Tusentals gäss hade fått sitta ostört på det nyupptagna betfältet i en ...

Vi gick igenom hur vi skulle bedriva jakten och drog
säkerhetsföreskrifterna. När vi lockat ner gässen och
skjutit på dem gällde det att snabbt avliva skadskjutna
gäss och låta hunden apportera. Det är vid detta läge
som största försiktighet måste iakttas. Låga skott är
ofta nödvändiga på skadade gäss som är på väg att
lyfta och man måste då ha full koll på jaktkamrater
och hundar. Vi gick även igenom en förutsättning för
en lyckad jakt. Att genast vända på de nerskjutna
gässen som låg med bröstet upp, även om det är fler
flockar på väg in. Annars leder det ofelbart till att
flocken kastar utanför hagelbössornas räckvidd. En
gås med bröstet upp är det bästa sättet för att skrämma
bort andra gäss.
Vi lastade de fyrhjulsdrivna bilarna fulla med bulvaner
och begav oss ut på fältet.
I det svaga gryningsljuset satte vi ut bulvanerna i den
önskvärda formationen. Vinden var för ovanlighetens
skull ostlig. Nio av tio gånger blåser det västlig vind.
Gässen landar alltid mot vind för att snabbt minska
hastigheten på sina tunga kroppar.
Att vi hade ostlig vind betydde att gässen skulle slå
direkt utan att gå runt gömslena för att komma rätt i
vind. När gässen behöver göra en gir runt gömslena
innebär ofta att de ser rakt ner i hålen där skyttarna
försöker gömma sig. Är det då någon gås som ser
något misstänksamt så kastar hela flocken.
Vinden var således perfekt. Vi satte ut hälften av
bulvanerna runt gömslena och den andra hälften i en
formation 45grader i vinkel till bulvanerna runt
gömslena. Mellan de båda grupperna av plastgäss
lämnades en lucka på ca15 meter. Tanken var då att
gässen skulle slå mellan grupperna på den öppna ytan.
Denna strategi fungerar nästan alltid. Gömslena var
gjorda så att vi skulle få gässen att slå på sidohåll.
Detta ledde till att när sista skytten hade gässen inom
håll så hade alla jägarna dem inom rimligt skotthåll.
För att gässen inte skulle se den apporterande hunden
satte jag mig i gömslet längst bort. Min svarta labbe
Kojak smälte dåligt in i fältets bruna färg. En gammal
ledargås missar heller inte ett par framåtriktade ögon
från en predator, så jag fick förlita mig på att Kojak
höll sig under camouflagenäten.
Det blåste bara ett par sekundmeter och vädret var
klart med god sikt. Det bästa man kan önska sig inför
en bra gåsjakt. Gässen ser bulvanerna på långt håll och
den svaga vinden gör att de hör lockpiporna.
Innan natten övergått i
gryning vakade månen
över oss när vi satte ut
bulvanerna
Björn applicerar
camouflagefärgen i ansiktet
Natten hade nu helt jagats på flykt av gryningens
blåaktiga sken. Bulvanerna var ute, bilar och
fyrhjulingar var borta från fältet och alla skyttar hade
installerat sig i gömslena. Kaffetermosarna åkte fram
tillsammans med tuberna med camouflagefärg. Calle
och Björn var på gåsjakt för första gången. De tittade
lite skeptiskt på varandra, men när vi andra kletade
in den bruna färgen i ansiktena så insåg de att vi
menade allvar. Har man inte ansiktsluva och
handskar så måste man tona ner de vita partierna
med färg. Gässen är ytterst känsliga. Vill man att de
ska slå bland bulvanerna på bara några meters håll
måste man vara mycket noggrann med att
camouflera sig. Att lyckas få gässen nära sig minskar
risken för att skjuta på för långa håll. För långa håll
leder ofelbart till oönskade skadskjutningar.
Vi gick inspektionsrundan runt hålen och gömde
termosar, ryggsäckar och patronaskar under näten.
Björns mörkblå halsduk åkte ner i ryggsäcken - inga
onaturliga färger är tillåtna -. Till skillnad från
klövvilt så är fåglar ytterst känsliga mot färger och
framför allt blått.
Vissa kan tycka att vi är lite väl nitiska när vi jagar
gäss men det är slutresultatet som är det intressanta.
Den sista klunken kaffe spottades ut över den
frostbitna marken när dagens första kacklande
hördes. Skyttarna kastade sig ner i hålen även om det
inte var kanadagäss som hördes. Vi fick syn på en
större sädgåsflock på hög höjd. Sädgäss och grågäss
kommer alltid tidigare än kanadagässen och de
flyger oftast på hög höjd. När sädgässen närmade sig
så störtdök de plötsligt mot bulvanerna. Pulsen steg
ju närmre gässen kom och snart var de inom håll.
Plötsligt byttes de kupade vingarna mot hastiga
vingslag när ledargåsen insåg att det var något som
inte stämde. Dock var det för sent. Ett par av gässen
var på rimligt avstånd och ett par smällar följdes av
några dova dunsar. Dagens första gäss var fällda.
Vid detta lag var jag övertygad att om att det skulle
bli en bra dag. När man lyckas locka in de varska
sädgässen vet man att kanadagässen kommer ännu
bättre.
Vi såg ytterliggare några sädgåsflockar på långt håll
när den stilla morgonen bröts av kanadagåsens
karakteristiska läte. Flera flockar syntes som
pärlband längs horisonten, med siktet inställt på våra
bulvaner. Det existerade inte någon tvekan hos
gässen. Det invanda beteendet gjorde att de på
hundra meters håll kupade vingarna och fällde ut
benen för landning. Spänningen steg när vi tittade
genom camouflagenäten och fick se de stora fåglarna
närma sig. Precis innan de skulle nudda marken och
nästan stod stilla i luften skrek Johan ett kraftigt -
NU -. Smällarna ljöd i hastig följd och flera gäss föll
tungt till marken. Någon gås levde fortfarande och
innan den springande försökte lyfta sköts ett skott
för att få stopp på den. En