Läs mer om September i QX januari!

Lindy Larsson har en roll
i nya änglagård
När han kom ut skrotade Lindy Larsson drömmen om att bli präst och gav sig av för att bli skådespelare.
Nu gör han långfilmsdebut – som pastorslärling med gaytendenser.
AV mats bax FOTO tony nutley
O
scarbelönade Laurence Olivier har
liknat skådespeleri vid magi. Och
visst är det lite trolleri att kunna dö
varje kväll på scen, eller att få leva andra
människors liv i en film. Lindy Larsson
har prövat de flesta tricken i boken. Ända
sedan han var elva år har han tänjt gränser.
– Det var på en julavslutning i skolan
och vi röstade om vem som skulle spela den
elaka trollpackan som kidnappade Lucia och
kokade henne levande. Rösten föll på mig
och jag älskade det. Jag har fått göra en del
queera roller sedan dess.
På juldagen gör han debut på vita
duken.Vägen dit började med ett telefonsamtal,
någon gång i juni 2009.
Det hade hunnit bli så pass varmt att
man kunde gå runt i kalsonger i Lindy
Larssons hus i Grödinge utanför Stockholm,
och det var just vad Lindy gjorde.
Pojkvännen Stefan låg fortfarande och sov,
men Lindy sprang ändå ut i trädgården,
eftersom att det är så jobbigt att prata i telefon
när andra kan höra. Där, under en
björk, fick han frågan:
– Jag gör en ny uppföljare till Änglagård.
Vill du vara med?
Rösten i andra änden var ingen annan
än Colin Nutley.
– Jag fick nästan inte fram något mer än
”ja” under hela samtalet. Änglagård-filmerna
har betytt så mycket för mig.
Lindy berättar att han som barn inte
kände sig som en del av den svenska
gemenskapen. Pappa var svensk och mamma
var av resandefolket. Lindy och hans sex syskon
bodde aldrig länge på ett och samma
ställe. Sitt andra skolår avverkade Lindy på
fyra, fem skolor runtom i Småland.
– På den här tiden fanns en utbredd
rasism mot ”tattarna” som man kallade oss,
så vi höll oss mycket för oss själva. Det var
något jag kände av ända tills jag flyttade
hemifrån som femtonåring.
När så filmen Änglagård kom 1992,
kände Lindy igen sig så pass att han och
kompisen Petra började kalla varandra
Fanny och Zac efter filmens huvudkaraktärer.
– De passade ju inte heller in i den
svenska landsbygden. Jag och Petra drömde
om att vara sådär berlinskt mystiska och farliga.
Nu blir Lindy Larsson själv en del av
historien, som nyinflyttade Kristoffer, en blivande
pastor som alltid ser det goda i allt
och alla. I den rollen har Lindy fått utforska
hur hans liv kunde ha sett ut om inte valt
att bli skådespelare.
– Jag ville nämligen bli präst när jag var
liten. När jag var tolv höll jag lunchmässor i
kyrkan i Östersund, där vi bodde då, och
sjöng psalmer för pensionärer.
Och precis som Lindy blir Kristoffer
förtjust i den mystiske Zac.
– Men det är väldigt oskyldigt, jag tror
inte Kristoffer själv riktigt har kommit fram
till vad han känner. Inte ens jag har fattat.
-58-
Men jag tror såhär: ge honom några år –
and he’s a gay man.
När Lindy i tonåren kom fram till att
han själv var ”a gay man” lämnade han kyrkan.
– Men min familj var väldigt förstående.
Mamma älskar minoriteter så hon skrek
nästan rakt ut av lycka. Några av mina bröder
sade att de också experimenterat med
killar. ”Det är ju ändå inga tjejer som vill ha
oss”. Pappa var väl lite stel första gången
han hämtade min pojkvän från tågstationen,
men ingen Tyko Jonsson; inget ”jag har närt
en bög vid min barm!”.
När Lindy lagt psalmboken åt sidan
började han leva livet på scenen. Eller, flera
liv. Precis som i barndomen flackade han
fritt utan att riktigt känna sig hemma: han
tröttnade på teatergymnasiet, tillbringade ett
år vid Balettakademien i Göteborg, reste till
Barcelona för att lära sig Flamencosång och
kom in på Teaterhögskolan i Stockholm.
Men inte förrän han hittade dansteater, med
regissörer som Dorte Olesen och Kajsa
Giertz slog han sig till ro.
– Där fick jag göra lite av allt på samma
gång och det var verkligen min grej. Jag är
bara så glad att folk vill betala mig för det
här.
Han hyllades för sin insats i Ronny
Danielssons ”All we need is love” på
Intiman i Malmö och fick pris för sin tolkning
av Carmen på samma scen.
Men oavsett vem han spelat, har Lindy
Larsson alltid haft en ovälkommen känsla
med sig i bagaget: prestationsångesten.
– Jag har extremt höga krav på mig
”Innan vi skulle filma Änglagård
mådde jag illa i en månad för
att jag var rädd att bli
en nationell skamfläck”
själv. Innan vi skulle filma Änglagård mådde
jag illa i en månad för att jag var rädd att bli
en nationell skamfläck. Jag har inte sett filmen
än, förutom att jag steppar i trailern,
men jag hoppas vid gud att jag kan koppla
bort att det är jag. Låt mig slippa snabbspola!
Men något som är starkare än ångesten
är viljan som driver honom:
– Känslan av att få vara någon annan.
Att få leka. Som i Carmen; tänk att få dö
varje kväll. De flesta får bara uppleva det en
gång i livet.
Och det är väl det som är magin.
”Änglagård – tredje gången gilt” har
premiär på Juldagen