Medelemsblad - Dramatens vänner

Dramatens Vänner
Repetitionsbild: Maria Bonnevie, Thommy Berggren, Ingela Olsson, Mikael Persbrandt Foto: Ewa-Marie Rundquist
TEATERCAFÉ I DECEMBER
DEN DUBBELAKTUELLE THOMMy BERGGREN gästade Dramatens
Vänners sista teatercafé för året. Aktuell för att han både regisserar
den omtalade ”Fröken Julie” som nu går på Dramaten
och nobelpristagaren Harold Pinters ”Hemkomsten” som kommer
upp på Stadsteaterns scen i höst. Kvällens intervjuare var
Ebba Wachtmeister.
Thommy Berggren började omedelbart sitt underhållande
berättande med att påminna sig hur han på 50-talet ofta satt på
caféet tvärs över gatan från Dramatens personalingång och
tittade på alla de stora beundrade aktörerna som gick in i
huset. För honom stod Dramaten då för något magiskt, något
han känner saknas idag.
Thommy Berggren, som inte gått scenskolan, kom trots det
i alla fall in på Dramaten genom teaterchefen Karl Ragnar
Gierows hjälp. Sedan dess har Berggren spelat mot i stort sett
alla stora svenska skådespelare. Strax efter att han börjat på
Dramaten tillträdde Ingmar Bergman som ny teaterchef. Under
repetitionerna av ”Who’s afraid of Virginia Woolf” sökte
Berggren upp den regisserande Bergman och klagade på bristen
på regi. Bergman tog detta positivt, och pjäsen med Georg
Rydeberg, Bibi Andersson m.fl. gjorde stor succé.
Vad är det då som idag saknas Dramaten och teatern?
Berggren menar att skådespeleriet på något vis är ”på dekis”,
det är idag gråare och ledsnare. Han vill dock inte tillbaka till
den tid då man såg en pjäs för en skådespelares skull. Idag
finns det ett fåtal som kan bära de stora skådespelarnas mantel.
Han nämner Mikael Persbrandt som ett exempel. En anledning
till den förlorade magin kan vara den trygga anställningsform
som skådespelare idag har till skillnad från på 50-talet.
Fröken Julie, som Thommy Berggren nu är aktuell med, har
som mål att locka en ny publik. Thommy tycker om att det är
Februari 2006
många cyklar parkerade utanför Dramatens entré under föreställningen.
Pjäsen har moderniserats, språket har bearbetats
något och scenografi och kläder antyder nu att handlingen utspelar
sig på 30-talet, Thommy har själv spelat Jeans roll mot
Bibi Andersson i Keve Hjelms uppsättning, som han påpekar
också kantades av mycket bråk och heta känslor.
Det som lockade Berggren till teatern var känslan snarare
än den intellektuella utmaningen. En person som gav honom
känslan var Per Oscarsson. Keve Hjelm, som Berggren anser
vara Sveriges störste teaterpersonlighet genom tiderna, var
också en stor inspiratör. Men den som främst stöttade
Thommy var hans morfar som själv hade längtan till teatern,
men eftersom han fick barn tidigt och levde fattigt, ägnade han
sig i stället åt måleri.
Ett annat stort intresse i Thommy Berggrens liv är jazzen.
Som 14-åring slog han vad med äldre kamrater om att först
komma till New York för att lyssna på jazzmusik. Han vann
vadet genom att strax före sin 15-årsdag mönstra på en båt till
Amerika.
Thommy Berggren är på ett sätt unik inom svensk teater.
Med lång skådespelargärning gör han nu en fantastisk karriär
som regissör. Han tilldelades bland annat Thaliapriset 1994 för
sin ”subtila och vitala regi” av Harold Pinters ”Hemkomsten”
och var därmed den förste att introducera Pinter på den svenska
teaterscenen.
Vi hoppas verkligen att vi lång tid framöver får njuta av
hans vitala och subtila regi samt brinnande lust och energi.
✍ Ingar Brynnel

Cay har ordet ... BOKTIPSET
EN ANNAN SLAGS TEATER
I HÖST HAR jag tillbringat
längre perioder i Kalifornien
som verkligen ligger oändligt
långt bort när man tänker
efter. Det blir så tydligt när
man flyger över det stora
landet ”over there” och
genom flygfönstret ser de
enorma naturscenerierna
som varierar så kolossalt.
Tala om dramatik!
Jag hade inte varit i Los
Angeles sedan i mitten av 80-talet och den största förändringen
är nog att allt har blivit, om möjligt, så mycket mer, av allting.
Men den stora kulissen med HOLLYWOOD-bokstäverna hängde
kvar. Och det är med bestämdhet den teatern som speglar
”the whole County” som man säger på amerikanska.
Anledningen till att jag kom till LA den första gången var att
vi gjorde ett LA Special i tidningen CLIC som jag var redaktör
för då. Vi åkte dit ett helt team och gjorde var och en olika
reportage om restaurangerna, hotellen, modet och inte minst
de nyupptäckta ”aerobicgymen”. Kroppens ”fitness” präglar
fortfarande hela livsstilen. För vem vet, snart kommer kanske
det stora filmerbjudandet och då gäller det att vara på topp.
Hela denna teater handlar om att ”look your best”. Det genomför
man med en medveten kalifornisk livsstil enligt alla tips i
publikationer som Easy Living, The Simple Life, Martha
Stewart’s Living, m.fl. Du handlar uteslutande organisk och biodynamisk
mat hos Whole Food, en framgångsrik matkedja och
du intar ”décaff latte on lowfatmilk” på ALLA ”coffeeshops”,
Du kör Toyotas hybridbil för att minska luftföroreningarna, du
cyklar och rör dig längs stränderna, du lär dig avslappning och
andning på tusentals olika yogacentra eller blir omhändertagen
av vackra vietnamesiskor som sköter dina naglar i kvarterens
”Nail Drop In”.
Allt detta och lite till innan du får tillfället att glida i någon
vacker blåsa för att visas upp, lugn och fin, på The Golden
Globe eller The Oscars. Tänk er vilken lång repetition för det
slutliga skådespelet.
Årets vinnare i The Golden Globe fick jag ta del av i de, lustigt
nog, gamla och slitna, 50-talsbiograferna, som finns kvar
överallt. Där såg jag flera av filmernas nominerade och sedan
vinnande skådespelare och regissörer från Capote, Brokeback
Mountain, Goodnight Goodluck, Transamerica, Walk The Line,
The Constant Gardener och Syriana.
Vad jag konstaterade var att det bakom kulisserna som jag
beskrivit, ändå syns en viktig trend. Den amerikanska filmindustrin
tenderar att gestalta den amerikanska historien, den
moderna verkligheten och det lilla livet.
Duktiga skådespelare som kan sin sak vinner, trots allt –
utan makeover!
✍ Cay Bond
PENSIONÄR – ALDRIG I LIVET!
DRAMATENS VÄNNERS FÖRRA Ordförande Birgitta Kristoffersson, har tillsammans
med Håkan Lahger intervjuat elva 40-talister om deras liv
och framtid.
En så utmärkt titel på en bok med intervjuer med 40-talister på
väg in pensionsåldern. Ingen av de elva vill ta ordet pensionär i sin
mun om de kan slippa. Ingen av dem har en tanke på att sluta jobba
och alla har framtidsplaner, projekt på gång, lust på nya äventyr och
utmaningar, mycket självförtroende, kraft och förtröstan. De är vana
att vara i centrum och de kommer att fortsätta att vara det.
Rekordgenerationen, Jätteproppen Orvar, Köttberget. De tillhör
den genom historien största generationen – 40-talet var det årtionde
då det föddes flest barn i Sverige – de växte upp när den svenska
välfärden var på topp, de var de första med en egen ungdomskultur,
de kunde ta studielån, de var politiskt medvetna. Idag är de framgångsrika,
vill inte lämna plats, är vana att bestämma, ställa krav, se
till sitt och de riskerar att välta befolkningspyramiden. De kommer
att bli en mycket krävande äldsta-generation som inte kommer att
finna sig i undermålig vård den dag de, otroligt nog för dem själva,
ändå kommer att bli beroende av andra.
Nu är inte alla 40-talister likadana, gruppen är inte homogen, låt
oss komma ihåg det. De flesta har inte ”lyckats”, trots att de är
födda samma decennium, om man med lyckas menar att ha makt,
rikedom, vara känd, omtalad och framgångsrik. Kan det bli en intervjubok
till? Men det är intressant att komma nära kändisarna och
det är lätt att fyllas av beundran inför flera av de livsberättelser man
får ta del av. Det är flera som gjort rejäla klassresor. Ingrid Dahlberg
t.ex., liten och spinkig och tbc-sjuk, med dåliga skolbetyg, uppvuxen
i smålandsskogarna sitter nu som landshövding i Dalarna efter en
karriär som både dramachef på TV och Dramatenchef. Eller Majgull
Axelsson, som vuxit upp under mycket enkla förhållanden och inte
ens tagit studenten. Hon talar om utanförskapet som ett grundackord
i livet. Så småningom tror hon sig dock ha lärt medelklassens
koder.
Krister Henriksson berättar om sitt möte med den andra kulturen,
den andra klassen – sommargästerna som kom till Grisslehamn
från stora staden om somrarna. Han drömde från början om att bli
läkare, det var djärvt nog. Skådespelare såg man på TV, de var ingen
verklighet i en fiskeby.
Christina Jutterström visste tidigt att hon ville bli journalist. 1968
var hon politisk reporter på radion. Då var förtecknen politiska och
allt var möjligt. Idag är förtecknen tekniska och hela samhället så
individfixerat. Hon har tänkt på hur man skulle kunna lösa problemet
med att allt för få ska försörja alltför många i den närmaste
framtiden. Hon skulle välkomna att den gamla solidariteten, den
som behärskade så många sinnen och liv under 40-talistgenerationens
ungdomsår, kom tillbaka.
De övriga åtta intervjuade i boken är Tomas Böhm, Meg Tivéus,
Igor Cantillana, Lilian Andersson, Jens Spendrup, Anja Emsheimer
och Tom Hedqvist.
Det får frågor om hur deras liv såg ut när de var 20 och vilka
drömmar de hade, om de trivs med att vara kändisar, om det är svårare
för kvinnor än män att åldras, om det finns en bästa ålder i
livet, om hur man överför kunskap och erfarenhet mellan generationer,
om vad som är värst med att åldras, om hur framtiden ser ut …
Varje intervju är mycket individuell, och ger väldigt mycket om vars
och ens liv, karriär och tankar – bortsett från att de nu är 60+ allihopa.
Det är intressant och det berättar mycket om Sverige under
senare halvan av 1900-talet. Samtliga intervjuer förs i en lugn och
förtrolig ton som ger en känsla av att man sitter med i rummet och
att det är uppriktiga svar man får.
Ulf Wickbom har skrivit ett bra sammanfattande förord och
mellan intervjuerna är insprängda sidor med ren och rejäl fakta om
40-talistgenerationen.
Boken ges ut av Langenskiölds förlag och kostar ca 230 kr. Den
finns nu också som pocket för ca 65 kr.
✍ Monica Simonsson

ETT SPÄNNANDE SEMINARIUM
KRING SULTANENS HEMLIGHET
”Att försiktigt lösa knuten för hand är den verkliga prestationen”
SEMINARIEDELTAGARNA TAR PLATS i bänkarna på Dramatens Lilla Scen
under ackompanjemang av arabiska toner på det klassiska instrumentet
”al ud” (luta). Bo Stenholm, uppsättningens kapellmästare
spelar musik ur pjäsen.
Cay Bond inleder med att presentera dagens program och
seminariets moderator Ingar Brynnel, båda från Dramatens
Vänners styrelse. Förändringar i det ursprungliga programmet har
gjorts då Melinda Kinnaman och Sören Brunes fått förhinder.
Deltar gör Bo Stenholm kapellmästare, Hassan Shawgi från
Arabiska Kulturinstitutet, Tetz Rooke översättare, och från
ensemblen Björn Granath, Morgan Alling och en något förkyld
Gunnel Lindblom.
Ingar inleder samtalet med Bo Stenholm och frågar vad han
spelade när vi kom in i salongen. Bo, som verkar vid Backa Teater
i Göteborg, berättar att det var en traditionell arabisk låt från föreställningen
som symboliserar den arabiska frihetstanken. Han
berättar vidare att föreställningen förutom den traditionella arabiska
musiken innehåller modern musik. Musikens roll i pjäsen,
förutom att vara en stämningsskapare, är att vara med i berättandet
genom att tillföra något utöver texten och skådespeleriet. Bo
berättar sedan varför vi som är vana vid västerländsk musik
ibland kan uppfatta arabisk musik som falsk. Det beror på att
antalet toner skiljer sig från den västerländska musiken som är
baserad på dur- och mollskalor med 12 toner. Den arabiska musiken
har istället tätare tonintervall, även med kvartstoner. I föreställningen
används 2–3 skalor som bygger på en grundton och
sedan utvecklas från den.
På frågan om det är svårt att lära sig spela arabisk musik svarar
Bo att det går alldeles utmärkt att lära sig, men att man som
västerlänning spelar med en brytning. Övriga musiker i föreställningen
är Celso Paco, trumslagare från Moçambique, Amir
Tashin, flöjtspelare från Tunisien och Ahmet Tekbilek, basist från
Sudan.
Idén att sätta upp ”Sultanens hemlighet” har sitt ursprung i
att Backa Teater arbetade med ett projekt i Amman där man satte
upp ”En midsommarnattsdröm” med arabiska skådespelare. Eva
Bergman, då konstnärlig ledare för Backa Teater, fick sedan frågan
om hon kunde sätta upp något med icke-västerländskt ursprung
på Dramaten. Det är nu första gången som Dramaten spelar en
arabisk dramatiker och man hoppas kunna locka en ny publik till
nationalscenen.
Samtalet fortsätter sedan med Hassan Shawgi från Arabiska
Kulturinstitutet som berättar om författaren Tawfiq al Hakims liv
och författarskap. Hakim föddes i Alexandria år 1898 eller 1902 –
han hävdade själv att han föddes 1902 men efterforskningar visar
att det snarare var 1898. Han växte upp med en diktatorisk mor
och en far som var alldeles för mjuk och inte en typisk arabisk
patriark. Han hade även en bror, som likt sin far var alldeles för
mjuk och hade svårt att stå emot den hårda modern. Tawfiq
menade att det var modern som skapade den ångest som drev
honom till författarskapet.
Tawfiq al Hakim startade med juridikstudier i Paris där han
fick smak för det kulturella livet. När fadern märkte att han
ägnade sig åt kultur istället för juridik blev Tawfiq hemkallad och
fadern ordnade en tjänst som åklagare. När fadern dog började
Tawfiq istället att skriva. Påverkad av sin dåliga relation med
modern levde han som ogift upp till 50-års åldern då han på
vänners inrådan gifte sig med en rik kvinna och fick två barn,
en son och en dotter.
Men märkt av sin uppväxt och dåliga relation till modern,
levde Tawfiq sitt liv utan kontakt med sin fru och sina barn.
Sonen började dricka och ta droger, och tog senare sitt liv. Tawfiq
upprepade sin mors dåliga mönster. I boken ”Livets fängelse”
skildrar han sin barndom och den ångest som modern skapade.
I ”Livets blomma” gör han sig fri från sin mor och förlåter
fadern för dennes vekhet. Hans tre stora verk är annars ”Grottans
folk”, ”Andens återkomst” och ”Fågeln från Orienten”.
Tawfiq skildrar i sitt författarskap människan i strid mellan
verkligheten och realiteten, vad man tänkt sig och vad som sedan
inträffar. Människan är fångad i sitt eget jag. Hans filosofi är neutralismen,
vilket är balansen mellan verkligheten och realiteten.
Det finns inte några motsatser, inte något gott eller ont, utan
endast neutraliserande värden. Den som läser hans böcker eller
ser hans pjäser får själv ta ställning, motsägelsen är kännetecknet
för Tawfiqs författarskap.
Publiken frågade Hassan Shawgi om Tawfiqs författarskap
accepterades av Nasser eftersom Tawfiq skrev ”Sultanens hemlighet”
på 60-talet för att
driva Nasser i demokratisk
riktning. Svaret
blev att författaren aldrig
censurerades, han
höll alltid en mycket
hög kvalitet i sitt språk
och han blev därför
accepterad av Nasser.
Efter paus tog medlemmar
ur ensemblen
plats på scenen.
Morgan Alling fungerar
även som tf regissör
då Eva Bergman blev
sjukskriven i slutskedet
av repetitionerna.
Björn Granath, som i
pjäsen spelar ”Kadin”
(domaren) börjar med
Gunnel Lindblom och Björn Granath
att sammanfatta handlingen i ”Sultanens hemlighet”. Det är en
pjäs om makt och hur man använder sin makt, om en sultan som
måste välja att antingen avslöja en besvärlig hemlighet eller att
använda sin makt för att tysta sanningen.
Gunnel Lindblom som spelar en stark kvinnoroll i pjäsen som
tjänstekvinna till Melinda Kinnaman, ser sin roll som en skyddsande
som vakar över sin husmor. Gunnel ger prov på sitt mustiga
språk i pjäsen, med bl.a. de målande okvädingsorden ”din sura
uppstötning” som hon riktar till Morgan Allings ”Visir” (inrikesminister).
Hon säger sedan att hon inte är nöjd med slutet i pjäsen,
hon vill att sultanen och kvinnan ska få varandra.
Morgan får frågan från Ingar om pjäsen har gjorts för komisk,
om man i bearbetningen tappat bort den allvarliga grundtanken,
men får svaret att den är en komedi. Inga ”svåra” scener är strukna
ur manuset, däremot har vissa komediavsnitt tagits bort. De
både komiska och allvarliga inslagen visar på den dubbelhet som
finns i författarens verk, att han var både en tänkare och en
clown. Björn Granath gav publiken prov på den mer allvarliga
texten.
Ensemblen får frågan om hur publikreaktionerna har varit och
berättar att de bästa kommentarerna och recensionerna är att
publiken sjunger med i de arabiska sångerna.
Från publiken kommer frågan om vi ska tro på kvinnans
hederlighet, i pjäsen har hon rykte om sig att vara en dålig kvinna,
bara för att hon är självständig och fri. Morgan Alling svarar
att hon står för kulturen, konsten och det intellektuella och att
hon avviker från den tidens norm för hur en kvinna skulle uppträda.
Brita Papini, pjäsens marknadsförare, som sitter med i publiken,
lägger till att i vissa fundamentalistiska arabiska länder ses
fortfarande kvinnor som ägnar sig åt kultur som horor. En kvinna
i publiken säger att hon tycker att pjäsens höjdpunkt är ögonblicket
när sultanen till slut förstår kvinnan, förstår vad hon säger,
och faller på knä framför henne.
Avslutande fråga blir varför Dramaten dröjt så länge med att
sätta upp ett arabiskt verk. Före ”Sultanens hemlighet” har
endast ett icke västerländskt verk satts upp på Dramaten.
Ensemblen har inte något bra svar på det, men Gunnel
Lindblom säger att teatern alltid är sist, utvecklingen kommer
snabbare inom litteraturen och filmen.
✍ Katarina Netsman • medlem i Dramatens Vänner

DRAMATENS vårprogram
DRAMATEN:
LIKA FÖR LIKA av William Shakespeare, i regi av Yannis
Houvardas. Sista föreställningen 22/3. En klassiker om sex, politik
och hyckleri och vad makten gör med människor.
FRÖKEN JULIE av August Strindberg, i regi av Thommy
Berggren. Klassiskt klassdrama om gränser som prövas och
korsas av drömmar, hat och kärlekslängtan.
Sista föreställningen 22/2.
SULTANENS HEMLIGHET av Tawfiq al Hakim, i regi av Eva
Bergman. En av arabvärldens mest kända pjäser i översättning av
Tetz Rooke. Spelar fram till 26/4 och går sedan ut på turné.
PREMIÄRER:
LUGN I PALESTINA av och med Kristina Lugn, i regi av Eva
Bergman. Premiär 26/1. Intrycken från resan som Kristina och
Eva gjorde till Jerusalem förmedlas i en personlig dialog.
FEDRA av Jean Racine. Regi Karl Dunér. Premiär 10/2. Drottning
Fedra bekänner sin kärlek till styvsonen Hippolytos, som i sin tur
älskar Aricia. Kung Theseus som man trodde var död, återkommer.
Alla slits mellan plikt och passion, viljan att yppa sanningen
och driften att hemlighålla.
JOHAN GABRIEL BORKMAN av Henrik Ibsen, i regi av Hilda
Hellwig. Premiär 25/2. Den förskingrande herr Borkman har låst
in sig i sitt hus och håller rättegång över sig själv. Han ångrar
ingenting – bara att han misslyckades. Alla i huset lever kvar i
sina förluster, alla drömmer om lyckan – vad den nu är…
PINOCCHIOS ASKA av Jokum Rohde, dansk dramatiker, i regi av
Anna Novovic. Premiär 11/3. En pjäs som gått för utsålda hus i
Köpenhamn om mötet i mardrömmarnas stad där konsten är
förbjuden.
DE SJU STÄDERSKORNA av Jörgen Hjerdt, i regi av Åsa Kalmér.
Premiär 1/4. Ett slags existentiellt drama om moderna människors
förhållande till smuts och rengöring.
ENDAGSVARELSER av Lars Norén, i regi av Staffan Roos.
Premiär 8/4. 20 år senare träffas 68-revoltens vänner över en
middag. Norén skrev också pjäsen för tjugo år sedan, men först
nu får den premiär.
MACBETH av William Shakespeare, i regi av Staffan Valdemar
Holm. Premiär 20/5. Shakespeares skotska häxor intar scenen.
Det handlar om maktbesatthet och samvetsnöd och om en kvinna
som försöker överleva i en värld av män.
ELVERKET:
NEIL ARMSTRONG VAR ALDRIG PÅ MÅNEN av Peter Birro, i
regi av Johan Wahlström. Uppföljaren av succén Arbetarklassens
sista hjältar med Börje Ahlstedt, Anita Wall och Alexandra
Rapaport. Gästspelar i Göteborg 15-17/3.
OSCAR OCH DEN ROSA TANTEN av Eric-Emmanuel Schmitt,
översatt av Lars Lind, i regi av Anita Wall och Stefan Larsson.
En gripande och rolig pjäs om 10-årige cancersjuke Oscar och
hans samtal med tant Rose. Sista föreställningen 14/2.
PREMIÄRER:
TUSEN ÅR HOS GUD – EN SEKUND PÅ JORDEN av
Margaretha Åsberg, fritt efter Stig Dagermans oavslutade romanprolog.
Premiär 18/2. En vetenskapsmusikdansteater som speglar
våra grundläggande frågor om universum och människans
ursprung och tankevärld.
BOMBAD, Sarah Kanes debutpjäs, i regi av Stefan Larsson.
Premiär 1/4. Sarah Kane var en ung kompromisslös dramatiker
som beskriver sin samtid i en upprörande skildring av smärta
och sorg. En modern klassiker.
Under våren kommer Elverket att ha debatter, readings, musik,
och seminarier under samlingsnamnet VOLT på Elverket. Be om
program i biljettkassan.
DRAMATENS vårprogram ffoorrttss
PREMIÄRER UNGA DRAMATEN:
NÄR TÅGEN GÅR FÖRBI av Malin Lindroth i regi av Agneta
Ehrensvärd. Klassrumsteater med efterföljande diskussioner.
I SKUGGAN AV HAMLET av Irena Kraus fritt efter Shakespeare
i regi av Agneta Ehrensvärd. Premiär 11/2. En Hamlet sedd med
vår tids ögon.
ROMEO OCH JULIA-KÖREN ger konserter i Marmorfoajén
8–9/4 och 29/4.
TYSKT GÄSTSPEL från Deutsches Theater 2-3/6. FAUST 1 av
Johann Wolfgang Goethe. Spelas på tyska och texttolkas.
VÄNNERNAS PROGRAM
SEMINARIER KRING FÖRESTÄLLNINGARNA:
11/3 Fedra av Jean Racine i regi av Karl Dunér.
8/4 De sju städerskorna av Jörgen Hjerdt i regi av Åsa Kalmér.
Inbjudan och program skickas ut i god tid före seminarierna.
TEATERCAFÉER
Förväntningarna bara ökar inför varje Teatercafé. För man kan
aldrig veta vilka personer vi får lust att bjuda in?
Vi fortsätter med att träffas kl 19 första måndagen i varje månad
i Personalmatsalen i Dramatenhuset. Matsalen är öppen en
timme innan och serverar varm mat, smörgås och dryck till
specialpris.
I framtiden kan bara betalande medlemmar få tillträde till
Teatercaféerna pga utrymmesbrist.
Varmt välkomna till vårens Teatercaféer: 6/3, 3/4 och 8/5.
TEATERRESOR
24-27/3 till Helsingfors. Program har skickats ut. Vi hoppas
fortfarande kunna genomföra en resa till teaterfestivalen i
Wien i maj.
ÅRSMÖTE
24/4 på Lilla scenen.
Dramatens Vänner
Kungliga Dramatiska Teatern
Box 5037, 102 41 Stockholm
08-667 87 09 (svarare)
Fax 08-665 62 89
dramatensvanner@yahoo.se
www.dramatensvanner.se
Postgiro: 194 75 25-0
Redaktör: Ebba Wachtmeister
Formgivning: Karin Eklund
I infogruppen:
Ingar Brynnel, Anders Drangel, Martina Nyman