Kenneth Strömberg: Vad gjorde man egentligen i nykterhetslogerna?

Vad gjorde man egentligen i 

Att den svenska nykterhetsrörelsens verksamhet 

under pionjäråren och tiden därefter, liksom 

folkrörelsernas generellt, inte alltid varit 

den idealistiska och framgångsrika folkmobilisering 

som rörelsernas krönikor eller tidiga 

folkrörelseforskare direkt eller indirekt hävdat, 

är väl kanske numera ett relativt accepterat 

faktum, om än inte i lika hög grad diskuterat 

som det intressanta tolkningsproblem detta 

innebär. 1 Forskare som Sven Lundkvist i det 

svenska folkrörelseprojektet på 1970-talet, eller 

Torkel Jansson med rötter i samma projekt, 

uppmärksammade i betydligt högre grad än 

tidigare forskning de lokala praktikerna inom 

folkrörelserna och därmed framträder en något 

mer komplex bild av dem. En bild präglad 

av stora skillnader medlemmarna emellan, av 

interna hierarkier, av stora problem med att få 

medlemsmajoriteterna att omfatta rörelsernas 

kärnfrågor eller delta i det generella bildningsprojekt 

rörelserna hade som sitt centrala ideologiska 

och organisatoriska nav, liksom av den 

grundliga interna skolningen av en elit med 

inriktning mot offentlig verksamhet och politisk 

karriär. Idéhistorikern Ronny Ambjörns- 

nykterhetslogerna? 

KENNETH STRÖMBERG 

En studie av tre IOGT-logers retorik och 

praktik 1900-1930 

sons studie av nykterhetsrörelsen i Holmsund 

visar ännu tydligare denna bild av ett ”vi och 

dom” inom rörelserna. 2 

Vad dessa historieskrivningar dock har haft 

gemensamt är betoningen av avantgardets, 

den aktiva elitens primära betydelse. Det har 

skett med olika tyngdpunkter, som exempelvis 

välfärdens och de sociala reformernas vägröjare, 

eller framväxten av ett politiskt och 

samhällsansvarigt skikt inom arbetarklassen, 

d.v.s. den nya och mycket svenska varianten 

av arbetarintelligentia, ”de skötsamma”, ett 

begrepp som Ronny Ambjörnsson effektivt 

murat in i folkrörelseforskningen. På olika 

sätt har de ”passiva” medlemsmajoriteterna i 

folkrörelserna avfärdats från kretsen av självständiga 

aktörer och i stället har de getts status 

som förlorare, som marginaliserade omedvetna 

bakåtsträvare och ibland även som parasitiska 

snyltare på den idealistiska eliten. Det 

skall understrykas att i denna gemensamma 

betoning av avantgardets betydelse, ligger 

mycket olika värderingar och perspektiv – det 

är inte nödvändigt att tycka om eliterna, men 

svårt att komma förbi det faktum att de do- 

NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2001 ( 4 ) 371

minerar källorna och de samhälleliga institutionernas 

historieskrivning. 

Ett citat från Sven Lundkvists sammanfattning 

av folkrörelseprojektet kan exemplifiera 

ovanstående: 

Kan man överföra dem, som blev medlemmar, till 

en särskild kategori människor? Var de i kraft av sina 

egenskaper mer medvetna än de andra om samhällets 

omvandling och möjligheter? [...] Innan vi kan 

ge bestämda svar, måste emellertid nya undersökningar 

komma till stånd, där man tar upp till jämförelse 

exempelvis individernas utbildning, betyg, allmänna 

driftighet o.s.v. med deras medlemskap eller 

icke medlemskap i olika organisationer. 3 

I ovanstående framställs elitiseringsfenomenet 

som en resursmobilisering; en form av rationell 

arbetsdelning, där medlemmarnas personliga 

färdigheter avgjorde deras position. En alternativ 

förklaringsmodell skulle kunna ha sin 

utgångspunkt i polarisering, att rörelsernas 

praktik i sig kunde innehålla en splittrande 

och hierarkiserande funktion, men en sådan 

diskussion saknas helt. Ytterligare en förklaringsmodell 

till elitiseringen presenterades i 

Historisk Tidskrift år 1969, återigen av Sven 

Lundkvist, men nu tillsammans med Carl 

Göran Andrae. 4 Här anges en av de viktigare 

förklaringarna vara den stora mobiliteten 

bland folkrörelsernas medlemmar, att antalet 

stabila medlemmar var så få, vilket ledde till 

en form av automatisk elitisering. Mot det 

kan jag i min undersökning konstatera att det 

även bland de mer stabila medlemmarna i 

IOGT-rörelsen i Hovmantorp och Lessebo 

fanns en utpräglad uppdelning i aktiva och 

passiva. 

Det intressanta är att eliterna på något sätt 

måste ges en företrädesroll. I ovanstående exempel 

kan eliterna dels ha varit driftigare och 

rentav intelligentare, dels tvingade av den passiva 

majoriteten till en elitposition. Titeln på 

den ovannämnda artikeln i Historisk Tidskrift 

var ”Folkrörelserna och den svenska demokratiseringsprocessen”. 

Rubriken antyder, om än 

372 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2001 ( 4 ) 

lite vagt, den utgångspunkt som företrädet vilar 

på: demokratiseringen av det svenska samhället 

var bra, därför var de som ledde denna 

process också bättre eller väsentligare än de 

passiva och motsträviga majoriteterna, eller 

med författarnas ord – massorna. 5 Författarna 

diskuterar också den mycket generella betoningen 

av parlamentariskt arbete som kom att 

prägla folk- och arbetarrörelsen. Men här uttrycks 

överhuvudtaget ingen fråga om varför 

denna utveckling skedde – om det funnits alternativ 

till offentlig, parlamentarisk, politisk 

kamp, om det var besvikelse över de passiva 

oengagerade massorna, om det var ett uttryck 

för elitens karriär- och statushunger eller något 

annat. En markant ambivalens i ovanstående 

analyser syns i beskrivningen av massornas 

roll; å ena sidan den negativa rollen, som 

under storstrejken, där de ”tvingar” eliten, å 

andra sidan den obefintliga, som för den parlamentariska 

demokratiseringen. Jag menar 

att det här är ett typexempel på hur utvecklingstanken 

och värderingen av demokratin på 

ett oproblematiskt sätt får styra tolkningen 

”... det finns en bestämd, positiv korrelation 

mellan industrialism, folkrörelseengagemang 

och demokrati...” 6 . 

Den här undersökningens huvudperspektiv 

förutsätter att de passiva var rationella aktörer, 

vars rationalitet låg på samma nivå som de 

aktivas, eller omvänt, att de aktivas rationalitet 

inte var kvalitativt annorlunda än de passivas. 

Det kan naturligtvis verka vara en mycket 

idealistisk utgångspunkt. Men jag tror att en 

sådan utgångspunkt är nödvändig, därför att 

den tidigare historieskrivningen, som fokuserat 

på de aktivas betydelse, också grundats på i 

huvudsak idealistiska utgångspunkter. Jag vill 

också hävda att forskning med utgångspunkt 

i ett sådant perspektiv som här anläggs är ett 

mycket outvecklat fält inom folkrörelseforskningen. 

Nu är begreppen passiv/aktiv och rationell 

mycket problematiska. Framförallt är de på 

ett mycket fundamentalt sätt värderande och i

det följande är det de aktivas självbild som utgör 

kriteriet för vilken typ av aktivitet som utgör 

idealet. Men trots det skall jag ändå använda 

begreppsparet passiv/aktiv, inte minst 

för att det är svårt att ersätta det med något 

annat. Å andra sidan är begreppet så pass närvarande 

i nykterhetslogernas praktik att det 

kan belysa framväxten av elitens självsyn, bara 

läsaren är medveten om den ensidighet och 

ojämlikhet som ligger förkroppsligad i det. 

Begreppet rationalitet är på ett helt annat och 

betydligt starkare sätt förankrat i en modernistisk 

och akademisk diskurs, och även om 

svenska historiker inte så gärna tycks vilja ta 

till sig exempelvis rational choice-teorier, så 

vill jag ändå peka på begreppets ”tysta” närvaro. 

I följande studie kommer jag därför att i 

fortsättningen försöka undvika det annat än 

för en kritisk granskning av dess förekomst. 

Ett viktigt skäl till ett sådant kritiskt perspektiv 

på rationalitet är, som exempelvis den 

danske statsvetaren Bent Flyvbjerg argumenterat 

för, att det som normalt definieras 

som rationalitet, bättre kan förklaras som rationalisering; 

som efterhandskonstruktioner 

av mycket komplexa praktiker. 7 

Ett grundläggande metodiskt problem är 

naturligtvis källornas otillräcklighet, vilket 

bara det kan avskräcka från forskning fokuserad 

på medlemsmajoriteterna som eventuella 

aktörer. Så gott som allt tillgängligt material 

där individerna i folkrörelserna talar med 

egna ord, kommer från den lilla offentliga eliten. 

Men trots detta har jag ändå velat göra ett 

försök att nå utanför protokollens vittnesbörd. 

Strategin har blivit att utnyttja den 

kvantitativa statistik som går att få ut ur folkrörelsernas 

eget material (något som de själva 

använder mycket sällan i sin egen historie- eller 

krönikeskrivning) 8 , samt att utnyttja eliternas 

självbilder som spegelbilder, d.v.s. att 

eliternas självsyn motsvarar hur de ville definiera 

de passiva, vilket i sin tur visar hur eliterna 

inte ville bli uppfattade. Tolkningen görs 

därefter utifrån mitt undersökningsperspek- 

tiv. Det är speciellt betydelsefullt att minnas 

att eliternas syn på de passiva inte skall tas till 

intäkt för hur de passiva faktiskt var, eller 

framförallt inte för hur de såg på sig själva. 

Men det framstår som minst lika viktigt att ta 

hänsyn till den underliggande praktiken för 

de aktiva, att även ifrågasätta om elitens retoriska 

ideal genomsyrade deras vardagspraktik. 

Redovisningen utgör därmed också ett försök 

att beskriva den levda konkreta praktik 

som kännetecknade nykterhetslogernas verksamhet. 

Med levd konkret praktik menas vilka 

praktiska och strukturella konsekvenser utformningen 

av logernas officiella verksamhet 

kan ha lett till, vad man gjorde när man sade 

sig göra något annat; praktiken bakom retoriken. 

För den kvantitativa statistiken hämtad 

ur logernas mötesprotokoll finns naturligtvis 

ett visst mörkertal, eftersom man inte kan 

räkna med att all verksamhet redovisas i detalj. 

Å andra sidan är syftet att beräkna dels 

vilka medlemmar som har någon form av offentlig 

funktion inom logen; vilka som föreläser, 

diskuterar eller uppträder med sång, deklamation 

och liknande, sett mot dessa medlemmars 

status och funktion inom logehierarkin, 

dels hur många medlemmar som engagerades 

i de olika kommittéer som logerna regelbundet 

tillsatte. Allt detta är verksamheter 

som någorlunda säkert redogörs för kvantitativt 

i protokollen på grund av deras officiella 

prägel med valprocedurer, inrättande av kommittéledningar 

o.s.v. Däremot blir mörkertalet 

betydligt större för den kvalitativa sidan av 

kommittéverksamheten. Det går inte med säkerhet 

att veta hur fördelningen av arbetet 

gjorts, eller hur aktiviteten för de enskilda 

kommittémedlemmarna eller kommittéerna 

har varit i sin praktiska utformning, om exempelvis 

de valda kommittémedlemmarna 

verkligen kom till sammankomsterna. Det 

framkommer då och då, öppet eller mellan 

raderna, att kommittéerna ofta brast i praktisk 

handlingskraft. För att belysa vilken retorik 

som omgav praktiken, blir även en kvalita- 


tiv genomgång av mötesprotokollen central. 

Men som sagt, retoriken kan inte med någon 

automatik kopplas direkt till praktiken, utan 

måste främst ses som en i efterhand konstruerad 

berättelse vars syfte är att legitimera den 

aktiva elitens företräde och självbild. 

Undersökningsområdet är tre IOGT-loger i 

den småländska skogs- och landskommunen 

Hovmantorp i södra Sverige, belägna i varsitt 

specifika delområde av kommunen och tiden 

är ca 1905-30. De tre delarna är Lessebo, en 

mycket gammal och homogen brukskultur, 

där pappersbruket dominerade i princip hela 

samhället, Hovmantorps municipalsamhälle, 

kommunens centralort, hade flera alternativa 

näringsgrenar och betydligt större politisk 

spännvidd, samt Bergdala med ett litet glasbruk 

och en stor andel små- och skogsbönder. 

Nykterhetsrörelsen i Sverige – en kort 

introduktion 

Före 1880-talet kan man knappast tala om 

nykterhetsrörelser i Sverige. Det saknades inte 

föreningar som hade folknykterheten på sitt 

program, men de var i allmänhet inte intresserade 

av att organisera eller mobilisera målgruppen 

(normalt de lägre skikten i samhället), 

de var måttlighetsföreningar och bestod 

av liberala, kyrkliga och andra representanter 

för en samhällelig överhet. Först med Godtemplarrörelsens 

ankomst till Sverige, i Göteborg 

1879, introducerades en folkmobiliserande 

rörelse. Den var absolutistisk och ville 

bekämpa alla former av alkoholdrycker, inte 

som de tidigare föreningarna endast brännvinet. 

År 1884 bildades den första utbrytargruppen 

från IOGT, Templarorden (TO), 

som hade sitt ursprung bland svenskamerikaner 

och 1888 bröt sig ånyo en grupp ur och 

bildade Nationalgodtemplarorden (NGTO), 

med en betydligt mer konservativ och nationalistisk 

inriktning än IOGT. År 1896 bröt 

sig en ny betydande grupp ut ur IOGT, Ver- 


dandi, med en klart socialistisk målsättning. 

Trots dessa utbrytningar kom ändå IOGT att 

bli den centrala rörelsen i Sverige. År 1887 

hade IOGT ca 60.000 medlemmar i Sverige 

och efter att 1910 ha nått sitt största medlemsantal, 

159.665, sjönk det fram till 1918 

till 144.413 medlemmar. För övriga nykterhetsrörelser 

1918 kan man konstatera att 

medlemstalet för Blåbandsföreningen, en frireligiös 

nykterhetsrörelse vilken bildades 

1886, var 82.204, TO 35.916, NGTO 

22.987, Verdandi 14.747, samt det kvinnliga 

Vita Bandet 8.155. Sammanlagt gör det 

311.422 organiserade nykterister i Sverige, 

vilket innebär drygt 5% av Sveriges befolkning 

1918. 9 

Programböckerna – ideal och praktik 

Innan jag redogör för kommittéverksamheten 

skall jag beröra en annan företeelse inom nykterhetsrörelsernas 

verksamhet som kanske kan 

öppna upp för mitt syfte att sätta den officiellt 

planerade verksamheten mot praktiken, de 

s.k. programböckerna. Inom IOGT-rörelsen 

var den inre och yttre verksamhetens ramar 

centralt definierade och också obligatorisk för 

de lokala logerna, om än inte uttryckt som ett 

stadgeenligt krav utan som praxis. 10 Fr.o.m. år 

1905 skulle logerna i Kronobergsdistriktet, en 

av de tre länsregionerna i Småland, planera sin 

verksamhet i form av ett program för varje 

kvartal och rapportera dessa planeringar till 

distriktet. Därefter publicerade distriktet gemensamma 

programböcker som återdistribuerades 

till logerna. Kunde denna planering genomföras 

med tanke på medlemmarnas bristande 

engagemang? För att visa hur överensstämmelsen 

mellan ideal och praktik kan ha 

sett ut, har jag jämfört tre femårsperioder av 

respektive logers praktik med programböckernas 

ideal.

Exempel på innehållet i programböckerna från Kronobergs läns distrikt av IOGT 

[avskrift]: 


Diagram 1. Genomsnitt medlemmar och mötesnärvarande på IOGT-logen Gustav Vasa i Hovmantorp 1924- 

1930 13 

Jag använder kategorierna Fest, Formalia, Kultur 

och Debatt för att få ett grepp om de områden 

som prioriterats och hur detta genomförts. 

För att ett planerat program skall betecknas 

som genomfört, får det inte ha förskjutits 

mer än en eller maximalt två dagar 

från vad som planerats, vilket kan sägas ligga 

inom en kalendarisk felmarginal, samt innehållsmässigt 

huvudsakligen ha genomförts – 

ofta kunde det finnas fler punkter på samma 

program. Att ett program sköts upp en eller 

två veckor, vilket var vanligt, liksom att programpunkter 

samlades på hög och sedan genomfördes 

till vissa delar och ibland mycket 

provisoriskt, betecknas som inte genomfört, 

då det är den improviserade praktiken som 

skall lyftas fram. 

För att ge läsaren en bakgrund till den kommande 

redovisningen, skall jag först ange några 

siffror som visar förhållandet mellan medlemmar 

och icke medlemmar inom nykterhetsrörelserna 

i Hovmantorps kommun, samt 

ett diagram som kan representera den generella 

medlemsnärvaron i de tre dominerande 

nykterhetslogerna. 11 

Mellan 1890 och 1930 steg invånarantalet i 

kommunen från ca 2600 till ca 3800 och under 

samma period ökade antalet organiserade 

nykterister från ca 70 till ca 550. Det högsta 

medlemsantalet hade logerna under 1910-talet, 

med något över 600. Räknat i procent be- 


tyder det att 1910 var ca 18% och 1930 ca 

14% organiserade i nykterhetsföreningar. 

Trots minskningen är det dock betydligt högre 

än riksgenomsnittet, som exempelvis 

1918 var ca 5%. 12 

I diagram 1 bygger närvarostatistiken på 

siffror hämtade ur mötesprotokoll och uppropslistor. 

Medlemsuppropen var inte något 

självklart förekommande, utan förekom 

framförallt under ”goda” tider och något olika 

för de olika logerna. Därför måste det understrykas 

att de bör betraktas som något av 

”glädjesiffror”, eftersom närvaron under exceptionellt 

dåligt besökta möten (vilka inte 

var få!) sällan noterades och om de noterades, 

endast kommenterades med ”få deltagare”. 

Diagrammet över logen Gustav Vasas medlemsantal 

och närvaron, visar att den genomsnittliga 

närvaron var ca 24%. Motsvarande 

siffra var för Bergsrådet Aschan ca 18% och 

för Ljusbringaren ca 29%. Det skall poängteras 

att skillnaderna mellan logerna delvis kan 

förklaras av deras högst varierande storlek. 

Bergsrådet Aschan var den största logen, 

medan Ljusbringaren var den minsta (ca 1/3 

av Bergsrådet Aschan – i snitt 45 medlemmar). 

Ju mindre logen var, desto färre passiva 

medlemmar fanns det utrymme för. Slutligen 

vill jag åter understryka att detta uppenbart är 

överoptimistiska siffror.

Diagram 2. Procent genomförd verksamhet av den officiellt planerade i IOGT-logen Bergsrådet Aschan 1906- 

1930 14 

Aktiviteten i logerna 

Då de statistiska serierna över aktiviteten i de 

tre olika logerna är relativt lika varandra, har 

jag valt att endast presentera en av dem, 

Bergsrådet Aschan. Eventuella skillnader mellan 

logerna kommer jag att kommentera i texten. 

För Bergsrådet Aschan i Lessebo har jag 

kunnat få fram relativt omfattande statistiska 

serier och undersökningsperioderna är 1906- 

1910, 1916-1920 och 1926-1930. Av diagram 

2 framgår hur stor del av den planerade 

verksamheten som genomfördes. 

Fördelningen mellan de olika möteskategorierna, 

d.v.s. vilken typ av program som logerna 

hade lättast att fullfölja, illustreras av diagram 

3. 

Vad jag nu i princip har visat är att, i grova 

tal, endast ca 1/3 av den planerade verksamheten 

normalt kunde genomföras och att, 

fram till ca år 1920, formalia utgjorde programmens 

räddning. Fester utgjorde under 

hela redovisningsperioden en stabil verksamhet, 

men kom under 1920-talet att successivt 

dominera allt mer i den genomförda verksamheten, 

vilket överensstämmer väl med de andra 

logerna. 16 Det kan naturligtvis också tolkas 

som att en viss realism kom att påverka 

programverksamhetens planering. 

Det går att urskilja några generella drag i logernas 

programverksamhet. Ett konkret exempel 

är från februari 1906. Programperio- 

den i Lessebologen Bergsrådet Aschan inleddes 

med att veteranen August Karlsson uppmanade 

dem som tilldelats uppgifter enligt 

programböckerna att infinna sig på mötena 

och som en ironisk kommentar till uppmaningen 

fick den dagens program ställas in på 

grund av de programansvarigas frånvaro. I diagram 

3 går det att se hur kultur inledningsvis 

dominerade över debatt, men att förhållandet 

så småningom utjämnades dem emellan. Diagrammet 

visar naturligtvis inte det kvalitativa 

innehållet i verksamheten, men vad som är 

påtagligt för denna undersökningsperiod, liksom 

ett generellt mönster för de andra undersökningsperioderna 

och de andra logerna, är 

att de program som den stabila kärnan åtagit 

sig genomfördes mer frekvent än de program 

som lagts ut på nya eller mer perifera medlemmar. 

Ett annat generellt mönster var som 

sagt att formalia och fester kom att bli programverksamhetens 

räddning, speciellt eftersom 

det ofta fanns flera punkter på dessa programs 

dagordning. Så kunde exempelvis val 

och installering av tjänstemän rädda ett programs 

genomförande. Ett tredje mönster, vilket 

kanske är det viktigaste för utvecklandet 

av en elitistisk självbild, var att diskussion eller 

debatt enligt programmet mycket ofta 

bordlades eller i praktiken gjordes om till föreläsning. 

En av de viktigare orsakerna till 

detta var naturligtvis den allmänna bristen på 

respons eller diskussionslusta och här var det 


Diagram 3. Fördelningen mellan olika kategorier planerad och genomförd verksamhet i IOGT-logen Bergsrådet 

Aschan 1906-1930: 15 

som regel någon av veteranerna som tog över. 

Vad jag inte kan visa med siffror är människorna 

bakom siffrorna, vilka det var som svek 

och vilka som ställde upp. Jag skall dock försöka 

att ge en viss bild även av detta, genom 

att redogöra för vilka medlemmar som gjorde 

de flesta officiella framträdandena. Men innan 

jag gör det, skall jag ge exempel från en annan 

av logernas kvantitativa hörnpelare – 

kommittéverksamheten. 

Kommittéerna – funktion och fostran 

Kommittéerna kan anses ha varit logernas 

centrala strukturerande och integrerande organisatoriska 

verksamhet, eller åtminstone ha 

haft sådana förväntningar knutna till sin 

funktion. Jag delar grovt in kommittéerna och 

valen till dessa i obligatoriska och extra kommittéer. 

Varje kvartal valdes nya tjänstemän 

liksom nya obligatoriska kommittéer och 

dessa kommittéer var med något varierande 

beteckningar: logerums-, sjukvårds-, finansoch 

besökskommittéer och uttryckt som 

funktion: lokal- och rumsansvariga, nöd- och 

sjukhjälp till medlemmar, införskaffande och 

hantering av pengar samt undersökning av 

löftesbrott och medlemsansökningar. Normalt 

valde man sammanlagt in mellan tolv till 

tjugo medlemmar i dessa kommittéer, men 

naturligtvis var detta beroende på tillgänglig- 


heten till medlemmar. I praktiken blev dessa 

kommittéer ofta betydligt stympade. Detta 

utgör troligtvis en orsak till att de extra kommittéerna 

blev betydelsefulla för påfyllning av 

de obligatoriska kommittéerna, och då främst 

kanske besökskommittéerna. Jag har undantagit 

de obligatoriska kommittéerna från min 

undersökning och istället koncentrerat mig på 

de extra kommittéerna, därför att jag betraktar 

dessa som det främsta medlet för att mobilisera 

och entusiasmera de passiva eller de nya 

medlemmarna. 

Jag har indelat de extra kommittéerna i olika 

kategorier. Med kultur menas här föredrags-, 

extra program- och studiekommittéer, 

vilkas funktion var riktad inåt mot medlemmarna 

och vars syfte var inre mobilisering och 

medlemskultivering. Samma syfte hade naturligtvis 

delvis även kategorin fest. Till festkategorins 

funktion hörde dock, förutom den 

inre mobiliseringen, ett större, utåtriktat syfte: 

att väcka intresset hos halvljumma sympatisörer 

samt, och kanske framförallt, att dra in 

medel till logen i form av biljettavgifter, läskedrycks- 

och kaffeförsäljning, lotterier o.s.v. 

Kategorin nykterhet innehåller de kommittéer 

som organiserade nykterhetsföreläsningar eller 

-demonstrationer, kommittéer för att agera 

politiskt i kommunalpolitiken samt de 

kommittéer som organiserade spridandet av 

tidningar och propaganda utanför logen. Tillläggas 

bör att dessa kategorier inte var absolut

Diagram 4. Antalet medlemmar invalda i tre huvudkategorier av extrakommittéer i IOGT-logerna Bergsrådet 

Aschan 1884-1930, Gustav Vasa 1904-1930 och Ljusbringaren 1908-1930. 18 

avgränsade från varandra. Framförallt kan kategorierna 

kultur och fest ses som hörande 

ihop och som motsatta nykterhetskategorin, 

d.v.s. inåtriktat respektive utåtriktat. Kulturoch 

festkategorierna kan naturligtvis också ha 

innehållit inslag av nykterhetsfrågor. År 1925 

fattades ett beslut i logen Gustav Vasa om tio 

minuters obligatorisk nykterhetsfråga på varje 

möte, vilket kan tolkas som att nykterhetsfrågan 

ibland ”glömdes bort”. 17 

I diagram 4 redovisas antalet kommittéuppdrag, 

där enskilda medlemmar naturligtvis 

kan ha ingått flera gånger, under femårsperio- 

der. Kurvorna följer relativt väl den allmänna 

medlemsutvecklingen. 19 Det enda avvikande 

exemplet är logen Ljusbringarens extremt 

höga siffror för festaktiviteten under perioden 

1911-15. Men Bergdalalogen var den loge 

som satsade mest målmedvetet på denna verksamhet: 

med tidigt byggande av ordenshus, 

inrättande av dansbana, festplats, basarer, nöjesfält 

och uthyrning av lokalen till andra föreningar, 

som exempelvis politiska eller biografdrivande, 

då IOGT inte själva ville arrangera 

politiska möten, filmvisning eller 

dans. Här uppstod den intressanta konflikten 


mellan synsättet på exempelvis dans som något 

negativt och den följande kompromissen 

med att anordna dans i samband med annan 

”riktig” kultur – först föredrag och sedan dans 

eller bio – en motsättning som absolut inte 

var begränsad till Ljusbringaren. Slående likt 

den obligatoriska dammiga ostsmörgåsen eller 

pyttipannan som togs fram vid spritförtäring 

på krogarna under mattvångets dagar. En 

delförklaring till Ljusbringarens tidiga och 

stora festsatsning tror jag kan återfinnas i 

medlemmarnas relativt låga ålder. Detta kan 

också förklara den ovanligt tidiga radikalism 

som återfanns i logen. Under 1910-talet avslutades 

mötena ganska ofta med antingen 

”Internationalen” eller ”Arbetets söner”, vilket 

i princip inte var tillåtet inom IOGT. 

Ett ytterligare förtydligande som kan vara 

nödvändigt är att festkommittéernas mer 

praktiska funktioner och det stora antalet 

medlemmar som krävdes för arrangemangen, 

gjorde att det just var dessa kommittéer som 

framförallt användes i syfte att mobilisera passiva 

medlemmar. Kaffe- och serveringsdelen 

sköttes dessutom huvudsakligen av kvinnor, 

vilka i sin tur i ännu högre grad än männen 

kan placeras i den passiva kategorin. I övrigt 

tror jag diagrammen talar för sig själva. Jag 

vill dessutom påpeka att fest- och kulturlinjerna 

bör ses mot nykterhetslinjen. Slutligen 

skall det än en gång understrykas att det praktiska 

deltagandet i kommittéerna inte behöver 

motsvara antalet valda. 

Vem var aktiv och vem framträdde inom 

logerna? 

Även om de bilder jag hittills gett tyder på en 

mycket utbredd passivitet hos medlemsmajoriteten, 

liksom på hur svårt det kan ha varit att 

ha en planerad aktivitet, innebär det inte att 

minoriteten blev missmodig eller inaktiv. 

Tvärtom så var den med en viss ”nödvändighet”, 

mycket aktiv, inte minst i uppehållandet 


av de formella föreningsprocedurerna: tjänstemannavalen, 

de fasta punkterna på dagordningarna, 

kommittétillsättningarna o.s.v., 

trots att det mycket ofta inte fanns tillnärmelsevis 

tillräckligt med medlemmar för att fylla 

kommittéerna. ”Nödvändigheten” som drev 

dem att trots motgångarna hålla ut, kan tolkas 

som idealism eller som ett exempel på glödande 

tro på saken – jag har ofta själv frågat mig 

varför de inte gav upp. Att idealism kan vara 

en del av förklaringen tror jag är riktigt, men 

en viktig följdfråga blir i så fall vilka självbilder 

och sociala avgränsningar idealiseringen 

av den aktiva minoritetens verksamhet ledde 

till. 

En annan sida av minoritetens aktiva roll 

var den bildande, underhållande, debatterande 

och kritiska; den talande, offentliga rollen. 

Som en arbetshypotes utgår jag från att tanken 

inledningsvis var den att alla i princip 

skulle omfattas av strävandena till medlemmarnas 

bildning och kultiverande. Med jämna 

mellanrum återkommer också denna 

grundtanke som ett krav eller beslut om schemalagda 

offentliga aktiviteter som exempelvis 

obligatoriska föredrag, deklamationstävlingar 

eller böter för de medlemmar som inte framträdde 

offentligt. Frågan är om detta enbart 

var retorik och i så fall retorik inför vad. 

Till att börja med skall jag redovisa för hur 

fördelningen av de offentliga framträdandena 

sett ut. Dessa siffror är något svåra att redovisa 

för grafiskt på ett enkelt sätt, speciellt med 

tanke på de variabler som skulle kunna knytas 

till hur positioner i hierarkin påverkas och legitimeras 

av offentliga framträdanden. Siffrorna 

nedan är beräknade på medlemmar 

som gjort minst två framträdanden under undersökningsperioden. 

Kanske är den gränsen 

för låg, då den till stora delar innehåller medlemmar 

som endast deltagit i exempelvis ett 

par tillfälliga körframträdanden och inte i debatter 

eller hållit föredrag. Om man begränsar 

sig till fem framträdanden, ett per undersökningsår, 

blir deltagandet kanske något mer re-

Diagram 5. Procentuell fördelning av offentliga framträdanden i IOGT-logerna Bergsrådet Aschan 1884-1930, 

Gustav Vasa 1904-1930 och Ljusbringaren 1908-1930 20 

presentativt. Under den premissen var då den 

aktiva offentligheten aldrig större än ca åtta 

personer. Ett visst undantag utgör här Ljusbringaren, 

där man periodvis hade en mycket 

flitig musikverksamhet med fasta ensembler 

mellan 1912-1920, vilket naturligtvis gav ett 

högt offentligt deltagande i siffror. Men efter 

1920 ”normaliserades” även denna loge. I vilket 

fall som helst visar diagram 5 hur stor 

plats de tio främsta medlemmarna, indelade i 

tre grupper, tog av offentligheten i logerna 

och det fjärde fältet i diagrammet visar hur 

stor plats övriga medlemmar tog. 

En intressant iakttagelse som kan göras utifrån 

ovanstående diagram, är att antalet medlemmar 

inte i nämnvärd grad påverkar antalet 

offentligt aktiva i logerna (antalet medlemmar 

i Bergsrådet Aschan var som sagt ca 3 ggr 

fler än i Ljusbringaren). I stället är det som 

om det fanns ett ”kritiskt tal” på ca 10 medlemmar 

för hur många medlemmar som kunde 

få tillträde till den interna offentligheten. 21 

Finns det någon entydig koppling mellan 

de offentliga framträdandena och platsen 

inom logehierarkin och antalet uppdrag fram 

till 1930 i kommunala sammanhang? I Bergsrådet 

Aschan var det två medlemmar ur den 

aktiva eliten som gjorde en distinkt kommunal 

karriär: folkskollärarinnan Augusta Svensson 

med tre uppdrag efter 1915 och socialdemokraten 

Alfred Karlsson med 84 uppdrag 

efter 1910 (bl.a. var han kommunalnämndens 

ordförande i 15 år). I Gustav Vasa: liberalen 

August Lindell med 27 uppdrag efter 

1908, socialdemokraten och byggmästaren 

Sture Norén med 59 uppdrag efter 1908 och 

socialdemokraten Josef Brandting med 16 

uppdrag efter 1925. I Ljusbringaren: hemmansägaren 

August Karlsson med fem uppdrag 

efter 1927 och kommunisten Sven Erik 

Karlsson med ett uppdrag efter 1929. 

Det är tydligt att kopplingen mellan hög 

aktivitet i logen inte med någon absolut automatik 

leder till offentlig delaktighet i kommunala 

organ. Så sker exempelvis ingen 

nämnvärd nyrekrytering av logeaktiva till 

kommunala uppdrag i Lessebologen mellan 

1910-1930. I stället är det nya och yngre krafter 

som under 20-talet tar över den aktiva rollen 

inom logerna, medan veteranerna snarare 

utgör en stabil bakgrund. Går man utanför 

nykterhetsrörelsen ser man i stället att medlemskapet 

i SAP (Svenska Socialdemokratiska 

Arbetarpartiet) och den fackliga rörelsen är 

betydligt mer framträdande som bakgrund 

till kommunala uppdrag. Å andra sidan är 

dessa till stora delar också knutna som medlemmar 

till nykterhetsrörelsen, men inte 

inom den aktiva nykterhetselitens kärna. De 

relativt stora antal SAP-medlemmar som gör 

kommunal karriär inom min undersökningsperiod 

och inte är medlemmar i IOGT, utgör 


Diagram 6. Fördelningen av offentliga framträdanden i IOGT-logerna i fyra huvudkategorier 1884-1930 23 

ett besvärligt mörkertal, eftersom de kan dölja 

kopplingar till det radikala Verdandi som var 

relativt stort i kommunen, men inte lämnat 

efter sig något källmaterial. 22 En försiktig hypotes 

pekar på att medlemskapet inom nykterhetsrörelsen 

framförallt fungerade som en 

symbolisk identitet runt en skötsam idealbild, 

men att andra tillhörigheter som fackföreningar, 

politiska partier eller bildningsrörelser, 

spelat en minst lika stor och ibland större roll 

som offentlig legitimering. 

Hur fördelade sig då de olika aktivitetskategorierna 

mellan logerna, fanns det likheter och 

olikheter och vad kan ha orsakat dessa? Ovanstående 

diagram visar hur den redovisade verksamheten 

fördelade sig. Här utgör Gustav Vasa 

ett problem, eftersom man i motsats till de två 

andra logerna slarvat mycket med arkiveringen 

av protokoll och matriklar, men av den rapportering 

som bevarats, bedömer jag att den trots 

allt relativt väl täcker den faktiska verksamheten 

för undersökningsperioderna. Jag har här 

indelat de offentliga framträdandena i fyra kategorier: 

föreläsning (omfattande föredrag, 

uppläsning, recensioner), sång och musik, deklamation 

(synnerligen populärt!) och diskussion 

(deltagande i, eller initierande av diskussioner 

eller debatter). 

Den relativa likheten mellan Ljusbringaren 

och Bergsrådet Aschan är påtaglig. Det är de 

individuella framträdandena och därmed 


också den lilla offentliga kretsens verksamhet 

som dominerar i form av föreläsningar eller 

deklamation. Gustav Vasa hade en markant 

större andel diskussioner, även om dessa också 

försiggick inom en mindre krets. Den stora 

skillnaden mellan Gustav Vasa och de andra 

logerna var att den inte var lika homogent 

sammansatt som Lessebo- och Bergdalalogen. 

Även om de sistnämnda orterna naturligtvis 

var mycket olika varandra näringsmässigt – 

Lessebo en gammal bruksort som helt dominerades 

av bruket och Bergdala med en liten 

glashytta och skogsbönder – så var de tydligt 

homogena enhetskulturer. Den större diskussionslustan 

i Hovmantorp kan främst ha sin 

förklaring i medlemmarnas varierande politiska 

och sociala hemvist. 

Passiviteten och lösningarna 

I den här fördjupningen skall jag redogöra för 

några exempel från logerna på de problem 

man hade, samt vilka konsekvenser de ledde 

till. Då Bergsrådet Aschan startade 19 år före 

Gustav Vasa och 22 år före Ljusbringaren, förbiser 

jag Bergsrådet Aschans verksamhet innan 

de andra startade, för att jämförelsen skall 

bli bättre. Det skall visserligen tilläggas att 

IOGT hade en föregångare till Gustav Vasa, 

Hedersborgen, som var samtida med Bergsrå-

det Aschan. Den logen hade dock uppenbara 

problem med att etablera sig i Hovmantorp, 

vilket även det är ett exempel på de stora lokala 

skillnaderna inom kommunen. I Bergsrådet 

Achans Lessebo fanns det i princip endast en 

stor arbetsplats, där det patriarkalt ledda bruket 

redan hade en så pass stor social verksamhet, 

att exempelvis den årliga julfesten, som 

bruket traditionellt anordnade, lämnades över 

till nykterhetslogen. Med andra ord var den 

stora homogeniteten i Lessebo en viktig del av 

nykterhetslogens starka förankring bland 

bruksbefolkningen (och det var kanske inte 

först och främst nykterheten som utgjorde 

motivet till medlemskapet). Hedersborgen lades 

ned vid ett flertal tillfällen fram till det 

definitiva nedläggandet år 1914 och då hade 

man också sedan flera år lämnat IOGT och 

gått över till NGTO. Det står klart att man 

inte lyckades övertyga arbetarklassen i Hovmantorp 

om det nödvändiga med nykterhet 

(vilket man i princip inte heller lyckades med i 

Lessebo, men där var man med i nykterhetsföreningen 

ändå). 

I december 1918 diskuterade man i Gustav 

Vasa logens problem efter en längre tids 

mycket akut passivitet bland medlemmarna, 

en passivitet som bland annat lett till inställda 

val av tjänstemän eller regelbundna omval av 

de gamla. 

Br Noréen såg med sin intuitiva blick logens undergång 

om den ej ändrade sin taktik att ständigt 

välja gamla tjänstemän [...] Engström talade om 

tjänstemannavärdighetens stigande impopularitet 

och ansåg som universalmedel mot detsamma installationens 

höjande [...] Noréen ansåg att installationen 

borde företagas vid varje kvartal [...] Engströms 

förslag föranledde intet beslut [...] Pessimisten 

Noréen såg ännu en gång logens undergång, 

om ej dess möten lades mera lägligt och programmen 

gjordes mera innehållsrika. 24 

Installationen av tjänstemännen var en mycket 

integrerad del av det högtidliga ceremoniel 

som användes av logerna. Ett stort problem 

med de kvartalsvisa valen av tjänstemän, var 

att installationen skedde först på mötet efter 

valen, vilket gjorde att de valda helt enkelt 

kunde utebli, varvid nya fick väljas. Eftersom 

detta var ett mycket vanligt fenomen i samtliga 

loger, tolkar jag det som ett sätt för medlemmarna 

att ”straffa ut sig” från tjänstemannavärdigheter 

man egentligen inte ville ha, 

utan att därför öppet vägra låta sig väljas. Engströms 

kommentar och förslag visar på en 

oförmåga/ovilja att inse att ceremonielet i sig 

kunde utgöra ett problem för de mer lösa 

medlemmarna, att det särskiljande som låg i 

logernas regalier och ceremonier kunde innebära 

något som fjärmade logemedlemmen 

från vänner, familjer eller arbetskamrater. I 

vilket fall kom logerna under tjugotalet successivt 

att avskaffa dessa som ett försiktigt närmande 

till omvärldens värderingar. Att logen 

var medveten om dessa problem, framkom 

under en diskussion i maj 1919 om hur man 

skulle göra mötena mera intressanta. 

(G Brandting) ej varit på något logemöte som varit 

tråkigt, visserligen är mötena fåtaligt besökta men 

det är ingenting att göra vid medlemmar som ej 

vilja gå på mötena [...] (J Brandting) ingenting gör 

logen så slö som att tillsätta kommittéer som ordna 

med mötena [...] (Noréen) tyckte att man kunde 

undvika något från den gamla torra ritualen [...] 

(Rickard Andersson) att gå från ritualen går ej, då 

blir det ingen reda [...] det måste vara någon osynlig 

makt som driver oss [...] (Noréen) ej hans mening 

att frångå ritualen, men ansåg det ej lämpligt 

att hålla möten varje söndag [...] (G Brandting) 

framhöll att möten måste hållas regelbundet [...] (I 

Lücklig) tyckte att logearbetet hängde på några 

personer och det kan ej fortgå. 25 

Här syns en påtaglig tveksamhet både till att 

hålla fast vid gamla ideal och anpassa sig till 

nya tider. Eller uttryckt på ett annat sätt – till 

att anpassa sig till de gamla idealens tillkortakommanden 

gentemot de passiva inom logen 

och de utomstående. Men det låg kanske också 

en viss klarsyn bakom försiktigheten med 

att anpassa sig, kanske man anade att proble- 


met egentligen inte låg där, att logerna inte 

nödvändigtvis skulle gå framåt nämnvärt även 

om man anpassade sig. 

I oktober 1916 diskuterade man i Ljusbringaren 

passivitetsproblemet och det är tydligt 

att man även där var medveten om komplexiteten 

i problemet. 

Vi kunde nog få flera medlemmar som är i logen 

om vi anordnade korta möten med dans efteråt, 

men sådana medlemmar som är i logen för nöjes 

skull, de verka inte mycket för nykterhetssaken 

utan tvärtom. Nej vi ska söka göra det så trevligt 

som möjligt för dem vi har här så att de stå kvar 

trots utomstående vänners hån och förakt. Så, skall 

vi med muntlig agitation bland dem vi umgås med 

göra vad vi kan för att få in så många och säkra 

medlemmar. Också, med lite mera energi och lust 

för vår sak, så skall vi nog gå segrande fram. 26 

Detta idealismens credo rimmade egentligen 

rätt illa mot det faktum att logen redan anordnade 

danser på sin egen dansbana och i slutet 

av samma år avskaffade logen regalieanvändandet, 

tio år före Gustav Vasa. I slutet av januari 

1927, elva år senare, diskuterade man 

ungdomens farligaste njutningar och åter var 

dansen på tapeten. 

...att från loge och föreningssynpunkt anses spriten 

som ungdomens farligaste njutning! Och i synnerhet 

för arbetarklassens ungdom. Vidare som nr 

2 ställs dansen, Därför att den ungdom som dansar 

blir slav därunder! Mister allt intresse för alla 

ideella organisationer. Även tobak och andra dåliga 

nöjen bör bekämpas. Därför uttalar logen sin 

protest mot det som förut uppräknats och manar 

ungdomen till iakttagelse för särskilt dessa och 

även andra njutningar. 27 

I februari 1928 diskuterades och kritiserades 

programkommittéerna och här firade retoriken, 

eller den omvända logiken, vissa triumfer. 

Kritiken mot programkommittéerna var 

framförallt att de inte tog hänsyn till vars och 

ens förmåga och att de inte tillät alla att vara 

med. Man lade ansvaret på de aktiva och de 

passiva framställdes som drabbade av uteslut- 


ning. Att vilja vara med i programkommittéerna 

var det självklara idealet. Tanken att man 

kanske inte ville vara med, eller att medlemmarna 

kunde anse programverksamheten som 

löjlig eller tråkig, var utesluten. 28 

I ljuset av den här kortfattade presentationen 

av den interna debatten om passiviteten, 

eller snarast ointresset för aktivt deltagande, 

som var betydligt mer omfattande och generell 

än vad som framkommer här, 29 kan man 

som sagt fråga sig hur verksamheten överhuvudtaget 

kunde fortgå. Det är helt uppenbart 

att det var den lilla skaran av aktiva som utgjorde 

verksamhetens räddning och det visade 

sig inte minst i deras ständiga inhopp för att 

rädda program som inte fullföljdes. Jag vill 

peka på två möjliga förklaringsmodeller: att 

eliten växte fram som en följd av praktiken, 

samt att en grupp med elitambitioner fanns 

med redan från början. En poäng med att välja 

två olika perspektiv är att påvisa komplexiteten 

i framväxten av en ”vi och dom” -problematik. 

Kanske man dessutom måste utgå 

från att elitens självsyn; ljusets tappra lilla 

härskara var det nödvändiga fundament som 

fick verksamheten att fortgå och den självbilden 

krävde att majoriteten var passiv, trög och 

ointresserad? 

Det är dock uppenbart att logernas inledande 

period kännetecknades av en åtminstone 

retorisk strävan till allmän upplysnings- och 

bildningsverksamhet och ett allmänt aktivt 

deltagande på logemötena. Man betonade 

gång på gång logens speciella betydelse som 

ett hem och en gemenskap för medlemmarna. 

I november 1903 diskuterade man i Bergsrådet 

Aschan vilka konsekvenser uteblivande 

från möten kunde få (ett sätt att uttrycka den 

problematiken) och man enades om att ”det 

verkar menligt på logen så att dess arbete blir 

hämmadt och medlemmarna förlorar allt intresse 

för nykterhetssaken”. Diskussionen 

fortsatte även nästa år och man enades om vilka 

fordringar som först och främst skulle ställas 

på en godtemplare ”så vidt möjligt besöker

hvarje möte, kommer före mötets början och 

så mycket som möjligt deltager i logens arbete”. 

Det är speciellt intressant att nykterheten 

mycket sällan nämns i dessa diskussioner. Att 

man inte prioriterade nykterheten högst, 

framkom i temat för en diskussion i mars 

samma år: ”Hvad är skillnaden mellan en löftesbrytare 

och en medlem som aldrig besöker 

mötena”. Diskussionen refereras tyvärr inte, 

men frågans uppenbara retorik pekar på vad 

svaret förväntades bli. 30 Frågan om mötenas 

gemensamhetsskapande betydelse uttrycktes 

också som en konflikt mellan tät, regelbunden 

mötesverksamhet och en mer realistisk 

med längre mellanrum (en konflikt som var 

gemensam för logerna och närvarande under 

hela min undersökningsperiod). Frågan om 

att ha längre mellanrum mellan mötena väcktes 

regelbundet, som i mars 1906, där mötet 

avvisade förslaget och motiverade det mycket 

idealistiskt. 

...hvarje medlems intresse att få logemötena intressanta, 

detta kunde uppnås därigenom att vi alla 

med blicken riktad mot vårt mål, samt löftet vid 

intagningen att närvara vid möten, o göra efter 

hvar en sin förmåga hvad man kan, då först blir 

logemötena hvad de bör vara. 31 

Den uppenbara kluvenheten i denna fråga 

framkommer under år 1925, 19 år senare, då 

logen i februari diskuterade hur man skulle 

rycka upp logens verksamhet och rekommenderade 

den mycket klassiska och seglivade 

(och misslyckade) metoden ”flitigare studier 

och mera diskussion”. En månad senare kunde 

man dock gå med på vissa försiktiga förändringar 

mot mera nöjen. 

...man borde satsa mer på folklekar, sång, deklamation 

o dyl, men att dansen inom föreningslivet 

bör kraftigt motarbetas [...] medlemmar böra i 

största möjliga mån rätta sig efter varandras önskningar, 

såväl beträffande det allvarliga arbetet som 

nöjet, dock ej så att konstitutionen eller logens anseende 

äventyras. Därigenom bör logen bliva det 

hem där alla kunna känna trevnad. 32 

I logen Gustav Vasa framträder en betydligt 

större öppenhet mot omvärlden än i Aschan, 

en öppenhet som bör ha berott på att Hovmantorp 

var betydligt mer socialt och kulturellt 

komplext än Lessebo. I januari 1904 antecknades: 

Diskussion öfver frågan hafva utom orden stående 

personer befogade anspråk på att utöfva kritik öfver 

nykterhetsverksamheten och den enskilde individen 

i sin egenskap av godtemplare, af diskussionen som 

fick utgöra svar på frågan framgick att kritik i vissa 

afseende var berättigad och att sådan kritik icke fick 

lemnas utan afseende af nykterhetspartiet. 33 

Men betonandet av logens gemenskap fanns 

naturligtvis också här, som i februari 1906 där 

tjänstemännen kritiserades: ”Uttalades beklagande 

öfver att de som åtoge sig tjänstebefattningar 

inom logen ej fullgjorde sina åliggande 

utan i stället uteblev från mötena” och i november 

diskuterades den dåliga mötesnärvaron, 

där J. G. Engström skyllde på tidsandan 

och August Lindell på att medlemmarna hade 

”för lite intresse för själva saken samt att ungdomen 

i vanliga fall blott söker nöjena och ratar 

det långt viktigare arbetet” och i december 

uppmanades medlemmarna att bilda sig: 

”Kunskap är makt, det måste vara varje goodtemplares 

plikt att försöka så mycket som 

möjligt odla sig själf för att få högre lifsintressen”. 

34 16 år senare i januari 1922, diskuterades 

hur man skulle utveckla det kvalitativa arbetet 

och J. Brandting hävdade: 

Vi skall öka vårt vetande genom ´arbetsmöten´ 

som och skulle vara de bästa, kunde vi komma därhän 

skulle icke behöva klagas över kvalitetsfattigdom. 

Intelligensen utövar vi ej då vi leker bort vår 

tid. Om vi kunde med mera omsorg välja programmen 

så de bliva ´skolande´! – En kort stunds 

rätt livlig diskussion följde bland några medlemmar, 

flertalet förhöll sig dock likgiltiga [...] Vi är 

uppmärksamma o nöjer oss med möte efter möte 

utan något i lek förmenade br Lindberg, som varit 

med om annat. Bara medlemmarna får med av 

uppgifterna bliver dom väl medvetna om ´sitt´ ansvar. 

Som nu vilar tyngden på de äldre. 35 


I ovanstående citat ryms konflikten mellan lek 

och allvar, mellan bildning och nöjen. Men 

här berörs också konflikten mellan ett skikt 

veteraner, ”de äldre”, som bär på huvudparten 

av logens arbete och de yngre som vill ha en 

del av detta, men inte får det. 

En huvudanledning till att man så konsekvent 

betonade logens gemenskap, får förmodligen 

sökas i de otaliga nätverk som förband 

de enskilda medlemmarna med omvärlden. 

Det lilla lokalsamhället utgjorde sannolikt 

en mycket stark lockelse – det var många 

konkurrerande lojaliteter att ta hänsyn till. 

Vilka uttryck tog sig elitens självsyn när idealismen 

började mattas av efter två decennier 

av fåfäng kamp för den allmänna bildningen? 

Även här kan man se två huvudspår som växer 

fram successivt: utåt – prioriteringen av den 

kommunalpolitiska arenan som den viktigaste 

arenan för logernas nykterhetskamp, inåt – 

det mer direkta kravet om att elitens verksamhet 

skulle erkännas och belönas inom logerna. 

Under år 1907 började man regelbundet ha 

”kommunalstämmor” i Bergsrådet Aschan 

och i december 1908 togs en diskussion upp, 

efter en lång rad fåfänga diskussioner om hur 

man skulle få medlemmarna att gå på mötena, 

om elitens betydelse: ”Är det rätt och på 

hvad sätt, böra sådana medlemmar som i särskilt 

hög grad arbeta för nykterhetssakens 

fromma och framgång belönas”. Tyvärr finns 

det inget referat av diskussionen, men härefter 

dröjde det länge innan en liknande fråga togs 

upp, så förmodligen var det inte läge för en 

uppgörelse med idealismen så tidigt. 36 

I april 1909 började man även att ha ”byastämmor” 

regelbundet i Ljusbringaren. 37 I 

Gustav Vasa höll man i september 1904 för 

första gången en byastämma och det kom sedan 

att bli ett återkommande inslag. Under 

1920 syntes de första tecknen på att idealismen 

nu tunnats ut betydligt och vid ett val 

mellan tre diskussionspunkter, bland annat 

hur man skulle fördubbla medlemsantalet, 

valde mötet i stället att diskutera vilka uppgif- 


ter som väntade godtemplarna. Jakob Brandting 

och August Lindell, logens liksom SAP:s 

respektive liberalernas starka män i kommunfullmäktige, 

höll var sitt anförande om vikten 

av politisk aktivitet och Lindell yttrade bland 

annat: 

...vi måste skaffa oss mer respekt hos de styrande i 

samhället så att de anser att godtemplarna äro någonting 

att räkna med. Vi måste på alla områden 

hävda vår ställning som godtemplare. Genom att 

stå eniga och samlade kring våra idéer bliva vi något 

att räkna med. 

Under en debatt i december samma år om 

passiviteten och möteströttheten, hävdade 

Brandting att en av orsakerna till möteströttheten 

var att de yngre inte gick att aktivera 

och att de äldre därför fick göra allt, ”samt att 

de hade så mycket med uppdrag i de fackliga 

och politiska organisationerna, för var det något 

som skulle göras så var det alltid nykteristerna 

som skulle göra det”. Vad som framgår 

av denna diskussion och Brandtings replik, 

är att de aktiva nu lyfter fram sig själva 

och att deras offer belönats i form av uppdrag 

i olika offentliga fora, inklusive de kommunalpolitiska. 

Ett liknande uttalande gjorde 

Brandting i december 1928 vid en diskussion 

om nykterhetsrörelsens berättigande, där han 

framhöll att folkrörelserna nu blivit ”överorganiserade” 

och att det inte fanns tillräckligt 

med tid för nykterhetsarbete. 38 

För att knyta an till diskussionen om nykterhetsrörelsens 

tillbakagång efter de inledande 

två decenniernas framgångar, 39 så kanske 

det kan finnas anledning att även diskutera 

om veteranerna drog sig tillbaka från aktiviteten 

under 20-talet. Det är helt tydligt att de 

inte längre är lika framträdande i tjänstemannaleden 

och att de i stället fungerade främst 

som föreläsare och festtalare. Samtidigt hade 

de också etablerat sig utanför logerna, både i 

personliga karriärer som exempelvis företagare 

eller inom kommunalpolitiken. Hade nykterhetsrörelsen 

tjänat ut som språngbräda för

individuella karriärer? Eller är det ett alldeles 

för ensidigt sätt att se på motivkomplexen? 

Rationellt handlande hos nykterhetsrörelsens 

medlemmar, samt den försvunna 

guldåldern 

I inledningen deklarerade jag att jag inte var 

ute efter att ge den tysta medlemsmajoriteten 

en rationell status som var förmer än de aktivas. 

Istället ville jag försöka se deras respektive 

rationalitet som likvärdig. Frågan om den 

mänskliga rationaliteten väcker dock större 

grundläggande frågor, som exempelvis om 

människan verkligen kan kallas för en rationell 

varelse, eller hur rationalitet skall definieras. 

Det är stora och vidlyftiga frågor som inte 

kan behandlas grundligt i ett sådant här sammanhang. 

Jag har därför begränsat mig till att 

påtala ett par aspekter som mer direkt anknyter 

till mitt forskningsperspektiv. 

Den första aspekten är den jag redan berört, 

de aktivas förmenta rationalitet i motsats till de 

passivas brist på rationalitet. Här måste jag 

återigen poängtera källornas ensidighet, de är 

trots allt skrivna av den aktiva eliten, vilket rent 

källkritiskt är en fundamental begränsning vid 

bedömningen av deras trovärdighet. De ideal 

som nykterhetsrörelsen retoriskt hävdade som 

målet för sin verksamhet – en nykter, skötsam 

och demokratiskt aktiv medborgare – kom att 

utgöra definitionen av en rationell människa. 

Dessa ideal är dessutom mycket centrala ideal i 

välfärdssamhällets och den progressiva, moderna 

demokratins kontext. Det innebär att nykterhetsrörelsens 

historia, dess berättelse, dels 

ingår i den Svenska Välfärdsstatens stora berättelse, 

dels är självrefererande på alla samhälleliga 

nivåer, såväl lokalt som centralt. Berättelsen 

om det stora sociala eländet innan folkrörelserna 

etablerades, är skriven av dem som utsåg sig 

själva till folkuppfostrare och idealbilder. En i 

högsta grad subjektiv grund för en definition 

av ett rationellt beteende. 

Att berättelsen är skriven i efterhand utgör 

den andra aspekten som jag vill peka på, dvs. 

att rationalitet snarast bör betraktas som rationalisering; 

ett tillrättaläggande av en rörig, 

komplex och i huvudsak irrationell vardagspraktik. 

En vardagspraktik som dessutom bör 

betraktas som det centrala handlingsutrymmet 

för alla individer oavsett social position. 40 

Jag tror mig ha kunnat visa i denna undersökning 

att de retoriska motiven som utgjorde 

nykterhetslogernas ideologiska plattform, deras 

förmenta rationalitet, rimmade mycket 

illa med deras praktik. 

Vad kan jag då säga om rationaliteten bland 

aktörerna i min undersökning? Personligen 

tycker jag att det är alldeles för enkelt att reducera 

motiven till exempelvis rationell karriärism, 

eller omedveten irrationalitet, utan jag 

vill i stället understryka komplexiteten bakom 

den symboliska tillhörighet individen bygger 

upp, en tillhörighet där kulturell och social 

identitet spelar minst lika stor roll som karriär 

och materiell framgång. Idealmänniskan som 

var verksamhetens mål, kom att utgöra den 

bild som de aktiva ville definieras mot. De 

passiva medlemmarna och de utanförstående 

bör rimligen ha tolkat detta ideal på ett motsatt 

sätt, som karriärism eller socialt klättrande. 

Naturligtvis är detta svårt att belägga empiriskt, 

då de passiva inte lämnat några uttalanden 

efter sig. Men de klagomål som de aktiva 

regelbundet yttrade, över omgivningens 

bristande förståelse och hån, talar dock för ett 

sådant synsätt. Även vår tids allmänt spridda 

s.k. politikerförakt är ett indirekt stöd för en 

sådan hypotes – det finns egentligen ingenting 

som talar emot att detta förekommit tidigare. 

Framväxten av de institutionella strukturerna 

inom den modell av den parlamentariska 

demokratin som kännetecknar Sverige, de politiska 

partierna (här framförallt SAP:s arbetarkommuner), 

fackföreningarna, bildningsrörelsen 

och inte minst nykterhetsrörelsen, 

stod i stark motsats till de inledande demo- 


kratiskt retoriska idealen, präglade som de 

kom att bli av hierarkisering, av uteslutande 

och maktkoncentrationer. Med andra ord 

finns det en uppenbar motsättning mellan individernas 

drivkrafter och de institutionella 

ramar som omger henne – makten är inte uppenbart 

en drivkraft, utan kanske snarare en 

konsekvens av praktiken? Ovanstående skulle 

kunna ställas mot den starka hypotes som exempelvis 

statsvetaren Robert Putnam formulerat, 

att det civila samhällets organisering, 

framförallt i form av föreningsliv, är det som 

kännetecknar en framgångsrik demokrati. 41 

Det är speciellt intressant i ljuset av de senaste 

årens diskussioner i Sverige under temat demokrati 

i kris. 42 Här har argumenten för en 

kristolkning baserats på det sviktande valdeltagandet 

och, kanske ännu mera hotfullt, de 

politiska partiernas och folkrörelsernas radikalt 

minskade medlemstal och -engagemang. 

Helt uppenbart bygger detta resonemang på 

förutsättningen av en ”guldålder”, d.v.s. en 

tid kännetecknad av stort folkligt engagemang 

i folkrörelser och politiken. Min studie 

har visat att en av de centrala arenorna för 

folkligt engagemang, nykterhetsrörelsen, överhuvudtaget 

aldrig haft någon massaktivitet. 

Tvärtom så har den från början dominerats av 

elitistiska entreprenörer. Däremot har den 

stora folkliga förankringen för folkrörelserna 

utgjort den centrala legitimerande retoriken. 

43 

Det fenomen som jag redovisat för i min 

inledning; den generella hierarkiseringen av 

medlemmarna inom nykterhetsrörelsen och 

inom folkrörelserna i allmänhet, har jag närmare 

beskrivit i en tidigare artikel. 44 Vad som 

här har undersökts är praktikens innehåll och 

konsekvenser. En förklaringsmodell som 

täcker båda dessa områden, utgörs av de närmast 

klassiska analysbegreppen mål och medel. 

Torkel Janssons användande av dessa kan 

ses som ett typexempel. Inledningsvis vill jag 

framhålla att Jansson är påtagligt medveten 

om den interna hierarkiseringen som pro- 


blem. Hans analytiska diskussion bygger på 

en uppdelning av rörelsernas utveckling i två 

olika faser: en konfliktfas där strävan är att 

uppnå medlen för att genomföra målen, i 

praktiken framför allt lokal och nationell politisk 

representation, samt en efterföljande 

konsensusfas, där rörelserna blev konsoliderande 

och bevarande, i en viss mening inkorporerade 

i den statliga praktiken, medlen kom att 

ersätta målen. En i sig klassisk berättelse om 

uppgång och fall, eller ungdom och ålderdom. 

Men vad händer, när en elit inom rörelsen plötsligt 

befinner sig i den eftersträvade samhälleliga maktpositionen 

– ges efter denna tidpunkt samma möjligheter 

till den förnyelse av målen som alltid måste 

till i ett föränderligt samhälle, och lämnar den 

nyssnämnda eliten plats för dem som kan tänkas 

vara bärare av de vidareutvecklade idéerna om rörelsens 

framtida uppgift? 45 

Underförstått finns här en inledande ”ideell” 

period där målen fortfarande lever och en efterföljande, 

där praktiken med elitisering, lokalpolitiska 

förtroendeuppdrag och individuella 

karriärer, mer eller mindre urholkat idealismen, 

vridits ur händerna på den ursprungliga 

folkliga rörelsen. Det uttrycker Jansson 

som att den andra fasen karaktäriseras av 

”kampen om den egna organisationen”. Jag 

vill inte hävda att sådan kamp är helt utesluten. 

Opposition, inte minst i form av generationsmotsättningar, 

förekom även i Hovmantorps 

kommun, om än kanske inte i den kvalitativa 

betydelse som Jansson implicit hävdar. 

Men problemet är hur man skall tolka den 

övergripande kontinuitet som också överlappar 

de två förmodade ”olika faserna” i mitt 

undersökningsområde. Jag anser att en sådan 

kvalitativ fasförändring inte är påvisbar för de 

nykterhetsrörelser jag undersökt, och inte heller 

i någon nämnvärd betydelse för de fackliga 

eller politiska rörelserna. 

Ett sätt att förstå detta, är att gå tillbaka till 

begreppen mål och medel. Vad som är uppen-

art i Janssons användande av dessa, är att de 

tolkas som om de avspeglar de reella intentionerna 

på ett direkt sätt. Om man i stället väljer 

att se dem som symboliska och retoriska 

begrepp, öppnar man för en mångtydighet 

som kanske bättre representerar rörelsernas 

praktik. 46 Med detta vill jag inte hävda att intressefrågor 

och idealism saknades, men att 

identitets-, makt- och nöjesfrågor, spelat en 

minst lika viktig och komplex roll under rörelsernas 

hela utveckling; från dess initialskede 

till dess mognad. 47 Vilket innebär att 

det finns all anledning att se med skepsis på 

hävdandet av en folkrörelsernas ”guldålder”. 

Det är kanske något missvisande att utnämna 

de aktiva till elitistiska entreprenörer. Jag 

har inget kunskapsmandat att tolka deras motiv 

i den riktningen. Däremot är det uppenbart 

att det var praktiken i nykterhetslogerna 

som utgjorde en av de viktigare orsakerna till 

uppdelningen mellan en liten aktiv minoritet 

och en passiv majoritet. De individer som var 

drivande i logerna när de startade bar vanligtvis 

redan på ett offentligt kapital; viss vana vid 

deltagande i kommunalpolitiska sammanhang, 

visst förtroende hos bruks- och företagsledare 

o.s.v. 48 De ideal, värden och kultur 

dessa identifierade sig med, reste en solid mur 

mot flertalet medlemmar, som istället i högre 

eller mindre grad identifierade sig med dem 

som stod utanför logerna och offentligheten. 

De aktiva var följaktligen tvungna att försöka 

uppehålla dessa murar för att bevara logernas 

identitet, vilken i sin tur var kopplad till de 

egna självbilderna, vilket kan vara en trolig 

förklaring till det mycket sega fasthållandet 

vid de ”misslyckade” kulturidealen. 

Vad präglade då praktiken i logerna? Först 

och främst vill jag peka på improvisationens 

betydelse. I praktiken föll den planerade inre 

verksamheten samman p.g.a. oviljan från de 

passiva att genomföra sin del av planeringen. 

Verksamheten förlamades dock inte av detta, 

utan räddades kontinuerligt av de aktivas inhopp. 

Deras inhopp präglades av det som de 

var bra på, exempelvis föreläsningar och poesideklamationer, 

som samtidigt till en del 

innehöll de kulturvärden som tycks ha stött 

bort majoriteterna. Praktiken var på så sätt en 

självgående spiral och jag vill påstå att det inte 

behövs några konspiratoriska eller andra motivbilder 

för att förklara detta. I praxis utvecklades 

och fördjupades de aktivas offentlighetskompetens 

och klyftan ökades därmed till de 

passiva, som å andra sidan orienterade sig alltmer 

ifrån logernas ideal till dem som gällde i 

det omkringliggande samhället – om de passiva 

nu överhuvudtaget gjorde sig delaktiga av 

logernas ideal? 

OTRYCKTA KÄLLOR 

Kronobergsarkivet, Växjö: 

IOGT-logen N:o 812 Bergsrådet Aschans i Lessebo 

arkiv: Medlemsmatriklar 1885-1930 

Mötesprotokoll 1884-1930 

IOGT-logen N:o 3092 Gustav Vasas i Hovmantorp 



IOGT-logen N:o 3856 Ljusbringarens i Bergdala 



NGTO-logen N:o 166 Hedersborgens i Hovmantorp 



IOGT:s u-loge N:o 1200 Blåklintens arkiv: 

Medlemsmatriklar 1924-30 

IOGT:s u-loge N:o 960 Hovmantorps Framtids 


IOGT:s u-loge N:o 138 Lessebo Framtids arkiv: 

Medlemsmatriklar 1924-30 

Kronobergs läns IOGT-distrikts arkiv: 

Programböcker 1906-1930 

TRYCKTA KÄLLOR 

BISOS 1881-83, 1891-95 

Kgl Majt:s Befallningshavares femårsberättelser 

1901-1905 

SOS Folkmängden och dess förändringar 1920, 

1925, 1930 


LITTERATUR 

Ambjörnsson, Ronny (1988): Den skötsamme 

arbetaren : idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 

1880-1930. Malmö: Carlssons 

Aronsson, Peter (1999): ”Demokrati och medborgarskap”, 

i Demokratiutredningen, SOU 

1999: 77. Stockholm: Fakta 

Börjeson, Torgny (1971): Metall 20 – fackföreningen 

och människan. Stockholm: Läromedelsförlagen 

Eriksen, Sidsel (1996): Stationsbyens samfund : 

folk og foreninger i Grindsted 1880-1940. Grindsted: 

Overgaard 

Flyvbjerg, Bent (1991): Rationalitet og magt 

Gustavsson, Anders (1998): Alkoholen och kulturen. 

Uppsala: Etnologiska avdelningen 

Hjelmqvist, Nils Fredrik (1997): Litteratur om 

Lessebo – en kommun i glasriket. Växjö: Länsbiblioteket 

i Kronoberg i samv. m. Smålands bibliotekssällskap 

Jansson, Torkel (1982): Samhällsförändring och 

sammanslutningsformer. Det frivilliga föreningsväsendets 

uppkomst och spridning i Husby-Rekarne 

1850-1930. [Diss.] Studia Historica Upsaliensia 

Johansson, Hilding (1947): Den svenska godtemplarrörelsen 

och samhället. [Diss.] 

Johansson, Lennart (1992): Brännvin, postillor 

och röda fanor : om folkrörelser, politik och gammalkyrklighet 

i sekelskiftets Växjö. (Acta Wexionensia 

Serie 1. History & Geography 8) 

Johansson, Lennart (1995): Systemet lagom : rusdrycker, 

intresseorganisationer och politisk kultur under 

förbudsdebattens tidevarv 1900-1922. [Diss.] 

Lund University Press 

Lundkvist, Sven (1977): Folkrörelserna i det 

svenska samhället 1850-1920 (Studia Historica 

Upsaliensia 53) 

Lundkvist, Sven & Andrae, Carl Göran (1969): 

”Folkrörelserna och den svenska demokratiseringsprocessen.” 

Historisk Tidskrift 

Putnam, Robert (1996): Den fungerande demokratin. 

Medborgarandans rötter i Italien. Stockholm: 

SNS 

Strömberg, Kenneth (2000): Det lyckade misslyckandet. 

Folkrörelser i Hovmantorps kommun 

1885-1930, Växjö: Centrum för kulturforskning, 

Växjö universitet. 

NOTER 


1. Johansson, 1947. 

2. Jansson, 1982, Ambjörnsson, 1988. 

3. Lundkvist, 1977, sid 129, se även sid 159f! 

4. Lundkvist 1969, sid 207. 

5. Lundkvist, 1969, sid 208 

6. Lundkvist, 1969, sid 212 

7. Flyvbjerg, 1991. 

8. Åtminstone kan jag hävda detta med utgångspunkt 

i den mycket rikhaltiga litteratur – krönikor, 

hembygdsböcker o.s.v. – jag funnit för mitt 

undersökningsområde. Så har exempelvis en inventering 

av litteraturen om Lessebo visat på över 

1000 titlar, se Hjelmqvist, 1997. 

9. Johansson, 1992, sid 76ff, Johansson, 1995, 

sid 283, samt Befolkningsutvecklingen i Sverige under 

250 år. Historisk statistik för Sverige, Demografiska 

rapporter 1992:2. 

10. Så har det t ex i programboken Ljusglimten. 

Organ för Kronobergs distriktsloge av IOGT, N:o 23 

för fjärde kvartalet 1917, införts en standardiserad 

mötesmall för hur ett kvartals verksamhet bör se ut. 

11. En utförligare diskussion om närvaroproblematiken 

finns i min artikel i Gustavsson, 1998. 

12. Medlemsmatriklar ur IOGT-logerna N:o 

812 Bergsrådet Aschans (BA), 3092 Gustav Vasas 

(GV) och 3856 Ljusbringarens (LB) arkiv, 

NGTO-logen N:o 166 Hedersborgens arkiv, 

IOGT.s u-loger N:o 1200 Blåklinten, 960 Hovmantorps 

Framtid och 138 Lessebo Framtids arkiv, 

BISOS 1881-83 och 1893-95, Kgl Majt:s Bfh 

femårsberättelser 1901-05, SOS Folkmängden 

och dess förändringar 1920, 1925, 1930. 

13. Medlemsmatriklar och mötesprotokoll från 

GV arkiv 1924-1930. 

14. Ur Kronobergs läns IOGT-distrikts arkiv: 

Programböcker 1906-30, samt mötesprotokoll 

från IOGT-logen BA arkiv 1906-30. 

15. Ibid. 

16. Ur Kronobergs länd IOGT-distrikts arkiv: 

Programböcker 1906-30, samt mötesprotokoll 

från IOGT-logen GV arkiv 1906-30. Programböcker 

1911-30, samt mötesprotokoll från IOGTlogen 

LB arkiv 1911-30. 

17. GV 1925: 21/3. 

18. Mötesprotokoll från IOGT-logerna BA 

1884-1930, GV 1904-1930 och LB 1908-1930. 

19. Jag redovisar inte för medlemsutvecklingen i 

denna artikel, utan den redovisas separat i mitt avhandlingsmanus. 

Men generellt pendlar mötesdeltagandet 

strax över eller runt tjänstemännens antal.


1884-1930, GV 1904-1930 och LB 1908-1930. 

21. För att vara lite elak, kan det vara samma fenomen, 

med en något bakvänd metafor, som uppstår 

när ett antal höns överskrider den kritiska 

massan, d.v.s. att en social utstötningsmekanism 

aktiveras tills antalet åter kommit under den kritiska 

nivån? För liknande iakttagelser vad det gäller 

fackföreningsrörelsen, jmfr Börjeson, 1971, sid 9, 

103, 168. 

22. I biografin Svenska Folkrörelser finns det ett 

par noteringar om medlemskap i NOV:s loge 

Klippan, som t.ex. för Carl G Eriksson, sågverksarbetare 

från Lessebo, ledamot av ABF:s bildningsutskott 

-26, ordf i Smålands NOV-distrikt 1924- 

34 och ledamot i Ljuders församlings kommunfullmäktige 

1922-28. 


1884 -1930, GV 1904 – 1930 och LB 1908-1930. 

24. GV 1918: 28/12. 

25. GV 1919: 4/5. 

26. LB 1916: 15/10, 20/11. 

27. LB 1927: 27/1. 

28. LB 1928: 18/2. 

29. Jag hänvisar intresserade till mitt avhandlingsmanus! 

30. BA 1903: 15/11. 1904: 24/1, 6/3. 

31. BA 1906: 25/3. 

32. BA 1925: 10/2, 3/3. 

33. GV 1904: 17/1. 

34. GV 1906: 25/2, 18/11. 

35. GV 1922: 5/1. 

36. BA 1907: 6/1, 20/1. 1908: 6/12. 

37. LB 1909: 18/4. 

38. GV 1904: 25/9. 1920: 22/2, 18/12. 1928: 

9/12. 

39. Jmfr Johansson, 1995. 

40. Jag vill åter framhäva Flyvbjergs diskussion 

om rationalitet, även om hans huvudpoäng inte är 

skillnaden mellan rationalitet och rationalisering, 

utan den praktiska kunskapens övergripande betydelse, 

framförallt hur expertis tar sig uttryck i ett 

icke regelstyrt handlande, ett phronesis- (praktisk 

klokhet/vishet) handlande. 

41. Putnam, 1996. 

42. Jmfr Aronsson, 1999 i Demokratiutredningen, 

1999. 

43. Här kan jag framförallt hänvisa till kommande 

avhandling, där min empiri täcker de resterande 

rörelserna i mitt undersökningsområde. För 

studier av bildningsrörelsen och ungdomsrörelser 

kan jag dock referera till Strömberg, 2000. 

44. Gustavsson, 1998. 

45. Jansson, 1982, sid 16 

46. Jmfr med det perspektiv som indikeras av 

Sidsel Eriksens studier, d.v.s. att rörelsernas innehåll 

är sekundärt till frågan om dess plats och 

funktion i det lokala sammanhanget, Eriksen, 

1996. 

47. Jag vill understryka att Torkel Jansson här är 

mycket insiktsfull: ”Det måste finnas en rimlig 

förklaring till att olikheterna, trots alla likheter i 

samhällsutvecklingen, är så påfallande. Målen har 

ofta varit så lika, resultaten har inte sällan blivit 

nog så lika, och ändå ser ´mellanledet´, folkrörelseförekomsten 

och -aktiviteten, så olika ut.” Jansson, 

1982, sid 15. 

48. Se under diagram 5, där kopplingen mellan 

kommunal och föreningskarriär berörs. Alfred 

Karlsson, August Lindell, Sture Noréen och Augusta 

Svensson är utmärkta exempel på hur ett redan 

befintligt socialt kapital fördjupas i rörelserna. 


Summary 

Kenneth Strömberg: What exactly did people 

do in temperance lodges? 

The article reports on a study concerning the 

rhetorics and practice of three IOGT lodges 

in the municipality of Hovmantorp in southeastern 

Sweden between 1885 and 1930. One 

of the objects was to try and find a possible 

explanation for the passive attitude shown by 

the majority of lodge members, working from 

the assumption that both active and passive 

members were equally rational in their behaviour. 

The passive attitudes can possibly be 

seen as an indication of a lack of interest on 

the part of members in the idea of association 

rather than having anything to do with alcohol 

as such. Another object of the study is to 

describe the lodges’ notion of the ideal human 

being. 

One of the methodological problems with 

this kind of research is the lack of sources on 

the vast majority of the association’s or organisation’s 

members. Historical research is well 

aware of the problem, but even so the accounts 

of the ’active’ members always tend to 

’invade’ the final interpretation of history. 

Their version is grounded in values that have 

a very fundamental impact on the national, 

political and academic discourse, both past 

and present. 

In order to shed at least indirect light on the 

actions of more passive members, the article 

draws largely on statistical accounts of participation 

in various lodge activities. These statistical 

data provide a broad framework for the 

practical actions of the lodges, and together 

with the negative versions provided by active 

members of the actions of passive members 

they can help to throw some light on the 

whole scene. 

The study shows that the development of 

the lodges’ action is closely interwoven with a 

sharp ideological and social polarisation between 

active and passive members. With time 


the active members had to abandon their 

hopes and expectations of being able to create 

an ideal human being who didn’t drink and 

who was well educated and who had a high 

level of political and social awareness; this was 

eventually replaced by a more pessimistic 

view of the willingness of passive members to 

improve themselves. To an ever greater extent 

the active members began to see themselves as 

the avant-garde of citizenship. This development 

was embedded in the logic of practice 

itself, where lodge meetings were characterised 

by continuous improvisation. The 

planned activities showed a firm determination 

to activate passive members. However 

their reluctance or absence meant that a small 

circle of veterans had to intervene in order to 

save the programmes. 

A common notion that is widely shared 

among both historians of popular movements 

and researchers is that there is at first an initial 

golden era of movements that eventually 

translates into a situation of oligarchy and bureaucracy. 

In this study we were unable to see 

such a golden era. From the very first meetings 

of the movements the lodges had a small 

active core and a reluctant majority. 

Can we learn anything from history? This is 

a big and difficult question. A clear parallel 

can be drawn from the early stages of movements 

to the difficulties that are experienced 

by political parties today to recruit new members. 

Another parallel can be seen in the contempt 

of politicians. This is possibly partly a 

media phenomenon. Another possible explanation 

is that the vast majority of people 

know some friend, relative or colleague who 

has climbed the ladders of trade unions or political 

parties to move up the social and economic 

hierarchy. Idealism may be linked with 

personal gain. Perhaps it is such experiences 

that form the basis for the passive stance that 

is shown by the general population, rather 

than lack in specific aptitudes or interests? 

Key words: 1885–1930, temperance lodges, 

lodge activities, passive members, Sweden

Yhteenveto 

Kenneth Strömberg: Mitä raittiusosastoissa 

oikeastaan tehtiin? 

Artikkelissa esitellään tutkimusta, joka kohdistui 

kolmen IOGT-osaston retoriikkaan ja 

toimintaan smoolantilaisessa Hovmantorpin 

kunnassa vuosina 1885-1930. Tutkimuksen 

yhtenä tarkoituksena oli löytää mahdollinen 

selitys osastojen jäsenten enemmistön passiivisuudelle 

lähtien siitä ajatuksesta, että sekä 

aktiivi- että passiivijäsenet olivat toiminnassaan 

yhtä rationaalisia. Passiivisuudella ei välttämättä 

ole mitään tekemistä alkoholin itsensä 

kanssa, vaan sen voidaan ajatella ilmentävän 

jäsenten mielenkiinnon puutetta järjestöajatusta 

kohtaan. Tämän lisäksi tutkimuksen 

tarkoituksena on kuvata osastojen ilmentämää 

ihmisihannetta. 

Tämäntyyppisen järjestötutkimuksen metodologinen 

heikkous piilee siinä, että jäsenten 

enemmistöstä ei ole riittävästi tietolähteitä. 

Historiantutkimuksessa ollaan ongelmasta 

hyvin tietoisia, mutta siitä huolimatta 

”järjestöaktiivien” versio historiasta tahtoo 

hallita lopullista tulkintaa. Tähän versioon sisältyy 

arvostuksia, jotka vaikuttavat hyvin perustavalla 

tavalla sekä menneeseen että nykyiseen 

kansalliseen, poliittiseen ja akateemiseen 

diskurssiin. 

Artikkelissa pyritään tuomaan ainakin epäsuorasti 

esiin myös passiivijäsenten toimintaa, 

missä keskeisenä lähteenä toimivat erilaiset tilastolliset 

selvitykset osallistumisesta osastojen 

toimintaan. Nämä tilastotiedot luovat yleiset 

puitteet osastojen toiminnalle, ja yhdessä aktiivijäsenten 

esittämien passiivijäsenten toimintaa 

koskevien negatiivisten tulkintojen 

kanssa ne auttavat valaisemaan kenttää laajemminkin. 

Tutkimus osoittaa, että osastojen toiminnan 

kehittyminen on tiukasti sidoksissa aktiivi- 

ja passiivijäsenten väliseen ideologiseen ja 

sosiaaliseen polarisoitumiseen. Aktiivijäsen- 

ten pyrkimys luoda raitis, sivistynyt, poliittisesti 

ja sosiaalisesti osallistuva ihanneihminen 

joutui ajan mittaan antamaan tilaa pessimistisemmälle 

näkemykselle passiivijäsenten halusta 

uusiutua. Sen sijaan aktiivijäsenille kehittyi 

aikaa myöten yhä voimakkaampi käsitys 

omasta itsestään kansalaisten etujoukkona. 

Tämä kehitys sisältyi toiminnan omaan 

logiikkaan, jossa kokouksille oli ominaista jatkuva 

improvisointi. Toiminnan suunnittelun 

keskeisenä osana oli pyrkimys aktivoida passiivijäsenet. 

Näiden jäsenten haluttomuus, 

poissaolo tai järjestöstä luopuminen johti siihen, 

että pienen veteraanijäsenten ydinjoukon 

oli otettava ohjat käsiinsä jotta toiminta 

saataisiin pelastetuksi. 

Kansanliikkeiden omissa historioissa sekä 

toisaalta myös tutkijoiden piirissä esiintyvä 

käsitys on, että kaikkien liikkeiden alkuaikoja 

hallitsee laajan osallistumisen vaihe, mutta 

alun kulta-ajan jälkeen siirrytään pian harvojen 

valtaan ja byrokratiaan. Tässä tutkimuksessa 

ei kuitenkaan näy merkkejä tällaisesta 

kulta-ajasta. Liikkeiden ensimmäisistä kokouksista 

lähtien osastoilla on pieni aktiivinen 

ydinjoukko sekä toisaalta välinpitämätön ja 

haluton enemmistö. 

Voidaanko historiasta oppia mitään? Kysymys 

on haastava ja vaikea. Nykyisten poliittisten 

puolueiden rekrytointivaikeuksista voidaan 

ainakin vetää selviä yhtäläisyyksiä liikkeiden 

alkuaikojen vaikeuksiin. Toinen yhtäläisyys 

löytyy poliitikkojen halveksunnasta, 

joka on ehkä osittain mediaan liittyvä ilmiö. 

Toinen mahdollinen selitys on, että useimmilla 

ihmisillä on ystäviä, sukulaisia tai työtovereita, 

jotka ovat kiivenneet ammattiyhdistysten 

tai poliittisten puolueiden portaita ja 

sillä tavalla edenneet sosiaalisesti ja taloudellisesti. 

Idealismi voidaan kytkeä henkilökohtaiseen 

hyötyyn. Ehkä juuri tämäntyyppiset kokemukset 

muodostavat perustan passiivisuudelle 

pikemminkin kuin ihmisten eri taipumukset 

tai intressit.

Kenneth Strömberg: Vad gjorde man egentligen i nykterhetslogerna?

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?