här - Statsvetenskapliga institutionen

REGIONALISERING OCH 

FLERNIVÅDEMOKRATI 

LISA STRÖMBOM 

IDENTITET OCH IDENTITETSPOLITIK I 

SVERIGES REGIONER 

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN 

LUNDS UNIVERSITET

Skrifter utgivna vid Statsvetenskapliga institutionen vid 

Lunds universitet

Department of Political Science 

Lund University 

Identitet och identitetspolitik i 

Sveriges regioner 

Lisa Strömbom 

Distribution: Statsvetenskapliga institutionen, Lund

Lisa Strömbom är doktorand vid statsvetenskapliga institutionen vid 

Lunds universitet. 

© Statsvetenskapliga institutionen Lunds universitet 

Grafisk form: PROSE DESIGN & GRAFIK 

Tryck: Mediatryck 

Lund 2003 

ISBN 91–88306–43–7

Innehåll 

1 Inledning ................................................................................................................................................................................................................................................. 7 

Varför regional identitet? ....................................................................................................................................................................... 9 

Decentralisering, fördjupad demokrati och identitet ................................................................................ 10 

Regional utveckling och identitet ................................................................................................................................... 11 

Tillvägagångssätt .......................................................................................................................................................................................... 11 

2 Identiteter, nationer och regioner ................................................................................................................................................. 15 

Kollektiv identitet ...................................................................................................................................................................................... 15 

Regioner, globalisering och EU ............................................................................................................................................... 15 

Vad innebär kollektiva identiteter och hur kan de studeras? .................................................................. 17 

Kollektiv identitet – tre grundelement ............................................................................................................................. 19 

Tiden .................................................................................................................................................................................................................. 19 

Rummet ......................................................................................................................................................................................................... 19 

Den andre ..................................................................................................................................................................................................... 20 

3 Identiteter i Skåne och Kalmar län .............................................................................................................................................. 21 

Regiontyper ..................................................................................................................................................................................................... 21 

Perspektiv på regional identitet ................................................................................................................................................. 22 

Tiden .................................................................................................................................................................................................................. 22 

Rummet ......................................................................................................................................................................................................... 23 

Den andre ..................................................................................................................................................................................................... 26 

Skillnader/likheter mellan Skåne och Kalmar ................................................................................................... 29 

4 Identitetspolitik .................................................................................................................................................................................................................... 31 

Regional identitetspolitik – identitet som resurs .................................................................................................. 32 

Regiontyper och behov av identitetspolitik ............................................................................................................... 34 

5 Identitetssträvanden .................................................................................................................................................................................................... 37 

Region Skåne ................................................................................................................................................................................................. 37 

Kalmar län ........................................................................................................................................................................................................... 38 

Aktörerna om identitetspolitik ................................................................................................................................................... 39 

Kalmar län .................................................................................................................................................................................................... 39 

Region Skåne .......................................................................................................................................................................................... 41 

Skillnader och likheter mellan Skåne och Kalmar ........................................................................................ 43 

6 Identitet och identitetspolitik ................................................................................................................................................................. 45 

Sammanfattning och slutsatser ..................................................................................................................................................... 45 

Hinder och förutsättningar för regional identitet .......................................................................................... 45 

Identitetspolitik ...................................................................................................................................................................................... 47 

Vilka lärdomar kan dras utifrån denna studies resultat? .......................................................................... 48 

Referenser .................................................................................................................................................................................................................................................. 51 

Tidigare utgivna rapporter i serien ...................................................................................................................................................... 57

6 

LISA STRÖMBOM

IDENTITET OCH IDENTITETSPOLITIK I SVERIGES REGIONER 

Inledning 

Forskningen om regioner 1 har fullkomligt exploderat på senare år och 

det finns numera en bred teoretisk litteratur som behandlar perspektiv 

på regionalisering i både global, europeisk och svensk kontext. I mycket 

av denna litteratur finns en del frekvent nämnda honnörsord som alla 

forskare tycks vara i behov av att förhålla sig till. Ett av dessa honnörsord 

är identitet, som i dessa sammanhang främst förknippas med regioner 

i talet om regional identitet. I den teoretiska litteraturen har detta begrepp 

problematiserats och dess innebörd diskuterats. Inte sällan återfinns 

detta begrepp även på en mer tillämpad nivå. I målformuleringar kring 

de svenska regionförsöken sägs ett av de främsta målen med svensk 

regionalpolitik vara att ”skapa och utveckla en regional identitet”. 

(http://www.svet.lu.se/research/sve-Research.html). I regionernas 

eget arbete finns också en medvetenhet om att regional identitet är 

något att sträva efter, då de regionala utvecklingsplanerna ofta lyfter 

fram den gemensamma identiteten som central för regionens utveckling 

(Se t ex Region Skåne 2002: 15; Regionförbundet Skåne 1999: 13, 

Västra Götalandsregionen 2000: 6; Regionförbundet Kalmar län 1999: 

8, 9, 31). 

Efter att ha tagit del av den svenska empiriska litteraturen kring 

regional identitet är mitt intryck att diskussionerna om regional 

identitet i svenska utredningar och betänkanden, samt i regionernas 

egna skrifter, har behov av ett bredare fokus. Detta då man ofta 

diskuterar ”kulturidentiteters” vara eller icke vara i olika geografiska 

områden, samt ägnar sig åt att diskutera huruvida olika regioner har 

utpräglade historiska identiteter eller ej (se t ex SOU 1993: 97, sid 26; 

1 Många olika beteckningar har använts för att beskriva regionen, där mesonivå är en av de vanligaste 

(Erlingsson 1999, kap 1). Det är ganska svårt att finna gemensamma nämnare för regioner, då det finns 

väldigt stora variationer mellan hur denna mesonivå politiserats (Erlingsson 1999: kap 1, Gidlund 

1998: 5). Jag väljer därför att i denna studie använda begreppet region i dess vidaste bemärkelse. Region 

i denna rapport syftar till ”ett geografiskt område mellan lokal och central nivå med viss politisk 

självständighet och/eller medvetenhet” (Jfr Erlingsson 1999: kap 1, jfr Gidlund 1998: 5). 

7

8 


Gidlund 1998: 33-36; SOU 1992: 64). Dessa överväganden är ofta 

intressanta. Emellertid menar jag att man behöver utöka dessa diskussioner, 

så att de även relaterar den svenska regionpolitikens förutsättningar och mål 

till de identitetssträvanden som de nybildade regionerna ofta har på 

agendan. På så vis kan man belysa de eventuella problem som kan uppstå 

då man vill skapa eller reproducera regionala identiteter, samtidigt som man 

får möjlighet att relatera dessa till varje regions specifika förutsättningar och 

historia. 

Med utgångspunkt i teorier om kollektiv identitet och identitetspolitik, 

gör jag i detta arbete nedslag i två svenska regioner, Region Skåne och 

Kalmar län. Dessa regioner är olika ur identitetshänseende i det att Skåne 

ofta sägs ha tydlig identitetsprägel i jämförelse med Kalmar län, vars 

sammanhållning historiskt mest setts som varande av praktisk natur. Att 

man har så olika förutsättningar för regional identitet i de båda länen medför 

att man står inför olika typer av utmaningar vad gäller identitetspolitik. Vad 

Skåne anbelangar rör identitetspolitik främst hur man skall stärka och 

reproducera redan existerande identiteter, samt vilka problem detta kan 

medföra, medan Kalmar läns uppgift snarare gäller att skapa en identitet 

utifrån de karaktärsdrag som anses förenande för regionen. Dessa olika 

utgångspunkter har gjort mig nyfiken på hur man tagit sig an de olika 

utmaningarna, samt vilka problem man upplever som förknippade med 

skapandet/stärkandet av regionala identiteter. Det är även intressant att 

undersöka vilka av regionens särdrag man väljer att framhäva, då man på 

det viset demonstrerar vilken typ av region man har ambition att vara. 

Syftet med denna rapport är att belysa Kalmar läns och Skånes respektive 

förutsättningar för regional identitet, vilket görs i den inledande delen och 

inkluderar teorier om kollektiva identiteters uppkomst och innehåll. Efter 

att ha diskuterat förutsättningarna för identitetsskapande i de båda 

regionerna, behandlar rapportens andra del resonemang om innebörden av 

identitetspolitik, samt redovisar hur den aktuella identitetspolitiken förts i 

de båda regionerna. Min analys baseras på teoretisk och empirisk litteratur 

om regioner i allmänhet och svenska regioner i synnerhet. Jag har även 

utfört intervjuer med kommun- och regionpolitiker i de båda regionerna. 

Intervjuerna har gjorts för att få en kontrast till litteraturen jag läst, samt för 

att jag är intresserad av hur man praktiskt ser på regionala identitetsfrågor


på kommunal och regional nivå. Min analys av de intervjuer jag 

genomfört syftar främst till att besvara följande tre frågeställningar: 

• Hur ser man på hinder och förutsättningar för regional identitet i de 

båda regionerna? 

• Hur ser man på för- och nackdelar med regional identitet i de båda 

regionerna? 

• Hur ser man på den regionala identitetspolitiken i de båda regionerna? 

Innan vi går vidare för att diskutera mer praktiska spörsmål, följer här 

ett avsnitt som sätter regional identitet i sitt svenska politiska 

sammanhang. 

Varför regional identitet? 

Ett av de överordnade målen med den svenska regionaliseringen var att 

skapa och utveckla regional identitet. I och med detta fördes frågan upp 

på den politiska agendan, då tanken som sådan implicerar någon typ av 

politik som syftar till identitetsbyggande och/eller -stärkande. Detta 

direktiv är i behov av problematisering, då man riskerar att ignorera det 

faktum att det inom vissa regioner finns väldigt starka känslor av 

samhörighet, medan andra bygger på rent praktiska och politiska 

samarbeten, men har få kulturella eller historiska markörer som kan 

bidra till att skapa gemenskapskänsla. På grund av dessa olikheter finns 

det mycket olika förutsättningar för att skapa regional identitet inom de 

svenska regionerna, vilket leder till att man i olika regioner står inför 

väsentligt skilda typer av utmaningar och problem när man tar sig an 

uppgiften att bygga på den regionala identiteten. 

På de flesta håll verkar man överens om att regional identitet är av 

godo, men det återfinns inga nämnvärda diskussioner om varför det 

egentligen skulle vara önskvärt. Troligt är att man avsett att använda den 

regionala identiteten som ett medel att uppnå vissa av de politiska mål 

som satts upp för regionpolitiken. Hur ser då den svenska regionpolitiska 

utvecklingen ut och hur kan regional identitet ses i förhållande till 

9

10 


densamma? I nästa stycke relateras regional identitet till de mål som 

funnits för regionaliseringsarbetet. 

Decentralisering, fördjupad demokrati och identitet 

År 1996 fick Sverige fyra ”nya” politiska regioner, Skåne, Kalmar, 

Gotland och Västra Götaland. Detta innebar i realiteten att en del av 

makten förflyttades från de statliga länsstyrelserna till de nyskapade 

regionförbunden. 2 Decentraliseringen som regionaliseringen för med 

sig innebär en ökad autonomi 3 för den nivå som övertar den statliga 

kompetensen på området. Regionförsöken kan således ses som ett 

beslut som tagits av demokratihänsyn, då ett av huvudsyftena med 

regionaliseringen och decentraliseringen var att skapa bättre demokratisk 

förankring (Gidlund 1998: 3). Regionpolitiken kan sägas vara 

präglad av två processer: regionalisering och regionalism (Gidlund 

1998: 6, Fernandez 2000 passim). Regionalisering är den av staten förda 

politiken, som syftar till att stärka regionala maktcentra, medan regionalism 

snarare är ett folkligt fenomen, som innebär att regionala aktörer 

på olika nivåer (medborgare, näringsliv, politiker) utifrån eget initiativ 

skapar nätverk för att på olika vis stärka regionala intressen. Regionalisering 

kan således ses som en uppifrånrörelse, medan regionalismen är 

en rörelse underifrån. Många menar att en livskraftig region behöver 

goda portioner både regionalisering och regionalism. Enbart regionalisering 

kan ses som varande av ondo i och med att det anses leda till 

teknokrati, medan enbart regionalism inte heller är att föredra, då det 

kan skapa spänningar mellan olika politiska nivåer (Gidlund 1998: 6). 

Således kräver regionpolitiken att den av regionaliseringen decentraliserade 

makten till regional nivå även får stöd underifrån av aktörer som 

syftar till regionalism. På så vis kan regionen ta över en del av statens 

tidigare ansvarsområden, samtidigt som den kan växa sig starkare med 

hjälp av nya nätverk mellan olika aktörer och nivåer. 

2 Debatten om förflyttande av makt från länsstyrelserna är ingalunda ny, den har varierat i intensitet 

och förts sedan 1960-talet (SOU 1995: 27, sid. 167). 

3 Autonomi innebär en ökad handlingsfrihet och –förmåga för den berörda aktören, som således har 

större inflytande över utformningen av sina uppgifter, samt tillgång till resurser för att sköta sina 

åtaganden (Lundquist 1992: 15, Rosén 2002:21).


Troligtvis är det så att man i tanken om att stärka regionala identiteter 

utgått ifrån att regional identitet kan vara det kitt som bidrar till fördjupningen 

av demokratin i och med att den skulle kunna skapa 

legitimitet för styret av regionen, då medborgarna tydligt skulle kunna 

identifiera sig med regionens intressen. Man skulle härmed också skapa 

den regionalism som är en förutsättning för en stark region; den statliga 

regionaliseringen skulle med stärkta regionala identiteter få stöd 

underifrån och således ha bättre förutsättningar att lyckas. 

Regional utveckling och identitet 

I den svenska debatten och forskningen om regionförsöken talas det 

mycket om regional utveckling. Detta begrepp har att göra med tillväxt 

och näringsliv, vilka inte kan existera i ett vakuum, utan kopplas ihop 

med regionala aktörer; både politiska sådana och organisationer. Frågan 

om regional utveckling handlar helt enkelt om att skapa resursstarka 

deltagare, med de medel och aktörer som står till buds i regionerna (Broman 

2001: 44). Regional utveckling diskuteras flitigt inom regionalpolitiken 

och tar sig ofta konkreta uttryck i regionala utvecklingsplaner; i Skåne 

har man t ex skapat Skånsk Livskraft, En Region att Växa i och i Kalmar 

arbetar man efter utvecklingsplanen RUPEN. Dessa planer tar ett 

helhetsgrepp på politik, ekonomi och näringsliv. Regional utveckling 

förutsätter ett möte mellan offentligt och privat, samt samarbete mellan 

politiker, organisationer och näringsliv. 

Om tanken är att regional identitet kan stärka regionalism och känslan för 

regionen, torde den också kunna tänkas vara drivande då nätverk ska startas 

upp mellan olika aktörer, i syfte att stärka den regionala konkurrenskraften. 

Den regionala identiteten skulle alltså, förutom att vara en resurs som kan 

användas för att fördjupa demokratin, även kunna vara det drivmedel som 

leder fram till målet om regional utveckling. 

Tillvägagångssätt 

Analysen i detta arbete baseras främst på primärmaterial. Detta består av 

20 intervjuer, gjorda med politiker i Region Skåne och Kalmar län 

11

12 


under några intensiva veckor i april 2003. Mitt urval av intervjupersoner 

har gjorts i syfte att inkludera ett så brett spektrum av politiker som 

möjligt och därmed belysa min problematik ur ett maximalt antal 

vinklar. Dessa politiker är representanter för de sju riksdagspartierna, 

ungefär lika många från varje block. Mitt urval av kommuner har följt 

ovan nämnda spridningsprincip, då jag intervjuat politiker från 

kommuner med olika politisk färg, olika storlek, samt valt kommuner 

som geografiskt befinner sig i både centrum och periferi 4 av sina 

respektive regioner. Detta urval för med sig en relativ variation i mitt 

material. Personerna jag har intervjuat är alla kommunpolitiker, varav 

vissa även har politiska uppdrag på den regionala nivån och ett fåtal har 

landstingsuppdrag. Således kan intervjuerna sägas vara elitintervjuer 

(Stenelo 1984: 29; Patton: 1980: 36), dvs. samtal med personer som är 

väl insatta i det för studien aktuella politiska sammanhanget. Intervjuerna 

har i genomsnitt tagit ca 50 minuter i anspråk. Alla intervjuer har spelats 

in på band och renskrivits. I de citat som används från intervjuerna har 

språkliga småfel redigerats bort. 

Intervjumetodens grundprincip är att skapa ett ramverk inom vilket 

respondenterna kan uttrycka sina egna förförståelser och åsikter med 

sina egna ord (jfr Patton 1980: 115). En tolkande ansats är central för 

intervjumetoden då den belyser dialogen som skapar intervjutexten, 

samtidigt som den tolkande processen av intervjutexterna klargörs 

(Kvale 1997: 49). Enligt den intervjumetod som tillämpas i detta arbete 

tillåts intervjupersonerna tala relativt fritt utifrån några givna teman. 

Detta gör att forskaren styr intervjusituationen kring de ämnen som är 

relevanta, samtidigt som respondentens egna associationer och 

tankegångar får möjlighet att komma i dagen. Denna intervjuteknik går 

ofta under namnet semistrukturerade intervjuer (se t ex Patton 1980: 205; 

Stenelo 1984: 29). Intervjusituationen får enligt denna metod karaktären 

av ett samtal (Taylor och Bogdan 1984: 77). Den semistrukturerade 

intervjun kan ses som en bra lösning på den metodologiska problematik 

4 Med centrum menas här ett privilegierat område där de huvudsakliga administrativa, ekonomiska 

och legislativa resurserna är koncentrerade. Centrum är ofta lika med huvudstads- eller residensstadsområdet. 

Med periferi menas ett underordnat område, som står i beroendeställning i förhållande till 

centrum. (Rokkan och Urwin 1983: 182, ref i Erlingsson 1999: kap 4)


som kan uppstå då ambitionen både är att få viss jämförbarhet mellan 

intervjusvaren, samtidigt som intervjuaren vill erhålla så mycket information 

som möjligt (Stenelo 1984: 30). Den semistrukturerade intervjun 

anses mycket lämplig för intervjuer med elitpersoner, då det ofta 

hävdas att dessa personer kan ha svårare att godta mer standardiserade 

intervjuformulär och att intervjun dessutom kan ge bättre resultat om den 

i mindre utsträckning styrs av intervjuarens i förväg gjorda antaganden (jfr 

Sannerstedt 1992, 18). 

13

14 

LISA STRÖMBOM


Identiteter, nationer och regioner 

Kollektiv identitet 

Föreställningen om en gemensam identitet inom en region, likväl som 

inom en nation eller annat område, har sin teoretiska grundval i 

socialpsykologiska teorier om kollektiv identitet. Forskningen om 

nationell kollektiv identitet bygger på grundantaganden om huruvida 

dessa fenomen är av naturen givna eller om de är konstruktioner och 

således resultat av historiska skeenden och mänsklig samverkan. Det 

finns idag många identitetsforskare som företräder ett konstruktivistiskt 

sätt att se på identiteter. En av dessa är Benedict Anderson, som talar om 

det han kallar ”föreställda gemenskaper” och fokuserar på grupp- och 

nationsmedlemmars imaginära bilder av den gemenskap de tillhör och 

hävdar att dessa är centrala för känslan av samhörighet med gruppen 

(Anderson 1991). Identiteten ses som flyktig och relativ; det finns 

således inte ett ”kärnjag” eller en identitet som är överordnad i alla 

sammanhang. Utifrån dessa resonemang blir identiteten inte given, 

utan ses som för-handlingsbar och kontextberoende (Hylland-Eriksen 

1993: 42). Detta innebär att gruppens gemenskap definieras genom sina 

förhållanden till andra grupper, den framträder genom sina gränser, och 

gränsen själv är en social konstruktion av varierande betydelse som kan 

förändras med tiden (Jfr Barth 1969). 

I och med att fokus i dessa teorier är på identiteter som konstruerade, är 

det av nödvändighet så att de inte behöver kopplas till just nationer, utan 

kan behandla identitetskonstruktion inom alla grupper, från små lokala 

gemenskaper, till större grupperingar på nationell och supranationell nivå. 

Regioner, globalisering och EU 

Regionaliseringens idé bygger i mycket på att nationalstaten ses som 

mindre viktig än tidigare, samt att andra politiska nivåer får större 

15

16 


betydelse för medborgarna. Ett begrepp som ofta förknippas med denna 

föreställning är globalisering, då många menar att det är just 

globaliseringens framfart som leder till att betydelsen av regionala och 

lokala nivåer ökar, i takt med att nationalstatens gränser blir mindre 

viktiga än tidigare. För att diskutera den svenska utvecklingen, är det 

sålunda av vikt att kunna relatera till globaliseringens tänkta följder. 

Globalisering 5 används ofta för att beskriva ett förändringsskede i vår 

tid, som har verkningar inom olika sfärer och riktningar (Giddens 2000: 

30-31; Jönsson et al. 2001: 10). Inom globaliseringsforskningen finns 

det en hel del forskare som menar att nationalstaten, om än i olika hög 

grad, är på nedåtgående (se t ex Beck 2001, Featherstone 1995: 82). 

Scholte påpekar att nationalstaten som sådan har visat sig förvånansvärt 

motståndskraftig, men att det starka bandet mellan stat och nation ändå 

i någon mån eroderat (2000: 160). Detta torde innebära att nationell 

identitet i högre utsträckning än tidigare utsätts för yttre tryck från 

lokala, regionala, supranationella och andra element (Waever och 

Kelstrup 1993: 69-70). 

En av de grundläggande frågorna som ställts gällande globaliseringens 

effekter är vad som skall ersätta det potentiella vakuum nationalstaten 

lämnar efter sig. Det finns ju en risk att de som skrämts av nationalismens 

våldstendenser och velat se dessa försvinna, bara får se dessa återkomma 

i en mängd nya skepnader. Dessa skulle kunna vara supra- och/eller 

subnationella identiteter, med samma styrka som tidigare nationella 

identiteter, och som i likhet med dessa har social exklusion som sin 

smutsiga baksida (Jfr Shore 2000: 231-232). 

Inom globaliserings- och EU-forskningen finns det många som 

menar att nationalstatens minskade betydelse leder till att framför allt 

regioner får en mer framträdande roll. I enlighet med detta resonemang 

kan man tänka sig möjligheten att nationalstatens framträdande roll som 

identitetsmarkör tonas ned något, i takt med att regionala identiteter 

5 Globaliseringen har en mängd konnotationer som i viss mån överlappar varandra. I denna rapport 

används dock termen för att beskriva det Scholte kallar ”avterritorialisering”, men som vissa forskare 

kallar ”denationalisering” (Scholte 2001: 1, Zürn 2000). Jag använder mig således av en relativt vid 

definition av globalisering som formulerats av Held och McGraw: ”globalisering är processer som inte 

hindras av territoriella gränser och som förkroppsligar en transformation av den rumsliga organisationen 

av sociala relationer och transaktioner” (1999: 16).


stärks. Regionaliseringsprocessen i Europa förknippas framför allt med 

utvecklingen och framväxten av Europeiska Unionen. Här menar man 

att nationalstatens minskade betydelse förskjuter makten till lägre 

beslutsnivåer, regioner, samt flyttar upp en del beslut till högre nivåer, 

i detta fall EU. I EU blir denna utveckling särdeles tydlig i och med 

skapandet av den inre marknaden, vilket leder till att nationsgränserna 

förlorar all juridisk betydelse för ekonomiska rörelser inom unionen 

(Kohler-Koch 1997: 4). Detta leder till att regionala aktörer har större 

möjligheter att agera självständigt och skapa nätverk för utveckling, 

oberoende av nationalstaten. 

Det fokus som funnits på regionalisering inom EU har ibland kallats 

nyregionalism (Gidlund och Sörlin 1993: 190). Inom denna idéströmning, 

som framför allt är framträdande i Europa, fokuserar man främst 

på olika utvecklingsstrategier för att främja regioners konkurrenskraft 

på den internationella arenan. Dessa strategier är huvudsakligen 

ekonomiska och återfinns inom satsningar på ett flertal områden, som 

infrastruktur, kunskapsintensiv industri och en nära samordning mellan 

politik och näringsliv (Fernández 2000: 17; Erlingsson 1999: kap 2 och 

5; Gidlund och Sörlin 1993: 190). Nyregionalismens idé återfinns i 

även den svenska regiontanken i avseendet att man lägger mycket stor 

vikt vid strategier för regional utveckling. 

Vad innebär kollektiva identiteter och hur kan 

de studeras? 

Identitet är ett välanvänt begrepp som kan innebära olika saker. I sin 

mest förenklade form syftar identitet till människors känslor av 

tillhörighet. Identiteter kan kopplas till både individer och kollektiv, 

vilka i sin tur kan förknippas med idéer, religioner, territorier etc. Den 

kollektiva identiteten svarar på människors frågor kring vilka de är, vilka 

de inte är och var de hör hemma (Jfr Petersson 2003: 35). Detta innebär 

att en person identifierar sig med olika karakteristika som knyter dem 

till grupperingar som har anknytning till samma markörer. Dessa 

känslor av tillhörighet med ett eller flera kollektiv, hjälper människan 

att bättre förstå sin plats i världen, både som individ och som del i ett 

17

18 


kollektiv (jfr Kinnvall 2003: 11). Identiteter är inte statiska, således kan 

de inte ses som individuella egenskaper, utan bör studeras som ständigt 

pågående processer (Kinnvall 2003: 11, Barker 1999: 9). I och med att 

individer kan ingå i ett flertal kollektiv, och således kan sägas besitta ett 

flertal identiteter, blir identitetsstudier dynamiska och intressanta. Hur 

går man då tillväga för att ta reda på vilket socialt rum som är viktigast 

för invånarna i en kommun, region, nationalstat eller världsdel? Ett sätt 

är att analysera tankar och föreställningar om kollektiva identiteter hos 

personer som är väl insatta i den politiska kontexten. 

Identitet är något som inte likt längd eller vikt, går att mäta. Dock 

finns det en mängd dimensioner att ta ställning till då man förhåller sig 

till människors känslor av tillhörighet till olika grupperingar. Kollektiv 

identitet har ofta studerats utifrån två huvudsakliga ingångsvinklar, dessa 

är den spatiala och den temporala dimensionen (se t ex Petersson 2000; 

Paasi 2001: 20). I mina ögon är detta ett rimligt angreppssätt av ett flertal 

anledningar. De identiteter som studeras kommer utifrån detta 

angreppssätt att belysas i sitt historiska sammanhang, samtidigt som de 

sätts i relation till den påtagliga geografiska verkligheten. Det finns de 

som använder sig av mycket komplicerade analysscheman i studiet av 

kollektiva identiteter (se t ex Rouhana 2000). Jag anser emellertid att 

det finns lite att vinna på detta, då dessa analysscheman tenderar att bli 

svåröverskådliga och abstrakta. 

Kollektiva identiteter skapas inte i ett vakuum, utan är i högsta grad 

berörda av relationen till olika geografiska områden och samtida 

idéströmningar till vilka den egna självbilden kan relateras. Av denna 

anledning kommer jag att förutom den temporala och spatiala 

dimensionen, även att relatera till fenomenet ”othering”, som i teorier 

om kollektiva identiteter ofta lyfts fram som ett centralt begrepp och 

används för att analysera hur en grupps identitet skapas i relationen till 

andra. I min diskussion om skapandet av regionala identiteter kommer 

jag därför att relatera till relationen till den andre, vilken tangerar tankar 

om inklusion och exklusion och skär igenom både den temporala och 

spatiala dimensionen. 6 

6 För läsvänlighetens skull kommer jag hädanefter att försvenska begreppet ”othering” och referera till 

relationer till den andre.


Kollektiv identitet – tre grundelement 

Även om vi håller med Benedict Anderson om att kollektiva identiteter 

är föreställda gemenskaper, så ter de sig likväl i högsta grad verkliga för 

personerna i dessa gemenskaper. I spåren av detta resonemang följer att 

det är viktigt att utforska de processer som leder till känslor av 

gemenskap. Analysen av synen på kollektiv identitet i mina två fall, görs 

med hjälp av tre huvudsakliga redskap. 

Tiden 

I mycket av litteraturen om kollektiva identiteter, betonas vikten av 

idealiserade stereotyper för en grupps känsla av identitet (Petersson 

1998: 38). Ofta bygger dessa stereotyper på minnen från ett hjältemodigt 

förflutet (Van Evera 2000: 282). Kollektiv identitet kan internaliseras 

med hjälp av att individens känsla av kollektiv tillhörighet och förstärks 

i relaterandet till skrivna texter såsom historieböcker, poesi och musik 

(Kook 1995). Minnena av det förflutna blir på så vis konserverade i 

historien och lärs ut till medborgarna. Genom att relatera till vår historia 

lär vi oss vilka ”vi” är, vilka våra kollektiva karakteristika är och vilka 

de händelser som konstituerar vårt kollektiva minne är (Kook 1995). På 

så vis blir det kollektiva minnet viktigt för skapandet av alla grupperingar, 

vilket också bidrar till vikten av att diskutera samtida gruppers 

förhållande till sitt gemensamma förflutna. 

Rummet 

Utöver att knyta den kollektiva identiteten till speciella historiska 

händelser, så har grupper även ett behov av att skapa en relation till 

samtida skeenden (Petersson 2001: 27). Man menar ofta att territorium 

är en av de viktigaste beståndsdelarna vad gäller kopplingen mellan 

kollektiv identitet och dess placering i samtiden (Petersson 2001: 27). 

Det är alltså mycket viktigt att undersöka på vilket sätt olika grupper 

förhåller sig till det territorium där de bor, samt deras förhållande till 

19

20 


områden som gränsar till detta territorium (Rouhana 1997: 111-112). 

Kopplingen mellan det fysiska rummet och kollektiva identiteter är 

central för den utveckling detta arbete har för avsikt att belysa. Fysiska 

platser är centrala som identitetsmarkörer då de kan vara geografiskt 

avgränsade rum som präglas av symboliska föreställningar; landskapets 

sammansättning, byggnader och invånare har berikats med kollektiva 

minnen som har tillräcklig känslomässig kraft att skapa en känsla av 

samhörighet (Featherstone 1995: 108). 

Den andre 

Studier om kollektiv identitet i allmänhet och studier i tematiken kring 

“den andre” i synnerhet har varit vanligt förekommande inom många 

olika forskningsområden under de senaste decennierna. Inom denna 

tradition understryker man framför allt vikten av avgränsning som en 

aktiv och konstant pågående del av identitetsformationen. Man menar 

även att identifikation med en ”in-group” med nödvändighet måste 

innehålla ett avståndstagande från ett antal ”out-groups” (Neumann 

1999: 4; Calhoun 1995: 197). Av denna diskussion följer att identifikationsprocesser 

av nödvändighet är exkluderande. Kollektiva identiteter 

skapas i gränslandet mellan självet och den andre, en relation som är 

ömsesidigt konstituerande (Neumann 1999: 36). 

Relationen till den andre skapas i olika dimensioner. Den andre kan 

således vara grupper eller individer som tillhör en viss religiös eller etnisk 

grupp och som på intet vis är kopplade till sociala rum eller temporala 

dimensioner (Herb och Kaplan 1999). Relationen kan också 

karaktäriseras av temporala dimensioner, såtillvida att en grupp 

exempelvis kan förhålla sig negativt till individer eller grupper som anses 

förknippade med en viss historisk tidsperiod. Detta för att t ex kunna 

ta avstånd från denna era och på så vis sträva mot mål som ligger i 

framtiden (Karlsson 1999). Den andre kan givetvis också ha rumslig 

anknytning. Detta innebär i sin enklaste form att man tillskriver 

individer och grupper som befinner sig i näraliggande och/eller 

områden som man har andra förhållanden till vissa egenskaper, som man 

kan relatera den egna självbilden till.


Regiontyper 

Identiteter i Skåne och Kalmar län 

Skåne har sin historia, här finns ett talspråk som identifierar inte bara 

skåningar mellan sig utan också utgör ett särtecken – oftast av negativ 

art – bland andra svenskar. Landskapet har en egen inofficiell flagga – 

hissad av många – och här finns faktiskt beskedliga separatistiska rörelser 

sedan länge. I modest form är det Sveriges Bretagne. (Ek 1992: 97) 

Även om Skånes gränser inte alltid är helt tydliga, står det emellertid 

klart, att Region Skåne i förhållande till andra svenska regioner är en 

tydlig identitetsregion (Gidlund 1998 passim; Ek: 1992: 97). När 

Region Skåne bildades 1997, slogs dock två län ihop till ett. Gamla 

Malmöhus och Kristianstads län blev då Skåne län. Två administrativa 

enheter slogs ihop och så skilda områden som det kunskapsintensiva och 

företagstäta Malmö-Lundområdet i Sydvästskåne och avfolkningsbygderna 

i Nordostskåne samlades under ett och samma tak. Frågan är 

hur man stärker den regionala identiteten utifrån sådana förutsättningar, 

då man riskerar ett väldigt starkt centrum-perifieriförhållande inom 

regionen, med konkurrens och konflikter som potentiell följd. 

Kalmarregionen kan sägas vara en administrativ region. Historiskt 

hålls inte länet samman av några särskilda gemensamma band, förutom 

den gemensamma administrationen inom länet. Länet är en del av 

Småland, samtidigt som den innehåller egna mindre identitetsområden, 

såsom t ex Öland, som dessutom är ett eget landskap (men två kommuner, 

Borgholm och Mörbylånga). Länet var fram till 1971 två landsting, Kalmar 

län norra och Kalmar län södra. Det finns av allt att döma inte särskilt goda 

förutsättningar för en regional identitet i länet, då det regionala samarbetet 

snarare vilar på en intressegemenskap mellan olika lokala intressen. Detta 

gör att vissa väljer att kalla Kalmar län en federativ region, då det är samarbete 

mellan kommuner som eftersträvas, snarare än en enhetlighet inom 

regionen (se t ex Gidlund 1998: 47). 

21

22 

Perspektiv på regional identitet 


I Region Skåne och Kalmarregionen har jag upplevt att synen på vad 

regional identitet är har varit relativt likartad. Trots att regionerna skiljer 

sig åt väsentligen, då Skåne mer liknar en identitetsregion och Kalmar en 

administrativ region, verkar man ändå dela syn på vad som är väsentliga 

hinder och förutsättningar för regional identitet. I detta stycke analyserar jag 

således Region Skåne och Kalmar län parallellt, utefter de tidigare 

presenterade kategorierna tiden, rummet och den andre. 

Tiden 

Historia 

I ett flertal av mina intervjuer fördes historia på tal, då jag ställde frågor 

om den regionala identitetens vara eller inte vara i det aktuella länet. I 

Skåne menade många att det finns en tydlig regional identitet på grund 

av de historiska band som bildats i och med att Skåne varit ett landskap 

så länge. Man menar även att det finns historiska symboler som knyter 

skåningarna samman, såsom t ex dialekten. I Kalmar däremot säger de 

flesta att det inte finns någon stark regional identitet. Flera av mina 

informanter knyter an till historiska faktorer för att förklara detta, såsom 

att länet historiskt inte haft någon gemenskap, då man varit del av antingen 

större eller mindre sammanhang. Historiskt betonas kommunala identiteter 

eller större identitetsområden som t ex landskap, många anser t ex att 

Småland är en starkare identitetsmarkör är Kalmar län. Här är det alltså 

tydligt att många ser gemensamma historiska band som något som är 

avgörande för den kollektiva identiteten. Det är också tydligt att politiker 

i både Skåne och Kalmar instämmer i påståendet att Skåne är en region som 

präglas av en gemensam identitet, medan Kalmar inte är det. 

Nuet och tidsaspekten 

Vad gäller att skapa och/eller stärka regionala identiteter, är politiker i 

båda regionerna rörande överens om att det finns en slags inneboende 

tröghet, m a o en tidsaspekt som är viktig i diskussionen (jfr Erlingsson


1999: kap 3). Man menar att det är viktigt med en känsla av gemenskap 

i länet, men att det inte är något som erhålles på en dag. I nästan varje 

intervju hörde jag kommentaren att regionbyggande tar tid, liksom 

byggandet av regional identitet. 

Även om historiska band uppenbarligen ses som viktiga av många 

intervjupersoner, så var det ingenting som avhandlades under längre tid. 

De historiska aspekterna verkade snarare ganska självklara. Det som 

avhandlades under längre tid och som jag fick en uppsjö olika exempel 

och infallsvinklar på, var de spatiala aspekterna av den regionala 

identiteten. Dessa aspekter kan givetvis inte frikopplas från den 

temporala dimensionen, då rum och tid är tätt förbundna med varandra 

(för vidare diskussion om detta se t ex Hellström 2004: 6; Clark och 

Petersson 2003: 11), men då de ofta har direkta kopplingar till geografi, 

så har jag valt att lägga in dessa aspekter i den rumsliga dimensionen. 

Rummet 

Läns- och kommunsammanslagningar 

Något som ett flertal av de politiker jag talat med påtalat som 

betydelsefulla hinder för känslan av identitet är olika typer av 

sammanslagningar; av både kommuner, landsting och län. Det verkar 

som om att gamla administrativa gränser ”spökar” i huvudet på både 

politiker och medborgare. De utgör således ett hinder för gemenskapskänsla 

i kommuner och regioner. I Kalmar återkommer man till att 

länet fram till 1971 var uppdelat i två landsting, och vissa menar att det 

skulle vara mer naturligt om länet fortfarande vore uppdelat på detta sätt 

i och med att man upplever spänningar mellan nord och syd inom länet. 

I Skåne relaterar flertalet politiker till sammanslagningen av Malmöhus 

och Kristianstad län 1997. De flesta menar dock att detta inte är ett stort 

problem, då identifikationerna i Skåne alltid följt landskapsgränsen 

snarare än länsgränsen. Intervjupersonerna i både Skåne och Kalmar 

drar också paralleller mellan läns-, landstings- och kommunsammanslagningar. 

Man hävdar i detta sammanhang att det i båda situationerna 

uppstår problem med konkurrens inom områden som slagits samman. 

Denna konkurrens sägs bestå i att alla de tidigare delarna efter en 

sammanslagning vill vara de som bestämmer mest, och att man gärna 

23

24 


vill ha centrum förlagt till sitt eget närområde. Denna konkurrens sägs 

i sammanhanget ha en negativ påverkan på känslan av gemenskap i både 

regioner och kommuner och tangerar problematiken som vi går in på 

i nästa stycke, den som rör förhållandet mellan centrum och periferi. 

Centrum-periferi 

I både Skåne och Kalmar stötte jag på åsikten att den regionala 

identiteten försvagas på grund av att det finns spänningar mellan 

områden i centrum och områden i periferin. Nästan alla Skånepolitiker 

nämnde Göingeupproret som exempel på detta. Göingeupproret är en 

folklig rörelse som startade i Nordöstra Skåne för något år sedan och 

som hävdar att områdets intressen inte tas tillvara i det skånska 

samarbetet. Thomas Bengtsson (C), kommunpolitiker i Östra Göinge 

kommun menar att det är väldigt svårt för folk från utflyttningsbygderna 

i östra Skåne att identifiera sig med det överhettade Malmö-Lundområdet, 

då det enda de ser och hör är utflyttningssiffror och 

nedläggningshot. I Kalmar län ses detta som ett mindre problem i och 

med att länet har flera större städer som ligger relativt utspridda. Där rör 

problemet med centrums förhållande till periferin mer renodlat 

geografiska aspekter. Det tydligaste exemplet på detta mötte jag i 

Västervik, där identifikationen med Kalmar län verkar vara i det 

närmaste minimal. Harald Hjalmarsson, M-politiker och kommunstyrelsens 

ordförande i Västervik formulerar sig så här: 

Bor man här [I Västervik], läser man vid Linköpings universitet, man 

tillhör Linköpings stift. Åker man och storhandlar, eller till stan, så är det 

ju Linköping och Norrköping som gäller. Vad gäller kulturutbud, om 

man ska erbjuda något förmer, så är det Stockholm och Norrköping, ja 

storstäderna som gäller. Det är svårt att hitta tillfällen då det är viktigt att 

åka till Kalmar… historiska skäl och många andra gör att vi är orienterade 

norrut. Det är väldigt tydligt. Jag tror att om landstinget försvinner, så har 

vi ingenting som håller ihop oss längre. Jag ser ju Östergötland och 

samarbete norrut, med t ex Katrineholm, som mycket viktigt. 

Hjalmarsson och andra jag talat med underströk vid ett flertal tillfällen 

den starka kopplingen till Östergötland i de nordliga kommunerna,


vilket gjorde att spänningen mellan nord och syd inom Kalmar län 

visade sig i all sin tydlighet. I Högsby kommun, nära gränsen till 

Blekinge, har man tidigare haft bra samarbete med Uppvidinge kommun 

i Blekinge, och där menar man att identifieringen med Uppvidinge för 

Högsbybor inte skiljer sig från identifieringen med kommuner inom 

Kalmar län. Av dessa resonemang och exempel kan vi sluta oss till att 

spänningar mellan centrum och periferi kan leda till att den regionala 

identiteten försvagas, samt att man i områden nära regiongränser ofta 

känner lojaliteter med andra regioner (jfr t ex Sharpe 1993: 7). 

Gränser 

Något som varit mycket tydligt i mina intervjuer har varit förhållningssättet 

till de närliggande nationalstatsgränserna i både Kalmar län och 

region Skåne. I Kalmar län har man nyligen inlett samarbeten med 

länder på andra sidan Östersjön. Bland annat har man i anslutning till 

Högskolan i Kalmar startat Baltic Business School, en ekonomihögskola 

i samverkan med de baltiska länderna. Många av mina informanter har 

även talat om vikten av utökade kontakter med marknaden i Östeuropa. 

I Skåne är Öresundsregionen och närheten till Danmark en minst lika 

viktig faktor att förhålla sig till. Många poängterar vikten av att delta i 

Öresundssamarbetet och menar på att regionaliseringen av Skåne är ett 

viktigt led i detta arbete. Barbro Kärrstrand (Fp) uttrycker sin syn på 

Öresundsregionen så här: 

Skåne får nu möjlighet som region att vidga Sveriges internationella 

gränser gentemot den omgivande Öresundsregionen och gentemot de 

mycket, mycket starka krafter som finns i Köpenhamn och nedåt. Och 

som vi inte, bara för att det finns en gräns över sundet, kan negligera, 

för då kanske vi skulle komma i bakvattnet. Om vi sätter den här 

gränsen mellan Sverige och Danmark och struntar i Öresundsregionen, 

så skulle det skada landet. Skånes utveckling ur ett Öresundsperspektiv är 

oerhört viktig för hela nationen, det måste man ha med i den stora bilden. 

Gemensamt för både Skåne och Kalmar län är att man ser det 

överstatliga samarbetet mellan olika regioner som oproblematiskt ur 

identitetshänseende. Man poängterar ofta att dessa samarbeten innebär 

25

26 


en styrka för regionen och att man inte får stänga in sig och bara bry sig om 

sina egna näraliggande intressen. I ett flertal fall hör jag uttrycket ”man måste 

lyfta blicken”, uttalas i just detta sammanhang. Således anser de flesta jag talat 

med att gränsöverskridande samarbeten i stort är av godo och att de inte 

innebär någon konkurrens för den regionala identiteten. 

Flera Kalmarpolitiker hävdade åsikten att ”Kalmar län är ju ingen riktig 

region”. Detta visas även tydligt genom att de flesta jag talat med refererat 

till Kalmar län, snarare än till t ex Kalmarregionen. Länet sägs vara för litet för 

att motsvara dessa politikers bild av vad en region är. Man menar även att 

den historiska kopplingen i det närmaste är obefintlig, samt att länet ingår 

i funktionsregioner som sträcker sig över både dess norra och södra gränser. 

Jag får också en känsla, som jag tangerat tidigare, av att Kalmar län verkligen 

har en tudelad identitet, då de i norr och de i söder verkar identifiera sig med 

väldigt olika områden. De i söder uttrycker i flera fall åsikter om att regionen 

borde vara större och inkludera delar av Kronobergs län och Blekinge, 

medan de i norr uttrycker åsikten att de hellre skulle höra till ett samarbete 

med delar av Östergötland. Således är man i Kalmar inte särskilt nöjd med 

de gränser som omger regionen idag och skulle önska att de såg annorlunda 

ut. Tydligt är att identifikationsområdet är större än länet och att det som 

sådant inte är någon egentlig identitetsmarkör. 

I Skåne har jag i mycket liten utsträckning stött på kritik mot 

regionens yttre gränser. Detta har troligtvis att göra med att regionen 

nära nog följer Skånes gamla landskapsgränser och således är relativt 

etablerad i de flestas medvetanden. I några fall talades det om att ”göra 

Skåne rundare”, 7 en fråga som varit aktuell i den skånska regionalpolitiska 

debatten under en tid. Detta verkar dock vara något man inte 

ser som ett hot, utan snarare som en möjlighet och verkar för de flesta 

inte vara något som skulle inverka på den regionala identiteten. 

Den andre 

De två stora elementen som man relaterar den regionala identiteten till 

är både i Region Skåne och Kalmar län den kommunala och den statliga 

7 Detta innebär att södra delarna av Halland också skulle ingå i Region Skåne.


nivån. Identifikationen med den lokala gemenskapen ses i de flesta fall 

som positiv, även om den i vissa fall konkurrerar med den regionala 

nivån. Statsmakten är dock i både Kalmar län och Skåne län något som 

man i hög utsträckning baktalar och vill distansera sig ifrån, medan man 

i de flesta fall visar sig mycket öppen i förhållandet till samarbete över 

nationalstats- och regiongränserna. 

Interna andra 

I princip alla jag talar med hyser åsikten att de kommunala identiteterna 

är starka och att det därför ofta finns slitningar inom regionen. En term 

som jag stöter på i både Region Skåne och Kalmarregionen är 

”byatänkande” eller ”bymentalitet”, i meningen att många medborgare, 

när det kommer till kritan, är sig själv närmast, och egentligen bryr sig 

mer om sin egen by eller kommun än om regionen. Alla regionpolitiker 

jag talar med är överens om att denna mentalitet måste försvagas för att 

regionsamarbetet skall kunna stärkas. Alla ser detta som problem i 

regionbyggnadsprocessen. Dock menar man att regionarbetet i viss 

mån, både i Kalmar och Region Skåne, på relativt kort tid ändå 

förändrat dessa konkurrenskänslor i positiv riktning och ett flertal 

menar att det på sikt kommer att bli ännu bättre. Om igen återkommer 

argumentet om ”att det är en fråga om tid”. 

I Skåne är det tydligt att det man kallar för delregioner är ett viktigt 

inslag i den regionala politiken. Det finns fyra samarbetsorgan. Dessa 

består av kommunala samarbetskommittéer i nordost, sydost, nordväst 

och sydväst. Alla de trettiotre kommunerna tillhör någon av dessa 

organisationer, där man organiserar sig för att ta hand om frågor som 

främst berör kommunerna i Skånes fyra hörn. Jag har med ett flertal av 

de skånska politikerna diskuterat huruvida denna uppdelning har en 

inverkan på den regionala identiteten. Flera av dessa politiker menar att 

samarbetet i delregionerna inte påverkar den regionala identiteten 

nämnvärt, utan att detta samarbete snarast har en positiv inverkan på 

känslan för regionen. Här lär man sig samarbete och att se till mer än den 

egna kommunen, vilket är ett tänkande som enligt de flesta går igen i 

känslan för regionen. Man skulle kunna se delregionerna som en form 

av funktionsregioner inom regionen, något som jag även funnit i 

27

28 


Kalmar län. Där ser det dock annorlunda ut då dessa funktionsregioner 

ofta sträcker sig över gränserna till andra regioner. T ex så har man i 

södra Kalmar län en känsla av att ens viktigaste samarbetspartners finns 

i Blekinge och Kronobergs län, medan man som tidigare nämnts i norra 

länet har väldigt starka kopplingar till Östergötland. Dessa funktionsregioner 

borde, då de existerar som resultat av praktiska överväganden, 

inte utmana den regionala identitetskänslan. Jag tror dock att de kan 

innebära ett eventuellt hot mot den regionala identiteten, särskilt vad 

gäller samarbete inom utbildning. Många i södra Kalmar län menar att 

Växjö universitet är lärosätet att föredra, medan man i Västervik och 

andra nordliga kommuner menar att Linköpings universitet är det bästa 

lärosätet. På så vis kommer ungdomar att lyfta blicken från regionen och 

söka sig utåt för att skaffa utbildning, vilket kan vara bra av ett antal skäl, 

men för den regionala identiteten kan det knappast ses som stärkande 

att inte högskolan i Kalmar är ett självklart val för flertalet i regionen. 

Vi ser tydligt att de båda interna andra man förhåller sig till främst har 

kopplingar till olika geografiska rum. Den kommunala nivån ses som 

en konkurrent till regionen och som slåss med denna om vilken som 

skall vara den viktigaste identitetsmarkören för invånarna. Den andra 

rumsliga dimensionen man förhåller sig till är delregionerna, vilka 

verkar relativt oproblematiska ur identitetshänseende. Man verkar 

emellertid förvissad om att de spänningar som finns mellan olika 

geografiska områden inom regionen skall bli mindre i takt med att 

regionarbetet fortskrider. 

Externa andra 

Mycket mer negativ ter sig bilden av statsmakten hos de flesta. Som en 

av de mest positiva aspekterna av regionaliseringen nämner alla jag talar 

med att man inom regionen nu själv får bestämma om många av de 

frågor som är viktiga för närområdet. En mycket negativ bild av de 

gamla, centralstyrda länsstyrelserna målas upp. Man menar att de 

tjänstemän som då tog många av besluten rörande länet (under 

landshövdingen) bara brydde sig om vad som sades i Stockholm och att 

de inte hade någon folklig förankring. Irritationen över detta är allmänt


förenande för dem jag pratar med. En politiker i Helsingborg påpekar 

skämtsamt att skåningar ju alltid tyckt att ”nollåttor är något som katten 

asat 8 in”. Huruvida detta har att göra med den regionala identiteten 

allmänt kan jag inte avgöra, men att man hela tiden relaterar regionen 

till centralmakten i Stockholm står ändå klart. Andra nationalstater, 

verkar som nämnts tidigare, vara en relativ oproblematisk ”andre” för 

de jag talar med. Något som för mina tankar till globaliseringen och dess 

eventuella effekter på känslan inför nationalstatens gränser. 

Förhållandet till den statliga nivån kan i det närmaste ses som bunden 

till den historiska dimensionen. Genom att ta avstånd från den tidigare 

politiken som via länsstyrelsen styrdes från statligt håll, kan man lättare 

förhålla sig till den nya regionpolitiken som förväntas föra med sig 

utveckling och nytänkande. Detta kan också förklara att man ser så 

positivt på samarbete över nationsgränserna, vilket kan ses som ett led 

i den europeiska regiontanken. I och med att man tar avstånd från den 

gamla nationalstatsorienterade politiken, öppnar man upp för nya 

gränsöverskridande samarbeten vilket man hoppas skall föra med sig 

samarbete med andra expansiva regioner i Europa. På så vis kan de 

svenska regionerna bli livskraftiga och ta steget in i det man omnämner 

”Regionernas Europa”. 

Skillnader/likheter mellan Skåne och Kalmar 

Av denna diskussion framgår att det finns många förenande drag i synen 

på regional identitet i Skåne och Kalmar län. Man har en känsla av att 

historien är mycket viktig för känslan av regional identitet. Således anser 

de flesta att Region Skåne på grund av sin historia är en stark 

identifikationspunkt, medan Kalmar län, som saknar tydliga historiska 

band, inte är det. Vad gäller de rumsliga aspekterna har jag stött på 

förvånansvärt många likheter mellan regionerna. Man har en pragmatisk 

inställning till samarbete över nationsgränserna, medan man menar att 

konkurrens mellan städer och byamentalitet kan påverka den regionala 

identiteten negativt. Gemensamt för båda regionerna är även att man 

8 Skånska för släpat. 

29

30 


hela tiden förhåller sig till centralmakten som sin ”andre” och att det 

mest positiva med regionaliseringen är att man fått mer frihet i 

förhållande till denna. Detta kan kopplas till tankarna om globaliseringen 

och EU: s utveckling såtillvida att man tydligt tar avstånd från den av 

staten förda politiken och ser samarbete över nationalstatsgränserna som 

mer givande vad gäller regional utveckling och konkurrenskraft. Mina 

informanter förhåller sig även till ett antal funktionsregioner, antingen 

inom eller i anslutning till områden utanför regionen. Här verkar den 

regionala identiteten i Kalmar län stå inför en utmaning. I och med den 

nord-sydliga uppdelningen av länet, och identifikationerna i sydvästlig 

riktning i söder och med Östergötland i norr, är det svårt att förstå hur 

man ska kunna skapa en stark regional identitet i Kalmar län, då dessa 

områden ter sig så viktiga för de jag pratat med. Lösningen på detta 

verkar för ett flertal på sikt vara att man vill utvidga regionens gränser. 

Många gånger hör jag i samband med detta resonemang att ”man inte 

får stänga in sig i regionen” och att det är viktigt att hålla öppet för 

samarbeten över gränserna. I Skåne förhåller man sig också till ett antal 

funktionsregioner, i detta fall ligger de inom regionen, och utgörs av de 

fyra delregionerna, emellertid verkar det inte som om att man ser dessa 

delregioner som ett hot mot den regionala identiteten.


Identitetspolitik 

Utan att alltför mycket hänge sig åt konspirationsteorier, kan man tänka 

sig att en förändrad politisk situation för med sig konkurrens mellan 

olika politiska nivåer om vilken gemenskap som skall vara den viktigaste 

för invånarna i en kommun, region eller stat. Man kan anta att man på 

dessa olika politiska nivåer ägnar sig åt mer eller mindre sofistikerade 

strategier för att invånarna skall identifiera sig med just den politiska 

nivån och det territorium som är kopplat till denna. 

Identitetspolitik innebär att tillskriva människor attribut som definierar 

och kategoriserar dessa som enskilda individer eller tillhörande en 

grupp (jfr Young 2000: 87). Tankar om att föra en politik som syftar till 

att skapa en känsla av identitet bland medborgarna kan spåras tillbaka till 

teoretiker som John Breuilly och Paul Brass som företräder en instrumentalistisk 

tradition. Breuilly menade att det finns tre steg i identitetsskapandet, 

nämligen koordination, mobilisering och legitimitet (Özkirimli 

2000: 109). Med koordination avses att nationalistiska idéer används för 

att föra fram gemensamma intressen hos eliter och grupper som motsatt 

sig statens idéer. Mobilisering innebär i detta sammanhang att man 

använder sig av nationalistiska idéer för att den politiska eliten skall få 

stöd av grupper som tidigare varit exkluderade från den politiska 

processen. Med legitimitet avses slutligen att man använder sig av 

nationalistiska idéer för att rättfärdiga den politiska rörelsens mål, både 

gentemot staten och mot mäktiga externa aktörer, såsom andra stater 

och deras opinion (Özkirimli 2000: 108). Paul Brass resonerar i liknande 

termer, då han poängterar etnicitetens 9 instrumentella natur. Han, och 

andra s k. instrumentalister med honom, hävdar helt enkelt att etniska och 

nationella identiteter är behändiga verktyg att ta till, när elitgrupper 

behöver skapa stöd för sin politik bland de breda massorna (Smith 

9 Detta är inte tillfället att fördjupa sig i definitioner av etnicitet, dock är det något man brukar hänföra 

till gemensamma blodsband. Brass hävdar, genom att tala om etnicitet som instrumentell, således att 

etniciteten inte vilar på blodsband, utan snarare på uppfinnandet av blodsband. 

31

32 


1986: 9). Instrumentalisterna behandlar alltså inte etnicitet och nationalism 

som givna storheter. Snarare menar man att nationell tillhörighet 

ständigt omdefinieras och omkonstrueras som svar på förändrade 

förhållanden och politiska eliters manipulation. En annan forskare som 

starkt poängterat politiska förändringars inverkan på nationalism, är 

Eric Hobsbawm. Som marxistisk historiker påtalar han historiens 

viktiga roll i skapandet av nationalistiska myter. Han menar att ”historia 

används för att legitimera handlingar och att cementera gruppers 

gemenskap” (1983: 12, ref. i Özkirimli 2000: 117). 

Det är lätt att ställa sig kritisk till en del av de teorier som utarbetats 

av dessa författare, då de i mycket liten utsträckning fokuserar på de 

mekanismer som enligt det instrumentalistiska synsättet antas leda till att 

befolkningen som ”utsätts” för denna politik skulle låta sig manipuleras till 

att blint följa elitens vilja (se t ex Gellner 1995; Smith 1995). Legitimitetsdiskussionen 

handlar här endast om vilka attribut man använder sig av 

för att skapa legitimitet för styret, och inte hur man får folket som utsätts 

för denna politik med på noterna. Det är således viktigt att förhålla sig 

till mottagandet av identitetspolitiken, för att se vilket genomslag den 

får bland medborgarna. Trots denna kritik anser jag att den instrumentella 

synen på identitetspolitik bidrar till värdefull insikt när man skall 

studera försök att skapa och/eller stärka kollektiva identiteter på lokal, 

regional eller nationell nivå. I mitt arbete kommer jag dock att överföra 

en del av dessa processer (som i litteraturen försiggår på nationalstatsnivå) 

till både regional och lokal nivå. Detta för att jag är övertygad om att 

instrumentell identitetspolitik kan föras på alla samhällets nivåer, och 

inte är förbehållet känslan av nationell identitet. 

Regional identitetspolitik – identitet som resurs 

Är det över huvudtaget intressant vilken identitet som är mest framträdande, 

om man har en syn på identiteten som mångfacetterad, kontextberoende 

och sålunda föränderlig? Detta är ett problem som givit mången forskare 

rejält med huvudbry. Då människor idag slits mellan en mängd identiteter, 

och således lojaliteter, samtidigt som det pågår maktkamper mellan olika


politiska nivåer, finns det ett uppenbart intresse från politiskt håll att 

människor mest skall identifiera sig med just deras politiska nivå. 

I och med att regioner har blivit starkare aktörer inom EU och 

dessutom konkurrerar med varandra om företag och investeringar på en 

global marknad, har det blivit viktigt för olika aktörer att regionen skall 

bli så stark och konkurrenskraftig som möjligt. Det kan då finnas 

incitament för politiska aktörer att bygga en regional identitet för att 

bättre kunna stå sig i konkurrensen. Tanken är att man stärker banden 

mellan invånare i regionen och på så vis kan bli starkare utåt. Identiteten 

ses helt enkelt som en resurs i arbetet med att stärka regionen (jfr 

Johansson 1995: 45; Erlingsson 1999: kap 3). Regional identitet bygger 

således inte nödvändigtvis på gemensamma historiska band, utan kan 

likväl vara ett uppifrånstyrt projekt för att samla stöd för regionens 

politik. För att skapa en politisk rörelse, krävs det att någon mobiliserar 

den regionala identiteten, den måste medvetandegöras (Malmström 1998: 

29). För att denna mobilisering skall komma till stånd behövs en politisk elit 

som för upp den regionala identitetspolitiken på agendan (jfr diskussionen 

om instrumentella teoretiker som Breuilly och Brass ovan). 

Det finns åtminstone två förhållningssätt till byggandet av regional 

identitet (Wallis 2001). Det första är en rumslig aspekt som innebär att 

man vill skapa en känsla av plats genom att identifiera och understryka 

regionens unika kulturella och geografiska karaktär. Genom detta 

angreppssätt förväntas individer utöka sin platsbaserade identitet till att 

omfatta regionen. Konkret kan detta göras genom att sprida information 

om regionen, så att medborgarna däri medvetandegörs om dess 

omfattning och karakteristika. Den andra aspekten ser till objektiva 

indikatorer som kan påvisa regionens konkurrenskraft. Genom att 

fokusera på funktionellt oberoende, söker detta angreppssätt koppla 

ihop individers livskvalitet med livsstilsaspekter i regionen. Tanken här 

är att låta invånarna ta del av regionens resultat, vad gäller t ex näringsliv, 

konkurrenskraft och sysselsättningssiffror, och sålunda visa på varför just 

den här regionen är bättre att leva i än andra (Wallis 2001: 1). 

I och med att identiteter är konstruerade, kan de således bli 

manipulerade och på så vis skapas instrumentellt. Därför är det rimligt att 

tro att man vid ett studium av förd identitetspolitik finner anspelningar på 

33

34 


och försök till förstärkningar av de symboler som den kollektiva 

identiteten kopplas till. För att anknyta till det tidigare förda 

resonemanget om kollektiv identitet, är det rimligt att tro att det inom 

förd identitetspolitik görs försök till att koppla den regionala identiteten 

till tankar om tiden, rummet och den andre. De kopplingar som görs 

till olika dimensioner av den kollektiva identiteten visar på vad eliten 

valt att fokusera på som centrala element i regionen och kan således säga 

något om vilken typ av region man strävar efter att vara. 

Regiontyper och behov av identitetspolitik 

Det finns olika typer av regioner, 10 varav vissa har en mer uttalad identitetsprägel 

än andra. Regioner med stark identitet har ofta som kännetecken 

att de har politiska partier som företräder regionens intressen (Erlingsson 

1999: kap 3). Detta kan ses som en form av regional nationalism som har 

att göra med en politisering av regionen som syftar till ökad självständighet. 

Det förekommer även att den regionala nationalismen är i konflikt med 

centralmakten. Inom dessa regioner framhävs ofta regionens gemensamma 

historiska och kulturella band (Johansson 1995: 44; Erlingsson 1999: kap 

3). Det man kallar administrativa regioner hålls inte samman av 

gemensamma historiska band, utan har, precis som namnet antyder, sin 

gemensamma nämnare i att de hålls samman av administrativa och 

organisatoriska orsaker. Detta innebär att de finns inom ett tydligt avgränsat 

geografiskt område. De kan sägas vara ”underordnade en politisk 

centralmakt i ett hierarkiskt beslutssystem” och har således skapats i ett 

uppifrånperspektiv (SOU 1995: 27, sid 147). Funktionella regioner 

behöver inte vara avgränsade, utan hålls samman av att det finns 

gemensamma intressen inom regionen, såsom arbetsliv, näringsliv och/ 

eller utbildning. 

Har man inom regionen som mål att endera skapa eller stärka den 

kollektiva identiteten, gör man det ofta för att stärka sig i förhållande till 

andra aktörer och nivåer. Sveriges regioner skiljer sig åt på en mängd 

10 Regioner delas ofta in i olika kategorier, varav de vanligast förekommande är identitetsregioner, 

administrativa regioner och funktionsregioner.


sätt i identitetshänseende. Vissa präglas av en tydlig historisk identitet, 

medan andra har satts ihop av till synes mycket olika geografiska 

områden, som tidigare haft liten eller ingen administrativ koppling. 

Dessa regioner har, sin olikhet till trots, det gemensamt att de har för 

avsikt att föra någon form av regionpolitik. Aktörer i de funktionella 

och administrativa regionerna känner ofta ett behov av att mobilisera 

för att skapa regional identitet, då det skulle skänka det regionala 

projektet större legitimitet och trovärdighet (Gidlund och Sörlin 1993; 

Fernández 2000: 38; Erlingsson 1999: kap 3). Detta torde innebära att 

man tar på sig mycket olika uppgifter, då identitetsregioner måste 

förhålla sig till och stärka redan existerande identiteter, vilket ibland kan 

ställa till problem då det finns risk för exklusion om dessa element blir 

för starka, medan en del administrativa och funktionella regioner står 

inför uppgiften att skapa en regional identitet där det tidigare inte 

funnits någon. Detta visar på dynamiken i regiontanken, då funktionsregioner 

och administrativa regioner potentiellt sett kan utvecklas till att 

bli identitetsregioner, medan identitetsregioner brottas med att hålla 

vissa element av den regionala identiteten i schack och ibland t o m 

tvingas tona ner regionens identitetsprägel för att förebygga konflikter 

mellan olika nivåer. Skillnader mellan regiontyper är således inte en 

artskillnad, utan är snarare en fråga om tid (jfr Paasi 1996). I ett längre 

tidsperspektiv är det sålunda möjligt att människor anpassar sig till de 

nykonstruerade gränserna för en region och utvecklar en känsla av 

regional identitet. I kölvattnet på denna diskussion kan vi dra slutsatsen 

att identitetspolitik är något som potentiellt kan förekomma i alla slags 

regiontyper, vilket också leder till att alla regioner på sikt har potential 

att bli identitetsregioner. 

35

36 

LISA STRÖMBOM


Region Skåne 

Identitetssträvanden 

I och med att man i Skåne har en tydlig historisk identitet att falla tillbaka 

på, syftar den förda identitetspolitiken främst till att stärka och betona 

valda element i redan existerande identiteter. Skånes identitet har 

förutom kopplingar till språket och flaggan även starka kopplingar till 

jordbruk och till traditionell industri. Dessa aspekter av skånsk identitet 

skall idag samsas med element som utmärker den expansiva Malmö- 

Lund-regionen, som främst präglas av satsningar på kunskap och 

näringsliv och där man på senare år med kraft satsat på projekt för att 

koppla Skåne till den nya teknologin, i samband med att man bygger 

upp Öresundsregionen och på ett helt nytt sätt anspelar på kunskap. Här 

kan man alltså misstänka att det ligger en eventuell motsättning som kan 

vara problematisk ur identitetshänseende. Man har å ena sidan en 

historisk identitet kopplad till språket och jordbrukslandskapet som 

förbinder skåningarna, samtidigt som man vill satsa på den postmoderna 

kunskapsproduktionen för att hänga med utvecklingen i Europa och 

för att lyckas med Öresundssatsningen. Region Skånes nya paroll lyder 

”En region i balans” och kan ses som ett försök till lösning på denna 

problematik. Denna paroll syftar till att Skånes olika delar ”ska utvecklas 

på sina egna villkor, dock med beaktande av helheten” (Region Skåne 

1999: 14). I detta mål försöker man förena Skånes olika delar genom 

att tillåta dem att vara olika och man talar varmt om den regionala 

mångfalden. När man i utvecklingsprogrammen diskuterar den skånska 

identiteten använder man sig emellertid fortfarande främst av historiska 

och rumsliga konnotationer såsom: 

Alla kulturhistoriska minnesmärken. Språket. Traditionerna. Matkulturen. 

Sillen och snapsen. Den omväxlande och vackra naturen. 

Slätten. Det böljande öppna och vänliga landskapet. (Region Skåne 

1998: 8). 

37

38 


I samma andetag som man vill lansera ett kunskapsintensivt Skåne där 

man menar att ett av de största hoten är ”att vi ställer oss avvaktande 

inför den nya informationsteknologin och andra snabba förändringar” 

(Region Skåne 1999: 11), använder man sig alltså av de historiska och 

landskapsspecifika kopplingarna som bränsle för att skapa bilden av det 

nya Skåne. Detta är intressanta kontraster, som tydligt visar på att man 

ser historiska och rumsliga identifikationer som centrala när man avser 

att förstärka, reproducera eller t o m nyproducera regionala identiteter. 

Kalmar län 

Utifrån målsättningen att skapa och/eller stärka regionala identiteter, är 

det i Kalmar läns fall främst en fråga om att skapa sig en identitet inom 

ett geografiskt område som sedan tidigare inte har en entydig prägel. 

Man kan dock undra hur en administrativ region som Kalmar skall 

kunna skapa regional identitet. Frågan är om det ens är önskvärt då man 

dessutom har ett väl fungerande samarbete mellan länets olika 

kommuner? I och med att det inte finns tydliga markörer för just Kalmar 

län, såsom t ex en dialekt (småländska talas ju faktiskt i hela Småland) 

eller tydliga historiska gemensamma nämnare, så kan man tänka sig att 

det står politikerna relativt fritt att välja de markörer som man tycker är 

viktiga för regionens identitet. I Kalmar län har man liksom i Region 

Skåne lyft fram den gemensamma kulturen som central. Man menar att 

”[kulturarvet] stärker identiteten, ökar självförtroendet, gör regionen 

attraktiv och skapar nya arbetstillfällen” (Regionförbundet Kalmar län 

1999: 4). I Kalmar har man emellertid inte, som i Skåne, en till synes 

självklar identitet att falla tillbaka på. Detta gör det i och för sig 

problematiskt att välja vilka element i länet man skall fokusera på i sina 

identitetssträvanden. Samtidigt erbjuder det en viss frihet, då man inte 

är låst vid gamla föreställningar om vad i den regionala identiteten som 

bör betonas. I Kalmar län har man följaktligen tagit vara på en del 

traditionella kulturarvsaspekter i länet, samtidigt som man försöker 

marknadsföra sig som ett ”kulturlän” (Regionförbundet Kalmar län 

1999: 8). Detta gör man främst genom att anspela på digital kommunikation, 

kunskap i olika former och även på moderna kultursatsningar som projektet


Rockcity i samband med den årliga musikfestivalen i Hultsfred. Det visar 

sig alltså att man i Kalmar län, trots att man inte har så mycket historiskt 

identitetsskapande bagage och att man satsar på postmoderna 

identitetsmarkörer såsom IT och kunskapssamhället, ändå försöker 

anspela på och skapa sig en historisk identitet, genom att i ett flertal 

satsningar försöka nå ut med kulturarvets betydelse. Här ser vi att Skåne 

och Kalmar län, som är så olika ur identitetshänseende, ändå använder 

sig av samma strategier, vilka går ut på att man vill marknadsföra sig som 

ett till viss del postmodernt kunskapssamhälle, men ändå bygger 

identiteten på historiska band. Detta är i mina ögon ett tydligt exempel 

på den stora vikt som läggs vid historiens betydelse i identitetspolitiska 

sammanhang. 

Aktörerna om identitetspolitik 

Härnäst följer ett avsnitt som behandlar intervjupersonernas syn på 

identitetspolitik i sina regioner. Stycket behandlar två huvudsakliga 

ämnen, nämligen synen på huruvida regional identitetspolitik är något 

att eftersträva och hur identitetspolitik förs i regionen. I samband med 

detta vävs positiva och negativa aspekter av regional identitet in. 

Kalmar län 

I Kalmar län verkar åsikten att regional identitet är eftersträvansvärt 

allmänt utbredd. Alla jag talar med verkar se positivt på fenomenet. De 

flesta svarar dock svävande på frågan om hur man bäst kan nå ut med 

en känsla av regional identitet. Jag misstänker att detta beror på det 

faktum att det inte finns en tydlig identitetsförankring i länet, och att det 

därför är svårt att överhuvudtaget veta vilket typ av identitet som skall 

lanseras. Främst har man försökt lansera denna identitetspolitik till 

medborgarna i form av nyhetsbrev och broschyrer som informerar om 

regionens verksamhet. Man har även försökt sprida information genom 

att Kalmar läns museum haft en utställning om kulturarvet i länet. Det 

finns även ett antal andra satsningar för att föra ut det gemensamma 

kulturarvet, såsom Agenda Kulturarv och KulturarvsIT. Med denna 

39

40 


strategi för man ut tankar kring historiens betydelse via Internet, vilket 

kan ses som en fusion av koppling till historia och den nya teknologin. 

Att man gör ett så stort nummer av kulturarvets betydelse beror 

antagligen på att så många politiker tycker att den gemensamma 

historien ses som avgörande för känslan av regional identitet. 

I Kalmar län finns en rik kulturhistoria, formad av de människor som 

levt och verkat här före oss. Platser och miljöer, traditioner och seder, 

museers utställningar, böcker mm förmedlar deras berättelser. I länet är 

vi många som på ett eller annat sätt arbetar med kulturhistoria och 

kulturmiljövård. Vi är fast övertygande om att kulturarvet berikar och 

spelar en betydelsefull roll i människornas liv och för samhället i stort. 

(www.kalmarlansmuseum.se/byggnad/agenda/agenda.html) 

Detta ser jag som mycket intressant, då många av de politiker jag talat 

med i Kalmar län varit så tydliga i att man inte anser sig ha en gemensam 

historia i länet. Uppenbarligen vill man påvisa gemensamma historiska 

band som inte är självklara och på så vis skapa en bild av att det finns ett 

historiskt arv som är unikt för länet. 

Även om regionsamarbetet förbättrats med tiden, är man ense om att 

det varit mycket svårt att nå ut till folket med regiontanken. Den 

information som spridits verkar således inte ha förbättrat medborgarnas 

känsla för regionen. Flera av politikerna ställer sig frågan om hur man 

skall kunna skapa regional identitet när inte folket i länet känner till att 

regionen finns och vad den gör. Detta torde betyda att den befintliga 

politiken inte haft någon större inverkan vad gäller att föra ut en känsla 

av identitet till medborgarna. Man har inte, för att använda Wallis’ ord, 

lyckats göra regionen ”synbar” för dess invånare. Flera som jag talat med 

verkar bekymrade över att regionens verksamhet är så okänd för flertalet 

medborgare. Dock verkar man inte så bekymrad över att det inte finns 

en sammanhängande identitet för alla invånare i Kalmar län. Man menar 

att det viktigaste är politiskt samarbete och att detta samarbete troligen 

hjälps upp om det finns en känsla av identitet i länet. I övrigt verkar man 

dock nöjd med att det finns olika identiteter i länet. Jag får ingen känsla 

av att man önskar att dessa olika identiteter skulle försvagas till förmån 

för en identitet förknippad med Kalmar län. Karl-Erik Nilsson, en Spolitiker 

från Emmaboda formulerar sig så här:


Jag tror inte att just begreppet Kalmar län i sig är den viktigaste 

identiteten, jag tror att beroende på var man finns i länet, så identifierar 

vi oss olika. Jag kommer från glasriket. Kommer du från Borgholm, 

känner du dig nog inte främst som Kalmar länsbo, utan som ölänning. 

Kommer du från Tjustbygden har du mer känslan för det. Vi har alltså 

den lokala kopplingen, medan Kalmar län mer betraktas som en 

administrativ enhet och det som håller ihop oss. Annars har vi nog olika 

identifikationer beroende på var vi har vår utgångspunkt…. Vi har ju 

en historia i det här länet där vi har haft två landsting, det finns ett nordsydperspektiv, 

varför vi ibland har haft svårt att ena oss kring viktiga 

regionala utvecklingsfrågor. Jag vill påstå att i och med regionförbundets 

tillkomst, där kommun och landsting tvingats ta ett gemensamt ansvar 

för utvecklingsfrågorna så har det här blivit mycket bättre. Mannen på 

gatan kanske inte har det bilden klar för sig, men för oss som jobbar 

lokalt, så finns det mycket större medvetenhet om vikten av att vi 

jobbar samman och att vi är enade gentemot andra aktörer i samhället. 

När jag talar med politikerna i Kalmar län om eventuella nackdelar med 

stark regional identitet, så får jag intrycket av att man inte tänkt så 

mycket kring dessa. Snarare framhäver man regional identitet som 

något positivt, som stärker samarbete mellan olika aktörer i regionen. 

Jag får också intrycket av att man ibland glider en smula och talar om 

att den regionala identiteten stärkts, fast man egentligen syftar på 

samarbetet mellan politikerna i regionen. Detta är något som alla 

regionpolitiker i Kalmar län verkar mycket nöjda med, då de anser att 

det finns ett samförstånd och en samarbetsvilja nu som är långt starkare 

än tidigare. 

Region Skåne 

I Skåne verkar man ha samma tankar om hur regional identitetspolitik 

skall föras som man har i Kalmar. Således har man gått ut med material 

till medborgarna i form av nyhetsbrev och liknande. Det finns även 

allmänna uppmaningar om att man i Skåne skall ”flagga skånskt”, för att 

öka den allmänna regionala medvetenheten. I Skåne har man också 

gjort satsningar på kulturarvstanken. Regionmuseet i Kristianstad skall 

41

42 


vara hela regionens museum. Förutom museets permanenta utställningar, 

håller man även på med turnerande verksamhet i Skåne och 

andra delar av landet. I Skåne finns det dock lite andra inslag i 

identitetspolitiken som kommer från regionala element på högerkanten. 

Man har t ex motionerat i regionfullmäktige om att det skall skapas en 

skånsk nationalhymn som skall användas istället för den svenska. Detta 

verkar ha haft en avskräckande effekt på en del av de politiker jag talat 

med, då de tycker att denna regionalism har för separatistiska undertoner, 

och därför tar avstånd från tanken om byggande av regional identitet, 

trots att man ser fenomenet som sådant som positivt för samarbetet i 

regionen på sikt. 

Flera av de skånska politiker jag talat med tycker att en stark regional 

identitet är något bra som är värt att sträva efter. De största fördelarna 

för dessa personer tycks vara att en stark regional identitet gör regionen 

mer konkurrens- och livskraftig. Den allmänna inställningen verkar 

dock vara att man ser med viss tveksamhet på regional identitetspolitik. 

Skälen som anges för detta är flera, men framför allt verkar de alla röra 

sig kring samma tema, exklusion. Jag talar med Anders Tell, 

kommunalråd i Kristianstad, som dessutom sitter med i styrelsen för 

Regionmuseet i Kristianstad (tidigare länsmuseet i Kristianstad). Han 

berättar att de i styrelsen sedan regionförsöket inleddes 1997 haft 

främjandet av regional identitet som en av målformuleringarna för 

museets verksamhet. Detta var emellertid något som han och flera av 

de andra i styrelsen kände sig mycket skeptiska till, så skeptiska att man 

beslutat ta bort denna formulering och för att överhuvudtaget inte 

nämna regional identitet i det nya måldokumentet. Tell menar att 

denna formulering riskerar att skapa utanförskap och att det är viktigt 

att betona olika kulturarv i Skåne, och inte bara den skånska historien. 

Denna åsikt stöter jag på hos flera skånepolitiker. En socialdemokrat i 

Lund säger att han är trött på den skånska identitetshysterin. Han menar 

att den skånska identiteten absolut inte behöver stärkas mer, för att den 

då får en frånstötande effekt. Denna frånstötning fungerar enligt denne 

politikers åsikt på flera plan; både att man exkluderar dem i Skåne som 

inte delar det skånska kulturarvet, samt de som är del av det skånska 

kulturarvet, men som inte nödvändigtvis måste poängtera detta i tid och 

otid. Han menar även att det blir ett motsatsförhållande till Stockholm


om Skåne alltför mycket hävdar sin identitet i förhållande till 

nationalstaten. Flera av de jag talat med betonar de gemensamma dragen 

mellan nationell och regional identitet och hävdar att bara för att man 

skapar en region och vill ha sammanhållning och ett bra politiskt klimat 

där, så får man inte ersätta osund nationalism med osund regionalism. 

Snarare menar dessa politiker att regiontanken skall främja öppenhet 

och tolerans och inte får bygga upp nya murar mellan människor. 

Skillnader och likheter mellan Skåne och Kalmar 

Likheterna mellan Skåne och Kalmar är uppenbara på flera plan vad 

gäller identitetspolitik. Man har använt liknande tillvägagångssättet för 

att försöka nå ut med regionidén genom skriftlig information till 

hushållen. I Skåne spelar man dock mer på den redan existerande 

regionala identiteten genom att uppmana till att ”flagga skånskt”. Man 

har även regionmuseer för att visa upp de gemensamma dragen i 

regionen. I Kalmar har man emellertid fortfarande satsningar på att 

marknadsföra det gemensamma kulturarvet, medan man i Skåne tonat 

ner dessa ambitioner på grund av de negativa aspekter detta fört med sig 

på grund av separatistiska stämningar inom regionen. Skånes och 

Kalmar läns olika identitetsstrategier kan ses som svar på de behov som 

finns i respektive län. I och med att Skånes främsta uppgift är att stärka, 

reproducera och eventuellt modifiera redan existerande identiteter, blir 

också de exkluderande elementen i den redan utbredda och på vissa håll 

mycket starka kollektiva identiteten tydlig och ses ibland som negativ, 

vilket leder till att kulturarvstanken och de gemensamma dragen måste 

tonas ner för att inte ta över. I Kalmar län däremot, där man brottas med 

uppgiften att skapa en gemensam identitet där ingen tidigare funnits, 

kan man oförtrutet anspela på kulturarv och gemensamma nämnare. 

Detta beror enligt min åsikt på att de exkluderande elementen i denna 

identitet i det närmaste är obefintliga, då denna identitet, enligt mina 

informanters utsago inte ännu nått ut till medborgarna i regionen. 

I både Skåne och Kalmar län anser informanterna att regionen når ut 

för dåligt med sin verksamhet. I båda regionerna har det framförts kritik 

mot att det inte finns media som täcker hela regionen. På grund av att 

43

44 


man har olika lokaltidningar och läser olika rikstäckande tidningar inom 

olika delar av regionen, finns det inget forum som kan/vill föra ut fakta 

om regionen. Flera av de politiker jag talat med har påtalat detta och har 

framfört önskningar om att det skulle finnas tidningar och radiostationer 

som täcker hela regionen. 

Partipolitiskt har det funnits vissa gemensamma nämnare, även om 

mönstren inte varit alltigenom tydliga. Över lag så har politiker från 

vänsterblocket varit mer försiktiga vad gäller uttalanden om en stark 

region. Flera har framfört förbehåll och sagt att man inte får stänga in 

sig för mycket så att andra av landets regioner blir lidande om en går 

framåt. Bland S-politiker har jag även stött på de mest negativa åsikterna 

om stark regional identitet. Dessa politiker påtalar tydligt risken för 

exklusion inom regionen om man satsar för mycket på identitetspolitik. 

Politiker från det borgerliga blocket talar varmt om tillväxt och 

konkurrenskraft. Däremot verkar de inte anse att en stark regional 

identitet av nödvändighet för med sig exklusion. Snarare menar man att 

främlingsfientlighet finns på många ställen och bör bekämpas, samt att 

vi bäst bekämpar den med regionarbetet. I en stark region kan man 

kraftsamla mot denna typ av element, som inte kommer av regional 

identitet, utan, om man får tro dessa politiker, beror på andra orsaker.


Identitet och identitetspolitik 

Sammanfattning och slutsatser 

Jag har i detta arbete teoretiskt kopplat ihop regional identitet och 

regionpolitik. I Sverige har spänningen mellan dessa begrepp 

problematiserats i liten utsträckning, då mycket har skrivits om både 

regional identitet och regionpolitik, men få diskussioner om hur de 

hänger ihop. Jag anser att jag i detta arbete till viss del bidragit till att 

belysa detta sammanhang. Det bästa sättet att koppla ihop begreppen är 

i min åsikt att se på regional identitet som en resurs för att uppnå andra 

mål med regionarbetet. I fallen Skåne och Kalmar län har det visat sig 

att man kan se identiteten som medel för att uppnå de demokratiseringsoch 

utvecklingsmål som är och har varit överordnade i den svenska 

regionaliseringsprocessen. I denna rapport har det dock framkommit att 

de politiker jag talat med ser regional utveckling som ett viktigare mål 

än demokratisering. Demokratiseringsmålet kan snarare ses som ännu 

ett medel, som bredvid regional identitet, potentiellt kan leda till att 

man uppnår den så efterlängtade regionala utvecklingen. Ur demokratiteoretiskt 

hänseende skulle detta ses som problematiskt, och är därför 

absolut värt att studera vidare. 

Hinder och förutsättningar för regional identitet 

I både Region Skåne och i Kalmar län verkar den allmänna åsikten 

bland informanterna vara att den viktigaste förutsättningen för regional 

identitet är historiska faktorer. Således kan man urskilja en syn på att Skåne 

har goda förutsättningar för regional identitet, medan det är svårare för 

Kalmar län i detta avseende. De politiker jag talat med nämner ofta 

tidsaspekten som avgörande vad gäller regional identitetsutveckling. I 

takt med att regionen institutionaliseras menar man att identiteter och 

samarbete skall växa fram, något som är troligt utifrån en konstruktivistisk 

utgångspunkt. 

45

46 


Vad gäller det regionala rummet, verkar man inom båda regionerna ha 

likartade problem med gamla gränser som spökar. Både gamla läns-, 

landstings- och kommungränser verkar utgöra hinder för den nuvarande 

sammanhållningen. Förhållandet mellan centrum och periferi verkar också 

vara ett problem i båda regionerna. Befolkningen i gränskommunerna 

sägs ha svårare att identifiera sig med regionen, samtidigt som det finns 

spänningar och konflikter mellan centrum och periferi gällande 

resursfördelning. Man har ett relativt avspänt förhållande till yttre 

gränser i båda regionerna, då man ser pragmatiskt på nationsgränser som 

inte verkar utgöra något hinder för regionsamarbetet. I Kalmar är man dock 

i hög utsträckning missnöjd med regionens gränser, då den inte anses 

tillräckligt stor för att ensam kunna skapa konkurrenskraft och tillväxt. 

Inom båda regionerna råder stor likhet mellan de mest viktiga ”andra” 

som man förhåller sig till. Inom regionerna är det utan tvekan 

kommunerna som är den främsta konkurrenten om identifikationen. 

Tecken på detta är att mina informanter talat mycket om nackdelarna 

med ”byakänsla”, och nödvändigheten av att komma bort från den 

kommunala konkurrensen i jakten på det regionala bästa. Detta verkar vara 

ett hinder som man tror sig kunna överbrygga genom regionalt samarbete. 

Som sin viktigaste externa andra verkar regionerna ha den statliga 

nivån. Man talar om att regionen mår bäst av att ta sina egna beslut och 

ofta nämner man med avsky den politik som fördes av de statliga 

länsstyrelserna. Det är således mycket tydligt att politikerna jag talat med 

ser centralmakten som det främsta hotet mot sin verksamhet, medan 

andra nationalstaters gränser ter sig synnerligen oproblematiska. Här går 

mina tankar otvunget till de tidigare resonemangen om globaliseringens 

verkningar. Det verkar onekligen så att man i dessa regioner ser på 

kommunala och regionala identiteter som de allra viktigaste, medan 

den nationella nivån närmast ses som en fiende, i kontrast mot den 

relativt oproblematiska relationen till nationalstatsgränser som många 

politiker verkar ha. Ledord inom EU: s regionalisering, såsom ”regional 

utveckling” och decentraliseringtanken slår igenom i relationen till 

olika aktörer. Detta är mycket framträdande i relationen till staten, som 

mest verkar vara ett nödvändigt ont som man i mesta möjliga mån vill 

distansera sig ifrån. I relationen till andra regioner, både inom- och 

utomstatliga, verkar alla samarbeten över gränser, så länge de kan


kopplas till tanken om regional utveckling, vara av godo, oberoende av 

grupptillhörighet. Den närmast fientliga inställningen till den statliga 

nivån, samt den positiva känslan i förhållande till gränsöverskridande 

samarbeten med regioner i andra länder kan även ses i ljuset av den 

nyregionalism som präglar regiontanken inom EU (jfr Gidlund och Sörlin 

1993: 190). Detta då man kan se den negativa bilden av länsstyrelserna som 

förknippas med den avlagda, nationalstatsorienterade politiken som en 

språngbräda för att kunna ta steget in i det nya Europa. 


I både Region Skåne och Kalmarregionen har det förts en medveten 

identitetspolitik. Man verkar se på regional identitet som just en resurs 

för att stärka samarbetet inom regionen. Man har gjort satsningar på att 

gå ut med information i form av nyhetsbrev och liknande, samtidigt 

som man stärkt en del gemensam kulturell verksamhet, som t ex 

regionmuseerna. I och med att Skåne och Kalmar län har så olika 

förutsättningar vad gäller regional identitet, trodde jag att deras 

identitetspolitik skulle skilja sig åt, då det är troligt att Skåne skulle satsa 

mer på att lyfta fram det gemensamma kulturarvet, medan Kalmar län 

skulle ha alla möjligheter att med nya djärva strategier marknadsföra en 

identitet som ligger i linje med det postmoderna kunskapssamhällets 

honnörsord. Så är dock inte fallet. Förenande för båda regionerna har 

visat sig vara att man marknadsför sig med hjälp av postmoderna 

attribut, såsom t ex IT och kunskapsproduktion. Detta är emellertid 

inget man faller tillbaka på när regional identitet kommer på tal. Då talas 

det istället varmt om den gemensamma historien och kulturarvet och 

man verkar framför allt anse att det är anspelningar på gemensam historia 

som kan skapa gemenskapskänslor bland medborgarna. I Kalmar län, 

som har ingen eller dålig identitetsförankring i historien, satsar man 

hellre på att skapa sig ett kulturarv än att försöka nå ut med nya attribut, 

vilket tydligt visar på den stora vikt som läggs vid historiska dimensioner 

i utformandet av identitetspolitik. I Skåne har man dock tonat ned målet 

med att marknadsföra historia och det gemensamma kulturarvet då man 

blivit mycket skeptisk till de exkluderande implikationer denna politik 

skulle kunna föra med sig. 

47

48 


Från båda regionerna har det framförts kritik mot att media inte täcker 

hela området, då detta i de flestas ögon skulle leda till en bättre 

identifikation med hela regionen för dem som bor där. Både Region 

Skåne och Kalmarregionen har använt sig av strategier för att skapa 

enhet genom att gå ut med material om regionens verksamhet, samt att 

man genom t ex musei- och kulturverksamhet understrukit vad som är 

regionens förenande drag. Detta har stora likheter med den första av de 

två strategier Wallis tar upp för att skapa av regional identitet. Den andra 

strategin han nämner, nämligen att gå ut med objektiva indikatorer på 

regionens konkurrenskraft, verkar inte ha tillämpats mycket i någon av 

regionerna. 

Den största skillnaden i synen på regional identitet har jag stött på i 

diskussionerna kring huruvida fenomenet är positivt eller negativt. I 

Kalmar län verkar man se regional identitet som något relativt 

oproblematiskt, medan jag i Skåne i mycket högre utsträckning stött på 

åsikten att en stark regional identitet är ett hot mot tolerans och 

öppenhet inom regionen. Då Kalmar län inte har en tydlig regional 

identitet, ser jag emellertid inte detta som underligt, då det ju sannerligen 

är svårt att fundera kring nackdelar hos ett eftersträvansvärt fenomen, 

som man långt ifrån har uppnått. Att man i Skåne i vissa fall är så skeptisk 

mot en alltför driven identitetspolitik torde ha med identitetsskapandets 

egenskaper att göra, då en stark känsla av kollektiv identitet för med sig 

starkare avgränsningar gentemot andra grupper. Skulle Region Skåne 

ha en svagare regional identitet, eller Kalmar län en starkare, så skulle 

synen på denna problematik förmodligen lyda annorlunda. 

Vilka lärdomar kan dras utifrån denna studies resultat? 

Mitt syfte med denna rapport har varit att problematisera innebörden 

i regional identitetspolitik, se på hinder och förutsättningar för regional 

identitet och identitetspolitik i Skåne och Kalmar län, samt att belysa 

hur man på lokal och regional nivå förhåller sig till regional identitet och 

identitetspolitik i de båda regionerna. Utifrån mina resultat är det tydligt 

att regional identitet i dagens Sverige i mycket högre grad än tidigare 

är i behov av problematisering. Istället för att gå ut med entydiga 

uppmaningar från centralt håll om att regionala identiteter skall stärkas,


borde man vara mer nyanserad i sina formuleringar. Behovet av 

regional identitet bör belysas: varför vill man stärka regionala identiteter 

och vad förväntar man uppnå med detta? Det finns även ett behov av 

att understryka de olika förutsättningar som finns i regionerna vad gäller 

identitet, då detta kan medföra drastiskt olika val och strategier. 

Eventuella baksidor med starka regionala band bör också belysas, då det 

är viktigt att undersöka vad det för med sig i form av exklusion och 

intolerans. Denna studie visar tydligt på att synen på regional 

identitetsutveckling och -politik skiljer sig åt mellan Skåne och Kalmar 

län. Kanske beror det på att Skåne är en tydlig identitetsregion, medan 

Kalmar län är en administrativ region? Detta faktum borde göra att 

regionala direktiv från centralt håll differentieras, dock är detta inte alltid 

fallet, då breda måldokument, på gott och ont, ofta skapas för hela 

regionpolitiken. Mina inledande misstankar kring att regional identitet 

från politiskt håll behandlats som oproblematiskt har bekräftats i och 

med denna studie. Jag tycker mig också ha visat på att viktig information 

om aktuell politik kan erhållas från lokala och regionala aktörer. Dessa 

borde således få komma till tals även när det kommer till centrala beslut, 

då viktig information annars riskerar att gå förlorad. 

49

50 

LISA STRÖMBOM


Referenser 

Böcker och artiklar: 

Anderson, B. (1983). Imagined Communities. London: Verso. 

Barker, C. (1999). Television, Globalization and Cultural Identities. 

Buckingham: Open Universtiy Press. 

Barth, F. (1969). Ethnic Groups and Boundaries. The Social Organization of 

Culture Difference. Oslo: Scandinavian University Press. 

Beck, U. (2000). What is Globalization? Cambridge: Polity Press. 

Beck, U (1998). Democracy Without Enemies. Oxford: Blackwell Publishers Ltd. 

Broman, M. (2001). Regional Utveckling, tillväxt och demokrati i förändring. 

Lund: Statsvetenskapliga Institutionen, Lunds Universitet. 

Calhoun, C. (1995). Critical Social Theory. Oxford: Blackwell Publishers. 

Ek, S. B. (1992). “Regional Identitet”, s. 73-99 i Utsikt mot framtidens 

regioner, sju debattinlägg. SOU 1992: 64. 

Erlingsson, G, 1999. Regional pånyttfödelse. Ekonomi, demokrati och identitet 

i ett Europa under omvandling. En analys av ett forskningsområde. Lund: 

Statsvetenskapliga Institutionen, Lunds Universitet. 

Featherstone, M. (1995). Undoing Culture. Globalization, Postmodernism and 

Identity. London: Sage. 

Fernández, C. (2000). Regionalisering och regionalism. Idé, ideologi och politisk 

verklighet. Lund: Statsvetenskapliga Institutionen, Lunds Universitet. 

Gellner, E. (1995). Encounters with Nationalism. Oxford: Blackwell. 

Giddens, A. (2000). Runaway World: How Globalization is Reshaping our 

Lives. New York: Routledge. 

Gidlund, J. (1998). Regionalisering och demokratisk legitimitet. Kalmar: 

Regionförbundet i Kalmar län. 

Gidlund, J.; Sörlin, S. (1993). Det europeiska kalejdoskåpet. Stockholm: SNS 

Förlag. 

51

52 


Held, D.; McGraw, A.; Goldblatt, D.; Perraton, J. (1999). Global Transformations: 

Politics, Economics and Culture. Cambridge: Polity Press. 

Hellström, A. (2003), “Beyond Space: Border Making in European 

Integration, the Case of Ireland”, I Geografiska Annaler (Blackwell, Series 

B), nummer 3. 

Herb, G. H.; Kaplan D. H. (1999). Nested Identities. Nationalism, Territory 

and Scale. Lanham: Rowman & Littlefield. 

Hobsbawm, E. (1983). The Invention of Tradition. Oxford: Oxford University 

Press. 

Hylland- Eriksen, T. (1993). Etnicitet och nationalism. Falun: Nya Doxa. 

Johansson, J. (1995). Europeiska regioner. Regionforskning i empirisk och 

normativ belysning. Örebro Studies13. Örebro: Örebro Högskola. 

Jönsson, C.; Jerneck, M.; Stenelo, L-G. (Red) (2001). Politik i globaliseringens 

tid. Lund: Studentlitteratur. 

Karlsson, K-G,. (1999). Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens 

upplösning 1985-1995. Stockholm: Natur och Kultur. 

Kinnvall, C. (2003). “Identitetsstudier - en översikt”, s. 11-35 i Petersson, 

B.; Robertson A. (red), Identitetsstudier i praktiken. Malmö: Liber. 

Kohler-Koch, B. (1997). “Interactive Governance: Regions in the Network 

of European Politics”. Paper presenterat vid ECSA-USA panelen 

“Europe’s Regions in a New system of Governance”, Seattle, 28/5-1/ 

6 1997. 

Kook, R. (1995). “Dilemmas of Ethnic Minorities in Democracies; The 

Effect of Peace on the Palestinians in Israel”, s. 309-337 i Politics and 

Society, september 1995. 

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. 

Lundquist, L. (1992). Förvaltning, stat och samhälle. Lund: Studentlitteratur. 

Malmström, C. (1998). Regionen, makten och hela härligheten. Stockholm: 

SNS Förlag. 

Mead, G. H. (1934). Mind, Self and Society. Chicago: The University of 

Chicago Press. 

Neumann, I. B. (1999). Uses of the Other in World Politics, Minneapolis, 

University of Minnesota Press. 

Paasi, A. (1996). Territories, Boundaries and Consciousness. The Changing 

Geographies of the Finnish-Russian Border. Chichester: Wiley.


Patton, M. Q. (1980). Qualitative Evaluation Methods. Beverly Hills: Sage. 

Petersson, B.; Clark, E. (2003). “Boundary Dynamics and the Construction 

of Identities”, i Petersson, B och Clark, E (Red): Identity Dynamics 

and the Construction of Boundaries. Lund: Nordic Academic Press. 

Petersson, B. (2003). “Intervjubaserade studier av kollektiva identiteter”, 

s. 35-70 i Petersson, B.; Robertson A. (red), Identitetsstudier i praktiken. 

Malmö: Liber. 

Petersson, B. (2001). National Self-Images and Regional Identities in Russia. 

Ashgate Publishing Ltd, Chippenham. 

Petersson, B. (1998). “Russian Self-images in Perm-Findings from a Pilot 

Study”, i Karlsson, Petersson and Törnquist-Plewa, Collective Identities in 

an Era of Transformations, Analysing Developments in East and Central Europe 

and the Former Soviet Union, 37-74. Lund: Lund University Press. 

Regionförbundet Kalmar län (1999). Regionalt Utvecklingsansvar för Kalmar 

län, “RUPEN 99”. 

Region Skåne (1998). Skånsk Livskraft (Remissversion). Kristinstad. 

Region Skåne (1999). Skånsk Livskraft. Kristianstad. 

Region Skåne (2002). Hur har det gått i Skåne? Skånsk Livskraft – Uppföljning 

2002. Kristianstad. 

Rokkan, S.; Urwin, D. W. (1983). Economy, Territory, Identity – Politics of 

West European Peripheries. London: Sage. 

Rosén, M. (2002). Förhandlingar med förhinder. En studie av de regionala 

tillväxtavtalen i Skåne och Kalmar län. Lund: Statsvetenskapliga Institutionen, 

Lunds Universitet. 

Rouhana, N. (1997). Palestinian Citizens in an Ethnic Jewish State. Dexter: 

Yale University Press. 

Sannerstedt, A. (1992). Förhandlingar i riksdagen. Lund: Lund University 

Press. 

Scharpe, L. J. (1993). “The European Meso – An Appraisal”, sid 1-40 I 

Sharpe, L J. (red). The Rise of Meso Government in Europe. London: Sage. 

Scholte, J. A. (2000). Globalization, a critical introduction. Basingstoke: 

Palgrave. 

Shore, C. (2000). Building Europe: The Cultural Politics of European Integration. 

London: Routledge. 

53

54 


Smith, A. D. (1986). The Ethnic Origins of Nations. Oxford: Blackwell. 

Smith, A. D. (1995). Nations and Nationalism in a Global Era. Cambridge: 

Polity Press. 

SOU: 1995:27. Regional framtid. Regionberedningens slutbetänkande. 

Stockholm: Fritzes. 

Stenelo, L-G. (1984). The International Critic. Lund: Studentlitteratur. 

Taylor S.; Bogdan R. (1984). Introduction to Qualitative Research Methods: 

The Search For Meanings. New York: Wiley. 

Waever, O.; Kelstrup, M. (1993). “Europe and its nations: political and 

cultural identities”. S 61-92 i Waever, O.; Buzan, B.; Kelstrup, M.; 

Lemaitre, P.: Identity, Migration and the New Security Agenda in Europe. 

Copenhagen: Centre for Peace and Conflict Research. 

Wallis, A. D. (2001). “Making Regions Viable by Making them 

Imageable”, i National Civic Review, Spring 2001. 

Van Evera, S. (2000). ”Hypotheses on Nationalism and War”, s. 257-292 

i Brown, M.; Coté, O.; Lynn-Jones, S.; Miller, S. (red.), Theories of War 

and Peace. Cambridge: The MIT Press. 

Västra Götalandsregionen (2000). En region att växa i. Regional Utvecklingsstrategi 

för Västra Götaland. Göteborg. 

Young, I. M. (2000). Inclusion and Democracy. Oxford: Oxford University 

Press. 

Zürn, M. (2000). “Democratic Governance Beyond the Nation State: 

The EU and Other International Institutions”, s. 183-221 i European 

Journal of International Relations, nummer 6. 

Özkirimli, U. (2000). Theories of Nationalism, A Critical Introduction. 

Houndmills:Palgrave. 

Internetkällor: 

Statsvetenskapliga institutionen i Lunds regionprojektshemsidor: 

http://www.svet.lu.se/research/sve-Research.html. 2003-05-24. 

Kalmar läns museums hemsida: 

www.kalmarlansmuseum.se/byggnad/agenda/agenda.html. 2003-06-01.


Förteckning över intervjupersoner: 

Skåne: 

Thomas Bengtsson (c), Östra Göinge. 

Karl-Erik Innala (s), Östra Göinge 

Barbro Kärrstrand (fp), Kristianstad 

Thomas Lantz (m), Ystad 

Anders Pettersson (c), Osby 

Lennart Prytz (s), Lund 

Martin Severin (v), Ystad 

Anders Tell (s), Kristianstad 

Carin Wredström (m), Helsingborg 

Anders Åkesson (mp), Malmö 

Kalmar län: 

Jan Bertilsson (mp), Emmaboda 

Solweigh Ekh (s), Högsby, 

Gun-Yvonne Fahlström (m), Hultsfred 

Harald Hjalmarsson (m), Västervik 

Roger Kaliff (s), Kalmar 

Karl-Erik Nilsson (s), Emmaboda 

Åke Nilsson (kd), Hultsfred 

Bengt Sundström (fp), Kalmar 

Anna-Britt Wejdsten (fp), Kalmar 

Roland Åkesson (c), Mönsterås 

55

56 

Intervjuguide 

Regional identitet 


Vad innebär regional identitet för dig? 

Är regional identitet något viktigt? (Om det är det, varför?) 

Känner du till konkreta försök att stärka den identiteten i din region? 

(-Om så, hur?) 

Andra identifikationer 

Vad innebär kommunal identitet för dig? 

Är kommunal identitet något viktigt? 

Vilka andra identiteter tycker du är viktiga? 

Ser du någon konkurrens mellan regional identitet och identitet på 

andra nivåer? 


Är det bra med identitetspolitik? 

Förs identitetspolitik i din region? 

Har man diskuterat kring konsekvenser av identitetspolitik i din region? 

Vad tycker du vore bra åtgärder för att skapa/stärka regional identitet?


Tidigare utgivna rapporter i serien 

Kristina Elofsson & Teresia Rindefjäll: Flernivådemokrati – en teoretisk såväl som praktisk 

utmaning. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 1998. 

Christian Fernandez: The Bargaining Region. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 1998. 

Mikael Sundström: DemokraIT. Regional demokrati och ny informationsteknologi. Lund: 

Statsvetenskapliga institutionen 1999. 

Christian Fernandez: NOSAM. Nordvästskånska kommuner i sökande efter en ny samarbetsprofil. 

Lund: Statsvetenskapliga institutionen 1999. 

Flemming Kristensen: Regionpolitiker i praxis. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 1999. 

Anna-Karin Sivberg: A New Policy-Style? A Swedish Region Bargaining in the European Union. 

Lund: Statsvetenskapliga institutionen 1999. 

Ulrika Jerre: Att stödja interregionalt samarbete – en halvtidsutvärdering av Swebaltcop. Lund: 


Gissur Erlingsson: Regional pånyttfödelse. Ekonomi, demokrati och identitet i ett Europa under 

omvandling – en analys av ett forskningsområde. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 1999. 

Christian Fernandez: Mer än sjukvård? Pressens bevakning av de regionala valrörelserna i Skåne 

och Kalmar län 1998. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 1999. 

Peter Santesson-Wilson: Frågan som kom bort? Massmediernas rapportering om regionförsökens 

inledningsskede. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 2000. 

Christian Fernandez: Regionalisering och regionalism. Idé, ideologi och politisk verklighet. Lund: 


Henrik Dahlsson: Partnerskap som profylax. En studie av Skånes och några skånska kommuners 

samarbete om det regionala tillväxtavtalet. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 2000. 

57

58 


Gissur Erlingsson: Demokrati utan gränser. Öresundskomiteen – en okonventionell politisk 

konstruktion i det framväxande flernivåsystemet. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 2001. 

Matilda Broman: Regional utveckling. Tillväxt och demokrati i förändring. Lund: Statsvetenskapliga 

institutionen 2001. 

Malena Rosén: Förhandlingar med förhinder. En studie av de regionala tillväxtavtalen i Skåne och 

Kalmar län. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 2002. 

Flemming Kristensen: Representant på regional nivå. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 

2002. 

Maria Hedlund: Demokrati för politiker? Om medborgerligt deltagande och kommunpolitikerrollen 

i Skåne och Kalmar län. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 2003. 

Sara Kalm: Invandrarrepresentation i kommunerna. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 

2003. 

Anette Ahrnens: Partnerskap i praktiken. En studie av de regionala partnerskapen i Skåne och 

Kalmar län. Lund: Statsvetenskapliga institutionen 2003.

här - Statsvetenskapliga institutionen - Lunds universitet

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

här - Statsvetenskapliga institutionen - Lunds universitet

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?