Hagfors stad - Kulturarv Värmland

Hagfors - en kortfattad tillbakablick på en bruksstads tillblivelse och utveckling
Staden framväxt
Namnet Hagfors blev allmänt vedertaget 1876, i samband med järnverkets anläggning som anlades invid en
fors kallad Hagforsen. Men första gången man kallat platsen för stadens tillblivelse vid sitt namn var den 11
november 1875. Det var dåvarande affärsdisponenten för Uddeholms Bolag E. G. Danielsson som första gången
refererade till namnet. Den nya stadens utveckling från ren skogsbygd till vad den blivit sammanhänger intimt
med bruksrörelsen och järnverkets historia är sålunda också samhällets, eller om man så vill, tvärt om.
Uddeholm Herrgård, 2005 Foto: Per-Ola Åström
På östra sidan av Uvån strax före dess utlopp i sjön Vermullen, fanns sedan 1600-talets mitt några
”avgärdahemman” under Ufve och Risbergs bolbyar, Ufveshagen, Aspelund och Björkelund som med den tidens
primitiva jordbruksskötsel fick söka skördar på den karga jordremsan mellan Värmullåsens fot och ån, där de hade
små åkerlappar. När de svenska järnbruken i början av 1870-talet tvingades rationalisera sina tillverkningar var
Uddeholms Bolag bland dem som fann sig tvungna att genomföra kraftiga centraliseringar av sina hyttor och
hammarbruk. Bolagets ledning tillkallade experter och i samråd med dessa inleddes undersökningar och
beräkningar över anläggnings- och transportkostnader för ett ”större järnverk”. Uvån hade mellan sjöarna Nain

och Rådasjön många präktiga forsar och fall och valet av lämpligaste platsen var svår att finna. I början av 1873
hade dock saken avancerat så långt att Hagforsen hade kommit i förgrunden, och den 13 mars samma år kunde man
visa på nya ritningar till ”nytt verk vid Hagforsen”. Den 27 mars 1873 beslutades ”att två masugnar skulle byggas
vid Hagforsen”. Detta beslut kan man se som upprinnelsen till staden Hagfors tillkomst.
Bessemerverk från 1880-talet och del av världens första eldrivna masugn, 2006 Foto: Per-Ola Åström
Redan på sensommaren 1873 hade arbetet med det nya järnverket påbörjats och planer för de första
arbetarbostäderna, där den nuvarande stadsdelen Blinkenberg ligger, utförts. Platsen fick heta Hagforsen till 1876,
men av befolkningen kallades den rätt och slätt för ”Hagen”. Den fors som Uvån bildar genom samhället fick på
så sätt ge den nya anläggningen sitt namn. På trefjärdedels sekel förändrades torpet ”Hagen” till staden Hagfors.
Järnverket var alltså samhällets egentliga upphov och länge dess livstråd. Verket var medelpunkten kring vilket allt
rörde sig. Det var verket som bröt marken och skapade ett modernt samhälle, som den 1 januari 1950 fick sina
stadsprivilegier.
Egnahemsområden fram till 1960-talets mitt
Den äldsta bostadsbebyggelsen inom Hagfors samhälle är den i Blinkenbergsområdet. Här byggdes alltså de
första arbetarbostäderna. Platsen består av en ås med Uvån på den ena sidan och sjön Vermullen på den andra. De
gamla husen byggdes av trä i en våning, det fanns även ett par tvåvåningshus. Arbetarbostäderna var placerade i
rader, med uthusen inbäddade i trädgårdarnas grönska, och gav en bild av ur den typiska svenska bruksmiljön såg
ut. Trots tätboddheten kännetecknades området av lugn och trivsel.
Omedelbart norr om Blinkenberg ligger området Sättra. Som namnet anger har här legat säterbodar, Skärns
säter eller sätrar tillhörande Stjärnsfors. Området längst ner mot stranden fick namnet Sättra strand. Platsen där
bostadsbebyggelsen är förlagd bestod fram till åren kring 1930 av en stor myrmark och skog. Husen var av dels
trä, dels av sten, alla i en våning, med en ljus färgsättning i gult och grått. Husen låg i längor med trädgårdstäppor
emellan husen. Gatorna kantades med lind och lönn och lummigheten var stor, speciellt under sommarhalvåret då
det var svårt att få en skymt av de, i grönska, inbäddade husen.

Stadsdelen Gärdet, efter Blinkenberg det äldsta området, är byggt på ett flackt gärde öster om Uvån. Husen
bestod ursprungligen av envåningshus i sten eller reveterat trä, samtliga i en ljus och varm gul färgton. Även här är
husen placerade i räta rader med gatorna vinkelrätt ställda mot varandra med grönska runtom. Under 1960-talet
tillkom flera trevåningshus, inpassade efter den gamla bebyggelsen, som vid denna period moderniserades. I norra
delen stadsdelen växte en helt ny stadsdel fram, i folkmun kallad Korea, men officiellt kallad Norra Gärdet. Dessa
ovan nämnda bostadsområden kan sägas ha utgjort det egentliga brukssamhället.
Olika typer av bebyggelse i stadsdelarna Gärdet och Blinkenberg, 2005 Foto: Per-Ola Åström
Allt eftersom bröt egnahemrörelsen igenom och flera områden växte fram kring kärnbebyggelsen. Den äldsta
av dessa är Björkliden. Ett vackert villaområde vid foten av Vermullåsen, med slingrande vägar och husen vackert
anpassade efter den naturliga topografin. Ursprungligen bodde här personal som arbetade vid järnvägen. Ett annat
område är Hagälvens egnahemsområde, som ligger söder om samhället efter vägen mellan Hagfors och
Uddeholm. Norr om Hagälven, på Vermullens södra sida, ligger Nybo och Dalkarlstorp. Det senaste döpt efter
den dalkarl som under trettioåriga kriget slog sig ner där, bröt mark och byggde sig ett torp. I hans sällskap fanns
en ryss, som gick en kilometer längre och byggde sig där en koja, vilket är nuvarande Rysktorp. I Dalkarlstorp
började egnahemsbyggandet 1930, och området ligger som en krans runt Källåsberget med vacker utsikt över sjön
mot Järnverket, Vermullåsen och den äldre bebyggelsen.
På sjöns motsatta sida ligger Stjärnäsområdet. På en sluttning ligger många vackra villor, både större och
mindre. Här byggdes också en bostadsrättsförening, på 1960-talet, ett tiotal moderna flerbostadshus i två och
trevåningar. På östra sidan av Storgatan klättrar sig, likt en terrass, marken upp mot Kallkälldalen. Här består
bebyggelsen av småhus med idylliska trädgårdar och höga stensättningar. Området var ett av dem som

expanderade mest under 1960-talets slutskede, och här hade också Järnverket sina såkallade övergångshus, vilket var
lägenheter där nygifta fick flytta in. Björnängens egnahemsområde, beläget i en smal dal mellan Vermullsåsen och
den stora grusåsen Mana, hör till de yngre egnahemsområdena. Här, mitt bland husen, står den gamla gården
Björnängen som en påminnelse om tider som flytt. Björnängen ligger centralt, men är ändå – tack var sandåsen,
väl avskilt.
Topografiska förutsättningar
Flerbostadshus i stadsdelen Gärdet och Sättra, 2006 Foto: Per-Ola Åström
Den inom stadsgränsen liggande terrängen är starkt kuperad. Höga, branta, skogsbeklädda berg reser sig runt
staden, som ligger i en jättestor gryta. Hagfors centrum ligger drygt 150 meter över havet. Staden bjuder på
omväxlande, genomgående vacker natur. De stora mäktiga skogarna i bergsområdena, de mjuka lövskogssänkorna
omkring Rådasjön och de grönskande åkertegarna skänker ögat njutning. Staden har växt såväl inom själva
bruksområdet som genom flera egnahemsområdens uppbyggande runt om. Uddeholmsbolagets bostadsområden
omfattade stadsdelarna Gärdet, Blinkenberg, Sättra, och Sättrastrand. Egnahemsområdena är Björkliden,
Hagälven, Dalkarstorp, Kallkälldalen, Björnängen Stjärnsnäs och Dalen. För stadens utbyggnad fanns på den
fastställda (kring 1965) stadsplanen antagna kvarters- och gatunamn som så långt det tillåter anknyter till gamla
namn med tradition, namn som minner om personer som verkat i samhället, namn ur ortens växt- och djurliv
samt namn som erinrar om olika yrken och verksamheter. Framtill åren kring 1940 fanns en brunns- och
badinrättning kallad Hagälvens badanstalt. Denna badanstalt var på grund av sitt starkt järnhaltliga och radioaktiva
vatten länge mycket välbesökt. Badhuset revs i början av 1960-talet, och ersattes med ett annat, uppfört av
järnbruket. Senare byggdes även Björnängsbadet, på initiativ av ingenjör H. Sundström, och blev direkt ett
barnens paradis.
Idrottens utbredning
Idrotten fick tidigt en framskjuten plats. Det började med att fotbollsklubben bildades, som till en början
höll till på en tilltrampad gräsbacke. Intresset var så stort och den 28 maj 1911 bildades idrottsklubben Viking.

Någon allmän idrott förekom inte, och vid tiden för klubbens bildande fanns inget seriesystem. Striden stod för
det mesta mellan hemmalagen, ibland spelade man mot något grannlag. Men idrotten blev allt populärare och
idrottsföreningen växte i både medlemsantal och styrka. Behovet av en rejäl och riktig idrottsplats gjorde sig mer
och mer gällande. Genom ett tillmötesgående agerande från Uddeholmsbolaget fick klubben ett stycke mark i en
vacker skogsbacke öster om Ängfallheden. Här röjdes skog, planades och anlades till slut en fotbollsplan med
löparbanor. Det ordnades platser för allmän idrott, som föreningen nu upptog på sitt program. Fotbollsklubben
hade blivit en förening i vidaste mening.
Genom basarer och den behållning dessa genererade erhöll föreningen medel till inköp av bl. a. material och
utrustning till de aktiva, samt till idrottsplatsens underhåll och modernisering. Ett arrangemang som anordnades
varje höst var Eldfesten. En tradition som under många år var samhällets största evenemang, till vilket folk från när
och fjärran kom. Efterhand bildades andra föreningar, men deras förmågor sögs snabbt upp i den mer livaktiga
föreningen IK Viking. Undantaget var Hagfors IK, som under många år var aktiv och fostrade många talanger -
främst inom grenarna fotboll, skridsko- och skidåkning. Hagfors IK slogs senare samman med IK Viking.
Skidsporten sammanfördes till en särskild förening, Hagfors Skidförening. Det var denna förening som byggde
slalombacken vid Vermullåsen, där det även fanns en hoppbacke samt en s.k. teknikbacke. Vid sidan av detta
fanns även en tennisklubb och gymnastikförening.
Källa:
Hagfors - Värmlands nordligaste stad, av Ingenjör Jeoorj Larsson (Svenska stadsmonografier, Religion & Kultur,
Göteborg 1952)