KRIGSFÖR- BRYTARE - Umeå naturvetar- och teknologkår

Nr 4 - 2009 

Märkesåret markerar 200 år av 

fred, men Johannes vet bättre! 

Sid 4 

Anton skriver det ingen vågar 

tänka! Mottagningens hemligheter 

blottlagda! Sid 7 

Utvecklingsavdelningen levererar 

skapelser på löpande 

band, och har tagit fram en 

ny, banbrytande tomte lagom 

till jul! Sid 14 

φ 

Grupptryck för F-sektionen 

HEMLIGHETEN 

AVSLÖJAD! 

KRIGSFÖR- 

BRYTARE 

GÖMDE SIG 

BAKOM ÄMBETET! 

Vi ger Er sanningen, eller bättre!

L 

E 

D 

A 

R 

E 

Vi lyckades alltså, om ni nu läser detta, med att ge ut 

ett andra nummer av φ denna höst. Det är inte utan att 

man blir lite stolt. 

Som ni kan läsa i inrikesdelen så har inte Tsurr lyckats 

med detsamma på grund av ekonomiska svårigheter. Vi 

får hoppas att det löser sig till våren. Utifrån sett verkar 

det i alla fall alltmer som att de måste sluta räkna med 

massiva annonsintäkter; de är helt enkelt för svårförutsägbara. 

Mindre upplaga och billigare tryck har diskuterats, vilket låter 

lysande. Det är helt enkelt inte rimligt att 20.000 kr bara räcker 

till ett enda nummer. Jag förstår att man vill göra något snyggare 

än φ (ja, faktiskt), men det finns en hel del svängrum mellan vår 

lågbudgetutskrift och Tsurrs budget per nummer. 

För att föra tillbaka ledaren till den tidning ni nu faktiskt tittar 

i så finns det tre saker ni bör notera. Den första är att jag skrev 

”inrikesdelen” i förra stycket, vilket har sin förklaring i vår nya 

pretentiösa segmentering. Jag börjar mer och mer sakna tidningspapper 

och tryckpress. 

Den andra är att temanärvaron i detta nummer är minst sagt diminutiv. 

Jag tiggde snällt men ingen vågade skicka in några hemligheter 

till oss, och få nappade på temat, även om journalistik alltid 

har lite hemlighetsanknytning. Tidningen är dock smockfylld 

med material, vi hade faktiskt svårt att få plats med allting och då 

är tidningen ändå två sidor längre än förra (som hade tomma omslagsinsidor). 

Folk skriver helt enkelt bra utan tema, och då teman 

bara är till för att inspirera till skrivande så är jag helnöjd. 

Den tredje är att det bara förekommer typ två artiklar med julanknytning. 

Jag hoppas folk får den jul de vill ha i vardagen, för jultema 

är verkligen lite ”gjort”. Det vore ju synd om vår granskande 

skjutjärnsjournalistik fick kliva åt sidan för lättsinnigt helgfirande. 

Hemligheter föds och dör, men Sanningen får aldrig vila. 

/Anton Vikström, chefredaktör 

φ är en oberoende publikation 

för F-sektionen i 

Umeå som utkommer 4 

gånger per år och når studenterna 

och alumnerna 

på programmen Teknisk 

fysik, Energiteknik och 

Öppen ingång. φ är religiöst 

och partipolitiskt 

obunden. 

Redaktion 

Anton Vikström F05 

Albin Nilsson ET08 

Johannes Boo ET08 

Emilott Lantz F07 

Notera mera 

Postadress 

Umeå Naturvetar- och 

Teknologkår 

F-sektionen, φ 

MIT-huset, Umeå Universitet 

901 87 Umeå 

Chefredax & Ansvarig 

utgivare 

Anton Vikström 

Kontakt 

f-fi@ntk.umu.se 

(Använd studentmail!) 

Omslagsbild 

www.NoodleMuffin.com 

Innehåll 

(Bildkälla: Johannes Boo) 

Ledare - notera mera 2 

Redax 3 

Inrikes 8 

Utrikes 

φ 

12 

Teknik & Forskning 14 

Kultur 16 

Citatsidan Baksida

Anton 

Jag är egentligen värdelös på hemligheter. Inte det att jag inte kan 

hålla dem, om jag lovar att hålla tyst så håller jag tyst, snarare att 

jag är diskret som en bulldozer och döljer ungefär lika mycket 

som en blottare. Jag får verkligen tänka så det knakar innan jag 

kommer på någon egentlig hemlighet jag bär på; och gör jag det 

är det oftast av någon väldigt specifik och tidsbegränsad orsak. Nu 

börjar jag dock räkna in presenter och dramatik som fortfarande 

pågår. 

I nuläget rör det sig bara om presenter, och jag sitter typ och vibrerar 

och bara vill slänga ur mig allt vad jag har köpt! Egentligen 

så gillar jag inte alls hemligheter och tycker att de, undantaget 

överraskningar, oftast är av ondo. Jag gillar inte att hålla hemligheter 

och jag gillar inte när andra har hemligheter för mig (det är 

jag för nyfiken för). Privatliv är bra, men ett liv är verkligen för 

mycket för en person att bära, så saker man håller helt för sig själv 

ser jag nog helst på ett minimum (sen behöver inte allt dyka upp 

i nyheterna heller). Jag beundrar nog ärlighet mer än alla andra 

dygder tillsammans, men inser att folks brist på objektivitet och 

saklighet nog kommer hämma ärlighetens utövande i många år 

till. 

Emilott 

Hemligheter alltså...spännande! Vem gillar inte att gotta sig i andras 

hemligheter?! Eller att känna den där pirrande känslan av att 

vara den enda som är anförtrodd en alldeles speciell hemlighet? 

Eller varför inte vara den som avslöjar en stor hemlighet...! 

Hemligheter går hand i hand med rykten och skvaller, vissa grejer 

måste helt enkelt vara för bra för att vara sanna. Eller å andra 

sidan, som en gammal 1600-talsgubbe sa: ”Jag vet att det är en 

hemlighet, för alla viskar om det överallt.” 

Men hemligheter är också förknippade med överraskningar! Det 

är riktigt kul att gå runt med en annalkande överraskning och 

göra helt klart för personen som ska överraskas att man undanhåller 

något för denne. Att sedan avslöja det är också kul, men det 

är ju själva hemlighetsfullheten som är roligast. Och man kan lätt 

spela ut folk med hemligheter, man kan känna sig rätt utsatt om 

”alla” vet något utom en själv. Men att å andra sidan veta nåt som 

ingen annan vet, det är makt! 

Så, nu trodde ni kanske att jag skulle avrunda det hela med att 

bekänna en hemlighet? Men det är väl just det som är grejen med 

hemligheter, att lyckas hålla dem hemliga... 

Albin 

Vi ger Er sanningen, eller bättre! 

När man pratar om hemligheter, så brukar det handla 

om något man vill hålla för sig själv. Det kan också handla 

om något som någon annan vill att man ska hålla för 

sig själv. 

Jag tror inte att det är någon direkt hemlighet att jag är 

väldigt stolt över ET-nollorna (för mig kommer de alltid 

att vara nollor) och deras luciatåg den 11 december. 

φ 

Det kan nog dock vara bra att man får ha sina små hemligheter, 

för annars skulle ju alla redan veta vad de skulle 

få i julklapp, om man nu sysslar med julen och allt vad 

det innebär. 

Johannes 

R 

E 

D 

A 

X 

Då var det jul igen, och av allt att döma kommer det att bli ännu 

en av dessa gråjular som på senare år plågat Umeå. Ännu ett år har 

gått och jag känner att jag får allt sämre tidsuppfattning. Jag vet 

knappt ens vilken månad det är. 

Det är dock en sak som jag kan säga med säkerhet, och det är att 

ET09 gång på gång slår oss med häpnad. Årets luciatåg var fantastiskt! 

Nyskrivna sånger, pepparkakor, knäck och fler deltagare 

än några av de äldre årskurserna. Vi som engagerat oss under er 

mottagning, generalerna Albin och Jonas samt jag (major?), vet 

inte vad vi gjort rätt, men något är det tydligen. 

Apropå månadens tema, hemligheter, så kan jag avslöja en av Tengilkultens. 

Att när det blir dags att välja in nytt folk till våren 

kommer vi antingen att få beslutsångest eller så kommer kulten 

att få växtvärk. Det är nämligen så många som förtjänar att bli 

invalda.

D 

I 

V 

E 

R 

S 

E 

Den 19 augusti, Sävar 

Krutröken står tät över de tills nyligen så fridfulla fälten. 

Allt som hördes var knallarna från våra musköter och de 

dovare rytandena från fältartilleri. I stridens hetta hade 

jag tappat all uppfattning om tid. Vi hade redan tvingats 

tillbaka en gång sedan vi satts in för att stoppa den ryska 

armén från att utflanka resten av den Svenska expeditionsstyrkan. 

Västerbottens första bataljon som jag tillhörde 

var placerad på den svenska vänstra flygeln och var liksom 

vår andra bataljon på högerflygeln uppbyggd runt huvud- 

sakligen nya rekryter med mig och ett antal andra veteraner från 

slaget vid Sågebacken, utanför Uddevalla, för att hålla rekryterna 

på plats i linjen. 

Plötsligt hördes en order över stridslarmet: ”Gevär i Hand!” ropade 

vår kapten. Tillsammans med Oravais bataljon skulle nu 

västerbottningarna rycka fram för att driva tillbaka ryssarna från 

krutbrånet, den höjd som överblickade hela slagfältet och som redan 

bytt hand mellan svenska och ryska trupper flera gånger, men 

som nu var så gott som osynlig från min position på grund av den 

tjocka rök såväl från eldgivningen som från den gräsbrand som artillerielden 

startat. Inledningsvis såg det ut som om anfallet skulle 

krönas med framgång. Den ryska avdelning som stod framför oss 

tvingades tillbaka och när jag snabbt sneglade till höger såg jag hur 

även Oravais drev tillbaka sina motståndare med bajonetter, som 

vi saknade, och muskötsalvor. 

Det dröjde dock inte länge innan anfallet kom av sig. Ett ryskt kanonbatteri 

rakt framför oss tvingade oss till 

reträtt med en 

”Allt som återstod 

för oss var att göra 

ett ärevarv...” 

mördande eld 

och Oravais 

bataljon, nu 

utan flankstöd, 

fann sig 

i sin tur tvingade att falla tillbaka. Kort efter 

detta vårt anfall kom det order om att 

den svenska armén skulle dra sig tillbaka 

över Sävarån och riva bron efter oss. Artilleriet 

fortsatte beskjuta ryssarna ännu ett 

tag, men slaget vid Sävar var förlorat. Allt 

som återstod för oss var att göra ett ärevarv 

förbi läktarna och salutera HMK Karl XVI 

Gustav med familj. Firandet av 200-årsdagen 

av det Sista Slaget var över. 

Kan nämnas här att det var planerat från 

hovet att kungen skulle se på slaget i en 

kvart för att sedan träffa näringslivet, men Hans 

Höghet tycks tänkt ’Näringslivet träffar jag hela tiden, 

jag vill se klart showen istället’ ty han satt kvar 

ända till slutet vilket gör att man kanske inte behöver 

vara överdrivet optimistisk för att gissa att han tyckte 

att det var kul. 

Det historien ”glömde” 

(Bildkälla: Anton Vikström) 

Det Sista Slaget var kulmen av drygt ett års ”firande” av 200-årsminnet 

av kriget 1808-1809, eller mer bestämt, att det är 200 år 

sedan fientlig trupp sist stod på svensk mark. 200 år av fred har 

vissa dristat sig att kalla det. Detta är dock inte riktigt sant då 

”Artilleristerna 

är i övrigt en bunt 

jävla galningar.” 

svensk trupp 1813, under befäl av kronprins Karl Johan Bernadotte, 

deltog i slutstriden mot Napoleon och sedan i en invasion 

av Frankrikes allierade Danmark. Resultatet av det kriget var för 

Svensk del erövringen av Norge, som omedelbart förklarade sig 

självständiga och tvingade armén att genomföra sitt till idag sista 

fälttåg. 

Under året har vi ”soldater” varit med om en hel del. En av de 

första upptäckter vi gjorde var att de tidstypiska ylleuniformer 

som vi bar inte var speciellt bra i något väder. I regn blev man genomblöt, 

i kallt väder frös man något för jävligt och att marschera 

i 25° värme och gassande sol slutade med att hela kompaniet höll 

på att försattas ur stridbart skick innan vi ens hunnit fram till fienden. 

Vi räddades dock av att trossvagnarna med vattenförrådet 

hann ikapp oss just när vi började fundera om slutstöten skulle bli 

massdesertering eller helkompanis värmeslag. 

Meningen med det officiella firandet av märkesåret var dock inte 

att vi skulle lära oss hur hårt det var i armén på 1800-talet, utan 

att Främja förståelse mellan folken 

”Ryssen fortsatte 

dansa och vifta 

med sablarna...” 

för att förbättra chanserna att vi ska 

få se ytterligare 200 år av fred. Hur 

mycket nytta det skulle göra kan 

diskuteras då den enda gång i världshistorien 

som två demokratier varit 

i krig var under Fortsättningskriget 1941-44, då Storbritannien 

förklarade krig mot Finland mest som en markering av sitt stöd 

till Sovjetunionen. Det är därför inte extremt troligt att båda sidor 

i en konflikt bryr sig om vad deras folk 

säger. 

Men oavsett nyttan av en sådan förbrödring 

så blev vi i alla fall vänner med 

den Ryska styrkan vid Sävar. Kvällen 

innan slaget då alla förberedelser var 

genomförda satt vi runt lägereldarna, 

flaskorna passerade runt, musikerna 

spelade folkvisor och, efter vissa problem 

med språket, på rysk uppmaning 

även svängigare stycken. Trots att vare 

sig de norska eller svenska trupperna 

förstod ett ord ryska (med undantag 

för vodka) och ryssarna kanske hade en 

handfull utav över 60 som kunde mer 

än något enstaka ord engelska lyckades 

vi allt som oftast göra oss förstådda. 

En av de händelser som jag minns bäst 

från den kvällen var när en av ryssarna, 

en lång kosack med enorm mustasch som jag hamnat 

i bajonettstrid med under genrepet, efter ganska 

mycket vodka drog sin sabel och började dansa sabeldans 

för oss. Efter ett tag ansåg han tydligen att det 

inte var nog mycket fara involverat i att, åtminstone 

salongsberusad, dansande vifta med en sabel i takt 

med musiken vid lägerelden, utan beställde fram en till sabel, som 

en av de norska musikerna räckte över. Ryssen fortsatte dansa och 

vifta med sablarna på ett sätt som jag förmodligen inte skulle klara 

nykter utan att skära öronen av mig. Jädrigt imponerande. Kvällen 

avslutades lite senare då en av norrmännen däckade och fick

li hjälpt in i sitt tält, vilket vi andra såg som ett tecken på att det 

var lika bra att nöja oss för dagen. Jag kan bara säga att den norrmannen 

inte kan ha haft speciellt kul nästa dag, då en av de värsta 

saker jag kan tänka mig att göra bakfull är att stå mitt emellan två 

kanonbatterier, bemannade av folk som tycker det är skitkul när 

det smäller och som inte vill ta med något överblivet krut hem. 

Artilleristerna är i övrigt en bunt jävla galningar. Vid Sågebacken 

trillade en gnista ner i en av deras krutsäckar vilket fick batteriet 

att göra en fin imitation av att bli sprängt i luften. Som tur är 

var det inte en kruttunna då splittret från en sådan hade gett ett 

mindre festligt slut på evenemanget. Som det var var det bara en 

artillerist som brände sig ganska ordentligt, då han stod bredvid 

säcken då den sprängdes, och trots att han halvt såg ut som en 

mumie efter bandageringen så fortsatte han tjänstgöra hela striden. 

Det är nog det bäst förtjänade förtjänsttecken modell 1809 

jag sett delas ut. 

Vad som händer i framtiden är osäkert. Västerbottningarna har i 

alla fall gjort ett gott första intryck på de äldre föreningarna, huvudsakligen 

genom entusiasm. Nästa gång Sverige var inblandat 

i något var vid Leipzig 1813 och i Norge 1814, men det talas om 

kronprinsessans bröllop… 

/Johannes Boo, redaktionens historieexpert 

Matematisk verklighet 

Red: Denna artikel är ett svar på ”Triangelns geometri” i förra numret. 

Vänner! Jag råkade frekventera det mycket eminenta numret av φ 

som den ärevördiga redaktionen skapat, och noterade självfallet 

det flådiga, om dock påstådda, beviset för att en triangel har oändligt 

många hörn. Då en utmaning, säkerligen med menlöst eller 

inget pris för vinnaren men ändock, utlysts för att påvisa vari felet 

i resonemanget, som synbarligen påvisar en trehörnings innehav 

av fler hörn än tre, består i, beslöt jag mig att i den goda smakens 

namn påvisa sagda fel, androm till varnagel. 

Det begångna tankefelet är enkelt att begå i en akademisk värld, 

men lika simpelt som självklart att omintetgöra. Felet är helt enkelt 

att en matematiker beskrivit en verklighet som i realiteten 

utgörs av fysikaliska storheter, vilket kan allegoriseras som att med 

kemi försöka beskriva fysik - otillräckligt och missledande, och i 

synnerhet helt utan att ens vara i närheten av pudelns beryktade 

kärna. Med andra ord, felet är att en matematiker har fäst sig vid 

ovidkommande ekvivaliteter och misslett läsarna, när det borde 

varit en fysiker som fått beskriva triangeln vilket hade resulterat i 

ett korrekt antal triangelhörn (tre). 

Återigen visar sig den renodlade matematiken, som approximativt 

närmar sig folkvett i samma takt som Akilles närmar sig sköldpaddan, 

vara ute och figurativt framföra velociped. Alldenstund 

fysiken däremot hänger sig åt verkligheten, är det åt dennas håll vi 

torde vrida våra bönemattor, bildliga som de må vara. 

/Joakim Dahlberg ber fem ggr om dagen. Figurativt. 

Red: Vill någon bestrida eller kommentera denna kontroversiella kommentar? 

Skriv in ditt svar till φ och få det publicerat i nästa nummer! 

Årets ET-nolla berättar 

En tidig morgon i slutet av augusti satte jag mig på bussen 

med slutdestination Umeå. Fylld av nervositet, nyfikenhet, 

förhoppningar, förväntningar och en hel del 

osäkerhet inför det som skulle komma. En ny stad med 

nytt folk och allt vad det kunde innebära. Men en sak var 

jag säker på, nu börjar allvaret. 

Så drog mottagningen igång med grillning, lekar, festande 

och ett försök att lära sig allas namn. Det var Mattias, 

Mattias, Erik, Robin, Erik, Mattias, Robin, Erik, 

namnen riktigt snurrade runt i huvudet men med tiden 

började man lära sig några namn i alla fall och under 

tiden hade vi enormt kul tillsammans. 

Nästan samtidigt började även preppmatten och det 

första pluggandet men det var ju bara repetition så det 

var inte så allvarlig, dessutom var det mycket roligare att göra annat 

än att räkna matte. Någon timme pluggande blev det väl men den 

största delen av dygnet tillbringades med att umgås; var det inte planerade 

aktiviteter så hittade vi på något på egen hand, och livet har 

sällan varit flummigare. 

Så fortsatte det med sittningar, brännboll (både med och utan ”saft”), 

flottar (både med och utan besättning) och så startade första riktiga 

kursen, inledande ingenjörskurs. Men inledande ingenjörskurs var 

ju bara inledande och det kändes fortfarande inte så allvarligt, och 

på det viset har det fortsatt. Mycket fikande, skrattande, flummande 

och festande har det blivit men jag väntar fortfarande på att allvaret 

ska börja. 

Slutligen måste jag tacka alla som på ett eller annat sätt bidragit till 

en mycket lyckad mottagning (inga nämnda, inga glömda), och även 

tiden efter, för utan er hade jag inte trivts så bra som jag gör. Jag kan 

avslöja att i våras när jag lämnade Kiruna, efter tre år där, trodde jag 

att jag aldrig skulle kunna trivas så bra i en stad igen men redan efter 

en vecka här var jag överbevisad. 

/Jenny Edler 

Pre-emptiv dementi 

Hemligheter uppe på kårkansliet? Nej, vaddå, vi i styrelsen har väl 

inga hemligheter? Nej, jag förstår inte vad ni menar. Vi har inte 

alls svindyr inackordering av hemlösa studenter i MIT-husets källare 

eller en hemlig sekt eller nåt sånt. Nej, nej. 

Jasså, har ni sett en drös nyvakna människor helt plötsligt strömma 

uppför Mitumtrappan sekunderna innan de första morgonföreläsningarna 

drar igång kl 8.15? För att sedan återvända till Mitum 

i någon slags trans för en återkommande kafferitual mellan 9 

och 9.15? Nej, alltså, det där fenomenet kallas studenter. De gör 

sånt. Ja, du som läser det här kanske rent av är en av dem. Helt 

normalt vid ett universitet. Jag looovar. 

Och även om det vore sådär skulle jag väl ändå inte avslöja det 

för er...? 

/Emilott Lantz, informationsenhetens ordförande 

D 

I 

V 

E 

R 

S 

E

O 

P 

I 

N 

I 

O 

N 

I ett modernt, styckvis upplyst samhälle i det tjugoförsta 

århundradet tycker man ju att folk borde ses i första hand 

som individer, att man äntligen har insett att, till exempel, 

tjejer inte är ”tjejer”. Underklädesindustrin håller dock 

tjurskalligt stånd mot utvecklingen och basunerar ”Nej! 

Alla tjejer vill ha små söta rosetter på sina underkläder!”, 

och inte en enda jäkel verkar protestera nog högt! Trosor 

och BH:ar (av tyskans brüstenhalter; sådär, då var det förstört 

för er) kommer i ”alla” färger, former och storlekar, 

men majoriteten av dem envisas lik förbannat med att ha 

en liten rosett framme i mitten! Vad är det för gullesliskig 

liten barbiekramande teddybjörn till förmyndarfarbror 

som bestämt att detta är ett stildrag värdigt att implementera 

i samma grad som T-shirten?! Förmodligen rör det sig 

om en person som för sin egen skull ansåg det nödvändigt 

att tydligt markera ut fram och bak på alla tjejer för att undvika 

framtida misstag. Jag uttrycker yttersta misstro åt att rosetten är så 

pass populär att den förtjänat sin utbredning och rekommenderar 

utredning. 

Och i och med att jag nu sagt detta har jag därmed startat mer 

”utredning” än Sveriges alla läkare tillsammans. Läkare har status 

som något slags superyrke med massiv cred, massiv lön och 

(märk väl tredje plats) massiv möjlighet att göra gott. Utbildningen 

skall vara något av ett eldprov och folk (läs: pöbeln) blir 

imponerade bara man nämner att nån läser till läkare (”fysiker” 

är mest obegripligt). Det är mycket möjligt att de lär sig mycket 

på sin utbildning, i alla fall verkar de slita varg för att klara den, 

men när de väl tagit sin eftertraktade examen är de på världens 

topp, triumferande, oslagbara, eviga, helt och hållet klara med allt 

de velat åstadkomma i livet! Nu kan de äntligen (såvida de inte 

lyckades bli någon slags folkskygg specialist) sitta på vårdcentraler 

och låtsas hjälpa folk genom att nicka förstående, kolla på klockan 

och sedan fråga ”Jaha, och vad vill du jag ska göra?”, som om en 

själv förväntas veta bättre! Och i de fall man faktiskt har surfat 

igenom hela internet så man faktiskt kan svara på frågan, då blir 

de istället förbannade för att man tror att man kan något och de 


Gnällhörnan 

bestämmer sig genast för att utesluta vad personen än sade, utan 

att uppge anledning! 

Antingen vet läkaren direkt vad som är fel på en och skriver ut 

medicin, eller så vet läkaren inte, och tar det då som en personlig 

förolämpning! Begreppet ”utredning” verkar inte ens existera och 

har man tur och tjatar kan man få ta ett blodprov, varefter man, 

om man fortsätter ha tur, kan få ett telefonsamtal där läkaren 

meddelar att provet var negativt och att problemet fortsätter vara 

okänt. Sedan lägger läkarsvinet på. Man tycker ju att läkare borde 

antingen kunna ställa en diagnos och gå vidare till behandling, 

eller fortsätta utredningen, eller ärligt meddela ”Jag bryr mig inte 

och ger upp”. (Möjligt teori: vårdcentralläkare är avundsjuka på 

specialistläkare och försöker hålla patienterna borta från dem.) 

Byggjobbare har mer vetenskaplig nyfikenhet än de flesta läkare! 

Inför kvalitetskontroll med patientfeedback och teleskopbatonger! 

/Anton Vikström 

Anders manlighetsspalt 

Okej, temat för numret är tydligen hemligheter så för er som inte 

kollade upp det så kan jag nu avslöja min lilla hemlighet. Namnet 

Anders betyder ”den manlige”. Inte bara det att jag är jävligt 

manlig, hela mitt namn fullkomligen utstrålar manlighet vilket 

bör tysta eventuella kritiker som anser att jag inte har befogenhet 

att uttala mig i det här ämnet. 

Så, då var det avklarat. Nu till någonting väldigt allvarligt och 

som kommer att uppta hela veckans spalt, nämligen matlagning. 

Matlagning har länge varit en syssla som det har varit självklart att 

vi män inte ska behöva ägna oss åt. Men vad är det som har börjat 

hända? Nu förväntas vi män helt plötsligt hjälpa till i köket. Fattar 

ni? HJÄLPA TILL I KÖKET??!! Det enda vi ska behöva fundera 

på när vi kommer hem från en tuff, krävande och slitig dag på 

jobbet är vilken tidning vi ska läsa när vi intagit ryggläge i kökssoffan. 

Häromdagen fick jag plötsligt ansvaret för att koka ris och 

då tänker man ju spontant hur svårt kan det vara? Det är bara att 

följa specifikationen på baksidan av rispaketet: 

1,5 dl riskorn + 3 dl vatten + salt + koka i typ 20 min=> 

2 portioner ris 

Vad är det här? Så mycket ris gav min mamma mig som mitt livs 

första portion när jag var typ 6 månader. Det här är ju typ som 

om jag skulle följa byggritningarna för en västerbottensgård, men 

i slutändan får ett korridorsrum på Ålidhem. Det är inte utan att 

man börjar undra var någonstans det gick snett? Varför ska vi män 

plötsligt utsättas för det här? Förklaringen är förstås enkel. Ernst 

Kirchsteiger kunde inte nöja sig med att dra skam över manligheten 

genom att ha ett inredningsprogram, nu ska han laga mat 

också vilket alla kvinnor tycker är SÅÅÅ BRA!!! Jag citerar Ernst 

från hans hemsida: ”Jag använder samma energi i matlagningen 

som i inredningen. En kombination av hand, hjärna och hjärta. 

Måltiden är den stund på dygnet som man kan komma väldigt 

nära sina nära och kära.” 

Ja vad ska jag säga, jag finner inte ord. Men om det nu är så illa 

att vi män ska bli tvungna att ha i köket att göra så finns det ändå 

hopp. Det finns en man som visar att matlagning faktiskt kan vara

manligt. Skådespelaren, kocken, jägaren och författaren Per Morberg. 

Manlige Anders rekommenderar hans matlagningsprogram 

”Vad blir det för mat?” Om nu vi män måste laga mat då ska det 

göras som Per Morberg. 

/Manlige Anders 

Den förlovade mottagningens 

hemligheter 


NTK i synnerhet och Umeås studenter i allmänhet är ofta ivriga 

att påpeka vilka fina ordnade mottagningar vi har här i staden 

och ordet ”nollning” har dömts ut som nedvärderande och icke- 

PK. Här i Umeå förekommer ingen pennalism eller alkoholorgier! 

Det må mycket väl vara så att Umeå är bättre på detta område än 

många andra städer. Jag minns min egen mottagning och många 

andra som en glad och spännande tid och jag kände mig aldrig 

utsatt (även om Burklund kan skrämma 19-åringar när han vill). 

Jag har hört skräckhistorier, särskilt från andra länder, om phösare 

med en, låt oss säga, ”behärskad” inställning till dödsfall bland 

nollor, så Umeå förtjänar mängder med lovord. Det har dock sina 

skönhetsfläckar, och de sopas ständigt under mattan. 

Jag har inget emot alkohol på mottagningen. Själv är jag ingen 

stordrickare och kan låta tillräckligt illa nykter, men jag tänker 

inte förneka nyttan av att folk släpper på blygheten och drar på 

smilbanden. Alkohol borde dock bara förekomma som just det, 

en stämningshöjare och frivilligt tillval, det borde aldrig vara ett 

mål i sig. Vinbrännbollen, eller som den så bekvämt heter numer, 

”saftbrännbollen” (med alkoholhaltigt alternativ!) är bara till för 

att folk ska bli ordentligt berusade; alla vet det lika väl som jag. 

Vågar någon påstå något annat? Hela premissen är att folk med 

slagträn blir roligare att titta på om de är under påverkan (säkerhetssnöret 

som hindrar slagträet från att åka iväg är ingen idiotsäker 

lösning); något som knappast kan försvaras i ett öppet forum, 

därav namnbytet. Biotekniks vinorientering och liknande arrangemang 

är alla av samma skrot och korn. Ja, det finns alkoholfritt 

alternativ (som jag själv tog del av på vår vinbrännboll), 

men detta är av rena policyskäl. De är en ursäkt för att 

de nya studenterna ska bli berusade och skulle alkoholen 

tas bort från evenemangen skulle ytterst få se någon vits 

med att ha kvar dem (kom igen, brännboll?). 

Teknisk fysiks mottagning är, så vitt jag kan komma 

ihåg, i övrigt fri från alkoholindränkta skamfläckar, 

något som däremot inte kan sägas om teknisk datavetenskaps 

travesti till mottagning. ”Stigen” är en aktivitet 

som helt enkelt går ut på att nollorna skall gå från 

station till station och dricka så mycket ”sportdryck” 

(hembränd mäsk i diverse färger med ökänd smak) som 

möjligt. På sista stationen trycker man i dem sprit tills 

de spyr. Stigen rubriceras i mottagningsschemat som 

”friluftsaktiviteter”, vilket måste tolkas som att nollorna 

inte har någon aning om vad som väntar dem. Detta 

är teknisk datavetenskaps mottagning, men festeriet och 

organisationer från många andra program deltar; jag har själv deltagit 

i Tengilkultens station två gånger. Jag fick intrycket av att vår 

station är relativt sparsam med alkoholen men kan ej uttala mig 

om de gånger jag ej deltagit (därmed inte sagt att vi är oskyldiga). 

Förra hösten så tog vi i alla fall och helt enkelt bjöd nollorna på 

saft och bullar som en kul kontrast. På grund av detta var vi ej 

välkomna den senaste mottagningen; poängen var förlorad då alkoholen 

var borta ur bilden. Förvisso lär inte äldrekursarna med 

våld tvinga i folk alkohol, men med det auktoritära klimat som är 

allenarådande under hela deras mottagning kombinerat med en 

dos grupptryck har man svårt att se skillnaden. 


Som om inte förekomsten av alkoholcentrerade aktiviteter var nog 

så har vi även Dammplasket, ett evenemang som har starkt stöd 

och lyfts fram av självaste NTK. Låt oss glömma de små oskyldiga 

tävlingarna vid sidan om dammen och den goda stämningen runt 

omkring och istället fokusera på vad som försiggår ute på vattnet 

och vid ”fyren”, nämligen olika grader av slagsmål. När fyren skall 

målas förekommer det ibland handgemäng, och ute på flottarna 

tar folk judogrepp och slänger varann i det allt annat än rena vattnet 

(förhoppningsvis finns det inte nog skrot på botten för att ha 

ihjäl någon). Att ett evenemang som lyfts fram så starkt tilläts vara 

fortsatt präglat av våldsamheter måste ses som ett misslyckande av 

studenter, phösare och kår. 

Förekomsten av detta samt aktiviteter som Stigen och vinbrännboll 

borde diskuteras öppet istället för att fortsatt gömmas undan 

som mottagningarnas mörka ”hemlighet”. 


O 

P 

I 

N 

I 

O 

N

I 

N 

R 

I 

K 

E 

S 

Hemma hos: Daniel 

Välkomna hem till Daniel. Här står julen och knackar på 

och Frank Zappa skrålar från högtalarna. Med andra ord 

är det mycket mysigt. Det är julpyntat sådär lite lagom 

med en julstjärna, en diskobollsjulgranskula, en grå tomte 

och fem juleljus i fönstret. Ovanpå garderoberna finns ett 

utrymme som kan liknas vid ett gammalt arkiv. Där står 

en adventsljusstake som man kan undra varför den inte 

får vara med i julpyntet. Gissningsvis är den paj. I köket 

hänger en orienteringskontroll i miniatyrformat, fast den 

ingår i året-runt-pyntet. 

Utsänd reporter sitter i soffan, vilken är dennes favoritplats, 

och låtsas titta på teven som inte är på (istället jobbar 

hon som ni säkert förstår på sin artikel). Om man 

lyssnar noga hör man över musiken en massa skrammel 

från köket. Det är Daniel som diskar. Han är så duktig! 

[Red: detta är reporterns personliga åsikt.] 

Mitt i rummet finns en stor bokhylla som är fylld med fysikböcker, 

serier och övrig literatur. Något för alla smaker. Där kan man 

även hitta Sara och Sara, tillsammans med gosedjuren. På andra 

sidan köket bor Daniels rumskompis och storebror Håkan. 

I rummet finns även en gitarr, massa filmer och ett Gamecube 

med Mariocart, så det finns alltid något kul att hitta på här. Dessutom 

kan det hända att det bjuds på kaffe eller glögg av finaste 

kvalitet. Kom hit och hälsa på! 

/Sara Rydberg 

Året-runtpynt. (Bildkälla: Sara Rydberg) 

Det är kul att diska hemma hos Daniel. (Bildkälla: Sara Rydberg) 

Här bor en fysiker! (Bildkälla: Sara Rydberg) 

Sarorna och gosedjuren bor i bokhyllan. (Bildkälla: Sara Rydberg) 

En gitarr. (Bildkälla: Sara Rydberg) 

”The only way to live in this world 

is without rules.” (Bildkälla: Sara 

Rydberg) 

Bildtävling: vad föreställer bilden? 

Skicka in ditt svar! (Bildkälla: Sara 

Rydberg)

Pepparkaksborgsbygge 

Så här i juletider brukar det passa bra att företa sig juliga aktiviteter 

i stil med glöggdrickande, skumtomteätande, pepparkaksbakande 

och glasyrslickande. 

Därför bestämde vi oss för att slå massor av flugor i en smäll och 

göra allt på samma kväll! 

Således googlades inspirationskällor för formgivning och otydliga 

instruktioner för glasyrtillverkning fram och alla bakverktygen togs 

ut från vrån där de legat ett år och samlat damm. 

Efter diskussioner livliga som få blev det en triangulär borg med 

utedass, som ingen kan klå. 

Degen kavlades med ivriga tag och måtten höftades så borgen blev 

av ett helt eget slag. 

In i ugnen alla bitarna fick fara och det dröjde inte länge innan de 

var klara. 

Alla hade vi ätit både pepparkakor och skumtomtar förr, varpå 

vi mixtrade fram inbakade skumtomtar som också åkte in bakom 

ugnens dörr. 

Ut i kylan fick sedan allt stå medan glöggen vi värmde på. 

Sockret smältes till lim på vår spis och vi insåg plötsligt att det inte 

fanns någon julegris (så vi bakade en giraff som substitut). 

De skeva bitarna pusslades samman med stadiga tag för i denna 

borg gäller våran (tyngd)lag. 

Dags för paus med glögg, kuddkrig och överbliven pepparkasdeg 

innan det var dags att börja med nästa steg. 

Glasyr blandades till i vitt, grönt och rött och hälldes över de kanter 

vi stött(alla). 

Nu till nonstop vi kommit i detta bak och de trycktes raskt fast på 

borgens raka tak. 

Även dasset blir fint och pyntat och tomten där inne nya ord har 

myntat. 

Borgen stor och ståtlig står med mössprydda tomtar (de som ännu 

levde) i alla vrår. 

En släde anländer fylld med nissar och tomtefar som styr, han stannar 

och beundrar all vår vackra garnityr. 

Rudolf drar detta ekipage med klappar till alla i sitt bagage. 

Giraffen så lång och ståtlig tittar ut över den ointagliga borgens 

höga mur, han ser trinda och busiga ekorrar i granen sitta och med 

julgranspyntet leka och där är minsann ingen sur! 

/Text: Elin Grånäs , Caroline Sandström 

/Medverkande: Sara Rydberg, Sara Leonardsson, Elin Grånäs, 

Caroline Sandström 

Bakgänget. (Bildkälla: Sara Leonardsson/Caroline Sandström) 

Bakarglädjen är total. (Bildkälla: Sara Leonardsson/Caroline Sandström) 

Inget säger ”jul” som en inbakad skumtomte.(Bildkälla: Sara Leonardsson/Caroline 

Sandström) 

Det ointagliga resultatet. (Bildkälla: Sara Leonardsson/Caroline Sandström) 

I 

N 

R 

I 

K 

E 

S

I 

N 

R 

I 

K 

E 

S 

Piggsvinen från de brittiska öarna 

Det är med förväntansfulla steg som vi tar oss ut från 

Centralstationen, för att hitta rätt buss som ska ta oss den 

sista biten av vägen. Det är mörkt och blött. Vi måste 

spurta för att hinna med bussen, och jag försöker mig på 

några snygga vaults när en mur kommer ivägen. Men då 

det är blött, och jag är klantig så ser jag mest ut som en 

skrämd kråka. 

Det visar sig att bussen är smockfull med 

folk som har siktet inställt på samma sak 

som vi; det viftas friskt med biljetter när 

bussen knäar sig fram mellan hållplatserna. 

Det intressanta är att här finns folk av 

alla årgångar och modeller, från sextonåringar med nitar 

och läder till folk som ser ut som att de sålde håret redan 

under depressionen. Jag tänker att det är något speciellt med det 

här, folk över generationsgränser som delar ett intresse! 

Sent omsider kommer bussen fram till en hållplats en liten bit 

utanför “gröten” I centrum, och säkert fyrtio personer klämmer 

sig ut ur det bågnande fordonet. Vi tar oss över den ödsliga gatan 

och överraskas nästan omedelbart av en man som stått bakom 

en busskur, och som nu hoppar fram. Han har en tröja och en 

kartong I händerna. 

“A Porcupine t-shirt, anyone?”, säger han med Cockneydialekt. 

Ingen tar någon notis om honom och skyndar vidare; tydligen så 

tog alla andra eldsjälar, som också vill stå längst fram, också den 

här bussen. 

Vi trodde att vi var ute i god tid, men redan står kanske hundra 

personer och trängs utanför de stängda dörrarna. 

Alla blir vänligt men bestämt tillsagda av 

en ett muskelknippe i kavaj att det inte är tilllåtet 

att ta med någon slags dryck in i lokalen, 

samtidigt som vi blir erbjudna ännu fler t-tröjor, 

denna gång av en man som talar skotska. 

Kön börjar fyllas på allt mer, och äntligen börjar den också röra 

sig framåt. Efter en liten stund så kommer vi äntligen fram och får 

visa våra biljetter, som givetvis inte accepteras av registreringsmaskinen, 

men då biljetterna onekligen är äkta, så tvingas en något 

förvirrad éntrevärd tvingas släppa in oss ändå. 

Jag kan inte tala för min flickvän, men jag känner mig som ett 

barn på julafton när vi äntligen får biljetterna klippta, och kommer 

in i vad som verkar vara en handbollshall. Redan nu så står 

trettiotalet människor nere vid kravallstaketet och hänger; vi är 

inte sena att hänga på! 

Nu börjar den långa väntan, det tar en dryg timme innan förbandet 

börjar spela. De är tyvärr en besvikelse, bra på skiva men 

sämre live, är en bra sammanfattning. En kille (bara EN) vill köra 

mosh-pit (JFGI) under förbandet. Grejen är bara den att ingen 

annan som står längst fram vill det. Med gemensamma krafter 

knuffar vi honom fysiskt därifrån, och allt är återigen lugnt. Jag 

hoppas att han fick ut något av evenemanget ändå. 

Vi står återigen i spänd förväntan; detta är första gången jag ser 

bandet på en riktig konsert; förra gången var på Hurricane Festival 

2007, en 45-minuters utomhuskonsert mitt på dagen. Jag 

hoppas att det här framträdandet ska bli en bättre upplevelse. 

Det är alltså det brittiska bandet Porcupine Tree som vi har kommit 

för att se. Bandet bildades 1987, och de har hunnit med att 

”Överraskas nästan 

omedelbart av en man 

som stått bakom en 

busskur.” 

”Hellre än bra, 

som jag brukar 

säga!” 

10 

släppa tio fullängdsalbum sedan dess. Porcupine Tree spelar en 

blandning av rock, psykedelia, och metal. I de första albumen 

lyste psykededlian igenom, för att sedan skiftas över till till rock 

och metal. De senare albumen kan genrebestämmas som någon 

slags progressiv rock/metal med akustiska inslag. 

Det tar minst en halvtimme, sedan släcks ljuset 

ner, och en röst ber oss alla vänligt, denna gången 

på amerikanska, att inte spela in något från konserten. 

Ytterligare tio minuters väntan följer; Till 

slut kommer bandet ut på scen; frontfiguren Steven 

Wilson, gitarr och sång ställer sig längst fram, 

närmast publiken. Steven är ansedd att vara en av 

de mest kreativa människorna på prog-rockscenen någonsin, och 

han har för vana att stå på scen barfota. Så även denna gång. 

En av de mer anmärkningsvärda bandmedlemmarna är trummisen 

och slagverkaren Gavin Harrison. Hela bandet är väldigt 

duktiga på hantera sina instrument, men Gavin är den ende av 

dem som verkligen är i världsklass. Han är rankad på plats femtio 

bland de bästa rocktrummisarna någonsin, och även ”Bästa Progtrummis” 

av Modern Drummer 2007. 

”Hej Lund! Tack!”, säger han med tydlig engelsk accent, varpå 

publiken, som nu uppgår till säkert 600 personer, går i extas. Han 

fortsätter berätta att de ska spela sitt nya album, ”The Incident”, 

för oss. Albmet släpptes tidigare under 2009, och består av en 

enda låt, cirka 58 minuter lång. Låten är uppdelad i arton mindre 

delar som skiftar starkt i karaktär, men det är likväl en och samma 

låt. 

Sagt och gjort, de skrider till verket. Första låten, Occam’s 

Razor, flyter på som planerat, och detta visar sig gälla för 

alla de arton delarna. Elgitarr, oftast i två stämmor, trängs 

ibland med akustiska ljud. Hela tiden hörs en mängd samplade 

ljudeffekter som sköts av bandets keyboardist. Detta 

är även synkat med bilder och filmklipp som hela tiden 

rullar på en duk bakom bandet. 

Det kanske mest imponerande med denna del av showen är att 

det byts instrument så det står härliga till över hela scenen. När 

de 58 minuterna har gått har Steven avverkat inte mindre än sju 

olika gitarrer, samt ett piano. Basisten har även han bytt friskt 

mellan fyra olika basgitarrer. Detta beror på att i stort sett ingen 

av låtarna är stämd på samma sätt som den före eller efter. Hela 

tiden ackompanjeras de av en trummis som knappt syns där han 

sitter, bakom en myriad av olika stora cymbaler och pukor. 

(Bildkälla: http://www.brooklynvegan.com/img/metal/Porcupine.jpg)

Vi råkar hamna bredvid en britt som visar sig vara lika stort fan 

som j ag, och det slutar med att vi står och skrålar med i stort sett 

alla låtar under hela konserten. (Hellre än bra, som jag brukar 

säga!) 

När denna episka resa är slut, tar bandet tio minuters paus. Det 

gör publiken också; många sätter sig ner, även jag. 

Efter pausen så kör bandet igång med lite äldre låtar, däribland 

”Stars Die” från albumet ”The sky moves sideways”, som kom 

ut 1995. Låten visar bandets lugna och mer psykadeliska sida. 

Avslutningslåten går för ett Porcupine Tree-fan inte att ta miste 

på. Det är den för evigt kultförklarade ”Trains” och ett vrål går 

igenom hela publiken. ”Trains” är ett 5:48 min långt episkt mästerverk, 

och de flesta faller med mig i trans. 

Som avslutning ska det sägas att detta framträdande var otroligt 

komplett, och allting lät precis som det gör på studioalbumen, 

vilket är anmärkningsvärt. 

Jag är redan ett stort fan av bandet, men rekommenderar verkligen 

Porcupine Tree till alla som har nära till sjäklen, och tycker att 

musik går djupare än 4/4-takt och ’untz-untz’. 

/Albin Nilsson 

Bildextra! 

Ölbubbla på Origo. (Bildkälla: Anton Vikström) 

Stöldgods i fysikhusets experimenthall. (Bildkälla: Anton Vikström) 

11 

Tsurr lagd på is 

Det har denna hösten bara utkommit ett nummer av kårens 

tidning Tsurr, och inget mer är att vänta förrän i vår. 

Adrian Lärkeryd, chefredaktör för Tsurr, meddelar φ om 

anledningen: pengabrist. Förra året gick Tsurr i förlust 

med 80-90.000 kr, p.g.a. annonsbrist, vilket medförde 

begränsningar i årets budget; Tsurr hade ”bara” 20.000 

kr att röra sig med. Tanken var att ändå kunna bära Tsurr 

som vanligt genom att få in fler annonser, en tanke som 

föll platt efter första numret då alltför få annonser kommit 

in. Således blev det bara ett nummer denna höst och 

Tsurrs framtid väntar i dagsläget på att avgöras på ett 

möte med Kårstyrelsen. Förhoppningen är att Tsurr skall 

kunna gå ±0. Hur detta skall åstadkommas är oklart; det 

talas om byte av papper och format, tryck i gråskala och 

fortsatta försök att få in fler annonser. 

Förhoppningsvis hittar Tsurr sin väg och kommer åter i vår i full 

fart. Om detta då blir i blygsammare form så behöver detta inte 

vara av ondo, då en tidnings värde mäts i dess innehåll snarare än 

dess yta. 


I 

N 

R 

I 

K 

E 

S

U 

T 

R 

I 

K 

E 

S 

Några tekniska fysiker drar till Rom 

En solig dag i slutet av september kommer jag in i datasalen 

och möts av fem väldigt glada tekniska fysiker. De 

berättar att de köpt en resa till Rom efter tentaperioden. 

Oj, va roligt tänker jag och frågar varför inte jag får följa 

med. Det är klart du får följa med svarar de, vi köpte precis 

biljetter, men det finns säkert kvar några! Jag blir lite 

tveksam, vågar jag vara så spontan? Jag svarar lite mindre 

entuasiastisk att jag ska tänka på det. Två dagar senare har 

jag köpt min flygbiljett och framför mig ligger ett äventyr 

med Niklas Moberg, Tobias Brändström, Peter Moritz, 

Daniel Zackrisson, Johan Zackrisson och de två icke tekniska 

fysikerna Caroline Sandström och Arvid Halleröd. 

Eftersom jag var lite efter i planeringen hade resten av resesällskapet 

redan bestämt att de ska åka en stor bil för 7 personer 

från Umeå ner till Skavsta. Som ni förstår får ju inte jag plats och 

därför får jag ta mig ner till Skavsta all by myself. Snyft. Planet 

från Skavsta ska gå väldigt tidigt på morgonen på fredagen, rätttare 

sagt 06.50 så bilen från Umeå går ungefär samtidigt som jag 

flyger ner mot Stockholm, runt fyra på torsdagseftermiddagen. 

Jag hinner träffa vänner i Stockholm, äta god buffe och sova innan 

väckarklockan väcker mig klockan 03.00. De andra får sitta i 

en bil i typ tusen timmar innan de anländer till Skavsta flygplats 

ungefär samtidigt som jag anländer med flygbussen. Sedan bär det 

av, mot Italien! 

Vi anländer runt lunch i Italien och åker mot Rom och vårt B&B. 

Vi får inte våra rum förrän vid två så vi tänker att vi kan gå och äta 

lunch så länge. Vi hittar ett snabbmatsställe och får avnjuta våra 

första italienska pizzor! Mmmm, kanske ni tänker, men nej, pizzorna 

är kalla! Katastrof! MEN vi får vårt enda kort på hela resan 

då hela sällskapet är samlat, så något bra är det med den pizzan! Vi 

hinner också med en liten promenad runt kvarteret för att spana 

in stället innan vi får checka in. 

Utanför S:t Peterskyrkan i Vatikanstaten. (Bildkälla: Sara Leonardsson) 

1 

Mobbe anser att det är jobbigt att gå upp tidigt på morgonen 

(03.00) och tycker att det är dags för en powernap, vi andra anser 

att vi måste hinna med och se något första dagen och hinner med 

att se en kyrka och en supermarket. Eftersom det är fredag och vi 

är massa tekniska fysiker tänker vi att det är dags för fest, vi köper 

med oss billig sprit och efter en snabb matbit med tvårätters middag 

går vi hem och börjar förfesta lite. 

Eftersom det är första dagen så har vi inte hunnit träffa så många 

och vet därför inte riktigt vad som kommer ske senare på kvällen. 

Efter någon drink så tar jag och Tobbe saken i egna händer och 

går och frågar oss fram och vi hittar en liten krog/resturang i närheten 

som vi senare beger oss till. En mycket lyckad dag. 

Första morgonen och andra dagen är det dags för att se Colosseum. 

Vi tar en promenad dit (vi promenerade faktiskt största 

delen av tiden, grymma benmuskler fick vi!). Eftersom vi inte är 

jätteeffektiva på morgonen så möts vi av en superlång kö för att 

få komma in. Vi träffar dock på en påstridig guide som lurar med 

oss på en tur i Colosseum och Forum Romanum. Vi får då gå före 

i kön och får en guidad tur. Sjukt häftigt att se dessa platser! Dock 

är vi hungriga när vi kommer dit och efter ytterligare tre timmar 

med guide är vi utsvultna. Det är dags för mat och sen hem och 

vila. Eftersom vi promenerar ser vi sjukt mycket häftig på vägen 

också, gamla byggnader, kyrkor och torg. Jag kommer inte nämna 

allt utan bara det som är mest känt! Det är också nu vi märker 

att vi bor i slummen. Utanför vårt B&B hänger det fullt med 

skumma typer och gör skumma saker! 

Eftersom det är lördag och vi är massa tekniska fysiker tänker 

vi att det är dags för fest, vi köper med oss billig sprit och kakor 

och börjar förfesta. Eftersom vi inte har hämtat oss riktigt från 

den lilla sömnen vi fick när vi åkte blir det en rätt tidig kväll för 

de flesta(typ 01-03) Tobbe är lite hårdare än oss andra, så när 

sista personerna (förutom Tobbe) ska sova går Tobbe ut för att 

göra Rom osäkert. Han träffar en trevlig person och de letar fest i 

någon timme innan också de ger upp och går hem och sover. En 

mycket lyckad dag! 

Det är nu Söndag och vår tredje dag i underbara Rom. Denna dag 

är den vi hinner med mest, vi ser bland annat Spanska trappan, 

Fontana de trevi, Pantheon, Piazza Navona, Piazza del Campidoglio, 

Piazza Campo dei Fiori och Viktor-Emanuel monumentet, 

mer kommer jag inte ihåg, vi får överallt i alla fall! Kvällen 

spenderar vi med att se fotboll på krogen, Roma-Inter eftersom 

vi ser reklam för det under våra långa promenader. Matchen är 

mycket spännande, tycker i alla fall en och en halv av sällskapet 

(Vi kommer fram till att det är Mobbe och Arvid som är 0.75 

fotbollsintresserade var). Men en mycket trevlig kväll med god 

mat, god dryck, trevlig match och gott sällskap. En mycket lyckad 

dag! 

Måndagen nalkas och det är dags att se Vatikanstaten, Sixtinska 

kapellet och S:t Peterskyrkan. Vi bestämmer oss för att ta tunnelbanan 

för första gången eftersom vi vill komma dit i tid. Det 

får halvbra, för kön är redan en mil lång när vi kommer. Vi stöter 

också här på en påstridig guide som övertalar oss att gå en guidad 

tur för att slippa köerna och också få information om vad vi ser. 

Så vi får en mycket trevlig och rolig guide som lär oss allt vi bör 

veta om stället. Efter lunch går vi hem och tar en powernap innan 

det är dags för middag.

Inuti S:t Peterskyrkan. (Bildkälla: Sara Leonardsson) 

Eftersom det är måndag och vi är massa tekniska fysiker tänker 

vi att det är dags för fest, vi köper med oss billig sprit och kakor 

och börjar förfesta. Dock är det bara några hårda tekniska fysiker 

som orkar med ännu en kväll, Tobbe, Mobbe, Peter och jag. I 

säng kommer vi vid 05 efter ha livat upp vårt B&B en hel kväll! 

En mycket lyckad dag! 

Det blir tisdag och detta är vår sista dag, vi har bestämt sovmorgon 

och vi vaknar vid tolv, tanken är att vi ska åka till katakomberna, 

men eftersom alla är för sega på morgonen är vi inte iväg 

förrän klockan tre. Den arga tanten på turistinformationen tycker 

att det är en dålig ide att åka så sent dit så vi bestämmer oss för 

att gå på zoo istället. Vi anländer till zoo runt kvart i fyra och får 

veta att de stänger klockan fem. Vi blir besvikna men Tobbe, jag 

och Arvid bestämmer oss för att det är värt att gå in ändå. Vi får se 

flodhästar, sälar, zebror, elefanter, hyenor, gamar, flamingos, apor, 

lejon, tigrar men ingen giraff:( Efter djurupplevelsen var det dags 

för sista måltiden... Jag äter italienskt, pasta till förrätt och pizza 

till efterrätt, mycket gott! Vi kommer hem, spelar kort, leker med 

rubriks kub (vilken för övrigt inte har legat still många stunder, 

jag tror alla i sällskapet har lekt med den minst en halvtimme!), 

packar, gör ett duschschema inför morgondagen och går sedan 

och lägger oss. En mycket lyckad dag! 

Onsdagen kommer och det är dags att åka hem. Vi är trötta och 

sega men anländer tryggt, säkert och i tid till Skavsta. De andra 

sätter sig i bilen för en lång väg mot Umeå. Jag åker hem till 

Norrtälje och föräldrar och får god middag och sedan skjuts till 

Arlanda för att flyga hemåt mot Umeå. En mycket lyckad resa! 

/Sara Leonardsson 

1 

Forum Romanum var det antika Roms offentliga plats för bland annat politiska 

möten, handel och religiösa ceremonier. (Bildkälla: Sara Leonardsson) 

Peter blickar ut över Colosseum (Bildkälla: Sara Leonardsson) 

På spanska trappan, Carro tar kort. Vi ser att även hiten Fysiiik har nått även till 

Italien och Rom! (Bildkälla: Caroline Sandström)

T 

E 

K 

N 

I 

K 

& 

F 

O 

R 

S 

K 

N 

I 

N 

G 

Kokosfett 

Hustomte: Mona Forsman 

Skogstomte: Elin Grånäs 

Fototomte: Stric 

Förord 

I ett desperat försök att komma i julstämning i höstmörkret 

har φ:s forskningsavdelning tagit paus från att 

komma på nya revolutionerande upptäckter för att rädda 

världen och istället frossat i allt som hör julen till! 

Vad gör man när man är ensam kvar i korridoren/kollektivet 

över jul för att föräldrarna inte vill se en, man missade 

att shoppa biljetter hem i tid, labbarna inte är klara, sambon 

stack till Kanarieöarna med en nakenmodell, vägarna 

är igensnöade, eller livet helt enkelt är för djävligt för att 

man ska orka lämna rummet? Har dessutom Anticimex 

stängt köket på grund av mögelmonstret i vasken och de 

nya livsformerna som uppstått i mikron? Och har Bostaden 

har stängt av värmen för att de är snåla och onda? Ja, 

då kan man behöva ta till desperata åtgärder för att få till 

lite gladare stämning och julmys i sin ensamhet. Därför 

har vi, som erfarna studenter, undersökt lite upplysande, 

roande och mättande saker man kan åstadkomma i sitt 

korridorrum och samtidigt skapa lite julstämning! 

För att komma igång med julstämningen behöver man först och 

främst en passande belysning, helst i ätbar form! Ischoklad är ju 

omåttligt fett och borde därför, tyckte vi, fungera som ljus om 

man stoppar i en veke. Men även erfarna fysikstudenter kan ha fel 

ibland (även om vi inte gillar att erkänna det), för till vår stora besvikelse 

fungerade ischokladljusen inte alls och var endast användbar 

till att tröstäta. Bara kokosfettet (den ena av två ingredienser 

i ischokladen) fungerar dock fint som substitut till värmeljus och 

brinner med klar och stadig låga. Ha det gärna i en ischokladform 

för fettet smälter lätt och tappar formen vilket gör att veken inte 

kan hålla sig upprätt, eventuellt utrunnet fett är även jobbigt att 

sanera från ytan det spritt ut sig över. 

Varningstexten på kokosfettspaketet att den kan ta eld vid 350- 

400 grader gav oss förhoppningar om att det skulle gå att elda 

fettet utan veke, men trots ihärdiga försök med tändstickor, brinnande 

kolbitar och varmluftspistol vad det bara att inse att vi inte 

fick tillräckligt hög temperatur. 

Korvljus - Stämningsbelysning och 

snacks i ett. (Bildkälla: Stric) 

Jul, jul, strålande julmat 

Korvljus 

Hustomten fick även den geniala 

iden att prova att bygga korvljus. Två 

sorter provades: vitlökskorv och Thai 

Chili ölkorv (med 48% fett). Vitlökskorv 

med instoppad veke fungerar 

inte som ljus, troligen på grund 

av för låg fetthalt, ölkorven däremot 

fungerade som ljus i alla fall ett kortare 

tag men med väldigt lite låga på 

veken. Här finns alltså en möjlighet 

att använda sitt snacks för stämningsbelysning! 

1 

Sill 

När så den stämningsfulla belysningen är fixad fattas bara julmaten, 

och först ut på det elektrifierade julbordet är sillen. Den 

typiska jul-sillen är, likt gurkorna i förra numret av fi, inlagd i salt 

och ättika och borde ju därför ha potential att lysa, men smakar 

det gott också? Grundliga forskare som vi är testade vi två sorters 

sill, Abbas klassiska inlagda sill och matjessill. Resistansen i de 

båda sorterna mättes upp till 0,5 MΩ respektive 1 MΩ. Båda 

sillsorterna lyser fint och sprakar vid anslutning till vägguttaget, 

om den klassiska sillen slår det till och med ut några små lågor. En 

mycket oangenäm lukt spred sig vida omkring under grillandet (i 

såväl lägenheten som delar av bostadsområdet) och följdes upp av 

en inte fullt så skarp efterlukt av kattmat. Skogstomten, som även 

i bästa fall är skeptisk till sill, tappade aptiten för en längre tid 

framöver av stanken och vägrade smakprov, men den inte fullt så 

kräsmagade hustomten hävdar att elektrifierad inlagd sill är klart 

ätligt med endast en lätt röksmak. 

Mums? (Bildkälla: Stric) 

Prinskorv 

Det klassiska försöket att grilla varmkorv i vägguttaget provades 

också, lite modifierat med prinskorv istället. Prinskorven lyste, 

blinkade, knastrade, rök och luktade lite illa (men inte ens i närheten 

av silloset). Efter elektrifieringen högg hustomten snabbt in 

på en av de mittersta bitarna av korven som visade sig smaka normalt 

korvig och var lite lagom uppvärmd. Uppmuntrad av detta 

vågade sig även skogstomten på en korvbit, men aj så fel det kan 

gå. Änddelarna av korven smakar mycket illa! Välj därför del av 

korven med omsorg, ser den lite bränd ut - ät inte (om du inte vill 

ha den mycket obehagliga smaken av elektrifierad korv i munnen 

åtskilliga timmar framöver). 

Skinka 

Skinkan är ju viktigast av allt på julbordet och givetvis var vi 

tvungen att försöka oss på någon form av skinktillredning. Att 

griljera en fullstor skinka kändes lite övermäktigt och vi nöjde oss 

därför med att prova en skinkgrytbit för principens skull, i mån av 

tid och tillräcklig tillgång till kablar och eluttag kan man dock ge 

sig på en fullstor julskinka. En riktig julskinka förväntas fungera 

bättre då den är inlagd i lag lik den för de tidigare nämnda lysande 

gurkorna. Skinkgrytbiten som användes i detta försök betedde sig 

ungefär som prinskorven med ljus och ljud, och såg i princip färdigstekt 

ut i närheten av sladdarna. Möjligen behöver man upprepa 

det hela på fler ställen i samma bit för att få den genomstekt. 

Det blir dock ingen vidare stekyta på elektrifierad skinka och att 

få till paneringen kan vara svårt. Ingen vågade smaka på biten för 

att prova resultatet.

Rödbetssallad 

Rödbetssallad är en annan klassiker på julbordet och här kan man 

prova både den färdiga salladen och ingredienserna var för sig! 

Huvudingrediensera rödbetor (0,9 MΩ), saltgurka (0,3 MΩ), 

äpplen (0,5 MΩ) har alla testats. Saltgurkan visade sig i förra 

numret av fi ha goda egenskaper att lysa, äpplet var desto tråkigare 

och uppvisade inga effekter alls. Med stor spänning kopplades 

därefter en rödbeta in och här såg vi till vår stora glädje potential 

både som tomteblossubstitut och mysljus! Initialt sågs en hel del 

gnistor flyga runt rödbetan, efter en liten stund övergick detta till 

ett rosa flimrande ljus från dess inre. Rödbetans smak förändrades 

inte heller så det är ett utmärkt sätt att värma upp dom på. I den 

färdiga salladen hackades och blandades dessa ingredienser med 

de övriga, och efter inkoppling till likspänningskub lös salladen 

mycket fint rött. 

Apelsinbatteri 

Om det nu skulle falla sig så att inte heller elen fungerar i ditt hem 

(som händer ibland när proppen gått och proppskåpet är oåtkomligt 

utan kvartersvärdens hjälp), förtvivla icke ty vi har lösningen 

även på detta! Maten kan nämligen tas till för att få el också! Det 

följer samma princip som det för många bekanta potatisbatteriet. 

Tag apelsiner, zinkspikar och koppartråd (för visst har väl alla sådant 

hemma?) koppla ihop och driv din julbelysning, eller varför 

inte lyssna på lite julmusik på den bärbara cd-spelaren som legat 

bortglömd i en låda i förrådet sedan mp3-spelarens intåg och du 

därför inte har några batterier till (och kom inte och säg att ni 

inte har en julskiva hemma, det måste alla ha!). Apelsinerna genererade 

ca 0,5 V per halva (så med endast 230 apelsiner (á 200 

gram = 46 kg) kan du få saltgurkorna att lysa!). Apelsinernas smak 

påverkades inte heller, så det är bara att hugga in på dom sedan 

om du blir hungrig! 

Julmust 

Även drycken måste ju gå att använda till något spektakulärt kan 

Slicka inte på batteriet. (Bildkälla: Stric) 

man tycka, så är julmust och Mentos lika kul som Coca Cola och 

Mentos? Nja.. möjligen. Varken testburken med Cola eller julmusten 

gav så stor effekt som förväntat (var det månne för kallt?). 

En 1,4 liters flaska med julmust blev i alla fall halvtömd och gav 

en skumpelare på ett par centimeter. 

Absolut Peppar 

Sist, men kanske med mest engagemang i alla fall från hustomtens 

sida, försökte vi komma på något som absolut peppar kan vara 

användbart till. Slutsatsen som kan dras är tyvärr att det är helt 

värdelös till allt. Sedan det olycksaliga inköpet gjordes har försök 

gjorts att: 1) Dricka - smakar förskräckligt. Går möjligen att få i 

sig om man likt skogstomten kommer från de ödsliga och efterblivna 

områden där man fortfarande blir uppfödd på hembränt, 

1 

men knappt ens då heller. 2) Marinera fiskmat i - går inte 

ens att smuggla i en full piraya obemärkt. 3) Elda - gick 

inte att få fart på trots idoga försök med en hel ask tändstickor, 

tändpapper och gaständare. Då det hälldes över 

den fint brinnande kokosfettsmarschallen i hopp om att 

få till ett litet svampmoln slutade det istället med att marschallen 

släcktes! 

Förbehåll 

Tänk nu på, barn, att om ni vill återskapa försöken bör ni 

ha en kompis (eller i alla fall inte alltför ovänligt inställd 

människa) i närheten om något händer. Dö inte! Använd 

eluttag med jordfelsbrytare, och ha brandsläckare eller liknande 

tillgängligt. Artikelförfattarna avsäger sig allt ansvar 

för vad inspirerade läsare ställer till med. 

För mer bilder, filmer och recept se www.acc.umu.se/ 

~mona/julmat. 

Stort tack till φ-redaktionen för det finansiella stödet och 

till φ:s eminente chefredaktör för viljan att sprida kunskap 

om viktig forskning. 

P.S. Den här gången efterlyser forskningsenheten någon 

som är villig att ta hand om en massa kokosfett, alternativt 

har goda recept som involverar mängder av kokosfett. 

Och så har vi ännu ett par burkar saltgurka kvar, hjälp 

någon? Artikelförfattaren är hjärtligt less på allt som involverar 

saltgurka vid det här laget... 

/Elin Grånäs, Mona Forsman 

Var snälla, små barn. Tomten hör och ser allt. (Bildkälla: Stric) 

Utrustning 

brandsläckare, jordfelsbrytare, brandfilt, säkerhetsmedveten kompis, vägguttag med strömbrytare, 

Ström, apelsiner, Nordchark prinskorv, handknuten matjessill, Abbas klassiska inlagda sill, 

kokosfett, blockchoklad, Icas julmust light, Coca cola light, hela aptitrödbetor, Felix rödbetssallad 

(hemgjord), Absolut peppar, skumtomtar, vitlökskorv, 

ölkorv, Thai Chili (48% fett), hemlig ingrediens, ischokladformar, förzinkade spikar, koppartråd, 

lödkolv, lödtenn, sladdar, multimeter, tallrik, kol, tändpapper, tändstickor, veke, tom 

konservburk, varmluftspistol 

T 

E 

K 

N 

I 

K 

& 

F 

O 

R 

S 

K 

N 

I 

N 

G

K 

U 

L 

T 

EPP- Dags! 

Som vanligt är φ på språng för att besvara de frågor som 

studenter funderar över. Tidigare har vi sänt en expedition 

över till andra sidan bäcken för att visa de konstiga varelser 

som finns där. Nu har vi sänt ut våra nyaste reportrar, Albin 

Nilsson och Johannes Boo, för att avgöra vilken EPP 

som är den bästa. Kategorierna som utvärderingen baseras 

på är: utbud, mat, pris, personal, atmosfär och folk. 

Vi började utvärderingen på Origo, familjärt hemterritorium 

och en bra plats att möta klasskompisar och andra 

teknologer. Utbudet är bra med många sorters öl, cider, 

U drinkar och alkoholfritt att välja bland. Maten är riktigt 

god och varierande med bonusen att de första 50 som köper 

för minst 24 kr i någon av barerna får mat på köpet. 

R 

Den är dock så bra att det är värt att köpa mat om man 

inte är bland de 50 första. Personalen är ideell, vilket innebär 

att den kanske inte alltid vet allt men är trevlig och hjälpsam. 

Dricksa gärna. Atmosfären är riktigt trevlig med skön musik på 

vettig volym. Gott om sittplatser, högt i tak och två mysiga barer 

kan NTK:s kårhus skryta med. Nackdelen med Origo är att det 

bara är teknologer där med den något snedvridna könsfördelning 

det innebär. 

EPP på Origo. (Bildkälla: Anton Vikström) 

Då vi är teknologer finns det en risk att vi är en aning partiska till 

Origos fördel. 

Veckan efter Origo var det dags för Nationernas Hus, NH. Riktigt 

nära för alla som sitter i Mit- eller Naturvetarhuset och fräscha 

nyrenoverade lokaler. Utbudet på öl och cider slår till och 

med Origos men drinklistan är å andra sidan lite kortare. Maten 

är inte så dum även om den bara består av de vanliga pub- och 

hamburgartallrikarna. Den ingår dock inte i priset och det kan ta 

ganska lång tid att få maten, speciellt om man beställer vegetarisk 

mat. Personalen är ideell precis som på Origo med samma resultat. 

Nyrenoverat och fint med en källaraktig atmosfär om man 

sitter i den inre delen. När φ gjorde sitt besök fanns där även en 

trubadur vilket var trevligt. Ytterligare en positiv sak är att det inte 

bara är teknologer där, utan en mer blandad kompott av studenter, 

med de flesta sektioner representerade. 

Värt att notera är dock att man måste ha kårleg för att komma in 

på NH och att de inte tar kort där. 

Avslutningsvis besökte vi Villan, medicinarnas kårhus. Villan har 

sin plats just bakom sjukhusets helikopterplatta vilket gör det till 

det mest avlägsna kårhuset. Detta har dock som fördel att det 

är nära till akutmottagningen utifall att ett besök där skulle bli 

nödvändigt. 

1 

Villan kan stoltsera med att vara inhyst i en gammal anrik byggnad 

i nära anslutning till en pittoresk ankdamm. Väl inne på 

villan möts man av en folkmängd som huvudsakligen består av 

medicinare. Utbudet är inte fullt så bra som på de andra kårhusen. 

Detta uppvägs dock av att priserna är desto bättre. Maten är 

god men ingår inte i priset. Den är dock mycket väl värd att betala 

för. Som på de andra kårhusen jobbar personalen ideellt med allt 

vad det innebär. Engagemanget är som på de andra ställena på 

topp. Folket är trevligt och består huvudsakligen av läkare samt 

sjuksköterskor i stora mängder. 

Totalt sett är Villan ett trevligt ställe för att sitta med gamla eller 

nyfunna kompisar på, om man får tag på en stol. Det är tyvärr så 

att antal stolar < antal besökare. 

/Johannes Boo, Albin Nilsson 

Spelrecension: Livet 

**** 

Genre: äventyr 

Plattform: universum 

Systemkrav: http://en.wikipedia.org/wiki/Fine-tuned_Universe 

Det första som slår en med livet är den stora spelkänslan och den 

perfekta grafiken (jag har dock stött på några små grafikfel, en 

suddighet vid avståndsrenderingar och en viss oklarhet i färgkontrasten). 

I början är det väldigt roligt att pröva alla olika möjligheter 

som spelvärlden och dess avancerade fysikmotor erbjuder, men 

man kan ändå inte låta bli att vara lite bitter över det oförlåtande 

karaktärsskapandet. När man börjar ett nytt spel så genereras en 

karaktär fram åt en utan att man själv har något att säga till om. 

Visst, man kan påverka en hel del under spelets gång, så som olika 

frisyrer, kläder och jargonger, men en stor del parametrar får man 

helt enkelt leva med, och det är inte alltid rättvist. 

Något som man snabbt blir varse är att en handlingar får konsekvenser, 

ofta djupgående, och spelvärlden upphör aldrig att fascinera 

med sina frekventa vändningar och sin stora detaljrikedom. 

Just detta med ens handlingars konsekvenser skärper dock bara 

allvaret i ett av spelets största missar – avsaknaden av en sparfunktion. 

Vet inte hur många gånger jag har gjort mitt val bara för 

att senare se saker rämna omkring mig utan möjlighet att börja 

om eller gå tillbaka. Många spelare har så småningom ledsnat på 

bristen på sparfunktion och valt att stänga av spelet helt och hållet, 

och ingenting verkar tyda på att de gett det en andra chans. 

Jag känner inte till någon som har kört igenom spelet mer än en 

gång, men i mina ögon tycks det ha väldigt stort replay value. 

Även om speldesignen många gånger verkar allt annat än intelligent 

blir man ändå förundrad över hur rik spelvärlden är och även 

efter flera års speltid har jag fortfarande inte utforskat hälften. Jag 

har i ärlighetens namn ännu inte begripit mig på det arbetskrävande 

erfarenhetssystemet, men min karaktär har utvecklats och 

omgivningen likaså, även om de flesta datorstyrda karaktärer man 

interagerar med är lika dumma som i de flesta andra spel och säger 

samma sak om och om igen. 

Ett stort problem är att det är oftast väldigt oklart vart man skall 

ta vägen, och många kör av denna anledning fast. Även om denna 

brist på en tydlig väg frustrerar många, vilka kallar spelet för ”meningslöst”, 

tycker undertecknad att icke-linjäriteten nog snarare 

bidrar till dess möjligheter (och detta kommer från någon som 

oftast förhåller sig kritisk till alltför ”öppna” spel) och känsla av

frihet. 

Livet har egentligen en väldigt lång speltid, ibland uppemot 100 

år, men många oförutsägbara faktorer väger in som kan drastiskt 

förkorta den, så det är ej rekommenderat att campa för länge. 

Som tur är har Livet ett troget fancommunity som fortsätter utveckla 

nya uppdateringar, så möjligheten till en kraftigt förlängd 

speltid i framtiden känns inte alltför avlägsen. 

Allt sammantaget är Livet ett bra spel som alla borde ge en chans, 

även om det är långt ifrån perfekt. 


Bättre fly än illa fäkta - 

flyktexperter tar över staden 

Jag hörde först talas om parkour för några år sedan, genom en 

artikel i en av studenttidningarna. Det beskrevs som en ny slags 

sport från Frankrike som gick ut på att ta sig fram så snabbt som 

möjligt genom en stadsmiljö. Jag associerade främst till någon av 

de knäppa sporterna som folk hittade på som visades i lilla sportspegeln 

när jag var liten och förstod inte riktigt vad det gick ut på. 

Det konstiga franska namnet som knappt gick att uttala hjälpte 

heller inte! Inte visste jag då att det skulle bli den första sport jag 

verkligen brunnit för och att jag bara något år senare skulle bli 

medlem i Umeå parkourförening. 

Parkour innebär olika saker på olika platser, allt från avancerad 

akrobatik och hopp mellan hustak till basal kroppskontroll och 

säkra landningar. I Umeå parkourförening lutar filosofin mer åt 

det senare hållet. Kroppskontroll och säkra tekniker gör det möjligt 

för utövarna att röra sig smidigt mellan och ta sig över alla 

hinder. Man tänjer på sina gränser och lär sig nya sätt att använda 

sin kropp och att se på sin omgivning. En stark fysik och god 

kondition är grundstenarna. Parkour är inget för veklingar, men 

å andra sidan är träningen för det mesta så rolig att man inte ens 

märker att det är jobbigt! 

I vårt nordliga klimat sker träningen inomhus under vinterhalvåret. 

I gymnastiksalar i olika delar av Umeå tränas det på vaults 

(olika sätt att hoppa över hinder), rullar, balans, monkeywalk, 

underbars, pop-ups och kattgång inför sommarsäsongen. Den 

obehagliga déjà vu-känslan från skolgymnastiken försvinner snart 

eftersom träningen här alltid sker på ens egen nivå och det råder 

en välkomnande och uppmuntrande stämning. På sommaren sker 

träningen över hela staden: i gamla byggställningar, på militärens 

hinderbana, i lekparker, på gator och torg. Det är som en lek för 

vuxna. Parkour är ingen sport i dess vanliga bemärkelse, det är ett 

sätt att leva. 

För er som vill veta mer, besök gärna hemsidan: 

www.upkf.se 

/Ingrid Allard 

1 

Skärmdump från Livet. Ljuseffekterna och detaljrikedomen överträffar de 

flesta spel på marknaden. (Bildkälla: http://musikality.net) 

Stödes Heartbreak. (Bildkälla: Ingrid Allard) 

Byggställningar är roliga lekplatser. (Bildkälla: Ingrid Allard) 

K 

U 

L 

T 

U 

R

K 

U 

L 

T 

U 

R 

Medicinarspexet, denna stolta tradition, har alltid varit 

känt för galna upptåg och humor i stora mängder. Av förklarliga 

skäl såg jag därför fram emot det, speciellt som 

jag tycker att komediversionen av skräckfilmer är mycket 

bättre än den vanliga. Vill jag bli rädd behöver jag bara se 

på nyheterna. Ett gott skratt är däremot betydligt svårare 

att hitta i dagens samhälle. Det förlänger också livet, vilket 

förklarar varför medicinarna så frikostigt delar ut dem, 

och till skillnad från tabletter får man inga värre bieffekter 

än lite träningsvärk i käkmusklerna. 

Årets persongalleri bestod bland annat av: 

-Mina Murray: Ung, vacker, frigjord dam som tillsammans 

med sin fästman reser till Transsylvanien för att 

träffa sin onkel, dr Victor Frankenstein. Helst skulle Mina 

vilja se lite mer kärlek från sin träbock till fästman. 

-Jonathan Harker: Engelsk journalist och Minas fästman, medlem 

i Propra Mäns Samfund, PMS. En patologiskt proper britt 

som blivit medsläpad av sin fästmö till Transsylvanien och tänker 

förena nytta med nöje (nöjen, är sådant passande?) och skriva en 

artikel till sin tidning om landet när han ändå är där. 

-Lana Talbot: Den sista kvarvarande av Draculas armé av varulvar 

sedan alla andra råkat äta ihjäl sig på en Alladin-ask. Arbetar nu 

som Draculas sekreterare och högra tass. En roll som hon tar på 

största allvar, ja utom då det är fullmåne förstås. 

-Greve Vlad Dracula: Transsylvaniens blodsugande furste som regerat 

landet sedan hans första plan för att uppnå världsherravälde 

gick i stöpet för 300 år sedan på grund av en Alladinask. Med 

doktor Frankensteins hjälp ska han nu bygga upp en ny armé av 

ännu starkare monster än de varulvar han använde förra gången. 

Minas uppdykande ger honom dock något annat att tänka på. 

Hennes halsvener [sic!] till exempel. 

-Dr. Victor Frankenstein: Ett missförstått geni som, efter att blivit 

bortkörd från Europas samlade universitet då hans forskning inte 

är den mest etiska som genomförts genom tiderna. Nu har han 

emellertid hittat en sponsor till sina experiment om ”fotosyntetisch 

rigor mortis”. Synd bara att sponsorn är greve Dracula. 

-Igor: En puckelryggig varelse av obestämt kön som är Frankensteins 

assistent. Hans största (enda) glädje i livet är att hjälpa doktorn 

med sina experiment. 

-Abraham (Abe) van Helsing: Denne kringresande monsterjägare, 

monstertämjare och monsterdödare har kommit till Transsylvanien 

då det börjar bli ont om monster i resten av världen. Dels 

för att de har svårt att anpassa sig till det moderna samhället och 

dels för att han dödat dem. Berättelserna om hans hjältedåd tycks 

dock inte ha sin vanliga effekt på Lana. 

-Mefistofeles: Fan själv. Dyker upp när någon säger att de skulle 

kunna sälja sin själ för något. Ett hett tips är dock att läsa det 

finstilta innan man skriver på. 

-Monstret: Dr Frankensteins skapelse som han slutligen lyckats 

färdigställa tack vare att en hjärna blev ledig. En i sällskapet behöver 

den nämligen inte längre… 

Highlights: 

Medicinarspex 2009: Transsylvanien 

När Dracula, efter att blivit kär i Mina och fått veta att hon med 

fästman bokat rum på hotellet, säger: ’Hotellet har tyvärr brunnit 

ner’ vilket får Lana att plocka fram en bensindunk och skynda ut. 

1 

Kort därpå hör man ljudet av något som brinner. 

På Jonathans fråga om hur Transsylvaniens äldreomsorg funkar 

svarar Dracula ’Vi har en jättehög ättestu…’ vid vilken punkt 

Lana avbryter med att ropa ’Äldreomsorg’. 

Van Helsing kliver in. Han har klättrat runt på slottets murar. 

’Först kom jag till östra paviljongen, men den var så inpyrd med 

tentaångest’ säger van Helsing. Efter det hade han klättrat runt 

byggnaden men inte lyckats ta sig in då den var ’tommare än en 

dammiddag på Teknisk Fysik’. 

Dracula rekommenderar transsylvanskt rött, serveringstips: drickes 

direkt ur servitrisen. 

Efter att slängts i fängelsehålan av Dracula erbjuder sig en av byborna 

sedan att sälja sin själ för att få komma ut. Som på beställning 

dyker Mefistofeles upp och flickan skriver på kontraktet. 

Dock skulle det varit en fördel om hon läst det finstilta då det 

visar sig att det enda man kan få för en själ är öl! Fan tar sedan av 

Den lever! (Bildkälla: ”IGOR the DOKTORAND” på Facebook) 

sig sin jacka och visar upp Falcon-märket han har på ryggen. 

Under spexets gång fick jag många gånger se vad som gör spex 

bättre än vanliga teatrar. Publikens medverkan. Några strategiskt 

utplacerade medspelare i publiken gjorde att vi snabbt kom in i 

hur man skulle uppföra sig och ropen ’omstart’ ’elakare’ och ’pubertalt’, 

som betydde samma sak som omstart men med tillägget 

att de skulle bete sig som fjortisar, haglade. Omstart användes så 

många gånger på varje sång att skådespelarna fick ta till sånger 

som i stort sett bara sade till oss att sluta ropa. Dracula fick göra 

entré på händerna ett par gånger, Bloody Mary fick ge igen för 

draculas blodsugande med ett eget halsbett och då van Helsing 

blev uppmanad en gång för mycket att räkna upp fler monster, 

pekade han helt enkelt på roparen och sade ’Din mamma’. Det är 

enda gången jag tyckt att den come-backen varit klockren. 

Allt som allt ett alldeles LYSANDE spex vilket alla andra som såg 

det nog kan hålla med om. För er som inte såg det så kommer det 

ett nytt spex nästa år. 

/Johannes Boo

Tsurr-recension 

Det första Tsurr från den nya redaktionen gick ut starkt med en 

framsida som direkt fick mig på tå. Vilken enastående idé att 

klämma ihop miniatyrer av tidigare nummer! Det första jag tänkte 

var, att om detta nummer också var med i montaget borde vi 

ha en oändlig rekursion i nedersta högra hörnet, med allt mindre 

framsidor! Döm om min besvikelse då så inte var fallet. De har 

försökt, med en miniatyr av detta nummer, men i själva miniatyren 

är detta nummer ersatt av ett helt annat, vilket upphäver 

rekursionen och leder endast till ett montage i montaget. Hade 

man bara gått ett steg längre hade illusionen varit fullbordad, då 

ingen längre hade kunnat urskilja bilden tydligt. Att man inte tog 

denna fantastiska idé hela vägen var sorgligt, men det står ändå 

som en av Tsurrs bästa framsidor. 

Ledaren är kort och enkel och fyller egentligen ingen annan funktion 

än att förklara att det är Tsurrs 15-årsjubileum samt förklara 

en artikel om detta (se nedan). Det finns inte mycket att säga om 

den. Den gör det den är ämnad att göra, och jag vet att ledare 

är svåra. Själv så föredrar jag ändå ledare som uttrycker någon 

form av åsikt eller tanke. Layouten är snygg, men bakgrunden till 

innehållsförteckningen och särskilt redaktionsrutan är alldeles för 

mörk och gör texten aningen svårläst. 

Den första egentliga artikeln, ”Campus Robinson” är en guide 

för nya studenter och fungerar som sådan bra, och med en underhållande 

ton. Jag ser dock inte humorn i att hitta på märkliga 

förkortningar (ÄMK = ”Äldrekursare Med Koll”). 

Den andra artikeln är mer ”seriös” och handlar om en examinerad 

ingenjörs liv i vida världen med lite karriärtips. Det är en intressant 

historia och ger en vink om livets möjligheter, men är ej nöjesläsning. 

De två första artiklarna håller relativt hög klass. 

Artikeln om Umeås kulturutbud är givande, särskilt delen om 

jazzklubben och etikettipsen. Den sista delen, den om konsten 

ute på staden, är dock mest konstig. Det huvudsakliga problemet 

är att konstdelen med sin flummighet avviker så radikalt från stilen 

på resten av artikeln. 

Sidan därefter är en snyggt enkel reklamsida för Bioteknikdagarna 

som det inte går att säga så mycket om. Den därefter är nödvändig 

information om Mitums framtida bolagisering som är presenterad 

på ett enkelt sätt. Att Tsurr sprider den här informationen 

Tengilblot 

Den 21:a november var det äntligen dags för Tengilblot 2009! 

Denna gång hölls den i Gröna Villans fräscha lokaler. Lokalen 

fylldes av en härlig skara, både nya och gamla ansikten. Sittningen 

började med att vi fick hänga oss med en snara så att vi alla kunde 

ta oss till Nangijala, tyvärr var det några som dog två gånger och 

tog sig till Nangilima istället och missade en kväll värd att minnas. 

Kvällens gyckelpinne var nog en av dom roligaste jag skådat, 

ett tåg med räls och rälsen fick inte lämna bordet! På vår sida av 

bordet byggde vi en bro med händerna för tåget att ta sig över till 

nästa bord, vissa har kvar sitt glada barnasinne ;) 

Maten var en överraskning; förväntade mig grön spaghetti med 

köttfärssås, men det blev grön potatismos med köttbullar istället. 

Överraskningar är alltid trevligt, och gott var det! Kvällen till ära 

fanns det många bra spex, bl a SRP och Tengilkultens spex om 

Tengils uppväxt och liv. Det absolut bästa och något jag kommer 

minnas länge är Men in tights i Tengilkultens spex, speciellt An- 

Sittningsreportage 

1 

kan tyckas självklart, men det får inte gå ouppskattat! Sidan 

därefter är en ganska tråkig sida som gör reklam för 

en löpartävling, vilket är intressant, men det blir alltmer 

tydligt att Tsurr mest är ett informationsblad om framtida 

evenemang. 

Artikeln om Tsurrs 15-årsjubileum hade kunnat bli bra, 

med tanke på dess idé, att fokusera på vad Tsurr nu får 

göra när den fyller 15, men den lilla rundturen Tsurr får 

följa med på i artikeln är numrets allra svagaste del. Vad är 

egentligen poängen då den varken informerar eller är kul? 

Ett besök i häktet nämns, där Tsurr berättar att den fick se 

en modern besökscell. Har verkligen ett besök på häktet 

ägt rum så måste detta vara det största slöseriet med tid 

på länge. Det är varken foton eller någon egentlig beskrivning 

av platsen; allt det är är bara ett konstaterande. Isoleringscellen 

under gamla fängelset har en bild som kan stå 

på egen hand. 

Uppslaget räddas av Tsurr-historia 

i sista spalten. Ett bra initiativ och 

plus för uttalsrutan som reder ut 

missförstånden en gång för alla! 

Bilduppslaget från mottagningen 

är bra, men det är ganska få bilder. 

Efter detta fortsätter evenemangsreklamen. 

Tsurrs underhållningsvärde 

lider verkligen av all reklam, 

men samtidigt får evenemangs- 

Framsidan som lovar mer än den 

upplysning kanske ses som Tsurrs 

håller.(Bildkälla: Anton Vikström) 

egentliga syfte (vilket gör den till 

ett oerhört påkostat informationsutskick). 

”Knep & knåp” saknar så vitt jag kan se facit, vilket mest bara är 

irriterande och får en i vissa fall att betvivla huruvida problemen 

ens har en lösning. Det sista i tidningen är ”Origos dagbok”, vilket 

är en intressant inblick i Origos verksamhet. Dock hade det 

nog passat bättre med ”Knep & knåp” sist. 

Allt som allt ett okej nummer, fast med många klassiska Tsurrproblem. 

Redaktionen visar dock löfte och förhoppningsvis kan 

nästa nummer höja ribban. 


desch in tights! Det enda som toppar tightsen är att årets märke 

var rosa och vad kan slå en kväll med Tengilkulten + rosa? 

/Mariam Shirdel 

Stinks julsittning 

I år hölls julsittningen på Stippan och man bjöds på glögg och 

pepparkakor då man kom dit. Klädkoden var julig klädsel och den 

bästa utklädnaden var nog lussekatten: gulklädd, morrhår och luciakrona. 

Kvällen till ära serverades julbord. Det var extremt gott 

och väldigt bra fixat av Stink! Det framfördes även många spex 

och låtar, anmärkningsvärt var att det var väldigt musikaliskt, kemister 

och tekniska kemister kan verkligen sjunga fint. Det var ju 

även julklappsbyten under sittningen och en bit in kom tomten 

på besök, jag fick ett väldigt stort och långt paket. Allt som allt var 

det en väldigt mysig sittning! 

/Mariam Shirdel 

K 

U 

L 

T 

U 

R

Citatsidan 

Sa din vän något kul, din ovän något dumt? Var din föreläsare som vanligt? 

Lämna citatet i en citatlåda eller maila in och du får se citatet leva för evigt! 

”Ni använder moodle som om den vore en 

moped när det i själva verket är en Porsche” 

Per Axel Persson, TFE 

”Saken är den att man måste förstå för att fatta något.” 

Albin ET08 

”Farmville låter som WoW fast med grönsaker.” 

Okänd ET:are 

”’Buffé’ är en megakrati – det är bara de som är 

fem meter långa och äter fyrtio portioner som 

tjänar på det!” 

Chefredaktör Anton F05 

”Alltså, de som är civilingenjörer i industriell ekonomi, 

det är de som egentligen borde vara civilekonomer, och de 

som är civilekonomer borde egentligen vara redovisningsekonomer, 

och de som är redovisningsekonomer...de ska 

bara bort!” 

Jokern F05 

”Kan man inte skaffa en hiss som går på 

längden?” 

Kalle ET08 på väg till föreläsning 

”Hur tänkte Pascal med sin triangel?” 

Jocke F09 

”Det känns inte så bra.” [om ett mattetal] 

”Känner du dig förstoppad?” 

Patrik F09 

”Jag ligger inte med andra människor.” 

Emilott, F07 

”Jag, Manne Alstergren, ET08...nääee...” 

Manne F08, Noll koll 

”The alphabet you should already know.” 

Claude Dion 

”You will need to put in some work.” 

”Some what?” 

Claude Dion får en fråga från en student 

”Det där gnället får man höra hela tiden. Folk 

borde vara glada för att de FÅR hjälpa till.” 

Oskar F07, Göte-k, angående att folk 

vill bli belönade för engagemang 

”Confused by earlier errors, bailing out.” 

C-kompilatorn 

”Jag väntar på en tant med uzi.” 

Chefredaktörens flickvän apropå 

bristen på vårdcentralsmassakrer 

”Då är man i standbyläge till oändligheten.” 

Tomas F06 om Vändtia 

”Hur mycket skrev du ut?” 

”Jag tog hela internet när jag ändå höll på...” 

Okända 

”Det ser ut som om han ritar ut potatisar som 

faller; definitionspotatis.” 

Jimmy F09 om venndiagram 

”Det är nu man skulle ha en tidsmaskin så 

man kunde åka tillbaka i tiden och ta livet av 

sig.” 

Gustav F09 

”Alla lyfter på fötterna så kryper Ingrid på golvet!” 

Emilott, F07 

”Inser du hur äckligt det luktar när man kokar 

någons huvud?” 

Camilla F02 

”Shit, jag kommer inte på något ord på ’L’ annat 

än ’letargisk’!” 

Chefredaktörens flickvän 

”Det är svårt att återberätta citat när man inte 

minns dem!” 

Sara Rydberg F05 

”Men sa du inte ’det är inte lika roligt att återberätta 

citat när man inte minns dem’?” 

”Men jag minns ju inte!” 

Sara Leonardsson & Sara Rydberg F05

KRIGSFÖR- BRYTARE - Umeå naturvetar- och teknologkår

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?