tillgång till stadens rum - Tryggare Mänskligare Göteborg

I februari 2008 fick jag en förfrågan från Gerd Cruse Sondén om att göra en mindre
utvärdering av det arbete med trygghetsvandringar som sker runtom i Göteborg.
För mig kändes det väldigt intressant att få studera ett koncept som på ett så
konkret sätt kombinerar trivsel och trygghet i det egna närområdet med så svårdefinierade
och abstrakta frågor som demokratiskt deltagande och tillgänglig heten
till det offentliga rummet.
Tanken var från början att göra ett antal fallstudier över enskilda trygghetsvandringar
och intervjua deltagare och organisatörer. Men då inga trygghetsvandringar
var planerade i Göteborgs Stad under den aktuella perioden så fick planerna
ändras. Istället valde jag att intervjua de ansvariga för trygghetsvandringar
på ett antal stadsdelsförvaltningar i Göteborg. Utvärderingen baseras därmed på
erfarenheter och uppfattningar hos de enskilda tjänstekvinnor och -män som
arbetar med att anordna trygghetsvandringar.
Syftet med utvärderingen var att undersöka huruvida metoden Trygghetsvandringar
är ett fungerande demokratiskt instrument, det vill säja om det är ett
forum för allmänheten att göra sin röst hörd och påverka utformningen av det offentliga
rum där de rör sig mest. Huvudfrågeställningen blev därför följande:
Fungerar trygghetsvandringar som ett demokratiskt instrument och i så fall hur?
För att besvara detta formulerades tre frågeställningar som utvärderingen utgår
ifrån:
1. Hur ser sammansättningen hos deltagarna ut och vilken relevans har detta för trygghetsvandringarnas
funktion?
2. Hur sker efterarbetet och hur sker återkopplingen till deltagarna?
3. Hur upplever de som anordnar trygghetsvandringar att trygghetsvandringarna fungerar
som planeringsinstrument och lokaldemokratiskt instrument? Hur ser de på de demokratiska
vinsterna och svårigheterna med konceptet?
Jag valde att studera trygghetsvandringar i ljuset av två olika teoretiska infallsvinklar;
Den första infallsvinkeln är teorier och betänkanden om demokrati och deltagande,
främst med koppling till planering, tillgänglighet och mötesplatser. Mer specifikt
studeras här ett mindre antal av Statens offentliga utredningar (SOU) som skrivits
om ämnet, främst då de två betänkanden som Demokratiutskottet respektive
Demokratiutredningen publicerade 1996 och 2000.
Den andra teoretiska infallsvinkeln är den feministiska geografins, eller genusgeografins,
kritik av planering och utformandet av det offentliga rummet. Jag
valde att studera just en feministisk kritik därför att den tar upp utestängande
och osynliggörande av kvinnors, och även andra underpriviligierade gruppers,
specifika erfarenheter och problem i relation till det offentliga rummet och den
byggda miljön. Den feministiska kritiken, med förespråkare som stadsbyggnadsforskarna
Carina Listerborn och Tora Friberg, har även utgjort ett viktigt bidrag
i utformandet av trygghetsvandringar som koncept och trygghetsarbetet i stort i
Göteborgs kommun.
8 9
3
den
teoretiska ramen