Hela världen är din
Hela världen är din
Hela världen är din
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
”Ingen vill ju bli horsare, så<br />
man tänker ju då ’Ja, man<br />
kanske ska ta ett tag till’ ”<br />
Philip Lalander: <strong>Hela</strong> <strong>v<strong>är</strong>lden</strong> <strong>är</strong> <strong>din</strong> – en bok om unga<br />
heroinister. Studentlitteratur, Lund 2001. 267 s.<br />
Den centrala frågan i Philip<br />
Lalanders bok <strong>är</strong> hur det<br />
kommer sig att ungdomar (i<br />
Norrköping) provar och fortsätter<br />
att bruka heroin, trots<br />
att drogen <strong>är</strong> tabubelagd och i<br />
vida kretsar beskrivs som livsfarlig.<br />
Lalander ger – i form<br />
av teorier varvade med fallbeskrivningar<br />
från sitt kvalitativa<br />
forskningsprojekt – några<br />
förklaringar till fenomenet.<br />
Projektet <strong>är</strong> ett gediget etnografiskt<br />
fältarbete i klassisk sociologisk<br />
tradition. Det omfattar<br />
ca 100 kvalitativa intervjuer<br />
och ett stort antal observationer<br />
med 24 heroinanvändare.<br />
Med tio av dem har<br />
Lalander fördjupat kontakten.<br />
De flesta av intervjupersonerna<br />
var aktiva heroinbrukare<br />
år 2000, medelåldern var<br />
23 år och majoriteten, 17<br />
stycken, var män.<br />
Enligt Lalander tillhandahåller<br />
medierna och (viss) behandling<br />
ofta en bild av narkotikaanvändare<br />
som offer<br />
för krafter de inte <strong>är</strong> kapabla<br />
att hantera på egen hand. Det<br />
<strong>är</strong> då främst fråga om miserabla<br />
uppväxtförhållanden och<br />
drogens övermäktiga ”sug”.<br />
Dessa gör knarkaren till en irrationell<br />
förlorare i en meningslös<br />
tillvaro. Lalanders<br />
ambition <strong>är</strong> att ge en annan<br />
bild av narkotikaanvändarnas<br />
livsvillkor. Hans avsikt <strong>är</strong><br />
dock inte att redovisa för alla<br />
aspekter av missbrukarnas liv,<br />
utan att analysera rationaliteten<br />
bakom deras handlingar<br />
och val. Detta lyckas Lalander<br />
i mitt tycke bra med n<strong>är</strong> det<br />
gäller invignings- och experimentfasen.<br />
Stämningen som<br />
uppstår då ungdomarna söker<br />
sig samman för att prova<br />
på drogen, förberedelserna,<br />
förväntningarna, v<strong>är</strong>deringarna<br />
och omgivningarna beskrivs<br />
levande. Det känns inte<br />
svårt att sätta sig in i ungdomarnas<br />
situation. D<strong>är</strong>emot<br />
ter sig fortsättningen, själva<br />
missbruket, inte s<strong>är</strong>deles rationell<br />
i mina ögon – ungdomarna<br />
förefaller att så långt<br />
det går intala sig att situationen,<br />
och deras kontroll av<br />
den, <strong>är</strong> bättre än den de facto<br />
<strong>är</strong>. Beskrivningen av missbrukaren<br />
som en förlorare i en<br />
meningslös tillvaro, vilken<br />
Lalander vill ifrågasätta eller<br />
åtminstone n<strong>är</strong>ma sig från en<br />
annan synvinkel, ter sig allt<br />
riktigare ju längre missbruket<br />
fortskrider. Att missbrukaren<br />
gör upp diverse strategier,<br />
t.ex. för att undvika att bli anhållen,<br />
gör inte själva missbrukandet<br />
mer rationellt.<br />
Många av brukarna i studien<br />
hade tackat nej då de erbjudits<br />
heroin första gången.<br />
De associerade heroinet med<br />
överdos, förfall och en drog<br />
man nästan garanterat blir<br />
beroende av, eller för att använda<br />
ungdomarnas språk<br />
torskar på. Förekomsten av<br />
rökheroinet avdramatiserade<br />
dock faran och sänkte tröskeln<br />
för att prova. Att röka,<br />
även om det var heroin, sammankopplade<br />
ungdomarna<br />
inte med narkomani.<br />
De flesta av Lalanders intervjupersoner<br />
hade redan i<br />
högstadiet upplevt ”fångenskap”<br />
och längtat efter en annan<br />
v<strong>är</strong>ld. Flera av dem hade<br />
något Lalander kallar ett aktionsfokus,<br />
vilket möjliggjorde<br />
användningen av objekt i<br />
omgivningen för att framkalla<br />
starka upplevelser. Då ungdomarna<br />
inte trivdes i skolan<br />
valde de att ta avstånd från<br />
den. Men med separationen<br />
från skol<strong>v<strong>är</strong>lden</strong> följde också<br />
avståndstagande från tids-<br />
NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2000 ( 4 ) 407
planering, auktoritetstro och<br />
rättsmoral.<br />
Lalander studerar framväxten<br />
av den n<strong>är</strong>mast osynliga<br />
subkultur de unga heroinisterna<br />
söker sig till och bidrar<br />
till att skapa. En subkultur<br />
d<strong>är</strong> nuet, upplevelserna och<br />
oberoendet av det etablerade<br />
samhället <strong>är</strong> centrala. I subkulturen<br />
invigs de unga av<br />
äldre mentorer, som erbjuder<br />
överskridande erfarenheter,<br />
bekräftelse och spänning.<br />
Subkulturen utgör m.a.o. ett<br />
alternativt vuxenblivande. Inträdet<br />
i subkulturen <strong>är</strong> förhållandevis<br />
lättköpt; det krävs<br />
varken goda vitsord eller tålamod<br />
bara ett starkt intresse.<br />
Också belöningssystemet och<br />
tempot inom subkulturen <strong>är</strong><br />
ett helt annat än i skol<strong>v<strong>är</strong>lden</strong>.<br />
Pengarna kommer<br />
snabbt in och kan lika snabbt<br />
bytas ut mot statusprylar och<br />
upplevelsesubstanser. Också<br />
subkulturens språk <strong>är</strong> inriktat<br />
på att skapa en känsla av aktion,<br />
och många ord indikerar<br />
ett ändrat upplevelsetillstånd.<br />
Trots att brukarna befinner<br />
sig i en välbekant v<strong>är</strong>ld<br />
möjliggör drogen, i kombination<br />
med förväntningarna, en<br />
frikoppling från vardagen.<br />
Separationsprocessen tar<br />
fart; skolkamraterna tar avstånd<br />
från dem som experimenterar<br />
med droger. Samtidigt<br />
väljer de som drogar att<br />
beskriva dem som inte gör<br />
det i termer av förlorare;<br />
stackare som inte fattar vad livet<br />
går ut på, utan låter sig<br />
hunsas i en inrutad, förutsägbar<br />
och tråkig v<strong>är</strong>ld. Allt mer<br />
sker i mötet med likasinnade<br />
och brukarnas kontakt till det<br />
etablerade samhället blir allt<br />
svagare. Ett specifikt perspektiv<br />
på tillvaron utvecklas. En<br />
uppdelning i ”vi” och ”de”<br />
uppkommer. Drogande, kriminalitet<br />
och våld utgör centrala<br />
aktiviteter i den gränsöverskridande<br />
verksamheten.<br />
Lalander menar att identiteten,<br />
karakt<strong>är</strong>en och ritualerna<br />
inom subkulturen influeras<br />
även av något han kallar<br />
en ”globaliserings- och medialiseringsprocess”.<br />
Han tar<br />
upp mobiltelefonernas centrala<br />
betydelse och gör en intressant<br />
koppling till film<strong>v<strong>är</strong>lden</strong>,<br />
d<strong>är</strong> enligt honom heroinisterna,<br />
de s.k. horsarna,<br />
söker och får stöd för sin livsstil.<br />
S<strong>är</strong>skilt de amerikanska<br />
aktionsfilmerna med hårda<br />
män, snygga brudar, fartfyllda<br />
biljakter och snabba belöningar<br />
tjänar som förebilder.<br />
Filmerna bidrar även med exempel<br />
på hur ruttet det etablerade<br />
samhället <strong>är</strong> och hur<br />
dess företrädare <strong>är</strong> ohederliga,<br />
egoistiska och rent av perversa.<br />
Budskapet <strong>är</strong> att alla <strong>är</strong> ungef<strong>är</strong><br />
lika usla. Horsarnas<br />
identitet <strong>är</strong> d<strong>är</strong>med inte sämre<br />
än de övriga medborgarnas.<br />
I boken ges korta presentationer<br />
av filmer Lalander anser<br />
varit centrala för subkulturen.<br />
För den som inte <strong>är</strong> invigd<br />
i filmernas v<strong>är</strong>ld utgör<br />
Lalanders urval ett behändigt<br />
408 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2000 ( 4 )<br />
introduktionspaket. I dessa<br />
filmer, såsom Boyz N the<br />
Hood, Pulp Fiction och Sökarna,<br />
<strong>är</strong> det OK att droga då<br />
och då, d<strong>är</strong>emot gäller det att<br />
undvika att bli beroende.<br />
Film görs i syfte att efterlikna<br />
verkligheten, som i sin tur<br />
formas för att likna filmen.<br />
Den referensv<strong>är</strong>ld filmen erbjuder<br />
skapar enligt Lalander<br />
en känsla av äkthet i horsarnas<br />
vardag. Detta inneb<strong>är</strong> –<br />
paradoxalt nog – att ju mer<br />
lik kopian horsaren <strong>är</strong> desto<br />
mer äkta känner han sig!<br />
För att kunna droga krävs<br />
rumsliga zoner; dels utrymme<br />
att ostört utöva olaglig verksamhet,<br />
dels lugn och ro att<br />
kunna skapa och legitimera<br />
en annan definition av deras<br />
verksamhet och verklighet än<br />
den samhället erbjuder. Subkulturen<br />
utvecklas både inomhus,<br />
i hemmen, och utomhus,<br />
på nattklubbar. I boken<br />
framkommer exempel på<br />
(ensamförsörjande?) mammor<br />
som tillåter drogande i<br />
sina hem – p.g.a. bristande<br />
resurser eller av ointresse för<br />
vad tonåringarna håller på<br />
med.<br />
Man frågar sig hur det<br />
kommer sig att mammorna<br />
inte orkar eller bryr sig om<br />
vad som försiggår? Likaså<br />
undrar man var papporna <strong>är</strong>?<br />
Nu blir kanske också tolkningarna<br />
av orsakerna till<br />
ungdomarnas vantrivsel i<br />
skolan fler. Kan det mot denna<br />
bakgrund trots allt tänkas<br />
ligga något i den i och för sig
generaliserande och utnötta<br />
utsagan om missbrukarnas<br />
miserabla uppväxtförhållanden?<br />
Lalander låter oss ta del av<br />
hur några ungdomar upplever<br />
heroinruset. Det beskrivs<br />
som mer normalt än andra<br />
drogupplevelser. Det <strong>är</strong> en<br />
drog som får ungdomarna att<br />
hantera existentiell oro, det<br />
ger en känsla av välbefinnande<br />
och möjliggör prat om<br />
känslor. Jag associerar till alkoholbruk<br />
bland tonåringar<br />
medan Lalander, kanske något<br />
överraskande, liknar det<br />
vid en terapisituation.<br />
Hurudant bruket av heroin<br />
ter sig beror mycket på i vilket<br />
skede av bruket användaren<br />
<strong>är</strong>. I början kan drogintaget<br />
ses som en ritual. Drogen intas<br />
vid fester i goda vänners<br />
lag. Det <strong>är</strong> något kul man gör<br />
tillsammans. Man <strong>är</strong> med d<strong>är</strong><br />
det händer, men man drogar<br />
med stil. Utgångsantagandet<br />
<strong>är</strong> att bruket kommer att bli<br />
sällsynt och begränsat. Hotet<br />
om förfall och död <strong>är</strong> d<strong>är</strong>med<br />
reducerat, vilket möjliggör<br />
bruket. Att observera <strong>är</strong> dock<br />
att hotet inte helt försvunnit,<br />
eftersom det utgör en central<br />
del av magin i själva drogandet.<br />
Döden <strong>är</strong> tabu samtidigt<br />
som den bidrar med dramatik<br />
och d<strong>är</strong>med fascinerar.<br />
Men att bruka heroin <strong>är</strong><br />
inte oproblematiskt. Med tiden<br />
tenderar den experimentella<br />
helganvändningen att<br />
övergå i ett intensivt vardagsbruk.<br />
Allt mer i tillvaron kret-<br />
sar kring heroin. Brukaren<br />
med the heroin mind <strong>är</strong> en<br />
horsare i ordets rätta bem<strong>är</strong>kelse.<br />
Och horsare utsätts för<br />
hot både utifrån och inifrån.<br />
Hotet inifrån beror på att beg<strong>är</strong>et<br />
efter den exklusiva varan<br />
ifrågasätter solidariteten<br />
inom gruppen. Från att ha<br />
umgåtts tillsammans och delat<br />
på drogen blir brukaren<br />
allt mer egoistisk och allt ensammare.<br />
Det kollektiva projektet<br />
har övergått i ett individuellt.<br />
Friheten och spänningen<br />
har utbytts mot beroende<br />
och svek. Nu ter sig inte<br />
längre behandlarnas snack<br />
om det övermäktiga ”suget”<br />
så överdrivet.<br />
Det yttre hotet utgörs av<br />
risken att bli anhållen. Horsarna<br />
<strong>är</strong> folkskygga och har<br />
otaliga strategier för att undvika<br />
polisen. De <strong>är</strong> medvetna<br />
om polisens arbetsmetoder,<br />
och känner till vad lagen säger<br />
både om straffsatser och rättigheter<br />
för personer misstänkta<br />
för brott. Den som beh<strong>är</strong>skar<br />
strategierna anses ha<br />
stark karakt<strong>är</strong>. Det gäller att<br />
ha sinneskontroll, i synnerhet<br />
i utsatta situationer. Den som<br />
inte klarar av att stå för trycket<br />
utan tjallar för polisen <strong>är</strong> en<br />
golbög. Och golbögen får stå<br />
sitt kast – det kan stå honom<br />
mycket dyrt. Vid dessa repressalier<br />
får golbögen inte<br />
stöd från något håll. Horsarna<br />
befinner sig överlag i en<br />
utsatt situation; få <strong>är</strong> f<strong>är</strong>diga<br />
att kalla på ambulans om en<br />
kompis tar en överdos. Sam-<br />
hällets institutioner <strong>är</strong> sammanlänkade<br />
och ger man<br />
adressen till ambulansmännen<br />
finns den strax också hos<br />
polisen.<br />
Då missbruket eskalerar<br />
blir horsarna allt mer lika<br />
dem de inte vill påminna om:<br />
de stillösa, både fysiskt och<br />
psykiskt nedgångna, moraliskt<br />
förfallna och socialt<br />
misslyckade injicerande heroinisterna.<br />
Dem som det etablerade<br />
samhället beskriver<br />
som utslagna. Dem som horsarna<br />
själva förhåller sig avvaktande<br />
till, eftersom de inte<br />
längre uppfattas som vare sig<br />
autonoma eller pålitliga.<br />
Horsarna blir tvungna att<br />
omtolka sin situation för att<br />
bevara en respektabel självbild.<br />
Det gör de genom att<br />
t.ex. leva upp till subkulturens<br />
hedersregler, söka skyldiga<br />
någon annanstans eller<br />
jämföra sig med sådana som<br />
till synes har det ännu sämre<br />
ställt än de själva. Trots dessa<br />
försök präglas horsarnas självbilder<br />
av kraftig ambivalens.<br />
De slits mellan de olika bilderna<br />
av sig själva, som å ena<br />
sidan subkulturellt erfaren<br />
och å andra sidan karakt<strong>är</strong>ssvag,<br />
förfallen narkoman. Lalander<br />
menar att omtolkningen<br />
av självbilden blir möjlig<br />
med hjälp av subkulturens<br />
speciella logik. Denna logik<br />
<strong>är</strong>, i mitt tycke, inte annorlunda<br />
än den som envar i det<br />
etablerade samhället håller sig<br />
till. Att inför sig själv rättf<strong>är</strong>diga<br />
sina handlingar och val<br />
NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2000 ( 4 ) 409
även, om detta ibland förutsätter<br />
att tolkningen av verkligheten<br />
avviker från det som<br />
anses ”normalt” eller skäligt.<br />
Lalander intresserar sig också<br />
för genusordningen inom<br />
subkulturen. Av horsarna<br />
uppskattas 90 % vara män.<br />
Föga överraskande <strong>är</strong> subkulturen<br />
maskulin. Det kvinnliga<br />
separeras från det manliga<br />
och nedv<strong>är</strong>deras. Mannen <strong>är</strong><br />
handlingskraftig och autonom.<br />
Kvinnans roll <strong>är</strong> n<strong>är</strong>mast<br />
den motsatta; hennes<br />
uppgift <strong>är</strong> att förbereda sig på<br />
att vara objekt. Hon står för<br />
passivitet, handlingsförlamning,<br />
karakt<strong>är</strong>ssvaghet och<br />
beroende. Kvinnan förefaller<br />
att per definition vara en<br />
misslyckad outsider.<br />
Lalander visar hur också<br />
språket i subkulturen brukar<br />
kvinnliga beteckningar för att<br />
beskriva veka och svaga individer.<br />
Han ställer upp en tabell<br />
i vilken han lyfter fram<br />
vad som ter sig manligt respektive<br />
kvinnligt i subkulturen.<br />
Något road konstaterar<br />
jag att tabellen, åtminstone i<br />
mina ögon, ter sig fullt gångbar<br />
också i det etablerade<br />
samhällets syn på könen. Eller<br />
vad sägs om de manliga<br />
attributen; rörlighet, stark karakt<strong>är</strong>,<br />
outsiderskap, materiellt<br />
välstånd, subjekt i jämförelse<br />
med de kvinnliga; station<strong>är</strong>t,<br />
svag karakt<strong>är</strong>, mjukhet,<br />
omsorg, i samhället, resurssvag<br />
och objekt? Och att<br />
kvinnliga attribut utgör beteckningar<br />
för misslyckade<br />
insatser t.ex. i idrottssammanhang<br />
<strong>är</strong> åtminstone ingen<br />
nyhet för mig. Så n<strong>är</strong> Lalander<br />
påpekar att de missbrukande<br />
kvinnorna också i<br />
det etablerade samhällets<br />
ögon <strong>är</strong> mer utsatta än männen<br />
överraskar det föga. Snarare<br />
frågar man sig om det<br />
finns flera likheter mellan<br />
dessa till synes så olika v<strong>är</strong>ldar?<br />
Fastän det inte går att<br />
förneka att tagen <strong>är</strong> klart tuffare<br />
i subkulturen så undrar<br />
man om inte en väsentlig<br />
skillnad <strong>är</strong> att mycket i subkulturen<br />
<strong>är</strong> så uttalat i jämförelse<br />
med hur det <strong>är</strong> i det etablerade<br />
samhället?<br />
Jag <strong>är</strong> inte säker på att jag<br />
genom att läsa boken fått en<br />
klarare bild av varför ungdomarna<br />
valde att missbruka<br />
just heroin eller vilken rationaliteten<br />
bakom missbruket<br />
<strong>är</strong>. I mitt tycke krävs det<br />
mer information om missbrukarna<br />
och deras bakgrund.<br />
Men jag hade g<strong>är</strong>na<br />
fått en djupare inblick i horsarnas<br />
liv – något Lalander<br />
tydligt säger att han inte<br />
kommer att ge och det <strong>är</strong><br />
kanske inte rimligt att ställa<br />
honom till svars för det.<br />
Hur som helst finner jag<br />
utan tvivel Lalanders bok läsv<strong>är</strong>d.<br />
Det <strong>är</strong> möjligt att innehållsförteckningen<br />
inte säger<br />
så mycket förrän man läst boken.<br />
Trots det <strong>är</strong> boken lättläst.<br />
Intervjupersonerna förefaller<br />
att vara frispråkiga och<br />
förhållandevis <strong>är</strong>liga i sin<br />
kontakt med Lalander. Lalan-<br />
410 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2000 ( 4 )<br />
der verkar att ha fångat deras<br />
verklighet och lyckas bra med<br />
att delge sin läsare den. Trots<br />
att temat <strong>är</strong> laddat skapar Lalander<br />
inte onödig dramatik.<br />
Han varken förskönar bilden<br />
av horsarnas vardag eller moraliserar.<br />
Som läsare behöver<br />
man inte öda energi på att bli<br />
irriterad eller deprimerad.<br />
Trots det <strong>är</strong> boken inte någon<br />
solskenshistoria. Det framgår<br />
klart att horsarna i det långa<br />
loppet ligger mycket illa till<br />
och helst skulle bli fria från<br />
sitt missbruk.<br />
Lalander har lyckats skriva<br />
en forskningsrapport på ett<br />
läsarvänligt sätt; i form av ett<br />
appendix placerar han uppläggningen<br />
av studien, redovisningen<br />
av metoderna och<br />
den etiska diskussionen i slutet<br />
av boken. Appendixet,<br />
som <strong>är</strong> ytterst intressant läsning<br />
i synnerhet för forskare<br />
som intresserar sig för kvalitativa<br />
metoder, kan dock lämnas<br />
oläst av övriga läsare utan<br />
att bokens innehåll tunnas ut<br />
för det. Det enda som ger ett<br />
något oprofessionellt intryck<br />
<strong>är</strong> att Lalander i appendixet<br />
redogör för varför han valt att<br />
själv inte pröva heroin. Huruvida<br />
Lalander prövat heroin<br />
eller inte <strong>är</strong> väl inte relevant<br />
för hur horsarna ser på sitt<br />
bruk av heroin?<br />
Matilda Wrede-Jäntti
Change language