Hela världen är din

More documents

Recommendations

Info

planering, auktoritetstro och rättsmoral. Lalander studerar framväxten av den närmast osynliga subkultur de unga heroinisterna söker sig till och bidrar till att skapa. En subkultur där nuet, upplevelserna och oberoendet av det etablerade samhället är centrala. I subkulturen invigs de unga av äldre mentorer, som erbjuder överskridande erfarenheter, bekräftelse och spänning. Subkulturen utgör m.a.o. ett alternativt vuxenblivande. Inträdet i subkulturen är förhållandevis lättköpt; det krävs varken goda vitsord eller tålamod bara ett starkt intresse. Också belöningssystemet och tempot inom subkulturen är ett helt annat än i skolvärlden. Pengarna kommer snabbt in och kan lika snabbt bytas ut mot statusprylar och upplevelsesubstanser. Också subkulturens språk är inriktat på att skapa en känsla av aktion, och många ord indikerar ett ändrat upplevelsetillstånd. Trots att brukarna befinner sig i en välbekant värld möjliggör drogen, i kombination med förväntningarna, en frikoppling från vardagen. Separationsprocessen tar fart; skolkamraterna tar avstånd från dem som experimenterar med droger. Samtidigt väljer de som drogar att beskriva dem som inte gör det i termer av förlorare; stackare som inte fattar vad livet går ut på, utan låter sig hunsas i en inrutad, förutsägbar och tråkig värld. Allt mer sker i mötet med likasinnade och brukarnas kontakt till det etablerade samhället blir allt svagare. Ett specifikt perspektiv på tillvaron utvecklas. En uppdelning i ”vi” och ”de” uppkommer. Drogande, kriminalitet och våld utgör centrala aktiviteter i den gränsöverskridande verksamheten. Lalander menar att identiteten, karaktären och ritualerna inom subkulturen influeras även av något han kallar en ”globaliserings- och medialiseringsprocess”. Han tar upp mobiltelefonernas centrala betydelse och gör en intressant koppling till filmvärlden, där enligt honom heroinisterna, de s.k. horsarna, söker och får stöd för sin livsstil. Särskilt de amerikanska aktionsfilmerna med hårda män, snygga brudar, fartfyllda biljakter och snabba belöningar tjänar som förebilder. Filmerna bidrar även med exempel på hur ruttet det etablerade samhället är och hur dess företrädare är ohederliga, egoistiska och rent av perversa. Budskapet är att alla är ungefär lika usla. Horsarnas identitet är därmed inte sämre än de övriga medborgarnas. I boken ges korta presentationer av filmer Lalander anser varit centrala för subkulturen. För den som inte är invigd i filmernas värld utgör Lalanders urval ett behändigt 408 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2000 ( 4 ) introduktionspaket. I dessa filmer, såsom Boyz N the Hood, Pulp Fiction och Sökarna, är det OK att droga då och då, däremot gäller det att undvika att bli beroende. Film görs i syfte att efterlikna verkligheten, som i sin tur formas för att likna filmen. Den referensvärld filmen erbjuder skapar enligt Lalander en känsla av äkthet i horsarnas vardag. Detta innebär – paradoxalt nog – att ju mer lik kopian horsaren är desto mer äkta känner han sig! För att kunna droga krävs rumsliga zoner; dels utrymme att ostört utöva olaglig verksamhet, dels lugn och ro att kunna skapa och legitimera en annan definition av deras verksamhet och verklighet än den samhället erbjuder. Subkulturen utvecklas både inomhus, i hemmen, och utomhus, på nattklubbar. I boken framkommer exempel på (ensamförsörjande?) mammor som tillåter drogande i sina hem – p.g.a. bristande resurser eller av ointresse för vad tonåringarna håller på med. Man frågar sig hur det kommer sig att mammorna inte orkar eller bryr sig om vad som försiggår? Likaså undrar man var papporna är? Nu blir kanske också tolkningarna av orsakerna till ungdomarnas vantrivsel i skolan fler. Kan det mot denna bakgrund trots allt tänkas ligga något i den i och för sig
generaliserande och utnötta utsagan om missbrukarnas miserabla uppväxtförhållanden? Lalander låter oss ta del av hur några ungdomar upplever heroinruset. Det beskrivs som mer normalt än andra drogupplevelser. Det är en drog som får ungdomarna att hantera existentiell oro, det ger en känsla av välbefinnande och möjliggör prat om känslor. Jag associerar till alkoholbruk bland tonåringar medan Lalander, kanske något överraskande, liknar det vid en terapisituation. Hurudant bruket av heroin ter sig beror mycket på i vilket skede av bruket användaren är. I början kan drogintaget ses som en ritual. Drogen intas vid fester i goda vänners lag. Det är något kul man gör tillsammans. Man är med där det händer, men man drogar med stil. Utgångsantagandet är att bruket kommer att bli sällsynt och begränsat. Hotet om förfall och död är därmed reducerat, vilket möjliggör bruket. Att observera är dock att hotet inte helt försvunnit, eftersom det utgör en central del av magin i själva drogandet. Döden är tabu samtidigt som den bidrar med dramatik och därmed fascinerar. Men att bruka heroin är inte oproblematiskt. Med tiden tenderar den experimentella helganvändningen att övergå i ett intensivt vardagsbruk. Allt mer i tillvaron kret- sar kring heroin. Brukaren med the heroin mind är en horsare i ordets rätta bemärkelse. Och horsare utsätts för hot både utifrån och inifrån. Hotet inifrån beror på att begäret efter den exklusiva varan ifrågasätter solidariteten inom gruppen. Från att ha umgåtts tillsammans och delat på drogen blir brukaren allt mer egoistisk och allt ensammare. Det kollektiva projektet har övergått i ett individuellt. Friheten och spänningen har utbytts mot beroende och svek. Nu ter sig inte längre behandlarnas snack om det övermäktiga ”suget” så överdrivet. Det yttre hotet utgörs av risken att bli anhållen. Horsarna är folkskygga och har otaliga strategier för att undvika polisen. De är medvetna om polisens arbetsmetoder, och känner till vad lagen säger både om straffsatser och rättigheter för personer misstänkta för brott. Den som behärskar strategierna anses ha stark karaktär. Det gäller att ha sinneskontroll, i synnerhet i utsatta situationer. Den som inte klarar av att stå för trycket utan tjallar för polisen är en golbög. Och golbögen får stå sitt kast – det kan stå honom mycket dyrt. Vid dessa repressalier får golbögen inte stöd från något håll. Horsarna befinner sig överlag i en utsatt situation; få är färdiga att kalla på ambulans om en kompis tar en överdos. Sam- hällets institutioner är sammanlänkade och ger man adressen till ambulansmännen finns den strax också hos polisen. Då missbruket eskalerar blir horsarna allt mer lika dem de inte vill påminna om: de stillösa, både fysiskt och psykiskt nedgångna, moraliskt förfallna och socialt misslyckade injicerande heroinisterna. Dem som det etablerade samhället beskriver som utslagna. Dem som horsarna själva förhåller sig avvaktande till, eftersom de inte längre uppfattas som vare sig autonoma eller pålitliga. Horsarna blir tvungna att omtolka sin situation för att bevara en respektabel självbild. Det gör de genom att t.ex. leva upp till subkulturens hedersregler, söka skyldiga någon annanstans eller jämföra sig med sådana som till synes har det ännu sämre ställt än de själva. Trots dessa försök präglas horsarnas självbilder av kraftig ambivalens. De slits mellan de olika bilderna av sig själva, som å ena sidan subkulturellt erfaren och å andra sidan karaktärssvag, förfallen narkoman. Lalander menar att omtolkningen av självbilden blir möjlig med hjälp av subkulturens speciella logik. Denna logik är, i mitt tycke, inte annorlunda än den som envar i det etablerade samhället håller sig till. Att inför sig själv rättfärdiga sina handlingar och val NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 18, 2000 ( 4 ) 409
Page 1: ”Ingen vill ju bli horsare, så m

Hela världen är din

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?