Odla staden - Gehl Architects

Ludvig Rasmusson lägger märke till joggare. Han
konstaterar att de flesta som joggar i Stockholm
är vältränade och tillhör inte dem som egentligen
skulle behöva röra på sig.
I Paris är det annorlunda. Där möter man
alla sorters människor som springer, unga som
gamla, vältränade som otränade.
Han har sprungit sig igenom de flesta gator i både Stockholm
och Paris och hunnit fundera över de olika städerna, olikheter
inom städerna och mellan städerna. Stockholm är bättre
att jogga i, det är lättare att undvika trafikerade stråk. Paris har i
det närmaste obrutet intressanta gator i hela den centrala staden.
Butiker och verksamheter finns överallt.
Vi samtalar om staden och gatorna under en vandring genom
östra Södermalm en grå eftermiddag i november. Samtalet
pendlar mellan sådant vi passerar på vår tur genom staden.
Ludvig Rasmusson gör ständigt jämförelser med Paris.
Ludvig Rasmusson är skribent, joggare, hundägare. Till Paris
har han en varm och långvarig relation.
– Varför ska det vara det hårdaste underlaget där de gående
ska gå, undrar han nu.
Redan på 1980-talet skrev Ludvig Rasmusson i en krönika i
Dagens Nyheter på samma tema. Det var då trottoarerna i stor
skala började beläggas med betongplattor. Han reflekterade i
krönikan över det hårda mötet mellan beläggning och människans
egentligen så känsliga fotsula.
– Har du tänkt på hur barnvagnsförarna dras till de släta cykelbanorna?
WWW.MOVIUM.SLU.SE
ODLA STADEN • MOVIUM-BULLETINEN NR 3–4 2009
14
Vi passerar ett bostadsområde med ett stråk av smågatsten närmas
huskroppen. En äldre kvinna med rollator ser ut att ta sats
för att passera gatstenen för att komma ut på den slätare ytan.
Ludvig Rasmusson menar att det blir allt svårare för den som
inte är så rörlig att ta sig fram på Stockholms trottoarer. Det är
ofta uppgrävt, står stora säckar med byggmaterial, och allt fler
bilister ställer sig med minst två hjul på trottoaren.
Men enligt Ludvig Rasmusson utgör de som cyklar på trottoarerna
ett allt större problem. Han tänker bland annat på hur
obehagligt överraskande det kan bli för hörselskadade.
– Det är illa att det inte längre byggs nya cykelbanor.
Det är inte byggnaderna som konstituerar en stad, det är
människor som konstituerar staden. Ludvig Rasmusson säger att
det är ointressant om staden är vacker, det är bara arkitekter
som bryr sig om fasadernas utseende. Och kanske turister, lägger
han till med ett leende. De flesta är mest intresserade av att
titta på andra människor.
– På Paris kaféer betalar man inte för kaffet. Man betalar för
att sitta och titta på folklivet. Staden är en teater. Utan människor
blir det bara tomma kulisser.
På Sankt Paulsgatan passerar vi en byggnad som hyser en
synagoga. Tittar man noga finns en diskret placerad text med
hebreiska bokstäver över dörren.
– Skulle du passera i samband med en gudstjänst skulle du se
män med korkskruvslockar och kalott, säger Ludvig Rasmusson.
Visst. Det är ofta just på det viset som byggnadernas innehåll
blir synligt och spännande: via de människor som samlas utanför.
Mot slutet av vår vandring passerar vi en annan kyrka på
Människor är sociala
varelser. Vi vill vara
där alla andra är.
Foto: Gehl Architects