Foto: Anna Lenninger David Sim samtalade en gång med den åldrade arkitekten Steen Eiler Rasmussen, som berättade att han vid det tillfället inte trott på idén. Vi har ingen tradition av att göra ingenting, sa Rasmussen, vi bor inte vid Medelhavet, vi har inte den kulturen. – Men, säger David Sim, människor är människor överallt. Platser och kulturer kan vara olika, men alla människor har samma uppsättning av sinnen, vi upplever samma saker, vi har samma behov. Kanske finns det ett latent behov hos nordborna av att få leva ett lättjans liv på gatorna. I alla fall har vi lärt oss att leva det, menar David Sim. – Vi kanske är mer sociala än vi tror. Människan är ett flockdjur. Under hela vår historia har vi gjort allting tillsammans; ätit, sovit, arbetat, levt i klaner och storhushåll. Under den pyttelilla sekund som vår egen tid utgör i historien har vi gjort oss så ensamma. Barn ska snabbt ha egna rum, vi ska bo i stora, tomma hus och lägenheter, vi lagar mat, äter och sover ensamma. Men vi är gjorda för ett liv tätt inpå varandra, tjugofyra timmar om dygnet. Det är inte konstigt att vi söker oss till sociala sammanhang och betalar hundra kronor för en fika om vi får mänsklig värme på köpet, om vi får vara med. Men vi säger inte det. Vi rationaliserar hela tiden bort det. Vi säger att det beror på att vi är skilda, att barnen är utflugna, att vi har råd. Men allt detta talar bara om en enorm ensamhet. Vi borde alla vara i samma rum! Det är jätteviktigt för att kunna mötas. Det är grunden för ett bra samhälle, säger David Sim. För honom måste man utgå från närhetsprincipen, det vill säga att det, utan att det är påtvingat, uppstår en känsla av gemenskap och sammanhang. Ett gott stadsliv handlar inte i första hand om närheten till fysiska faciliteter. Livet ska vara bekvämt att leva. Det betyder att allt det som människor gör i form av tjänster och gentjänster för varandra ska finnas inom räckhåll. Man ska inte behöva sätta sig i en bil och åka flera mil till balettskolan, hockeyträningen, terapeuten eller arbetsplatsen. Finns allt inom rimligt avstånd får vi närhet till varandra på köpet. Det är svårt att tala om de urbana värdena, menar David Sim, eftersom det saknas ett bra språk för det han och andra stadsutvecklare vill framföra. Han säger att en stad inte är någon behållare för människor och olika funktioner, en stad är snarare som ett drivhus. Det handlar om att odla fram en kultur. Det som är WWW.MOVIUM.SLU.SE ODLA STADEN • MOVIUM-BULLETINEN NR 3–4 2009 Foto: The Vertical Farm Project 10 urbant är komplext, där finns det gammalt och nytt, högt och lågt, samtidigt. Ett urbant liv kan därför lika gärna utspela sig på landsbygden som i den traditionella sten<strong>staden</strong>. Och kanske hittar man i Sverige lättare en sinnebild för urbanitet just på landsbygden – nämligen i Bullerbyn, menar denne skotskfödde arkitekt. – Det saknas dock inslag av ett visst sofistikerat liv i den svenska Bullerbyn. I en italiensk Bullerby hade man funnit ett kafé, och kanske också en damkonfektion, en fin pappershandel och en ypperlig restaurang. Sådant blir man glad och stolt av – även om man inte själv använder sig av utbudet. Det man känner sig stolt över och vill berätta om och visa andra, det har man också införlivat i sig själv. Det har blivit en del av ens egen identitet. Då uppstår också den genuina känslan av tillhörighet och sammanhang. En stor stad erbjuder förstås mindre av social kontroll och större tolerans för avvikelser från den rådande normen än en liten by. I den stora <strong>staden</strong> hittar man det man själv kan identifiera sig med utan att behöva känna sig utstött, som i den lilla byn. Staden bygger på mångfald, på möten med det annorlunda, som överraskar och vidgar vyerna. I svenska villasamhällen eller storstädernas segregerade förorter uppstår inte detta, eftersom det bor samma slags människor där. Både villasamhället och förorten är lika fattiga på kulturell variation. Därför blir de heller inte några städer, trots stadsliknande bebyggelse. Urskogen är David Sims personliga förebild för den goda <strong>staden</strong>. En skog som inte är påverkad av människan har hög biodiversitet per kvadratmeter, där finns flera skikt, en variation av gamla träd och nya, och en stor blandning av arter. Den har vuxit fram under lång tid. Urskogen är robust och därmed hållbar med en inneboende förmåga att komma tillbaka efter katastrofer i form av stormar, bränder och sjukdomar. – Jämför urskogen med den planterade skogen som har ett fåtal arter – bortsett från att vi upplever den planterade skogen som tråkigare har den också bara en bråkdel av den gamla skogens biodiversitet. Det gör den planterade skogen mycket mer sårbar. Stadsdelar som är homogena lever alltså farligt. Ekonomiska svängar kan få påkostade områden att stå tomma när plötsligt ingen har råd att bo där längre. Områden som byggts samtidigt åldras också samtidigt. Det är varken ekonomiskt eller socialt hållbart att bygga städer på det viset, menar David Sim.
Foto: Andersson/Bratel ODLA STADEN • MOVIUM-BULLETINEN NR 3–4 2009 Kvinnor och skottkärror av koreograf Dorte Olesen på Sergels torg, Stockholm. När tio kvinnor med skottkärror på rad intar stadsrummet sjunker tempot. Syftet är att göra kvinnor 11 över femtio tydliga i det offentliga rummet. Foto: Anna Lenninger WWW.MOVIUM.SLU.SE
Change language