LADDA hem - Whiskyspot

whisky(r)evolutionen
gränslös whisky från japanska nikka
av Henrik Aflodal
Yoichi känns i maggropen. En utpost i
det väldiga japanska riket. Vinter-gejlen
viner norrifrån, snöglopp river ansiktet
rödbrusigt. Likt grönländsk utmark ligger
ett destilleri utkastat på stranden invid
havet. Som whiskyälskare överväldigas jag
av den romantiska kraften. Det var hit en
revanschlysten Masataka Taketsuru sökte
sig 1934 för att fullborda sin dröm. Att
bygga ett skotskt destilleri på japansk mark.
Klimatet var viktigast. Han måste bort från
söderns varma drypande fuktighet för fatens
skull. Detta vinterhelvete var utvägen, här
är ju somrarna uthärdliga. På köpet fick
han ett maritimt läge, det kalla vattnet ger
en kylig fuktighet inte olik klimatet i den
skotska arkipelagen.
Berättelsen om japansk whisky är en
hjältesaga. Centralgestalten Masataka
Taketsuru skickades 1919 till Europa av
sake-makaren Kihei Abe för att lära sig
västerländsk dryckestradition från grunden.
Huvuduppgiften var att uppenbara whiskyns
hemligheter. Dittills hade japanerna
gjort dåliga kopior. Whisky och brandy på
industrialkohol som smaksatts för att likna
förlagorna.
© 2013 WHISKYSPOT.com

Masataka Taketsuru med sin skotska fru Rita.
Efter en strapatsrik resa med tåg över amerikanska
kontinenten och atlantångare till
Liverpool ankom 23-åringen till Glasgow.
Första närkontakten med whisky skedde
på Speyside i högländerna. En veckolång
praktik på Longmorn Distillery. Ett fotografi
därifrån har etsat sig fast i mitt minne.
Japanen och den skotske chefen Nicol
står sida vid sida som två jämlikar utanför
maltladans port. En välkammad Taketsuru
till vänster iklädd vit långrock fingrande på
sin hatt. En brett leende Nicol intill, iförd
tweed-kostym med väst och kedja. Två
perspektiv möts, tradition kontra utveckling.
När ynglingen kom hem hösten 1920
och introducerade skotsk know-how var det
startskottet för japansk whisky. Måhända
gjorde man i början en copy-cat men snart
flyttar asiaterna fram positionerna. Den vita
laboratorierocken är själva symbolen för ett
ständigt nyskapande och intelligent whisky-
Japan som idag har mycket lite gemensamt
med skotsk whisky.
Men det var faktiskt nära att allt rann ut
i sanden. 1920 befann sig Japan i recession
efter kriget och Abes satsning på whisky
uteblev. Taketsuru sa därför upp sig och
gick länge sysslolös. Det var nu Shinjiro
Torii gjorde entré, mannen som grundlade
den japanska whiskyindustrin. Unge Taketsuru
fick uppdraget att bygga Japans första
riktiga whiskydestilleri. Toriis Suntory har
gjort pengar på ett fejkat portvin kallat
Akadama och 1923 invigs så Yamazaki!
Strategiskt placerat söder om Tokyo mellan
städerna Kyoto och Osaka. Dessvärre floppar
första produkten Shirofuda 1929, whiskyn
är för rökig för japanska smaklökar.
Felet är Taketsurus som sätts på undantag.
Receptet skrivs om, röken slopas och
sötare smak efterfrågas. En evolution som
förklarar den moderna japanska stilen som
är sötare och fylligare än europeisk whisky.
När Masataka 1934 drar norrut gör han det
för att maka japansk whisky i skotsk stil.
Alltså stick i stäv med Toriis nya vision.
Skattereform knäcker whiskybranschen
Det var Suntory som gav inhemsk whisky
spridning inom landet, särskilt i de folkrika
centrala delarna. Nikka gillas norröver. Att
de båda företagen överhuvudtaget överlevde
pionjäråren är krigsmaktens förtjänst. När
kriget drabbade ön ströps flödet av importwhisky
till officerarna, istället hemföll
man åt lokala varor. Och efter 1945 stod
de amerikanska militärbaserna för konsumtionen.
Folk i gemen omfamnade det
utländ ska och whisky blev nationaldrycken
som till och med trängde undan inhemska
brännvinet shōchū. Förklaringen var att
dryckerna liknade varandra. Oskicket med
fusk-whisky dog aldrig ut, istället späddes
äkta whisky ut med brännvin så att
menigheten kände igen sig. Folkets whisky
var Suntorys Torys, en 37%-ig lågprisblend
med häftig dos risbaserad shōchū-sprit i sin
makeup. Taketsurus Nikka för en tynande
tillvaro fram till 1954 då öljätten Asahi
kliver in som hälftenägare. Nya produkten
Marubin seglar med reklambackning upp
som nummer två efter Torys. Japansk whisky
når sin kulmen på 1980-talet med yvig
representation inom affärslivet ihop med en
gåvokultur där en dyr flaska whisky är rätt
present i affärskretsar. Men ekonomin är på
väg att vända. 1988 tappar plötsligt Suntory
en miljon lådor i försäljning på den
billigaste whiskyn. Tappet utnyttjas till del
av Nikka som får en boost. Men framförallt
går britterna till attack mot en diskriminerande
spritskatt som utgår från innehållet
i flaskan istället för alkoholhalten. Högsta
skatteklassen avser sprit med minst 27%
säd dit all import-Scotch räknas. För tredje
klassens whisky räcker det med 7% säd och
resten vad som helst! Margaret Thatcher
hotar med handelsbojkott om man inte
som i väst beskattar alkoholhalten. 1989
förändras whiskyscenen över en natt. All
whisky får samma skattesats vilket höjer
prislappen på fuskwhiskyn som folk dricker
men sänker priset på finwhiskyn som ges
bort i gåva. Eftersom gåvans värde är ett
mått på den uppskattning man visar så
upphör snart byteshandeln med whisky,
marknaden kollapsar.
Skotsk whisky på japanskt vis
Japansk whisky har fortfarande inte repat
sig. 1984 dracks dubbelt så mycket whisky
som shōchū, idag är brännvinet sju gånger
© 2013 WHISKYSPOT.com

så stort som whisky och brandy tillsammans.
Och sprit är billigt i Japan. För en
helflaska 40%-ig whisky får svensken betala
140 kr i skatt, japanen kommer undan
med 18 kr! Med skattereformen försvann
också det lilla lagskydd som fanns. En
whiskyflaska kan idag rymma vad som
helst. Enda begränsningen är att spriten
inte får destilleras högre än 95% samtidigt
som alkoholskatt på lägst 37% debiteras.
Fritt fram att koka sprit på melass eller ris,
inte ens lagring krävs. Fast storsäljarna får vi
inte smaka här i Europa. Suntorys Kakubin
kränger 1,7 miljoner 9-literslådor hemma
i Japan, Nikka utmanar med Black Clear
på 1,2 miljoner. En 37%-ig ”virre” med
dominant grainwhiskyprofil, maltwhiskyn
studsar till halvvägs men slukas av en ofarlig
karamellig finish. Vi serveras istället den
fantastiska elitwhiskyn. Superprodukter
som hela (whisky)världen talar om, whisky
som till och med är bättre än den skotska.
Fast pionjären Taketsuru skulle inte hålla
med. Han älskade sitt Skottland livet ut:
”Männen jag arbetade med 1920 var
rättframt folk med stort tålamod. Man gör
inte whisky med prat. De liknade skotska
Highland-soldater, ett tufft släkte.” När
man pratar whisky med dagens whiskymakare
i Japan odlar företagen fortfarande olika
filosofier. Suntory med Yamazaki i spetsen
badar i söta estrar och vill stå så långt från
skotsk whisky som möjligt. Nikka älskar
Skottland och gör mer stillsam whisky med
plats för aldehyder och faktiskt rök. Ändå
måste jag som utomstående betraktare säga
att dominanta Yamazakis inställning spiller
över på Nikka. Destillaten bubblar av estrar
över hela linjen även om Nikkas produkter
överlag är mer återhållsamma. Det
bärande temat för all japansk whisky är de
storslagna och ofta mäktiga smakerna, där
ligger Scotch i lä. Det smäller på ordentligt
i gommen hos en japan.
Dussinet singelmalter per destilleri
Yoichi betraktas som det finaste whisky-
Japan har. Det var här Masataka Taketsuru
förverkligade sin vision om den perfekta
whiskyn, en förfining av det beprövade
skotska konceptet anpassad till japanska
förhållanden. Stället ligger avsides. Med
snabbtåg tar det fortfarande 1,5 dygn att
ta sig hit från Tokyo. Sista biten västerut
från Sapporo sker på en skakig rälsbuss.
Det forna fiskeläget på 12 000 tappra själar
bäddas vintertid in i ett flera meter djupt
snötäcke. Ändå letar sig 300 000 turister hit
Masataka Taketsuru provsmakar sin whisky.
© 2013 WHISKYSPOT.com

varje år. Whiskyshopen har ett fantastiskt
utbud med mängder av specialutgåvor.
Insikten är att turisterna är köpglada, man
måste ju ha med sig ett minne från besöket
och kanske en gåva också.
Yoichi är trots ruljansen ett problem för
Nikka. Destilleriet i norr går på sparlåga,
blott 300 000 liter görs per år. På
1980-talet när försäljningsvolymerna var
stora fick man ihop 1 miljon liter. Det är
mångfalt dyrare att göra whisky här uppe,
läget är lika mycket ett problem nu som
då. Idag satsas allt krut på systerfabriken
Sendai där också grainwhiskyn kokas. Härifrån
kommer finliret, och framförallt den
röjarrökiga maltwhiskyn. Yoichi hanterar
enkom rökmalt, från lättrökt på 3-4 ppm
fenoler till tyngsta möjliga uppåt 50 ppm.
Mäskningen är intressant och förklarar
varför Japan-whiskyn är så fruktig. Japaner
skyr maltpartiklarna och dränerar därför
försiktigt vilket ger en klar fruktrik vört.
Jäsningen är ännu viktigare.
– Vi talar inte gärna om jäsprocessen,
ler Master Blender Emeritus Shigeo Sato
hemlighetsfullt. Jäststrängarna är noggrant
framodlade för att sortera ut specifika
aromer vilket ger oss olika ’new make’.
Det visar sig att processen kontrolleras
noggrant med ett temperaturtak inom
intervallet 25-32°C. När jästen arbetar
alstras ju värme. Exempelvis kan man välja
att sätta stopp vid 29°, när brygden når
hit hålls den kvar tills jästen börjar dö och
jäsningen klingar av. På så sätt styrs aromurvalet
och smaken i ölet.
Destilleringen är också speciell här i
norr. Inunder varje panna gapar en eldstad
retfullt. Yoichi är snart ensam i världen om
koleldning.
– Direktverkande eld ger whiskyn en något
bakad karaktär, menar Sato.
Dessutom kyls inte de heta ångorna i
vanliga kondensorer utan i stora vattenfyllda
träkar där en kopparspiral vrider sig
ner i allt mindre dimensioner.
– ’Worm tubs’ ger en tyngre mer oljig
sprit som passar Yoichi, förklarar Sato.
Spritpannan tar hela 12,5 timmar på sig
och spottar ut två olika destillat. Först rusar
hälsovådliga högre alkoholer förbi, vid 72%
börjar man samla upp spriten. Svansen
klipps ut vid 63% respektive 62%.
– Det andra klippet har stor betydelse
för spritkaraktären. Ju längre man väntar
desto mer finkel passerar och spriten blir
tyngre och oljigare.
Majoriteten destillerier i Skottland
fokuserar på en whiskystil. En tydlig
smakprofil som erbjuds blender-kollegiet.
De skotska storföretagen slåss mordiskt
på marknaden med sina varumärken men
samarbetar hjärtligt i produktionsledet.
Man bartrar villigt destillat med varandra.
I Japan är situationen annorlunda, här
existerar inga formella kontakter överhuvudtaget.
Misstänksamheten går tillbaka till
schismen på 1930-talet då whiskyfäderna
Torii och Taketsuru bröt med varandra.
Hur åstadkomma en bra blend med två
sorters maltwhisky? Historiskt har asiaterna
handlat med skotsk malt. Suntory med
ägarintressen i Morrison Bowmore och
Nikka med sitt Ben Nevis. Så sent som
på 1990-talet var hälften av den Scotch
som exporterades bulkwhisky för användning
i japanska blended-märken. Brittiska
whiskyskribenter som smakade fantastisk
singelmalt menade att den var utblandad
med ”riktig” skotsk malt.
© 2013 WHISKYSPOT.com

– Maltwhiskyn från Ben Nevis går till våra
blends, självklart inte till singelmalten,
säger Shigeo Sato med ett skratt. Yoichis
12-åring kom i april 1989 och har alltid
varit helt autentisk.
Idag har bulkexporten nästan helt
upphört, förklaringen är att de japanska
småbolagen gått under samtidigt som
fåtalet stora producerar en större mångfald
av whiskysmaker för att bli självförsörjande.
Många faktorer styr smaken om man
förstår att använda dem, menar Sato:
– Vi har tre rökgrader för malten, två
individuellt utformade jästkulturer, skilda
spritutklipp och olika destilleringslängd.
Yoichi stånkar alltså fram tolv sorters
maltwhisky på ett år, ett Skottland i
miniatyr.
Japans rökwhisky Yoichi
Hemma i Japan är Yoichi känd som den
”rökiga whiskyn”. Och 12-åringen är
verkligen en whisky som tar Yoichis rykte
på allvar. Nosen domineras av citrussötma
och kokt sallad. Röken regerar i munnen
där marmeladfrukt övermannas av tjära
som blir kreosot i refrängen, mycken frukt
gör det gott. Den här whiskyn skall vattnas,
försiktigt. Långsamt kravlar sig frukten
fram över gomseglet, envist och självsäkert,
halvvägs infiltrerar rök, medicinal utgång,
skönt pomeransbesk.
För oss utlänningar är Yoichi 10-årig
och inte alls särskilt rökig, vilket skapar
viss förvirring i samspråk med japanska
aficionados. Men att whiskyn är grymt
bra är vi överens om. 2005 tog 10-åringen
hem Maltwhisky-VM framför näsan på alla
skottar. Munnens genialitet glimtar fram
vattnad då balanserna sitter som gjutna.
Lång varierad fruktingress, sedan kittlande
aromatisk krydda och mild syrlig citrus, går
slutligen ut på servil rök.
15-åringen lägger mer ek i potten, ihop
med röken en tung kombination. En sipp
2003 fick mig att utbrista Talisker! på grund
av den burleska hettan i finishen. I dagens
version är tyvärr pepprigheten som bortblåst,
å andra sidan är balanserna bättre eftersom
eken inte längre dominerar, whiskyn
i sig tar större plats ackompanjerad av sober
rök. Inbjudande rik doft av tropisk frukt
som är ett utropstecken i japansk whiskymylla
där aromerna ofta stockar sig. Munnen
drar igång direkt med exotisk frukt och
går ut i en rökguppande sötsmaskig final.
Lite vatten får frukten att bita ifrån med
bra syra samtidigt som röken kliver fram
tidigare. Eftersmaken vänder överraskande
i en sorts grön beska liknande gurkskal
förstärkt av röken. En anmärkningsvärd
scenförändring värd mycket. Nikkas
maltprogram håller förresten 45%, en udda
alkoholstyrka som fått världssamfundet att
tro att whiskyn är icke kylfiltrerad, något
Shigeo Sato dementerar:
– Whiskyn är kylfiltrerad. Styrkan är där
för att backa upp smakerna.
I Japan ska faten vara stora. Nikka
arbetar mest med hogshead-fat á 250 liter,
amerikanska bourbon barrels på 200 liter är
i minsta laget.
– Vi vill ha en mildare whisky, den
mindre barrel-storleken ger större ek-effekt,
menar Sato.
När jag påstår att japansk whisky är
mognar fort och redan i 20-årsåldern drar
på sig onödigt mycket ek håller inte Shigeo
Sato med:
– Tycker du? Ek-effekten i japansk
whisky beror inte bara på varmare klimat
som ger en snabbare mognadsprocess utan
också på att våra fat är fräschare, skottarna
har en hel del trött ek i omlopp. Stor ekkaraktär
är ofta positivt tycker jag. Japansk
whiskys kraftfulla karaktär står upp bra
emot mycken ek.
Pappersremsorna härrör från en Shinto-ritual
och ska hindra onda andar från att slinka in i
lagerhuset och kontaminera whiskyn.
© 2013 WHISKYSPOT.com

Och äldsten är självklart fantastisk. 20-årig
Yoichi har mättad sherrynos med arraksdrag
som piggnar till och blir gladare med
vatten. Munnen är intensivt tät och oerhört
smakrik, estrigt vingummi och sultana-
russin, en explosivt halvtorr gom, kärv
fruktsyra fordrar uppmärksamhet. Marsipan
lång eftersmak bjuder på mild rök.
Laboratoriet viktigast
Hjärtat i Nikkas whiskyimperium är Sendai
(SÄNN-dajj). Byggt 1969 och leverantör
av över 90% av all Nikka-whisky. Här görs
årligen 4 miljoner liter, den mesta maltwhiskyn
och bolagets samlade behov av
grainwhisky. Hösten 2005 bytte singelmalten
namn till Miyagikyo (en tungvrickare
som uttalas mäjja-gi-KJÅ). Orsaken var
att man inte längre ville förknippas med
miljonstaden vid kusten utan istället anknyta
till den lantliga Miyagi-regionen och dess
korn (kyo). För oss västerlänningar kändes
Sendai enklare och mer kärnfullt.
På Sendai görs grainwhiskyn i gammalmodiga
Coffey-kolonner. Självklart får
man säga, Coffey-apparatur användes ju
på skotska Bo’ness där Masataka Taketsuru
praktiserade några sommarveckor 1919.
Den första pannan hämtades i Glasgow och
togs i bruk 1963, den andra installerades
1966, båda flyttades till Sendai 1998.
Kolonnerna är 10 meter höga, bara en går
varm för tillfället och kokar kontinuerligt
grainwhisky på 95 procent majs och resten
malt. Pannan spottar ut en rad stilar, både
lättare och tyngre varianter. Förutom den
krämigt oljiga majswhiskyn en intensivt
estrig maltwhisky och ett mellanting där
majsen balanseras av en större andel malt.
Nikka Coffey Grain är en typiskt japansk
produkt – bara för att man kan, gör man
det. Whiskyn är nämligen på tok för ung.
Luktar Karlssons klister, smakar sockerlag/
sirap och landar i toffee. Ingen konsumentprodukt
egentligen, mer kuriosa. Fast som
studium intressant eftersom detta är en sopren
grainwhisky utan utvikningar, perfekt
bas i en japansk blend där karaktärsfulla
malter ges fritt spelrum.
Sendai sysselsätter 100 personer, hälften
gör whisky, resten rullar fat i lagerhusen
och blandar ihop alla produkter. Chefen
Keiichi Nakagawa har doktorsgrad i kemi
och är hjärnan bakom jäsmetoderna,
de mystiska jäststrängarna är hans verk.
Japanerna började måhända som kopiatörer
men idag är forskningen intensiv i varje
del av den japanska whiskyindu strin, inget
lämnas åt slumpen. Det är bra, tradition
och sedvänja kan vara ett elände. Skottarna
vaknade först på 1960-talet ur sin slummer
och drog igång seriös grundforskning.
I Japan har laboratoriet sedan 1920-talet
varit destilleriets viktigaste rum. Kornet
importeras från Skottland, Frankrike och
Australien. Inhemskt korn är dyrt och
håller ojämn kvalitet. Whiskyns särart kan
som sagt härledas till den klara vörten.
Rakorna i mäskkaret används inte alls,
mäsken får lugna sig i minst en halvtimme
innan vörten sakta dräneras. Både Nikka
och Suntory sätter en ära i att avlägsna
maltpartiklarna som förekommer i överflöd
i skotsk vört, effekten blir självklart mindre
maltsmak. Detta är något förenklat rågången
mellan skotsk och japansk maltwhisky.
– Om vi använder grumlig vört blir
koncentrationen av finkeloljor hög vilket
påverkar whiskyns karaktär negativt,
förklarar Nakagawa.
Jäskaren är närmast heliga och precis
som på Yoichi är jäsprocessen detaljstyrd.
Malt med olika rökinnehåll möter särskilt
konstruerade jästkluster samtidigt som
jäsningen kontrolleras noggrant genom att
påtvinga brygden ett temperaturtak. Vilken
skillnad mot Skottland där standardiserad
industrijäst utan närmare eftertanke får jäsa
ut på två dygn. Keiichi Nakagawa spänner
ögonen i mig och säger:
– Jäsningen är nyckeln till smaken. Det
du inte skapar under bryggningen kan du
omöjligt hitta tillbaka till vid destilleringen.
Mjukt vatten tas från floden Nikkawa vars
namn inte har något med företaget att göra utan
betyder ‘ny flod’.
© 2013 WHISKYSPOT.com

Miyagikyo älskar sin frukt
Våren 1989 vaknade Nikka yrvaket upp
och började sälja singelmalt, fem år efter
konkurrenten Yamazakis premiär. I april
kom Yoichi och lagom till sommaren
släpptes Sendai. På flaskorna stod inte
’single malt’ utan ’pure malt’ vilket felaktigt
triggat konspirationsteorier där fuskande
japaner ska ha blandat i skotsk maltwhisky
i produkterna.
– För oss är pure och single samma sak,
förklarar Nakagawa. För femton år sedan
började vi tala om single malt enligt västerländsk
modell.
Singelmalt är ju faktiskt en smula
tandlöst i ett land där ett och samma destilleri
blandar olika maltstilar för att åstadkomma
olika produkter. Sendais singelmalt
har i alla fall blivit bättre. 2003 förtjänade
whiskyn 80 poäng, ”en bra standard-malt
för en lycklig vardag” noterade jag en smula
avmätt i min svarta bok. I senare upplagor
är det framförallt munnen som renoverats
och byggts ut. Något hände när whiskyn
bytte namn från Sendai till nuvarande
Miyagikyo. Citrusfrukten biter ifrån mer
i munnen och pressar tillbaka eken, ett
veritabelt kryddembargo stöttar upp den
annars oljiga avslutningen. Dagens version
är delvis en återställare som omfamnar eken
men gör det bra. Oljig ek med rökstänk
bäddar in forna tiders kryddvirvlar, entrén
är liksom förr smarrig citrusfrukt. I eftersmaken
flödar eken hämningslöst i form av
85%-ig mörk choklad.
I september 2003 fick 12-åringen
säll skap av äldre och yngre upplagor. En
enklare 10-åring vars näsa inte trivs, spänd
och nervös, kan inte bestämma sig, vill
brista ut i fruktskrik men håller inne med
tjutet. Gommen är smart, radar pliktskyldigt
upp frukt, rök, sälta innan torrare ek
beseglar eftersmaken.
Destilleriets 15-åring når inte lika långt
som de andra. En savande fruktsöt gom
stegras något med krydda innan pirrande
ekbeska lägger ut en lång sherryfodrad
finish, riktigt smutt. Dessvärre är nosen
o s trukturerad, eken strular till det, och
vatten rundar av utan att ordna upp röran.
Dessutom accentuerar vattnet Sendais
”olje-problem”, energin förloras i ett ekträsk.
Håll dig till de yngre utgåvorna.
Prisvärd blandmalt
Med rätta värderar Nikka sig själv högt.
Firmans finaste whisky ska vara dyr. Med
inspiration från vår västerländska whiskynomenklatur
har bolaget klassificerat sin
whisky på ett lite udda sätt. Billigast är
vanliga blends som utgör 90 procent av
omsättningen. Dyrast är ’single malts’ men
vill du spara på slantarna köper du en ’pure
malt’. Notera att en ’pure malt’ mycket
väl kan vara ’single’, alltså ihopsatt av olika
maltstilar från ett destilleri. Tänket kan bara
förstås i ljuset av det skrotade skattesystemet.
Före 1989 betalades ju skatt utifrån
whiskyns sädesinnehåll. När all whisky
fick samma skattestats enligt västerländsk
modell var firmorna tvungna att hitta nya
värden och för Nikka är singelmaltwhisky
den sista ointagliga bastionen. Problemet
är att firman försöker tvinga på omvärlden
sitt bakvända resonemang och då blir deras
singelmalt orimligt dyr. Därför är Nikkas
’pure malt’ mer prisvärd. Nikka Black
är en personlig favorit som på etiketten
beskrivs som ’Smoky & Mellow’. En
frontalkrock mellan Sendais glättiga estrar
och Yoichis tunga rök-grunge. Ljus saftig
nos med backdrop av jordig rök. Smakar
mörk honung innan joddlande Sendaiestrar
bubblar upp, mitt i klampar Yoichi
in, jordig rök blir torrare torvrök. Härligt
grym finish på knastrande saltkorn och
jod, ändå relativt drickglad och lättsam.
Synnerligen ojapansk, mer hemma i den
skotska övärlden. Feminina Red är ”Fruity
and Soft” och bottnar i Sendai, i mångtochmycket
en motpol. Den känns äldre än
Black, eken stänger in smakerna. Elusiv
svårfångad arom, latent stingande frukt.
Lättviktig mun, syrlig frukt slås omkull av
blommiga parfym-noter, mer dynamik önskas.
En bra blandmalt i ett internationellt
perspektiv men lite svag i japansk kontext.
© 2013 WHISKYSPOT.com

Monstret White måste vara en singelmalt
på det värsta Yoichi kan koka ihop, whiskyn
beskrivs som ”Peaty and Salty” och är en
kompromisslös ö-whisky i bästa Islay-stil.
Mäktig gom, svällande söt och överallt
rökig, reser sig mot slutet, ekvärme banar
väg för en hetsigt rökig sirapsdrypande finish,
tung och allvarlig med salta undertoner.
Får inte till de medicinala jod-referenserna
men rökigheten sitter där stadigt i symbios
med den sugande sötman. Två världar i en
– japansk frukt och skotsk rök.
Den äldre blandmalten var inte mycket
att ha för några år sedan. 17-åriga Taketsuru
dödades av surmulen ek. Idag pratar
vi proffsigt ihopsatt blandmalt. Den häftiga
ekdosen är nedtonad men ändå närvarande.
Det är eken som skapar komplexitet, munnen
skiftar hela tiden läge mellan söta estrar
och torrare ek/tobak. Mot slutet vänder
smaken när röken kickar in. Betydligt
tuffare och vuxnare med sin nyvunna
rökdimension. Nikka verkar ha slipat sina
vapen och går all-in med rök i många av
sina nutida tappningar. Vågat och begåvat,
röken tillför ju smakpaletten ytterligare en
nyans.
Mångfald trots få destillerier
Det japanska kemistperspektivet låter
kanske tråkigt. Visst är det mer romantiskt
med skottarnas eviga bergstrakter där man
kokat whisky på samma sätt i evinnerliga
tider? Tradition säljer måhända bra men
teknisk briljans smakar bättre. Hos Nikkas
blender-team iklädda vita laboratorierockar
framstår teknikfokuseringen som självklar.
– Att vi har så få destillerier här i Japan
gynnar mångfalden, konstaterar Sato.
Detta är ett särtryck från nyhetssajten Whiskyspot.com
Han påpekar att i Skottland har blendern
en uppsjö av färdiga byggstenar (destillat)
att välja emellan. I Japan konstruerar bolaget
själv sina egna maltstilar från scratch.
Behöver Sato en ny whisky går uppdraget
till forskningsavdelningen som efter tester
ger instruktioner till destilleriet att maka
den nya stilen. Vore det inte lättare för Suntory
och Nikka att bartra whiskystilar med
varandra?
– Nej, på sikt skulle variationsrikedomen
utarmas, svarar Sato. Se bara på den
likartade Speyside-malten som utgör bulken
i en blended Scotch.
Han har naturligtvis rätt. Det mest
gångbara är lättast att sälja in till whiskyhusen,
extremerna faller bort. Och på
Speyside smakar faktiskt det mesta likadant.
Den som aldrig druckit en japansk blend
har missat något. Ju äldre desto godare.
17-åriga Tsuru bjuder på fruktkalas i gommen
med besk ek halvvägs och lång svassande
marsipan-finish. Kvalitetsek i botten
garanterar en dynamisk uttrycksfull blend.
I andra änden av prisspannet sticker Super
Nikka ut som säljer
100 000 nioliterslådor
varje år. Lugn smakstart,
plötsligt energiutbrott
följt av stilfull avtoning.
Smart dramaturgi, en
sofistikerad mun med
tanke på priset.
Det mest fantastiska
med den japanska
whiskyscenen är gränslösheten,
det finns inga
regler, allt är möjljgt.
Whisky ges ut i alla konstellationer och
format som går att tänka ut. Som europé
antar man att allt är plankat från Skottland.
Så är det sällan. Hemmamarknaden är så
stor och kraftfull att vilka idéer som helst
kan gro. Arketypen Scotch tvingas vara
mer likriktad och konform, å andra sidan
ska världsherraväldet försvaras och då krävs
de enkla greppen. Nikkas ’From the Barrel’
är en blend buteljerad vid modifierad
fatstyrka. Sensationellt? Knappast säger
du, ’cask strength’ blends finns i Skottland
också, japsarna har bara
kopierat, som vanligt.
Fel, fel, fel. From the
Barrel kom redan i
oktober 1985, till och
med innan Classic
Malts fanns.
– Vi tog fram whiskyn
för kräsna aficionados
i en tid när blended
whisky var allt, minns
Shigeo Sato. Efter omfattande
tester enades vi
i blenderteamet om 90° proof, alltså 51,4%.
Den fyrkantiga flaskan ska understryka
kraften hos whiskyn. För mig personligen
är From the Barrel själva essensen av Nikka.
Blenden innehåller sex delar grainwhisky
och resten malt. Åldern är 10-12 år och
leder på bourbonfatslagrad malt från Sendai
men här finns också sherry- och refill-ek
samt till och med amerikansk nyek. Fordom
en tät bråkig blend som antog många
skepnader och lägen beroende på hur
man vattnade whiskyn. Nuvarande utgåva
innebär tappningens definitiva genombrott.
Smaken är sötare än förut, intensiv
direkt från start med sparrande citrus och
kryddor. Fångas in av torrare oljig ek som
lägger ut gräddig honungsexit. Vatten
förtydligar allt men revolutionen inträffar
efter andra vattningen då whiskyn efter sin
söta ingress reser sig mäktigt, citrus trampar
igång en explosiv krydda och galopperande
sötma som får en att ropa högt. Eftersmaken
är lång och värmande kryddbråkig på
marmeladbotten, landar slutligen i en härlig
rökkänsla. En blend som utmanar de bästa
malterna, fascinerande.