Tusentals gäss hade fått sitta ostört på det nyupptagna betfältet i en ...

TEXT & FOTO KRISTOFER HANSSON
Tusentals gäss hade fått
sitta ostört på det
nyupptagna betfältet i en
hel vecka. Då vet man att
det kan bli en bra jaktdag.
Men det är många faktorer
som spelar in om det blir en
lyckad jakt. Att man då var
uppspelt och hade svårt att
sova dagarna innan var inte
så konstigt. Det är det vi
kallar för ”gåsfeber”.

Tiden för en bra jakt på kanadagås var inne.
Flyttgässen fyllde på norrifrån för varje dag som gick.
De hade suttit på ett av de nyupptagna betfälten i
tusental i en hel vecka. Fältet som är beläget på en
svag höjd är en bra strategisk punkt i terrängen.
Höjden ligger öppet och bjuder på bra utsikt för de
varska gässen. Där korsas flera flygstråk och varje år
så vill gässen slå där. Detta år odlades det sockerbetor
på höjden. Sockerbetor är gässens favoritgröda i
början på säsongen. Låter man bli att plöja ner
betresterna efter skörden så blir fältet oemotståndligt
för gässen. Fältets strategiska läge och den för gässen
attraktiva födan gjorde att vi visste att fältet skulle
bjuda på flera bra jakter. Så fort betorna var upptagna
hade vi därför rullat ut med en minigrävmaskin och
grävt hål till gömslena. Runt hålen placerade vi låga
stålställningar som kläddes med camouflagenät.
Resultatet var djupa bekväma hål som erbjöd både
förutsättningar för bra skytte och ett bra skydd mot
gässens varska ögon. Även om man gör låga och
diskreta gömslen så kan de störa gässen. Om gässen
regelbundet besöker ett fält är de vana vid ett visst
synintryck och störs av förändringar. Eftersom vi hade
grävt hålen i god tid innan gässen började slå där så
var det vana vid gömslena.
Att lantbrukaren har ett intresse att låta betfältet ligga
oplöjt, ligger i att man då vet var gässen sitter.
Lantbrukaren kan styra gässen från höstsådda grödor
där de annars kan göra stor skada.
Vi hade redan haft en bra jakt på höjden där vi skulle
jaga men gässen hade fått sitta i lugn och ro i en hel
vecka. För varje dag som gick så blev de fler och fler.
Gässen satt i ett antal av ett par tusen men var långt
ifrån de mer extrema gångerna i mitteln av december
då flera stora grupper kan gå ihop. Då kan man få se
tiotusen gäss på samma fält.
Höjden ligger på en strategisk punkt i terrängen. Gässen kunde inte stå emot sin favoritgröda
sockerbetan. Inte ens när traktorn med betupptagaren körde där.
Det kan upplevas oetiskt för vissa ickejägare och även
andra jägare när man skjuter väldigt många gäss vid
ett tillfälle. Man ska då betänka det stora antalet gäss
som samlas på en liten yta under en kort tid av året.
Det är tack vare detta vi kan kontrollera tillväxten på
stammen. I södra Sverige är det bara tillåtet att jaga
fram till klockan 11.00 på förmiddagen. Denna tid är
väl uttänkt och en hörnpelare i en etisk jakt på gäss.
Efter klockan elva så kan gässen röra sig fritt utan risk
att bli stressade av att jägare skjuter på dem. De har då
tid att fylla krävan och tillgodogöra sig den energin de
behöver innan det är dags att flyga tillbaka till havet
vid skymningen. Vill man öka avskjutningen på
stammen så är därför slopandet av ”elvaregeln” inget
vettigt alternativ. Ska vi i Sverige öka avskjutningen
på just kanadagås så är det betydligt mer jägarmässigt
att behålla ”elvaregeln” och istället tillåta jakt i en del
av eller hela januari månad. Att åberopa ”skyddsjakt” i
januari leder bara till en degradering av statusen på
viltet och att ”elvaregeln” inte längre gäller.
I och med att gässen bara blev fler och fler på fältet på
höjden. Så gällde det att ”pricka” in rätt dag. Även om
där sitter mycket gäss ena dagen så kan ett häftigt
väderomslag göra att gässen skiftar fält. Sjunker
temperaturen hastigt och det blir många minusgrader
går gässen över på höstvetefälten.
Efter att ha följt väderrapporterna bestämde vi oss för
att ta risken och vänta med att jaga till den kommande
helgen. Temperaturen började sjunka och gässen
började alternera mellan betfältet och ett närliggande
vetefält. Gässen kunde sitta på vetefältet halva dagen
och sen flyga och sätta sig på betfältet andra halvan.
De närmaste dagarna innan jakten bevakades höjden
med stor nervositet. Jag hade drabbats av ”gåsfebern”.
I början på säsongen använde vi en minigrävare till att
gräva hålen med.

Dagen innan jakten så satt gässen enbart på betfältet
och jag insåg att vi nästkommande dag skulle få en bra
jakt.
Kvällen innan jakten så kontrollerades utrustningen.
Bulvanerna staplades i högar. Jag hade en vecka
tidigare bättrat på färgen på kanadagåsbulvanernas
svarta halsar och huvuden och de vita kinderna.
Nersmutsade bulvaner fungerar betydligt sämre.
Kanadagåsen ska på långt håll känna igen sina
artfränder. För att kunna attrahera även de stora
gåsflockarna så använder vi cirka 140 bulvaner.
Ett stort antal skott packades. För femton år sedan
använde jag i min ungdoms oförstånd grova hagel,
kraftiga laddningar och full trångborrning till gåsjakt.
57grams patroner i 76 millimeters patronläge var
populärt. Det användes i USA, där man trodde de
visste allt om gåsjakt. Nu för tiden har jag lyssnat på
klokare jägare och skribenter. Klenare hagel och helt
öppen borrning leder till att jag fäller betydligt fler
gäss. Personligen tycker jag att 36grams US 5:or är
väldigt bra på gåsjakt. Men det viktigaste är ändå alltid
att aldrig skjuta på för långa håll.
När det gäller val av bössa så tycker jag att en
halvautomat är alldeles ypperlig för gåsjakt. Man kan
ladda säkert i trånga gömslen och mellan flogen kan
en patron sättas på tvären vid slutstycket. Att man har
tre skott kan vara en stor fördel. Ofta hinner man inte
skjuta mer än två skott på gässen innan de på sina
snabba vingar är utanför skotthåll. Bara för att man i
en automat har tre skott så ska man inte kasta iväg ett
skott på för långt håll. Däremot så är det skönt att ha
ett extra skott när man ser att man i andraskottet
skadskjuter en gås.
Jaktdagen var inne och klockan sju anlände gästerna
i mörkret. I viltboden samlades sju förväntansfulla
jägare. En del av oss var erfarna gåsjägare men vi
hade även två jägare som skulle få uppleva sin första
gåsjakt. I viltboden serverades kaffe och varmrökt
gåsbröst som är något av det mest delikata man kan
äta.
Innan jakten serverades kaffe och varmrökt
gåsbröst. Något av det mest delikata man kan
äta.

Vi gick igenom hur vi skulle bedriva jakten och drog
säkerhetsföreskrifterna. När vi lockat ner gässen och
skjutit på dem gällde det att snabbt avliva skadskjutna
gäss och låta hunden apportera. Det är vid detta läge
som största försiktighet måste iakttas. Låga skott är
ofta nödvändiga på skadade gäss som är på väg att
lyfta och man måste då ha full koll på jaktkamrater
och hundar. Vi gick även igenom en förutsättning för
en lyckad jakt. Att genast vända på de nerskjutna
gässen som låg med bröstet upp, även om det är fler
flockar på väg in. Annars leder det ofelbart till att
flocken kastar utanför hagelbössornas räckvidd. En
gås med bröstet upp är det bästa sättet för att skrämma
bort andra gäss.
Vi lastade de fyrhjulsdrivna bilarna fulla med bulvaner
och begav oss ut på fältet.
I det svaga gryningsljuset satte vi ut bulvanerna i den
önskvärda formationen. Vinden var för ovanlighetens
skull ostlig. Nio av tio gånger blåser det västlig vind.
Gässen landar alltid mot vind för att snabbt minska
hastigheten på sina tunga kroppar.
Att vi hade ostlig vind betydde att gässen skulle slå
direkt utan att gå runt gömslena för att komma rätt i
vind. När gässen behöver göra en gir runt gömslena
innebär ofta att de ser rakt ner i hålen där skyttarna
försöker gömma sig. Är det då någon gås som ser
något misstänksamt så kastar hela flocken.
Vinden var således perfekt. Vi satte ut hälften av
bulvanerna runt gömslena och den andra hälften i en
formation 45grader i vinkel till bulvanerna runt
gömslena. Mellan de båda grupperna av plastgäss
lämnades en lucka på ca15 meter. Tanken var då att
gässen skulle slå mellan grupperna på den öppna ytan.
Denna strategi fungerar nästan alltid. Gömslena var
gjorda så att vi skulle få gässen att slå på sidohåll.
Detta ledde till att när sista skytten hade gässen inom
håll så hade alla jägarna dem inom rimligt skotthåll.
För att gässen inte skulle se den apporterande hunden
satte jag mig i gömslet längst bort. Min svarta labbe
Kojak smälte dåligt in i fältets bruna färg. En gammal
ledargås missar heller inte ett par framåtriktade ögon
från en predator, så jag fick förlita mig på att Kojak
höll sig under camouflagenäten.
Det blåste bara ett par sekundmeter och vädret var
klart med god sikt. Det bästa man kan önska sig inför
en bra gåsjakt. Gässen ser bulvanerna på långt håll och
den svaga vinden gör att de hör lockpiporna.
Innan natten övergått i
gryning vakade månen
över oss när vi satte ut
bulvanerna
Björn applicerar
camouflagefärgen i ansiktet
Natten hade nu helt jagats på flykt av gryningens
blåaktiga sken. Bulvanerna var ute, bilar och
fyrhjulingar var borta från fältet och alla skyttar hade
installerat sig i gömslena. Kaffetermosarna åkte fram
tillsammans med tuberna med camouflagefärg. Calle
och Björn var på gåsjakt för första gången. De tittade
lite skeptiskt på varandra, men när vi andra kletade
in den bruna färgen i ansiktena så insåg de att vi
menade allvar. Har man inte ansiktsluva och
handskar så måste man tona ner de vita partierna
med färg. Gässen är ytterst känsliga. Vill man att de
ska slå bland bulvanerna på bara några meters håll
måste man vara mycket noggrann med att
camouflera sig. Att lyckas få gässen nära sig minskar
risken för att skjuta på för långa håll. För långa håll
leder ofelbart till oönskade skadskjutningar.
Vi gick inspektionsrundan runt hålen och gömde
termosar, ryggsäckar och patronaskar under näten.
Björns mörkblå halsduk åkte ner i ryggsäcken - inga
onaturliga färger är tillåtna -. Till skillnad från
klövvilt så är fåglar ytterst känsliga mot färger och
framför allt blått.
Vissa kan tycka att vi är lite väl nitiska när vi jagar
gäss men det är slutresultatet som är det intressanta.
Den sista klunken kaffe spottades ut över den
frostbitna marken när dagens första kacklande
hördes. Skyttarna kastade sig ner i hålen även om det
inte var kanadagäss som hördes. Vi fick syn på en
större sädgåsflock på hög höjd. Sädgäss och grågäss
kommer alltid tidigare än kanadagässen och de
flyger oftast på hög höjd. När sädgässen närmade sig
så störtdök de plötsligt mot bulvanerna. Pulsen steg
ju närmre gässen kom och snart var de inom håll.
Plötsligt byttes de kupade vingarna mot hastiga
vingslag när ledargåsen insåg att det var något som
inte stämde. Dock var det för sent. Ett par av gässen
var på rimligt avstånd och ett par smällar följdes av
några dova dunsar. Dagens första gäss var fällda.
Vid detta lag var jag övertygad att om att det skulle
bli en bra dag. När man lyckas locka in de varska
sädgässen vet man att kanadagässen kommer ännu
bättre.
Vi såg ytterliggare några sädgåsflockar på långt håll
när den stilla morgonen bröts av kanadagåsens
karakteristiska läte. Flera flockar syntes som
pärlband längs horisonten, med siktet inställt på våra
bulvaner. Det existerade inte någon tvekan hos
gässen. Det invanda beteendet gjorde att de på
hundra meters håll kupade vingarna och fällde ut
benen för landning. Spänningen steg när vi tittade
genom camouflagenäten och fick se de stora fåglarna
närma sig. Precis innan de skulle nudda marken och
nästan stod stilla i luften skrek Johan ett kraftigt -
NU -. Smällarna ljöd i hastig följd och flera gäss föll
tungt till marken. Någon gås levde fortfarande och
innan den springande försökte lyfta sköts ett skott
för att få stopp på den. En

påskjuten gås som lyfter är ytterst svår att få tag på.
Några gäss har lyckats flyga en bit innan de trillat ner
och det var då hunden kom till nytta. Efter en
kommenderad apport kastade sig Kojak ur gömslet
och började apportera de yttersta gässen. Vi skrek att
vi snabbt måste upp och vända gässen som låg med
bröstet upp. Anledningen var att där är redan var nya
flockar på väg emot oss. Sista skytten kastade sig
hastigt ner i hålet när vi såg nästa flock gå in för
landning. En lyckad repris utspelade sig. Men vi såg
även att en av gässen var påskjuten och landade ett par
hundra meter bort. Det är av yttersta vikt att hålla
ögonen på påskjutna gäss då de oftast går ner långt
efter att de blivit träffade.
Det är viktigt att ALLA gömmer sig väl.
Nästa flock kom in för landning men slog oväntat
bakom oss utanför bulvanerna. En del av oss lyckades
skjuta men vi hade suttit vända åt fel håll.
Konfunderade blickade vi mot vindmöllorna i
horisonten och fick svaret. Vinden hade vridit upp och
vänt till sydostlig. Snabbt hoppade vi alla ur gömslena
för att ändra bulvanerna och vrida näbbarna mot
vinden.
Fler flockar uppenbarade sig i horisonten. Vi hann
precis bli klara med den nya bulvanbilden innan
gässen gick in för landning. Denna gång landade de på
rätt sida efter vår omorganisation av bulvanerna.

Plötsligt kom en flock in som ryggade på
femtio meter. Vi undrade vad som var fel
och när jag reste mig upp såg jag att jag
under mitt fotograferande missat vända
en gås på min flank. Jag rättade till mitt
misstag och nästa flock kom in som den
skulle.
Någon timme gick hastigt och
patronväskorna började sina. Vi hade
redan haft en bra dag och började slappna
av. Sträcket var inte så intensivt längre
och gässen hade börjat slå på det
närliggande vetefältet där de även suttit
några dagar innan.
Det gäller att snabbt vända på
gäss som ligger med bröstet upp.
Kojak kastar sig ur gömslet
med blicken fäst på en
nerskjuten gås.
Mitt under jakten fick
André eldavbrott och
tvingades plocka isär
bössan för
snabbrengöring.
Vi tog nu en liten paus i jakten och till kaffet kunde vi
betrakta några flockar som cirkulerade runt oss. En liten
flock slog misstänksamt en bit ifrån oss där vi stod runt
bulvanerna.
Klockan var tjugo minuter över tio och vi hade inte så
lång tid kvar på jakten. Vid denna tid så hade gässen på
vetefältet blivit så många att vi, med våra 140 bulvaner,
inte längre kunde konkurrera med deras tusental. Som
vanligt fick jag som en av jaktvärdarna offra mig. Efter
en lång och blodsmakande språngmarsch till
fyrhjulingen så bar färden iväg mot vetefältet. När jag
kom tillräckligt nära så förmörkade sig snart himlen och
ljudet från ett par tusen gäss var öronbedövande. Jag såg
hur flockarna flög åt olika håll. När ett stort antal av
flockarna styrde upp mot höjden insåg jag att min insats
hade gjort nytta. Ett ansenligt antal avlägsna smällar
hördes under min färd tillbaka.
Trots att vi stod och dracka kaffe runt bulvanerna
landade en flock gäss en bit bort.
Sekunderna efter att en flock skjutits på delar
Johan högljutt ut order till skyttarna.
När endast en halvtimme återstod av jakten fick jag
skrämma upp gässen som hade landat på
höstvetefältet.

Frans i färd med att
samla ihop viltet.
När klockan var elva bröt vi och påbörjade
arbetet med att samla in viltet och bulvaner.
Ett par av jägarna började vandringen efter
skadskjutna gäss som landat en bra bit från
höjden. Man måste vara ytterst försiktig när
man närmar sig dessa. Efter att studerat
gåsen i kikaren får man försöka avgöra om
den är död eller levande. Ser man att gåsen
ligger med sträckt hals får man vara flera
stycken för att omringa den och kunna skjuta
den när den lyfter. Allt för många gånger har
man sett när en ensam skytt går emot en
skadad gås som lyfter utanför hagelskottets
räckvidd. Om terrängen bjuder på kulfång
kan en 22 magnum eller liknande klen
studsare komma till bra användning vid
sådana situationer.
Björn och Calle fick uppleva
sin första gåsjakt.
Klockan hade passerat tolv innan vi samlat
ihop dagens alla gäss och Johan stekt korv och
fläsk färdigt. I novembersolen stillade vi vår
hunger och var alla överens om att dagen hade
varit lyckad. Vi hade skjutit skapligt många
gäss och inte fler än att vi hade haft koll på de
som var påskjutna.
De viktigaste med en lyckad jakt är inte hur
många gäss man skjuter. Det viktigaste är att
man känner att man lyckas få in gässen att slå
för bulvanerna. Då vet man att man inte har
begått några misstag. När man får in gässen på
nära håll minskar även risken för
skadskjutningar. För det går att jaga etiskt,
trots att man skjuter många gäss