ge oss den ömhet vi är värda - Dramatens vänner

Dramatens Vänner
Stockholm upplevde SäSongenS första snöoväder vid seminariet i
november, men Dramatens Vänner avskräcktes inte. Mer än hundra
vänner bänkade sig på Elverket för att få lyssna på och fråga om
Peter Birro i allmänhet och hans senaste pjäs Den ömhet jag är värd
i synnerhet. I panelen på scenen satt Stefan Larsson, regissör, Börje
Ahlstedt, Ola Rapace och Livia Millhagen, skådespelare och Anna
Johansson och Håkan Adolfsson från Checkpoint Center. Ingar
Brynnel var moderator.
Som mycket ung spelade Peter Birro elgitarr i punkbandet
Christer Pettersson, men tanken att formulera sig i ord fanns i hans
medvetande. Ett verk av Ingmar Bergman inspirerade honom att
göra allvar av sina författardrömmar, han förstod att genom dramatiken
fick man möjlighet att berätta sitt liv. Han skrev först för TV och
blev mycket uppskattad för först Hammarkullen och sedan uppföljningen
Det nya landet.
Bakgrund till pjäsen Den ömhet jag är värd är Rolf Machnows
öde. Han var en känd narkoman som togs om hand av polisen en
kväll på Sergels torg. Senare samma kväll kördes Rolf till Sabbatsbergs
sjukhus i ambulans med svåra yttre och inre skador. Han dog
på akutintaget och poliserna anmäldes för misshandel men frikändes.
Peter vill ge Rolf upprättelse, han är övertygad om att polisen
misshandlade honom till döds.
Peter hade hört det kinesiska uttrycket för ”upprättelse”, som
lyder: ”Berätta om det som hänt för fem familjer”. Peter Birro vill
berätta med sin pjäs, så att vi inte skall glömma.
Samarbetet med Börje Ahlstedt och Stefan Larsson har varit
grunden för alla hans tre uppsättningar på Elverket: Arbetarklassens
sista hjältar, Neil Armstrong var aldrig på månen och nu Den ömhet
jag är värd. Stora delar av pjäserna har Peter skapat under samtal
December 2008
ge oss den ömhet vi är värda
Börje Ahlstedt, Ola Rapace, Peter Birro och Stefan Larsson har trevligt tillsammans.
med Börje, som varit självklar i hela processen. Börje tycker att
samtalen med Peter varit högtidsstunder med humor, värme och
angelägenhet som drivkraft.
Peter Birros pjäs är en allvarlig kritik mot stora grupper i samhället.
Han vänder sig mot att makthavarna ser på alkoholister och
narkomaner på samma sätt som nazisterna såg på judar och zigenare;
missbrukare är en sämre sorts människor. De styrande förstår
inte – vill inte förstå - att bakom beroendet finns ett rop på att bli
sedd och få ta emot ömhet, ”den ömhet jag är värd”. Börje citerade
Peer Gynt: ”inget jag utan ett du.” – någon måste se mig.
Två medarbetare från Checkpoint Center, en ideell organisation
som arbetar med att stödja missbrukare, satt med i panelen.
Håkan, som har erfarenhet från psykiatrin, beskrev Vi och Dom-inställningen
till missbrukare, och han tyckte att pjäsen var träffande.
Den handlar egentligen om oss alla, ingen väljer sitt beteende i en
utsatt situation.
– Även jag kan gå sönder, sa Stefan. Han såg ut mot publiken
och konstaterade att kanske tjugo av de närvarande var i farozonen
under en tioårsperiod.
Den enda i pjäsen som ser ut att ha en framtid är Sanna. Varför
just hon? Är det den starka kärleken till barnet som ger henne styrka
eller kanske Rolfs död?
Ingar frågade hur det var möjligt att sätta sig in i rollerna som
Sanna och Rolf. Ola svarade att han inte haft så svårt, han hade
sett många i sin närhet med svåra missbruk.. Livia upplevde att det
fanns ingen ”startsträcka”, det var att gå direkt in. Efter föreställningen
är man utpumpad men lycklig.
Artikeln fortsätter på sidan 3

Odd har ordet ...
nYa medLemmar
tiLL tioÅrig vän
vad fort det går. Det var inte länge sedan
man kände vårens dofter och såg sommarens
färger och nu är vi redan inne i
december. Ett nytt år står framför oss med
förhoppningar och drömmar, med föresatser
och löften. Det gäller inte minst vår vänförening,
som kommande verksamhetsår dessutom firar en tioårig
tillvaro. Vi i styrelsen skall verkligen försöka se till att det stundande
året blir innehållsrikt och intressant vad gäller olika aktiviteter.
Dessutom tillträder den nya teaterchefen på Dramaten i samband
med årsskiftet. Det föranleder oss alla att dels tacka Staffan
Valdemar Holm varmt för de goda år han verkat som ytterst ansvarig
för verksamheten och dels hälsa Marie-Louise Ekman riktigt och
hjärtligt välkommen till den nya arbetsplatsen!
Medlemmarna i Dramatens Vänner är fundamentet i allt vad vi
företar oss. Eftersom vi för några år sedan hade en tillräckligt stor
buffert i vår ekonomi valde vi att låta medlemmarna få fri entré till
våra seminarier. Så var det inte från början. Ni som var med minns
säkert att vi talade om detta på våra årsmöten. Man ska inte ha
medel som ligger orörligt på ett konto år efter år och det är rimligt
att så mycket som möjligt av resultatet kommer medlemmarna till
del, var några av argumenten. Vi sa även att gratisinträdet införs
på prov, eftersom vänföreningen samtidigt måste växa så att fler är
med och utgör den grund som medlemsavgiften innebär.
Vi är ungefär 700 medlemmar totalt, men vi skulle behöva växa
ytterligare, gärna så att vi om ett par år är ca 1000 stycken. Då blir
den ekonomiska basen bredare och säkrare och vi får råd att bjuda
medlemmarna på aktiviteter utan att tära på kapitalet.
Jag skulle därför vilja be alla kunniga, trevliga och energiska medlemmar
i vänföreningen att inför det nya året vara extra mycket på
alerten när det gäller att fånga upp presumtiva medlemmar. Grannar,
släktingar, vänner, arbetskamrater, personer i andra föreningar
ni är med i, tandläkaren ni går till, läkaren ni besöker osv – se dem
alla som blivande medlemmar i vår förening.
En särskild premie utgår som belöning för mödan. Om man fram
till den 1 mars värvar tre nya medlemmar får man sitt eget medlemskap
gratis under ett år. Något att tänka på i julklappstider. Vad skall
man hitta på att ge en person som redan har allt, brukar man ibland
förtvivlat undra dagarna före jul. Nu har du svaret: ett medlemskap i
Dramatens Vänner!
Lycka till!
BREV FRÅN EN VÄN
Hej kära Dramaten-vänner!
- Odd Zschiedrich
Jag vill tacka för det fullständigt FANTASTISKA
seminariet med skådespelarna den 13 september.
Jag är ganska bra på ord men här saknar jag dem faktiskt
benämning för dessa underbara timmar med så
många människor med humor och värme och intressanta
saker att berätta. Jag kände mig som Bergman,
jag älskade skådespelarna! Oförglömligt.
Med förtjusta hälsningar, Monica Scheer
staFFan vaLdemar hoLm
taCKar För sig
Ja, så har det blivit dags att jag tackar för mig. Och det är sannerligen
mycket jag har att
tacka för.
Tack först och främst för
den professionalism ni visat,
som gör att Dramaten
när som helst och var som
helst kan prestera fantastiska
ting. Tack för öppenhet,
tack för alla samtal, tack
för uppslutning i kriser och
motgångar, tack för engagemang
i de processer och
projekt som har stärkt Dramaten
inför framtiden, tack
för att ni varit närvarande i
era olika roller. Tack.
Men innan jag börjar
låta som Arja Saijonmaa
eller Agnetha Fältskog vill
jag nu vid vägs ände påminna om de mål jag satte upp för min
chefsperiod. Sedan är det upp till er att bedöma huruvida dessa
har uppnåtts, är på väg att realiseras, totalt har misslyckats eller
var idiotiska från början. Jag tackade med stolthet ja till att bli chef,
eftersom jag menade att Dramaten behövde en intern upprustning.
Nu talar jag inte om strukturer och policydokument, även om dessa
ska avspegla det jag egentligen ville återupprätta och utveckla, nämligen
Dramatens själ. Med det menar jag närvaro, dialog, öppenhet,
trygghet, allt det som gör en konstnärlig arbetsplats beredd att möta
det vidunderliga. Att skapa en kreativ och trygg atmosfär är ingen
lätt uppgift i en tid och värld som pekar i helt andra riktningar. Mitt
projekt har nog varit, för att parafrasera ”Fanny och Alexander”, att
försvara ”den lilla världen” för att göra denna i stånd att beskriva
”den stora världen”. Jag deklarerade också att jag ville försvara idén
om den fasta ensemblen, inte p.g.a. trygghetsaspekten, utan helt enkelt
därför att överföring av erfarenhet och kunskap är så viktig inom
vår 2500-åriga konstart. Ingen har sålunda avskedats från Dramaten
under min period p.g.a. nedskärningar.
Jag lämnar Dramaten med hygglig ekonomi och med intressanta
framtidsperspektiv, inte minst på det internationella området.
Problemet är vikande publiksiffror. Vändningen vad detta anbelangar
är redan på väg och jag är övertygad om att chefsbytet kommer att
ge ytterligare skjuts i rätt riktning. Avslutningsvis vill jag också slå
fast att sann konstnärlig halt och angelägenhet aldrig enbart kan
beskrivas med siffror, om dessa siffror beskriver annat än pulshöjningar,
blodstörtningar, skrattattacker, hatkänslor eller samhällsomstörtningar.
Framtiden ljusnar. Siffrorna viker för orden. Lägg märke till, mina
vänner, att Barack Obama efter valsegern lyckas hålla ett tal på femton
minuter, mitt i en finansiell kris, utan att nämna en enda siffra.
Lycka till Marie-Louise! Lycka till alla!
Tack än en gång!
- Staffan Valdemar Holm
Brevet är infört i Dramatens personaltidning. Vi Vänner fick det med
det här tillägget:
pS. ett varmt tack till dramatenS vänner och tack för alla fina
initiativ vännerna tagit. dS

Fortsättning från sidan 1 ...
ge oss den ömhet vi är värda
För Peter var det en NÅD att se dessa skådespelare verkliggöra
hans text. Trots mest tveksamma recensioner har pjäsen blivit en
stor publikframgång. Men varje kväll lämnar någon ur publiken
föreställningen, eftersom Peters text är så naken och därför så svår.
Peter svarade att det aldrig var hans avsikt att texten skulle vara
insmickrande eller rolig. Den passar inte dem som vill bli roade,
inte oroade. För dem är språket alltför osminkat och kvällen ingen
estetisk upplevelse.
Stefan tror inte på gammaldags scenografi. All musik och all
rekvisita skall bort, samma scenbild
skall visas under hela pjäsen, publikens
fantasi och tilltro till skådespelarna skall
fungera. Egentligen behövs ingen regissör
heller bara text och skådespelare.
En scen i pjäsen, där TV-chefen efter en
operation helt tappar styrseln, väcker
frågor. Är det ryggradslösa samhället en
vendetta mot SVT? Nej, förklarar Peter.
Det är kritiken som inte har någon ryggrad.
Stefan håller med, man kan aldrig
lita på en kritiker. De vill bestämma vad
som får berättas.
Ingar Brynnel var moderator.
Anna Johansson och Håkan Adolfsson från Checkpoint Center.
Håkan och Anna från Checkpoint
Center känner igen karaktärerna. Vad kan
man göra? En missbrukare går hur långt som helst för att få sin drog
och hur långt som helst för att rättfärdiga sig när drogen ersätter
ett uteblivet svar på en längtan. Även anhöriga drabbas, tyvärr
kan varken föräldrar eller vänner hjälpa. Anhöriga och missbrukare
beskriver situationen på helt olika sätt, ändå är det ingen som ljuger.
Man måste försöka få båda att förstå hur det egentligen är.
En av åhörarna, Lars-Olof Norée, läkare med stor erfarenhet
av svårt sjuka missbrukare belyste dilemmat när en patient skall
skrivas ut efter att ha fått akut vård. Det ger vårdpersonalen enorma
skuldkänslor. Många psykiatrer får kritik, men kan inte gå i svaromål.
Debatten blir skev när man så lätt kan skylla på läkarna.
Stefan håller med, det finns alltid någon att skylla på. De flesta, både
poliser och läkare gör sitt bästa. Det blir dock ingen bra dramatik av
goda poliser och snälla läkare.
Efter förslag från publiken lovar Peter att tänka på om nästa pjäs
skall handla om hemlösa. Det blir nytt samarbete med Börje och
nästa pjäs föds i deras samtal.
Förmiddagen hade varit tankeväckande och engagerande.
Livia uppmanade oss att gå hem och krama om våra barn.
Se dem som de är!
- Herdis Molinder
® Boktips
tre PresentBöCKer FrÅn dramaten
Dramatenartisternas favoritrecept, Estragon 2008, 260 kr.
Hans Klinga, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner, tre av
Dramatens skådespelare, står bakom denna mycket vackra,
trivsamma kokbok som samtidigt är teaterhistoria, porträttgalleri,
kostymparad, autograf- och anekdotsamling.
Receptsamlingens första lockelse är Kristina Adolphsons
Musselsallad och den sista är Pierre Wilkners Kyckling Marengo.
Däremellan, får vi i god bokstavsordning ta del av bl.a: Pernilla
Augusts Pasta, som hon lärde sig av Per Fly under inspelningen av
”Föreställningar”, Ingmar Bergmans favoriträtt Kalvfärsbullar, som
hushållerskan lagade två gånger i veckan, Anna Björks Chokladtryffel,
som hon är säker på att Nora skulle älskat, Allan Edwalls
Jajamänsan, en garanterat nyttig grönsaksgryta, Lena Endres
Fiskgryta, som hon lärt sig från en film. Gunnel Freds Kroppkakor,
hon menar att matlagning i det närmaste skulle kunna ersätta
psykakuten.
Greta Garbos Laxpudding, fast det var Tore Wretman som både
lagade och bjöd henne på den. Johan Holmbergs krångliga men
väldigt goda egenpåhittade Smörkokta gös, Jarl Kulles Blinier med
löjrom, alltid serverade när det var fest på Gregersboda, Jan Malmsjös
och Marie Göranzons Sjömansgryta, efter vilken man rekommenderas
lång vila i lugn miljö.
Och detta är bara halva boken…
Anna Bergman och Nils Harning, 100 år av dräkter på Dramaten,
Arena 2008, 299 kr (ord. 419 kr).
”Teaterns kläder är en dokumentation av den förgängliga kulturskatt
som de fantastiska teaterdräkterna i Dramatens kostymförråd utgör
– från Harriet Bosses vackra klänning i brokadtyg som hon bar i
Romeo och Julia till den slitna rutiga kavajen sydd till Holger Löwenadler
i Möss och människor.
Teaterkostymen och dess skapare är bokens huvudpersoner.
Dräkterna har fotograferats i befintligt skick och varje dräkts historia
skildras genom recensioner, kostymlistor, anekdoter, intervjuer och
kostymskisser. Boken är rikt illustrerad med historiska fotografier
från förställningar med många av teaterns firade skådespelare. Trendanalytikern
och författaren Cay Bond bidrar med unikt intervjumaterial
om hantverket och personerna bakom dräkternas tillkomst.”
Detta är baksidestexten på boken. Så onödigt att skriva något eget
när man bara förtjust instämmer! Dessutom är det en mycket vacker
bok.
Så vill jag påminna om att Dag Kronlunds utmärkta bok Hundra
år på Nybroplan fortfarande finns att köpa i teaterns kassa till det
rabatterade priset 290 kr (ord. 420 kr).
- Monica Simonsson

Elin Klinga och Odd Zschiedrich.
3 teatercafér
en LYsande stJärna PÅ dramaten
Sorlet Steg när höstens första gäst presenterades – Elin Klinga. Hon
som både blev Dramatens Vänners stipendiat 2008 och fick ta emot
Ingmar Bergmans stipendium den 17 maj. Intervjuaren Odd Zschiedrich
konstaterade att vid knappt 40 års ålder är hon redan en av de
mest etablerade skådespelarna i landet.
Under 15 år har hon varit aktiv på scenen och det startade direkt
efter avslutad Teaterhögskola 1994 då hon 25 år gammal fick möjligheten
att ersätta Marie Richardson i Markisinnan de Sade som
bland annat gick på turné till New York. Det var en lyx att få specialträning
av bland andra Donya Foyer inför rollen som Anne, syster till
markisinnan.
Ingmar Bergman fortsatte att anlita Elin, nästa gång som markisinnan
i Yvonne – prinsessa av Burgund. När hon spelade i Euripides
Backanterna i Bergmans regi, skrev Leif Zern i sin recension ”hon
har den stora skådespelarens utstrålning”. Av de många samarbetena
var de främsta som Tora Teje i Enquists Bildmakarna och Fröken i
Strindbergs Spöksonaten. Vad var det som Bergman såg i Elin? Hon
förklarar, att det nog var den starka inre kraft som hon äger men
som hon uppfattat ibland kan vara till nackdel för en kvinnlig aktör.
Bergman såg kraften och fick henne att använde den i sin kommunikation.
Elin ser det som en förmån att som ung nyutexaminerad få
arbeta med ”de stora giganterna” som fanns på Dramaten, kanske
särskilt de egensinniga starka kvinnorna kring Bergman.
Under åren har hon arbetat med många regissörer bland andra
Staffan Roos, Staffan Valdemar Holm, Mats Ek och Hilda Hellwig.
På frågan om vad som är en bra regissör svarar hon att alla är olika
och det finns mer än ett sätt att arbeta på. Det är ett privilegium och
utvecklande att få arbeta med olika personligheter.
Hur är det att vara del i en stor skådespelarfamilj, en länk i en
konstnärskrets? Elin Klingas morföräldrar var den världskända koreografen
Birgit Cullberg och skådespelaren Anders Ek (den egensinnige
skådespelaren som medverkat i nära trettio Bergman-produk-
tioner). Elin menar att det inte är betungande utan att hon tvärtom
har stor hjälp av sin familj och då främst av sin mor Malin Ek.
Från att länge ha medverkat nästan uteslutande i klassiker har
Elin Klinga successivt övergått till mer samtida dramatik. På Elverket
har hon bland annat gjort framträdande roller i pjäser av Michel
Houellebecq, Sarah Kane och Astrid Trotzig. Från filmens värld är
Klinga mest känd för sin roll i Glasblåsarens barn. Film är något som
hon tycker är otroligt roligt, men teater är den viktigaste grunden.
Under senare år har Elin vid sidan av teatern arbetat mycket med
framställningsteknik. Hon berättar att hon trots en uppväxtmiljö
med mycket litteratur, som ung inte hade ro att läsa böcker och att
hon till och med hoppade av gymnasiet. Genom att hålla kurser i
muntlig framställning, främst för representanter ur näringslivet,
har den språkliga självkänslan stärkts och detta har hjälpt henne att
hitta till det litterära och till sitt eget språk. Nyligen lät hon till och
med sätta upp en egen pjäs på Salong Giraff i Vitabergsparken.
Med kontakterna utanför teatern har också hennes kulturpolitiska
engagemang väckts. Hon vill förändra skolan och öka ämnen
som litteratur, kommunikation, körsång och dans. Människor utarmas
på kunskap utan litteratur! Men, det är näringslivet som kan
påverka skolan – inte kulturen.
På frågan om hur man ska få unga människor till teatern svarar
hon att det är teatern som måste intressera sig för dem först, att
fånga upp vad som händer i deras liv och de ämnen som är angelägna
för dem.
Under våren och sommaren har Elin framfört rollen som drottning
Kristina, en kvinna hon beundrar då hon trots att hon läste
sig till en enorm kunskap dukade under av beroendet till en annan
person. Nu till hösten repeterar hon med Hilda Hellwig i Tjechovs
Onkel Vanja.
Sista frågan blev hur det blir det med ny teaterchef? ”Som att
öppna en present”, avslutar Elin jublande.
- Ingar Brynnel

Stina Ekblad och Lena Rainer.
KULtUreLLt UthUngrad FLiCKa
FrÅn österBotten
– Vi struntar i barndomen och hoppar rakt in i vad du gör just nu. Så
inleder Lena Rainer samtalet med Stina Ekblad som är kvällens gäst
på säsongens sista teatercafé och just nu aktuell på Dramaten som
drottning Gertrud i Hamlet. Hon håller också på och repeterar nästa
Shakespeare pjäs, Muntra fruarna i Windsor, i regi av John Caird.
Muntra fruarna är en sällan spelad fars av Shakespeare som Stina
själv inte sett. Hon tycker att den egentligen har en ganska fånig
intrig och att den är ganska råddig. Det är mycket folk på scenen
och det är svårt att komma åt texten. Det är inte en av de tio bästa
pjäserna av Shakespeare, men John Caird är en regissör som Stina
gärna arbetar med, det gjorde hon senast i Dödsdansen.
Shakespeare är annars en stor favorit hos Stina Ekblad, hon kalllar
Shakespeare sitt universitet – sin utbildning.
– Hos Shakespeare finns allt om hur det är att vara människa,
det finns inget mänskligt som inte finns hos Shakespeare, där finns
allt som vi skriver och talar om idag, dessutom skrivet på världens
vackraste språk. Lena frågar om man kan tolka och förändra Shakespeare
hur mycket som helst och Stina svarar att det är en utmaning
att hitta det som talar till vår tid. Vi tolkar den text som finns så gott
vi kan och vi lyckas inte alltid, men ibland.
Språket är oerhört viktigt för Stina, hon är genuint intresserad av
språk och vill alltid titta på originalspråket vid en översättning. Hon
tycker det är viktigt att hålla sig till den översättning
som görs, om man ändrar i texten ska man vara medveten om vad
och varför man ändrar.
– Hos Shakespeare bl.a. måste man hålla sig till formen, texten
är skriven på blankvers och man kan inte ändra rytmen, den ger
energi till texten.
Grundintresset för språk tror hon hänger ihop med att hon tillhör
en språklig minoritet, finlandssvenskan. Hon blev tidigt medveten
om att språket måste man värna om och ibland slåss för. Och Stina
har faktiskt en professur på Teaterhögskolan sedan 2002 i scenisk
gestaltning med inriktning mot textinterpretation och språklig gestaltning.
Hon har just nu en paus i undervisningen som tar mycket
tid och hon inte vill lämna teatern. På Lenas fråga hur det känns
att arbeta med oskolat material på Teaterhögskolan svarar Stina att
det är väldigt roligt. Hon har sett att det finns ett stort intresse för
språket. Hon försöker lära eleverna att det finns ett yrke som man
kan förkovra sig i.
– Det räcker inte att vara begåvad, man måste ha tillgång till
teknik när man inte längre är ung, begåvad och charmig, man kan
inte bara slinka igenom.
Vi kommer till slut ändå in på Stina Ekblads barndom då hon
var en kulturellt uthungrad liten flicka i Österbotten i en by där alla
talade svenska. Hon lyckades aldrig lära sig finska, fick underkänt i
skolan trots sin språkbegåvning. Anledningen var att hennes första
möte med finskan var genom skolans tandläkare som talade finska
medan han torterade barnen. Hon kopplade lidandet till det finska
språket – men med konsekvensen att hon skötte sina tänder väldigt
bra!
När hon var liten ville hon bli författare men upptäckte sedan att
hon istället ville tolka det som redan var skrivet. Som 17-åring sökte
hon sig till Danmark och en folkhögskola med inriktning på teater,
under hela 70-talet bodde hon i Danmark. Sitt genombrott fick hon
med rollen som Ismael i Fanny och Alexander 1982. Rollen gjordes
under en inspelningsdag och hon hade då inte några tankar på hur
speciell rollen var och hur betydelsefull den skulle bli. Hon gjorde
sedan två roller till med Ingmar Bergman, bl.a. Markisinnan de Sade.
På den klassiska frågan om favoritroll svarar Stina Ekblad att det
handlar om favoritsammanhang, det är inte roligt att spela stora roller
om sammanhanget är fel, om regissören är fel. Men hon skulle
självklart vilja spela de Shakespeare-roller som finns kvar, gärna Lady
Macbeth eller varför inte Richard II som mycket väl kan spelas av
en kvinna. Och om hon får arbeta med Mats Ek, Staffan Valdemar
Holm eller John Caird är hon villig att spela nästan vilken roll som
helst!
- Katarina Netsman
hemmaKväLL med stYreLsen
– Så vi beslöt att kalla det hemmakväll, sa Vännernas Lena Rainer
efter att ha berättat om telefonsamtalet samma morgon från den
planerade hemliga gästen, som olyckligtvis fastnat i Grekland, men
lovade komma på nyåret i stället. Sen introducerade hon kvällens i
hast inkallade vikarie, föreningens ordförande Odd Zschiedrich och
sin medintervjuare Herdis Molinder.
En kort stunds förvånad tystnad byttes ganska raskt i glada skratt
och en livlig frågestund, fylld med synpunkter och förslag till styrelsen
om hur vi kan bli fler.
Styrelsens mål, 1000 medlemmar år 2010, är en förutsättning
för att kunna fortsätta med gratis seminarier och allt annat som är
gratis av våra arrangemang.
Många av förslagen från publiken var glädjande nog desamma
som vi själva diskuterat och det gav oss ny energi att jobba vidare
med dem.
Medlemskåren skulle också kunna utnyttjas bättre både av teatern
och föreningen förstod vi av flera vittnesmål under kvällen.
Några exempel: Reklambord i foajén vid föreställningar, flera ville
gärna hjälpa till där. Tillgång till genrepsbiljetter skulle kunna knytas
till en motprestation – kommentarer och synpunkter från våra kunniga
medlemmar. Lämna informationsblad till alla som köper biljetter
i kassan. Se till att få en stående ruta i programbladen. Vidga
målsättningen och bli en mer allmän teaterförening. Informera via
andra föreningar.
Vi diskuterade också problem som kan uppstå med en stor förening.
Många tycker t.ex. att Elverket är för litet för teatercaféerna.
Men var hittar vi en annan lokal som både räcker till och kan behålla
caféstämningen?
Med den nya teaterchefen kan det bli en nystart, inte bara för
teatern utan också för vänföreningen, som måste bli en tydligare
och naturlig del av teaterns verksamhet.
– Hade vi obegränsat med pengar skulle jag vilja ge er ett rikare
utbud, många fler seminarier och inte minst lite smalare, ”svåra”
ämnen, blev svaret på frågan om vad Odd ville göra om föreningen
fick en miljon.
– Det vi behöver utveckla är det heta samtalet, den kulturella
diskussionen, den aktuella debatten. Vi behöver den djupdimension
i tillvaron som en diskussion är för att inte bli platta, och vi behöver
teatern, sa Odd och avslutade med att berätta ett skolteaterminne.
– Allt var till en början vardagsstämning. Kläderna hängde man
där man brukade hänga dem varje dag, aulan var den trista gamla
vanliga där man brukade ha morgonbön och skrivningar. Men så
fort spelet började, det var en uppsättning av Fröken Julie med
Gunnar Hellström och Ulla Jacobsson i Bengt Ekeroths regi, så
förändrades allt. Att få ta del av en annan tid, andra människors
liv, andra tankar, var mycket betydelsefullt för en ung man. Jag kan
fortfarande känna den osynliga bron mellan scenen och åskådarna
som jag upplevde då. Den magin har inte släppt.
- Monica Simonsson

FöLJ med PÅ vÅr tidsresa
tillSammanS med dramaten specialarrangerade Vännerna ett seminarium
den 13 september under temat 100 år på Nybroplan. Det blev
en sann njutning för oss teaterentusiaster. Dag Kronlund, chef för
Dramatens arkiv och bibliotek, modererade oss igenom en sekellång
tidsresa på Dramatens gamla och nya scener. Med på resan
fanns många av de teaterprofiler som
agerat på alla dessa scener; Anita
Björk, Gunnel Lindblom, Margaretha
Byström, Solveig Ternström, Anna
Björk, Lars Löfgren och Staffan
Valdemar Holm satt uppradade på
scenen. I bakgrunden ackompanjerade
fantastiska bildminnen från
Dags arkiv och i kulisserna gömde
sig Peter Luckhaus som regisserat
föreställningen.
– Jag kände mig mer som byggledare än
teaterchef, sa Lars Löfgren lakoniskt.
Minnesresan började på
30-talet. Dramaten hade en stark
nedgång, byggnaden var omodern,
alla teaterchefer hade problem med
att få byggnaden att hänga med sin tid och det var dålig publiktillströmning.
Man skyllde på den kalla färgen i salongen! Både salongen och
stora scenen byggdes om, nu i rött, på Olof Molanders tid.
Det var då som Studion skapades, influerad av initiativet från
Göteborgs stadsteater, för att få en elev- och experimentscen för en
mindre publik. Den byggdes på tredje radens Nybrogatssida men
blev utdömd av brandmyndigheten och användes endast som repetitionslokal.
Numera är chefsrummen placerade i det tornrummet.
Teaterchefen Pauline Brunius fortsatte nyskapandet med att
inhandla Sibyllan i byggnaden bakom Dramaten och bygga Lilla
scenen med egen stil och karaktär. Drottningens juvelsmycke gick
upp 1957 som ett gott exempel på modern nytänkande uppsättning
och en stor succé var Ibsens Brand där man verkligen lyckades med
provet att framföra en mastodontpjäs på en liten scen.
1958 skedde ytterligare en generalombyggnad av Stora scenen och
nya repetitionssalar. Scenen invigdes med tre pjäser; Hamlet, Trojanskorna
och Till Damaskus. Det eviga rabaldret om färgerna i salongen
och på ridån fortsatte.
Med radikale Alf Sjöberg som chef kom en ny tid med modern
spjutspetsteater. Den stora generalmanifestationen för de radikala
tiderna står naturligtvis Stormen-projektet för. ”Hela huset skulle
storma – för eller emot kärnkraft – alla skulle delta”.
Anita Björk mindes respekten hon kände för den kärve och t.o.m. elake teaterchefen Lars Hansson.
Margaretha Byström berättade om sin aha-upplevelse av att läsa Tjechovs prosa inför Morbror Vanja.
På 70-talet flyttar alla verkstäder ut ur huset och i det utrymmet
där alla kulisser målats öppnades den nya scenen Målarsalen.
Frödings Sjung vackert om kärlek hade premiär där1974.
Några månader senare öppnades en fjärde scen på gamla Hyllan,
den gamla balettsalen, men kallades helt enkelt 4:an som numer är
Tornrummet. Boldermans Vitblomma blev en fin uppsättning i det
lilla formatet, perfekt för den intima scenen.
Minneståget passerade några chefer och Dag vände sig till Lars
Löfgren som blev teaterchef 1985. Återigen hade publiken svikit och
Dramaten motarbetades hårt av pressen. Lars tog tag i problemen,
öppnade en ny scen för barnteater i Lejonkulan – och renoverade
Stora scenen igen. Den gamla
blå Wagnerridån hittades på ett
lager och reparerades. Originalmattan
återfanns under en annan
matta i hissen till kungliga
logen och en ny vävdes upp
och ligger nu i stora salongen.
Även Målarsalen byggdes om
på 90-talet och premiärpjäs
blev en bejublad Peer Gynt i regi
av Ingmar Bergman. Elverket
på Linnégatan öppnades för
nyskriven dramatik. Ta stryk,
The Black Rider och Celestina
blev uppmärksammade föreställningar.
När Robert Lepage
nämndes, som regisserade Celestina
med repetitioner i Quebec,
fördes samtalet över till hur det är
att arbeta med teater på främmande språk.
Gunnel Lindblom mindes den långa monologen
mot Georg Rydeberg – när han plötsligt
nöp tag i hennes överläpp och höll fast tills
monologen var slut
Enligt Staffan Valdemar Holm blir det som en hinna med fördröjning
om man arbeta med ett annat språk. Men om man nyöversätter,
t.ex som med Hamlet, får man ett aktuellare språk.
Skådespelarna på scen bjöd oss på underbart roliga historier
som hade samband med de olika ”stationerna” vi passerade. Det är
svårt att referera ögonblickens humoristiska berättelser. Det enda
jag kan föreslå är att aldrig missa Dramatens Vänners seminarier.
Det är stora ögonblick vi får vara med om tack vare alla deltagares
generösa medverkan och fantastiska berättarglädje.
- Ebba Wachtmeister
Solveig Ternström förmedlade många lustiga minnen och avslutade med gästspelet av
Peer Gynt i Barcelona med gipsat ben.

teaterresa tiLL norrKöPing
Monica Wilderoth i Syskonbädd på Östgötateatern. Foto: Börje Gustavsson
Söndagen den 9 november var det dags för Vännernas höstresa.
Efter en dryg timmes tågresa med X2000 anlände vi till Norrköping
C. Där möttes vi av vår trevliga guide Åsa, som hälsade oss välkomna
ombord på en veteranspårvagn. Det blev en långsam,
litet skranglig men trevlig tur runt centrala Norrköping.
Vi passerade Carl Johan-parken där kungen själv står staty och
där också den berömda kaktusodlingen finns under sommaren, som
utformas efter olika teman varje år. Vi gick av spårvagnen vid Tyska
torget framför Rådhuset, en imponerande byggnad med stadens
högsta torn. Vi vandrade genom olika delar av byggnaden och
avslutade sedan det hela med ett besök i den vackra Tornsalen, där
vår guide bjöd på kaffe och god äppelkaka. I denna sal hänger åtta
gobelänger, som var och en visar olika epoker med bilder av olika
skeenden i Norrköpings historia. Den sammanbindande länkengenom
varje vävnad är ett blått band symboliserande Motala ström
och dess betydelse för stadens industrihistoria.
Därefter guidades vi av Åsa genom gamla delen av staden fram
till Stadsmuseet där vi åt en härlig svampsoppa på restaurang
”Knäppingen”.
På Stadsmuseet, tog en ny guidning vid av en engagerad representant
för museet. Hon visade oss på verksamheter som haft stor
betydelse för Norrköpings historia. Specialutställningen åberopade
Norköpings Tidningars 250-års jubileum. Vi fick också veta att de
mest betydande verksamheterna har varit textilindustrin med det
kända märket Tuppens bomullsväveri och YFA Yllefabriksaktiebolaget.
Andra betydande industrier har varit Holmens pappersbruk
och järnsmide, där Louis de Geer var verksam på 1600-talet. Han
betraktas därför som järnsmidets grundare och ”industrins fader”.
Idag har en del av de centrala gamla fabrikslokalerna byggts om
för att inrymma universitetet och staden har därmed fått en ungdomlig
prägel med flera kaféer och små restauranger. Louis de Geer
Kongress- och Konserthus ligger inom industriområdet och smälter
bra in i miljön. Det lär ha en utmärkt akustik. Norrköpings Symfoniorkester
ger regelbundet konserter där.
Efteråt var det dags att ”göra staden” på egen hand. Några
valde att besöka Arbetets museum, andra tog sig till Norrköpings
Konstmuseum beläget vid Kristinaparken. Museet har en av landets
bästa samlingar av svensk modernism med tyngdpunkt på 1900-talet
samt en av landets största grafiska samlingar.
Så småningom samlades vi alla på Östgötateatern, Stora Teatern.
Den är Sveriges största länsteater och firar i år 100 års-jubileum. Vi
fick se föreställningen Syskonbädd, en pjäs av Stina Aronson, som
levde mellan år 1892 och 1956. Under 20- och 30-talen gav hon ut
en rad prosaverk. Det var dock först på 40-talet, som hon framstod
som en verkligt betydande författare. Av hennes produktion är
dramatiken den minst kända. Därför är det särskilt glädjande att
Syskonbädd nu lyfts fram bland andra bortglömda kvinnliga dramatikers
pjäser. Den har bara spelats en gång tidigare – i mitten av
30-talet. Dramat behandlar konflikten mellan det rationella och det
irrationella.
Pjäsen handlar om Harriet, vars man skickat henne till nervhem.
Nu är hon på rymmen därifrån och befinner sig på perrongen, men
vet inte vart hon ska åka. Tågen går både till havet och till bergen.
Allt är som en dröm.
Vi tyckte det var en intressant pjäs med många bottnar och symbolhandlingar,
som man kan fundera över. Efter föreställningen fick
vi träffa Willy Boholm, en av skådespelarna, som berättade hur man
fört diskussioner om olika tolkningar i samband med instuderingen
av pjäsen.
Som avlutning på vår dag intog vi en god middag på restaurang
Athena med hög stämning och livliga diskussioner om både teater
och annat ”väsentligt”. Så var det dags att ta tåget åter mot Stockholm
– något trötta men glada efter ett mycket innehållsrikt besök i
Sveriges till folkmängden åttonde stad.
Ett stort TACK från oss alla till de suveräna arrangörerna Herdis
Molinder och Birgitta Forsgren Meyerson för en – som alltid
– mycket väl planerad resa.
- Barbro och Sten Löfquvist
som gärna reser med Dramatens Vänner

Dramatens
vårprogram
DRAMATENS PROGRAM december-januari:
KUNG UBU, UPP I SADELN, DEN ÖMHET JAG ÄR VÄRD och
ALLSÅNG har sina sista föreställningar vecka 51.
JULKONSERT MED ROMEO OCH JULIAKÖREN på Stora Scenen
den 20 och 21/12.
Dessutom medverkar Stina Ekblad, Björn Granath och Kristina
Adolphson.
LOVE OCH CIRKUSFÅGLARNA spelar i mellandagarna och i
januari med sista dag 24/1.
ONKEL VANJA spelar 30 och 31/12 samt i januari.
KASIMIR OCH KAROLINE spelar på Stora Scenen från 3/1.
SMÅ ÄKTENSKAPLIGA BROTT och DEN FULE spelar hela januari
på Lilla Scenen.
ROMANSKONSERT MED NINA STEMME 31/1 på Stora Scenen.
PREMIÄRER:
MUNTRA FRUARNA I WINDSOR av William Shakespeare i
John Cairds regi. Premiär 7/2 på Stora Scenen.
+ KOM IHÅG!
Meddela er nya eller ändrade
e-postadress till kansliet.
Vi får flera returer när våra snabba
specialmeddelanden skickas ut.
VILL NI HA VÅRA MEDDELANDEN
VIA E-POST?
Anmäl det i sådana fall till kansliet.
dramatensvanner@yahoo.se
Ett förslag som kommit fram med tanke
på både miljö och portokostnad.
Vännernas program
SEMINARIER, TEATERRESA och GUIDADE TURER:
Vi återkommer med vårens program i nästa medlemsblad som
utkommer i februari.
TEATERCAFÉER
Vi fortsätter att intervjua en hemlig gäst på Teatercaféerna. Vi
träffas kl. 19 första måndagen i varje månad, 2 februari, 2 mars,
6 april och 4 maj 2009, på Restaurang Elverket. Restaurangen
öppnar en timme före och serverar mat, smörgåsar och dryck till
specialpris. Medlemskort måste visas.
Restaurangerna Frippes och Pauli samt Elverket fortsätter att ge
oss 10 % rabatt på det vi konsumerar från deras olika menyer i
matsalarna. (Gäller ej pausserveringen.) Medlemskortet måste
givetvis visas upp vid beställningen.
VÅR NYA HEMSIDA www.dramatensvanner.se
Ger information om vad som är på gång, den uppdateras regelbundet.
På sidan med länkar hittar ni kontakter till allt som kan
roa en teaterintresserad.
Information om Dramatens verksamhet finner ni på
www.dramaten.se . Prenumerera på deras nyhetsbrev så får
ni allt om det senaste direkt via e-post.
Dramatens Vänner
Kungliga Dramatiska Teatern
Box 5037, 102 41 Stockholm
Telefon 08-667 87 09 (svarare)
Fax 08-665 62 89
E-post dramatensvanner@yahoo.se
www.dramatensvanner.se
Plusgiro: 194 75 25-0
Redaktör: Ebba Wachtmeister
Formgivning: Karin Eklund
I infogruppen: Karin Eklund, Rolf Eriksson,
Martina Nyman Monica Simonsson och Ebba Wachtmeister