arbete, nu i negerade uttryck: 

Inte svett och damm och dunst av blå bensin, 

inte traktorhjul som i ösregn 

ältar sig ner i en sörja 

av dy och lervälling, 

inte åkarbrasor i bitande kyla, 

inte vedträns sprakande i spisen. 

Tiden upplöses också för den åldrande, barndomen är idag, krigsåren är idag, före 

och efter finns inte. Och Tafdrups kroppskänsla kommer bland annat till uttryck i 

familjens upplevelse av faderns sista timmar då ”det finns bara en kropp i rummet”. 

Ditt och mitt upphävs för hustrun och barnen i närheten av den döende. 

Jan Erik Bornlid 

Ewa Nilsson 0414-163 56 

ewa.nilsson@nordea.se 

The Heroin Diaries – a year in the life of a shattered 

rockstar 

Nikki Sixx med Ian Gittins 

Pocket Books 

Nikki Sixx är basist, låtskrivare och inte minst 

primus motor bakom glampunkmetalbandet Mötley 

Crüe. Tillsammans med sina bandkamrater Mick 

Mars, Vince Neil och Tommy Lee så har han sålt 

nästan 50 miljoner plattor och stått på världens 

alla stora scener. Men när det snurrade som bäst för 

bandet mådde Nikki som sämst och i denna bok – 

som är baserad på hans gamla dagboksanteckningar 

– får vi följa med på hans Hadesvandring. Det tar sin 

början julen 1986 och slutar vid ungefär samma tid 

året efter. Det är kanyler, pengar, menigslösa knull 

och ännu mera knark från början till slut. Ni som läst 

”The Dirt” (boken om hela bandets sviniga historia) 

vet vad ni har att vänta er men här är stanken från 

ett par nedpissade skinnbyxor mer närvarande om man så säger. Nikki är 

helt öppen och ärlig i denna bok och det kan inte varit helt utan att smärta 

som han jobbade med boken. Det är många personer han sårat på sin jakt 

efter nästa fix. För att göra boken mera trovärdig har han kontaktat gamla 

flickvänner, sina bandkamrater och affärsvänner. Mest skruvad både då och 

nu är gamla Pricedonnan Vanity som nu mera verkar som predikant på den 

högerkristna kanten bredvid såna stolpskott som Carola och Ulf Ekman. Det 

finns inget moralpredikande i The Herion Diares - jag tror alla som läser den 

ganska snart förstår hur det är att gå på heroin och samtidigt få vardagen att 

gå ihop. Nikki är numera helt drogfri och i år fyller denna übercoola snubbe 

50 år. Det var det nog ingen som trodde 1987… 

Jerry Prütz 

Sverige är 

förmodligen 

världens mest 

tidskriftstäta 

land. En hel 

del av dessa 

tidskrifter 

kommer och går. 

Är aktiva något 

eller några år 

och försvinner 

igen när redaktören inte orkar längre 

eller inte har råd längre. För det är 

nu så att de flesta tidskrifterna drivs 

med helt ideella insatser. Och även 

om ett antal kan få ekonomiskt 

stöd från Statens kulturråd. går det 

inte ihop. De finns presenterade i 

Kulturtidskriftskatalogen. tidskrift. 

nu på nätet. 

Murat Kurnaz / Fem år av mitt liv 

Förlag: Ordfront 

Att befinna sig på fel plats på fel tidpunkt 

kan få mycket ödesdigra konsekvenser, därom 

vittnar inte minst Murat Kurnaz skakande 

skildring av att oskyldig ha suttit fängslad 

på Guantánamo i fem år utan att bli åtalad 

för något brott. Murat Kurnaz föddes 1982 i 

Bremen som son till turkiska invandrare, och 

utbildade sig till varvsarbetare. 19 år gammal 

åker han till Pakistan för att gå i koranskola 

ett par månader och blir där gripen inför sin 

hemresa till Tyskland för ett påstått samröre 

med al-Qaida. Kurnaz utgår länge ifrån att 

Bild 1 Thorbjörn det Håkansson hela är 2 ett Malin misstag Olsson 3 men Susanne säljs till USA:s 

Lindblad 4 Joakim Jidemo 5 Rita Hallgren 

militär för 3.000 dollar. Sedan blir han förd till 

Samtliga Ystad de bör framgå på dessa annonser att vi andra är 

från Simrishamn ett och fängelse dessa från just i Kandahar Ystad. för att två månader 

Telenr 1 0411-744 senare 65 2 0411-744 transporteras 38 3 0411-744 till Guantánamo 75 4 på 

0411-744 56 5 Kuba. 0411-744 Aldrig 61 i sin vildaste fantasi hade han kunnat ana de fasor som väntar 

mail tjorbjorn.hakansson@nordea.se, malin.c.olsson@nordea. 

honom där i en värld av rättslöshet där fångar obarmhärtigt är utlämnade 

se, susanne.lindblad@nordea.se, joakim.jidemo@nordea.se 

rita.hallgren@nordea.se till militärens terror och godtycke, där människor bryts ned till ett tillstånd 

som egentligen bara handlar om att existera. Han tillbringar över 1.600 

dagar på fånglägret, i bur och cell och blir utsatt för omänsklig behandling, 

tortyr och ständiga förödmjukelser. Detta trots att amerikanerna tidigt 

inser att han är oskyldig till anklagelserna. Tillsammans med journalisten 

Helmut Kuhn ger Kurnaz en detaljerad skildring av ”Systemet Guntánamo” 

men också en skildring av hur mycket en människa orkar utstå och hur 

han lyckas mobilisera och bibehålla sitt förnuft tack vare sin tro. Om 

inget annat så är detta en bok som visar att landsmännen till Custers 7:e 

kavalleri – De goda, alltå – har en del att skämmas för. På Guantánamo dog 

de nämligen inte med stövlarna på, istället slog de med stövlarna på. 

Lars Yngve 

En som märkligt nog har överlevt 

alla svårigheter är Judisk Krönika. 

Det är en tidskrift som kanske har 

de skarpaste pennorna och det bästa 

bildspråket. Tidskriftens ambition 

är: ”att vara en del av den svenska 

kulturen och samtidigt slå vakt om 

ett specifikt inslag – det judiska.” 

I år fyller den 75 och det firar man 

med ett 170-sidigt magnifikt 

jubileumsnummer. Det är en vacker 

tidskrift med en formgivning 

som väl balanserar estetik och 

läsvänlighet. Men så är också 

tidskriftens chefredaktör Jackie 

Jakubowski en kräsen man. Fråga 

mig, jag har fått refusstämpeln fler 

än bara en gång! 

Leif Nelson 

Poetens vila 

Idag är poeten Paul Andersson åter i ropet. 

Hans dikter återutges. Deklameras. Det skrivs 

böcker och avhandlingar om honom. 

Men varför ligger den på 50-talet så 

geniförklarade Paul Andersson begravd i 

Kristianstad? 

Utan egen gravsten eller inskription. 

Varför Kristianstad? En stad han aldrig besökte. 

Paul Andersson debuterar oförmärkt 1952 med 

dikthäftet Ode till okänd konstellation. Så året 

därpå, vid 23 års ålder, utkommer den drygt 450 

rader långa dikten Elegi över en förlorad sommar. 

Han blir över en natt geniförklarad. Ytterligare 

två diktsamlingar följer. Paul Andersson är 

karismatisk. Vacker. Och klart överintelligent. 

Alla rycker i honom. Vill synas med honom. 

Ingen ung poet under 50-talet anses så lovande 

som autodidakten Paul Andersson. Endast Lars 

Forsell kan betraktas som hans medtävlare i den 

unga svenska 50-talslyriken. Men hans fjärde 

diktsamling 

Judiska motiv blir litterärt sågad av en del 

kritiker. Då tystnar han. Narkotikaberoendet 

tilltar. Han begår brott. Grips av polis. Åtalas 

och flyr landet. I tio år kommer han att leva 

utomlands. Mest i Paris. Men även i Rom. I ett 

ständigt amfetamin- och morfinrus. Han lever 

ett självförbrännande liv. I ständig opposition 

till samhällets konventioner och lagar. Asocial. 

Bisexuell. Narkoman. Geni. Han gifter sig två 

gånger. Första gången 1954. Hustrun omkommer 

i en bilolycka två år senare. Andra gången 1957. 

Äktenskapet upplöses knappt två år senare. 

Resultatet en dotter. Äktenskap var inget för Paul 

Andersson. Han ville ha total Frihet. Priset han fick 

betala var plågsam ensamhet, ärrade handleder 

efter ständiga självmordsförsök, fattigdom, 

dålig hälsa, njursvikt av allt knarkande, tappade 

tänder, ett ständigt tärande på kroppen, fysiskt 

och psykiskt. Lars Forsell skriver i sin memoarbok 

Vänner (1991): “I slutet på 50-talet mötte jag Paul 

ofta i Paris. Då hade eleganten förvandlats till en 

tandlös trashank”. Birgitta Stenberg, som lärde 

känna den två år äldre Paul Andersson i Paris, 

skildrar i romanen Spanska trappan (1987) hur han 

rotar på soptippar utanför Rom efter morfinrester 

i sjukhusavfallen. 

“Han vadar omkring i smörjan och letar efter 

morfinslattar och begagnade sprutor och kanyler. 

Det händer att han har tur med sina fynd, men 

lika ofta har han stungit sig på nålar och skurit 

sig på glas. /-/ Och han var oerhört trött där nere 

i Rom och så tappade han tänderna. Dom föll ut 

och hörntänderna i överkäken pekade utåt när 

dom inte hade något stöd av de andra så alla 

ungarna sprang omkring och kallade honom 

Il monstro, il monsro – monstret, monstret 

och så där... Och han var... Det var så synd om 

honom.” All missbruk och misär driver honom 

till galenskapens gräns. En fysiskt och psykiskt 

svårt nedbruten Paul Andersson återvänder till 

Stockholm 1967. Han flyttar in i den lägenhet 

han ärvt efter den nyligen bortgångna modern. 

I Stockholm bor också hans tidigare hustru. Hon 

hade gift om sig och deras dotter växer upp i en 

högborgerlig miljö på Djursholm. Paul Andersson 

fick veta att dottern på eget initiativ valt att 

anta styvfaderns efternamn. Hon ville inte heta 

Andersson. 

När dottern tar studenten 1976 dyker Paul 

Andersson upp och vill gratulera. Dottern skäms 

för honom i den grad att han placeras i avskildhet 

i köket, där han bjuds på mat. 

Någon månad senare orkar inte kroppen längre. 

Glömd som poet och oönskad som människa dör 

han i början av september. Paul Andersson blir 46 

år. Men varför Kristianstad? 

Jo, vid 1900-talets början bor i Träne 

utanför Kristianstad en mjölnare, sedermera 

kommunalarbetare och lantbrukare, vid namn 

Anders Persson med sin hustru. Hustrun 

nedkommer med en dotter 1905 som döps till 

Berta Adina Andersson. Familjen kom sedan att 

flytta till Näsby. Som vuxen är dottern skriven i 

Nosaby strax utanför Kristianstad. När hon som 

23-åring får anställning som hembiträde hos 

en fin familj i Göteborg, flyttar hon dit. Hon blir 

gravid med sonen i huset. Tvingas i väg. Får en ny 

tjänst som hembiträde i Stockholm, där barnet 

föds den 23 maj 1930 och döps till Paul Andersson. 

Som ensamstående tvingas hon lämna bort sin 

pojke för att kunna försörja sig. (Sonen i den fina 

familjen i Göteborg kom att förföra även det nya 

hembiträdet och 1931 föds en halvsyster till Paul 

Andersson, som han aldrig träffar eller känner 

till under sitt liv). Paul Anderssons barndom blir 

fasansfull. Växer upp i fosterhem och på anstalter. 

Vistas en längre tid på ett barnhem utanför 

Stockholm. Här blir han våldtagen av de äldre 

pojkarna. Misshandlad av personalen. Sargad 

i själen sprider Paul Andersson ut att han är 

en av många oäkta barn till kung Oscar II. Hela 

hans anstaltstid präglas av ovilja att underordna 

sig: Ideliga bråk. Ständiga utredningar där det 

framgår att Paul Andersson på grund av sitt 

fördelaktiga yttre har lätt att få tjejer - och 

killar. Han har ständiga behov av uppskattning 

och uppmärksamhet. Älskar att göra vuxna 

personer arga. Pendlar mellan uppsluppenhet 

och tungsinne. Får plötsliga hysteriska utbrott. 

Under perioder av svårmod uppvisar han uttalad 

livsleda. Försöker ständigt begå självmord. Börjar 

missbruka droger i tonåren och då alltmer också 

öppet odlar myten om sig själv som en genial 

poet av kungligt blod. Han dyrkar modern, som då 

och då besöker honom. De kommer livet igenom 

att hysa innerlig kärlek för varandra, trots att de 

tvingas vara ifrån varandra. 

Så genombrottet. Hyllningarna. Sedan 

nedsabling. Tystnad. Landsflykt. Glömd. Sjuk. 

Återkomst. För tidig död. Kremering. 

Urnan efter Paul Andersson står i åtta 

månader innan den gravsätts i morfaderns 

familjegrav, där även modern vilar. Så förenades 

de äntligen. Moder och son. På Östra kyrkogården 

i Kristianstad. 

Därför Kristianstad! Inget på graven antyder att 

den är viloplats för en av 1950-talets mest hyllade 

och geniala poeter. Ingen ville betala. Resultatet: 

Ingen egen sten. Ingen inskription. Ingenting. 

Glömd. 

År 1991, 15 år efter Paul Anderssons död, utgavs 

hans samlade produktion. Lovorden haglade 

på nytt. Paul Andersson kom åter i ropet som 

poet. Genom sin landsflykt, plötsliga tystnad, 

självförbrännande leverne och ljusskygga 

bohemstillvaro i Paris framstod han plötsligt 

som det svenska 50-talets egen mytomsusade 

motsvarighet till den unge franske författaren 

Arthur Rimbaud (som liksom Paul Andersson 

under några ungdomsår skrev dikter, 

geniförklarades, tystnade plötsligt och dog i 

förtid). 

Den smakulla samlingsvolymen med Paul 

Anderssons dikter har en sällsynt vacker titel: 

Ett andetag djupt är livet. Den hade även passat 

utmärkt som inskription på en minnessten över 

Paul Andersson. 

Om det funnits någon på hans grav i 

Kristianstad. 

Kenth Olsson 

Paul Andersson 

Paul Andersson var född (1930) och dog 

(1976) i Stockholm, men begravdes (1977) i 

Kristianstad utan egen sten eller inskription. 

Hans urna gravsattes i morfaderns Anders 

Perssons (död 1954) familjegrav (Kvarter 2 

inre: 203, nyckelnummer 02119) placerad 

i norra delen av Östra kyrkogården. 

Inskriptionen på familjestenen är karg och 

enkel: Anders Persson/Näsby/Familjegrav. 

Under sin livstid skrev Paul Andersson 

bara fyra diktsamlingar. Under drygt fyra 

år: ”Ode till okänd konstellation” (1952), 

”Elegi över en förlorad sommar” (1953), 

”Berättarna” (1955) och ”Judiska motiv” 

(1956). Därutöver endast ett antal strödikter 

i olika tidningar och tidskrifter som ett par 

unga entusiaster sammanställde och utgav 

1986 under titeln ”Under träden och andra 

dikter”. År 1991 lät Paul Anderssons andra 

hustru och hans dotter ge ut alla hans dikter 

i samlingsvolymen ”Ett andetag djupt är 

livet”. 

För den som vill läsa mer om Paul 

Andersson kan rekommenderas Jan 

Magnussons “Blodrikets bortersta gränser...” 

(2004) och “Sensitiv som en frostskadad 

mimosa...” (1997), båda med fokus på 

människan och myten Paul Andersson. Hans 

diktning analyseras på ett ypperligt sätt i 

Paul Tengarts välskrivna avhandling “Jag 

spelar er förväntan: självdramatisering i 

Paul Anderssons diktverk Berättarna” (2002), 

medan framför allt den tid och miljö Paul 

Andersson verkade i (men även om honom 

själv), med fördel går att ta del av i Birigtta 

Stenbergs självbiografiska romansvit 

“Rapport” (1969), “Kärlek i Europa” (1981), 

“Apelsinmannen” (1983) och “Spanska 

trappan” (1987). 

Kenth Olsson 

White Line Fever. Självbiografin 

Lemmy Kilmister (tillsammans med Jannis Garza) 

Vertigo Förlag 

När de andra grabbarna i 

ungkarlkollektivet ägnade sig åt 

meditation till valrossläten eller var det 

nu var för något, gick jag upp på mitt 

rum, la mig på sängen och relaxade till 

Motörhead på full patte i hörlurarna. 

Då den första stora ungdomskärleken 

drog i väg hämtades ny kraft ur 

Motörheads energi. 

Från vinylsamlingen kan jag än i dag 

med förbundna ögon lukta mig fram till 

var Motörhead står. Omslaget till en av 

dubbelskivorna är gjort av läder. 

Lemmy, basist och sångare i 

Motörhead, är en i hög grad levande 

rock’n’rollikon som upplevt rocken 

under sex decennier och varit med mitt 

i smeten i fem av dessa. Bandet turnerar 

flitigt och fyller på sina håll i världen 

stora fotbollsarenor med folk. Produktiv 

så in i vassen. 

Det är ett medicinskt under att han överhuvudtaget lever, enligt en läkare. 

Kroppen är så pass förgiftad att den inte skulle överleva en påse rent blod. 

Ingen rekommenderas att leva det liv han lever, även om han själv inte ångrar 

något. Han nöjer sig med att ta avstånd från sprutor och heroin. En och annan 

nära-döden-upplevelse skildras. Samtidigt får man sätta boken i sitt tidstypiska 

sammanhang. Flera av drogerna var lagliga långt in på 60-talet. De kunde 

stå höga som hus framför poliser med munnen fulla av piller och fumla med 

pulver över konstaplarnas uniformer. Alldeles för många fattade inte vidden av 

knarket. 

Vad är det för bild som Lemmy vill måla upp av sig själv med sin biografi? 

Han var en stor hästfantast som barn och det var bland hästarna han tidigt 

fick smak för det motsatta könet. Den sexuella drivkraften blev stark. Det var 

den som fick honom att kränga på sig en gitarr. På 50-talet räckte det med en 

gura runt halsen för att flickor skulle svärma runt honom. Spela kunde han inte. 

Lemmy föddes som Ian Fraser Kilmister på julafton år 1945. Uppväxten var 

tuff. Mamman försörjde både honom och sin egen mamma. Farsan som var 

fältpräst i brittiska flygvapnet under kriget lämnade familjen när Lemmy var 

tre månader. I skolan var han bara till besvär och han kunde inte sitta still. 

Pennalismen var påtaglig. 

De första stora idolerna var Buddy Holly och Eddie Chochran. Det var de som 

fick honom att börja lära sig att även använda strängarna på gitarren. Han 

var med i några småband och luffade runt mellan Englands skitiga städer och 

bakgårdar i början av 60-talet. Tidigt såg han hårdingarna i The Beatles och 

blev mäkta imponerad. Hela England förändrades av detta band. ”The Stones 

gjorde fantastiska plattor, men de var alltid skit på scen, medan The Beatles 

manglade.” 

Ett udda band som nämns, som var före alla andra, som gör mig nyfiken, är 

The Birds. De gav bara ut tre singlar. Ena gitarristen, Ronnie Wood, hamnade 

senare i Rolling Stones. 

Slutet av 60-talet beskriver Lemmy rocken som den bästa någonsin för 

England, med band som The Hollies, The Who, Small Faces, Downliners Sect, 

The Yardbirds. 

När punken kom var det The Damned som stod för den galna äktheten. Sex 

Pistols var bara ”ett skitbra rock’n’roll-band”. Tar man sen banden efter denna 

tid är Motörhead föregångarna framför andra inom den tunga branschen. Ett 

av dessa är Metallica. 

Lemmy lever ständigt på väg. Bor hos kompisar, flyttar runt bland 

ockuperade hus, tar lite ströjobb, blir roddare under ett år under Jimi Hendrix 

turnéer. Och så hamnar han i bandet Hawkwind tills de tröttnar på hans vilda 

leverne. Det är då han drar i gång Motörhead, med undergroundhjältarna MC 

5 som största inspirationskälla. Vi är då framme vid 1975 och i resten av boken 

tar han med oss på skivinspelningar, turnéerna och banden runt omkring, 

med hårda ord. Ett av hatobjekten är skivbolag. Industrin är full av lögner och 

okunskap om rock. 

Ibland undrar man vad Lemmy har för människosyn. Tar man inte honom 

för hans svarta humor blir det outhärdligt i allt det vildsinta. Allt det där blir 

lite tröttsamt att läsa i längden. Den som tar sig igenom boken möts också 

av avståndstaganden och synpunkter på samtiden. Ett par gränser har redan 

nämnts när det gäller knarket. Från de olika länder han befinner sig i kommer 

ibland korta reflektioner. Den vidrigaste berättelsen är från en resa i Thailand. 

Lemmy är intresserad av historia med andra världskriget som specialitet. 

Utifrån det kriget samlar han på nazi-memorabilia. Han har det omkring sig 

”som en påminnelse om vad som faktiskt hände.” 

Vad folk har för ras, religion eller sexuell läggning, bryr han sig inte om, 

däremot blir han putt fler gånger i boken på feminister som stämplar honom 

som sexist. Den som omgärdar sig med en rå jargong får räkna med dem 

som upplever det kränkande. Vilket han verkar strunta i, utom när det gäller 

feminister. 

Bara för att han är en kåtbock och gillar likasinnade damer behöver det per 

definition inte betyda sexist. Kvinnornas versioner av Lemmy är inte med, vilket 

inte är att vänta sig då det är Lemmys machobiografi. Av samma anledning 

som han hatar sin far för att han lämnade honom och morsan i sticket 

finns det säkert anledning till självkritik. Sexism inom rockbranschen är en 

avhandling i sig. 

Bra kvinnlig rock’n’roll lyfter han gärna fram. Ett band som han hjälpt är 

Girlschool. 

Man kan dra slutsatsen att Lemmy är för jämställdhet mellan könen när det 

gäller kvinnors rätt till ett lika galet och vilt liv som han har levt och lever. 

Mikael Håkansson Askaner

8 9 

På ålderns höst 

Mikael Håkansson 

Askaner 

– Jag orkar inte längre. Du måste 

komma och hjälpa mig. Hemtjänsten 

har inte tid. Jag fick i mig lite frukost i 

morse, men bara ligger här och kommer 

ingenstans. Jag står inte ut. Vad ska jag 

göra? Kan jag ringa till akuten? 

– Ja! Ring till akuten. Det låter allvarligt 

och panikartat med gråten i halsen. 

– Kan jag det? Tänk om de inte hjälper 

mig. Kan inte du komma istället? Eller 

jobbar du?… 

Det är en fredag, mitt i vintern 

vid lunchtid. Det är grågrått och fem 

grader varmt ute. Marken är mätt på 

vatten. Andra sidan fönsterrutan slokar 

krukväxterna och maten puttrar på 

spisen. Nummerpresentatören visar ett 

obekant 0414-nummer. 

Det bara snurrar i skallen av allt hon 

säger. I vilket tillstånd är hon? Hur 

allvarligt är det? Dessutom: vem är det 

som ringer? 

– Jag hör inte vad du säger. Jobbar du? 

På hemtjänst säger de bara att någon 

anhörig får ta hand om mig. 

Efter ett tag framgår det att hon tror att 

hon pratar med sin son. När jag upprepar 

mitt namn visar det sig att hon har ett 

barnbarn som heter likadant. 

Hon pratar varken med sitt barnbarn 

eller med sin son, har ingen aning om 

vem hon är. Rösten blir tydligare. Hon 

beklagar sig över svårigheten att få hjälp 

samtidigt som hon lägger skulden på sig 

själv. 

– Det känns bara som det är lika bra att 

dö. Jag vill inte vara en belastning. 

Paniken i rösten som fanns i början är 

borta. Bara ett kargt konstaterande. 

– Vem är det du har ringt till, frågar jag 

stilla. 

– Det är väl … jag pratar med? 

När det går upp för henne att hon ringt 

fel ber hon tusen gånger om ursäkt för sin 

snurrighet. 

Vi reder ut det telefonnummer som 

hon hade för avsikt att ringa. Det blev två 

siffror fel. 

– Slår du bara rätt nummer ska du se att 

det ordnar sig, eller så får du väl ringa till 

akuten… 

Om möjligt ser det ännu gråare ut där 

ute. Från jorden i krukorna dunstar det 

vidare. En pelargonia som borde stå i ide 

sätts på prov. Hungern är som bortblåst. 

Det kunde ha handlat om en själv eller 

någon i ens närhet. Vi kan alla hamna där. 

Vad innebär det att inte bli tagen på 

allvar? Vem tar på sig ansvaret för att 

neka en människa hjälp, som är i behov 

av hjälp? De gånger det går riktigt illa och 

det kommer fram i offentligheten blir det 

ett himla liv. I kör säger gemene man och 

dam, att de gamla inte ska lämnas åt sitt 

öde. 

Jörgen Söderberg 0414-163 54 

jorgen.soderberg@nordea.se 

Pär Lundström 

Hon vill inte vara till besvär, men den 

som är till besvär på rätt sätt och har 

förmågan att tydligt kunna förklara sig, 

kommer ofta längre. 

Det gäller att vara tillräckligt frisk för 

att vara sjuk. 

Hur vanligt är det med att lägga 

omhändertagandet på anhöriga? Där det 

finns anhöriga som har engagemanget 

med fungerande relation till sina 

anhöriga behöver det inte ligga hinder i 

vägen. Men när det inte är möjligt, varken 

känslomässigt eller ekonomiskt? Då 

osämjan visar att släkten är värst. 

Vi lever också i en tid då de med arbete 

förväntas ställa upp i tid och otid på 

arbetet. Folk rör på sig som aldrig förr, 

ibland med avstånd som gör anhörigvård 

omöjlig. 

Barnen lämnas på dagis för att 

mammor och pappor är kuggar till hjulen 

som får samhällskvarnen att snurra. På 

dagis vill vi att barnen ska ha det bra 

och tryggt med duktiga pedagoger som 

förebild. 

Innan vi själva blir sjuka eller så gamla 

att vi inte själva kan ta hand om oss, 

finns en ännu äldre generation i livet som 

förtjänar ett värdigt slut, utifrån vad som 

står under mänsklig makt. Förmodligen 

något vi alla önskar oss. 

Fel nummer kan alla slå, som damen i 

inledningen – men hur kommer vi rätt? 

Är åldrandet och sjukdomstillstånd, med 

alla dess komplikationer en gemensam 

samhällsangelägenhet eller något för 

var och en att sköta? Klart att det är 

billigast om vi dör på fläcken innan vi 

blir snurriga, rejält sjuka, eller lagom till 

pensionen. 

Är det något det finns gott om i 

samhället så är det pengar, i alla fall 

totalt sett. Omsorgen är en ofullbordad 

jättemarknad. Snacka om arbetstillfällen. 

Låt pengarna cirkulera. Låt dem rulla fram 

och tillbaka där mänskliga behov finns. 

SPARKS LIVE! SPECTACULAR – 

21 ALBUM PÅ 21 KVÄLLAR 

Under 35 år har bröderna Meal gått 

sina egna musikaliska vägar och 

inspirerat fler band än jag orkar 

räkna upp. Den enda skillnaden 

mellan nu och då, är att Ron’s 

Hitler-mustasch har fått lämna 

plats åt en välansad tangorabatt. 

Mellan den 16 maj – 11 juni framför 

de ett album i sin helhet per kväll 

på Carling Academy, Islington, i 

London. Man börjar med albumet 

Halfnelson från 1971 och slutar med 

det tjugoförsta och senaste albumet 

som ännu inte fått något namn. 

Sammanlagt blir det alltså runt 250 

låtar eller om ni så vill, 4 825 273 

noter. 

Hallå Russell, vad gör du för 

tillfället? 

– Idag har jag ledigt från jobbet med 

att avsluta vår tjugoförsta skiva. Vi 

har hållit på med den i exakt ett år. 

Nu har vi också börjat repetera för 

vårt 21-kvällarsevenemang i London i 

maj och juni. 

Vilken är din favorit av alla 

Sparkslåtar? 

– Jag har inte någon favorit. Låtarna 

blir som ens egna barn, och man 

favoriserar ju inte ett barn mer än 

något annat. 

Visste du att Thurston Morre och 

Jim O’Rourke har gjort en fantastisk 

karaokeversion av ”Thanks but no 

thanks” i en liten svensk ort som 

heter Brösarp? 

– Nej det visste jag inte. Det skulle 

vara kul att höra den. 

Har du någonsin funderat på att 

själv sjunga karaoke? 

– Nej, jag har ett riktigt band. 

Tycker du Sonic Youth är bra? 

– Ja. Vi träffade Thurston och Kim 

i Los Angeles. Det var när vi båda 

var med i ett avsnitt av tv-serien 

”Gilmore Girls”. 

Vad sjunger du i duschen? 

– Jag sjunger den låt som vi spelar in 

eller repeterar just den dagen. 

Det var meningen att ni skulle göra 

något tillsammans med Morrissey, 

vad hände med de planerna? 

– Jo, vi jobbade med Morrissey. 

Han inbjöd oss att vara med i hans 

”Meltdown”-konsert på The Royal 

Festival Hall i London för några år 

sedan. Vi gjorde också en version av 

”Suedehead” till en samlingsskiva. 

Har du någon gång velat ha en 

sådan mustasch som Ron? 

– Aldrig. 

Vad gillar du Martin Gores version 

av “Never turn your back on 

mother earth”? 

– Jag gillar den jättemycket. Det finns 

en video där han sjunger den låten 

live, riktigt bra är det. 

I våra dagar är den låten mer 

aktuell än någonsin. 

– Ja. Vänd inte ryggen åt Moder Jord, 

då ger hon igen. Ta orkanen Katrina 

till exempel. 

Om du fick välja vilken artist som 

skulle göra en cover på “Under the 

table with her”? 

– Paul McCartney. 

Lars Yngve 

Känns vintern 

tung och trist? 

Ta Nya 

Upplagan 

- det piggar 

upp! 

ETT MYNT OCH EN 

MACKA I SJÖBO 

C-J Charpentier 

Innan britterna införde decimalsystemet gick det 

tjugo shillings på ett pund, och tolv pennies på en 

shilling. Vidare sönderföll en penny rent fysiskt i 

två halvpennyslantar, respektive fyra farthings. Det 

senare ordet betyder ”fjärdedel”. 

Myntet farthing (med anor från 1300-talet) 

präglades fram till 1956, och upphörde som giltigt 

betalningsmedel den siste december 1960. Det var vid 

den tidpunkten värt omkring ettochetthalvt öre. 

På detta tänker jag ofta när jag rullar in på 

motorcykeln i metropolen Sjöbo; när jag inte tänker 

på den beramade fientligheten visavi flyktingar. 

En gång mötte jag Sven-Olle, Sjöbos starke man, på 

färjan till Helsingör. Han bar kavaj och gul skjorta, och 

såg en aning ofräsch ut. 

Jag vill minnas att han drack kaffe, omgiven 

som han var av en hop ungefär jämngamla 

agrarextremister. 

Själv dricker jag understundom kaffe med smörgås 

i just Sjöbo, serverat av en trevlig karl från Utrecht på 

näringsstället Rondellen. Där man även kan tanka och 

köpa bilar. 

Mat&dryck är för övrigt något signifikant i Sjöbos 

gaturum – särskilt om man färdas på den brusande 

Västergatan från det anrika Gästgifveriet i riktning 

mot Snabbtvätten. Ty här – på några futtiga hundra 

meter – trängs de gastronomiska inrättningarna. I en 

anda av internationalism och mångkultur. 

På höger sida, från Gästgifveriet, möter 

blicken Anderssons Conditori (riksbekant sedan 

myndigheterna tvingade dem att ge den smått 

klassiska negerbollen namnet Brancobulle – vilket 

snarast låter som något från en rodeohästs tarm), 

Shell (med mackor), Gondolen och Ching a Ling. 

Medan man på vänster sida finner etablissemangen 

Piri-Piri (tidigare Citybaren), Empoli, Pe-Ge:s, Statoil 

(också med mackor), La Perla, Sjöbjörnen och Skotties 

Foto: Märta Thisner 

djurfoder; samt Vickys Asien Shop för de som söker 

ingredienser. Här finns också en hänvisande skylt till 

Din&Minkiosken (korv mm), strax efter Malenas Café 

med dagens Tacobuffé. 

Svälta behöver man alltså inte när man vistas 

i Sjöbos kulinariska hjärta! Även om jag saknar 

den storvuxne kocken Galaxy, som var en dängare 

på dagens rätt. Och den brusande Västergatan 

blir därmed en bukens kusin till Europas stora 

restaurangstråk i Bruxelles och Paris. 

Nu undrar säkert läsaren vad detta har med det 

hädangångna brittiska myntsystemet att göra. 

Svaret är enkelt, ty för inte så länge sedan fanns 

det faktiskt en butik, inte så långt från Malenas och 

Trafikterminalen, som hette Penny Farthing Shop – 

Engelsk kvalitet. Den cirkulära skylten i gult sitter 

alltjämt kvar på gaveln, vittnande om en näraliggande 

svunnen kommers med engelska kvalitetstextilier. 

Jag har bott i regionen i femton år och alltid ställt 

mig frågan hur man kan döpa en butik i Sjöbo till 

Penny Farthing Shop – pekuniära begrepp som ytterst 

få människor torde kunna relatera sig till. Det måste 

ha tett sig oerhört exotiskt den gången skylten sattes 

upp. 

Idag är – som sagt - Penny Farthing Shop 

historia, och i lokalen dväljs numera SÖDER PIZZERIA 

KEBABHOUSE. Jämte fothälsan och taxi. 

Innan jag lämnar köpingen betraktar jag utsikten 

från den trendriktiga Silogatan över en cancerogen 

cigg. I fonden reser sig den svarta väderkvarnen 

majestätiskt, föregången av Gondolens markiser, 

Expert och Lassessons elbutik. 

Några dekaler från Sjöbopartiet (sju mandat) ser 

jag gudskelov inte. 

(Foto: C-J Charpentier) 

FOTNOT. Sedan denna artikel skrevs intog 180 

pensionärer landgång i Sjöbo; varefter merparten av 

dem insjuknade. 

I januari släppte Britta Persson albumet 

Hollywood Kill Me och nu ger hon sig ut 

på vägarna med plattan. 

Hej Britta, Ditt namn svänger lika grymt 

som Topper Headon’s (Clash) virvlande 

intro på Spanish Bombs 

– Tack! Och tack mamma och pappa. 

Har du hunnit få distans till nya plattan 

än? 

– Nej. Jag hade lite distans innan alla dessa 

intervjuer men nu känner jag mig helt 

uppe i den igen. Jag hör den inte riktigt när 

jag lyssnar men vet innerst inne hur bra 

den är. 

Vad har Kate Bush betytt för dig 

musikaliskt? 

– Inte så mycket rent melodi/harmonik- 

eller stilmässigt men hon har varit en 

inspiration rent tankemässigt. Man kan 

välja att se på, och förhålla sig till musik på 

olika sätt. Jag vill vara fri och öppensinnad 

och modig och det inbillar jag mig at hon 

är. 

Detaljstyrde du inspelningen med 

järnhand? 

– Eh, ja ganska järn var handen. Ibland höll 

jag käften då de andra snöade in på t.ex. 

hur pass torrt eller blött en trumma kan 

låta. 

Du ska ut på vägarna med nya plattan, 

kommer även din “skolkör” att hänga med? 

– Vi har tryckt in dom in sampler så deras 

röster finns med men alltså, nej, inte deras 

kroppar. 

Lars Yngve 

Längs Sjöbos livsnerv, den hektiskt brusande 

Västergatan, trängs de kulinariska templen 

Penny Farthing 

Shop – ett stycke 

svunnen brittisk 

monetär historia 

Rolf 

Rickenbacker tar ton 

Att musikbranschen har sina fram- och baksidor är ingen hemlighet. Allt från 

det faktum att IDOL-deltagarna i vissa fall tvingas ta lån för att kunna fortsätta 

delta om de går vidare till finalrundorna, samtidigt som både TV4 och Sony tjänar 

många, många pengar på programmet – till det mer positiva i att nya, fräscha 

festivaler som stora, växande Peace & Love eller lilla lokala Backafestivalen på 

Österlen blir ett forum för alla de ungdomar och unga vuxna som nuförtiden inte 

har någonstans att göra sin röst hörd. 

Att diskussionen kring bokningsbolaget Ema Telstar och deras märkliga 

metoder mot konkurrenter i branschen, för att hålla sig kvar som livemusikens 

dominerande aktör, nu förs i media kommer inte en dag för tidigt – och det gör 

mig nästan lycklig. Jag har länge undrat varför artister – som ändå säger sig ha 

vissa ideal – stannar kvar hos denna jätte, som ägs av ett stort, rikt amerikanskt 

bolag som bland annat sponsrat president Bushs valkampanjer. Men det som tett 

sig ännu konstigare under flera år är, hur dessa män i 50-60-årsåldern fått styra 

och ställa i den svenska musikbokarvärlden i sina nuförtiden ansade frisyrer och 

nyinköpta märkeskostymer. 

Ema Telstars roll som dominerande aktör i Sverige hotas genom avhopp 

från medarbetare som startat eget i form av David Maloney och Leif Blixten 

Henriksson, men också genom att andra nya, men rutinerade bokare blandat sig 

i leken – rutinerade i det avseendet att de har egna internationella och nationella 

kontakter att ta till. 

Förra året dumpade Hultsfredsfestivalen Ema Telstar som huvudleverantör. 

Hultsfredsfestivalen gick back med 7 miljoner förra sommaren, tappade 

publik och ansvariga fick lämna sina uppdrag. Hultsfred har sig själv att skylla 

för förlusten förra året – i allt för många år har festivalen förfallit, medan VIPområdet 

krönts med gourmetrestauranger och konstgräs. När nu rutinerade Per 

Alexandesson tagit över rodret, för att styra upp i Rockpartys verksamhet och 

göra Hultsfredsfestivalen till en trevlig festival igen, så är det ett friskhetstecken 

för hela branschen att han släppt Ema som leverantör. Sen kan Ema göra motdrag 

som att lägga festivalen ”Where the action is” samtidigt som Hultsfredsfestivalen 

hur mycket de vill… de är redan förlorare! 

Hela musikens och konstens roll är att spegla vår samtid, att lämna utrymme 

för forum och reflektion, att ge kraft och röst åt förändring genom musiken – 

gärna genom festivaler, där kraften blir extra stor. Det är musikens styrka och 

koketteriets motstånd.

10 11 

__film__________________________________________________ 

Att se en film objektivt 

När vi nystartade filmstudion i början 

på åttiotalet så visade vi varje termin 

en så kallad klassiker. I Simrishamn 

har vi visat bl.a. Eisensteins 

Pansarkryssaren Potemkin, Rom-öppen 

stad av Rosselini, De Sicas Cykeltjuven, 

Citizen Kane av Orson Welles m.fl 

filmhistoriskt värdefulla filmer.1986 

närmare bestämt den 20 oktober skulle 

vi visa Ingen fara på taket (Hawks) med 

Cary Grant och Katharine Hepburn. 

Våra medlemmar hade bänkat sig 

föväntansfullt för att se den komiska 

pärla och klockan närmade sig det 

magiska 19.30 när föreställningen 

skulle börja. 

Dåvarande maskinist, jag vill inte 

nämna några namn men vi kan kalla 

honom ”Henke”, hade ingen större 

förståelse för varför man skulle envisas 

med att visa svartochvita filmer när 

det fanns färgfilm, fick i alla fall igång 

projektorn. Men nu hör det till att 

de här gamla filmerna var gjorda i 

ett format som heter normalbild och 

kräver ett speciellt objektiv. Det var inte 

detta objektiv som han hade monterat 

på projektorn. 

När filmen drog igång så saknades 

texten, men det skulle ju gå att justera 

resonerade han förmodligen, så han 

höjde bilden helt enkelt men då 

försvann huvudena istället. 

Nu fick man i alla fall en textremsa 

att läsa men alla skådisarna gick 

omkring utan huvud. 

Det gick ett sorl genom publikhavet 

och några började att bua. Två ifrån 

filmstudions styrelse rusade upp 

i maskinrummet och mötes av en 

närmast ursinnig och arg maskinist 

som röt åt oss, Hur fan skall ni ha det? 

Skall ni se huvudena eller texten? Vi 

förklarade vänligt men bestämt att vi 

hade för avsikt att se både och. 

Efter att ha rotat lite i gömmorna, 

Marcus Nilsson 0411-744 67 

marcus.nilsson@nordea.se 

hittades rätt objektiv som monterades 

och sedan kunde föreställningen 

fortsätta. Vi andades ut och publiken 

hade inte gått bärsärk i salongen när vi 

kom ner. 

Ett litet hopp fram i tiden och vi 

hamnar på 1995 närmare bestämt 

den 4 november då vi hade en liten 

filmfestival som gick under namnet 

The American Dream. En av filmerna 

som då visades var Robert Altmans 

Short Cuts. Den är tre timmar lång 

och inspelad i cinemascope (det breda 

formatet). 

Jag tror inte jag överdriver men inte 

en enda gång under dessa 180 minuter 

så lyckades maskinisten (jodå, han 

jobbade kvar) få skärpa på filmen. Jag 

telefonerade upp till maskinrummet 

ett par gånger, man använde 

snabbtelefoner vid den här tiden (vill 

minnas att man fick prata en i taget 

annars hörde man inte vad den andre 

sa) men det var svårt att kommunicera 

eftersom rösterna dränktes i bullret 

från projektorerna. Det, förutom 

svordomarna i andra änden, var det 

enda jag hörde. 

När visningen äntligen var över 

så kommer maskinisten ner och en ur 

publiken som jobbade hos en optiker i 

Simrishamn gick fram till honom och 

sa att han var välkommen att boka en 

tid på måndag när de öppnade. 

Nejdå, det var inget fel på hans ögon 

och när jag sedan dök upp och frågade 

var problemet låg någonstans så fick 

vi till svar. En del äldre filmer är det 

problem med. Jaha, svarade jag den här 

är gjord 93. 

Ja, svarade maskinisten, den är två år 

gammal. Ridå! 

Tekniken på Grand är numera 

uppdaterad. 

Arne Bengtsson 

DVD 

Auto Images/svt 

N.P. Möller 

Fastighetsskötare 

Stockholm hade ”Söderkåkar”, 

Göteborg hade ”Albert och Herbert” 

och vi i Skåne hade ”N.P. Möller”. 

52 år gammal slog den hjulbente 

revyartisten Nils Ahlroth igenom med 

dunder och brak tack vare sin suveräna 

gestaltning i rollen som den bestämda 

men godhjärtade fastighetsskötaren 

Nils Petter Möller. Den före detta 

sjömannen (ildaren) Möller är en 

jordnära, inte speciellt ”udevan” 

medelålders man med rutig keps 

och arbetskläder som spolar gården 

varje fredag oavsett väderlek. Möllers 

vardag består av trygghet och rutin, 

och i sin tillbakadragna ensamhet 

småpratar han sällskapssjukt med sin 

hund Calle och ett inramat fotografi 

av sin döda hustru Signe. I kvarteret 

håller skvallertanterna koll och den 

självklara sambandscentralen för 

skvaller är ”Skogans” livsmedelsbutik. 

70-talet känns idag oerhört avlägset, 

det var en tid då folk fortfarande var 

formella och inte duade varandra, 

och då allt i samhället hade en air av 

vardagslunkande långsamhetsfunktion 

över sig. Här möts vardagsrealism med 

tragikomiska karaktärer, bland andra 

ser vi Jan Malmsjö som den före detta 

fotbollsstjärnan ”Danskdödaren”, som 

trakasserar sin omgivning med att 

ständigt, allt efter ölens mångfald, 

återberätta sitt mål på Idrottsparken 

i Danmark. Den illmariga ”Skogan” 

övertalar Möller till att dela en 

penninglott med henne och paret 

vinner 200 riksdaler, vilket de firar 

med att gå på en restaurang där 

medelåldern höjs med ett halvt sekel 

när de båda vandrar in i lokalen. Men 

vi lär även känna den lurige Alp-Olle 

som är avdelningschef på Domus, den 

stortippande frisören Johansson och, 

icke att förglömma, brevbäraren Ture 

Björk. 

Seriens första avsnitt sändes den 6 

oktober 1972. Hela serien producerade 

31 avsnitt, men de fem första är tvklassiker 

som är oumbärliga. ”Kom nu 

Calle-lille”, höll jag på att skriva. 

Lars Yngve 

Ovinter 

Snön lyser åter med sin frånvaro 

Barnens pulkor gråter över sin otillräcklighet 

Plogbilarna hänger läpp av uttråkning 

Saltdepåerna smälter av sorg 

Snöskottarna dör av sysselsättningsbrist 

Obrutna lårbenshalsar fyller tomma sjuksalar 

Bärgningsbilarna irrar vilset omkring 

Det är lågkonjunktur i vinterfabriken 

S. Kald 

KULT 

Ibland har man så fel. Här går man omkring 

och tror att de tre mest psykotroniska 

svenska filmerna är Tre skojiga skojare, Dra 

på och Åsa-Nisse i rekordform, och så hittar 

man en film som slår dessa tre med bred 

marginal. Visst, de tre nämnda filmerna är 

oerhört psykotroniska, men de är absolut 

ingenting jämfört med... 

...Sound of näverlur! Har den här verkligen 

gjorts? Har den verkligen gått på bio i 

Sverige? Gick folk och såg den? 

Filmen regisserades 1971 av Torbjörn Lindquist, 

en dalmas som mest gjort sig känd 

som filmfotograf till odödliga klassiker som 

Fäbodjäntan - han var även fotograf på gymnastikfilmen 

Veckända i Stockholm, med manus, 

regi och huvudroll av poeten Anne-Marie 

Berglund! I huvudrollerna har Sound of 

näverlur Sten Ardenstam och Eva Rydberg, 

som inte fick betalt för sina insatser. Vad filmen, 

som är baserad på diktsamlingen Dalarapsodi 

(!) handlar om är lite luddigt. Det 

hela börjar med att Ardenstam sitter på en 

färja på väg till Sverige - hans namn, Sten Ardenstam, 

dyker upp två gånger i förtexterna 

som rullar samtidigt. De första minuterna 

av filmen är i svartvitt, och vi får även se dokumentära 

bilder från Dalarna; när en snubbe 

springer längs en gata, kan man plötsligt 

läsa ”En glad lax” över bilden. 

Ardenstam spelar astronauten Stone Arden, 

som blivit utnämnd till årets svenskamerikan, 

och därför ska besöka Dalarna. I 

den lilla byn där Stone ska bo, planerar man 

för ankomsten (Nu är filmen plötsligt i sepiatoner). 

Man bestämmer sig även för att 

plocka den rike Stone på pengar, eller hur 

det nu var. Stone gör entré iförd gigantisk 

rymddräkt (och filmen övergår till färg), och 

tilldelas en dal-kulla, som ska vara hans personliga 

guide och assistent. Kullan (”Kalla 

mig Kulla”) spelas av Rydberg, och herregud 

- jag pratar bättre dalmål än hon! Rydberg 

spelar även en Stockholmsböna som jag inte 

riktigt vet vad hon har för funktion, men hon 

springer omkring på stranden, och jagas i en 

skog i en uppspeedad sekvens. 

På kvällen är det fest på en krog. Rydbergs 

dalkulla strippar på ett bord. Stone Arden 

delar ut pengar till flickorna, och snart är 

han pank! Han kan inte ens betala sitt hotellrum, 

och måste därför fly. Innan han flyr, 

ligger han i sin säng och framställer avancerade 

ansiktsuttryck, medan en raffig dalkulla 

kommer in med frukost. 

Eftersom hans rymddräkt är alltför i ögonfallande, 

klär han ut sig till Gustaf Vasa, och 

far iväg. Under jakten råkar han ut för en del 

episoder som även återfinns i legenderna 

om Vasa; han gömmer sig i ett hölass, och 

får en dask i ändan med en brödspade. I en 

scen figurerar ett folkdanslag som framför 

en ”slagsmålsdans” - tyvärr har dansen av 

någon anledning hamnat aningen utanför 

bild! När Stone Arden åker skidor, blir han 

bjuden på blåbärsoppa. 

Till slut får Stone tag på en snöskoter, och 

ger sig iväg, medan han ropar ”Ni har näverlurat 

mig!” till dalkullorna. Skyltarna med eftertexterna 

ramlar emellanåt ner från väggen 

de är uppsatta på. 

Filmen, som varar knappt en timme, är 

bland det konstigaste och mest fantastiska 

jag någonsin sett, och tydligen gick den rätt 

bra på biograferna i Dalarna! 

Pidde Andersson 

Texter om vin… 

Per Arnesson 

Det har i alla tider skrivits om vin, 

ända sedan de bibliska dagarna. I bibeln 

omnämns vin på många ställen och 

i många sammanhang, det lär vara 

minst 441 i alla fall. Glädjande är att 

man dessutom i de flesta fall kopplar 

vin till att bli frisk och sund. Detta lär 

också vara en av grunderna till att Jesus 

omvandlade vatten till vin. 

På min bokhylla för vinböcker har 

jag en personlig favorit, det är det 

amerikanska praktverket från 1975, 

utgivet av Abrams bokförlag som heter 

The Joys of Wine. Den är en översiktlig 

beskrivning från den tiden av vinvärlden 

plus att den på ett ovanligt bra sätt 

visar kringarrangemangen. Med detta 

menar jag historia, museiföremål, 

teckningar, målningar samt utvalda 

texter, poem och sångtexter med 

vinanknytning. Min favorittext i detta 

verk är i sin tur taget ur J.M Scotts 

bok The man who made wine som ni 

kan läsa lite mer om här nedan sedan. 

Illustrationen ovan kommer från en 

exklusiv amerikansk utgåva med 

specialillustrationer, specialinbindning 

etc. Tryckt i 200 exemplar för $185. På 

bilden ovan ser ni en illustration ur 

”The man who made wine”, skriven 

av James Maurice Scott 1953. Denne 

författare var född 1906, startade en 

karriär som någon slags äventyrare 

och upptäckare. På 20 och 30-talet var 

han på långa resor i Labrador och på 

Grönland. Han var med om den stora 

engelska Mount Everest-expeditionen 

1933. Efter andra världskriget slog han 

sig på författarskap, mest inriktad på 

äventyr som han fått inspiration till 

under sina resor men han kom också 

nära den franska vinkulturen. Hans 

februari månads horoskop 

av O. Rakel 

Vattumannen 20 jan – 18 feb 

Ditt liv efter nyåret har börjat i slow-motion. Du 

som tidigare har haft sånt flyt segar dig framåt i 

gyttja och tycks inte komma nån vart. Tough luck! 

Det nya året har börjat i motvind, nu kommer 

uppförsbackarna! 

Fiskarna 19 feb – 20 mars 

Du rör dig i grumliga vatten. Som synes är sikten och 

framförhållningen inte den allra bästa. Du gör klokt 

i att simma lugnt en tid framöver! Vem vet vad som 

dyker upp? 

Väduren 21 mars – 19 april 

Ditt nyårslöfte klarade du inte av att hålla mer än 

tretton timmar. Skärpning! Du kunde åtminstone 

hållit ut det dubbla. Du får träna mer på din 

karaktär! 

Oxen 20 april – 20 maj 

På jobbfronten ser det ljust ut. Du har aldrig haft så 

mycket att göra som nu och arbetsbördan ser inte 

ut att minska. Vad gnäller du för? Tänk på dem som 

inte har något jobb! 

Tvillingarna 21 maj – 20 juni 

Varje gång som du tänker att nu ska du förändra ditt 

bok i detta ämne innehåller 

en av de bästa vintexterna 

som jag vet om. Gen ger en 

fördjupad insikt i vinets 

tillverkning från 1870 

till 1950, dessutom en 

fascinerande beskrivning 

av vinets inneboende 

hemligheter och 

upplevelser samt en bild 

av den mentalitet som 

funnits hos vinmakare 

genom tiderna. Lägg då till 

att historien på olika plan kopplas till 

en familjehistoria samtidigt som det är 

en lektion i fransk 1900-talshistoria så 

förstår ni att det är något speciellt. Boken 

är inte översatt till svenska, och finns 

inte på något svenskt bibliotek (däremot 

finns tre av hans vildmarksböcker att 

låna), men går att köpa antikvariskt 

via nätet från framför allt engelska 

antikvariat. Historien handlar om den 

åldrige vinmakaren Michel Rachelet, 

som på den dag när han i 80-årsåldern 

avtackas av den senaste generationen av 

ägarfamiljen på vinslottet, blir sittande 

för sig själv och börjar gå igenom de 

olika årgångar av vin som han har varit 

med om att ta fram. Det hela börjar med 

årgång 1951, sträcker sig sedan bakåt 

hela vägen till premiärårgången 1900, 

när han som 23-åring fick förtroendet att 

arbeta i ”de chai”. Boken och texten är 

uppenbart känd bland engelsktalande 

vinskribenter, en av de störtsa och 

mest brömda där är ju som bekant 

Jancis Robinson, www.jancisrobinson. 

com, hon som mot säkert ett mycket 

fett arvode skall hjälpa systembolaget 

med internationell vinkunskap eller 

något dylikt. Hon publicerar ofta mycket 

initierade och välskrivna artiklar på 

nätet, dock så är givetvis de bästa och 

mest aktuella bara till för medlemmar 

i hennes klubb. Det får man så gärna 

bli mot en mindre årlig avgift på 99 

Euro. Dock finns det en del texter som är 

liv så händer ingenting. TV-soffan har blivit ganska 

skönt inlegad på senaste tiden så varför bry sig om 

att resa sig ur den överhuvudtaget. Ta tag i ditt liv 

kan du börja med imorgon eller nästa vecka eller 

nästa månad eller nästa år eller nästa liv eller… 

Kräftan 21 juni – 22 juli 

Du känner dig lite missnöjd med årets början. Inget 

av det du föresatt dig har blivit av så varför bry sig? 

Nä du, det blir inte bättre än så här. 

Lejonet 23 juli – 22 augusti 

Det ser ljust ut på kärleksfronten för din del! Du 

kommer inom den närmaste framtiden att inleda en 

otrohetsaffär som kommer att skänka dig mycken 

glädje och spänning framöver. I och för sig kommer 

det att kosta dig familjen och jobbet, men lite spill 

får man räkna med. 

Jungfrun 23 augusti – 22 september 

På kärleksfronten inget nytt. Liksom föregående år… 

Liksom kommande år… Inse faktum: Du har passerat 

bäst-före-datumet för länge sedan. Glöm inte att 

rollatorn ska in på service den 21:e. 

Vågen 23 september – 22 oktober 

Du tar det lugnt. Det är bra. Ditt liv är nämligen 

gratis och tillgängliga för alla och i en av 

dem så ger hon några minnesord av en 

nyligen avliden ung duktig vinmakare 

I detta sammanhang knyter hon ihop 

sina tankar genom att använda några 

rader från Scotts bok, om hur olika 

generationers erfarenheter och minnen 

knyts ihop. Nja än så länge så tillåter 

inte ekonomin sådana extravaganta 

utsvävningar utan medlen läggs hellre 

på en mer direkt 

kontakt med 

vinindustrin i 

form av lämpliga 

inköp på systemet 

istället. Dagens 

vintips är 

ekologiskt och 

från USA, har 

ni inte smakat 

Bonterra 

Zinfandel (nr 

22620), 125 kr, så 

har ni garanterat en trevlig 

stund framför er. Smaken är enligt 

systembolagets beskrivning mycket 

fruktig, kryddig, något syltig smak med 

fatkaraktär, inslag av skogsbär, plommon 

och smörkola. Doften är i samma härad 

och det är ett typiskt zinstuk på det som 

gör att det enligt min smak passar bra 

både med och utan mat. 

Bästa hälsningar från Falbygdens 

gröna vinternejde 

ÖSTERLENS MUSEUM PRESENTERAR 2008: 

Tenugui och klut 

Traditionella huvudbonader från Japan och Österlen. 

Gamla och nya hattar från Simrishamn och Köpenhamn. 

Missa inte vårt hällristningsäventyr 

Dans och teater, upplysning av 

hällen i Järrestad, bronsåldersbuffé. 

För hela familjen. Föranmälan. 

Dessutom tygtrycksverkstäder i påsk, sommarprogram, 

visningar, museibutik, föreläsningar, stadsvandringar 

och beställda program. 

STORGATAN 24, 272 31 SIMRISHAMN 

TEL: 0414-81 96 70, 72 

www.simrishamn.se/museum 

31 juli kl. 20 

16.2–12.4 

10.5–30.8 

inget att hetsa upp sig över. Så gör inte det är du 

snäll. Tänk på alla stressrelaterade sjukdomar man 

kan råka ut för. Du bör däremot uppsöka läkare 

för din allt mer tilltagande hypokondri. För mycket 

lugn och ro kan ge upphov till en massa svårartade 

välfärdssjukdomar! 

Skorpionen 23 oktober – 21 november 

Du rusar fram i ditt liv med taggarna utåt och 

klorna i högsta hugg. Du har svårt att ta motgångar 

och överreagerar med brutal aggression som svar. 

Problemet är att det är du själv som är det största 

problemet i din tillvaro just nu. Aggressionsterapi 

och konflikthantering verkar vara de enda raka 

lösningarna! 

Skytten 22 november – 21 december 

Det är skottår i år! I stort sett det enda positiva för 

dig det här året. 

Stenbocken 22 dec – 19 jan 

Ingen kan som du sprida glädje och värme till din 

omgivning. Du är det absolut bästa som hänt i allas 

våra liv. Tack, tack, tack för att du är den du är och att 

för att vi får befinna oss i din närhet!

12 13 

En amerikan som 

försvarar Sverige 

iPod! 

För inte så länge sedan åt jag middag 

med en svensk med gott om pengar i New York 

(jag säger inte vem det var, det är onödigt). 

Det är en trevlig och sympatisk människa och 

alla hade det bra ända tills vi började prata 

politik, närmare bestämt skatter och sjukvård. 

Det kändes ganska konstigt att jag var den 

som försvarade det svenska systemet och den 

rike svensken försvarade och berömde det 

amerikanska systemet där allt är privatiserat. 

Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad. 

Jag har träffat svenskar i Schweiz och på 

stranden i Thailand som flyttat utomlands 

av skatteskäl. Jag förstår att om man tjänat 

en massa pengar så vill man ha dem kvar. 

Jag förstår alltså den reaktionen, visst, men 

jag tycker samtidigt att det är egoistiskt och 

inte så lite frånstötande. Dessutom är det 

skrämmande eftersom ju oftare svenskar börjar 

tänka så här, desto snabbare kommer Sverige 

att halka ner i det mörker som en ”demokrati” 

som amerikanerna har gjort mera permanent, 

genom USA:s egna själviska handlingar inom 

landet och tragiskt nog även utomlands, särskilt 

i Mellanöstern och Centralamerika. 

Vår diskussion gjorde också klart för mig 

att Sverige nu är så snubblande nära att göra 

den här övergången från det gemensamma till 

det privata, från ”oss” till ”jag jag jag”. Det är 

dags att dra sig till minnes vilka avsikterna och 

tänkesättet bakom det svenska systemet är, och 

varför det är mycket mer humant och logiskt än i 

många andra länder. 

Jag vill också, helt enkelt, göra klart en sak för 

mina svenska vänner: Om ni tror att ”det kan inte 

hända här”, så vill jag att ni ska förstå att det var 

just så de flesta amerikaner tänkte precis före 

”valet” (eller den oblodiga statskuppen, beroende 

på hur man ser det) år 2000. 

Jag är nog en av de största lyckostarna 

jag känner. Jag får göra precis vad jag vill göra 

i mitt arbete. Jag har ett underbart äktenskap 

och min värld är fylld av värme. Den är befolkad 

av härliga familjemedlemmar och vänner som 

stöder mig gränslöst mycket. Jag utmanas både 

känslomässigt och intellektuellt. Varför jag 

har det så här vet jag inte, men jag är i alla fall 

tacksam. Det hade lika gärna kunnat utvecklas 

i en helt annan riktning, precis som allt annat 

här i världen. Jag föddes bara in i en gynnsam 

omgivning vid en gynnsam tid. 

Jag säger inte det här för att låta som en 

skitstövel utan för att uttrycka min tacksamhet 

mot universum, mot min omgivning och mot 

dem som hjälpt mig fram. 

Av alla ingredienser som ingår i mitt orimligt 

lyckliga liv, och det är många, är kanske den 

viktigaste den lärdom jag fått genom att ha bott 

i två helt olika delar av världen. 

Jag talar om Sverige och USA, inte om 

“västerländska” och “icke-västerländska” länder. 

Dessa länder är på ytan mycket lika (och blir det 

mer och mer), men när man skrapar lite ser man 

att de kan ha väldigt olik inhemsk och kollektiv 

mentalitet. 

Tillbaka till middagen med den rike svensken. 

Kärnan i den här personens argument för det 

amerikanska systemet var helt enkelt att det 

är fel att regeringen ska ta våra skattepengar 

och bara slänga ut dem utan att individen 

får bestämma över, till exempel, var du vill få 

sjukvård. Det handlar om att välja, om att själv 

fatta beslut om var och när man vill spendera 

Susanne Lindblad 0411-744 75 

susanne.lindblad@nordea.se 

sina tillgångar, och – i förlängningen – varför 

man ska behöva betala för sjukvård eller 

utbildning eller andra grundläggande behov för 

dem som inte är så lyckligt lottade som en själv. 

Vi tittar närmare på det argumentet. Jag 

vill först slå hål på en myt om skatter i Sverige 

jämfört med skatter i USA. Om du inte är oerhört 

rik (och det därför inte spelar någon roll) så 

betalar du, just det, aningen mindre skatt i USA 

än i Sverige. Men därtill kommer också den 

månatliga kostnaden för hälsoförsäkring, och 

då kommer vi upp till något som överstiger de 

svenska skattesatserna. Läsa på universitet? Lägg 

till undervisningsavgifter för upp till 35.000 

dollar [230.000 SEK] per år för en Ivy Leagueskola 

som till exempel Harvard. Betala för detta 

med studielån; sedan har du skulder som du 

aldrig blir av med. Du förstår vart jag vill komma. 

I USA är det så, att när man kommit över en 

viss inkomst och tillhör de välbärgade, då ska 

man hux flux betala mindre i skatt. Det tycker 

jag är orimligt. I Sverige betalar man ju mer 

i skatt om man har hög inkomst. Därför att 

man har mer pengar över. Det tycker jag verkar 

rimligt. Om man inte är rik, betalar man mindre i 

skatt. Det tycker jag också är rimligt. Är ni med? 

Vi tar det en gång till: I det amerikanska 

systemet betalar man procentuellt sett mindre 

skatt om man är väldigt, väldigt rik. Om man 

ligger i mitten betalar man mer skatt. Och om 

man är mycket fattig betalar man mindre skatt 

(det går inte att krama blod ur en sten, som man 

brukar säga), OCH har tillgång till noll sjukvård, 

undermålig utbildning och ett socialvårdssystem 

som inte ger något stöd. 

Eller man kan säga så här: 

Om man tänker på regeringar som 

individer – hur skulle det kännas om en person 

kom och sa: 

PERSON 1: ”Ge mig dina pengar NU, och i 

utbyte ger jag dig sjukvård, utbildning och ett 

socialförsäkringssystem. Ärligt talat kommer du 

inte att obegränsat kunna välja hur och var du 

ska få dessa förmåner. Ibland måste du stå i kö 

och ibland kan det vara svårt att få en tid. Du kan 

möta människor som är trötta på sina jobb men 

du kommer i alla fall att få hjälp till slut. Vi ska 

göra så gott vi kan för att pengarna ska spridas 

runt i världen, där de behövs bäst. Det kommer 

inte att fungera helt friktionsfritt, men vi ger det 

en chans. Om du är väldigt rik behöver du betala 

mer eftersom du har mer. Och en sak till, jag ska 

också använda dina pengar till att ta hand om 

ALLA andra i ditt land, oavsett deras inkomstnivå. 

Hur tycker du det låter?” 

eller 

PERSON 2: Ge mig dina pengar NU, och i 

utbyte lägger vi 51 % av dem på vapen och 

militära erövringar runt om i världen, militära 

operationer som du inte har något att säga 

till om men som kommer att komma de 

rika i västvärlden till godo, och även många 

multinationella företag och oljekonglomerat. 

Det mesta av dina pengar går åt till detta. 

För resten ger vi dig lite schyssta motorvägar 

(fast du måste ändå betala vägtullar på dem), 

ett dåligt skolsystem (därför föreslår vi att du 

skickar ditt barn till en dyr privatskola…. Har du 

inte råd? Ta ett lån!), ingen högskoleutbildning, 

tyvärr, och ingen sjukvård (men du kan få köpa 

en försäkring som täcker ett minimum av dina 

behov för i snitt 600 till 1.200 dollar [ca 4.000- 

8.000 SEK] i månaden för en familj). Och vi har 

ett ”socialförsäkringssystem” som är mycket 

bristfälligt eftersom vi ändå planerar att ta bort 

det (det är sviterna efter den ”socialistiska” tiden 

i vårt land som vi helst inte vill prata om. Vi vill 

hellre styra om dessa pengar till militären.) Och 

du behöver inte bekymra dig för att betala för 

valrörelsen eller så: Det är religiösa grupper och 

våra företag som Fox och GE som betalar för våra 

politikers presidentkampanjer. Om du är mycket 

rik kommer du att betala mindre och mindre än 

andra, eftersom du är viktig för oss och röstar 

som vi vill att du ska rösta. Och varför skulle 

du behöva ge stöd åt landets fattiga? Om de är 

fattiga är det för att de är lata, så det är deras 

eget problem. Hur tycker du det låter?” 

Vad tycker du om det synsätt som person nr 1 

har? Vad tycker du om person nr 2? 

Detta är förstås en grov förenkling. 

Naturligtvis finns det inte någon perfekt 

struktur. Det kommer alltid att finnas människor 

som skor sig på systemet, det kommer 

alltid att finnas girighet och korruption och 

underliggande rasism, lika mycket i Sverige som 

överallt annars. 

Men vad säger det ovanstående om den 

själsliga hälsan i ett land som åtminstone 

försöker göra det som är rätt för sin egen 

befolkning? Som istället för att attackera andra 

länder är DEN STÖRSTA GIVAREN AV HUMANITÄR 

HJÄLP I VÄRLDEN?* Med en befolkning lika stor 

som New Yorks? Som har ”världens minsta 

inkomstklyfta” mellan könen?** Som nästan inte 

har några hemlösa? 

USA då, befolkning 301.139.947? Titta en bit ner 

i listan… nej lite längre ner, under Luxemburg. 

Där… nummer 17 på listan över givare av 

humanitär hjälp. Av totalt 23*** Ja, det är samma 

lista som Sverige ligger etta på. 

Det har sagts att din sanna natur är hur du 

behandlar de svaga. Vilken är den sanna naturen 

hos person nr 1? Och den hos person nr 2? 

Missförstå mig inte nu. Jag hatar min 

regering med en passion som är lika stark som 

den kärlek jag känner för mitt land, och särskilt 

för min hemstad New York, denna vackra, 

svettiga, underbara bilkrock till stad. Det är en 

klyscha, men du möter faktiskt aldrig så vänliga 

människor som New York-borna. I och för sig är 

alla i New York från någon annanstans, vilket 

kan spela roll. Och detta för mig in på frågan om 

”invandrarna”. 

Jämt hör man, både i Sverige och USA, att 

de så kallade invandrarna utgör en stor börda 

för samhället. Men – det skulle inte ens finnas 

något fungerande samhälle, ingen kulturell 

tillväxt, ingen framtidsutveckling, utan i stället 

total stagnering utan de så kallade invandrarna. 

Det enda priset för dessa ovärderliga tillskott 

är att samhället måste anpassa sig till en ny 

situation, så som alla samhällssystem måste 

som har någon fluktuation i befolkningen 

eller den ekonomiska situationen. Det här 

argumentet mot invandrare är djupt tragiskt 

och avslöjar den xenofobi och rasism som ligger 

i hjärtat av båda dessa länder och förresten i 

mångas hjärtan. 

Allt det här har jag nämnt för att komma 

till detta: 

Det svenska valresultatet 2006 som förde 

högermannen Fredrik Reinfeldt (som är rena Che 

Guevara jämfört med sådana som Dick Cheney) 

till makten, visar – för mig – att svenskarna tar 

sina sociala förmåner för givna. 

De Nya moderaterna**** är alltför känsliga 

för folkopinionen för att försöka införa de stora 

förändringar de skulle vilja utsätta landet för. Jag 

behöver väl inte beskriva vilka de förändringarna 

är – de är enligt den amerikanska modellen 

(privatisera privatisera privatisera, in med 

Euron, ta bort handelshinder, acceptera en 

marknadsbaserad växlingskurs för valutan). 

Det är en modell, som vi har sett faktiskt 

inte fungerar i ett sunt samhälle, och som är 

utformad för att vara bra för eliten. Det är inget 

kontroversiellt påstående, det är ett faktum. 

Klyftan mellan de mycket fattiga och de mycket 

rika har aldrig varit större i länder som USA, och 

det är just den politik som Reinfeldt vill tillämpa 

i Sverige. 

Men tro ALDRIG att dessa förändringar inte 

skulle kunna påtvingas Sverige om tillfälle 

ges. Och tro ALDRIG att tillgången på fri 

sjukvård, fri utbildning och hela det svenska 

socialförsäkringssystemet inte skulle kunna 

tas bort (eller privatiseras) i ett enda slag. Det 

är kanske ytterligheter, men tänk en gång till 

på mordet på Palme och även Anna Lindh och 

fundera över vad som händer när det uppstår ett 

hål i makten. Det handlar bara om timing för att 

ett sådant glapp skulle kunna föra oss direkt till 

vägen mot extremism. Det finns otaliga exempel 

på det i historien. Att tro att vi skulle vara 

undantagna eller på något sätt ha utvecklats i 

visdom är bara naivt. 

Allt det här kan verka väldigt uppenbart. Men 

märk hur nästan hela västvärlden, gradvis men 

allt snabbare, antar sociala och ekonomiska 

modeller enligt nyliberalismen. Det är ett 

tänkesätt som högermannen och ekonomen 

Milton Friedman utarbetade från 1950- till 1970talet 

och som sedan användes och gjordes till 

breda lösningar av personer som Ronald Reagan, 

Margaret Thatcher… och monster som Chiles 

Pinochet. Det är en subtil revolution, men dess 

tillämpade teorier har lett till massglobalisering, 

på gott och ont, utbredd fattigdom, stora klyftor 

mellan inkomstklasserna och skapat några av de 

värsta diktaturerna sedan andra världskriget. 

Sverige är en diamant, fläckad av naturen, 

och naturligt otroligt sällsynt och värdefull, 

bildad genom andras blod och hårda arbete. 

Sverige har inte sin like någon annanstans i 

världen. Ur en tonårings synvinkel, en tråkig 

tisdagskväll i till exempel Eslöv, skulle det 

vara mycket lätt att ta det svenska samhällets 

underbara verklighet och goda uppsåt för givna. 

Och vi vet att om vi tar något för givet, riskerar 

vi att förlora det och att öppna upp ett tomrum 

som behöver fyllas. Det finns många andra 

system runt om i världen (där alfahannen är den 

rena nyliberalistiska piratkapitalismen enligt 

det amerikanska republikanska partiet) som 

hjärtans gärna skulle vilja komma och ta över 

allt som socialdemokratin har byggt upp. Och 

den här gången kanske det nya systemet inte 

är så välvilligt som det som Sverige har åtnjutit 

under nästan hela 1900-talet. 

Jag har märkt att den svenska karaktären 

är en märklig blandning av en känsla av sin 

egen obetydlighet, av att nedvärdera sig själv, 

kombinerat med en stor dos överlägsenhet. 

Det gör att synen på en själv och på världen blir 

väldigt komplicerad. Jag säger till mina svenska 

vänner: det är inget fel med att vara stolt över 

och vilja beskydda detta fantastiska land som 

saknar motstycke i världen, och som ni är födda 

i. Det är stor skillnad mellan att högakta er 

historia och ert nuvarande samhälle, och den 

rädsla för det nya och okända som leder till fel 

slags nationalism, den som utesluter världen 

och dem som kommer från andra länder. Det 

är inte sådana ni är egentligen, inte det Sverige 

som jag har lärt känna och som har tagit emot 

och accepterat mig. Från Nils Edén till den nya 

regeringsformen 1974 och fram till idag – tänk 

så mycket Sverige har åstadkommit! Det är helt 

unikt i den moderna mänsklighetens historia. 

Och tänk kanske på detta när det är dags att 

rösta igen. 

* (källa: Time Magazine, Nov. 2007) 

** (källa: BBC News, 2006) 

*** (källa: Time Magazine, Nov. 2007) 

**** Lite historia: Senast ”moderaterna” var så 

här starka var, som de flesta av er säkert vet, 1928. 

Senare, 1930, var det många unga, ambitiösa 

moderater som villigt sympatiserade med 

sina nazistiska bröder söder om Sverige… fast 

i ärlighetens namn skapade denna fråga kaos 

inom partiet. Det skapade också förutsättningar 

för att socialdemokraterna kom till makten 1934, 

och de uppträdde lika skamligt i relationen med 

nazisterna i Tyskland. De var bara lite mer diskreta 

vilket i politik är helt avgörande. 

Nathan Larson är amerikansk 

musiker, producent och kompositör 

av filmmusik. Han bor i New York 

och Malmö tillsammans med sin 

fru Nina Persson., sångerska i 

Cardigans, en av Sveriges största 

exportvaror inom musikindustrin. 

Foto: Anna Simonsson 

iPod touch! 

Revolutionerande ny 

iPod med pekskärm. Musik, 

video, bilder och webbplatser. 

8 eller 16 GB. 3,5 tums skärm 

med widescreen-format. 

2.895:- 

Från 

MACSUPPORT 

Hårdvaror, mjukvaror, nätverk (även blandade miljöer), utbildning, support och fi nansiering. 

Baltzarsgatan 18, Malmö. 040-660 16 40. 

Mårtenstorget 6, Lund. 046-150 400. 

MacSupport

14 15 

Så ville jag vara, 

så ville jag leva. 

Gränslös är målet, gränslös vill jag vara. Ner vill jag springa utan en tanke på 

att backar ibland lutar upp, utan en tanke på att min arm helt enkelt inte räcker till. 

Jag drar och drar, lutar mig så mycket åt höger att det stramar i min axelled, snart 

går den av, min kära arm, min arm som drar åt höger när den egentligen borde dra 

vänster lite rakt upp mot höger. 

Gränslös vill jag vara, gränslös är målet, gränslöshet är lycka. Ledlös, könlös, 

hemlös. 

Som en skugga skulle jag röra mig mellan de mörkaste vrår där skratten är hesa, 

och de sammetsklädda hörnen, där skratten till skillnad från hesa är fnittriga. Min 

kärlek skulle räcka åt alla och bli över för att sedan studsa tillbaks mot mig. Jag 

skulle leva i nuet, springa neråt, framåt utan en tanke på att jag snart måste stanna 

upp för att jag helt enkelt inte orkar. 

Mitt hjärta bultar, mjölksyra, smalbenen värker som fan, min hals är torr och 

mina öron kalla. 

Om jag ändå bara hade lite vatten, en liten flaska som inget vägde och som aldrig 

tog slut. Jag skulle döpa den till ”Livet” och den skulle hålla mig ung för evigt. Precis 

som min ungdom skulle du även stanna hos mig för alltid, det skulle vara du och 

jag, Livet. Och min gränslöshet så klart, vi skulle leva i tresamhet och vara gränslöst 

lyckliga precis just så. Tills 2008 kom och jag plötsligt blev hungrig. 

Lykke Li Zachrisson 

Rita Hallgren 0411-744 61 

rita.hallgren@nordea.se 

KONST och 

försvunna 

flickebarn 

Gittan Jönsson 

Det var bara ett galleribesök kvar 

på min runda, där jag flängde runt på 

Stockholms gator. Innan flygbussen 

skulle ta mig ut till flygplatsen. Det var 

en aning stressigt och väskan var tung 

men hjulförsedd. Gårdagens uppsluppna 

fest med många varma återseenden 

satt liksom kvar i kroppen, som ett 

ackord. En aning svettig väller jag in 

med mitt bagage i utställningen. Fullt 

med vinterklädda människor flockas 

kring en video som visar en film på 

kinesiska textad till svenska. Jag känner 

en förväntansfull nyfikenhet, tar hastigt 

del av en inledande text och störtdyker in 

i utställningens stora hall. 

Där blir jag som knockad. Jag ser och 

tar in det jag ser. Blodtrycket ökar och 

adrenalitet stiger ju mer jag ser. Knäna 

darrar, jag nästan viker mig av slaget 

i magen. Först kommer bilderna, sen 

kommer insikten om vad de betyder, 

och tillsammans blir reaktionen 

rent kroppslig. China Girl är titeln på 

utställningen. 

På en stor vägg på kortsidan av 

rummet blickar ett enormt foto av ett 

litet kinesiskt flickebarns ansikte ut 

över oss där inne. Det utstrålar sorg, 

allvar och utsatthet. Färgnyanserna är 

olika bruna, svarta, ockragula jord-toner. 

Hennes mörka blick fångar mig och 

jag närmar mig sakta för att se, vad alla 

pixlarna, rasterpunkterna består av. Det 

ser konstigt ut på något sätt. Och då – ser 

jag att pixlarna består av tusentals små 

babyansikten i bränd keramik i lerans 

alla färger. På en förklarande skylt finns 

en text om att det varje dag försvinner 

3200 kinesiska flickor i åldern 0 – 4 år. 

VARJE DAG. Lika många som punkterna/ 

barnansiktena som utgör själva bilden. 

Kan ni försöka föreställa er denna bild? 

Nog har jag sett liknande digitalt 

konstruerade foton eller målningar 

i storformat, men detta var något så 

kongenialt att det drabbade mig som 

en storm. Form och innehåll verkade 

samstämmigt. Det lilla flickebarnet följde 

oss med blicken, inte anklagande men 

konstaterande att – detta är en verklighet 

som pågår i vår tid. Mitt i den kinesiska 

ekonomins guldålder, som företag i alla 

länder inklusive Sverige vill vara med och 

suga på. 

Jag såg andra objekt i rummet, t ex en 

väggskulptur gjord av svart långt vackert 

kinesiskt hår. Och en grupp vemodiga 

vita lerskulpturer som kunde röra sig 

svagt. 

På golvet fanns en förstorad svart 

jättehink med handtag, fylld med vatten. 

Formen hade tummats upp av ringlade 

keramikslingor, den var lite ojämn som 

saker blir som är gjorda för hand. Jaha, 

tänker jag, en stilig form och uttrycksfullt 

gjort. 

Men – så läser jag texten: Man har 

som tradition i Kina ett vattenkärl 

stående bredvid kvinnan vid 

förlossningar. Först tänker jag, kokt 

vatten och rena handdukar har man 

vid hemförlossningar. Men nej, här ska 

det nyfödda barnet helt enkelt dränkas, 

mördas. Om det är en flicka. 

Jag kunde inte var kvar längre – matt 

gled jag ut från lokalen. 

Det grymma blev konkret. Den 

konstnärliga gestaltningen fick 

budskapet att tränga djupt ner i 

åskådaren. Och belysande texter 

kompletterade. 

Bakgrunden till att det fattas 60 

miljoner kvinnor i Kina är fattigdom, 

ett patriarkaliskt bondesamhälle och 

påbudet om att varje familj endast fick 

ha ett barn, – då helst en pojke. För det 

är sönernas ansvar att ta hand om sina 

åldrande föräldrar. Även i vårt eget 

land har barnamord praktiserats långt 

bak eller kanske nära i tiden. Som en 

abortmetod dödades det nyfödda barnet 

eller fick självdö av vanvård. Jag vet 

själv hur ovälkomna flickebarn kunde 

vara i min mammas generation. Morfar, 

bonden, reagerade med missnöje när 

det fjärde barnet föddes och visade sig 

vara den fjärde dottern. Nedvärdering av 

flickor var helt naturligt . 

Men en kinakännare och forskare i 

ekonomisk historia säger ”Studiet av 

könsobalansen i kinesiska samhällen 

visar på en diskriminering av döttrar som 

är den ojämförligt värsta i världen.” 

Maria Ängqvist Klyvare heter 

konstnären bakom projektet, som tog 

henne två år att på egen bekostnad 

utföra. Varför gör man något sådant? 

”Insikten om kvinnors situation i 

Kina är så djupt smärtsam att jag bara 

kunde välja mellan förträngning, sorg 

eller vrede. Sorgen och vreden var en 

igångsättare och ett kreativt bränsle 

i början av detta projekt som jag idag 

ser växa i glädje tillsammans med 

andra engagerade människor.” Nu är 

förhoppningen att skapa debatt. Att 

företagare som handlar med Kina vågar 

ställa frågor om mänskliga rättigheter. 

Statistik och utredningar är 

nödvändiga. Men konsten kan gestalta 

och kommunicera. Den kan väcka en så 

att man vill ändra sitt liv! 

Vi måste absolut ha publika platser 

för utställningar, upplevelser och 

kunskapsinhämtning. Då kan vi väckas 

som jag blev väckt. Vad är väsentligt 

i tillvaron? Hur kan krig få fortsätta i 

världen i våra dagar? Hur kan svälten 

bara pågå? Hur kan nyfödda flickor 

försvinna? 

Vi behöver samtala, sjunga, ropa, 

reagera, agera. Vi är alla medmänniskor 

till varandra. 

Smärtan, sorgen, vreden. 

När jag är hemma på Österlen igen 

och ser ut över havet från bilen. När jag 

upptäcker fullmånen, som lyser starkt 

och bildar en glittrande mångata, som 

är bred som en autostrada av silver. När 

jag känner hur liten jag är i min lilla 

bil. Då ser jag att vårt hav, Östersjön, 

rinner ut i Nordsjön och Kattegatt, som 

rinner ut i Atlanten, som förenar sig med 

Indiska Oceanen och Stilla havet, som 

flyter ihop med Kinesiska sjön ”we are all 

astronauts on a space-ship called earth”( 

Buckminster Fuller). 

Smärtan. Sorgen. Vreden. 

www.chinagirl.se 

Klimatförändringen slår nu 

hårt mot Tjukotka 

Samtidigt som världens ledare samlas på Bali för 

att diskutera klimatfrågan så drabbas den Arktiska 

delen av Tjukotka, i östra Ryssland av en storskalig 

ekologisk förändring på grund av att havsisen smälter 

bort. Under de två veckor som jag varit här, har jag 

fått ett pussel av olika fakta som att dör det tusentals 

valrossar och isbjörnarna ej kan komma iland för 

att föda sina ungar. Under de senaste 10 åren har 

havsisens utbredning minskat dramatiskt längs 

Tjukotkas kust. Sommarisen är nu helt borta och i år 

är vinterisen ungefär två månader senare än normalt. 

Havsisens frånvaro i denna del av Arktis medför att 

det just nu pågår en storskalig ekologisk förändring 

som på ett dramatiskt sätt påverkar både djurens och 

tjuktjerna liv. Valrossen är en viktig födokälla för de 

kustlevande tjuktjerna, men nu är den traditionella 

jakten ute på isen är förbi. Det finns ingen drivis på 

sommaren längre. 

Valrossar har alltid använt sommarisen som 

plattform att vila på efter att ha ätit musslor på 

havsbottnar som är grundare än 80 meter. Nu när 

isen är borta, måste de iland för att vila och det kan 

vara tiotals mil från födoområdena. Vi är här för att 

räkna isbjörnar, visserligen fattas det i år hundratals 

isbjörnar, men de kan fortfarande vara strandsatta 

på Wrangelön eller långt norr ut på packisen. Det 

som däremot är skrämmande är alla de tusentals 

döda valrossar som vi hittat längs kusten. Ingen har 

förutspått detta. 

Normalt fryser den fasta vinterisen till i slutet 

av september, men fortfarande i december ligger 

havet helt öppet i norra Tjukotka. Det medför att 

dräktiga isbjörnshonor som snart ska föda sina ungar 

inte kan ta sig från packisen in till kusten för att 

finna ett ide. De kan bli tvungna att föda ungarna 

ute på isen, vilket medför en mycket större risk för 

att ungarna dör. Idet ger skydd mot kylan och om 

havsisen bryter upp har de nyfödda ungarna inte en 

chans att överleva. Troligen kommer mycket få honor, 

om en några, att föda några ungar längs Tjukotkas 

kust i år. Det har aldrig hänt förut. Det är bara ett av 

många bevis på att klimatförändringarna drabbar 

Arktis, förutom isbjörn och valross har tjuktjerna 

sett att ripor minskar i antal längs kusten på grund 

av isbarken som bildas efter vinterregn fungerar 

som ett utestängande lock över maten. I morse 

hörde vi på radion att nu har det bildats isbark inne 

Skaparkraft! 

Vi ger dig energi att skapa något extra. Välj från vår palett.,fast pris, spotpris, en mix av 

dessa eller Elpool. Ring oss så hjälper vi dig att välja. 

www.osterlenskraft.se 0414-285 51 

Foto: Viktor Nikiforov/WWF 

tundran och det finns risk för att rennäringen slås ut 

för tjuktjerna. 

Jag är i Tjukotka med WWFs isbjörnspatrull för att 

titta på den stora isbjörnsvandringen, men istället 

möts jag av det framtidsscenario som forskare 

har förutspått ska ske om först 50 år, den stora 

avsmältningen av den arktiska havsisen. Jag visste om 

att isbjörnarna skulle drabbas, men det kom som en 

chock för mig att se alla dessa döda valrossar, det går 

inte att hålla tillbaka tårarna längre. 

Tom Arnbom

16 17 

”Det framgick att han 

sjöng en hyllningssång 

åt sig själv. Ideligen 

återkom frasen ”Johnny, 

I love you” 

Foto: Robert Eldrim 

Så gick det till när jag 

träffade schlagersångaren, 

mytomanen och svindlaren, 

Johnny Bode 

Det måste ha varit på våren 1972. Jag hade vunnit 

en cykel på Hemmets Journal där jag jobbade som 

retuschör sedan början av 60-talet. Jag hade gissat 

och kommit närmast Kalle Ankas upplaga i en 

tävling i personaltidningen, och nu var jag lycklig 

ägare till en minicykel. 

Denna lördag fick jag för mig att jag skulle cykla till 

Limhamn och ta färjan över till Dragör. Det ekade i 

ost- och vinskafferiet, så det kändes motiverat med en 

avkopplande båttur på Öresund i provianteringssyfte. 

I Dragör var det ont om tid. Färjan låg bara inne en 

timme. Ville man hinna handla fick man skynda 

på. I den butik jag steg in i var det fullproppat med 

svenskar. Den kraftige och runde expediten var klädd 

i vit rock och vit Vega mössa med svart skärm och 

var uppenbarligen underbemannad. Det syntes att 

han muttrade något ohörbart eftersom underkäken 

guppade upp och ner. Alla affärens tålmodiga kunder 

följde honom med blicken under värdig tystnad. 

Plötsligt slank det ur mig. Högt och ljudligt; ”Snackar 

han med osten?”. En befriande skrattsalva fyllde hela 

butiken. Jag skämdes och kröp ihop, en decimeter. 

Sekunderna efteråt kände jag någon som grep tag i 

min arm. Ur trängseln uppenbarade sig en man i 35 års 

ålder, tillsammans med en ung dam. ”Du verkar vara 

en rolig kille”, sa han. ”Vi håller ett bord på båten så 

kan vi träffas och prata lite mer”. 

När jag gick ombord på färjan önskade jag inget 

hellre än att få vara ifred. Men glad och hurtfrisk 

dök han upp igen. Han visade mig ett bord där hans 

damsällskap redan satt. ”Slå dig ner här så länge”, sa 

han. ”Jag skall bara hämta en man till”. 

Några minuter senare kom han dragande med 

en liten kortväxt man. Han hade korta ben, en 

päronformad kropp och ett plufsigt ansikte. Ansiktet 

satt direkt på kroppen utan antydan till hals. Don 

Martin skulle kunna vara hans lille bror. Han bar på 

två tunga lådor som var snörda med band, så att han 

lättare kunde bära dem. Under resans gång betedde 

han sig vimsigt, närvarande men ändå frånvarande. 

Det gick inte att få ut något vettigt ur honom. Vilket 

förmodligen inte heller var meningen. Han föreföll 

vara en viktig och inflytelserik person som i nästa 

ögonblick förvandlades till en liten tramsig gubbe. 

Han visade stolt upp sitt tvåfärgs tryckta visitkort, i 

rött och lila, med texten ” Johnny del Gada Association 

Victoria” med adresser och telefonnummer i London 

och Malmö. Vidare kunde man på kortet läsa: ”General 

Manager: Johnny del Gada. Generalsekreterare i 

Sveriges Internationella parti SIB”. 

Vid framkomsten till Limhamn utsågs jag till den 

som skulle bära hans lådor igenom tullen. Jag fick 

också förhållningsregler. Blev jag tagen för kontroll så 

skulle jag bara visa tulltjänstemannen visitkortet. Då 

skulle jag enligt den päronformade mannen passera 

utan problem. Jag övertygades att kortet hade samma 

funktion som ett diplomatpass. 

Vid tullkontrollen sågs ingen tulltjänsteman denna 

lördag. Så vi kunde samlas på kajen, och hålla rådslag. 

Den 35-åriga mannen, som stod som arrangör för 

detta spektakel, agerade världsvant och belevat. 

Det bestämdes att vi alla skulle hem till den lille 

päronformade mannen, som i sin tur hade ytterst 

bestämda åsikter om att allt som företogs var OK. 

En röd liten Ford hämtades och kördes fram av 35 

åringens damsällskap medan varorna vaktades av 

den lille päronformade mannen, 35-åringen och jag 

själv. Bagageluckan öppnades och diverse pavor i olika 

emballage tog plats i bilen, inklusive mina två påsar. 

Det fanns ingen möjlighet för mig och min cykel 

att åka med. Istället fick jag en papperslapp med en 

adress som jag skulle cykla till. Jag såg den röda Forden 

med de tre passagerarna lämna hamnområdet. 

Jag cyklade på Limhamnsvägen österut och sneglade 

på parallellgatorna som jag passerade. Där fanns ju 

de flotta Patriciavillorna. Men ingen av gatunamnen 

stämde med adressen på lappen. Men efter trettio 

minuters cykelfärd nådde jag till slut den rätta 

adressen. Jag stod nu framför ett femvånings hyreshus 

på hörnan Bellevuevägen – John Ericssons väg. Namnet 

på visitkortet stämde med det på tavlan i trapphuset. 

När jag kommit upp till fjärde våningen ringde jag på 

dörrklockan. Till min förvåning var det 35-åringen som 

öppnade med sitt lyckliga leende. Han hade tydligen 

full koll på läget och gillade det dessutom. Jag steg 

in i hallen, en liten korridor, och gick in till höger, där 

korridoren slutade. Där i det lilla vardagsrummet satt 

damsällskapet, vid ett litet soffbord omgiven av några 

oöppnade pilsnerflaskor. Dem hade haft vänligheten 

att invänta mig. Värden syntes inte till och illusionen av 

ett besök i en flott Patriciavilla sprack totalt. Jag befann 

mig nu i en liten tvåa, med pentry, i ett hyreshus på 

fjärde våningen i ett femvåningshus, tillsammans med 

tre okända människor, varav en ytterst udda typ. 

Pilsnerna öppnades och vi satt en stund och 

försökte hitta något gemensamt att prata om. Efter 

en stund for sovrumsdörren upp med en smäll och ut 

i korridoren i riktning mot toaletten uppenbarade sig 

den päronformade mannen i full karriär. Iklädd endast 

vit undertröja och vita fladdriga kortkalsonger, som 

nådde honom till knäna, kom han springande med ett 

Tarzanvrål in på toaletten. När lugnet åter lagt sig såg 

vi lika häpna ut alla tre. Det var då jag hann kasta en 

blick bort mot pentryt, på motsatta sidan korridoren, 

och notera att det var fyllt med mediciner av alla de 

slag. En del förvarades i stora bruna glasflaskor. Dessa 

gjorde sällskap av diverse spritflaskor i varierande 

sorter. Då hade det redan gott upp för mig att denna 

man inte var riktigt klar i knoppen. 

Den lille mannen såg om möjligt ännu roligare ut 

när han efter toalettbesöket äntrade vardagsrummet i 

sina vita underkläder. Hans korta armar i det ärmlösa 

linnet visade nu också tydligt hans sluttande axlar. 

Han var faktiskt päronformad ur vilken vinkel som 

helst. 

I det lilla spartanskt möblerade vardagsrummet 

fans också ett vitt piano. Detta tycktes lysa upp den 

för övrigt slätstrukna möbleringen. Plötsligt och 

utan anmodan, satte han sig vid pianot, och hans 

korta fingrar började löpa, nästan smekfullt, över 

tangenterna. 

Efter en introduktion började han sjunga högt och 

lidelsefullt. Låten hade jag aldrig hört tidigare. I hans 

utförande medföljde ett gungande kroppsspråk som 

gav texten en prägel av sentimentalitet och vemod. 

Han varierade, gick upp i höga toner med len späd 

vibrato, för att sedan dra ner i varv med låg stämma. 

Det framgick att han sjöng en hyllningssång åt sig 

själv. Ideligen återkom frasen ”Johnny, I love you”, 

samtidigt som han sjönk ihop i en båge så att pannan 

nuddade tangenterna på pianot. Plötsligt upptäckte 

jag att han dessutom grät medan han sjöng. För oss 

åhörare infann sig en blandning av dramatik och 

pinsam stämning i rummet. Jag upplevde detta som 

om vi bevittnade en mänsklig tragedi. 

När han avslutat sin musikaliska sorgesång 

applåderade vi artigt alla tre i soffan där vi satt. 

Tårarna på estradören torkade snabbt, och ett nytt 

tvärkast ägde rum. Nu var det plötsligt dags att 

ringa till vännen Frank Sinatra i Los Angeles. Den 

svarta telefonen stod vid ett telefonbord precis 

under vardagsrummets enda fönster. Han slog det 

första numret till en telefonoperatör som skulle leda 

hans samtal via atlantkabeln till London, New York, 

Washington och slutligen till Los Angeles. Där låg det 

Hotel där han visste att Frank Sinatra uppehöll sig. 

Det tog lång tid och var snärjigt och komplicerat. Flera 

växeltelefonister fick under resans gång också veta 

vem dem hade att göra med. Han rabblade skarpt och 

snabbt på flytande engelska (blandat med rotvälska). 

Att Johnny del Gada var en världsvan och inflytelserik 

artist, som alla borde känna till fick också en och 

annan av telefonisterna uppläst i telefonen. Det var en 

befängd idé han hade fått och det uppstod många och 

långa pauser innan han kunde gå vidare mot sitt mål: 

att språka en stund med vännen Frank Sinatra. Vi i 

soffan satt spänt och bevittnade föreställningen. Tänk 

om han lyckades ringa från Malmö till Los Angeles 

mitt framför ögonen på oss. Bara det var ju stort. Till 

slut hade han nått enda fram till Hotellets reception 

då han av receptionisten fick veta att Mr Sinatra just 

lämnat Hotellet. Med högfärd och arrogans lade han 

på luren. En sten föll. Men ack vad jag blev besviken. 

Det var ju så nära. 

Därefter försvann han med ett förtretat grymtande 

in i sovrummet. Jag förutsåg att han gick och la sig 

för att sova ut ett dygn eller två, för det tycktes han 

behöva. Själv kom jag på att jag måste ringa hem och 

berätta var jag blivit av. Klockan hade passerat tre 

på eftermiddagen. Luren såg ut att ha hunnit svalna 

efter det långa interimssamtalet till Los Angeles. Jag 

lyfte den mot örat, men vad var nu detta? Telefonen 

var stendöd. Jag tryckte upprepade gånger på klykan, 

vände mig till mitt sällskap och förkunnade snopet: 

”Den är sten död!” 

Det visade sig att Televerket hade stängt av 

telefonen sedan lång tid tillbaka. Abonnenten 

hade inte betalt sina räkningar. Hela det långa 

telefonsamtalet via atlantkabeln till Los Angeles hade 

bara varit ett fejkat skådespel. 

Nu hade vi fått nog. Vi fullkomligt stormade ut 

ur lägenheten och ner för trapporna samtidigt som 

skrattsalvorna ekade i trappan. 

Här slutade också våra strapatser. Jag fick 35åringens 

namn och telefonnummer. Han hette Åke 

Larsson och jobbade på Reel Film i Malmö. Vi skildes, 

alla tre, och sågs aldrig mer. 

På måndagen gick jag till Nils-Åke Mårtensson, en 

äldre kollega på Hemmets Journal, och berättade min 

historia. Han lyssnade, fnittrade och utan att tveka 

konstaterade han: ”Du har träffat Johnny Bode.” 

Jag hade, utan att veta om det, varit hemma 

hos Johnny Bode (1912–1983), den bortglömde 

estradören med sitt tragikomiska livsöde. Mannen 

som av normännen hade anklagats för att vara 

nazist under andra världskriget, som hade stulit 

matsilvret hos Hasse Ekman, som hade ett förflutet 

som operettkompositör och grammofonartist på 

stenkakans tid och som slutade sin schlagerkarriär 

med ”Bordellmammas visor,” år 1968. 

Som pornograf, notorisk bedragare, tjuv, 

operettsångare och mytoman var han under hela sitt 

vuxna liv rejält skandalomsusad. Han satt dessutom 

i finkan ett flertal gånger. Han stal och bedrog 

samtidigt som han skrev många gamla kära örhängen. 

Mest känd är kanske ”En herre i Frack” som spelades in 

av Gösta Ekman den äldre. Två böcker har skrivits om 

honom. ”En herre i Frack”, 1999 och ”Jakten på Johnny 

Bode”, 2003. Båda är skrivna av Ingmar Norlén i Arvika. 

Vill man få sig ett gott skratt, som stundom fastnar i 

halsen, bör man låna båda två på biblioteket. 

Hans Permbo 

foto: Hans Carpheden

18 19 

Han har 

skrivit fler 

hits än du i 

alla fall... 

Den första kvinnan som åkt 

Vasaloppet med papiljotter i håret 

var Margit Nordin. Hon ställde 

upp 1923 i skidhistoriens andra 

Vasalopp, och klarade turen på fina 

tiden 10 timmar, 9 minuter och 

42 sekunder. Strax före upploppet 

stannade hon till på en sjö och 

tog bort papiljotterna. Hon ville 

så klart vara snygg i håret när hon 

gled i mål. 

 

 

 

 

 

 

 

David A Stewart har 

fler par sologlasögon än 

genomsnittet, har skrivit 

fler hits än du – tror inte 

att han själv kan räkna upp 

alla, faktiskt – känner alla 

i musikbranschen och är 

en eftertraktad producent/ 

låtskrivare som aldrig ligger 

på latsidan. 2008 blir ännu 

ett år med massor av ny 

musik fån honom: Efter 

att ha avslutat samarbetet 

med Ringo Starr’s nya 

platta befinner han sig för 

närvarande i Frankrike 

och skriver nytt material 

tillsammans med Carla 

Bruni. Carla skriver text, 

Dave musik, och Dave skall 

dessutom sköta mikrofonen. 

Utöver detta så kommer han 

att släppa ett nytt soloalbum 

och även ett album med 

låtar från hans songbook 

collection. A missionary 

man, Dave. 

Sofia Rapp 

Johansson 

Theo, kom hem… 

Det var hans första jul 

så jag hade pyntat extra 

och gjort lägenheten 

alldeles speciell och 

angenäm. Jag ville att 

vi skulle må bra och få 

vara nära varandra. Hans 

mjuka päls och blöta 

svala nos bredvid mej i 

soffan. Mina kalla fötter 

nerstuckna i duntofflorna. 

Våra fullproppade 

magsäckar skulle befinna 

sej i liggande läge från 

det att vi steg upp på 

morgonen tills det att 

vi lade oss i sängen när 

kvällen anlänt. Det var så 

här det såg ut i mitt juleluftslott. 

Det var så här 

det borde ha blivit! 

Vi vaknade tidigt på 

julaftonsmorgonen. Hunden fick en stor 

bit av den griljerade skinkan till frukost, 

sen började virrvarret när han öppnade 

sina paket. Han rev och slet i pappret. Därå 

skällde han på de lockiga snörena tills 

grannen ringde på ytterdörren och undrade 

om det hänt nåt. Jag hjälpte således 

hunden med resten av paketen. När allt 

var öppnat, samlade han ihop sina saker 

och la sej på sin fårfäll. Där började det 

mödosamma arbetet med att sprätta upp 

alla sömmar. När det var gjort och de vackra 

mjukdjuren låg med uppsprättade kroppar, 

slet han ut stoppningen ur dom. Det han 

inte hann svälja spred han överallt. Vita 

tussar virvlade runt och fastnade i möbler 

och krukväxter. De han hade lyckats svälja 

tidigare gjorde så han fick en hicka som inte 

la sej förrän han ätit nästan hela Janssonen. 

Han blev förstås törstig av den salta 

ansjovisen och drack. Drack och drack. Jag 

fyllde på vattenskålen. Sen började gnället 

då han behövde ut och pinka. Varannan 

timme hela natten måste vi ut och tömma 

blåsan. Det kan aldrig vara bra med för 

mycket Jansson åt dessa små fyrbenta. På 

Juldagen sov vi. Utmattade efter ståhejet 

dagen innan. 

Två dagar innan nyårsafton var vi ute 

på en av våra vanliga kvällspromenader. Vi 

skulle ta en sista sväng innan sömnen och 

sängen. Jag hade honom lös så han kunde 

springa lite hur han ville och uträtta sina 

behov. Rätt som det är lyser himlen upp 

och strax därefter hör vi en smäll som är så 

dånande att träden vibrerar. Min lilla hund 

får panik och springer iväg. Jag ropar på 

honom men han hör inte. Är så chockad och 

rädd att han bara skenar iväg. Jag försöker 

springa efter men fastnar i allt möjligt 

och snart har jag förlorat honom ur sikte. 

Jag fortsätter ropa hans namn men han 

kommer inte tillbaka. Ovanför mej skimrar 

himlen i tusentals brokiga färger. Långt 

borta hör jag röster som jublar. Jag svär över 

dessa mänskor som gör på det här viset. Fan 

ta dom! Man borde förbjuda fyrverkerier. 

Det torde finnas ett polislikt parti som 

värnar om djuren och miljön. Som går till 

val på att låsa in dessa fyrverkeri- njutare 

i en sal. Där kan dom fyra av sina raketer 

mot varandra och känna samma skräck som 

djuren. Jag tänker på alla hemlösa kattor 

som dör av hjärtslag den här natten. Alla 

vettskrämda djur som ligger under bilar 

och vedbodar, skakar och tuggar fradga. 

Skräckslagna och kreverande. Höj skatten 

på fyrverkerier! Höj den så till den grad….att 

ingen har råd att köpa dem! 

Jag rumlar runt i skogen och slår mej 

medan fasans bilder penetrerar min hjärna. 

Tänk om han gjort illa sej. Tänk om han blir 

överkörd, tänk om han ligger med krossat 

bäcken någonstans och piper. Lider och dör 

ensam. Jag börjar gråta och ringer mina 

systrar. Dom kastar sej på cykeln, respektive i 

bilen och kommer till undsättning. Vi letar i 

flera timmar. Regnet strilar från en nattsvart 

himmel och stjärnorna tindrar inte. Inte ens 

månen är framme för att hjälpa oss den 

natten. Jag ringer 

sos och ber dom 

bistå, men dom 

har ett stort bråk 

att ta hand om. 

Eftersom vi bara har 

två polisbilar i vårt 

distrikt kommer inte 

en bortsprungen 

hund högt på deras 

prio-lista. Jag skäller 

ut den stackars 

konstapeln och 

grinar ytterligare 

några liter. Vid tvåtiden 

är vi så blöta 

och utmattade att vi 

måste ge upp. Den 

ena av systrarna 

sover kvar hos mej 

medan den andre 

cyklar hem till sej. 

Vi går in men öppnar alla fönster så vi kan 

höra ut i natten. Lägger oss under filtar 

och täcken med alla kläder på. Vi skakar 

av frossa. Min systers hund ligger mellan 

oss i dubbelsängen och snarkar. Det har 

varit en jobbig kväll för honom med. Detta 

trots att han inte är rädd för smällare. 

Ångesten satt som en stor varböld i hjärtat 

och jag bestämde att jag skulle hoppa från 

balkongen om min lilla älskling inte kom 

tillbaka. Jag älskar honom och vill inte leva 

en dag utan hans lilla blöt nos vid min sida. 

Jag kunde inte somna utan låg i ett slags 

halvslummer. Förskräckelsen bultade i mej. 

Syrran försökte trösta och sa uppmuntrade 

ord, men emellanåt brast det för henne 

också och vi hulkade tills det inte fanns 

några mer tårar att klämma fram. 

Det var dom längsta timmarna i mitt liv. 

Minuterna segade sej fram som sirap 

och sekunderna kändes evighets långa. 

Gryningen har aldrig varit så försenad 

som just den morgonen. När man kunde 

se horisonten bakom träden och en svag 

ljusstrimma från solen, skyndade jag upp. 

Jag lånade syrrans labrador och bad 

honom söka efter min hund. Han tog sej 

ann uppgiften på största allvar. Viftade 

på svansen, stack ner nosen i marken och 

travade iväg. Jag följde efter så gått det gick, 

klättrade runt bland busksnår och granbarr. 

Efter några minuter kommer han stolt 

lufsande tillbaka och visar vad han hittat: 

en smörgås! Jag lägger mej på marken och 

grinar. Hytter med de våta vantarna mot 

himlen och undrar om det verkligen finns 

en gud. Det surrar till i fickan och mobilen 

börjar ringa. Jag får fram den och svarar. 

Det som möter mej där i är ett brölande. 

Jag förstår varken vem det är eller vad 

personen vill säja. Jag blir arg och börjar 

svära men sen förstår jag vem det är. Det 

är min andra syster. Hon som sovit hemma 

hos sej inatt. Hon råmar fram att min hund 

är hos henne. Att han stått utanför hennes 

sovrumsfönster och skällt på ett förvirrat 

fyllo. Jag börjar skrika och grina och sen 

skriker jag lite till. Vet inte vad jag ska göra 

av alla känslor. Därefter får jag fart på mina 

fötter och labradorens tassar. 

Vi springer hela vägen hem till henne och 

kastar oss in genom dörren. Där sitter min 

lilla älskade vovve. Pälsen är blöt och ögonen 

röda och trötta. Han hoppar glatt och 

välkomnande på oss. Vi gråter lite till medan 

han och labradoren brottas på golvet i 

hallen. Jag undersöker honom och kan lättat 

konstatera att han varken är skadad eller 

skakad. Men på den håriga mjuka rumpan 

har han några oljiga fläckar som vittnar 

om hans nattliga äventyr. Vi går hem till 

mej och kramar om varandra. Dricker kaffe 

äter frukost. Sen gråter vi lite till av både 

lättnad och glädje. Det är skönt att det är 

vardag igen. Men jag bävar redan för april 

och våren. Snart ska den smällas in. Snart 

ska min och andras små skyddslingar ligga 

vettskrämda och nerpinkade av fasa. Under 

bilar och sängar. För att vi människor vill se 

fina färger i himlen. 

NOAM CHOMSKY 

SOMALIASYNDROMET 

”Det här stackars landet får ta emot slag efter slag”, sade 

Peter Goossens för några månader sedan i en intervju med Jeffrey 

Gettleman från New York Times. ”Till slut kommer det att krossas”. 

Landet är Somalia och Goossens leder ”World Food Program”, en 

verksamhet som för närvarande förser cirka 1,2 miljoner människor, 

eller 15 procent av befolkningen i Somalia med mat. 

Detta tragiska och torterade land ”befinner sig på en väg som 

leder spikrakt mot katastrofens rand”, sade Goossens. ”Om något 

ytterligare händer nu, någon liten översvämning eller torka, kommer 

de att gå över gränsen. ” 

Det krigs- och hungerhärjade Somalia är ansatt både inifrån 

och utifrån. Efter terrorattacken den 11 september 2001 har USA 

intensifierat sin bevakning av Afrikas horn (Djibouti, Etiopien, 

Eritrea och Somalia) och omdefinierat sina ansträngningar att 

behärska området. Afrikas horn ses som en frontlinje i ”kriget mot 

terrorn” och Somalia ligger på dess spets. Krisen i Somalia kan delvis 

ses som indirekta skador från detta ”krig mot terrorn” och från de 

geopolitiska problemen som fått en ny inramning i dessa krigiska 

termer. 

När nu Somalia sjunker allt djupare ner i kaos har medlemmar 

i Afrikanska unionen skickat mindre fredsbevarande styrkor dit 

samt lovat att skicka fler om de får resurser till det. Men det är inte 

troligt att det kommer att ske eftersom ”det till att börja med inte 

finns någon fred att bevara (i Somalia) ”, sade Richard Cornwell från 

Institutet för studier i säkerhetsfrågor i Sydafrika till Scott Baldauf 

och Alexis Okeowo från Christian Science Monitor i maj. 

I november noterade FN att Somalia hade ”högre siffror för 

undernäring, mer blodsutgjutelse och färre hjälparbetare än Darfur”, 

rapporterade Gettleman. Och Ahmedou Ould Abdallah, Somalias 

högste FN-representant, beskrev Somalias belägenhet som ”den 

värsta i hela Afrika”. 

Problemet är att FN inte har kapacitet att nå de hungriga, utsatta, 

sjuka och döende människorna i Somalia, enligt Eric Laroche, ledare 

för FN:s humanitära aktioner i Somalia. ”Om detta hade hänt i Darfur 

skulle det bli mycket ståhej, men Somalia har varit en bortglömd 

katastrof i åratal. ” 

En skillnad som sticker i ögonen är att tragedin i Darfur kan skyllas 

på någon annan, på ett officiellt ämbetsverk – nämligen Sudans 

regering och deras arabiska milis, medan ansvaret för den rådande 

katastrofen i Somalia, liksom för andra, tidigare katastrofer i landet, 

huvudsakligen ligger hos oss amerikaner. 

1992 störtades den somaliska diktaturen hade av klanmilis. 

Hungersnöd hade utbrutit, och USA skickade tusentals soldater 

på ett tvivelaktigt ”räddningsuppdrag” för att stödja humanitära 

hjälpaktioner. I oktober 1993, under ”slaget om Mogadishu” sköts två 

Black Hawk-helikoptrar ner av somalisk milis, varvid 18 amerikanska 

kommandosoldater och ungefär 1.000 somalier dödades. 

De amerikanska styrkorna drogs omedelbart tillbaka på ett 

sådant sätt att mördandet fortsatte. ”Vid truppernas slutgiltiga 

tillbakadragande besvarades varje skott som sköts mot dem 

med, som det verkade, hundra skott”, skrev Los Angeles Times 

korrespondent John Balzar. När marinkårsgeneralen Anthony 

Zinni, som beordrade aktionen, skulle kommentera de somaliska 

förlusterna för pressen sade han: ”Jag räknar inte antalet döda… jag 

är inte intresserad.” 

CIA-tjänstemän har inofficiellt erkänt att under USA:s aktioner 

i Somalia då 34 amerikanska soldater dog, kan förlusterna av 

milismän och civila på den somaliska sidan ha varit 7.000–10.000. 

Detta enligt Charles William Maynes i publikationen Foreign Policy. 

”Räddningsaktionen”, som kan ha dödat ungefär lika många 

somalier som den räddade, resulterade i att landet hamnade i 

händerna på brutala krigsherrar. 

”Efter detta vände USA – och nästan hela världen – i princip 

ryggen åt Somalia”, rapporterar Gettleman. ”Men på sommaren 2006 

riktades världens ögon åter dit sedan en islamistisk gräsrotsrörelse 

uppstått ur klankaoset och tagit makten i största delen av landet.” 

Det enda område de inte kontrollerade var en enklav som gränsar 

till Etiopien. Detta område behärskas av den statliga, av västvärlden 

erkända övergångsregeringen. 

Under deras korta tid vid makten ”skapade islamisterna inte några 

problem”, säger Laroche. Ould-Abdallah kallade de sex månader 

som de regerade för Somalias ”guldålder”, den enda fredsperioden i 

Somalia på många år. Andra FN-tjänstemän håller med och noterar 

att ”landet var i bättre skick under Somalias islamiströrelses korta 

regeringstid” än det har varit sedan Etiopien invaderade i december 

2006 och påtvingade övergångsregeringens styre. 

Etiopiens invasion som USA stödde och även deltog i direkt, 

ägde rum omedelbart efter att FN:s säkerhetsråd på USA:s initiativ 

antagit resolution 1725 för Somalia. Resolutionen uppmanar alla 

nationer ”att avstå från handlingar som skulle kunna provocera 

fram eller vidmakthålla våld och kränkningar mot mänskliga 

rättigheter, bidraga till onödiga spänningar och misstro, äventyra 

vapenvilan och den politiska processen eller ytterligare förvärra den 

humanitära situationen. ” 

Det kristna Etiopiens (Somalias ärkefiende) invasion av Somalia 

resulterade snart i hätskt motstånd som ledde till den nuvarande 

krisen. 

Den officiella anledningen till att USA deltog i Etiopiens störtande 

av den islamistiska regimen är ”kriget mot terrorn” – vilket i sig har 

fött terror, helt frånsett terrorns egna fruktansvärda dåd. Dessutom 

har den islamska fundamentalistiska regeringen rötter i ett tidigare 

skede av ”kriget mot terrorn”. 

Direkt efter den 11 september 2001 gick USA i spetsen för en 

internationell aktion som skulle stänga ner Al-Barakaat – ett 

somaliskt företag förlagt i Dubai för förmedling av pengar som 

också driver stora företag i Somalia. Motiveringen var att Al- 

Barakaat finansierade terrorverksamhet. Både den amerikanska 

regeringen och media hyllade åtgärden som en stor seger i ”kriget 

mot terrorn”. Däremot var ingen särskilt intresserad när vår 

regering ett år senare sade att anklagelserna var ogrundade och tog 

tillbaka dem. 

Att Al-Barakaat stängdes ner märktes mest i Somalia. Enligt FN 

stod nätverket 2001 för ungefär hälften av de 500 miljoner dollar 

som sändes till Somalia, ”mer än vad landet får från någon annan 

ekonomisk sektor och tio gånger mer än det bistånd som Somalia 

erhåller från andra länder.” 

Al-Barakaat spelade också en stor roll i ekonomin, skriver 

Ibrahim Warde i ”The Price of Fear” [Rädslans pris], hans förödande 

granskning av Bush ”ekonomiska krig mot terrorn”. Den förhastade 

attacken mot ett mycket skört samhälle ”kan ha varit en anledning 

till ökningen… av islamska fundamentalister”, skriver Warde – ännu 

en välkänd konsekvens av ”kriget mot terrorn”. 

Den förnyade tortyren av Somalia rimmar väl med USA:s 

försök att få full kontroll över Afrikas horn. USA initierar nya 

kommenderingar och utökar sina militära operationer till havs i 

viktiga farleder. Detta är en del av en bredare upplagd kampanj 

för att kunna dominera världens främsta energitillgångar i 

Gulfområdet och även i Afrika. 

När andra världskriget var slut och utrikesdepartementet 

tilldelade varje världsdel sin ”uppgift” i den stora helheten, 

nämligen amerikanskt herravälde, då ansåg man att Afrika 

var oviktigt. George Kennan, chef för utrikesdepartementets 

policyplanering, ansåg att Afrika skulle lämnas över till Europa 

så att Europa kunde ”exploatera” det för att kunna återuppbyggas 

efter kriget. Så låter det inte nu. Afrikas tillgångar är alldeles för 

värdefulla för att lämnas i någon annans händer, särskilt nu när 

Kina utökar sin kommersiella verksamhet. 

Om stackars Somalia kollapsar i svält och elände så är det bara en 

bieffekt av storslagna geopolitiska planer och inget att fästa sig vid. 

© 2007 Noam Chomsky (Distributed by The New York Times Syndicate.) 

(Noam Chomskys senaste bok heter ”What We Say Goes: Conversations 

on U.S. Power in a Changing World”. Chomsky är professor emeritus 

i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i 

Cambridge, Mass.) 

Översättare Lotta Askaner Bergström

20 21 

PROBLEM 

Detta lilla unika Malmöband föddes ur 

ren frustrering och var en reaktion på 

proggen och spelade malmöitiskt upppunkad 

och skramlig rock. 

– När vi började lira skulle man vara skicklig på 

att spela och digga Yes, säger Henrik samtidigt 

som han häller upp en kopp vattenskadat Nes 

Café - i en fucking glaskopp! 

– Vi kunde ju inte spela utan gjordes musiken 

utifrån våra instrumentella brister. 

Jag och Stefan sommarjobbade som 

fastighetsskötare (precis som två andra 

Malmölegender: N P Möller, och icke att 

förglömma hunden Kalle) under två somrar, 

men den mesta av tiden gick åt till att smita 

undan och gömma sig för arbetsledaren. Vi 

skaffade gitarrer och började repa med varsin 

gitarr, förstärkare och diverse effektpedaler. 

Ganska omgående spelade vi in en demo och 

skickade till radioprogrammet Bandet går, blev 

spelade och presenterades som ”två gitarrister 

som låter som ett helt rockband”. Då föddes 

tanken om att starta ett band. Vi testade en del 

trummisar, men ingen som kunde lira trummor 

ville vara med, men så kom Håkan upp, satte sig 

bakom trummorna och det bara kändes rätt. 

– 1977 var Ramones i Köpenhamn. Vi åkte över 

för att få en skymt av dem. Vi stod och hängde 

utan för stället de skulle spela på och hörde 

någon som soundchekade. Vi knallade in, ställde 

oss och lyssnade, det var Ramones skulle det 

visa sig. Plötsligt avbryts soundchecken, Joey 

kommer fram till oss med en thinnertrasa, som 

han höll snurrad runt ett finger, och började 

prata musik med oss. Plötslig sade Stefan till 

Joey att Surfin´Bird är cool låt som de borde 

spela. Året därpå gav de ut Rocket To Russia ut 

med Surfin´Bird på. Ganska coolt, säger Henrik 

med ett leende. 

problem delade loge med många av de 

legendariska banden nere på 54:an på 

Föreningsgatan, The Clash och The Jam med 

flera. 

– Det var inget speciellt med det, då, de var bra 

engelska band, visst, men avadå, säger han på 

malmöitiska. 

Problem återförenades och gjorde ett bejublat 

framträdande på årets Malmöfestival, och nu 

finns det planer på att spela in nya låtar. 

– Ja, en bidragande anledning till att vi fått 

något av en nytändning är att för ett år sen 

hoppade vår basist Gert Malmros av, och av en 

händelse så fick vi omgående en ny basist, vilket 

var närmast ett mirakel. Han har dessutom 

varit ett hängivet Problemfan genom åren och 

kunde därför i stort sett alla låtarna utantill. 

Han blev lycklig av få vara med, han växer hela 

tiden. Vi håller på att skriva lite nytt material. 

Det känns roligt igen, så vi får se vad det blir, 

säger Henrik. 

Vi håller tummarna för att vi får mer mycket 

Problem fram över. 

Text: Lars Yngve Foto: Mark Goldsworthy 

Undrar om låten numera heter 112 när de spelar den ute? 

Håll med om att det inte låter lika fräckt. Mitt förhållande 

med Problem började när jag hörde Ja Vill Inte Ha på radion 

nån gång -78-79. Lite svårt att precisera exakt när men det 

var hemma hos en kompis i Malmö som hade flyttat till en 

annan del av stan. Jag älskar fortfarande den låten! 

Problem lät inte som nåt annat när de kom. Det var inte 

punk, möjligtvis skulle det då kunna gå under new wave 

men detta var ju på rungande skånska, Stefan Ahlqvists 

diftonger får väl sägas vara oöverträffade än idag. Det var 

garagerock innan garagerock fanns som begrepp. 

Med rötter i obskyra band som ingen hört talas om gick 

man till attack mot våra trumhinnor med störiga fuzzar, 

pipiga Vox-orglar och skitbra låtar. Det finns få band som 

har haft så genomgående starka låtar. Nu var ju visserligen 

Problem inte världens mest produktiva band men de 

tidiga alsterna får väl räknas som klassiker. Den första 

självbetitlade LP:n är inget annat än en svensk milstolpe. 

Själv hamrade jag ut låtarna så gott jag kunde på gitarr och 

spelade ett flertal av låtarna i mina första band. Förutom 

tidigare nämnda Ja Vill Inte Ha så var De E Okey en stor 

favorit. På den senare trakterade för övrigt en annan 

skånsk legendar, Kal P. Dal, munspel på plattan, dock under 

pseudonymen Kal X. Blue. 

-79 släppte man singeln med två A-sidor 

Nån Som Du / Ja Ser Igenom med epitetet 

THEHOTTESTSOUNDINCOLDSWEDEN och den är inget 

annat än smått legendarisk. Jag minns Joppe Pihlgren, från 

Docent Död, tala sig varm i timmar över denna lilla plastbit 

backstage på Tingvalla tidigt -80-tal. På denna fantastiska 

singel skönjer man bitvis också The Who och Byrdsinfluenser. 

Jag blir än idag lika berörd av dessa låtar som när 

jag en gång hörde dem för första gången. De vill liksom inte 

släppa taget om en. 

Hoppar vi fram ett par år till 1982 släpptes skivan Ghandis 

Bar, ett smått psykedeliskt, suggestivt och pulserande album 

där varje låt ingår i en större helhet. Gerth Martinssons 

mullrande bas fick också en mer framträdande roll. Ghandis 

Bar är i alla fall inte mindre klassisk än sina föregångare! 

Flera låtar är så bra att det är löjligt. Hur bra är inte Hett 

Blod? Eller Under Hypnos? Eller Sopor? En rolig anekdot är 

att när jag en gång i min ungdom åkte till Stockholm så 

passerade jag Vaggeryd. Det kändes så stort att jag skickade 

vykort till en kompis för att berätta detta. 

Lika mycket som jag älskar detta band, lika besviken blev 

jag när jag såg de på en utomhusfestival i Pildammsparken 

sommaren -84. De stod mest och spelade gamla obskyra 

coverlåtar på engelska, dessutom ganska oinspirerat. Liksom 

inte det jag ville höra. Mitt förhållande med bandet tog 

inte slut här men det svalnade kanske lite. Jag har t.ex Fork 

från -88 på numrerad blå vinyl (jag har även den första 

LARM EP:n) och jag har delat cigg med Stefan på några KBkonserter 

fast jag inte röker. Man vill ju va cool! 

En annan stor besvikelse har länge varit att plattorna 

endast funnits på vinyl men detta är numera åtgärdat då 

alla skivorna (det mesta i alla fall) + lite liveinspelningar 

från olika perioder finns utgivna på dubbel-CD:n Central 

stimulering = Problem (National). Hur man lyckats med 

detta fattar jag inte då jag vet att man länge befarade att 

originaltejperna var försvunna tillsammans med en ”skånsk 

artistprofil” som hade lite otalt med rättvisan. 

Hur som helst Problem förtjänar en plats i varje svensk 

musikintresserads hjärta. Hur kan man inte älska ett band 

som redan 1978 serverade lösningen på hur man skulle få 

slut på det kalla kriget? I år blir det väl 30-årsfest, får man 

hoppas. Vad serveras? Vodka, Pepsi och Vitaminer, förmodar 

jag. Hoppas jag blir bjuden! 

Tord Johnsson 

Foto: Ricardo Varga 

Har du Problem? 

Ring 90 000! 

Igen! 

Dagen efter 45 dagar i Thailand, 

dagen efter att ” Job 2 do” 

(Thailands mest kända reggaeband) 

har spelat på Koh Phayam. Detta kan 

liknas vid att; Bob Marley and the 

Wailers, skulle återuppstå och spela 

annonserat på församlingshemmet 

i Ingelstorp. Phayam är en liten 

ö, som ett mellanting mellan 

(Koh) Bornholm och (koh) Ven och 

ligger nära gränsen till Burma. 

Jag sitter här på en 

förhållandevis öde ö och tänker 

på vad jag varit med om. 

Det viktigaste när man reser är 

vad som kommer in i förhållande 

till vad som kommer ut. Tjänar 

man mycket pengar, kan man 

lägga ut mycket pengar på resan. 

Många tänker på vad de stoppar in 

i munnen när de reser; en del äter 

ingen glass, is eller stark mat eller 

kanske försöker att inte äta några 

grönsaker eller kyckling. Jag äter 

allt, min nyfikenhet förbjuder mig 

något annat. Jag kan inte låta bli att 

äta något som jag inte smakat förut: 

Världens starkaste sallad, gräshoppor 

(stora, mittemellan och små - små är 

i särklass godast), skalbaggar, larver 

(feta och smala - smala är godast) och 

kackerlackor och allt allt annat som 

kommer i vägen för min aptit på livet. 

Allt detta påverkar vad 

som kommer ut. 

Detta är ett livligt debatterat ämne 

bland resenärer jorden runt, kanske 

det vanligaste ämnet att prata om. 

Samtalen kanske inte behandlar i 

exakta ordalag, vad som kommer ut, 

men iallafall: ”Om du äter det där så 

kommer du att sitta på Hong nam 

(toaletten på Thai) hela nästa dag”. 

Min erfarenhet säger mig, att det 

inte är den ”konstiga” maten som är 

skulden till ”lågtrycket med åskskurar 

i södern”, utan att det är den vanliga 

halvljumna flygplansmaten och de 

likaledes fesjunkna sandwicharna 

som man ju äter för att man inte vill 

chocka magen de första dagarna. 

I Thailand finns ett gammalt 

talesätt som lyder: ”Reagans hämnd”, 

uppdaterat heter det förstås ”Bushs 

hämnd”, detta är vad som sker om 

man äter en Hamburgare eller någon 

annan ”Farang” (Utlännings-mat). 

Detta är inte bra, för i Thailand finns 

det nämligen spöken ”jing jing!” 

(det är sant!) Och en del av de värsta, 

äter bajs. De heter ”Phii krasue” och 

har ett väldigt dåligt Karma: De har 

blivit återfödda med ett huvud som 

trillar av för jämnan. Men istället för 

som hos oss (se; huvudlösa baroner 

och dylikt, som bär huvudet stolt 

under armen) så trillar huvudet 

ner på marken, med alla inälvor 

släpande efter huvudet, som hasar 

sig framåt i sin jakt på bajs. 

Det är alltså, än viktigare för en 

Thai än för en Svensk att hålla 

reda på magen. Åtminstone om 

man inte är i Thailand som jag! 

Allt detta är som Buddismen: Vad 

du stoppar in, är vad du får tillbaks. 

Avslutningsvis har amerikanerna 

ett talesätt, som behandlar 

ämnet ”Laarb”: en ljummen 

ohyggligt stark sallad gjord på 

malet kött och citrongräs och 

avsevärda mängder chilli. 

Talesättet lyder: 

”Spicy twice”! 

Sawat dee bee mai! 

Jonas Jonasson 

Gunnar Danielsson 

ETT LITET FÖRSKOTT? 

Efter en ovanligt lyckad föreställning får jag mängder av beröm och 

ett tjusigt visitkort på vilket det står, Olivia Steen, filmare med sirliga 

guldbokstäver. Dagen därpå ringer hon och bjuder ut mig på mat och dryck. 

Hon vill diskutera ett projekt som jag ska medverka i. 

”Det blir fantastiskt”, utbrister hon och fyller på från en flaska som hon 

halar upp ur egen väska. ”Det är okej. Dom känner mig här.” 

Vi är, förutom några halvnakna barn, ensamma i rummet. Ur en 

radiohögtalare hörs Christer Sjögren dränka en fin, gammal Cornelissång 

i sirap. En svartklädd kvinna skrider in genom ett ölringsdraperi. Med 

halvslutna ögon pekar hon ointresserat mot en griffeltavla. Spagetti a la 

Carte. Maten anländer omedelbart, som om den stått och väntat , men är 

förvånansvärt aptitlig. Jag kastar mig över den. Olivia häller upp mer vin. 

Hon tar sedan upp ett kuvert ur sin väska, skjuter undan maten som hon inte 

ens tittat åt och placerar bild efter bild på bordet. Fotografierna är påfallande 

amatörmässiga. De föreställer till synes vanliga människor i helt vanliga 

miljöer. Jag tuggar nervöst utan bordsskick. Munnen gapar som på en byfåne. 

Olivia lutar sig fram, tar tag i mina händer. Ögonen smalnar. Håret vilar 

bekvämt i spagettin. Hon skakar. 

”Jag ska göra en film”, säger hon. ”En film om mina vänner. Som tack för allt 

vad dom har gjort för mig.” 

Min erfarenhet av excentriska filmskapare, ja, filmskapare överhuvudtaget, 

är mycket blygsam, men anfall är trots allt bästa försvar. 

”Jag måste nog ha ett litet förskott”, säger jag. 

Olivia fiskar fram en ny butelj ur en brun påse. Hon befaller ett av de äldre 

barnen att hämta en öppnare. Underläppen darrar indignerat. 

”Det handlar inte om pengar. Herregud! Det trodde jag du hade förstått.” 

Hon viftar med armarna och delar oavsiktligt ut en örfil till ett mycket 

lortigt barn, som genast börjar gråta. Hon fångar mina ben i ett skruvstäd 

mellan sina lår. Nu nås min näsa av en frätande andedräkt bestående av 

billigt vin, gammal tobak och en oöverträffad brist på hygien. 

”Jag tänker göra den här filmen. Förstår du det? Den är allt jag har.” 

”Jag förstår”, viskar jag andlöst. ”Men var kommer jag in?” 

Hon ser på mig länge. Sedan säger hon, med ett nästan intagande leende: 

”Du är den förste jag berättar det här för.”

22 23 

P.M.R.C. 

Rewrites every story, every poem that ever was 

Eliminates incompetence, and those who break the laws 

Hjälteglorian på förre vicepresidenten I USA och en av förra årets 

Fredspristagare Al Gore har halkat på sned. I alla fall lite om man 

varit hårdrockare länge och om man är bekant med hans fru 

Tipper Gore och den organisation Parents Music Resource Center 

(käckt förkortat PMRC) som hon var med och skapade 1985. 

Follow the instructions of the New Way’s Evil Book of Rules 

Replacing rights with wrongs, the files and records in the schools 

Kort sagt så påstod hon och tre andra inflytelserika kvinnor att 

rockmusik, och då företrädesvis hård sådan var roten till allt ont 

plus lite till. Hon anklagade band som Van Halen, Rush, Pink 

Floyd och Sheena Eston för att vara satanister och barnamördare. 

Helt klart hade inte Tipper alla gafflar i lådan där och att anklaga 

Mercyful Fate och Venom för att dyrka djävulen är ungefär lika 

uppseendeväckande som att solen går upp varje morgon. 

This spells out FREEDOM, it means nothing to me 

As long as there’s P.M.R.C 

Tipper Gore kommer att gå till historien som kvinnan som 

klistrade lappar på skivorna hon tyckte innehöll allt som unga 

tyckte var kul och spännande. Detta fick självklart motsatt effekt 

och band som gillade att chocka sålde bättre än vad en isglass i 

Gobiöknen gjorde. Men det ledde även till senatsförhör där folk 

som visrockaren John Denver och Dee Snider – ivrigt understödda 

av den alltför tidigt bortgångne Frank Zappa – gjorde mos av 

samtliga av Tippers argument. 

You said you’ve got the answers, well who asked you anyway? 

Ever think may be it was meant to be this way? 

Don’t try to fool us, we know the worst is yet to come 

I believe my kingdom will come 

1992 lämnade Tipper P.M.R.C då hon blev USA:s andra dam. 

Men ha i minnet att hennes man Al kan ju inte vara ovetande 

om Tipper och hennes åsikter och vilja att censurera konst och 

konstnärliga uttryck. Därför tycker jag att vi bör vara på vår 

vakt mot familjen Gore även om nu Al fått nobelpris för sitt 

engagemang i miljöfrågan. Man vet aldrig när trångsynthet, 

storebrorsfasoner och trångsynthet åter blir på modet. 

De kursiva textraderna är från Megadeths låt ”Hook in 

Mouth”. Finns på plattan ”So far, so good, so what” från 1988 

Av: JERRY PRÜTZ 

Jerry Prütz bokar band på Arenabolaget i Linköping, skriver i Fuzz och Closeup 

och har nyligen gift sig med sin Siréne. Hans favoritlåt med Van Halen är för 

tillfället ”Mean Streets” 

Just nu upplever jag delar av Ystads kulturnämnd som ett störande 

moment i akryl. Kommunfullmäktige vill minska kultur- och turistförvaltningens 

budget med 300 000 kronor och centerpartisten Gert Andersson såg möjligheten 

att hitta dem i konstmuseets kostnader på tre miljoner kronor om året. Gert 

Andersson - som är vice ordförande i kultur- och turistnämnden, menar att det 

bara är att rätta sig efter sparkraven, och hävdar att det hade blivit bråk vart man 

än valt att kapa kostnader. Han poängterar alltså att det handlar om att utreda 

möjligheterna, och drar paralleller till sitt eget yrkesliv där han är verksam inom 

järnvägen, där avregleringen också till en början ansågs omöjlig. Jag vet inte om 

jag skall skratta eller gråta, förmodligen det sistnämnda eftersom man uppenbart 

inte förstår allvaret i det hela. Upplysningsvis bör någon politiskt vald - förslagsvis 

någon i kulturnämnden - ta sig en rejäl funderare på om det föreligger någon 

eventuell skillnad mellan Ystad konstmuseums verksamhet och järnvägens, innan 

det spårar ur fullständigt. Går förslaget igenom så har de ansvariga i alla fall gjort 

sig ett namn som personerna som sköt ett av landets vitalaste konstmuseer i 

sank. Istället för att värdesätta och vara stolta över Ystads konstmuseum och att 

Thomas Millroth överhuvudtaget, med små resurser, har lyckats med konststycket 

att göra Ystad konstmuseum så vitalt, aktat, omtalat och känt, så väljer man alltså 

att kanske förstöra hela verksamheten med ett förslag om ett kortsiktigt sparkrav 

på 300.000 kronor. Det är så dumt att jag av ren utmattning bara vill lägga mig i 

fosterställning i duschen och suga på tummen. 

Lars Yngve 

Spel_______________________________ 

Nights: Journey 

of Dreams (Wii) 

NiGHTS, en gammal favorit till Sega’s sedan 

länge pensionerade spelkonsol Saturn är 

äntligen tillbaka. En glädjande nyhet ända 

tills jag stoppar spelet i min Wii och leendet 

förvandlas till tårar. 

Äventyret i NiGHTS: Journey of Dreams utspelar 

sig i drömmarnas land och vi får ta del av vad 

som sker i det undermedvetna under nattens 

mörka timmar. Det är de båda barnen William och 

Hellen’s drömmar som man dras in i och det är en 

psykadelisk plats där allt kan hända. Spelmässigt 

går det till stor del ut på at flyga runt med 

drömdemonen NiGHTS i fantasifulla världar. Det 

gäller att flyga genom ringar, loopa, samla klot och 

besegra diverse fulingar som försöker göra livet 

surt i drömmarnas land. Det är precis så flummigt 

som det låter. Med sitt udda spelupplägg så 

kämpar NiGHTS redan i uppförsbacke för att nå en 

bred publik. En kamp som dessvärre inte kommer att underlättas av spelets brister. 

Till att börja med så hackas spelet sönder av mellanscener i tid och otid för att 

föra den banala storyn framåt. Som om det inte räckte så är de dessutom snorfula 

och möjlighet att hoppa över dem saknas. Sedan har vi det här med kontrollen som 

var fullständigt perfekt till gamla Saturn. I min enfald så hade jag förväntat mig 

att NiGHTS skulle vara en ytterst lämplig kandidat för en nytappning till Nintendo 

Wii, men det smög sig. Att kontrollera vår flygande vän med Wii-moten är i princip 

hopplöst. Kontrollen är på tok för seg och oprecis vilket obönhörligen leder till 

frekventa misslyckanden och svavelosande svordomar. Bättre, men inte perfekt, blir 

det om man istället använder sig av en Classic Controller eller en handkontroll till 

gamla hederliga Game Cube. 

Jag fullkomligt älskar NiGHTS into Dreams som släpptes till Saturn för tio år sedan 

och ingen var nog gladare än jag när ett nytt spel till Wii utannonserades. Nu när 

jag fått sätta tänderna i den färdiga produkten så kan jag konstatera att det var en 

upplevelse som lämnade mig med en bitter eftersmak i munnen. Allt som kunde 

bli så rätt gick rakt åt pipan. De nya plattformselementen som man adderat tillför 

endast frustration, kontrollen saknar smidighet och både grafik och ljud lämnar 

mycket att önska. Att något som verkade så lovande kunde gå så fel. 

2/5 

Rayman Raving 

Rabbids 2 (DS) 

Kaniner från yttre rymden. Hur ofta 

hör man talas om det? 

Precis som i föregångaren handlar 

Rayman Raving Rabbids 2 inte så 

mycket om Rayman, utan fokuserar 

istället på de gapiga kaninerna. 

Den här gången har kaninerna 

upptäckt Jorden och rest hit för att 

ställa till oreda. Som spelare tar 

man sig an uppgiften att resa runt 

till 6 olika kontinenter och avslöja 

kaninernas dunkla agenda. På dessa 

olika kontinenter ställs man inför 

prövningar i form av olika minispel 

av skiftande underhållningsgrad. Är 

man bekant med spel som Wario Ware 

Touched eller Project Rub så får man en god indikation på vad det handlar om. 

Varje kontinent erbjuder sex utmaningar av skiftande karaktär, vilket ger totalt 

36 minispel att ge sig i kast med. Alla utmaningar är dock inte olika, utan en del 

dyker upp på flera av kontinenterna. På det hela så handlar det om ett frenetiskt 

pekskärmsanvändande och mikrofon blåsande där man ska peta på kaniner, blåsa 

bubblor, ha taktkänsla och så vidare. En del är riktigt kul medan vissa minispel är 

riktiga sömnpiller. Lite extrainnehåll utöver spelandet finns och det i form av olika 

kläder att låsa upp och använda för att spöka ut sin kanin i olika lustiga kreationer. 

Rayman Raving Rabbids 2 levererar egentligen inget nytt utan det mesta har 

tidigare upplevts i Wario Ware Touched, fast utan hysteriska kaniner. Grafiken är 

funktionell, men inget man höjer på ögonbrynen över och ljudet likaså. Jag skulle 

gärna se lite mer substans i spelet då det går ganska snabbt att spela igenom hela 

rasket, men som tidsfördriv på bussen eller under bilresan till fjällen så duger det. I 

fortsättningen hoppas jag däremot se lite kreativa innovationer i en genre som för 

tillfället mest verkar trampa vatten. 

2/5 

Alexander Bing Ohlsson 

pop 

Vampire Weekend / Vampire Weekend 

(XL/Playground) 

Trots namnet är detta inte ett band som 

suger, tvärtom, bandet rör sig utan problem 

i såväl stickande dagsljus som klubbmörker. 

New York-kvartetten låter som Arctic 

Monkeys på afrikansk safari, och bandet 

lånar friskt från afro-pop, på samma vis 

som Talking Heads en gång i tiden gjorde. 

Skulle inte förvåna mig om Paul Simon helt 

plötsligt blir hipp igen tack vare Vampire 

Weekend. The kids don’t stand a chance, One 

(Blake’s Got A New Face) - med bra sting i 

kören - och Mansard Roof är pärlor. 

4 

Lars Yngve 

elektronika/ 

video 

Zbigniew Karkowski/Atsuko Nojiri 

(Continuity) 

Karkowski är en polsk elektronikaartist. Han 

bygger upp rum, rörelser, rytmer i abstrakta 

block. Det är tungt och tätt. Musiken bygger 

förutom på rent elektroniska apparater och 

dator på insatser av akustiska instrument, 

som spelas av bland andra Dror Feiler och 

Ivo Nilsson. De skärs ner i brygden, ger 

sin klang till det hela. Ljudet är magnifikt, 

omslutande, som en abstrakt katedral av 

ohörda tankar. Albumet innehåller två CD; 

den första med musiken den andra med en 

DVD, där den japanske artisten Atsuko Nojiri 

har bildsatt Karkowski. Det blir som en 

återhållen grafisk dans. Linjer i färg skapar 

sig väg i ett vitt tomrum. Återhållet, knappt, 

men oändligt tätt. Ljud och bild växer i en 

organisk rörelse som till sist klingar ut. Sin 

berättelse får man skapa själv. 

Fem 


pop/rock 

Cat Power / Jukebox (Matador) 

Cat Powers åttonde album är ett coveralbum, 

med undantag för Song to Bobby, som är 

nyskriven och Metal heart, som är en ny 

version av en tidigare inspelad låt. Med 

sitt strålande band Dirty Delta Blues, gör 

hon nytolkningar av låtar som Sinatras 

oförglömliga version av New York, New 

York, Blue (Joni Mitchell) Lost someone 

(James Brown) med flera, och får dem 

att kännas bekväma, vardagliga, nästan 

mysbrallelediga. Detta visar inte bara prov 

på en oerhörd begåvning utan även på 

en rejäl dos av självförtroende. Och om vi 

säger att Patti Smith är fågel och Marianne 

Faithful är fisk, så är definitivt Cat Power 

mitt emellan. 

4 

Lars Yngve 

jazz 

Jan Lundgren/Paolo Fresu/Richard 

Galliano / Mare Nostrum (Act) 

Mångkulturell jazz - för att tala 

nukultursvenska. Alltså, det är vad jazz 

alltid varit, en blandning från olika kretsar. 

Italienske trumpetare Fresu, franske 

accordionisten Galliano och svenske 

Lundgren. Det finns alla element ni kan 

tänka er, sentimentalitet, dansbarhet, litet 

vemod och mycket spelmansglädje. Det här 

är ingen het drink, snarare en relaxad stund 

med gott kaffe, en smaskig kaka och en 

söt spännande liten spritsak. Tillsammans 

skänker detta välbehaglig svängkänsla. Man 

vilar gärna i musiken, kan låta den försvinna 

bort ett tag, innan den återkommer och 

rycker mig med. Jan Lundgren kan konsten 

att få det märkvärdiga att låta enkelt, att 

få innerligheten att lukta vardag.Detta är 

spelemansmusik utan etikett. 

Fyra 


akustisk pop 

Colbie Caillat / Coco (Universal) 

Då och då händer det att den dyker de upp. 

Den där rösten som griper tag i en och som 

inte vill släppa taget. En röst som känns 

som när du öppnar fönstret i ett gammalt 

instängt vindsutrymme. En röst som vädrar 

ut allt det där gamla unkna instängda och 

släpper in frisk luft i din själ. En sån röst 

har Colbie Caillat (uttalas Kallé). Du har 

förmodligen inte lyckats undvika att höra 

singeln Bubbly på radion. Produktionen är 

lätt, luftig och mestadels akustisk, inte en 

distad gitarr så långt örat kan höra. Detta 

är makalöst bra för att vara en debutplatta. 

Hon är t.o.m. så bra att hon fick behålla 

kläderna på i videon till Bubbly! Man kan 

bara hoppas att hon inte blir en one-hitwonder 

för här finns det en röst som lovar 

mycket och har potential att hålla det! 

5 

Tord Johnsson 

pop 

Brita Persson / Kill Hollywood Me 

(Bonnier Amigo) 

Britta Persson har lyfts fram i pressen 

inför sin skiva. Det är märkligt att läsa 

musikartiklar om något som skall hända. 

Mästerverket som förväntas. Det är också 

farligt med en sådan upphaussning. Men 

jag kan förstå. Britta Persson har en alldeles 

säregen röst. Litet risig och vass, som passar 

bäst i rockiga sammanhang med vassa 

gitarrer och piskande komp. Det finns det en 

hel del av på skivan. Hon har en känsla för 

det ibland trallvänligt melodiska, som kan 

erinra om band som Cardigans. Det är alltså 

positiv pop det gäller; feel good. Med en liten 

vemodig touch. Det är sent, det är längtan, 

inget är för banalt för att betraktas. Britta 

Perssons musik pendlar mellan egensinniga 

melodislingor, som nyper tag i bluesens sälta 

ibland, och ganska allmän modern svensk 

pop. Men till sist är det hennes mycket 

personliga art som tar hem segern. 

Fyra 


rock 

Nick Cave & The Bad Seeds / Dig Lazarus 

Dig!!! (Mute/EMI) 

Det är fyra år sedan Nick Cave gav ut en 

skiva med sitt husband The Bad Seeds, men 

inte har han legat på latsidan. I slutet av 

förra året kom ett fantastiskt soundtrack 

till filmen om ärkeskurken Jesse James. 

Tidigare på året dök han överraskande upp 

med ett skramligt sidoband: Grinderman. 

2005 stod han för manus och musiken 

till den australienska westernfilmen The 

Proposition. 

Efter varje genomlyssning av Dig, Lazarus 

Dig!!! stigmatiseras låtarna till härlig grottrock 

högre och högre, ända tills tankarna 

far iväg till tidigare fullpottare. Så högt som 

albumen No More Should We Part, Murder 

Ballads, Let Love In, The Good Son eller 

Boatman’s Call når den inte. På det hela 

taget landar den på en medelmåttig Cavenivå, 

när det mesta av den förskönande yran 

lagt sig. 

Albert Goes West har klöset för att bli en 

radioplåga om någon folkkär artist gör en 

snäll popversion av den. I låten We Call 

Upon The Author finns den primitiva ådran 

närvarande, som en röd tråd ur Caves arkiv 

format för sin samtid. Här finns ingen 

uttröttande hitvarning, utom möjligtvis 

Today’s Lesson. 

Den som vill ha Cave lite stillsammare kan 

få sina sinnen tillfredsställda på nästan 

halva skivan. 

( fotnot) Dig, Lazarus Dig!!! finns ute i 

handeln 5 mars. 

4 

Mikael Håkansson Askaner 

pop 

Lisa Loeb / The Purple Tape (Border) 

The Purple Tape är egentligen Lisas 

demoinspelningar från 1992. Osignad 

framför hon sina låtar rakt upp och ner med 

sin akustiska gitarr. De flesta av låtarna 

återfinns i producerade versioner på Tails. 

Här finns även en extra cd med bland annat 

en intervju och en förträfflig akustisk 

version av Stay. Ingen nödvändighet men 

kul kuriosa och dessutom är det väl bara 

Nana Mouskouri som lyckas bära upp ett par 

överdimensionerade glasögon lika stilsäkert 

som Lisa. 

3 

Lars Yngve 

rock/altcountry 

Drive By Truckers / Brighter 

then creation’s dark (New West/ 

Playground) 

I vanliga fall brukar 19 låtar vara ett tecken 

på att även en hel del utfyllnad har slunkit 

med av bara farten, men samtliga låtar 

håller en förvånansvärt hög klass och håller 

dessutom en föredömlig längd. Jag har, som 

alltid, svårt för att bestämma mig för om det 

är country med nätkeps och dammig pickup 

eller om det är pop med gitarren inpluggad 

i en halmbal? Men det är egentligen av 

underordnad betydelse, det är mjuk och 

behagligt och jag inbillar mig att batteristen 

dämpar baskaggen med lite tumbleweed, 

och visst fladdrar Tom Petty’s ande förbi 

emellanåt, och inte mig emot. 

4 

Lars Yngve 

sysavpop 

I.D.A / Code of conduct (Hitworks) 

På skivbolagets hemsida kan man läsa 

följande: 

”Genom Hitworks låtskrivarkollektiv 

på för närvarande 25 personer kan vi 

erbjuda marknaden en kontinuerlig 

musikproduktion och låtförsörjning. Vi kan 

skräddarsy musiken enligt önskemål, runt 

vad som vid en given tidpunkt är hett och 

efterfrågat. Med vår höga produktionstakt 

kan vi rida på trender och hålla våra 

produkter högaktuella”. Och precis så låter 

detta massproducerade skräp. 

sämsta 

Lars Yngve 

pop 

Hästpojken / Caligula (Roxy) 

Göteborgspop låter så här i mina fördomar. 

Glatt, hejigt, halvpunkigt, naivt och 

med sång som kraxar sig utanför sina 

egna gränser. Full fart. Ganska naivt och 

pojkaktigt. Charmigt för den som gillar det. 

Jag blir bara trött. Beror det på åldern eller 

att jag bor i Skåne? Kanske båda! 

Två 

Thomas Millroth

24 25 

VARFÖR KLIAR DU DIG SÅ 

MYCKET? 

Burspråket 

JAG FICK SKIN(N) 

KLÅDA TILL MIDDAG! 

I am Legend 

Asså denna filmen hannlar om en snubbe, 

Robert Neville spelad å vingmuttern Will Smith, 

som bor ensam i Njo Jork. Han å hans hund 

åker runt på dagarna i en skitcool Mustang å 

jagar Hjortar. Men på nättorna så e de nårra 

skumma vampyrzombisar som äger stan så då 

håller han sej inne. Nårra år innan så hade nån 

hittat på en medicin mot cancer men det blev 

ett zombievampyrvirus å de istället. Så all ble 

smittade utom han. Men den dumme fan kunne 

inte låtta bli å ändå örla runt vid zombisarnas 

tillhåll för han fångar dom å försöker bota 

dom. Men naturlitvis klantar han till de å bler 

tifångatagen själv. Så kommer de en brud me 

en unge å räddar han. Sen bler de skitskumt. För 

hon säjer att de finns en koloni me friska oppe i 

bergen. Dit ska hon åka me ungen. Men Robert vill 

ente följa me. Så han spränger sej! Första halvan å 

filmen e en femma den andra halvan en itta så de 

bler en trea! 

3 

Jack-Åke, praktikant 

Lars Sjunnesson 

Haj haj, på er och halleda 

sicken helg jag har hatt! Va på 

en redig fest och drack kaffegök 

efter kaffegök utan att bry mig 

det minsta om att dom varken var 

skakade eller rörda. Me mi på 

festen hade jag en pinsam kusin 

från Stockholm som ingen begrep, 

en riktig trendåsna med glittriga 

klär och en slips som såg ut som 

en omvänd applikation från San 

Blas-öarna. Han va nock ente van 

att dricka kaffegök forr ettor 

nie stycken fick han åga him. På 

festen så jag en tös me tjucka 

granna diamantförklädda glasögon 

sidda å va lissen i en soffehörna 

så ja började snacka me na och då 

sa hon att hon hade blitt me barn. 

Ja försökte trösta na och sa: ”E du 

säker på att barnet är ditt?”. Och 

ja, hon va säker på saken, sa hon, 

osså bölade hon ännu mer. Det gick 

ente å snacka me na. Tiden gick 

fort och på natten när vi vinglade 

him bestämde ja och Sweinhunden 

oss för att vi skulle ägna oss åt 

lite vintersport dan ettor. Sagt 

å gjort. Vi hyrde en snöskotårr, 

men det var så trögt i å me att 

det inte fanns snö, så istället 

vi gick ti en skrisskobana, en 

trög fejkbana ungefär som en stor 

skärebräda. Ja la märke ti att 

det hängde en trå ud a mungen 

på Sweinis, jag fråga han va di 

va för nudd? Han grinade som en 

sylten varg och dro ud en pusse 

som han hatt unger läppen. De va 

en gammal tepusse som han klippt 

åpp, och fyllt me kaffe och sin 

sytt igin, som låg och gjord nytta 

unger läppen. Vi har ju sitt Blades 

of glory så vi visste ungefär 

hur vi skulle köra, ja, köra och 

köra föresten, Sweinis kröb mest 

längs sarjen, men det kan ti viss 

del bero på att han körde med sin 

mors tösaskrisko som var rent för 

små. Själv for jag runt som en 

virvelvind på mina sillarör. Man 

bler sylten när man skrillar, men 

istället för att köba en smal kokt 

i papper i en luda tuggade vi åpp 

Sweinis smörmadar med falukorv som 

han hade britt och Sweinhunden - 

som e tosed i kaffe - hade varmt 

kaffe udan vann på en termos. 

När jag pausade från mitt 

skenande så råkade höra 

jag på radion att 

barnen skulle få växa opp med två 

papper, två papper? Är det såna 

karrar som prasslar, eller va menar 

dom? Ja fattar ingenting. 

I alla fall så fick Sweinhungen 

korn på en grann fjälla å skulle 

naturligtvis stila för hinne, men 

de såg ente ud som om ni tänker 

er skridskoscenen i en romantisk 

komedi, utan mer som en sågebock 

me ojämna ben. När jag körde och 

glodde på Sweinhunden så ja ente 

mig själv förr udan sto på hoed 

rakt in en gubbe av genomsnittlig 

medellängd med tjock hals och ett 

fingerborgsformat huvud, som ble 

så jävla forbannad att han fick 

ont i sina åderbrock. Sweinis 

började grina me sitt ondaste 

vansinnesskratt så att hans myssa 

for a. Och efter att ha fått en 

riktigt upptucktelse av gubben, 

som bland annat kallade mig för 

”mögtocke” och ”pattaglytt”, 

började han springa ettor mi och sa 

att han skulle strypa mig me sin 

ena stödstrumpa. Jag var riktigt 

skrajsen och sprang för glatta 

livet. Till sist så lyckades ja 

springa ifrån gubben och kom him 

precis i lagom tid för att hinna me 

en kattatvätt innan det var dags 

för att gå pu nästa tillställning. 

Till tonerna av uppumpad aerobicpop 

dansade vi högspänningspolka 

och snurrade rund på gulled som 

sköldpaddor. Rätt som det var så 

for Sweinis åpp från gulled med 

ett vrål och to sig där bak och 

kom luande mod maj: Dra ud den, 

dra ud den, vrålade han. Han dro 

ner båjsorna och vände röven mod 

maj. Ja blev rädd, mitt i en av de 

glänsande tvillingplaneterna stack 

de ud en stor flisa. Ja va ente 

den som va den udan ga han första 

hjälpen och drog ud flisan varpå 

Sweinhunden ylade som en varulv. 

Dan ettor hade ja redet ont i 

hoed och gick bara åpp a slafen 

forr att kunna gå å lägga maj på 

dyschatellen å ta igen maj litta 

ti. Nä nu gider jag ente skriva mer 

för dinne gången. 

Where ever you are - ble där 

nils.ude@luntantuntanlehej.blä

26 27 

Fysik och 

matematik 

Fotografi av Atlasdetektorn i experimenthallen, cirka 100 

meter under jord. Atlas är en av fem partikelfysikexperiment 

i partikelacceleratorn Large Hadron Collider. Bild: Guido 

Mocafico. 

Vad används partikelacceleratorn Large Hadron Collider till? 

Partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC) som byggs 

i CERN* är det största grundforskningsprojektet någonsin 

i vetenskapens historia. Ungefär hälften av världens alla 

partikelfysiker, 7.000 personer, har LHC som arbetsplats. 

Denna hängivna grupp män och kvinnor kommer från fler än 

80 länder. Nästan alla religioner och folkgrupper på jorden 

finns representerade bland dem. De förkroppsligar nyfikenhet, 

samarbete, begåvning och genialitet i yppersta världsklass. 

LHC är en cirkulär tunnel som är 27 kilometer lång. Den korsas 

av den fransk-schweiziska gränsen. Över 100 miljarder protoner 

kommer att passera genom den i nära ljusets hastighet, ledda av 

9.300 supraledande magneter som väger flera ton styck och är 

nerkylda till en temperatur som är lägre än yttre rymdens. På fyra 

ställen i tunneln ska protonerna kollidera med de protoner som 

färdas i motsatt riktning, i en takt av nästan en miljard protoner 

per sekund. 

Där kollisionerna sker finns enorma detektorer som ska 

registrera de mycket små mängder av spillror som bildas 

vid varje kollision. I ett av dessa instrument finns tillräckligt 

mycket järn för att bygga ett nytt Eiffeltorn, ett annat är 

två och en halv gånger större än Parthenon och högre än 

kolossen på Rhodos. Information från dessa subatomära 

trafikolyckor kommer att spridas runt jordklotet i världens 

största datanätverk – nervsystemet för alla de hjärnor som ska 

försöka göra myriader uppgifter begripliga. De här extrema 

anordningarna existerar bara för ett enda: Att kunna förstå 

universum. 

Finns det andra dimensioner? 

– Den otroligt framgångsrika Standardmodellen för partikelfysik 

beskriver materiens mest grundläggande beståndsdelar och 

de krafter genom vilka de samverkar. Fysiker har prövat dess 

förutsägelser och funnit att avvikelsen är mindre än en procent. 

Men trots att den är så framgångsrik vet vi att Standardmodellen 

inte kan förklara allt. Om vi tillämpar de kända principerna om 

kvantmekanik och den speciella relativitetsteorin för att beräkna 

massan, finner vi att resultatet blir 16 magnituder större än de 

uppmätta värdena – så stort att effekten av dragningskraften 

skulle vara jämförbar i storlek med andra krafter som påverkar 

partikeln. Men i verkligheten är dragningskraften försumbar när 

den jämförs med andra krafter, för de partikelmassor vi känner 

till. För att undvika detta problem stöder sig Standardmodellen på 

ett gigantiskt hafsverk – det som vi fysiker kallar ”finjustering”. 

Partikelfysiker har letat efter en naturlig förklaring till kända 

partikelmassor och gravitationens svaghet ända sedan 1970-talet. 

De har inte lyckats finna någon elegant lösning om man bara 

räknar med tre dimensioner. Kanske skulle ett universum med 

flera dimensioner kunna ge svar. Exempelvis i en rymd med flera 

dimensioner skulle gravitationen kunna vara ytterst svag i vår 

region, och stark i en annan. 

Vi vet, otroligt och fantastiskt nog, att det borde finnas svar 

på frågan om gravitationens svaghet, och att svaret borde 

uppenbaras i LHC, vilket det än visar sig vara. Om svaret är 

ihoprullade dimensioner, bara för att nämna en möjlighet, skulle 

det empiriska beviset för detta vara partiklar som färdas i en 

högre dimension och sedan visar sig i våra tredimensionella 

experiment. Och det visar sig på ett mycket iögonenfallande 

sätt. Man tror att detta fenomen kan vara något av det lättaste 

att åstadkomma och upptäcka. Oavsett vad förklaringen till 

gravitationens svaghet är, står LHC beredd. Och vi väntar ivrigt på 

svaret. 

Lisa Randall, Harvard University, 

författare till Warped Passages: 

Unveiling the Mysteries of the Universe’s 

Hidden Dimensions 

*CERN, europeisk forskningsorganisation på gränsen mellan 

Frankrike och Schweiz nära Genève med 2.700 anställda och 6.500 

gästforskare från 500 universitet i alla delar av världen. Källa: 

Nationalencyklopedin 

Översättning Lotta Askaner Bergström 

Att bygga ett helt kvarter i ton och bild 

– så skapas en unik inflyttningspresent 

Att med tonsättarens öra 

och bildkonstnärens öga fånga 

och dokumentera en klangvärld 

och en vardagsdramatik 

som under en kort period 

är oerhört intensiv för att 

sedan helt tystna – det är det 

inspirerande uppdraget som 

upptar min kreativa tid. Under 

de närmaste två åren har jag 

och videokonstnären Josef 

Doukkali förmånen att i klang 

och bild få följa byggandet av 

Rosenlundsterrassen på Söder i 

Stockholm – ett sexvåningshus 

med en yta som en fotbollsplan 

bestående av 115 bostadsrätter och med inflyttning hösten 

2009. 

Byggentreprenör är NCC Construction Sverige AB och min 

kompositionsidé uppfattades till en början som tämligen 

”knasig” av projektledaren Nils Wiklund vid Region boende 

Stockholm. Ganska snart delade dock den musikintresserade 

byggledaren min uppfattning att detta är både ovanligt och 

spännande, kanske till och med unikt i sitt upplägg. 

Det är inte tal om någon smart marknadsföring, utan fokus 

kommer att ligga på den konstnärliga aspekten, något som jag 

och Josef Doukkali förstås uppskattar varmt. När videoverket 

är klart kommer det också att fästas på DVD-skivor och 

skänkas som present till de 115 nyinflyttade familjerna, något 

som garanterat är ett nytänkande när det gäller mer officiell 

flyttgröt. Det offentliga uruppförandet av vårt verk inför en 

direkt berörd publik är planerat till oktober 2009. 

Utöver den kreativa processen är det stimulerande att möta 

yrkesmänniskor som i sin vardag möjligen inte är så vana vid 

att konfronteras med konstnärligt arbete. Och nyfikenheten 

inför projektet bland byggnadsarbetarna är redan stor. Det 

kan delvis bero på att flera av dem jag träffat hittills själva har 

en bakgrund inom musiken och är som många andra av oss 

fostrade i den numera starkt hotade kommunala kulturskolan. 

Det var också roligt att höra en av armerarna glatt ropa till en 

jobbarkompis: ”han där samlar ljud”, under det att han fäste 

armeringsjärnet med sin elektriska najomat, ”Guds gåva till 

armeraren”, som han tacksamt uttryckte det om sitt moderna 

verktyg efter åtskilliga års kämpande utan så ändamålsenlig 

och välutvecklad utrustning. 

Min första ljudupptagning på bygget i september 2007 bjöd 

på förhållandevis råa frekvenser i form av plankslag, svetsloppor, 

metallklanger… och förstås armeringsljud. I fonden brummade 

låga fiss från betonggjutningsprocessen, efter att cementen 

först transporterats ned i grunden via en så kallad bask. Den 

klingande ouvertyren till videoverket som än så länge går under 

arbetsnamnet ”Under Construction” ljuder i fortefortissimo, 

d.v.s. med rejäl styrka. Tänkbart är dock att dynamiken efterhand 

kommer att gå över i pianopianissimo med viskande väsljud 

från penseldragen längs lägenheternas väggar och tak. 

00779334 08-01-15 13.41 Sida 1 

Foto: Mark Goldsworthy 

Premiär för 

Sveriges nya miljöbil. 

Att tonsätta 

tillblivelsen av ett 

kvarter tillhör inte 

direkt min vardag, 

och kontrasten är 

uppenbar mellan detta 

verk och de två andra 

kompositionerna 

jag för närvarande 

arbetar med. Det ena, 

”Elementens klagan”, 

är en beställning 

från Sofia församling 

i Stockholm med 

uruppförande den 28 

september 2008 i Sofia 

kyrka. Det andra, ”In 

memorian Messiaen”, tillägnar jag barocktrion La Monica och 

skriver till minnet av franske tonsättaren Oliver Messiaen som 

nästa år skulle ha firat sin hundrade födelsedag. 

Dessa två blir huvudsakligen s.k. noterad musik, vilket 

givetvis inte är fallet med ”Under Construction”, eftersom den 

uteslutande bygger på ljud från bygget, något som knappast 

låter sig fästas på notpapper, inte heller kommer någon musiker 

eller uttolkare att vara inblandad. 

Vad gäller det klangliga råmaterialet så är det intressant i 

just sin obearbetade råhet och inbjuder därför inte direkt till 

något processande i datorn. Det är annars ofta fallet när det 

gäller elektroakustisk musik (EAM) som detta i grunden handlar 

om. Men i likhet med EAM-tonsättaren Hanna Hartman – 

som i princip aldrig förändrar och knådar sina ljud med hjälp 

av programvara i datorn – menar jag att källmaterialet är 

tillräckligt originellt i sig. Det intressanta blir att form- och 

strukturmässigt sätta samman – komponera – alla de komplexa 

analoga och konkreta ljuden ute på byggets makrovärld till ett 

intressant musikverk i samspel med bilderna. Genast vid första 

inspelningen inser man ju hur varierat det kan låta från alla de 

skiftande ljudstationer som finns på en stor byggarbetsplats 

där olika grupperingar av arbetare är i gång samtidigt. 

Egentligen skulle man kunna ha en rörlig kondensatormikrofon 

i luften svepandes över ytan, och därmed få en helt unik 

rumskänsla med ljud som då skulle panoreras ”naturligt.” 

Viktigt i sammanhanget är att de boende själva ska kunna 

ta till sig sin inflyttningspresent, och kanske fascineras av 

att någon faktiskt har skapat konst av det som senare skulle 

bli deras hem. En viss musikalisk ”tillgänglighet” tror jag kan 

borga för att de ska vilja sätta in videon i DVD-spelaren, med 

förhoppningsvis högklassisk ljud- och bildåtergivning. Jag kan 

bara stillsamt hoppas på att detta verk kommer att fängsla 

mottagarna i samma omfattning som hugskottet jag fick på 

min balkong tidigare i höst då jag stod med en kopp kaffe i 

handen och lyssnade på alla märkliga ljud och klanger från 

bygget. Var det buller, så vill jag visa att även oljud kan bli till 

ljuv och dramatisk musik. 

Lennart Westman, tonsättare 

Historia 1: 

Fyra kamrater träffades i en park i Peking. Den första suckade, den andra 

suckade, och den tredje suckade också. 

Då säger den fjärde: 

- Nej gubbar, nu får vi sluta prata politik. 

Analys: 

Huru kunna de hveta att det hvara politik de andra sucka öfver? Ingen konst! I 

den kinesiska diktaturen äro allt att betrakta så som politik. Äfven den minsta 

suck! Det kunna hju i och för sig hvara spektaklet öfver OS i år i Peking de sucka 

öfver. Detta är i och för sig också att betrakta som politik… 

Historia 2: 

En man ringer uppbragt till Polisen: 

- Hjälp, det sitter en otäck gorilla i min björk! 

- Jaha, då ska ni ringa till Kommunens Gorillajour. 

- Finns det verkligen sådana? sa mannen. 

- Javisst, svarade polisen. 

Mannen ringde Gorillajouren. 

- Holgersson, Kommunens gorillajour! 

- Jo jag har en otäck gorilla i min björk! 

- Inga problem, svarade Holgersson. Jag kommer direkt. 

Tre minuter senare bromsar en liten skåpbil in framför mannens villa. 

- Holgersson, sa mannen och tittade upp i björken: 

- Ja det var en otäck gorilla minsann, jag hämtar mitt gorilla-kit i bilen. 

Han kommer tillbaka med ett par handklovar, ett hagelgevär och en tax. 

- Ja, sa Holgersson. Nu behöver jag lite hjälp från er. 

- Jaha, med vad? 

- Så här går det till: Jag klättrar upp i björken och skakar kraftigt på den. Gorillan 

ramlar då ner på marken och då rusar min gorillatränade tax fram och biter 

gorillan i snoppen, varvid gorillan för ner händerna om densamma. 

- Det är då ni kommer in i bilden, fortsatte Holgersson. Det enda ni behöver göra 

då är att rusa fram och sätta på handklovarna. Enkelt! 

- Men vad skall jag med geväret till då, frågade mannen ? 

- Ja, svarade Holgersson, ibland händer det att jag ramlar ner först och då skjuter 

du hunden. 

Analys: 

På grund af utrymmesbrist hafver undertecknad ingen möjlighet att bedrifva 

analys å denna historiett! 

Hväl bekomme önskar eder ödmjukaste tjänare Test - Fnisse 

KULTURBOLAGET & AEG LIVE PRESENTERAR 

TOWER of 

POWER 

LIVE 2008 

KULTURBOLAGET MALMÖ 

SÖND 10 FEBRUARI 

 

Förköp: Ticnet 077-170 70 70,www.ticnet.se 

samt alla ATG-ombud. www.kulturbolaget.se 

 

 

 

KULTURBOLAGET, EMA & THE AGENCY PRESENTERAR 

MANDO 

DIAO 

OLYMPEN LUND 8 MARS 

Biljetter: Ticnet 077-170 70 70, www.ticnet.se, alla ATG-ombud. 

www.kulturbolaget.se | www.ema.se 

..:: KULTURBOLAGET PRESENTERAR • MER INFO: WWW.KULTURBOLAGET.SE ::.. 

KULTURBOLAGET & AEG LIVE PRESENTERAR 

BALTISKA HALLEN 

MALMÖ 27/4 

Biljetter: www.ticnet.se, 077-170 70 70, alla Ticnetoch 

ATG-ombud samt Malmö Stadion 040-34 26 81. 

www.kulturbolaget.se 

Sofi a Karlsson 

PALLADIUM MALMÖ 6/3 

Förköp: Ticnet 077-170 70 70, www.ticnet.se samt alla ATG-ombud. 


7 364 års 

garanti på 

alla våra 

produkter! 

(Förbehåll för framtida istider, 

vulkanutbrott och andra klimatförändringar.) 

Gjutgrus 

Murgrus 

Putsgrus 

Fyllnadsgrus 

Dräneringsgrus 

 

Rörgrus 

 

 

Kabelsand 

 

Filtergrus 

 

ridbanegrus 

 

 

sandlådegrus 

dressingsand 

 

Storsten 

 

 

Trädgårdssten 

 

Kullersten 

 

 

Natursingel 

 

Matjord 

Stenmjöl 

 

Makadam 

 

Singel Röd, Vit 

m.m. 

 

Sofielust 

NATURGRUS & STEN 

Sofielust 

 

 

NATURGRUS & STEN 

 

Våra öppettider är 

6.30 - 15.30 

 

0414-231 77, 070 - 669 50 25 

Strax utanför Östra Vemmerlöv mot Gladsax. 

Skyltat Sofielust Grustag. 

UNITED STAGE, KULTURBOLAGET & THE TIVOLI PRESENTERAR 

SUPPORT: FAMILJEN 

SUPPORT: FAMILJEN 

Royal Swedish Academy of Sciences/Göran Scharmer 

SPORTHALLEN HALMSTAD 21/2 

Biljetter: Ticnet 077-170 70 70, www.ticnet.se, ATG-ombud samt 

Biljettcentrum 035-120 200 och Skivlagret. Arrangör: www.thetivoli.nu 

BALTISKA HALLEN MALMÖ 22/3 

BALTISKA HALLEN MALMÖ 23/3 

Biljetter: Ticnet 077-170 70 70, www.ticnet.se, ATG-ombud samt 

Malmö stadion 040-34 26 81. Arrangör: www.kulturbolaget.se 

Royal Swedish Academy of Sciences/Göran Scharmer 

KULTURBOLAGET & MOTOR PRESENTERAR 

STADSTEATERN LUND 29/2 

PALLADIUM MALMÖ 1/3 

Förköp: Ticnet 077-170 70 70, www.ticnet.se samt alla ATG-ombud. 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

www.volcoment.com 

LÖRDAG 

5 APRIL 

LÖRDAG 

5 APRIL 

LÖRDAG 

5 APRIL 

OLYMPEN 

LUND 

OLYMPEN 

LUND 

OLYMPEN 

LUND 

Biljetter finns att köpa via www.ticnet.se, 077-170 70 70 

samt alla Ticnet- och ATG-ombud www.kulturbolaget.se 

Konserthuset Malmö 

KONSERTHUSET MALMÖ 27/4 KL 19.00 

27 april kl.19:00 

Konserthuset 040-34 35 00. www.ticnet.se 077-170 70 70 

samt alla ticnetoch ATG-ombud. 

www.bigcomedy.se | www.blixten.com 

Konserthuset 040-34 35 00 

www.ticnet.se 077-170 70 70 samt alla Ticnet och ATG-om

28 29 

Joanna 

Swica 

Året började rätt meningslöst med 

ett halvtråkigt jobb på en pizzeria 

och några skumma dejter med en 

snubbe från Malmö. Jag trodde att 

jag skulle krevera om jag inte fick 

se och göra någonting annat så jag 

köpte en bil och började jobba på 

en golfrestaurang. Kul tidsfördriv 

men ack så meningslöst. Folk får 

säga vad dom vill, men golfspelare 

är ett underligt folk. Sommaren 

förflöt smärtfritt, jag och Anna 

besökte Hultsfred och hade seriösa 

problem med lukten av öl dagarna 

efter festivalen, jag besökte en 

grabb i Stockholm, drack för mycket 

skumpa och närvarade på en jäkla 

massa grillfester. Sommaren 07 

innebar även en inneboende vid 

namn Emily. 2 tjejer i en tvåa. Det var 

suveränt. Hon kom snabbt in i gänget 

och vi festade på som vanligt med 

det vanliga fredagsschemat; Drink 

hemma hos mig, Store Thor/Krogen, 

därefter förflyttning till soft där det 

dracks Cosmos och slutligen Bara a 

Bar. Efterfester regerade och mina 

grannar fick mötte mig flera gången 

i trappen, barfota och trött efter en 

lång natt av galenskaper. Om det blev 

långtråkigt? Nej absolut inte. Vi hade 

alltid roligt. Vi körde på helt enkelt, 

som om varje dag var den sista. I 

Augusti slutade jag på golfresturangen 

med ett fett leende på läpparna och 

började jobba på Mötesplats Österlen. 

Det jag trodde skulle vara ett extrajobb 

medan jag började plugga, blev istället 

ett heltidsjobb på systerresturangen 

Sturehof i Malmö. Det var fett då jag 

egentligen inte alls var redo för att 

börja leva snålt och umgås med pretton 

2007 var det år jag 

överkonsumerade 

neonrosa nagellack, 

öl och ordet ”Nimt” 

vars enda intressen var att plugga 

och diskutera världsfreden. Så hösten 

betydde jobb. Massor av jobb. Ett tag 

levde jag i en liten apatisk bubbla. Det 

varade dock inte länge då Emily drog 

med mig på en välförtjänt semester 

till Turkiet. Lata dagar i solen samt en 

massa Effes. Veckan gick fort, alldeles 

för fort och snart var jag tillbaka i 

vardagslunken igen. Höst blev till 

vinter och jag höll mig fokuserad på 

jobb, vänner och galna nätter i glittriga 

kreationer. Jag hann bli förälskad, 

krossa hjärtan och själv bli förkrossad. 

Jag lärde mig att värdesätta mig 

själv och jag blev mer medveten om 

min personlighet. Det var nog det 

som gjorde att jag efter 2,5 år dagligt 

rapporterande avmitt liv slutade 

blogga. December var en lat månad. 

Två och halv vecka spenderades 

i Thailand ochnär jag satt där på 

bryggan i Koh Tao föll pusselbitarna 

slutligen på plats.Jag visste exakt vad 

jag ville och jag visste exakt var jag 

hade mig själv. Det fanns ingen som 

helt situation som hade kunnat rubba 

mittSinnestillstånd den dagen. Och så 

fortsatte det. Vilket resulterade i en 

tatuering i formav ett Martiniglas på 

min bakdel, ett horribelt erkännande 

för mina föräldrar samt en rad beslut 

som fattades inför nästa galna år. 

Jag avslutade lösa relationer som 

inte gav mig ett smack, jag tog mig 

an nya projekt och förförsta gången 

på många år lät jag mina föräldrar 

komma mig inpå skinnet. Jag är nöjd 

med 2007 och hade jag fått välja 

ett ord att beskriva det med hade 

jag valt: Helfestligt,utan tvekan. 

Joanna@nyaupplagan.se 

Topp 5. Söndag steg för steg. 

1 Snooza. Att gå upp före elva är inte acceptabelt, speciellt inte om du är 

bakfull. 

2 Multifrukost. Vi snackar flingor, bullar, frukt, tidning och färskpressad juice. 

Tänk hotellfrukost, tänk våldgästning hos syrran. 

3 Aktivitet. Se en film eller om du orkar, läs en bok. 

4 Tyck synd om dig själv. Åk ut till dina föräldrar, lägg dig på soffan, och sucka 

över livet. Ät därefter lite mat och bli kliad på magen av mamma. 

5 Avsluta söndagen med en Filetto med extra ost på regement med en annan 

ömklig stackare. Åk sedan hem och dra täcket över huvudet. Zz. 

10 saker som vi (b.la jag) tjejer 

inte riktigt klarar av och 

diskuterar ljudligt om på våra 

tjejkvällar. 

Har problem att skriva samt visa känslor - You’ve got issues, för tjejer gillar 

gulliga avslutningar och vi tjejer är tokiga i bekräftelse. 

Beklagar sig över våran alkoholkonsumtion - Men att vi åker och löser ut er 

från fyllecellen efter eran ”lugna” pokerkväll , det är okej? 

Svarar på vårat sms 4 dagar efter att det mottagits - Det är ju trevligt 

att veta att du fortfarande lever och andas. 

Försöker bestämma över en - Jag trodde det var päronens uppgift? 

Sitter vid datorn när man snackar i telefon - Speciellt när man hör 

tangenttryck följt av ”Öhh.. Ehh.. Mm..”. Killar kan inte göra två saker samtidigt 

när en sak är att sitta vid datorn, försök inte motbevisa 

Använder våran tandborste - Det är inte romantiskt någonstans. 

Har dålig självförtroende och tjatar om 24/7 - Det är bara frustrerande att 

försöka tala om för dig att du inte ser ut som Dr. Phil. 

Skryter - Jättekul att du har varit tillsammans med Pernilla Wahlgrens-kusinsdotters-bästa 

kompis, men nu är du tillsammans med mig. Och JAG bryr mig 

inte om din sk. meritlista. 

Hål i skorna samt ofräscha kläder - Sånt kan faktiskt få en tjej att lägga ner 

hela relationen, trots att du är perfekt på alla andra sätt. 

Snor täcket och gömmer sig på andra sidan sängen - Hoho!? Hur är vädret där 

borta? Ska du sova egoistiskt utan att dela med dig kan du sova hemma. 

Bortsett från dessa ynka fjuttiga tio punkter så gillar jag män, faktiskt. 

Rolf Lassgård spelar gitarrist i Colin Nutleys kommande 

film Angel som har premiär i mars. 

Är det en gammal dröm att vara gitarrist? 

– Ja, absolut. Jag har velat lira gitarr i många år. 

Hur många timmar har de blivit framför spegeln med 

tennisracket? 

– Det har faktiskt inte blivit så många timmar framför själva 

spegeln som man skulle kunna tro. Egentligen ville Colin att jag 

skulle spela piano men det hade varit svårt att röra sig på ett 

roligt sätt med ett stort piano. 

Vilken modell är det på din luftgitarr? 

– Det är samma sort som Springsteen använder, en Fender 

Telecaster. 

Vilka är de bästa gitarristerna enligt dig? 

– Hm... Det blir en hel radda, men jag måste säga Rory Gallagher, 

Johnny Winter och Robbie Robertson. Till viss del även Clapton. 

Stön... 

– Jo, jag vet, han har haft en ganska lång svacka men har faktiskt 

ryckt upp sig på sistone. 

Lars Yngve 

Kära Hjärtanes! 

Kära Kära Hjärtanes. 

Jag har ett bekymmer som tynger mig stort. På en väldigt blöt 

nyårstillställning så hamnade jag lite vid sidan av med en av mina 

bästa väninnors kille. Vi var väl lite runda under skorna bägge två så 

det ena ledde till det andra och det som hände har hänt. Nu har det 

som skedde skett och gjort är gjort. Vad gör jag nu, Kära Hjärtanes? 

Villrådig 

Kära Villrådig! Eftersom det som skedde har skett, det som är gjordes 

är gjort och det som hände har hänt så kan bara det ena till leda till 

det andra och det får du ta konsekvenserna av nu. Undvik runda 

skosulor hädanefter! Och bästa väninnors killar! Och att hamna lite 

vid sidan av! Och blöta tillställningar! 

Kära Hjärtanes! 

MÖJLIGHETERNAS KÖK! 

VÄLJ BLAND 

1000-TALS OLIKA 

MÖJLIGHETER! 

www.smedstorp.com 

Smedstorp kök är ett gammalt familjeföretag från skånska Österlen med lång er- 

farenhet och gedigen hantverkskompetens. Vi ger dig en unik valmöjlighet att 

själv skapa och kombinera ditt eget kök efter just dina behov. Modernt eller klassiskt? 

Målat eller massivt trä? Dyrt eller billigt? Våra köksdesigner hjälper dig hela vägen med 

personlig service, stor erfarenhet och många goda råd. Smedstorp har kök och badrum 

som förverkligar dina drömmar om något nytt och personligt. Besök någon av våra 

butiker eller www.smedstorp.com för ytterligare inspiration och information. 

HELSINGBORG SMEDSTORP KÖK & BAD, GARNISONSG. 10, TEL 042-252860 MALMÖ SMEDSTORP KÖK & BAD, FÖRENINGSG. 6 F, TEL 040-304393 

OSBY INTERIÖRHUSET, SÅGGATAN 3, TEL 0479-164 80 SMEDSTORP SMEDSTORP SNICKERI, TEL 0414-28730. RING FÖR TIDSBOKNING

30 31 

Jag är väldigt 

väderkänslig 

Om jag undrar hur jag mår och upplever frågan 

så motbjudande att jag inte ens orkar känna efter, 

räcker det med att jag tittar ut genom fönstret. Då 

är det förstås grått, färglöst och fuktigt ute. Hade 

jag känt mig glad och upprymd hade det helt säkert 

varit sol, typ vårsol, stark, klar, varm - men ändå inte 

så varm att strålarna når ända fram och man börjar 

svettas. Nej är solen så varm, är det sommar och 

precis tvärtom; då, om jag råkar känna mig uppåt 

och glad är det för att det är regn, tunt, fuktigt mjukt 

sommarregn. Eller grått men ändå ljust. Sommargrått 

ljus men ändå varmt, inte jättevarmt, men ändå så 

varmt att jag kan typ sätta mig på en bänk och läsa en 

Månpocket. Fast helst ingen tjock deckare, för då läser 

jag den tills den är tom och det ger mig ångest. För att 

jag inte kan sluta läsa, för att deckare ofta är rätt kassa 

och för att jag istället borde läsa intellektuell litteratur 

så jag kan lära mig nåt. Lära mig goda, kloka, fina 

filosofiska saker. Såna saker som fyller mitt inre och 

får mig att förstå Meningen. 

Deckare ger mig ångest. Ändå är det mest såna jag 

läser. Tjocka ångestframkallande deckare och väder 

får mig att må dåligt. 

Jag är oerhört väderkänslig. Äldre personer blir 

tydligen det. Nu mera tillhör ju jag kategorin äldre 

personer. Jag får inte ont i benen eller i ryggen eller 

i lederna eller nåt annat fysiskt av vädret. Nej då, på 

mig går det rakt i psyket. Varje dag. Och ångest är ju 

ingen riktig sjukdom. Vilket gör det hela besvärligt. 

Ingen frågar ju om varför man är förkyld, men alla 

undrar ju varför man har ångest. Om man nu berättar 

det. Vilket man ju inte gärna gör. Eftersom dom inte 

har med att göra. Många tror dessutom att när folk 

med psykiska problem blir stressade så skjuter dom 

vilt runt sig eller kör rakt in i folkmassor med bilen. 

Typ. 

Som sagt: Jag är alltså inte en sån person som 

blir förkyld om jag sitter i drag eller sover dåligt om 

natten om det är oväder på gång och sen med självgod 

självömkan kan säga dagen efter till nån som finns i 

närheten: 

- Jag visste väl att det skulle bli blåsigt regn i dag! 

Nej, jag vet innan jag ens slagit upp ögonen på 

morgonen att det är blåsigt regn fastän jag inte 

har sovit med öppet fönster, vilket i och för sig är 

omöjligt eftersom jag alltid sover med öppet fönster.... 

Troligtvis visste den som fanns i närheten också vilket 

väder det skulle bli eftersom vanligt folk för det mesta 

tittar på väderleksrapporten. 

Tänk att det är så populärt att titta på 

väderleksrapporten! Det har jag svårt att förstå. Dels 

för att jag alltid tror att den är fel, dessutom kan jag 

inte koncentrera mig eftersom jag alltid tittar mest 

på väderflickan - eller väderpojkens hår, kavaj eller 

byxor. Och undrar varför alla väderleksmänniskor 

alltid är sådär varmt kompis-professionella med 

ett litet leende lekandes i mungipan som om dom 

nyss har pratat om nåt roligt och sen ska prata om 

nåt ännu roligare. Dom har liksom så himla trevligt 

där på TV med kollegerna. Brukar ta fredags öl och 

ha firmafester och få blommor på födelsedagen och 

barndop och förlovningar, och inga alkoholproblem 

och inget ångestdämpande använder dom, det har 

dom bara läst om. Att depressioner är en vanlig 

folksjukdom vet dom. Att den är mest utbredd bland 

kvinnor vet dom också. Fast i övrigt är det inget 

dom oroar sig för eller funderar över. Förutom att 

dom förstås är empatiska människor, och empatiska 

människor tycker inte om när svaga grupper, typ 

kvinnor, är speciellt utsatta för depressioner eller 

liknande. - I morgon blir det sol, eller till helgen, i alla 

fall, ser det ut att bli fint väder, är det som om dom 

tröstande vill säga med en förtroendeingivande blink 

i ögat. - Så håll ut, det blir bättre väder! 

Jag hinner liksom aldrig uppfatta vad det blir 

för väder, dom själva tar all plats så att säga. Vissa ser 

dessutom så himla konstiga ut också. Typ helt platt i 

bakhuvudet är en, en annan är sådär tant-tunn, som 

om hon är jättegammal och inte längre äter och hon 

är säkert bara knappt 30. Kunde ha varit min dotter 

alltså. 

Usch. 

En dotter som är meterolog: ”Mamma, det blir 

fint väder i morgon”. Jag vet det! Man kan lita på 

väderleksrapporterna. En käck dotter. En sån dotter 

som är vuxen redan när hon är 25. Själv känner man 

sig jättedum ihop med såna. Fast jag är över 50 känns 

det som om såna är mina föräldrar. Jag har en son på 

åtta. Föräldrarna till ungarna i hans klass ser många 

ut som om dom är meterologer. Jag känner mig ofta 

jättefånig på föräldramöten. Kunde ha varit allas 

mamma eftersom dom tillhör kategorien: vuxna 

redan vid 25 och alltså fick barn då. 

Det är svårt att va en vanlig människa. Att se ut 

som en meterolog. Att känna till kollegornas barndop 

eller deras ungars konfirmationer och veta hur man 

beter sig och vad som förväntas av en om man blir 

bjuden. OM man blir bjuden. Som frilans har man ju 

inga kolleger direkt... Fast jag är ju lika beroende av 

vädret som dom. På mitt sätt. Jag lever ju också på det. 

Så jag har det inget bra just nu. Sen några 

månader tillbaka. Hösten brukar funka, men 

sommaren hatar jag också. Ångest ångest ångest. 

Fy fan. Hösten, den gyllene varma: jacka, snygga 

stövlar, en dekorativ halsduk, tunna handskar. Men så 

försvinner löven. Då är det kört. Då kommer mörkret 

smygande redan vid halv fyra. Fy fan. Jag hinner ju 

inget såna dagar. Jag kan ju för fan inte börja gå upp 

klockan nio bara för att det blir mörkt redan halv fyra! 

Vintern är ingen bra period. Julen går an. Men det 

har inget med vädret att göra. Utan då mår jag bra 

av att få plocka fram allt undanstoppat skräp i rött, 

vitt, grönt glitter och sätta stjärnljus i alla fönster. 

Och vissa människor dekorerar sina trädgårdar så 

hysteriskt att det blir rena lycko-ljus-terapin för mig. 

Dom borde få diplom! Jag älskar såna trädgårdar. 

Folk verkligen visar med såna trädgårdar hur dom 

mår, dom blottar sitt inre, blottlägger sina själar till 

allmänt beskådande; dom vill att det ska vara trevligt! 

Dom vill mysa! Och bara för att dom vill att allt ska va 

trevligt, betyder inte det nödvändigtvis att dom inte 

vill fejsa verkligheten och prata om allvarliga saker, 

att dom inte kan känna empati med en deprimerad 

människa och inte tycka att självmord är nåt man 

måste ta på allvar. Det är kanske av den orsaken dom 

dekorerar så flitigt. Dom tar livet på allvar: 

tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet 

försvinna, det är mörkt nu... Dom är inga jävla 

meterologtyper som pratar glatt med käcka leenden. 

Dom slänger ut självlysande livbojar åt mörka själar. 

Ja som sagt. Jag är väldigt beroende av vädret. Det 

va väl egentligen bara det jag ville säga. 

Lill Marit Bugge 

Gitarrhjältinnan 

Marnie Stern 

Marnie Sterns debutalbum In Advance of the 

Broken Arm är det mest spännande och originella som hänt 

musikbranschen sedan George Formby beslöt sig för att skriva 

en låt om vad han såg under tiden han putsade fönster, eller 

åtminstone sedan Sonic Youth upptäckte elektricitet. Albumet 

sjuder av nyfikenhet, egensinne och experimentlusta. Marnie 

spelar gitarr och sjunger som om hon vore dotter till Eddie 

Van Halen och Yoko Ono. Albumet är fullt med förtjusande 

överraskningar som t ex, i låten Lil Mama Marnie Stern Mash 

Up låter hennes gitarrspel som om ni tänker er att en spindel 

kör skridskor på en tunn glasruta och i Grapefruit låter det 

som om de spelat in när trumslagaren råkar snubbla ner för 

trapporna i ett trevåningshus med hela trumsetet. Marnie 

Stern är namnet ni bör lägga på minnet. 

Nya Upplagan bad Marnie lista tio plattor som har format 

henne till den unika musiker hon är, här är hennes val utan 

någon inbördes ordning: 

Orthrelm–OV 

Mick Barrs gitarrspel är inspirerande. Varje stämma är både 

komplicerad och enkel. Hans skicklighet på gitarr är otrolig. 

Hella–Hold Your Horse Is 

Det här är nog den bästa skiva jag någonsin haft. Jag har 

lyssnat på den en miljon gånger och varje gång hör jag något 

nytt som jag inte hört tidigare. Gitarrstämmorna är komplexa 

och melodiska. Det är hela tiden tempoväxlingar men det går 

inte ut över rytmen. Trummorna och gitarren tillsammans är 

som två personer som dansar perfekt synkade. Trumspelet är 

överjordiskt. Jag älskar det här bandet. 

U.S. Maple–Purple On Time 

Jag älskar U.S. Maple för jag har alltid gillat kompositioner 

som låter som om de höll på att falla isär men så kommer allt 

på plats igen. U.S. Maple har upphöjt den stilen till konst. The 

Rolling Stones är ett annat band som har så löst sammansatt 

stil och ändå faller det inte helt isär. Det är något som jag 

strävar efter i min egen musik. U.S. Maple har påverkat mig 

enormt mycket med den här idén. 

Erase Eratta–At Crystal Palace 

Jag tycker Ellie på bas är fantastisk, hon spelar underbart. 

Var och en av tjejerna bidrar väldigt mycket till att forma 

gruppens eget sound. Ca Viewing är min favorit på skivan, den 

får verkligen blodet att pumpa snabbare. Konstigt nog gillar 

jag att lyssna på den här skivan när jag är på något museum 

eller tar en promenad i mina kvarter. Den ger mig massa 

energi. 

Bruce Springsteen–Born to Run 

En klassiker. Jag älskar den här skivan för att Bruce lägger ner 

så mycket arbete, omsorg och intensitet på detaljerna, och 

för all den kärlek som sångerna utstrålar. Låtarna är nästan 

perfekta – det är fantastiskt att han bara var i tjugoårsåldern 

när han skrev dem. Han är visionär. Hantverket han har när 

han skriver musik gör mig till ett evigt fan. 

The Who–Baba O’Riley 

Det jag gillar bäst med den här skivan är låtskrivandet. Det 

finns en glödande vilja att inspirera och skivan uppmuntrar 

också lyssnaren till att vilja inspirera. Det är en skiva man 

sjunger med i och som håller i alla tider. 

Cheval de Frise–Fresques sur les parois secrèts du crâne 

Det är härligt att höra avancerad gitarrmusik med akustisk 

gitarr. Det ger en annan ton åt de komplicerade styckena. Det 

är vackert samtidigt som det är konst. 

Talking Heads–Stop Making Sense 

Jag försöker efterlikna David Byrnes sångstil och sångtexter. 

Hans texter är djupsinniga men samtidigt distanserade. Man 

kan både känna med texterna och sitta och fundera över dem. 

Det är något som tilltalar mig väldigt mycket och det är därför 

jag gillar den här skivan. Min speciella favoritlåt är ”Once In A 

Lifetime” för den fantastiska texten och hur texten förs fram. 

Deerhoof–The Runners Four 

Deerhoofs är ett band som har påverkat mig enormt mycket. 

Det som jag dras till mest hos dem är deras tonspråk, 

rytmvariationerna och att de vokala melodierna följer 

gitarrstämmorna. 

Lightning Bolt–Wonderful Rainbow 

Snacka om energikick. De är otroliga, jag tröttnar aldrig på 

dem. Det märks att alla har lagt ner mycket arbete på sin 

stämma och sitt instrument men ändå känner man att det är 

spontant och roligt. Det är helgjutet, mycket övertygande. 

Översättning Lotta Askaner Bergström

32 

En byklubbs bekännelser 

Ja! då var det äntligen dags, äntligen 

dags för ett nytt fotbollsår. 

Nya tränare och nya möjligheter. 

Efter sju fantastiska år med Lars 

Blixt vid rodret har det hänt en 

hel del i en förening som Borrby IF. 

Från lingonseriens tristess i division 

7 till division 5 på två säsonger, 

var en jätte bedrift. Det var då 

milleniumskifte och en ny styrelse 

var tillsatt med visionen att nå 

Österlenfemman år 2005. Denna visionen 

fick namnet diVision 200(5) 

och på mindre än hälften av tiden 

var man där. Redan första året i 

5:an blev det kval till 4:a och under 

de senaste åren så har man alltid 

tillhört den övre halvan av serien 

vid höstens slut. 

Det har varit en kämpig höst för föreningen med 

att få ny tränare, spelare och ledare. Dessutom ska 

man lyckas hålla kvar alla spelare som ”dras i tröjan” 

från många andra klubbar. Det är ett jobb som inte 

alltid är så enkelt i en liten byförening som BIF, vilket 

nuvarande ordf. Carina Ericsson intygade vid en fika 

en regnig fredag i slutet av januari. 

Jag träffade Carina den dagen för att reflektera 

henne om beachfotbollsturneringen som jag ansökt 

om hos kommunen för den kommande sommaren. 

Men vårt möte slutade inte i diskussionen om 

arrangemanget utan om den senaste tidens debatt 

om att betala spelare, bossmandomens påverkan på 

fobollen och småklubbarnas överlevnad. Givetvis 

med klubben som står nämnst våra hjärtan nämligen 

Borrby. Bossmandomen som kom för ett par år sedan 

innebär att spelare kan under en viss period på året 

gå fritt till en annan klubb om inget kontakt skrivits. 

Det har både varit lyckans tid och ”dödens grav” för 

klubbarna. Snacket har gått runt ett tag nu men det 

var inte förrän IFK Simrishamns tränare, Peter Kozma 

skrev en insändare som debatten drog igång på allvar. 

Carina och jag har under en lång period diskuterat 

hur en förening som Borrby gör, och bör göra, för 

att överleva i dagens pengafixande fotbollsvärld. 

Jag frågar henne hur hon ser på allt detta med 

Bossmandomen? 

- Bossmandomen ställer till det för de små 

byföreningarna som inte har råd att betala spelare. 

Samtidigt som det öppnat upp dörrarna för spelarna 

som har fler möjligheter att lättare byta klubb och på 

det sättet styra och ställa mer själv, säger Carina. 

Framförallt menar hon att till och med spelare med 

en högpotential väljer att gå till en klubb i en lägre 

serie för att de har möjlighet att tjäna en hacka. Men 

samtidigt vill hon säga att Bossmandomen gjort det 

lättare för föreningar att dra till sig spelare eftersom 

de kan gå fritt under en viss period. 

Då vi ”babblat” på ett tag mellan tuggorna och 

klunkarna så säger Carina. 

- Jag kan mycket väl förstå killarna som 

blir erbjudna 10.000:-/år för att spela div.6 fotboll 

att det är attraktivare än att spela i ett lag där du 

bara får körersättning och tillika får sälja lotter ett 

par gånger per år samt tvätta dina träningskläder 

själv. Men vad ska man göra om man inte har 

sponsorer, loppisverksamhet eller någon annan större 

inkomstintäkt? Man har kanske en stor anläggning, 

heltidsanställd vaktmästare, ungdomsverksamhet 

m.m och pengarna räcker kanske inte ändå. Jag håller 

nickande med Carina. Hon menar att vi som redan 

arbetar hårt och idéellt i vår förening ska väl inte 

behöva arbeta ännu hårdare? Nickningarna fortsätter 

och jag frågar henne, Hur ska vill kunna lösa detta när 

vi inte har den ekonomiska möjligheten? 

- Jag önskar att jag kunde betala ut någon 

form av bonus och då inte till ett antal spelare utan 

till alla i seniortruppen. Hon säger, vad jag menar är 

att vi inte ska glömma att fotbollen är en lagsport där 

alla har en viktig del i ett lag och inte bara ett fåtal 

spelare. Om jag fick en kappsäck full med pengar så 

skulle samtliga inom seniorverksamheten få en bonus, 

kanske dock med förbehållet att de skulle sälja någon 

lott per år ändå. Samt att jag skulle satsa pengarna 

på att betala ungdomstränare. Ungdomarna är ju vår 

framtid och med bra ungdomsverksamhet och bra 

kvalite på våra tränare så kan vi komma långt. Utan 

ungdomsverksamhet kan det i förlängningen till 

seniorverksamheten måste köpa in spelare. 

Drömmande säger Carina slutligen: 

- Tacka vet jag tiden då ordet klubbkänsla var 

ett hedersord och pengar inte var det största 

samtalsämnet mellan spelarna. Men utvecklingen går 

framåt även inom fotbollen och man måste ha det i 

åtanke, var i utvecklingen vår förening vill vara. Där 

vi är får ingen spelare betalt och vill vi kasta oss in i 

rävspelet med betalningar? Nej tror inte det, fotbollen 

är fortfarande en lagsport som i vårt fall hör hemma i 

divsion 5. Vi kan inte leka med de stora klubbarna men 

jag hoppas att vi ska överleva i alla fall. 

Jag tackar Carina för fikan och lämnar henne med 

många tankar snurrande i huvet. Efter att ha smält 

alla intryck jag fått av mötet så vill jag säga att jag 

har aldrig värnat för småklubbar som betalar sina 

spelare. Många fotbollsspelares dröm är att kunna bli 

så pass bra att man kan försörja sig på fotbollen. Men 

på amatör nivå, NEJ absolut NEJ. På den här nivån är 

fotbollen en social lagsport som är till för alla. Man bör 

värna för att behålla små klubbarna. Jag kom att tänka 

på den föredetta landslagsspelaren Patrik ”Bjärred” 

Andersson, ja du hade rätt han började sparka boll nån 

gång på 80-talet i just Bjärred som är en liten division 

6 klubb vid Helsingborg. Hur ska vi kunna få fram 

sådana spelare om alla småklubbar försvinner för att 

ingen lägger ner arbete utan att få betalt. Eller ska vi 

öppna gränserna helt? Det verkar som vi är påväg dit i 

alla fall. 

Gör så här i stället eller sträva efter det. Placera 

pengarna i klubben själv och utvecka inifrån. Utbilda 

spelare till ledare, ge spelarna förmåner i form av 

skobidrag, få träningskläder, mat efter träningar 

och mycket annat. Men ett stort MEN låt spelarna 

ge tillbaka genom att sälja en lott, vara involverade i 

arrangemang och låt dem vara en del av föreningen 

för den tillhör dem. Skapa gemenskap, öka trivseln 

och framförallt satsa pengarna på föreningen och inte 

spelare utanför. Väck liv i klubbkänslan. 

Frank Olsson

Krönikor, recensioner, reportage m.m. - Nya Upplagan

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?