Tyngdpunktsförskjutning rapport (PDF) - Sveriges kristna råd

framsida.pdf 1 2012-06-08 12.09 

TYNGDPUNKTS- 

FÖRSKJUTNING

Tyngdpunktsförskjutning 

Från militär krishantering till 

civilt förebyggande och 

fredsbyggande 

Rapport från en arbetskonferens 

7 mars 2012 

Arrangörer 

En ekumenisk arbetsgrupp samordnad av Sveriges kristna råd 

och Svenska missionsrådet 

I arbetsgruppen har ingått Diakonia, Kristna fredsrörelsen, Life and Peace Institute, 

Svenska kyrkan och Svenska missionskyrkan/Gemensam framtid 

Rapportör 

Bernt Jonsson

Förord 

Världen ser inte ut som vi vill. Alltför många konflikter finns fortfarande i olika delar av vår värld. 

Människors liv försvåras eller görs om intet. 

Därför kan arbetet för försoning och rättvis fred inte upphöra. Tvärtom måste det ha högsta prioritet för 

alla som vill människors och skapelsens väl. 

I slutet av maj 2011 genomfördes The International Ecumenical Peace Convocation (IEPC) i Kingston, 

Jamaica. Mötet ordnades av Kyrkornas världsråd och samlade drygt 1000 personer från över 100 länder. 14 

svenskar fanns på plats, utsedda av olika kyrkor och kyrkligt närstående organisationer från Sverige. I mötet 

diskuterades bland annat rapporten An Ecumenical Call to Just Peace som på ett tydligt sätt argumenterar 

för att det är dags att tala mer om och sträva efter Den rättfärdiga freden istället för, som tidigare, tala om 

kriterier för rättfärdigt krig. Dokumentet finns översatt och publicerat på svenska med titeln Ett ekumeniskt 

upprop för rättfärdig fred, utgivet av Sveriges kristna råd. 

Ett av de seminarier som anordnades av svenskar hade temat Empowering for a Just Peace. Tanken var att 

undersöka intresset för ett gemensamt arbete med att utbilda fredsarbetare som kunde ställas till 

förfogande för insatser i olika konfliktområden. Väl hemkomna fortsatte delar av den svenska gruppen 

arbetet. 

Som ett led i processen beslöt gruppen att inbjuda brett till en svensk arbetskonferens för att samla 

intresserade till samtal om gemensamma insatser för fredsarbete. Temat sattes till 

Tyngdpunktsförskjutning: från militär krishantering till civil förebyggande och fredsbyggande. Ca 60 

deltagare från ett 30-‐tal olika organisationer mötte upp, och dagen blev både en inspirerande puff för 

fortsatt engagemang och gav riktning för fortsatt arbete. Arbetet fortsätter nu utifrån detta. 

I denna rapport redovisas föredrag och inlägg från arbetskonferensen. Jag vill säga ett tack till alla 

medverkande som bidrog så konstruktivt. Tack också till Bernt Jonsson som sammanställt rapporten, till 

Johan Cedersjö som gjort omslagsbilden och till Jacob Carlbäcker som skötte logistiken för konferensen. Ett 

särskilt tack vill jag ge till Margareta Ingelstam som med glad entusiasm, gedigen kunskap och erfarenhet 

och en stor frivillig arbetsinsats bidrog till såväl seminariet i Kingston som till innehållet i och kontaktarbetet 

för arbetskonferensen. 

Jag vill också tacka Folke Bernadotte Akademin som genom ekonomiskt stöd möjliggjort processen och dess 

resultat. 

Hiroshima-‐dagen 2012 

Björn Cedersjö 

Direktor Ekumenisk diakoni / kyrka-‐samhälle 

Sveriges kristna råd 

Denna rapport finns även att ladda ner från Sveriges kristna råds webb-‐plats www.skr.org. 

Där finns även Ett ekumeniskt upprop för rättfärdig fred liksom annat material om fred och ickevåld. 

1

Innehåll 

KG Hammar I Dag Hammarskjölds anda 3 

Lars Ingelstam Pengar, säkerhet och politik 4 

– några iakttagelser 

Christoffer Burnett Cargill Early Warning 10 

– eskalerande konflikter under 2012 

Civil fredstjänst: om skydd/preventiv närvaro och fredsbyggande/empowerment 

Kerstin Bergeå Introduktion 11 

Aron Lindblom Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer 12 

Sofia Emanuelsson Ekumeniska följeslagare (SEAPPI) 13 

Kerstin Bergeå Fredscentrum i Osijek 15 

Peter Brune Afghanistan – ett exempel 15 

Panelsamtal 17 

Joel Ahlberg, Bo Forsberg, Erik Norman, Jens Orback, Karin Wiborn 

Grupprapporter – sammanfattning 19 

KG Hammar Vägmärke 20 

Pressmeddelande 21 

Bilagor: 

Program 22 

Deltagarlista 23 

Underlag och frågor inför grupparbetet 25 

Opinionsbildning, folkbildning, mobilisering, politisk påverkan 26 

Catherine Barnes: Agents for Change: Civil Society Roles in Preventing War and 

Building Peace (innehållsförteckning och sammanfattning) 28 

Forum för Fredstjänst 1995 – 2006 38 

En standby-‐kapacitet för civila fredstjänster 41 

2

K G Hammar 

I Dag Hammarskjölds anda 

Nerpackad i Dag Hammarskjölds portfölj på 

sista resan låg Martin Bubers ”Jag – Du”, som 

han höll på att översätta. Han var på väg från 

Leopoldville för att träffa Moise Tshombe, 

frontfigur för utbrytarprovinsen Katanga. Det 

var akut läge i Kongokrisen. Det kalla kriget 

mellan Öst och Väst satte dagordningen. Det 

var kamp om de nya staterna. Man frågade 

sig: Var hamnar de? Secret service från alla 

håll fanns överallt. 

Det var avkolonialisering och frihet för 

afrikanerna till det yttre, men hur kan vi få 

dem att tro sig fria, när vi tar hand om deras 

naturresurser och behåller det ekonomiska 

inflytandet? Det var ett eldorado för 

legosoldater, och FN var kluvet. 

Fyra skrifter var vägledande för Dag 

Hammarskjöld i hans fredsbyggande och 

därför reskamrater även på denna resa: 

FN-‐stadgan. Han arbetade för ett FN 

oberoende av stormakterna, och i ett linjetal 

i Oxford i maj om stadgan och 

generalsekreterarens roll drog han upp 

riktlinjerna för detta. Det ledde till konflikt 

inte bara med stormakterna utan även bland 

FN-‐medarbetarna: ”Dag drev fred och 

mänskliga rättigheter för hårt”. 

Nya Testamentet. I boken Vägmärken visar 

det sig, att han ständigt befinner sig i dialog 

med Gud, med Jesus, även om denne dör. 

Kristi efterföljelse av Thomas a Kempis – 

mystikern. Där fadern Hammarskjöld står för 

plikten, svarar modern för det andliga 

inflytandet, för mystiken. Svenskarna förstod 

sig inte på den, blev vara konfunderade. 

Martin Bubers Jag – Du. ”Vi blir människor i 

mötet med andra”, det var budskapet. Båda 

är subjekt, alltså jag – du, inte jag – det. 

Buber fick förtroende för Hammarskjöld, när 

de träffades 1958, och ville att denne skulle 

översätta hans bok. 

10 sidor var klara, och 3-‐4 ytterligare blev det 

på planet. 

Det var ett sätt att förbereda sig för mötet 

med Tshombe – ”den onde”. 

Buber var djupt misstänksam mot politiker, 

vilket var provocerande för Hammarskjöld. 

När han åkte till Kina för att möta Chou en-‐ 

Lai, var det inte för att förhandla utan för att 

lära känna deras – kinesernas – sätt att 

tänka. På samma sätt ville han möta 

afrikanen Tshombe – på tu man hand! 

Ni minns John Paul Lederachs fredstriangel: 

Toppen = politikerna 

Mellanskiktet = vi 

Den breda basen = rötterna 

Buber: Ta bort den översta nivån. 

Hammarskjöld vänder sig mot detta, men det 

gäller att leva i fred med sitt inre för att sen 

kunna gå ut och ta ansvar för sin integritet. 

Det får inte finnas någon dold agenda. 

De senaste dagarnas avslöjande av 

omständigheterna kring vapenaffärerna med 

Saudiarabien bekräftar Bubers misstanke; 

han var även anarkist. 

Säkerhet bygger på trygga människor; de är 

garanter. Säkerhet får man inte genom att 

vara starkare än andra. Rustningsindustrin 

gör världen osäkrare. Därför behöver vi som 

det civila samhällets organisationer 

mobilisera. Nerifrån och upp är ett måste! 

KG Hammar är tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan 

och gästprofessor i teologi vid Centrum för teologi och 

religionsvetenskap vid Lunds universitet. 

3

Lars Ingelstam 

Pengar, säkerhet och politik – några iakttagelser 

Lars Ingelstam är professor emeritus i teknik och social förändring, Linköpings universitet 

Inledning 

Vårt gemensamma tema i denna konferens är: från militär krishantering till civilt förebyggande. 

Med denna föredragning vill jag belysa hur tyngdpunkterna ligger i dag, särskilt vad gäller 

pengar/statsanslag. Jag tror att vi behöver få proportioner på de utgifter som gäller vår 

(förmodade) säkerhet och våra insatser i övrigt för en bättre och hållbarare värld. Jag vill också 

säga något om tendenserna, och något utförligare belysa den viktiga frågan hur Försvarsmaktens 

resurser används: nationellt respektive internationellt, och hur stora andelar som används för 

inköp och underhåll av materiel. 1 

Hur tyngdpunkten skulle kunna förskjutas är alltså inte huvudfrågan i denna framställning men 

storleksordningarna ger indikation var någonstans det kan finnas utrymme. Varför en förskjutning 

av tyngdpunkten borde ske är, som vi alla inser, huvudfrågan som vi ska bearbeta under resten av 

dagen och i den fortsättning som kan komma att beslutas. 

I takt med tiden 

De flesta konflikter inom och mellan stater löses utan våld och vapen. Den militära optionen är 

undantagsfall och har varit så under ganska lång tid. 

Världen har också – i stora drag – blivit fredligare, vänligare och anständigare och acceptansen för 

väpnat våld har minskat över tid. För detta finns många källor, men den senaste och mest 

systematiska är en bok av psykologiprofessorn vid Harvard, Steven Pinker 2 . Han stöder sina teser 

med omfattande historiskt material och statistik och försöker sig också på vissa historiska 

förklaringar. 

Samtidigt är det alldeles riktigt att 1900-‐talet var ett förfärligt århundrade. Författare som Eric 

Hobsbawm 3 (historiker) och Max Jakobsson 4 (diplomat) har redovisat den faktiska bakgrunden till 

att tänkande människors känner sorg och fasa över detta. 

I det korta perspektivet kan alltså tyngdpunktsförskjutningen se ut att gå långsamt eller bakåt. En 

delförklaring till detta finner man i den tekniska utvecklingen: med förhållandevis liten och billig 

utrustning kan stor förödelse åstadkommas (i extrema fall av en eller ett fåtal personer). 

Men: i stora drag rör vi oss i samklang med den världshistoriska trenden. Detta betyder inte att vi 

bör tro att utvecklingen styrs av opersonliga krafter. Men riktningen är uppmuntrande och histo-‐ 

rien görs av människor. 

1 

Detta är inte mitt område, egentligen, men under ett självvalt projekt kring vapenexport har jag haft anledning att 

sätta mig in i den vidare ramen. För information från detta projekt hänvisas i första hand till min rapport Lars 

Ingelstam: Vapen i Sverige och världen. Arbetsnotat Nr 347, mars 2012, tema Teknik och social förändring, 

Linköpings universitet. 

2 

Steven Pinker (2011): The Better Angels of Our Nature: The Decline of Violence in History and its Causes. Allen 

Lane/Penguin Books., London 

3 

Hobsbawm, Eric (1997): Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-‐talet 1914-‐1991. Stockholm: Rabén Prisma 

4 Jakobson, Max (2001): Våldets århundrade. Stockholm: Atlantis 

4

Sveriges säkerhet och försvar: en historisk snabbskiss 

Vid andra världskrigets utbrott var vår beredskap inte god. Per Albin Hanssons ord till nationen 

hade ingen täckning vad gällde militär hårdvara. Under kriget vidtog en snabb upprustning. Bland 

annat skapades en flygplansindustri på internationell toppnivå (Saab) som fortfarande finns kvar. 

Därefter följde en lång period, som kan kallas neutralitetens tid (1946-‐1989). Typiskt för den var 

höga försvarsutgifter, en aktiv industripolitik (flyg, atomteknik, datorer, tunga vapen) men 

samtidigt en återhållsam vapenexport. Att fienden alltid fanns österut var hela tiden en tyst 

förutsättning. 

Under samma tid var internationell nedrustning (med atomvapnen i centrum) en starkt synlig del 

och en profilfråga i svensk utrikespolitik. Den karaktäriseras av namnen Östen Undén/Alva Myrdal 

1946-‐1973, Inga Thorsson 1974-‐1982, Maj-‐Britt Theorin 1982-‐1991. Sedan dess har förhandling-‐ 

arna skötts av tjänstemän utan några större markeringar från den politiska sfären. Olof Palme 

spelade också en aktiv internationell roll (på andra arenor än de nämnda), vilket är väl belyst 

genom de biografier som kommit ut de senaste åren. 

Med berlinmurens fall (1989) och EU-‐inträdet (1990/1995) inleds en ny period. Huvuddragen i de 

”post-‐neutrala strategierna” från 1990 till nu har varit: 

-‐ Gradvisa budgetreduktioner för försvarsmakten 

-‐ Närmande till NATO 

-‐ Internationellt vapensamarbete 

Det sistnämnda betyder att relationen mellan Försvarsmakten/Försvarets Materielverk och vapen-‐ 

industrin i Sverige blir svagare. Samtidigt sker en stark ökning av vapenexporten: 350 % från 2000 

till nu (14 miljarder kronor 2011; flera siffror kommer nedan). Samtidigt upphörde den allmänna 

värnplikten 2010 (efter 109 år). 

Jag återkommer till försvarsplaneringen, men först ska vi granska några siffror. 

Nationens pengar och statens 

Sveriges BNP är (2010) 3308 GSEK. 5 Detta är alltså det erkända måttet på hur mycket värde, som 

produceras (och konsumeras) i vårt land under ett år. 

Sveriges utrikeshandel kan beräknas till drygt 1000 GSEK. Av detta utgör vapenexport cirka 14 

GSEK (den utgör ungefär 1.3 % enligt regeringens redovisning och har ökat starkt från 2000). 

Den årliga förändringen av BNP (som brukar kallas ”tillväxt”) har varit +2-‐3 % i genomsnitt under 

de senaste 30 åren men nyligen svängt mycket: 2009 var den -‐5,6 % (BNP minskade) och 2010 + 

5,0 %. Just nu är BNP:s utveckling mycket svårbedömd. 6 

Självfallet är det mycket viktigt att skilja på samhällets ekonomi och statens (vilket inte alltid sker, t 

ex i diskussionen om Italien och Grekland). 

Den svenska statens totala utgifter är 826 GSEK (2010) och får högst vara 1024 GSEK enligt det s k 

utgiftstaket. Kommuner och landsting spenderar cirka 500 GSEK. 

5 Beloppet anges i miljarder svenska kronor. G=10 9 , eng billion. 

6 Jag behöver knappast påpeka att begreppet tillväxt och den metoden att mäta ”framsteg” är väldigt omdebatterade, 

av bland annat miljöskäl och därför att tillväxt inte längre bidrar till ett lyckligare liv. 

5

Några av statens viktigaste utgiftsområden (exempel) i GSEK: 

•-‐ 

Rikets styrelse 

11 

•-‐ 

Utrikesförvaltning 

2 

-‐ Totalförsvar 

46 (varav FM 40, nedan) 

-‐ Internationellt bistånd 31 (varav Sida 16) 

••-‐ 

Arbetsliv, arbetsmarknad 76 

•-‐ Sveriges Domstolar 5 

•-‐ Utbildning & universitetsforskning 55 

•-‐ Avgift till EU 30 

I en annan division faller ett antal utgiftsposter som (kanske) är mera välbekanta för deltagarna i 

denna konferens. Till exempel (beloppen fortfarande i GSEK): 

-‐ Sida bistånd genom Civila samhällets organisationer 1,5 (viss info i SE ingår) 

-‐ Sida konflikt, fred och säkerhet 0,568 

-‐ FBA 7 anslag + biståndsmedel 0,200 

-‐ FBA ”fredsmiljonen” 0,014 

Vi bör dock notera att statligt finansierade utrymmen för opinionsbildning och fritt tänkande finns 

även inom andra utgiftsområden: forskning, kultur, presstöd, hälsa, näringsliv... 

För den som vill göra överslagsberäkningar kan vi notera att ett ”normalt” årsverke (av t ex en 

akademiker i vanliga lönelägen) kostar mellan 0,5 och 1.5 MSEK (men det finns många sätt att 

räkna!). 

Försvarsmakten: ekonomi och planering 

Försvarsmakten (FM) är numera en myndighet och inte längre uppdelad i armé, marin, flygvapen 

osv. Den leds av en Överbefälhavare som har samma roll och befogenheter som andra myndig-‐ 

hetschefer inom staten (de flesta av dessa tituleras generaldirektörer). 

Försvarsmaktens totala statsanslag (2012) 8 GSEK 40 

uppdelat i: 

-‐ Förbandsverksamhet och beredskap 22 

-‐ Fredsfrämjande förbandsinsatser 2,3 

-‐ Anskaffning av materiel och anläggningar 9 

-‐ Vidmakthållande av ditto 7 

-‐ Forskning och teknikutveckling 0,8 

Som jämförelse inom FöD område: 

Förvarsexportmyndigheten, FXM 0,08 

Samhällsskydd och beredskap (MSB mm) 2,2 

Med tanke på den här konferensens ämne finns det skäl att särskilt kommentera försvarsmaktens 

internationella insatser och hur kostnaderna beräknas. 

Av ovanstående framgår att av totalt 40 GSEK budgeteras 2,3 GSEK för ”Fredsfrämjande förbands-‐ 

insatser”(varav ISAF i Afghanistan 1,9 GSEK) 

För Nordic Battle Group beräknades (2010-‐2011) beredskapen att hålla gruppen kosta 0,5 GSEK 

7 Folke Bernadotte Akademin, ett statligt ämbetsverk under utrikesdepartementet 

8 8Källa: Regleringsbrev för Försvarsmakten 2012 

6

men kring 1,5 om den skulle komma till användning (beloppen räknas in i ramen för FM). 

Enligt Riksrevisionen (rapport 2011 9 ) borde siffran för FM internationella insatser vara ”ett par” 

GSEK högre. RiR är kritisk till att FM bara redovisar ”särkostnader”. 

Hur man än räknar blir slutsatsen att huvuddelen av ”insatsförsvarets” kostnader ligger kvar i 

Sverige (åtminstone drygt 30 GSEK). Av dessa är minst 14 GSEK relaterade till materiel. 

Mot denna bakgrund blir historiken för FM under den postneutrala perioden något motsägelsefull. 

Man behövde göra ett vägval under 1990-‐talet, eftersom det inte fanns någon fiende. Högkvarteret 

(i verkligheten ett relativt litet antal ledande personer, tillsammans med FOI och FMV) valde en 

”operativ time-‐out” (general Johan Kihl 1997). Detta innebar (med någon förenkling): Vi lägger ner 

det gamla och tänker nytt. Vägledande begrepp för det ”nya” blev Revolution in Military Affairs 

(RMA) och Network Based Defence (NBD) – båda hämtade från försvarsdebatten i USA. 

Genom successiva försvarsbeslut skedde gradvisa men inte dramatiska nedskärningar i FM budget. 

Dessa kändes naturligtvis i organisationen, men ”vi borde tala mera om de nära 40 miljarder som 

vi fortfarande har kvar” (general Michael Moore, intervju 2005). 

FM lägger stor vikt vid sina internationella insatser. Årsredovisningen 2009 har som omslagsbild 

en svensk officer, som delar ut någonting som ser ut som en låda med bröd till kvinnor och hung-‐ 

riga svarta barn i en roddbåt. De rekryteringskampanjer som drivits och drivs (till exempel i 

Stockholms tunnelbana) för Grundläggande militär utbildning (GMU) 2011 och 2012 fokuserar 

nästan helt på internationellt arbete; sådant som att ”tala med civila”. Samtidigt får svenska 

folket viss information om verksamheten i Afghanistan (ISAF) och om den kortvariga närvaron i 

Libyen 2011. 

Jag finner det paradoxalt, att samtidigt som FM i offentligheten framhåller sina internationella 

insatser så underredovisas kostnaderna. I kronor räknat är det minst 80 % av FMs anslag som inte 

används internationellt. 

Det svenska försvarets läge och den diffusa och delvis motsägelsefulla inriktningen har inte i någon 

större utsträckning uppmärksammats i den allmänna debatten. Men några undantag finns. 

Historikern och underrättelseanalytikern professor Wilhelm Agrell har gjort en stor genomgång 

och sammanfattar (2011) sin bild av FM: ”I princip är hela den organisation, den planläggning och 

det kunnande som en gång handlade om att försvara landet borta”. 10 

Journalisten och statsvetaren Britt-‐Marie Mattsson har gått igenom hela periodens utrikespolitik 

(inte specifikt försvaret) och drar slutsatsen (2010): ”Den svenska utrikespolitiken har förlorat sin 

egen gamla kompass, och ingen tycks vara intresserad av att ersätta den med en ny”. 11 

Självklart pågår tankeverksamhet för förnyelse. Försvarsberedningen 2007 anlägger ett ”brett 

perspektiv på hot och en samlad syn på säkerhet”. Föreningen Folk och försvar, Totalförsvarets 

forskningsinstitut (FOI) m fl diskuterar nya former av hot: informations-‐ och kommunikations-‐ 

tekniken och cyberhot, miljökonflikter, energi.... Terrorism anges som en del av problembilden. Än 

så länge råder dock en fundamental oklarhet om FMs eventuella uppgifter i relation till dessa. 

9 Riksrevisionen (2011): Svenska bidrag till internationella insatser RiR:2011:14 

10 Agrell, Wilhelm (2011): Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-‐-‐-‐2009. Atlantis 

11 Mattsson, Britt-‐Marie (2010): Neutralitetens tid. Svensk utrikespolitikfrån världssamvete till medgörlig lagspelare. 

Forum 

7

FM själv tycks vackla mellan traditionell försvarskraft (som för tillfället nästan är borta, tillsam-‐ 

mans med värnplikten) och en internationell insatsberedskap som (trots allt, antagligen) ligger 

någorlunda väl i linje med den allmänna opinionen. 

Säkerheten och de internationella insatserna: en riktning för framtiden 

Trots de inkonsekvenser som påpekats ovan är internationella fredsinsatser numera en erkänd del 

av svensk utrikes-‐, säkerhets-‐ och försvarspolitik. 

Jag anser att man ska slå vakt om denna principiella hållning. Jag drar själv två slutsatser av den 

(men är medveten om att andra kan resonera annorlunda): 

1. Civila och förebyggande insatser bör komma först, i tanken såväl som i tiden 

2. Dessa insatser ska inte i första hand ställas mot internationella militära insatser utan mot 

andra, mindre nödvändiga och sämre motiverade, militära expenser. 

Sega strukturer? 

Om vi vill bilda opinion för en tyngdpunktsförskjutning behövs realism vad gäller tempot vid upp-‐ 

byggnad av ny infrastruktur och nya professioner. Här följer några iakttagelser som kan vara väg-‐ 

ledande när vi diskuterar sådant. 

Försvarsmakten Biståndet Universitet: fo och utb 

Statsanslag (GSEK) 40 31 55 

Infrastruktur Sverige stark, krymper liten stark, ökar 

Infrastruktur Utland svag, ad hoc stark liten, ökar 

Egen profession? Ja Nej (Ja) 

Vi kan också urskilja några typiska tidshorisonter som gäller för större förändringar: 

-‐ Bygga upp nya universitet 3-‐5 år 

-‐ Etablera biståndskontor och ambassader 1-‐2 år 

-‐ Lägga ner regementen 2-‐3 år 

-‐ Etablera nytt område för staten 2 år -‐ men cirka 10 år till en fungerande nivå 

(som biståndet, eller nytt forskningsfält) 

Kompetensbyggande för en ny profession 3-‐10 år. 

Noteringar om opinionsbildning 

Om man vill argumentera för en tyngdpunktsförskjutning till förmån för civila och förebyggande 

insatser i konfliktområden bör det ske principiellt, strukturellt och med siktet inställt på medel i 

storleksordningen flera GSEK (detta trots att civila och förebyggande insatser är 10-‐60 gånger 

billigare för samma effekt än militära). 

Huvudbegreppet är säkerhet. Därför är det med FM som det i första hand finns en överlappning, 

snarare än med Sida vars uppgift är fattigdomsbekämpning. 

Vi bör inte vänta oss, att staten i någon större utsträckning kommer att finansiera agitation emot 

dess egen politik. Men ett civiliserat, liberalt samhälle bör se till att olika tankar får utrymme. 

Detta går dock lättare inom forskning, kulturverksamhet och utbildning än för direkt 

opinionsbildning. Det är också klokt att skilja mellan medel för opinionsbildning och pengar till 

operativ verksamhet (utredning och pilotprojekt ligger däremellan). 

8

Slutkommentarer om samhällsekonomi 

Samhällsekonomi rör inte bara statens pengar. Samhällets resurser kan fördelas om. Samtidigt är 

det viktigt att hålla fast vilka statens centrala uppgifter är. Till dessa hör att skapa säkerhet för 

medborgarna – i en numera globaliserad värld. 

Ekonomins globalisering är både en tillgång och ett problem, men mest det förstnämnda. Närings-‐ 

livet efterfrågar förutsägbarhet och lugna samhällsförhållanden. Man bör därför räkna med att 

industri och andra internationella företagsaktörer är aktivt intresserade av att våld och väpnad 

konflikt kan förebyggas. 

Det civila samhället och dess organisationer (den tredje sektorn) saknar inte samhällsekonomiska 

muskler: Den omsätter cirka 28 GSEK årligen i pengar räknat. Obetalt arbete utförs till en volym av 

cirka 300 000 årsverken motsvarande 7 % av förvärvsarbetet. Kyrkorna står för en relativt stor 

andel av det senare. 12 

Både som opinionsbildare och som utförare av (nygamla) internationella samhällsuppgifter har det 

civila samhällets organisationer en nyckelroll I denna fråga talar vi för allmänintresset, inte för ett 

särintresse eller i egen sak. Detta kan vara viktigt att hålla i minnet. 

12 Källa Lars Ingelstam (2007): Ekonomi på plats. CKS, Campus Norrköping, Linköpings universitet. 

9

Christoffer Burnett Cargill 

Early Warning – eskalerande konflikter under 2012 

Christoffer Burnett Cargill är generalsekreterare i Svenska freds-‐ och skiljedomsföreningen 

Äntligen har vi fått en bred debatt om vapenexporten! Bakom eller bortom Saudigate har vi dock 

en mycket mer grundläggande fråga: Vad bidrar Sverige med i världen? Är det att sälja vapen till 

diktaturer, eller är det främst förebyggande civila fredsinsatser? Det är detta, som debatten måste 

handla om. 

Frågan om early warning och early action försvann tyvärr från scenen i och med Anna Lindhs död 

och 11 september. Jan Eliasson arbetade nära Anna Lindh, och han när ännu drömmen om att 

förebygga våldsanvändning. 

Svenska Freds har sett det som en viktig uppgift att igen aktualisera frågan om early warning. 

Därför har vi startat ett pilotprojekt för att kartlägga risker för eskalerande konflikter men också 

för att lyfta fram positiva exempel, som inte kommer fram i medierna. Hittills har vi gett ut två 

publikationer inom projektet: 

Peace Monitor -‐ http://peacemonitor.org/ -‐ med de positiva exemplen 

Early Warning -‐ http://www.svenskafreds.se/earlywarning -‐ genomgång av riskerna 

Om man granskar riskerna för väpnade konflikter, ser man, att fredlig konflikt-‐hantering är allt 

viktigare. Det gäller att vara ute i god tid och försöka avstyra en upptrappning, som slutar i väpnat 

våld. 

Det är lätt att peka ut en lång lista på riskområden: 

Mellanöstern och Nordafrika med sina interna konflikter 

Israel – Iran; där gäller det att förhindra, att det höga retoriska tonläget utlöser ett krig 

Kongo, Sudan; problemområden med fredsavtal, vilket ej är lika med fred 

Afghanistan; mångåriga krig i pluralis utan fred i sikte 

I turistparadiset Thailand pågår en väpnad konflikt i söder 

Indiens naxaliter är det största inrikespolitiska hotet, samtidigt som Kashmirfrågan är en ständigt 

kokande häxkittel 

Norra Kaukasus med sina frusna konflikter riskerar alltid upptrappning 

Paraguay har en befrielsearmé med kontakter med FARC-‐gerillan i Colombia 

Kosovos olösta konflikter löper alltid risken att eskalera 

Svenska Freds rekommendationer: 

Eftersom omvärlden alltför ofta kommer för sent, måste vi börja trycka på före! 

-‐ Låt oss lyfta fram organisationer som gör positiva saker, som Diakonia. I Jerusalem på 

Diakonia, där jag då arbetade, visste vi att Gazakriget var på väg, men ingen gjorde något politiskt. 

Det var ett helt onödigt krig. Ingenting förändrades utom att människor dog. 

-‐ Den svenska regeringen måste ta fram en handlingsplan för fredlig konflikthantering. 

-‐ Det behövs ett institut i Sverige/Europa för early warning och early action. 

-‐ Vi måste få media att rapportera mer om såväl risker för upptrappning av konflikter som positiva 

exempel på fredsinitiativ. 

-‐ Vi behöver en genomtänkt opinionsbildning för att dessa synpunkter ska få politiskt genomslag. 

10

Civil fredstjänst: om skydd/preventiv närvaro och 

fredsbyggande ”empowerment” 

Kerstin Bergeå: Introduktion 

Kerstin Bergeå är utbildningssekreterare inom Kristna fredsrörelsen 

Sedan 1989 växer nu intresse och stöd för förebyggande av väpnad konflikt – särskilt inom civila 

samhällets organisationer internationellt. ”Tiden är inne att avskaffa kriget” var rubriken på den s 

k Haag-‐appellen 1999. 1 600 organisationer stod bakom appellen och ett handlings-‐program 

utarbetades, Agenda för fred och rättvisa. 

Stater och mellanstatliga organ tog också initiativ: Sveriges regering fick mycket credit för att vara 

först i världen med handlingsprogrammet ”Att förebygga väpnade konflikter” – ”SVERIGES LILLA 

GULA” kallades det på internationella konferenser. 

Anna Lindh drev frågan vidare i EU och ett EU-‐program för förebyggande av våldsamma 

konflikter antogs på toppmötet i Göteborg 2001. Och sen har tydliga ställningstaganden för före-‐ 

byggande och för det civila samhällets organisationers viktiga roll kommit från regionala organ 

som OSSE och från FN – från generalförsamling, säkerhetsråd och inte minst från Kofi Annan. 

Världsbanken kom 2006 med en gedigen rapport om Civil Society and Peace-‐building och hade 

åtta tydliga rekommendationer. Den första är ”Civilsamhället kan ge unika och tydliga bidrag till 

fredsbyggande. Direkt stöd utifrån kan stärka fredsbyggande på olika nivåer”. 

Mellan åren 2002 och 2005 deltog civila samhällets organisationer i hela världen i en process med 

16 regionala konferenser som arbetade fram ett gemensamt handlingsprogram, A Global Action 

Agenda for the Prevention of Violent Conflict (GPPAC), och processen avslutades med en 

konferens i FN-‐högkvarteret med ca 1 000 deltagare. Alla deltagarna fick en CD med 

kontaktadresser till 1 400 organisationer i olika delar av världen. Alla jobbar med förebyggande av 

väpnad konflikt. 

2011 fick GPPAC ca 73 miljoner från EU för en femårsperiod. Några siffror från enskilda länder: 

Mellan 1999-‐2010 gav tyska regeringen (Federal Ministry for Economic Cooperation and 

Development) 1,3 miljarder till arbete med Civil Fredstjänst. 

Under åren 1997 – 2006 har kanadensiska Cida givit ca 88 miljoner för att bygga upp ett icke-‐ 

statligt register, ”roster” för fred och säkerhet. Det har nu har 15 000 experter registrerade. 

Innan vi går vidare till passet om civila fredstjänster, ska jag påminna om John Paul Lederachs 

pyramid som nu har hunnit bli klassisk. Den finns också med i Världsbankens rapport. Vi skulle 

kunna ha en intressant analys av den här pyramiden i flera timmar med relevanta exempel. En av 

de viktigaste insikterna är att fredsprocesser måste pågå på alla plan. ”Ledare” på olika nivåer är 

nyckelpersoner – nationella och internationella på toppnivå, ledare i organisationer, näringsliv, 

religiösa samfund på mellannivå, och ledare på lokal nivå. 

Det behövs både horisontella och vertikala processer. Ledarna på mellannivå har en mycket 

strategisk placering – de kan påverka både uppåt och neråt. Det betyder, att det behövs ett stort 

antal människor som är med och skapar och påverkar processer på alla plan. 

11

I boken Strategic Peacebuilding sammanfattar Lisa Schirch sin och andras forskning om och 

erfarenheter av strategiskt fredsbyggande. Den understryker också att det är viktigt för 

förebyggande och fredsbyggande 

-‐ att samarbeta 

-‐ att samarbeta strategiskt 

-‐ att samarbeta strategiskt på lång sikt 

FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan efterlyste i sin sista rapport som generalsekreterare 

”lokala och nationella kapaciteter för förebyggande”. 

Civila fredstjänster är en del av en sådan nationell kapacitet. Vi ska få tre exempel på det. Först 

från Aron Lindblom om Kristna Fredsrörelsens arbete med fredsobservatörer i Mexiko, Guatemala 

och Colombia och sen från Sofia Emanuelsson om det ekumeniska följeslagarprogrammet i 

Palestina och Israel (SEAPPI). 

Aron Lindblom: Kristna fredsrörelsens fredsobservatörer 

Aron Lindblom är programsekreterare inom Kristna fredsrörelsen 

Både SEAPPI och Kristna Fredsrörelsen arbetar med skydd av människorättsförsvarare i konflikt-‐ 

situationer och med civilas rätt till skydd i konfliktområden. De är båda förankrade i folkrätten. 

12

Människorättsförsvarare är personer som med fredliga medel arbetar för att främja eller försvara 

de mänskliga rättigheterna. De är nyckelpersoner i arbetet för fred, demokrati och mänskliga 

rättigheter, och deras arbete blir extra viktigt, när staten inte säkrar medborgarnas grundläggande 

rättigheter. Människorättsförsvarare kan vara både kvinnor och män, gamla och unga, anställda 

eller frivilligarbetare. Idag finns två viktiga dokument som ger specifikt skydd åt människorätts-‐ 

försvarare. Dels har FN en deklaration om människorättsförsvarare som understryker att det är en 

rättighet att försvara de mänskliga rättigheterna. Dels finns även riktlinjer från EU om att EU ska 

ge särskilt skydd och stöd till människorättsförsvarare, inklusive finansiera deras arbete i vissa fall, 

ge offentligt erkännande och även utfärda visum och fysiskt skydda människorättsförsvarare i 

krissituationer. Dessa riktlinjer gäller även för EU:s delegationer i utlandet. 

Kristna Fredsrörelsen och SEAPPI arbetar i grunden med samma metod som vi kallar för 

internationell medföljning. Metoden är tänkt att ge skydd åt civila och människorättsförsvarare 

som utsätts för risker eller hot. Det finns åtminstone fyra komponenter i metoden: 

-‐ Avskräcka förövare från att använda hot och våld (internationella observatörer finns på plats 

tillsammans med hotade människor och utgör därmed en preventiv närvaro mot hot och våld) 

-‐ Öka handlingsutrymmet för aktörer som verkar för fred och mänskliga rättigheter 

-‐ Visa solidaritet och ge moraliskt stöd 

-‐ Sprida information och skapa internationella reaktioner 

Sofia Emanuelsson: Ekumeniska följeslagarprogrammet 

Sofia Emanuelsson är nationell koordinator inom Ekumeniska följeslagarprogrammet, Sveriges 

kristna råd 

Våra program vilar på några mycket viktiga principer: 

-‐ Ickevåld 

Ickevåld är både metod och princip för internationell medföljning. Det handlar om att på ett 

ickevåldsligt sätt finnas till för och agera med de fredskrafter som finns i området. Följeslagaren 

som en utomstående tredje part kan ha en skyddande och våldsdämpande effekt i konflikten. I 

rollen som tredje part försöker man finna sätt att stödja arbetet för en ickevåldslig lösning av 

konflikten. 

-‐ Principiell opartiskhet 

Följeslagaren eller observatören finns på plats för att skydda och visa solidaritet med hotade 

civila och MR-‐försvarare i konfliktområden. Som tredje part är följeslagaren opartisk så till vida 

att han eller hon inte tar någon av de stridande parternas parti. Däremot är följeslagaren inte 

neutral gentemot brott mot de mänskliga rättigheterna och humanitär rätt oavsett vem som 

utför dem. "We will be at your side in the face of injustice and suffering, but we will not take sides 

against those you define as enemies“. (Unarmed Bodyguard) 

-‐ Lokalt önskemål 

Vi stöder lokala krafter för fred och agerar enbart utifrån lokal efterfrågan. Det ekumeniska 

följeslagarprogrammet baseras t ex på en önskan från kyrkoledare i Jerusalem om internationell 

närvaro i området. 

Det ekumeniska följeslagarprogrammet (SEAPPI) drivs av Kyrkornas Världsråd sedan 2002 med sju 

placeringar på Västbanken inklusive Östra Jerusalem och är en -‐ om inte den – av de 

13

internationella organisationerna med störst närvaro i fält! Huvuduppgifterna för den enskilda 

följeslagaren kan sammanfattas med nyckelorden ”skydd”, ”solidaritet” och ”information”. 

Följeslagarna arbetar tillsammans med både palestinier och israeler under en tre månader lång 

tjänstgöring i fält. 

De konkreta arbetsuppgifterna varierar mycket. 

Skydd: 

En del följeslagare följer utsatta barn till skolan eller är närvarande i byar som tidigare angripits av 

bosättare. 

Solidaritet: 

Andra arbetar med att stödja israeliska och palestinska freds-‐ och MR-‐organisationer, övervakar 

vägspärrar eller finns bland människor som drabbats av bygget av muren. 

Information: 

Efter hemkomsten till Sverige arbetar följeslagaren med att skriftligt och muntligt delge sina 

erfarenheter och kunskaper med syfte att stärka respekten för folkrätten! 

Aron Lindblom: Fredsobservatörer och internationell medföljning 

Kristna Fredsrörelsen arbetar med internationell medföljning i Mexiko, Guatemala och Colombia. 

Tre länder som karakteriseras av höga våldsnivåer, stora historiska orättvisor och en utsatthet för 

människor som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna. I samtliga länder har staten varit 

inblandad i systematiska övergrepp mot sin egen befolkning, men det finns idag en ambition från 

den politiska ledningen i dessa länder att framstå som demokratisk och accepteras av det inter-‐ 

nationella samfundet. Detta gör att det också finns ett utrymme för internationella medföljare att 

verka för ökad respekt för civila och för människorätts-‐försvarare. 

Fysisk närvaro 

Ett område där Kristna Fredsrörelsen arbetar är regionen Chocó i nordvästra Colombia. Chocó är 

rikt på naturresurser men befolkningen lever i fattigdom. En majoritet utgörs av afrocolombianer 

och ursprungsfolk, två grupper som har varit och fortfarande är svårt diskriminerade. Det är en 

omstridd region, där den statliga armén, gerillan och paramilitära grupper kämpar om att få 

kontroll. På senare år har också utländska företag fått upp ögonen för Chocós guld. Personer, som 

engagerar sig för de mänskliga rättigheterna eller öppet uttalar sig mot någon av de stridande 

parterna, löper stora risker. 

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer finns därför med – iklädda västar – när hotade 

människorättsorganisationer gör besök ute i regionen. Vi informerar alltid den colombianska 

armén om att våra fredsobservatörer befinner sig i ett visst område för att öka säkerheten för våra 

FO:s och medföljda. Vi för också en dialog med colombianska myndigheter, civila såväl som polis 

och militär, om civilbefolkningens rätt i konflikt och om MR-‐försvararna, som uppmärksammar 

kränk-‐ningar av mänskliga rättigheter. 

Vi medföljer organisationer som organiserar afro-‐ och ursprungsfolk. Den organiseringen är viktig 

för att civila ska kunna hålla sig utanför konflikten 

Blixtaktioner och internationella reaktioner 

En annan gren av metoden internationell medföljning är arbetet med blixtaktioner och inter-‐ 

nationella reaktioner. Detta är akuta upprop, som görs i samband med att en människorätts-‐ 

14

försvarare har utsatts eller riskerar att utsättas för hot eller attacker. Den colombianska juristen 

Nancy Fiallo arbetar med rättsfall, där representanter för den colombianska staten misstänks för 

grova människorättskränkningar eller samröre med paramilitära grupper. På grund av sitt arbete 

fick hon dödshot via telefon under våren 2011. Kristna Fredsrörelsen genomförde då möten med 

olika colombianska myndigheter, där vi påtalade vad Nancy Fiallo utsatts för och uppmanade 

staten att ta ansvar för att skydda henne. Samtidigt uppmanade vi också svenska politiker och 

svensk allmänhet att skriva under ett upprop, en blixtaktion, på vår hemsida. Den här 

blixtaktionen var formulerad som ett brev till colombianska myndigheter, och varje gång någon 

skrev under på hemsidan, skickades ett mejl till Colombias regering. När blixtaktionen avslutades 

hade 280 personer skrivit under. 

Resultatet av den här insatsen blev, att den colombianska staten utfärdade särskilda 

skyddsåtgärder åt Nancy Fiallo. Samtidigt som våra fredsobservatörer hela tiden fanns med henne, 

när hon utförde sitt arbete, så fick hon också, tack vare blixtaktionen, en telefon med hemligt 

nummer och betalda flygbiljetter från den colombianska regeringen för att pengar inte skulle 

behöva vara ett problem, när hon behövde resa bort och sätta sig i säkerhet. 

Lärdom: Metoden fungerar mot förövare som är mottagliga för internationella påtryckningar och 

måna om sitt rykte. 

Sofia Emanuelsson: Resultat/svårigheter/lärdomar 

Metoden fungerar alltså väl när förövaren är rädd om sitt internationella rykte. Det gäller också, 

om den potentiella förövaren tror, att följeslagaren/fredsobservatören har betydelsefulla 

internationella kopplingar/kontakter. Då kan han välja att inte utföra övergreppet av rädsla för 

repressalier från det internationella samfundet (den potentiella förövaren gör en uppskattning av 

kostnad visavìs vinst med att utföra övergreppet eller låta bli). 

Baksidan av detta är. att man har mycket begränsad verkan på gerilla eller knarkmaffia eller andra 

illegala aktörer, som inte bryr sig om sitt rykte eller är mottagliga för internationella påtryckningar 

(Se vidare Catherine Barnes; Agents for Change: Civil society roles in preventing war and building 

peace). 

Mer resurser (nu minskar de från Sidas håll) framöver skulle öka möjligheten att öka antalet 

ekume-‐niska följeslagare (EA) och därmed öka närvaron på marken. Exempelvis utöka EAPPI med 

en ny placering i Jordan Valley! 

Kerstin Bergeå: Om empowerment och fredsbyggande 

En annan viktig form av civil fredstjänst är ”empowerment” och fredsbyggande. Centrum för fred, 

ickevåld och mänskliga rättigheter heter ett fredscentrum i Osijek i Kroatien, nära gränsen till 

Serbien. En liten grupp, de flesta kvinnor, flera akademiker, beslöt i början på 1990-‐talet, under 

brinnande krig, att de måste bjuda motstånd. 

Centret finns beskrivet i flera böcker och antologier. Det har fått flera priser. Katarina Kruhonja har 

fått ”Alternativa Nobelpriset” från Right Livelihood Stiftelsen. Redan 1996 gav Sveriges Kristna Råd 

ut boken Ett Hoppets Tecken – Om ett Fredscentrum i Kroatien. 

15

Peter Brune: Afghanistan – ett exempel 

Peter Brune är generalsekreterare i Svenska Afghanistanskommittén 

Afghanistans moderna historia är grym och komplex. Få länder har drabbats så hårt av våld och 

misär. Som en konsekvens av bl a geopolitiska hänsyn och den dynamik som rådde under kalla 

kriget beslöt sig Sovjet för att under juldagarna 1979 invadera Afghanistan. Uppskattningsvis dog 

över en miljon människor, och cirka fem miljoner afghaner flydde undan ockupationen. När 

Sovjet lämnade bröt ett blodigt inbördeskrig ut, där lokala krigsherrar slogs om inflytandet. 

Inbördeskriget tog slut i samband med att den nybildade talibanrörelsen tog över Kabul och 

bildade regering. 

Efter den 11 september 2001 förändrades förutsättningarna i Afghanistan på nytt i grunden. För 

talibanernas vägran att lämna ut Osama bin Laden och för att de givit al-‐Qaida ett hemviste i 

Afghanistan, inledde USA i oktober en militär intervention, som resulterade i att talibanregimen 

störtades och Karzai-‐regeringen installerades i december samma år. 

Efter en period av allmänt välkomnande av de utländska styrkorna, och det mandat som formali-‐ 

serades i form av ISAF -‐ International Security Assistance Force – där också Sverige ingår, har de 

flesta afghanernas acceptans av den utländska militära närvaron gradvis minskat. Totalt är det 50 

länder som har skickat militär personal till landet; de senaste att göra så var Colombia, Togo och 

Tonga men tillbakadragandet har nu påbörjats. Våldsnivån har ökat kontinuerligt, och 2011 

dödades för första gången över tre tusen civila, åtskilligt fler militärer och poliser och givetvis även 

ett stort antal motståndsmän. 

Afghanistan är idag ett av de länder som mottar mest svenskt bistånd, ja, kanske allra mest (det 

beror på hur man räknar). Den militära insatsen är just nu den överlägset största militära insatsen 

utomlands. Det är även ett av de länder varifrån det kommer flest flyktingar till Sverige. Med tanke 

på allt detta är debatten om Afghanistan inte särskilt aktiv. En viktig orsak kan vara att det efter 

valet 2010 bildades en ny 6-‐parti-‐koalition i riksdagen, där man enades om en gemensam politik. 

Det har lett till en proposition, som har stöd av dessa sex partier, och att det så att säga inte finns 

någon stark ”politisk opposition” i relation till Afghanistan. 

Ur ett biståndsperspektiv och PGU-‐perspektiv har Svenska Afghanistankommittén kontinuerligt 

framfört vikten av att civila och militära insatser hålls strikt isär. Däremot har det funnits intresse 

från statsmaktens sida att försöka visa på olika slag av civil-‐militära synergieffekter, som man vill 

ska uppnås och som också finns beskrivna i tidigare policydokument. I den nya svenska strategin 

och som det även står uttryckt i den senaste riksdagspropositionen har man dock tydliggjort vikten 

av att hålla i sär civila och militära insatser. 

Några siffror kan vara intressanta för att belysa hur Sverige satsar i Afghanistan: 

Svenska Afghanistankommittén får en knapp halv miljon per dag från svenska staten för sin bi-‐ 

ståndsverksamhet i Afghanistan. Det motsvarar cirka en femtedel av vad Sverige satsar i bistånd 

till landet. Om man jämför det med vad Sverige satsar totalt, inklusive den militära insatsen, går 

motsvarande 1 krona av 20 till SAK. Det betyder vidare, att ca 80% av de totala svenska utgifterna i 

Afghanistan går till militären. 

Samtidigt är SAK en viktig aktör i Afghanistan. Nästan en av tio afghaner får sin primärhälsovård 

tillgodosedd av SAK. Av landets cirka 25 miljoner invånare har mer än en miljon gått i våra skolor. 

Idag har SAK cirka 6 300 anställda i tio kontor i hälften av landets provinser. 

16

En sista siffra för att sätta in den svenska insatsen i ett globalt sammanhang. Bland tusen 

utländska soldater är fyra svenskar, dvs svensk trupp motsvarar mindre än 0,4% av den totala 

internationella truppinsatsen. 

Kännetecknande för SAK är, att vi inte har beväpning någonstans i Afghanistan, utan att vi bygger 

vårt arbete på ”community trust”. Genom att ha funnits på plats så länge har vi idag ett stöd hos 

lokalbefolkningen, som gör att vi kan verka på ett sätt som få andra NGO kan. 

Afghanistan är ett av världens absolut fattigaste och mest korrupta länder. Trots enorma insatser 

från internationella samfundet har få framsteg uppnåtts. Det finns viktiga lärdomar att hämta från 

Afghanistan. Från Svenska Afghanistankommittén bistår vi gärna med våra kunskaper för att sprida 

information om landet och visa hur man kan arbeta framgångsrikt även i en så pass svårarbetad 

kontext som den afghanska. 

Med sikte på framtiden 

Panelsamtal med Kerstin Bergeå som moderator 

Hur reagerade ni, när ni läste om syftet för dagen – ”att undersöka möjligheterna till en civil 

kraftsamling för opinionsbildning och folkbildning för en tyngdpunktsförskjutning från militär 

krishantering till förebyggande av våld och väpnad konflikt och fredsbyggande med civila 

fredliga medel”. Är det ett syfte som ni kan rekommendera för den närmaste tiden? Är det 

möjligt att förverkliga? 

Jens Orback, generalsekreterare, Olof Palme International Center: 

Absolut. Vi jobbar just för att människor själva ska kunna förändra sin situation. 

Erik Norman, programansvarig, Sida Partnership Forum: 

Mycket spännande för oss. Vi är ju en del av utvecklingen för fredsarbetet och för att 

effektivisera det. 

Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia: 

I går var jag med och diskuterade med Timbro om klimat och religion, och vi enades om att 

människor kan förändra. Tänk om vi kunde enas om en gemensam agenda. 

Joel Ahlberg, projektledare, Folke Bernadotteakademin: 

Ja, visst är det möjligt att förskjuta tyngdpunkten. Det visar ju den arabiska våren med sina civila 

massrörelser. Frågan är hur vi kan stödja dem. Internationella system är inte kalibrerade för civil 

konflikthantering och fredsbyggande. 

Karin Wiborn, generalsekreterare, Sveriges kristna råd: 

Räkna med kyrkorna! 28 kyrkor är på! 

Men det finns många konflikter att hantera, det har vi hört under förmiddagen... 

JO: Alla vi här skulle kunna ha konflikter, men vi lämnar dem därhän. Om kaptenen säger, att det 

finns livbåtar till hälften av oss, klart det blir konflikter. Därför: Livbåtar till alla! Därför får dom-‐ 

stolsväsendet 25 miljarder för att hantera våra konflikter. Vi måste jobba för att avskaffa kriget. 

Orealistiskt? Att uppfostra barn utan våld sågs också som orealistiskt! Och biståndsministern säger 

”Prat, prat, prat!” 

EN: Det finns en mångfald av fredsinitiativ, men det behövs mer av samverkan mellan 

organisationerna. 

BF: Vi kan faktiskt förutse vilka konflikter som kommer. Klimatförändringarna leder till över-‐ 

svämningar och torka, som leder till folkförflyttningar. Därför kan vi se fysiska murar vid Gibraltar, 

17

USA-‐Mexiko, Indien-‐Bangladesh, Israel-‐Palestina. Det håller inte. Folk låter sig inte nöjas med 

detta. Se vad som hände i Chile och Egypten. 

Men handelsministern tror, att det är det svenska näringslivets förtjänst att det blivit en arabisk 

vår! 

JA: Det behövs ett nytt utrymme, ett nytt sätt att tänka för hur man ska hantera de utmaningar 

som ligger mellan traditionell peacekeeping och demokratistöd. Det är mycket hoppfullt, att 

myndig-‐heter och det civila samhällets organisationer nu kan mötas och resonera om vägen 

framåt. 

KW: Att förskjuta tyngdpunkten – betyder det att krigsmakten faktiskt vacklar? Paulus ville visa en 

väg som är överlägsen andra, kärlekens väg (1 Kor 13) 

Är det riktigt att nu driva principen att civila fredstjänster ska byggas upp till en omfattning av 

flera miljarder, eller vore det bättre (taktiskt och pedagogiskt) att arbeta gradvis och visa 

framgång i mindre skala först? Eller ska vi arbeta på andra sätt? 

JA: Det krävs nog fler möten av den här sorten för att utveckla nytänkandet. De största hoten är 

nog civila, så utmaningen är att skapa, utveckla och släppa fram civil konflikthantering snarare 

än att göra militären mer civil. Man måste engagera lokala civila krafter. Nästa 

fredsmiljonsutlysning kommer att prioritera hur det civila samhällets organisationer kan främja 

just detta. 

BF: I första hand handlar det inte om pengar – engagemanget är primärt – men jämför civila och 

militära resurser! Vi måste berätta de goda berättelserna. Ett gigantiskt jobb görs redan. MEN vi 

lever kvar i en svensk självbild, som inte längre stämmer internationellt. Folk undrar: Vad håller 

Sverige på med egentligen? 

KW: Men pengar ÄR viktiga. Det handlar ju om prioriteringar 

JO: Statsvetarna i Göteborg – t ex Bo Rothstein – söker finna svar på frågan om hur lösningar blir 

hållbara. Ett svar är, att de som ska gynnas av biståndet också måste vara inblandade i 

lösningarna. 

Riksdagen har pekat på behovet av internationellt samarbete. Förmodligen underförstått 

betyder det väl, att Sverige inte ensamt kan börja att förebygga. Vad behövs för att ett 

ordentligt konkret arbete med att bygga upp nationella kapaciteter för förebyggande -‐ som Kofi 

Annan talat om – ska komma igång? Vilka konkreta tips vill ni skicka med? 

JO: Se dig själv i din nästa! 

EN: SPF kan delta i processen genom att stödja kompetens-‐ och kapacitetsutveckling 

BF: Folk tycker att frågorna är så stora, att de känner en vanmakt, men den allra lättaste 

snöflingan kan med tillräckligt många andra snöflingor en dag knäcka grenen. Kyrkor för fred kan 

bli en kraft att räkna med, och i näringslivet känner många, att de borde göra mer. Tänk bara på 

vapenexporten! 

JA: Det är viktigt att mötas tvärsektoriellt, men insikten om detta är inte så stark. Och så gäller det 

att identifiera kompetenser, som redan finns på plats. PEMSA – Peace Monitoring in South Africa – 

var mycket intressant, men nu behöver vi komma längre. Hur kan vi stödja revolutionen i 

Nordafrika, så att den leder till en demokratisk utveckling. 

KW: Satsa på ett nytt nätverk! Det behövs. 

18

Sammanfattning av grupparbetet 

Frågorna om civil fredstjänst och om opinionsbildning och struktur för en sådan hänger nära 

samman, vilket ledde till att resultaten av gruppernas överläggningar kom att överlappa varandra. 

Denna sammanfattning syftar därför mer till att renodla slutsatserna än att redovisa de olika 

gruppernas rapporter. Syftet är att skapa förutsättningar för en tyngdpunktsförskjutning från 

militär krishantering till civilt fredsbyggande för att förebygga användning av våld. Samverkan med 

räddningstjänsten m fl bör vara naturlig. 

Det krävs en omfattande opinionsbildning för att få allmänhetens stöd för ett aktivt civilt freds-‐ 

arbete, men den äger inte rum i ett lufttomt vacuum. Det finns en aktuell kontext att ta hänsyn till. 

Det finns ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det finns fler vapen än förut i Sverige, och vi 

exporterar numera vapen även till länder i konfliktområden. Vår starka tradition av 

medmänsklighet i asylfrågor har urholkats, och vi tenderar att se världen med kallare ögon än 

förut. Det finns alltså en problematik även på hemmaplan att ta itu med. 

Hittills har allmänheten i huvudsak förlitat sig på internationella militära insatser som Sveriges 

aktiva bidrag till fred, en kvarleva från den av ”alla” omfattade tron på den nationella försvars-‐ 

maktens fredsbevarande förmåga. I avsaknad av gigantiska reklampengar måste en opinions-‐ 

bildning, som vill ändra detta mönster, bygga på en tålmodig folkbildning i folkrörelsernas regi. 

Den kan skapa förutsättningar för ett bredare och kunnigare engagemang, som blir ett stöd för ett 

aktivt påverkansarbete på strategiskt valda politiker. Många av dessa går ogärna emot vad de 

uppfattar som den rådande opinionen. Opinionsbildning underifrån är därför avgörande. 

För en framgångsrik opinionsbildning behövs exempel på goda insatser och effektiva strukturer. 

Utöver svenska erfarenheter av konkreta insatser i konfliktområden uppvisar Canada, Norge och 

Tyskland olika modeller för intressanta strukturer för att bygga upp tillgången till nödvändig 

kompetens. 

En politisk målsättning måste vara att inte bara bygga strukturer för early warning utan även att få 

till stånd early action. Ju tidigare omvärlden agerar inför växande hot om att akuta konflikter kan 

övergå till våld, desto större är chansen att länka konflikterna in på fredliga banor. Konflikter bär 

på energi, som i bästa fall kan utnyttjas för positiva reformer och lösningar. 

Det civila samhällets organisationer – CSOs – bär redan på en stor kunskap, som kan sättas i 

arbete, om de rätta resurserna förs till. 2014 – tänkt som ett jubileumsår för 200 år av svensk fred 

– är ett strategiskt år. Då planeras utländska trupper, inklusive de svenska, lämna Afghanistan och 

det är val i Sverige och till EU. Det årets bokmässa skulle kunna bli en fredsmässa! 

En ny yrkeskategori – fredsmäklare – behöver utvecklas bl a med hjälp av en ettårig special-‐ 

utbildning. Den erfarenhet som fredsobservatörer, ekumeniska följeslagare och andra människo-‐ 

rättsförsvarare har skaffat sig bör tas till vara och vidareutvecklas. Utbildningen bör t ex 

förmedla kunskap om hur man bidrar till en långsiktig lokal kapacitetsuppbyggnad och 

därigenom till en perspektivförskjutning från protection till empowerment. Fredliga strukturer 

kan inte förverkligas utifrån utan måste bäras ”inifrån” av de direkt berörda. Risken för sexism, 

rasism och koloniala attityder bland fredsmäklarna hör också till de problem som måste 

bearbetas under utbildningen. 

För att nystarten inte ska komma av sig utan leda till en dynamisk process krävs ett gemensamt 

19

nätverk för ovan skissade utvecklingsbehov. Det bör ha plats för CSOs med olika mandat, 

kompetens och engagemang. Genom internet finns nu helt nya möjligheter att hålla alla 

intresserade kontinuerligt uppdaterade om processen. Någon organisation, t ex Kristna Freds eller 

Sensus, bör få ”ledartröjan” (= vara värdorganisation), men processen framåt måste bli gemensam 

och ledas av en gemensamt utsedd styrgrupp. 

Nästa steg 

-‐ En ansökan till Folke Bernadotteakademin om resurser för det fortsatta arbetet. 

-‐ En arbetskonferens med hjälp av Sida Partnership Forum, eventuellt med förberedande 

seminarier/workshops, bland annat för att belysa 

+ avvägningen mellan koordination av organisationernas insatser och behovet att arbeta 

separat utifrån egen kompetens 

+ frågor om samarbete med myndigheter, t ex ambassader 

-‐ På sikt kanske en internationell konferens 

KG Hammar 

Vägmärke 

Dag Hammarskjöld skrev på en vitbok om 

sina förhandlingar med sig själv – och Gud; 

det var nästan helt okänt för andra. 

”Gud dör icke den dag vi ej längre tro på en 

personlig gudom, men vi dör den dag livet för 

oss ej längre genomlyses av det ständigt 

återskänkta undrets glans från källor bortom 

allt förnuft.” (1950) 

The work of peace begins in the private world 

within each of us. Vi måste själva leva det. 

Det var Hammarskjölds budskap till 

medarbetarna, när han tillträtt posten som 

FN:s generalsekreterare. 

Alla människor har erfarenheten av mystik. 

Alltid: här och nu är vi alla, oberoende av tro. 

20 

Om vi är öppna, när jag lever med den andra, 

respekterar den andra, och du inte är ett 

utrymme för mig att expandera i... ”i den 

frihet som är ett med distans, i den tystnad 

som föds ur stillhet. Men denna frihet är en 

frihet under handlande, denna stillhet en 

stillhet bland människor. Mysteriet är ständig 

verklighet hos den som är fri sig själv, 

verklighet i lugn mognad under bejakelsens 

mottagande uppmärksamhet.” 

”Vägen till helgelse”, till helhet, livsmening, 

fred i vår tid måste ”med nödvändighet gå 

genom handling.” (1955) 

Frihet är frihet till handling, mysteriet är 

verklighet under handling.

Pressmeddelande 7 mars 2012 

Stärk det civila fredsarbetet! 

En tyngdpunktsförskjutning från vapenexport och militär krishantering till civilt 

förebyggande fredsarbete måste ske för att Sverige ska kunna bidra till en hållbar 

fred globalt. 

Det enades deltagare vid ett möte i Stockholm idag. De representerade mer än 30 

organisationer från det civila samhället, med inriktning på fredsfrågor och mänskliga 

rättigheter. 

Affären i Saudiarabien underminerar Sveriges möjligheter att trovärdigt verka för 

fred och frihet i världen, ansåg deltagarna, som var övertygade om att Sveriges 

befolkning vill se en förändring och förstärkning av Sveriges arbete som fredsaktör 

på den internationella arenan. 

Dagens möte anordnades för att samordna det civila samhället för att få till stånd en 

omprioritering av samhällets resurser från militära insatser till civilt fredsbyggande 

arbete. En rad exempel visade, att civila fredsinsatser är effektiva. 

Initiativtagare till mötet var en arbetsgrupp, samordnad av Sveriges Kristna Råd och 

Svenska missionsrådet. 

Ansvarig för pressmeddelandet: Bernt Jonsson, 0703-‐22 33 86 

För närmare upplysningar, kontakta Björn Cedersjö, 0705-‐696 496 eller Eva-‐Christina Nilsson, 

0761-‐170 270 

21

BILAGOR 

FROM EARLY WARNING TO EARLY ACTION 

Från militär krishantering till civilt förebyggande 

och fredsbyggande 

Arbetskonferens den 7 mars PROGRAM 

Facilitator för förmiddagen Kerstin Bergeå 

9.00 Kaffe, te, etc 9.15 Bildspel 

Inledning och välkomna Björn Cedersjö, Eva Christina Nilsson 

Lite logistik Jacob Carlbäcker 

Kort presentation av deltagarna Kerstin Bergeå 

I Dag Hammarskjölds anda KG Hammar 

Pengar, säkerhet och politik – några iakttagelser Lars Ingelstam 

Bikupor -‐ tankar/frågor 

Early Warning – eskalerande konflikter under 2012 Christoffer Burnett Cargill 

10.30 Fruktstund och bensträckare 

10.50 Kort om nuläge och utgångspunkter 

Civil fredstjänst, om skydd/preventiv närvaro och fredsbyggande/”empowerment” 

Kristna Freds Fredstjänst och SEAPPI Sofia Emanuelsson och Aron Lindblom 

Afghanistan – ett exempel Peter Brune 

Tankar och frågor till hela passet 

Tankar efter förmiddagen och inför framtiden med 

Joel Ahlberg, Bo Forsberg, Erik Norman, Jens Orback, Karin Wiborn 

12.20 Lunch på Birger Jarl. Vegetarisk buffé och fisk 

Facilitator för eftermiddagen Björn Cedersjö 

13.15 Karl XII, minifilm 

Inledning till arbete i grupper med olika teman: 1. Opinionsbildning etc.; 2. Metoder, funktioner, resurser; 3. 

Plattform, organisation, arbetsformer 

Indelning i grupper, ev. flera grupper för varje tema. Rapporter från grupperna 

Stationer med ordföranden och rapportörer och möjligheter för alla att besöka andra grupper och ge 

synpunkter. Möjlighet till ny grupp kring tema som kommit upp. 

15.15 Fikapaus 

15.35 Uppsamling. Rapport om tillkomna insikter. Hur går vi vidare? 

Vägmärke KG Hammar 

22

Deltagare 

I ARBETSKONFERENSEN DEN 7 MARS 

FRÅN MILITÄR KRISHANTERING TILL CIVILT FÖREBYGGANDE OCH FREDSBYGGANDE 

Namn Organisation 

Anders Mellbourn Sändaren 

Andreas W Andersson Christian Peacemaker Team Sverige 

Anna Holmström Uppsala Universitet 

Anna Kettner Kristen & Kvinna 

Annika Spalde Christian Peacemaker Team Sverige 

Ann-‐Sofie Lasell Gemensam Framtid 

Aron Lindblom Kristna Fredsrörelsen 

Bernt Jonsson Rapportör 

Björn Cedersjö Sveriges Kristna Råd 

Bo Forsberg Diakonia 

Cecilia Willman Estéen Bilda 

Christine Bender Kvinna till kvinna 

Christoffer Burnett-‐Cargill Svenska Freds-‐ och Skiljedomsföreningen 

Els-‐Marie Carlbäcker Svenska Missionskyrkan 

Erik Norman SIDA Partnership Forum 

Eva Christina Nilsson Svenska Missionsrådet 

Eva Palmqvist Svenska Kyrkan 

Fredrik Blomqvist SwedePeace 

Fredrik Damm Folk och Försvar 

Gudrun Norrfjärd Sensus 

Helena Koumi SwedePeace 

Hoda Saad Volontär 

Jacob Carlbäcker Konferensadministratör 

Jenny Svensson Life & Peace Institute 

Jenny Wennersten Kvinna till kvinna 

Jens Orback Olof Palme Internationella Center 

Jessica Lindqvist Medborgarskolan 

Joel Ahlberg Folke Bernadotteakademin 

Joel Sverker Svenska Missionsrådet 

Julle Bergenholtz Operation 1325 

Kari Berg Kristna Fredsrörelsen 

Karin Nyberg Fleisher SPECTRA Standby Committee 

Karin Wiborn Sveriges Kristna Råd 

Katarina Hellström Anna Lindhs Minnesfond 

Kerstin Bergeå Kristna Fredsrörelsen 

KG Hammar Svenska Kyrkan 

Lars Ingelstam Svenska Missionskyrkan 

Lena Lönnqvist Sjöviks folkhögskola 

Lotta Sjöström Becker SPECTRA Standby Committee 

Madicken Johansson Kristna Fredsrörelsen 

Maja Jacobsson PeaceWorks 

23

Malin Brenk SPECTRA Standby Committee 

Margareta Ingelstam Svenska Missionskyrkan 

Maria Bäcklund Sveriges Kristna Råd 

Maria Westerlund Peacebrigades International 

Maud Edgren-‐Schori UN Women 

Melanie Gutman Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 

Nicole Bianchi Operation 1325 

Patric Moreno Life & Peace Institute 

Pernilla Näsfors SIDA / Openhearted 

Peter Brune Svenska Afghanistankommittén 

Peter Sjögren Life & Peace Institute 

Sofia Camnerin Svenska Missionskyrkan 

Sofia Emanuelsson Swedish Ecumenical Accompanient Program in Palestine and 

Israel 

Sofia Tuvestad Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 

Sr Madeleine Fredell OP Justitia et Pax 

Yasin Ahmed Sensus 

24

Från militär krishantering till civilt förebyggande och 

fredsbyggande 

Underlag för arbetskonferens 2012-‐03-‐07 

Förteckning över underlag och frågor inför arbete i grupper 

1 Opinionsbildning, folkbildning, mobilisering, politiskt arbete (Grupp 1) 

2 Agents for Change: Civil Society Roles in Preventing War & Building Peace, Table of Contents. 

Catherine Barnes (Grupp 2) 

3 En standby kapacitet för civila fredstjänster– civila samhällets organisationers resurs för 

mänsklig säkerhet och rättvis fred (Grupp 2) 

4 Något om nätverket Forum för Fredstjänst 1995 – 2006 (Grupp 3) 

Frågor till alla grupper 

-‐ Hur bör denna arbetskonferens följas upp? Någon form av arbetsgrupp? 

-‐ Hur bedömer ni möjligheterna för att samla engagemang kring det som denna arbetskonferens fokuserar? 

Grupp I Opinionsbildning, folkbildning, mobilisering, politiskt arbete 

Utmaning: Samla till fortsatt opinionsbildning för en tyngdpunktsförskjutning 

Möjliga frågor: Gemensamma utgångspunkter och principer för arbetet (t ex avvägning av kritik av militära 

insatser, slöseri, mm och egna konstruktiva förslag). Syfte. Mål och delmål för olika spår, t ex 

opinionsbildning: allmänt, via möten och medier (gamla och nya), via CSO, kulturella uttrycksformer, 

skolan; samarbete för en folkbildningssatsning; särskild mobilisering av ”likasinnade”: kvinno-‐ och 

ungdomsorganisationer, vissa yrkesgrupper; politiskt arbete – intervjuer med politiker i utrikesutskottet, 

underlag till motioner och interpellationer. Nästa steg? 

Grupp 2 Metoder, funktioner och resurser 

Utmaning: Större samverkan vad gäller civila fredstjänster 

Möjliga frågor: Gemensamma utgångspunkter och principer för arbetet. ”Lessons learned” från tidigare 

projekt med civila fredstjänster. Behov av utveckling av ett större program för kompetens-‐och 

kapacitetsutveckling/ empowerment för ”local capacities for peace”. Behov av utveckling av en utbildning 

för professionella ”freds-‐ och utvecklingsarbetare” i konfliktområden. Behov av gemensam utredning (ev. 

kopplad till försöksverksamhet) -‐ mål på lång och kort sikt, olika insatser i samarbete med olika målgrupper, 

CSOaktörer, samarbete med andra, t ex polis och räddningstjänst, FN:s säkerhetsråds resolution 1325, etc. 

Grupp 3 Plattform, organisation och arbetsformer 

Utmaning: Avsaknad av gemensamt forum för organisationer inom detta område 

Möjliga frågor: Gemensamma utgångspunkter. Vad behöver göras, hur ska det göras, av vilka och på vilket 

sätt? Principer för arbetet. Hur kan ett gemensamt arbete organiseras (t ex en större samordningsgrupp, en 

eller flera projektgrupper/arbetsgrupper, beredningsgrupp). Olika former av medlemskap (t ex A: 

organisationer som vill samverkar för att genomföra vissa program och skriver avtal samt B: organisationer 

som stöder verksamheten, får nyhetsbrev, deltar i en ”samordningsgrupp” och t ex vid behov av särskilda 

opinionsinsatser). Samarbete med andra aktörer – FBA och SPF. Finansiering av den första 

verksamhetsperioden. 

25

Från militär krishantering til civilt förebyggande och fredsbyggande 

Underlag för arbetskonferens 2012-‐03-‐07 

OPINIONSBILDNING, FOLKBILDNING, MOBILISERING, POLITISK PÅVERKAN 

Rörelser, metoder och material – exempel 

1 Kampanjen mot slavhandeln. Litt.: Spräng Bojorna av Adam Hochschild. ”En oupphörligt fascinerande bok”, 

SvD; ”Om de kunde, varför kan då inte vi?” AB. 

2 Samarbete för biståndet. Samverkan mellan organisationer och enskilda under 1950 och 60-‐talet med 

enskilda som frivilligt gav 1% av sin lön. Flera 1 % kampanjer, t ex hösten 1983 – med bl. a en mängd lokala 

aktiviteter för att påverka ”egna” lokala riksdagspolitiker. Se Fredshandboken, UR:s förlag. 

3 Arbete för jämställdhet. T ex Grupp 222, med skribenter, socialvetare och politiker, som la upp 

gemensamma strategier och tidsplaner för opinionsbildning och politisk påverkan med böcker, artiklar, 

möten, motioner och andra utspel. 

4 Kampen mot kärnvapen. Aktionsgruppen mot svensk atombomb, AMSA på 50-‐talet, var starkt 

bidragande till att Sverige inte började producera kärnvapen. 1983: en namninsamling med 1 miljon 

underskrifter. Demonstrationer med bl. a mänsklig kedja med ca 50 000 personer mellan USAs och Sovjets 

ambassader. Civil olydnadsaktion mot kärnvapen med 244 häktade. Försvar för civil olydnad av ärkebiskop 

Werkström i DN: ”Ibland måste man köra mot rött ljus” 

5 Miljö och hållbar utveckling. FN:s miljövårdskonferens i Stockholm 1972 var FN:s första miljökonferens. 

Konferensen hade en betydande ideologisk betydelse. Stockholmsdeklarationen innehåller 26 principer, 

bland annat princip 21, ”no harm principle”, som blev grundläggande för den internationella miljörätten. 

Ett annat konkret resultat var att UNEP bildades. Agenda 21 är ett handlingsprogram antaget vid FN:s 

konferens om miljö och hållbar utveckling1992 i Rio de Janeiro. Vid konferensen medverkade såväl 

regeringsföreträdare som representanter från kommuner, näringsliv och civila samhällets organisationer. 

Agendan betonar att samarbete bör ske på alla nivåer– globalt, regionalt och lokalt. 

6 Folkomröstning mot kärnkraft 1980. 

7 Internationella Fredsåret 1986. Svenska FN-‐förbundet, Sveriges Fredsråd och UR producerade 20 000 

affischer, 50x70; 100 000 miniaffischer/vykort i A4, tidning inbladad i SJ:s tågtidning. UR bidrog med 10 

TV-‐program, 10 radioprogram, Fredshandboken (och fick medalj från FN) 

8 Studiesatsningen Sverige är Oslagbart 1989. Samarbete mellan Folkbildningsförbundet, folkhögskolorna, 

studieförbunden, Skolöverstyrelsen och UR. Boken Sverige är Oslagbart – om säkerhet, sårbarhet och 

överlevnad. Helkväll i TV2 med Bosse Holmström. Radioserie. 

9 Samordnade demonstrationer januari och februari 2003 mot krig i Irak med många miljoner deltagare i 

olika delar av världen. Samordning via internet. 

10 Kulturens roll – bl. a aktiviteter på ”kulturhögskolorna”, kulturhus, teatrar, museer, etc. 

11 Tema på konferenser och festivaler (Film-‐, Musik-‐, Teater-‐, Dans-‐, Konst-‐, Fotografi-‐, Idrotts-‐och 

Teologifestivaler) 

12 Ett lokalt samarbetsprojekt för en ”ickevåldskultur” i Uppsala 2001 med representanter från bland 

annat media, polis, kultur, skola, kyrka och Uppsala kommun. 

13 Samarbete mellan organisationer för att fira särskilda dagar (t ex tredje måndagen i januari, 21 

september, 24 oktober) eller särskilda år (2014) 

26

14 Samarbete för att medverka vid konferenser/mässor (MR-‐dagarna, Bokmässan, Almedalen, etc.) 

15 Motioner i resp. organisationer, paraplyorganisationer, internationella moderorganisationer 

16 Folkriksdagar -‐ med flera hundra representanter från civila samhällets organisationer, t ex. för svensk 

nedrustning 1982, mot apartheid 1986. 

17 Kontakter med lokala riksdagsledamöter, ledamöter i relevanta utskott, riksdagsseminarier, remisser, 

underlag till interpellationer, motioner och propositioner. 

18 Initiativ i relation till internationella organisationer, OSSE, EU, Unifem, Unicef, UNDP, etc. 

19 Stöduttalanden från kända/populära/trovärdiga personer (fredspristagare, folkkära artister, etc.) 

20 Användning av hemsidor, nyhetsbrev, Facebook, Twitter, YouTube, etc. Virtuellt fredscentrum. 

21 Westanders PR-‐handbok, www.westander.se/prhandboken.html. 

22 198 Methods of Nonviolent Action, kategoriserade och sammanställda av Gene Sharp i The Politics of 

Nonviolent Action (tre volymer), Albert Einstein Institution, 1972. 

http://www.aeinstein.org/organizations103a.html 

23 Dokumentation. International Day of Peace för vapenvila och ickevåld kom till genom Jeremy Gilley som 

värvade en grupp ”likasinnade”, som utarbetade en strategi, värvade skådespelaren Jude Law och filmade 

påverkansprocessen. Den klipptes ihop med dramatiska inslag från olika krig (programmet sändes av SVT 

och finns på http://peaceoneday.org/en/about/story) 

27

Catherine Barnes -‐ AGENTS FOR CHANGE: 

Civil Society Roles in Preventing War & Building Peace 

ABOUT THIS ISSUE PAPER 5 

MAIN FINDINGS 7 

Why should civil society be involved in working with conflict? 7 

Agents for change: key functions of civil society peace-‐building 8 

Partnerships for peace 13 

I. CONFLICT, PEACE AND SECURITY 15 

Understanding conflict dynamically 15 

Compelling reasons to respond to the changing nature of war and violent conflict 15 

People-‐centered human security: working proactively for just peace 18 

II. CIVIL SOCIETY, CONFLICT AND CHANGE 19 

What is civil society? 19 

Civil society as a factor in war as well as a force for peace 20 

Globalization and civil society: evolving trends 21 

III. WHY CIVIL SOCIETY INVOLVEMENT IN PREVENTION AND PEACEBUILDING? 25 

Multiple channels for CSO engagement in prevention & peace-‐building 26 

Cumulative effects: roles and functions of CSOs at different stages in the conflict cycle 27 

IV. MAKING PEACE BY PEACEFUL MEANS: CIVIL SOCIETY ROLES AND FUNCTIONS 32 

Waging conflict constructively 32 

Mobilizing for change: enacting the power of resistance 

Bearing witness: the power to expose 

Systemic prevention: campaigns addressing the root causes of conflict 

Shifting conflict attitudes: the power to re-‐frame & change perceptions 38 

Envisioning a better future: power to identify, analyze & propose 40 

Developing a vision for a better future 

Defining the peace agenda 

Shaping peace policy 

Mobilizing constituencies for peace 44 

Generating public support and applying pressure for peace 

International solidarity: mobilizing a global response 

Power to reduce violence & promote stability 46 

Power to alert and to act: early warning and early response 

Crisis response, de-‐escalating tensions, creating oasis of stability 

Civilian monitoring 

Interpositioning, accompaniment and civilian peacekeeping 

Making peace: helping to reach agreement 52 

Back-‐channel communications between opponents 

Unofficial dialogue processes: ‘Track II’ and ‘Track 1 1/2 

Mediation / facilitation of peace negotiations 

Direct participation in peace negotiations 

Pragmatic peace: community-‐level peacemaking 63 

Community-‐based mediation and monitoring structures 

28

Localized peace agreements 

Transformation: addressing the causes & consequences of conflict and creating peaceable & 

just relationships 68 

Addressing the structural causes and consequences of conflict 

Demilitarizing minds, healing psyches and fostering reconciliation 

Demobilization, Decommissioning and Reintegration 

Shifting values and cultures; educating for peace 73 

V. CHALLENGES FOR CIVIL SOCIETY PEACEBUILDING 77 

Strategic effectiveness: challenges for achieving sustainable peace 77 

Peace-‐building, power and politics 

Inclusion and the challenge of equality of process and outcomes 

Dilemmas of engaging with armed groups and proscribed organizations 

Scale and linking dynamics: challenge of countering forces of destruction 

Project-‐itis’: the challenge of complacency? 

Need for a holistic approach 

Enhancing capacities: resources, skills, and ethics 87 

Guiding principles and values 

Funding relationships 

Knowledge, learning and communications technologies 

Navigating relationships: challenges of engagement 95 

Partnerships: dilemmas of collaborative relationships 

Networks and strategic alliances 

Relations with governments and inter-‐governmental organizations 

Towards partnerships for peace 100 

BIBLIOGRAPHY 103 

29

THE GLOBAL PARTNERSHIP FOR THE PREVENTION OF ARMED CONFLICT 

Detta dokument kommer från 

European Centre for Conflict Prevention/International Secretariat of the Global Partnership for the 

Prevention of Armed Conflict. 

ABOUT THIS ISSUES PAPER 

This paper is the second in a series of studies into issues in conflict prevention and peace-‐building by civil 

society of the Global Partnership for the Prevention of Armed Conflict (GPPAC). This paper is based on the 

experiences and discussions undertaken through the first three years of the Global Partnership. It builds on 

the outcomes of regional conferences and action agendas, the global conference ‘From Reaction to 

Prevention: Civil Society Forging Partnerships to Prevent Violent Conflict and Build Peace” that took place 

at the United Nations headquarters in New York in July 2005 and the Global Action Agenda. Furthermore it 

also advances on the publication People Building-‐ Successful stories of civil society that was published in 

July 2005. Lastly, it benefits from the insights and practical experiences of the regional initiators of the 

Global Partnership. 

The purpose of the study is to provide an in-‐depth review of the many roles and functions that can be 

undertaken by civil society organizations and it provides an overview of the key challenges facing the 

wider field of civil society working for peace. 

This paper is written by Dr. Catherine Barnes. Dr. Barnes is an independent consultant working in support 

of peace-‐building initiatives through facilitation, training, and research. She is an advisor to the Global 

Partnership for the Prevention of Armed Conflict and an associate of Conciliation Resources. She holds a 

doctoral degree in conflict analysis and resolution from George Mason University and has authored several 

publications on peace processes, minority rights, and specific conflict situations around the world. 

The paper has made been made possible by the financial support of the Netherlands Ministry of 

Foreign Affairs. 

-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐-‐ 

This study emerges from the experience and discussions undertaken through the first three years of the 

Global Partnership for the Prevention of Armed Conflict (GPPAC). The main focus is to survey many of the 

ways in which civil society organizations (CSOs) respond constructively to conflict, with the primary purpose 

of raising awareness of this potential. It starts with a brief description of the wider context of peace and 

security concerns that GPPAC aims to address. It then gives an overview of what is ‘civil society’ and why it is 

relevant in addressing conflict. After presenting a framework of the ways in which CSOs respond to conflict, it 

then provides a more in-‐depth review of the many roles and functions that can be undertaken by CSOs, 

illustrating these points with numerous examples. It concludes by identifying some of the key challenges 

facing the wider field of civil society peace-‐building if it is to maximize this potential and effectively catalyze a 

new way of responding to conflict that promotes human security in a more just and peaceful world. 

The following summarizes some of the key points that are made in arguing the case why it is important for 

civil society to be involved in responding to conflict and a review of the eight functional areas of civil society 

peace-‐building described in detail in the paper. 

Why should civil society be involved in working with conflict? 

The changing nature of war compels civil society to act. The use of unconventional tactics by warring parties 

has dramatically increased the costs of conflict for ordinary people. Noncombatant civilians are the main 

targets of violence and civilian deaths are the vast majority of all casualties. Forcible displacement and 

massacres; the targeting of women and children and abduction of children as soldiers; environmental 

30

destruction and economic collapse creating profound impoverishment; the legacies of crippling bitterness, fear 

and division. These are some of the many reasons why civil society actors feel compelled to use their energy 

and creativity to find alternatives to violence, to end wars, and prevent them from starting or reoccurring. As 

people become directly affected by armed conflict, they develop a central interest in contributing to its 

resolution. Living alongside the armed actors, they have greater need and greater potential to take part in 

peace-‐building. 

Civil society as a force for people-‐centered security 

In a time when the world is divided in its approach to promoting security, the UN has championed a more 

holistic approach, as embodied in UN Secretary General Kofi Annan’s observation that: “The world must 

advance the causes of security, development and human rights together, otherwise none will succeed. 

Humanity will not enjoy security without development, it will not enjoy development without security, and 

it will not enjoy either without respect for human rights.” 13 

People can be agents of this security, not merely passive recipients. Fulfilling this potential, however, 

necessitates changing the state’s ‘security monopoly’: the view that governments are solely responsible for 

providing security and this can best be achieved through military capacity and the threat of force. 

Governments have a primary obligation to provide security. 

Yet in a globalizing world, preventing violent conflict and building sustainable peace requires complex 

strategies. These need to address structural causes of conflict, many of which may be inherent in the 

global system. To do so effectively requires cooperation between civil society actors at the local, 

national, regional and global levels and with governments, intergovernmental organizations and, in some 

cases, businesses. Yet the role of civil society organizations (CSOs) in promoting peace and security 

remains contested by some, who see them either as irrelevant or as a threat to the sovereign prerogative 

of states. 

Civil society can contribute depth and durability to peace-‐building 

Even using the methods of power politics and military intervention, it is extremely difficult to ‘impose’ 

peace on those who remain committed to achieving their objectives through violence. Sustainable peace 

cannot be achieved through the exercise of force alone; effective dialogue must be an integral part of any 

process aimed at truly resolving the conflict. At some point, those involved need to agree the basic terms 

and conditions in which they will co-‐exist. It is not possible to make peace without truly engaging with 

others across the conflict divide. In many cases, the engagement of large segments of the wider society in 

peace-‐building processes can give depth and durability to the changes needed to support sustainable 

peace. 

One of the greatest strengths civil society bring to working with conflict is their capacity to support changes 

in how people respond to conflict and to direct attention to the underlying causes that need to be 

addressed if a sustainable and just peace is to emerge. Furthermore, civil society actors have the potential 

to play an important role in raising awareness both of the costs of continued conflict and the opportunities 

and means to seek a way out through constructive engagement with opponents. While they can facilitate 

dialogue between the primary protagonists in armed struggle, CSO-‐led processes are often focused on 

enabling ordinary people to articulate what they really need and then working to find a common ground 

from which they can work to establish peaceful co-‐existence. Instead of the use of force, civil society actors 

generally rely on their creativity by stimulating a new sense of what is possible and how it can be achieved. 

This capacity is rooted, ultimately, in a sense of agency: the ability to act together with others to change the 

world. 

Agents for change: key functions of civil society peace-‐building 

Civil society responds to conflict in numerous ways. While often part of the forces supporting war, it is also 

one of the powerful forces promoting peace. CSO roles in humanitarian relief, development and human 

rights protection are well understood. What is less well known are 

13 In Larger Freedom: Towards Development, Security and Human Rights for All. Report of the Secretary-‐General. 21 March 2005. A/59/2005. 

http://www.un.org/largerfreedom/contents.htm. 

31

the myriad ways that they actively build peace. Yet they play roles at every point in the development of 

conflict and its resolution: from surfacing situations of injustice to preventing violence, from creating 

conditions conducive to peace talks to media-‐ting a settlement and working to ensure it is consolidated, 

from setting a global policy agenda to healing war-‐scarred psyches. These roles can be mapped out into 

eight main functions of civil society peace-‐building. 

Waging conflict constructively 

Sometimes the prevailing power structures in a society are deeply oppressive. While there may not be full 

scale warfare, life for many is impaired by profound structural violence, often combined with actual or 

threatened direct violence. Civil society activists can play crucial roles in changing these situations by 

surfacing the conflict and escalating it nonviolently to bring about necessary changes. Often mobilized by 

some triggering situation that provokes an ‘enough is enough!’ response, they gather the sparks of 

resistance throughout the population into a movement capable of challenging the relevant power 

structures. 

Sometimes they use existing institutional and legal systems to hold regimes to account or to address 

injustices. They often combine formal legal strategies with approaches that aim to foster public awareness 

and the transformation of conflict attitudes and relationships. CSOs can bear witness to violations and 

undermine the moral authority and legitimacy of abusers. The very act of public disclosure and / or 

denouncing the situation can make the truth evident in ways that are very difficult to ignore and may 

empower people to take action to change the situation. This exposure sometimes stimulates conditions 

that lead to the collapse of regimes over the long term. They can also dissuade the wider public from 

accepting or participating in acts that enable abuse and oppression. 

Conflict is therefore embraced as a way of working proactively toward social change goals and is a feature 

of the struggle for justice. Civil society activists can manifest both the ‘power to resist’ oppressive forces -‐ 

typically through mobilizing effective mass movements for change -‐ and the ‘power to expose’ oppression 

and thereby de-‐legitimize the authority of the oppressors. Furthermore, they have the ‘power to persuade’ 

both popular opinion and decisionmakers of more constructive ways to respond to specific conflict 

situations and to address the structural problems that give rise to conflict. This points to the importance of 

channeling conflict through peaceful processes capable of delivering constructive change. 

Shifting conflict attitudes: the power to re-‐frame and change perceptions 

Many grassroots peace-‐builders in societies locked in protracted conflict promote people-‐topeople dialogue 

across the conflict divides to begin to shift entrenched conflict dynamics. This is often facilitated by 

establishing direct communication between people with some common attribute: such as a similar 

occupational role (e.g., teachers, journalists), identity characteristics (e.g., women, youth), or common 

experiences of the conflict (e.g., ex-‐combatants, policy advisors). 

The experience of encountering those who have been regarded as enemies and perceiving them as human 

beings can shake perceptions of ‘the other’ and challenge the discourses of hate. This can shake-‐up their 

perceptions of the conflict and ultimately result in personal transformation. They -‐ and those in the circles 

around them -‐ may begin to seek alternatives to continued war because they now know that there are people 

in the other community who are similar to themselves in seeking a reasonable solution to the conflict. 

Envisioning a better future: power to identify, to analyze and to propose 

Civil society actors can help shape peace policy by identifying overlooked problems and policy gaps, analyzing 

issues and recommending solutions. In short, they can identify the central agenda of issues that need to be 

addressed in responding to a conflict situation and dealing with peace and security issues more widely. Civil 

society groups can analyze the situation, formulate recommendations, develop policy options and engage in 

policy dialogue to address conflicts. They can also mobilize advocacy campaigns to generate political will 

amongst decision-‐makers and implement strategies to achieve the desired results. Thus civil society efforts at 

raising public awareness about a particular set of problems is intertwined with efforts to motivate political 

decision-‐makers to take action to address them. 

Sustainable peace processes need to be about more than finding ways to end the fighting; 

32

attention must also be directed to supporting societies on the path towards a more equitable 

and peaceful future. In some conflicts, civil society activists have stimulated widespread public deliberation 

about what kind of society members want to create. This has resulted not only in a ‘blue print’ of the goals 

for the future but has also helped to reveal the deeper causes of conflict that must be addressed if this 

aspiration is to be fulfilled. In some cases, these ideas have fed directly into the negotiating agenda for 

peace talks and proposals for how these issues should best be addressed. 

Mobilizing constituencies for peace: generating support and applying pressure 

Those involved in armed conflict often justify their actions on the basis of their authority as governments 

or by claiming to represent popular causes. Civil society actors may challenge these assertions by 

demonstrating that public opinion rejects military approaches and supports alternatives. Peace media, art 

projects, concerts, and other creative methods have all been effective in reaching out to the wider public. 

Sometimes efforts involve mass protests at the use of military force or demonstrations in favor of peace 

processes. 

By revealing that there are significant constituencies for peace, they can be a persuasive force in altering 

the responses of governments and armed groups. This can help to transform social and political dynamics 

to support atmosphere conducive to peace-‐building and a factor in the viability of a political peace 

negotiation process. 

Yet local people are often unable to address all the dimensions and drivers of conflict on their own. This can 

be especially challenging when there are severe power imbalances; when there are numerous external 

parties to the conflict (such as powerful countries allied to one of the armed groups); or where the conflict 

parties are largely motivated to sustain the benefits de-‐rived from the ‘war economy’. In these cases, 

strategies may well require solidarity and collaboration from key partners elsewhere in the global system. 

This implies the need for a more systemized approach to collaboration between the civil society actors with 

governments and others who have an interest in or influence over the situation. This can be enhanced 

through coordinated lobbying and raising awareness among domestic and international audiences. 

Promoting security: power to reduce violence and promote stability 

It is very difficult for people to engage in and support peacemaking when their basic security is threatened. 

This is one of the reasons why those who want to wreck a peace process escalate violence against civilians. 

While conventional state security forces can play an important role in protection; too often they are a part of 

the problem or are simply incapable of fulfilling their responsibilities. Military peacekeepers are often 

deployed too late, too few or with a mandate that is inadequate to provide sufficient protection of the 

civilian population. Yet state security forces and internationallymandated peace-‐keepers are not the only 

ones equipped to respond to violence effectively. 

Violence-‐affected communities are not merely victims of events. In many cases, they have been able to 

take action to prevent violence and ameliorate the effects of armed conflict. Community level structures -‐ 

especially when they work in partnership with authorities and international missions -‐ can monitor 

developments and take proactive steps to de-‐escalate violence. In a number of places torn by violence, one 

of the most effective ways to address this problem is for the community to become proactively involved in 

trying to prevent the violence by resolving localized disputes and preventing those with specific personal 

grievances from mobilizing others in conflict. Furthermore, cooperation in helping to achieve mutual 

security can be a powerful confidence-‐building measure. This experience can help prepare communities for 

peaceful coexistence in the wider society. 

Power to alert and to act: early warning and early response 

People based in a society are often best placed to identify the reasons for a conflict, the motivations of those 

who are driving it, and to suggest specific actions that could channel it in a more peaceful direction. These 

insights can support the development of subtle and highly targeted strategies that do not require extensive 

resources or coercive measures, especially when addressed at an early point in a conflict cycle. While CSOs 

can be the source of vital inputs shaping inter-‐national responses to conflict, it is 

also vital to stimulate local systems for responding to the risk of violence. 

33

Civilian monitoring. Civil society monitoring initiatives explicitly aimed at supporting peace processes little 

known. Yet they can be uniquely influential in creating sufficient stability and space needed to underpin 

official political negotiations and to address the local dimensions of wider conflict contexts. They typically 

draw upon detailed local knowledge of the specific dynamics and developments that can trigger conflict 

escalation. Utilizing credible (and usually independent) monitors, they can issue information and analysis 

that is accepted by the conflict parties and other stakeholders. 

They often issue recommendations explicitly aimed at fostering confidence building and may work with all 

involved to see them implemented. Their credibility often stems from the fact that they are perceived as 

either non-‐partisan or multi-‐partisan (e.g., comprised of people with links to all the conflict parties), with the 

interests and needs of non-‐combatant civilians their primary concern. In addition to monitoring formally 

agreed ceasefires, community monitors can become involved in activities that help to generate public 

confidence, such as monitoring developments in state institutions or relations between communities. 

Interpositioning, accompaniment and civilian peacekeeping. 

Based on the observation that the mere presence of outside witnesses can help to deter violence in many -‐ 

if not all -‐ contexts, there has been an emergence of unarmed, civil society efforts to reduce political 

violence and protect civilian noncombatants. Civilian peacekeeping activities include monitoring, protective 

accompaniment and interpositioning, i.e., physically positioning themselves between opposing forces to 

prevent violent attack. Many initiatives are based on using a system of internationallocal contacts, with 

foreigners linked to locals to provide a symbolic presence, thereby indicating that the world is watching. 

Success often rests on perception of potential attackers that the foreigners have international linkages. This 

perception can change their assessment of the ‘costs versus benefits’ that could be gained by attacking. 

These initiatives can also provide support for local people’s conflict resolution efforts. 

Making peace: helping to reach agreement 

Negotiations to end armed conflict are often viewed as the exclusive realm of governments and the leaders 

of armed groups, with concerned governments and IGOs acting as conveners and mediators. The ‘official’ 

nature of these processes meant that the potential contributions of civil society were overlooked. 

Numerous civil society peacemaking initiatives since the 1990s, however, have revealed their invaluable 

potential for supporting the prospects of a sustainable agreement. 

Back channel communications and unofficial dialogue 

As well as helping to create a climate conducive for talks, civil society actors sometimes have a direct 

peacemaking role. They can help open channels of communication between parties in conflict. Using their 

unofficial and low-‐key status, they can provide confidential ‘back channels’ to convey messages between 

opponents. CSOs can also facilitate unofficial Track II and Track 1 1/2 dialogue processes, involving those 

close to government leaders and armed opposition groups. Both methods provide parties the opportunity 

to engage in the communication necessary to determine whether political negotiations may be viable, build 

relationships and deepen understanding of the others’ perspectives on the conflict and explore options for 

its resolution. 

Mediating / facilitating peace negotiations Unofficial civil society actors have also served as the main 

mediators and facilitators of formal peace negotiations. This role is more typically taken by diplomats from 

concerned governments or by the UN or regional organizations. These mediators often offer financial 

resources and, in many cases, bring political pressure to bear on the negotiations. Yet in some circumstances 

the very fact that civil society-‐based mediators can offer only their trust-‐worthiness and skill is a key reason 

why they are acceptable when other mediators are rejected. They typically deploy non-‐coercive and 

participatory processes to enable those involved to better understand the reasons for the conflict and what 

needs to be done to resolve it. Instead of relying upon an external force to exert pressure and inducements 

for the parties to reach an agreement and then supply the resources to help implement it, the parties must 

instead work jointly through the options until they are able to reach mutually acceptable arrangements. 

The agreements are then more likely to endure because those involved tend to under-‐stand why the 

34

compromises were necessary and why the agreement reached is the best one possible. 

Public participation in peace negotiations. Yet there are some peace processes where civil society 

groupings participate directly in the negotiations. Such processes are usually aimed at reaching 

comprehensive agreements on new state structures and other key issues at the heart of conflict. It is here 

that civil society can be especially invaluable because they are typically motivated more by the desire to 

promote sustainable change than by the quest for governing power 

Consolidating peace agreements. Conflicts are not transformed by agreements alone; they need a 

commitment to address ongoing problems through political means. Civil society also plays important roles 

in helping to sustain agreements reached by the parties, including through raising awareness and educating 

the public about the agreement itself. They can be crucial for consolidating support. A sense of public 

owner-‐ship of the peace process can be crucial to its durability. If the public and organized civil society have 

been excluded from the process or believe that it has not addressed their real needs, they are less likely to 

work actively towards its implementation. Without a broad public constituency in support, there are few 

safeguards against those who want to derail the agreement. 

‘Pragmatic peace’: community-‐level peacemaking 

Many initiatives – especially those undertaken by civil society peace-‐builders – are aimed at peace-‐building at 

the local community level. Protracted armed conflict within states and regional conflicts interconnect with 

self-‐sustaining conflict dynamics at the local community level. In some cases, continued violent violence at the 

community level generates pressure towards greater chaos, undermining efforts at macrolevel peace-‐making. 

Conversely, effective conflict prevention and peacemaking locally can underpin macro-‐level peace 

processes by creating sufficient stability so that wider political processes towards peace can take hold. This 

is particularly true when people in other communities see what is being achieved and are inspired to launch 

their own initiatives. 

Even when national level peace processes are stalled or non-‐existent, local communities can act to 

address the issues that generate conflict and escalate violence locally. Sometimes they address volatile 

local dynamics that could escalate into violence and intensify conflict and war in the wider society. 

Often they are connected to efforts to make a practical difference in the daily lives of people of the 

community. Sometimes they are able to foster ‘islands of peace’ amidst a wider context of war. Local 

peace agreements rarely have any formal legal status. 

They rely on people keeping the commitments they made -‐ often backed by considerable peer pressure by 

other community members. Yet it is precisely because community members realize that it is in their own 

self-‐interest to find a way to live together peacefully that these outcomes can be so durable. 

Transforming the causes and consequences of conflict 

Addressing the structural causes and consequences of armed conflict. 

Agreements on paper mean very little if people are still suffering from the consequences of war and if the 

inequities that gave rise to it are left unaddressed. Sustained financial, technical, and political commitments 

are necessary to transform these conditions. Determined government efforts combined with appropriate 

international aid is needed to facilitate the rehabilitation of war-‐affected communities and help ensure that 

a ‘peace dividend’ is widely experienced. This can be strengthened through the involvement of local and 

international CSOs in policy analysis as well as program implementation and service delivery. 

Ultimately, however, it requires government commitment to policies that will create structures and 

conditions that are more capable of equitably meeting the needs of all. Civil society can play an important 

role in generating the political will to shore up this commitment. Yet simply recreating pre-‐conflict 

structures – which for many seems the most obvious action after a war – may contribute 

to prolonging the conflict (or even restarting the violence) rather than solving it. Local civil society, often 

supported by their international partners, can play a crucial role in promoting this structural transformation 

over the longer term and in helping to address ongoing conflicts over developmental priorities through 

peaceful processes. 

35

Demilitarizing minds, healing psyches and fostering reconciliation. 

While addressing the practical needs is imperative for sustainable peace, transforming conflict-‐impaired 

relationships can require even more complex processes that enable people to reclaim their dignity and 

foster empathy across conflict divides. This may involve parties fully acknowledging their responsibility for 

abuses they committed and taking steps to address past and continuing injustices. 

It also requires a shift in the attitudes that enabled and sustained the conflict; a shift from seeing the 

‘other’ as enemy – implicitly questioning their membership in the human community – to perceiving them 

as fellow human beings with whom one can, at a minimum, co-‐exist. Although such transformation may not 

be necessary to ensure a formal end to war, the failure to do so can mean that underlying conflict dynamics 

remain unresolved, potentially creating the seeds for future discord. 

While governments can – and should – take a leadership role in fostering reconciliation, this involves a 

transformation of the ‘hearts and minds’ of those who have been touched by the conflict and, as such, 

cannot be engineered. These changes can be triggered by the authentic initiatives of civil society actors, 

who rely essentially on creativity to generate experiences that allow people to connect across divides and 

to spark changes in perceptions. This often involves activating cultural traditions and spiritual resources 

that touch upon the deepest sources meaning for those affected by conflict. 

Civil society groups have often found ways of fostering truth-‐telling processes and ensuring that the past is 

not simply hidden behind a wall of denial. Initiatives can range from documentation projects and academic 

studies, to theatre and other artistic and literary projects, to memorials and symbolic or ritual expressions 

of grief, atonement and recognition of those who suffered. All these forms can provide access points that 

enable people to remember and to engage with the past. 

Disarmament, demobilization and re-‐integration 

Protracted armed conflict tends to militarize significant sections of the affected population. Societies are 

often saturated with military weapons, as well as with soldiers -‐ sometimes including large numbers of 

children -‐ whose lives have been shaped by the experience of fighting. A significant factor in the success or 

failure of DDR processes is the degree to which they are inspired by and respond to the ideas and needs of 

those involved. Prospects of success are enhanced if weapons collection programs are seen as promoting 

the interests and needs of community members from which the fighting forces are drawn. Local civil 

society actors can serve as a kind of lightening rod to elicit and implement appropriate and sustainable 

strategies. 

Transforming values and cultures: educating for peace. 

Many CSOs aim to address sources of structural violence and to promote human security. Through 

participation in political processes, policy dialogue, monitoring, advocacy campaigns, and protests they 

help to make governments and state structures more responsive to the needs of their citizens. They can 

also play important roles in helping to alleviate social tensions and conflict. They challenge racism, 

xenophobia and discrimination and promote tolerance and a culture of peace. 

Person-‐focused methodologies, such as prejudice reduction workshops and inter-‐faith dialogue, can 

complement efforts to address discrimination through policy reform and structural change. Often these 

initiatives are focused on youth, who may have greater capacities for change than older generations. 

Summer camps, integrated schools, and exchange programs can all promote what has become known 

as ‘next generation work’. People of all ages can be empowered to address conflicts from the grassroots 

upwards. As their knowledge and skills grow, it should become entrenched in the mainstream 

consciousness. One of the means of doing this 

is through changing norms and supporting constructive responses to conflict by systematizing peace and 

conflict resolution education. 

Partnerships for peace 

In sum, civil society initiatives are often the source for innovative responses to conflict. While civil society 

as a whole is not necessarily a force for peace, the debates and initiatives cultivated by CSOs are often the 

motor for it. Their contribution to the underlying transformation of conflict and building peace extends 

36

from efforts to support individual development and cultivate positive norms in communities to tackling 

exclusionary policies, systems and structures that give rise to grievances. Ultimately, a widespread, 

inclusive and vibrant engagement within civic life can be the incubator for the institutions and habits 

needed to resolve conflict peacefully and generate more responsive and better governance needed to 

make peace sustainable. 

While it is rare for grassroots efforts to trans-‐form wider systems of conflict and war; it is also not possible 

for these wider systems to be transformed without stimulating changes at the community level. Therefore 

many analysts and practitioners are agreed with John Paul Lederach’s observation that there is a need to 

build peace from the bottom-‐up, the top-‐down and the middle-‐out. 2 Yet the methodologies for crossing the 

scale barrier, simultaneously and in a coordinated manner, are not well developed. Therefore the key 

seems to be in negotiating dynamic and strategic partnerships. 

Primary responsibility for conflict prevention rests with national governments and other local actors. Greater 

ownership is likely to result in a more legitimate process and sustainable outcomes. The primary role of outsiders 

is to create spaces and support inclusive processes that enable those directly involved to make decisions about 

the specific arrangements for addressing the causes of conflict. Outsiders should help to build on the capacities 

that exist and avoid actions that displace and undermine homegrown initiatives or that promote short-‐term 

objectives at the expense of long-‐term prevention. Based on a collaborative understanding of the sources of 

conflict and the factors that continue to generate it, people based elsewhere can seek to address some of the 

causes that ‘located’ elsewhere in the conflict system (such as arms suppliers in third countries or policies 

promoted by foreign governments that further escalate war). 

Partnerships for peace may be the antidote to systems and networks sustaining war. Yet to achieve this 

potential, we need to acknowledge the legitimacy of CSOs in peace and security matters and to strengthen 

official recognition of their roles in the conflict prevention partnership. This can then be operationalized 

through stronger mechanisms and resources for interaction between IGOs, CSOs and governments in order 

to institutionalize the capacity for prevention. 

It is likely, however, that efforts to shift to a culture of peace and to prioritize prevention over crisis 

management will be sustained only when there is widespread awareness amongst the general publics 

around the world that common security cannot be obtained through the barrel of a gun; instead, we can 

best work towards sustainable peace through collective efforts at meeting basic human needs and 

strengthening systems for managing differences peacefully. 

37

Margareta Ingelstam 

Något om nätverket Forum för Fredstjänst 1995 – 2006 

Nätverket Forum för Fredstjänst hade sitt ursprung i Peace Monitoring in South Africa, PEMSA. Ett första 

möte hölls den 6 juni 1995 med Svenska FN-‐förbundet som inbjudare. Syftet med mötet var att få till stånd 

ett nätverk av organisationer att delta i ett arbete för global mänsklig säkerhet med icke-‐militära medel. 11 

organisationer deltog. Det fanns ett klart intresse för en bred samverkan för att ”bygga upp kompetens 

ifråga om civilt fredsarbete före, under och efter en konflikt”. 

Nätverket, som fanns mellan 1995 och 2006, omfattade tidvis omkring 50 organisationer. Det var ett 

nätverk för informationsutbyte, samordning och samverkan mellan svenska organisationer för 

våldsförebyggande, konflikthantering och fredsbyggande insatser. I nätverket deltog freds-‐, kvinno-‐, 

bistånds-‐, ungdoms-‐, humanitära, religiösa och politiska organisationer. Några var paraplyorganisationer. 

Till grund för samarbetet låg en plattform som uttryckte nätverkets huvudsyfte: ”att utveckla en 

kapacitet för våldsförebyggande, konflikthantering och fredsbyggande insatser i Sverige och medverka till 

en icke-‐militär struktur för fred och säkerhet i Europa och världen”. I plattformen gavs exempel på hur 

man skulle kunna arbeta för att uppnå syftet. Verksamheten inriktades på fyra huvudområden: 

utbildning, metod-‐ och kapacitetsutveckling, svenska och internationella konferenser och en utredning. 

Utbildning 

Under åren 1996 till 1999 anordnade Forum för Fredstjänst ett stort antal seminarier och kurser. Deltagare 

var främst personer aktiva i nätverkets organisationer. Landsrådet Sveriges Ungdomsorganisationer, LSU, 

tog initiativ till en termins kurs i samarbete med Röda Korsets folkhögskola i Mariefred. Dessutom 

framställdes en kursplan för utbildning av professionella fredsarbetare och en manual för arbete med 

konflikter. 

Våren 2002 genomfördes en 5-‐poängs kurs, Konflikthantering, demokrati och mänskliga rättigheter -‐ En 

utbildning av utbildare i samarbete med bl. a Teologiska Högskolan i Stockholm, DemokratiAkademin och 

Sidas Civil Society Centre. Huvudman för utbildningsverksamheten fram till 2002 var Sveriges Kristna Råd. 

Dialog och Medling. Hösten 2005 skapades en serie utbildningar i medling och dialog för nätverkets 

medlemmar. Huvudman var Kristna Fredsrörelsen. 

Metod-‐ och kapacitetsutveckling 

KKB-‐projektet. Våren 2001 genomförde Forum för Fredstjänst projektet ”Konfliktkonsekvens-‐bedömning i 

svenska enskilda organisationers utvecklingssamarbete”. Projektet kom till som svar på en inbjudan från 

CDA, Collaborative for Development Action, som drev programmet Local Capacities for Peace Project 

(LCPP). Inom LCPP har man utarbetat en analysmodell för att mer systematiskt kunna förutse den inverkan 

biståndsprojekt har på konflikter, så att man kan undvika negativa effekter och eventuellt förstärka 

positiva. 

Huvudman för projektet var Forum Syd. 

Reflecting on Peace Practices (RPP), ett internationellt projekt, som också leddes av det Collaborative for 

Development Action (CDA) i Cambridge, Massachusetts. Projektet samlade ca 170 organisationer, med 

erfarenhet av konfliktarbete och fredsbyggande i kris-‐ och konfliktområden, till gemensam reflektion kring 

analys-‐ och metodfrågor. Huvudansvar för svenska organisationers deltagande i projektet hade Diakonia. 

En utredning 

Utredningen, som genomfördes av Anna Åkerlund, visade bl. a att 57 svenska organisationer kunde 

redovisa 68 projekt förkonfliktomvandling och fredsbyggande i konfliktområden redan 1999-‐2001. 

38

Utredningen redovisades i skriften Att omvandla konflikter och bygga fred. En ny generation av utveck-‐ 

lingsprojekt? 2001. Huvudman var Forum Syd. Studien har något omarbetad översatts till engelska, 

Transforming Conflicts and Building Peace. Sida studies no. 13. 

Två scenarioövningar 

Försvaret använder scenariometodik för att förbereda sig för olika militära insatser (jfr Nordic Peace, 

Viking-‐övningar, etc). Ett samarbete med Folke Bernadotteakademin ledde i den första fasen till att en stor 

scenarioövning med internationella deltagare ägde rum på Johannesberg slott utanför Stockholm i maj 

2005. Övningens syfte var att förebygga en eskalering av en konflikt till ett stadium, då militära insatser inte 

kan undvikas. Den använde ett scenario med det fiktiva landet Bogaland från Viking-‐övningar, och 

deltagarna i Johannesbergsövningen intog olika roller och var delaktiga i spelet. Scenarioövningen fick ett 

klart positivt gensvar av deltagarna. Arbetet med scenariot uppfattas av flera som banbrytande samtidigt 

som man efterlyser fortsatt analys, bearbetning och utveckling. ”Det kan bli ett flaggskepp i FfF:s fortsatta 

arbete”. 

Denna övning genomfördes också i förkortad form som en workshop på den internationella konferensen 

”From Reaction to Prevention – The Role of Civil Society in Prevention of Armed Conflict”, som ägde rum i 

FN:s högkvarter i New York i juni 2005. 

Internationella konferenser 

Government-‐NGO Relations in Preventing Violence, Transforming Conflict and Building Peace genomfördes 

den 4-‐6 september 1997 på Röda Korsets Idé-‐ och utbildningscenter i Mariefred. Deltagare var 

representanter för internationella och nationella folkrörelser, EU, OSSE, FN och regeringar. Huvudman var 

Sveriges Fredsråd. 

Promoting the Prevention of Violent Conflict and Building Peace by Interaction between State Actors and 

Voluntary Organisations, 1-‐4 maj 2001, även denna på Röda Korsets kurscenter i Mariefred. Deltagare var 

representanter för svenska och europeiska frivilligorganisationer, EU, OSSE, FN och regeringar. Fokus kom 

att ligga på förebyggande genom samverkan mellan dessa olika aktörer. Huvudman var Svenska Röda 

korset i samarbete med European Centre for Conflict Prevention. 

Agenda 2014 -‐ Towards a Shift from Reaction to Prevention, 26 oktober 2005 på Ersta konferens. 

Huvudman var Kristna Fredsrörelsen. 

Publikationer och trycksaker 

Nätverket har framställt flera skrifter. Förutom den ovannämnda utredningen har en kursplan och en 

manual för utbildning för fredsarbete i konfliktområden framställts. De två internationella konferenserna 

1997 och 2001 har utmynnat i var sin rapport. 

• Empowerment for Peace Service: A Curriculum for Education and Training in Violence Prevention, 

Nonviolent Conflict Transformation and Peacebuilding. 1996. ISBN 91-‐ 87294-‐32-‐X. 

• Learning to Work With Conflicts. Manual. 1996. 

• Kapacitet för fred. Enkätundersökning bland svenska NGOs. Rapport 1996. 

• Världens övergång – hur undergången kan undvikas genom en övergång till civil fredstjänst. Idédokument. 

1997. 

• Government-‐NGO Relations in Preventing Violence, Transforming Conflict and Building Peace. Report from a 

Conference in Mariefred, Sweden, September 4-‐6, 1997. 1998. ISBN 91-‐630-‐ 6796-‐X. 

• Peace Team Forum. Broschyr som presenterar organisationerna i Forum för Fredstjänst. 1997. 

• Att omvandla konflikter och bygga fred. En ny generation av utvecklingsprojekt. Anna Åkerlund. 2001. ISBN 

91-‐631-‐1735-‐5. 

• Preventing Violent Conflict & Building Peace. On Interaction between State Actors and Voluntary 

Organisations. Report from a Conference in Mariefred, Sweden, May 1-‐ 4, 2001. 2002. 

• Dimman Lättar – 370 år senare. Ett diskussionsunderlag för en konferens om förebyggande av väpnad 

39

konflikt, Det Finns en Annan Väg, 6 november 2002. 

• Violence is the Problem: Creative Nonviolence is the Answer. Föredrag av Kevin Clements på Forum för 

Fredstjänsts 10-‐års jubileum och konferensen Agenda 2014 – Towards a Shift from Reaction to Prevention, 

26 oktober 2005. 

Rekommendationer från utvärderingar av Forum för Fredstjänst. 1995-‐2001 och 2004-‐2005 

I båda utvärderingarna 14 påpekas, att arbetet i nätverket behöver bli tydligare och mer effektivt och att en 

mer formell struktur behövs samt att beslutsprocessen måste bli klar och tydlig. De rekommendationer 

som utvärderingen 2002 lyfte fram var bland annat följande: 

• att definiera vad Forum för Fredstjänst är och vad organisationerna vill med nätverket, 

• att se över Plattformen – kanske göra den tydligare eller skriva om den 

• att klargöra för organisationerna vad det innebär att skriva under Plattformen 

• att namnet för nätverket diskuteras 

• att diskutera om det finns behov av två typer av medlemskap i nätverket 

• att skapa en klar struktur-‐ och beslutsprocess för nätverket och för olika projekt. 

Utvärderingen från 2002 tar upp samma slags organisationsfrågor, som återkommer i utvärderingen år 

2005. Vad gäller själva sakfrågorna, fredsbyggande och metodutveckling för konflikthantering, har mycket 

framgångsrikt arbete utförts sedan förra utvärderingen. Men i fråga om nätverkets struktur och 

beslutsprocess kvarstår många olösta frågor. Utan struktur, ansvars-‐ och beslutsordning finns det risk för 

att nätverket tappar många viktiga organisationer. 

Rekommendationer från utvärderingen 2005 

• Fortsätt att arbeta med utbildningar i KKB som omfattar både teoretiska baskunskaper och konkreta råd 

hur kunskapen ska implementeras i den egna organisationen och den egna verksamheten 

• Fortsätt att arbeta med scenarioövningar och utveckla dessa mer 

• Fortsätt samarbetet med Folke Bernadotteakademin 

• Fortsätt och utveckla samarbetet med Sida Civil Society Center 

• Ta ställning till om Plattformen behöver revideras 

• Tillfråga samtliga nätverksorganisationer om deras intresse och grad av åtagande för Forum för Fredstjänst 

• Ta ställning till att upprätta en informationslista för passiva organisationer (som alternativ till medlemskap i 

nätverket) 

• Tillsätt en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag för lednings-‐ och samordningsfunktioner för 

nätverket. I förslaget bör särskild vikt läggas vid att beslutsprocessen ska vara tydlig, demokratisk och 

transparent 

• Överväg att införa ett årligt möte för framtidsdiskussioner och långsiktiga målfrågor 

• Upprätta för varje projekt tydlig ansvars-‐ och arbetsfördelning som även omfattar relationen mellan 

projektet och nätverket 

• Försök att slutföra diskussionerna om ändring till relevant namn på nätverket 

• Uppdatera och utveckla hemsidan 

Flera av dessa rekommendationer fanns med redan i utvärderingen som genomfördes 2002. 

14 Projektledare för den första utvärderingen 2002 var Eva Hägerstrand, för den andra Margoth Sonnebo och Anki 

Wetterhall. 

40

Margareta Ingelstam 

En standby-‐kapacitet för civila fredstjänster -‐ civila 

samhällets organisationer som resurs för mänsklig 

säkerhet och rättvis fred 

Bakgrund, sammanhang och begrepp 

Arbete för mänsklig säkerhet och rättvis fred i konfliktområden innefattar ett stort antal funktioner: 

preventiv närvaro, olika former av konflikthantering, minröjning, implementering av fredsavtal, 

reintegrering av soldater, etc. 15 Det våldsförebyggande och fredsbyggande arbetet genomförs av olika 

aktörer: mellanstatliga organisationer (FN, EU, etc.), koalitioner av stater, myndigheter, civila samhällets 

organisationer, CSO, m fl. För att ett civilt arbete ska komma till stånd behövs effektiva system för både 

”early warning” och ”early action” 16 . 

CSO har de senaste decennierna haft ett växande arbete i konfliktområden. 17 Metoder och program har 

utvecklats i nära samarbete med lokala partners. Fredsprocesserna har ägt rum på alla nivåer – på toppnivå 

-‐ mellan ledarna för de stridande parterna, mellan ”middle-‐range leaders” och mellan lokala grupper 18 . 

”Civil (alt. Civilian) Peace Services”, på svenska civila fredstjänster 19 har använts som en gemensam 

beteckning för den här typen av CSO insatser, som t ex 

·∙-‐ avser att förhindra att konflikter i området eskalerar till våldshandlingar och sprids till närliggande 

områden 

·∙-‐ ger stöd till lokala aktörers utveckling av ”lokala och nationella kapaciteter för förebyggande”. 20 

Fredstjänsten sker i grunden (oavsett vem som är formell uppdragsgivare eller ”beställare”) på uppdrag av 

och alltid i samarbete med den lokala befolkningen. Det är den som äger processerna. Fredsarbetarna kan 

ingå i särskilda multinationella och multifunktionella team, som arbetar med olika målgrupper, på olika 

nivåer och med olika metoder och tillvägagångssätt. 

Vägledande dokument är bl. a FN-‐stadgan, FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, konventionerna 

om de mänskliga rättigheterna, den internationella humanitära rätten, barn-‐ och kvinnokonventionerna, 

FN-‐resolutioner om förebyggande av väpnad konflikt 21 och om freds-‐ och ickevåldskultur 22 samt FN:s 

15 En förteckning med åttio typer av insatser i konfliktområden finns i studien Att Omvandla Konflikter och Bygga Fred, 

Anna Åkerlund. Utgiven av Forum Syd och Forum för Fredstjänst. 2001. 

16 Se Early Warning, Svenska Freds, www.svenskafreds.se/sites/default/files/early-‐warning-‐rapport-‐utblick2012.pdf 

17 ”Civil society can make unique and distinctive contributions to peacebuilding. Direct external support can help 

strengthen civil society peacebuilding at various levels”. Ur rekommendationer från Civil Society and Peace Building 

Potential, Limitations and Critical Factors, Report No. 36445-‐GLB 2006, The World Bank 

18 Se John Paul Lederach, Building Peace: Sustainable Reconciliation in Divided Societies, U.S. Institute of Peace, 1997. 

19 Nätverket Forum för Fredstjänst 1995 – 2007, bedrev en rad projekt för förebyggande av våld och väpnad konflikt 

och fredsbyggande, t ex inom utbildning, metodutveckling, opinionsbildning (svenska och internationella konferenser) 

och politiskt arbete. 

20 År 2006 efterlyste FN:s dåvarande generalsekreterare, Kofi Annan ”local and national capacities for prevention”: Om 

vi ska kunna förbättra effekterna av våra insatser och behandla grundorsakerna till konflikter, så måste styrkan i 

förebyggande arbete förflyttas – som det verkligen har påbörjats – från reaktiva externa interventioner med begränsad 

och i slutändan ytlig påverkan -‐ till internt drivna initiativ med syftet att utveckla lokala och nationella kapaciteter för 

förebyggande. Det här arbetssättet främjar inhemska, självbärande infrastrukturer för fred. Dess syfte är att utveckla en 

kapacitet i samhällen att lösa tvister i internt accepterade former, som innefattar en vittomfattande konstellation av 

aktörer inom regering och civila samhället. Progress report on the prevention of armed conflict, A/60/891. 2006. 

21 Frihet, rättvisa, demokrati, tolerans, solidaritet, samarbete, pluralism, kulturell mångfald, dialog och förståelse är 

viktiga komponenter för att förebygga väpnade konflikter. Alla dessa bidrar till att skapa en infrastruktur för fred, på 

både nationell och internationell nivå Prevention of armed conflict. Resolution adopted by the United Nations, A/RES 

57/337. 

41

säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. 

CSO-‐insatser har alltför ofta tvingats vara kortsiktiga ”ad hoc”-‐insatser utan tillräckliga resurser. Med en 

uppbyggnad av en gemensam standby-‐kapacitet (jfr Räddningstjänsten eller Nordic Battle Group) med 

kvinnor och män, som står till förfogande och är redo att rycka ut för sådana uppdrag som nämns i den här 

texten, kan denna brist övervinnas 23 . CSO i Sverige kan tillsammans med ”likasinnade” i andra länder 24 

utveckla en internationell standby-‐kapacitet för civila fredstjänster med kvalificerade kvinnor och män som 

kan medverka till förebyggande av våld och väpnad konflikt och fredsbyggande i konfliktområden. 25 Det 

kanadensiska CIDA har sedan 1997 byggt upp ett register med syftet att bidra till fred och säkerhet. I 

registret ingår nu 13 500 personer. 26 

Parallellt bör undersökas hur den civila fredstjänsten i ökad grad ska bidra till FN-‐ledda fredsinsatser. 

I analys av behov och verksamheter har utkristalliserats två huvuddimensioner i syftet med civila 

fredstjänster: 

1 en humanitär dimension: att erbjuda stöd med preventiv närvaro/protection i krissituationer 

2 en förebyggande och fredsbyggande dimension: 27 att medverka till kompetens-‐ och 

kapacitetsutveckling/empowerment. 

Skydd/preventiv närvaro 

Skydd/preventiv närvaro definieras något olika av olika organisationer och program. I ett konfliktområde 

kan det bl. a. innebära att 

-‐ bistå med mänskligt skydd eller moralisk avskräckning mot nationella eller internationella 

krigshandlingar 

-‐ stärka vapenvila genom att bistå med närvaro, övervakning och rapportering som kan avskräcka från 

brott 

-‐ övervaka och reducera sannolikheten för våld i samband med val 

-‐ medfölja MR-‐aktivister eller människor som är måltavla för väpnat våld på grund av deras arbete för social 

22 Sverige ställde sig bakom fyra resolutioner i FN:s generalförsamling (A/RES/53/25, A/RES/53/243, A/RES/55/47, 

A/RES/556/5) om det Internationella årtiondet för en freds-‐ och ickevåldskultur för världens barn, 2001 – 2010. Där 

uppmanas alla medlemsländer ”att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att fredens och 

ickevåldets praktik lärs ut på alla nivåer i respektive samhällen, inklusive utbildningsväsendet”. Resolution 1998-‐11-‐10, 

53/25. 

23 Sida ska uppmuntra uppbyggnad och stärkande av nätverk och allianser, vilka har det civila samhället som plattform 

i syfte att minska fattigdom på lokal, nationell och internationell nivå. . Strategi för stöd genom svenska organisationer 

i det civila samhället 2010 – 2014. Regeringsbeslut 2009. 4.2 Ökad internationell samverkan. 

24 ”Den roll Sverige kan och bör ta på sig, tillsammans med andra likasinnade (understruket här), är att vara 

konstruktivt pådrivande för att ett konfliktförebyggande perspektiv successivt ska genomsyra politiken. En 

säkerhetsordning för 2000-‐talet (2000/01 UU4, bifall i Riksdagen 2001). Ett internationellt samarbete mellan 

”likasinnade” organisationer och länder kan vara särskilt viktig inom området fred och säkerhet. 

25 På en av nätverket Forum för Fredstjänsts internationella konferenser som anordnades tillsammans med UD inför 

det svenska ordförandeskapet i EU 2001, rekommenderade deltagarna (från civila samhällets organisationer, FN, EU, 

OSSE, UD): EU member states should, in co-‐operation with NGOs, support the development of national civilian peace 

services, in order to contribute to a resource of 5,000 trained European civilians (e.g. monitors, observers, mediators, 

trainers) in addition to the 5,000 police already decided. Se rapporten Preventing Violent Conflict and Building Peace. 

2001. 

26 CANADEM är ”a non-‐profit agency dedicated to advancing international peace and security through the 

recruitment, screening, promotion and rapid mobilization of Canadian expertise” (enligt hemsidan 2012). 1997 – 2006 

finansierade kanadensiska CIDA CANADEM med $ 13 miljoner och har nu ett register med15 000 experter. 

27 Med fredsbyggande åsyftas processer som strävar efter att stödja övergången från väpnad konflikt till hållbar fred, 

försoning och stabilitet. Detta inkluderar att skapa ökat förtroende mellan parterna i en konflikt, utrymme för 

fredsförhandlingar, förberedelse för och genomförande av fredsavtal, stärka kvinnors 

deltagande och inflytande i fredsprocessen, att skapa försoning samt åtgärder som hanterar de strukturella 

grundorsakerna till konflikten. Fred och säkerhet och utveckling. Policy för säkerhet och utveckling i svenskt 

utvecklingssamarbete. 2011 

42

förändring 

-‐ medfölja tvångsförflyttade personer, internflyktingar och grupper som hotas på grund av deras etniska 

eller religiösa identitet eller deras vägran att samarbeta med väpnade styrkor 

-‐ förebygga terrorism 

-‐ bjuda motstånd mot våld i samband med ledarskapsbyte 

-‐ förebygga plundring under kriser eller efter naturkatastrofer. 28 

Flera program för preventiv närvaro har också integrerat ett ansvar för att observera och rapportera om 

brott mot mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten samt att under uppdraget och 

efter uppdragets slut informera i hemlandet om situationen i konfliktområdet, om programmet och om 

sina personliga erfarenheter. 

Svenska aktörers erfarenhet av preventiv närvaro 

-‐ I Sverige samverkade 17 organisationer i programmet Fredsövervakning i Sydafrika, PEMSA (1993-‐94). 

Programmet ingick bl. a. i det större internationella programmet Ecumenical Monitoring Programme in 

South Africa, EMPSA, med ca 450 fredsövervakare, 66 från Sverige, i de mest våldsdrabbade områdena 

före, under och efter det första demokratiska valet i Sydafrika. 

-‐ Det Svenska Följeslagarprogrammet i Israel och Palestina, SEAPPI, ingår i Kyrkornas Världsråds program 

EAPPI, med hittills ca 900 följeslagare, ca 200 från Sverige. 

-‐ Kristna Fredsrörelsen har sedan 1980 talet arbetat med preventiv närvaro och haft ca 130 

fredsobservatörer i Guatemala, Chiapas i Mexiko och Colombia. 

-‐ Flera svenskar har också deltagit i andra liknande program, t ex. Peace Brigade International och 

Nonviolent Peaceforce. Det finns också värdefulla erfarenheter att ta till vara från flera andra 

organisationer, koalitioner och enskilda. 

Kompetens-‐ och kapacitetsutveckling / empowerment 

”Empowerment” i det här sammanhanget betyder att utveckla kunskaper, medvetenhet, handlings-‐ 

förmåga, förhållningssätt, etc. – dvs. kompetens – hos grupper och enskilda som bidrar till att de kan 

påverka sig själva och andra i den lokala omgivningen, nationellt och internationellt. ”Empowerment” har 

också beskrivits som en utveckling av ”lokala och nationella kapaciteter för förebyggande”(se not 5). 

Begreppet syftar på både individ och samhälle och har psykologiska, sociala, kulturella, ekonomiska och 

politiska dimensioner. 

I mindre skala och i nära samarbete med lokala aktörer i konfliktområden har organisationer, inklusive 

kyrkor och institut samt enskilda, utvecklat strategier och ickevåldsmetoder för att förhindra eskalering av 

konflikter och bidra till fredsbyggande. Med ”empowerment” som ledande princip har CSO särskilda 

möjligheter att i nära samarbete med sina lokala partners i konfliktområden genomföra kompetens-‐ och 

kapacitetsutvecklingsprogram med olika målgrupper (även myndigheter, företag, medier) och på olika 

nivåer. 

En freds-‐ och utvecklingsarbetares bidrag med kompetens-‐ och kapacitetsutveckling ska t ex kunna 

innehålla 

-‐ insatser för att skapa ett livskraftigt pluralistiskt samhälle präglat av ickevåld, demokrati, mänskliga 

rättigheter, jämställdhet, miljömedvetenhet och fredliga relationer mellan enskilda, folkgrupper och 

nationer 29 

28 

Förteckningen är hämtad från Civilian Peacekeeping, Preventing Violence and Making Space for Democracy, Lisa 

Schirch, Life & Peace Institute. 2006. 

29 

Det övergripande målet för Sidas stöd till civila samhällets aktörer i utvecklingsländer genom svenska CSO är: Ett 

livskraftigt och pluralistiskt civilt samhälle i utvecklingsländer som bidrar effektivt, med rättighetsbaserat arbete, till minskad 

fattigdom i alla dess dimensioner. Strategi för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället 2010 – 2014. 3.1 

43

-‐ bearbetning av värderingar, attityder och beteenden 

-‐ identifiering av behov och förutsättningar för förändringsarbete och organisationsuppbyggnad 

-‐ medverkan till en legitim säkerhetssektor under demokratisk kontroll 30 

-‐ underlättande av fredsprocesser – t ex med hjälp av dialog, konfliktanalys, konflikt-‐omvandling, inklusive 

medling och andra förtroendeskapande åtgärder 

-‐ särskilda ansträngningar för att kvinnor ska delta i och omfattas av fredsinsatserna 31 

-‐ mobilisering av internationellt stöd 

-‐ stöd till en ”förebyggande kultur” 

Identifiering av behoven i området kan leda till att särskilda resurser kanaliseras till exempelvis behandling 

av posttraumatiskt stressyndrom, korruptionsbekämpning, sysselsättningsåtgärder på lokal nivå 32 , t ex. vid 

återintegrering av ex-‐kombattanter 33 , åtgärder av en mer långsiktig karaktär som har som syfte att påverka 

konfliktens grundorsaker 34 , etc. 

Lärorika exempel från olika länder och världsdelar kan ligga till grund för fortsatt arbete. Exempelvis har 

UNDP inrättat en funktion/ett nytt yrke, ”peace and development advisors” 35 som exempelvis kan utgöra 

ett riktmärke för innehåll och inriktning av utbildningen. 36 

Övergripande mål. 

30 

Se Globala utmaningar – vårt ansvar. Skrivelse om Sveriges politik för global utveckling. Regeringens skrivelse 

2007/08:89. 2.5.1 Säkerhetssektorreformer. 

31 

Policy för säkerhet och utveckling i svenskt utvecklingssamarbete. 4.1 Fredsfrämjande 

32 

Det centrala budskapet i Världsbankens rapport 2011: Strengthening legitimate institutions and governance to 

provide citizen security, justice, and jobs is crucial to break cycles of violence. Världsbankens World Development 

Report 2011, Conflict, Security, and Development. 

33 

S k Disarmament, Demobilisation and Reintegration, DDR. 

34 

Policy för säkerhet och utveckling i svenskt utvecklingssamarbete. 5.1 Metoder och ansatser. 

35 

Ett exempel: The Joint UNDP-‐DPA Programme on Building National Capacities for Conflict Prevention provides 

support for national initiatives towards conflict prevention. The programme, which focuses on early engagement on 

potentially violent tensions, before violent conflict emerges or re-‐emerges, is deploying "Peace and Development 

Advisers", PDAs, to UN Country Teams in the field to help national authorities. 

http://www.un.org/wcm/content/site/undpa/conflict_prevention. 

36 

I detta arbete är Sida Partnership Forum, SPF, en viktig resurs. SPF ska erbjuda utbildning, kompetensutveckling och 

mötesplatser/”arenor” för ökade synergier och höjd biståndskapacitet bland utvecklingssamarbetets aktörer samt 

bidra till att utveckla den svenska resursbasen. SPF är därmed en resurs för att stimulera dialog, idé-‐ och 

erfarenhetsutbyte samt samverkan mellan aktörer i biståndet. Strategi för kapacitetsutveckling och samverkan 2011 – 

2013. Regeringsbeslut 2010. 3.2 

44

Tyngdpunktsförskjutning rapport (PDF) - Sveriges kristna råd

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?