Ladda ner del 3 som PDF-uppslag - Regnmakarna

Regnmakarna Av Klaus Hagerup
Del 3

Regnmakarna
Den här boken är den tredje av tre med historien om Regnmakarna.
Boken är publicerad inom EU-projektet Kids4Future, EIE/06/204/SI2.447395, “Creating Actions among
Energy Conscious Children – Combining Education, Communication and Energy Knowledge in an Integrated
Approach for a Sustainable Future”.
Om författaren
Klaus Hagerup är skaparen av Regnmakarnas universum. Han är född i Oslo 1946 och är en välkänd norsk författare.
Han skriver böcker för både barn och vuxna. Hans mamma, Inger Hagerup, var även hon en populär författare och
hans pappa skrev även han böcker för barn. Klaus Hagerup är också verksam som dramatiker, instruktör, översättare
och skådespelare.
© 2008 Enova SF/Regnmakerne
Författare: Klaus Hagerup, Norge
Illustrationer: Lars Hegdal, Norge
Design: Scanpartner Trondheim, Norge
Typsnitt: The Sans 10.5/16 p
Papper: Multiart silk 150 g
Tryck: Elanders Tofters AB
Översättning till engelska av Tim Challman
Översättning till svenska av Annika Claesdotter
Alla rättigheter reserverade. Inga delar av denna bok får mångfaldigas, i någon form eller på några villkor, utan skriftlig tillåtelse från utgivaren.
Boken får inte användas kommersiellt.
2 3
Regnmakarna – Del 3

JORDEN DEN SKA LEVA
Det hade börjat ljusna. De första strålarna från Jordens sol gjorde
himlen ljus.
Reinert tittade ned. Där var Jorden. Nu blinkade den inte. Den såg
alldeles vanlig ut, som om det inte var någon fara å färde, men det
var det. Det var förfärligt mycket fara å färde, och Reinert hade
ingen aning om vad han skulle göra åt det.
Det enda han visste var att han skulle göra en regnbåge.
4 5

Första kapitlet
KLIMATKRYPEN
Reinert hade hört att den som som hittar platsen där regnbågen slutar kommer att finna
en kruka med guld. Nu hade han rutschat nerför fyra regnbågar. Två gånger slutade
de mitt i en damm med förorenat vatten på Jonia. En gång i ett badkar med ännu värre
förorenat vatten på Rostiania. En gång på skolgården hemma på Jorden. Han hade inte
hittat någon kruka med guld på något av dessa ställen och räknade inte med att göra
det nu heller.
Reinert var på väg till Jorden tillsammans med Regina, Renate, Reidun och René.
Det var inte guld de skulle leta efter, utan Regnmakare. Många Regnmakare, som kunde
hjälpa till att rädda planeten där han var född. Innan det var för sent. Innan den blivit så
förorenad att varken växter, djur eller människor kunde leva där längre.
Nu åkte han nerför en regnbåge för femte gången och landade med en smäll. Inte
i en kruka guld utan på ett biltak.
De andra kom efter. Reinert hörde att det dunkade till fyra gånger när även de landade
på biltak. Alla fem var i ganska god form, även om de var lite omtumlade efter den
hårda landningen. De kravlade sig ner från bilarna. Renate tittade sig omkring.
– Vi har visst landat i en stad med väldigt små människor, sa hon. – Det här är de
minsta bilhus jag har sett.
– Folk bor inte i sina bilar, förklarade Reinert. – De kör bara runt med dem.
– Varför går de inte på tomgång? frågade René. – Då startar de mycket fortare.
– Det är för att inte förorena, sa Reidun.
René nickade.
– Naturligtvis, sa han. – Det tänkte jag inte på.
– Var parkerar människorna sina hus? frågade Renate.
– Vi parkerar dem inte, sa Reinert. – Vi sätter fast dem i marken.
– Jag förstår, sa Renate. – Därför behöver ni bilar för att köra runt mellan husen.
– Då blir det ju dubbelt så mycket föroreningar, sa René. – Både från bilarna och
från husen. Är det inte mycket bättre att köra runt med husen? Då sparar man halva
energiförbrukningen och släpper ut mycket mindre växthusgaser.
– Inte om man stänger av bilmotorn när man är i husen, sa Reidun.
– Och släcker och stänger av det mesta som drar ström i husen när man åker runt i
bilarna, sa Regina.
– Dessutom förbrukar de små bilarna mycket mindre bensin än de stora bilhusen,
sa Reinert.
6 7

– Jag slår vad om att de förbrukar alldeles för mycket i alla fall, sa René.
– Det är sant, sa Reinert. – Därför tillverkar vi elbilar som drivs med ström.
Han tittade stolt på Reidun. Han kanske inte var samma Superregnmakare som
hon, men han hade i alla fall lite koll han också.
– Och rapsolja, sa hon. – Visste ni att det går att köra bilar på rapsolja eller använd
frityrolja från hamburgerbaren eller olja från fiskavfall eller …
– Ja, mumlade Reinert. – Det visste jag faktiskt. Det gjorde han visserligen inte förrän
hon sa det, men nu visste han ju det.
– Men hur får ni plats med alltihop? frågade Renate.
– Här är ju så fullt av bilar att det är omöjligt att parkera … jag menar bygga ett
hus.
– Det beror på att vi har hamnat på en parkeringsplats, sa Reidun. – En parkeringsplats
för bilar.
Reinert såg sig omkring. Hon hade rätt. De hade landat på parkeringsplatsen
ovanpå det stora köpcentrats tak, bara ett par kilometer från där han bodde. Det fanns
ingen guldskatt där, men rakt under dem fanns mängder av affärer med varor värda lika
mycket som hundra krukor guld.
– Kom, sa Reinert. – Vi måste skynda oss.
Hon tog upp sin snurra och gick bort till hissen som ledde ned till köpcentrat. De
andra följde efter honom.
– Hur ska vi börja? sa René när de gick in i hissen.
– Vi måste hitta så många Regnmakare vi kan, sa Regina.
– Ja, sa Reidun. – Och Klimatkryp.
Hissdörren stängdes bakom dem. Reinert tryckte på knappen till första våningen.
– Vad är ett Klimatkryp? frågade Renate.
Reidun blinkade mot Reinert.
– Ska du eller jag säga det?
– Säg det du, mumlade Reinert, som inte hade en aning om vad ett Klimatkryp var.
Hissen ryckte till. Långsamt började den röra sig nedåt.
– Ett Klimatkryp är motsatsen till en Regnmakare, sa Reidun. – Det är de som
förbrukar utan att bry sig om hur det går med Jorden. Du behöver inte vara elak för att
vara ett Klimatkryp, bara lite okunnig. Ett Klimatkryp kan både göra saker som är bra
och saker som är dåliga. Det är Regnmakarnas jobb att hitta dem, informera dem och
8 9

hjälpa dem att bry sig om. Jag är säker på att de
flesta av dem vill det. Innerst inne. De är ju
människor de också, och deras barn ska fortsätta
leva här på Jorden när de själva är borta.
– Det var vackert sagt, sa Renate. – När
du säger så börjar jag nästan tycka om
Klimatkrypen. Jag tycker i alla fall synd om
dem.
Reinert märkte att hon torkade
bort en tår från kinden. Han
visste att en av de fyra andra
var en förrädare. Att Renate
började tycka om Klimatkrypen
var ganska misstänkt.
– Finns det många Klimatkryp på
Jorden? frågade René.
Reidun nickade.
– Det finns jättemånga, och det stämmer att
det är synd om en del av dem.
– Men inte om alla, sa Reinert.
Han sneglade på Renate men det var omöjligt att se vad hon tänkte. Hon såg bara
nyfiken ut. Som en äkta Regnmakare.
– Hur många pratar vi om? frågade René. – Flera tusen?
Reidun skakade på huvudet.
– Många fler, sa hon. – Nästan alla som inte är Regnmakare är Klimatkryp. I alla
fall här i landet. De flesta vet inte ens om att de är det. Om du skulle säga det till dem
skulle de förneka det. Men en del, de värsta Klimatkrypen …
Hon kom inte längre. Hissen hade stannat. Dörren öppnades. Det kryllade av folk
i köpcentret. De sprang hit och dit. Fram och tillbaka. Kors och tvärs. Som myror i en
myrstack, tänkte Reinert.
Renate och René såg sig förvånat omkring.
– Vad många affärer det finns här, sa René.
– Och människor, sa Renate. – Är det lika många utanför?
– Det finns mer än sex miljarder människor på Jorden, sa Reidun.
Renate blev blek.
– Och de flesta är Klimatkryp?
– Ett par miljarder i alla fall.
– Och vi ska göra dem till Regnmakare?
Reidun nickade.
– Vi ska i alla fall göra så gott vi kan.
– Det går inte.
Reinert tittade på Renate. Var det inte lite tidigt att ge upp? För en äkta Regnmakare?
Om hon var en äkta …
– Jag håller med, sa René. – Det är lönlöst.
– Två plus två är fyra, sa Regina.
– Jag vet det, sa René. – Och fyra plus fyra är åtta. Vad är det med det?
– Åtta plus åtta är sexton, sa Regina.
– Ja, sa Reidun. – Och sexton plus sexton är trettiotvå. Och trettiotvå plus trettiotvå
är sextiofyra.
– Sextiofyra plus sextiofyra är etthundratjugoåtta, sa Regina.
Hon tittade på Reinert. Han såg att hon var röd i ansiktet, precis som om hon hade
gett honom en kram. Plötsligt förstod han vad hon menade.
– Etthundratjugoåtta plus etthundratjugoåtta är tvåhundrafemtiosex, sa han.
– Och tvåhundrafemtiosex plus tvåhundrafemtiosex är femhundratolv, sa Regina
och log mot honom.
– Ja, sa Reinert, och femhundratolv plus femhundratolv är ettusentjugofyra.
Han tittade på Renate och René. Det såg ut som ett par ljus höll på att gå upp för
dem också.
– Ettusentjugofyra plus ettusentjugofyra är tvåtusenfyrtioåtta, sa Rene.
– Det stämmer, sa Renate. – Och tvåtusenfyrtioåtta plus tvåtusenfyrtioåtta är
fyratusennittiosex.
– Det räcker, sa Regina.
– Det betyder att det finns hopp, sa Reinert.
– Ja, sa Regina. – För allt som är stort börjar i det lilla. Om vi fem börjar med att
få varsitt Klimatkryp att bli Regnmakare är vi tio Regnmakare. Om alla tio tar hand om
varsitt Klimatkryp och övertygar dem är vi …
10 11

– Det räcker, sa René. – Jag förstår vad du menar. Om vi fortsätter på det sättet
dröjer det inte länge förrän vi är en miljon Regnmakare. Och om en miljon Regnmakare
lyckas informera en miljon Klimatkryp, då …
– … dröjer det inte länge förrän vi är en miljard Regnmakare, sa Renate. – Jag har
aldrig tänkt på det sättet förut.
– Då är det på tiden att du börjar tänka så nu, sa Regina.
Reinert stirrade på människorna som myllrade omkring. Det var som om han såg
dem på ett nytt sätt. Regnmakare och Klimatkryp. Men vem var vad? Det var det de
måste komma underfund med.
– Där! ropade Reidun. – Där borta! Där är hon!
– Vem? sa René. – Ett Klimatkryp?
– Nej! sa Reidun. – En Regnmakare! Världens bästa Regnmakare. Hon som jag bor
hos.
Hon började springa in i centret. Det var inte lätt för det var en massa folk i vägen.
Reidun trängde sig emellan dem medan hon vinkade och ropade så högt hon kunde.
– Rebecca! Rebecca! Jag har kommit tillbaka!
En blond kvinna som höll på att lägga ner varor i en vagn bredvid varuhusets kassa
vände sig om. Reinert kände genast igen henne, även fast hon var en bit bort. Det var
Rebecca Rein. Hon undervisade i sång och var en av de snällaste och mest populära
lärarna i skolan. Dessutom var hon otroligt söt med långt, ljust hår och jättestora
blå ögon. Hon var nästan alltid glad, och Reinert hade aldrig hört
henne säga ett ont ord till någon. Han var inte direkt förvånad över att
hon var Regnmakare, men han hade ingen aning om att Reidun bodde hos
henne. Han hade utgått från att hon bodde hemma hos sina föräldrar, och
Rebecca var alldeles för ung för att vara hennes mamma.
Kanske de är systrar, tänkte han. Kanske Reidun har flyttat in hos sin
storasyster för att hennes föräldrar är döda. Han gick före Regina, Renate
och René bort mot affären. Reidun var redan där. Rebecka hade
precis kramat om Reidun, nu sträckte hon fram handen mot
Reinert.
– Vad kul att se dig, Reinert, sa hon. – Du är Regnmakare
du också, förstår jag.
– Ja, lite, mumlade Reinert.
12 13

– Han är jätteduktig, sa Reidun. – Han har hjälpt till att rädda Jonia.
– Det var inte dåligt, sa Rebecca och log mot de andra tre som hade kommit fram
till dem. – Och ni kanske är Regnmakare ni också?
– Ja, sa René.
– Från Jonia, sa Renate.
– Vi har kommit för att hjälpa till med att rädda Jorden, sa Regina.
Rebecca såg plötsligt ledsen ut.
– Då har ni sannerligen att göra så det räcker, sa hon. – Hur har ni tänkt lyckas
med det?
– Vi vet inte riktigt ännu, sa Reinert.
– Vi behöver hjälp, sa Regina.
– Vi behöver hjälp att hjälpa, sa René.
– Vi behöver din hjälp, sa Reidun.
– Gärna det, sa Rebecca. – Vad vill ni att jag ska göra?
Hon tittade på Reinert. Han kände på sig att det var hans tur att säga något.
– Du råkar inte känna något Klimatkryp?
I samma ögonblick som han sagt det försvann leendet från Rebeccas ansikte.
Hennes mun blev stram, ögonen smala och den friska färgen på hennes kinder bleknade.
– Om jag känner något Klimatkryp? sa hon med en röst som darrade så att kundvagnen
hon höll i började skaka.
– Det kan jag tala om för dig att jag gör. Det Klimatkrypet jag pratar om är inte en
okunnig person som förbrukar och förbrukar för att hon inte vet vad hon gör. Nej, det
här Klimatkrypet vet mycket väl vad hon håller på med. Det är ett hänsynslöst och egoistiskt
Klimatkryp. Hon älskar att slösa. Hon är lycklig när hon kan förorena. Hon förbrukar
allt hon kommer åt att förbruka och slänger allt hon kan slänga. Hon är inte bara ett
av de värsta Klimatkrypen i det här landet. Hon är ett av de värsta Klimatkrypen på den
här planeten. Det skulle inte förvåna mig om hon är ett av de värsta Klimatkrypen i hela
universum.
Reinert svalde. Han var ingen fegis, men att få det Klimatkryp som Rebecca pratade
om att bli Regnmakare verkade vara en omöjlig uppgift. Han hörde sin egen röst
darra när han sa: – Vet du var vi kan hitta det Klimatkrypet?
– Ja, svarade Rebecca. – Det vet jag mycket väl. Hon står där.
Hon pekade inåt affären. Den lilla tjocka damen hon pekade på tog olika saker från
hyllorna och la dem i en proppfull kundvagn. När hon gjort det torkade hon svetten ur
pannan, tittade upp och fick syn på Regnmakarna. Hon log från öra till öra, lyfte sin lilla,
knubbiga hand och vinkade till Rebecca.
– Det är extrapris på engångsmuggar i dag, Rebecca, ropade hon. – Kom och köp!
Kom och köp!
Reinert kände genast igen henne. Det var naturkunskapsläraren i skolan. Ruth
Skorpen.
14 15

Andra kapitlet
PLANEN
– Jag fattar inte hur Ruth Skorpen kan vara ett Klimatkryp. Hon är ju jättebra! Nästan
lika bra som du, fröken Rein, sa Reinert och smuttade på det gröna örtteet han hade i
koppen.
Han satt hemma hos Rebecca tillsammans med de andra Regnmakarna. Hon
bodde i ett alldeles nytt lågenergihus som var extra välisolerat och hade energifönster.
Hennes elektriska apparater var CE-märkta och alla stand by-knappar var avstängda.
På tv:n också. Rummet var fullt av krukor med växter och örter, och vaser med rosor,
tulpaner, violer, liljekonvaljer och en massa andra blommor. Genom fönstret kunde de
se en stor trädgård där äppel-, päron-, plommon- och körsbärsträd blommade bredvid
mängder av mindre träd och buskar som Rebecca och Reidun hade planterat.
Reinert förstod inte riktigt varför Reidun bodde där. När han frågade svarade hon
bara att hon kom dit för länge sedan. Hon sa ingenting om var hon kom ifrån, eller var
hennes föräldrar var. Reinert ville heller inte fråga om det. Han var rädd att hon hade
upplevt något som var alldeles för sorgligt att prata om. När han frågade varför hon
kallade sig Vibeke i skolan, och Reidun när hon var tillsammans med dem, svarade hon
att Vibeke var hennes hemliga identitet. Reinert frågade inte mer, men Vibeke/Reidun/
Rebecca var ett mysterium och han var fast besluten att lösa det.
– Var snäll och kalla mig inte fröken Rein, sa Rebecca och hällde upp mer te i sin
kopp.
– Det får mig att känna mig så gammal. Kalla mig Rebecca.
– Givetvis, Rebecca, sa René. – Gott te. Kommer det från den egna trädgården?
– Nej, sa Rebecca. – Det kommer från Kina.
– Och frukt, sa Renate. – Får jag ta en till? Tusen tack.
Hon tog ett stort grönt äpple från fruktfatet som stod på bordet.
– Det är ekologiskt odlat. Ska man sanera världen tycker jag man bör börja med sig
själv, sa Rebecca.
– Håller med, sa René. – Ingen elektrisk tandborste i det här huset, gissar jag.
– Jo, faktiskt, sa Rebecca. – Men det är väl inte det största hotet mot klimatet.
– Det säger Ruben också, sa Renate. – Och han är i vart fall inget Klimatkryp.
Rebecca skakade på huvudet.
– Nej, det är ingen dålig lillebror du har!
På vägen hem från köpcentret hade Reidun berättat för henne om allt som hänt.
16 17

Om Albert Rusten. Om ”Slit-och-släng”-tävlingen. Om Svarta Grytan. Om synen
och doften av solrosen som fick över hundra jonier att sjunga Regnmakarsången.
Om Ruben som fått blomman att växa och som stannat kvar för att göra livet
drägligt på Jonia, medan de andra hade flugit iväg för att försöka rädda Jorden.
Eftersom Regina, Renate och René inte hade något hem på Jorden hade Rebecca
bjudit in dem att bo hos henne.
– Jag förstår inte hur Ruth Skorpen kan vara ett Klimatkryp, upprepade Reinert.
Hon är jättebra.
– Hon är livsfarlig, sa Rebecca.
– Jag trodde hon var en duktig lärare? sa Reinert förvånat.
– Alldeles för duktig, sa Rebecca. – Hon lär nästan bara ut felaktiga saker,
men hon gör det på ett så smart sätt att hon är nästan omöjlig att avslöja.
– Jag har försökt några gånger, sa Reidun. – Men det är ingen som lyssnar på
mig.
– Jo, vi lyssnar på dig, sa Renate. – Eller hur?
– Ja! sa Regina och René i kör.
Reinert sa ingenting. Ruth Skorpens undervisning hade varit så engagerande
att han inte hade lyssnat på Reiduns svaga protester.
– Jag vet det, sa Reidun. – Det beror på att ni vet att jag har rätt. Det vet inga
andra och jag lyckas aldrig övertyga dem. Jag är alldeles för blyg. Dessutom är jag
bara en.
– Nej, du är två, sa Reinert. – Nu vet jag mycket mer än innan jag åkte till
Jonia.
– Jag vet det, sa Reidun. – Men det räcker inte. Ett Turboklimatkryp mot två
små Regnmakare är en hård match.
– Inte två, sa Regina. – Fem. – Fem små Regnmakare mot ett Turboklimatkryp
är inte fullt lika hårt. Eller är det, Rebecca?
– Nej, sa Rebecca långsamt. – Det är det inte.
Regina tittade triumferande på de andra.
– Ni förstår vad jag menar, eller hur?
Eftersom de såg ut att förstå fortsatte hon.
– Det är ju solklart. Vi måste vara med på Ruth Skorpens lektioner.
René slog uppgivet ut med armarna.
18 19

– Som vad då? Flugor på väggen?
– På praktik! sa Reinert och i samma ögonblick han sa det visste han att det var
just så det skulle gå till.
– Ni kommer från en annan stad. Ni vill bli lärare och kommer på praktik till vår
skola för att ni känner fröken … Rebecca. Hon har kommit överens med skolan ni kommer
ifrån. Ni ska följa en del av undervisningen och alla Ruth Skorpens lektioner. Ni
är nämligen särskilt intresserade av naturvetenskapliga ämnen. Eftersom ni är här på
praktik kan ni gå vart ni vill. Ni kan snoka runt utan att det väcker några misstankar.
Ni kan gå till lärarrummet så mycket ni vill. Eftersom ni känner Rebecca sedan tidigare
kommer ingen att tycka det är konstigt att ni pratar mycket med henne. Ni blir hemliga
Regnmakarspioner och kan jaga Klimatkrypen i lugn och ro. Är det en bra idé eller är det
en dålig idé?
Han hade pratat utan att tänka. Orden hade bara flödat ur honom. Han visste inte
var de kom ifrån, men han var helt säker på att det var en bra idé. Han hade rätt.
– Det var en lysande idé, sa Rebecca. – Men en vecka räcker inte. Ni måste vara här
i minst tio. Jag ringer till rektorn.
– Ja, sa René. – Då kan vi göra sabotage igen.
Reidun skakade på huvudet.
– Nej, sa hon. – Det ska vi inte.
– Du såg ju hur det gick på Jonia, sa Renate.
– Vi måste få Klimatkrypen att förstå att de också måste hjälpa till att rädda Jorden
innan det är för sent, sa Regina.
– Ja, sa Reinert. – Vi måste använda kunskap som vapen.
Och det tyckte han var så vackert sagt att han sa det en gång till.
Tredje kapitlet
20 21

RUTH SKORPEN
Det var inga problem att få in Regina, Renate och René i klassen. Ruth Skorpen var till
och med förtjust över att de ville följa hennes lektioner. När rektorn hade gått sin väg,
efter att ha följt dem in till den första lektionen, log hon från öra till öra.
– Så trevligt, sa hon belåtet. – Tre små blivande lärare, va? Ja, då har ni kommit
rätt. Jag kan ge er massor av bra tips som ni kan lära ut när ni själva blir lärare. Viktigast
av allt är förstås att ni använder så mycket energi som möjligt. En lärare utan energi är
dömd att misslyckas. Börja gärna när ni kommer in i klassrummet på morgonen.
Mycket ljus och mycket värme är vad små skolbarn behöver. Det är smart att ha värmen
på för fullt i alla rum, dygnet runt. Då behöver vi inte tänka på att reglera temperaturen,
och vi slipper frysa, eller hur?
René räckte upp handen. Ruth log mot honom.
– Ja, min pojke? Vad är det? Ut med språket.
– Även på sommaren? sa han. – Ska vi skruva upp värmen i klassrummet för fullt
även på sommaren?
Ruth Skorpen gnuggade händerna.
– Ja! ropade hon. – Särskilt på sommaren. Om någon ska kunna använda klassrummen
så måste det ju vara varmt och skönt här inne. Och om de inte är extra varma
på sommaren blir det ju ingen skillnad på sommar och vinter. Är det någon som inte
håller med om det? Inte det. Då går vi vidare.
Både Reidun och Reinert hade räckt upp handen, men Ruth Skorpen låtsades som
om hon inte såg det. Det är inte säkert att hon gjorde det heller. Det verkade som om
hon var långt inne i sin egen värld där hon stod framme vid katedern och la ut texten
om hur viktigt det var att använda så mycket energi som möjligt. Hon själv var ett
lysande exempel på det. Hon hoppade upp och ned, och viftade med armar och ben,
medan hon strålade som en sol eller glödde som en ugn. Det var mer än 25 grader
varmt i klassrummet. Ruth Skorpen hade på sig en tjock pälskappa av ekorrskinn, fast
hon svettades så det rann. Kappan nådde ända ner till fötterna och eftersom hon var
mycket liten och ganska tjock fick den henne att se fyrkantig ut. Hon torkade bort en
halv liter svett från pannan med kappärmen och kluckade av upphetsning.
– Någon av er kanske undrar varför jag har pälskappa på mig här inne?
Hon fortsatte innan någon hann svara.
– Jag hatar att frysa. Jag vill mycket hellre svettas, för då kan jag bara ta mig en
22 23

lång, härlig dusch. Jag duschar tio gånger varje dag. Länge. Då blir jag ren. Och rena
måste vi vara. Du blir inte sjuk när kroppen är ren. Då luktar du gott och blir fin och len.
Låt varmvattnet rinna så länge du kan. Då kan du leva gott minsann. Ja, det var en liten
dikt som handlar om hur viktigt det är att duscha ofta. Med skönt, varmt vatten. Lär er
den utantill till i morgon allesammans. Är det någon som har upptäckt att det finns ett
problem i det jag har sagt?
– Ja, sa Reinert. – En lång, varm dusch kräver mycket energi, och du blir ren utan
att duscha så länge. Dessutom är det inte sant att en kropp som hela tiden är ren aldrig
blir sjuk. Tvärtom, den …
Ruth Skorpen tittade strängt på honom.
– Räckte du upp handen?
– Nej, sa han, men …
– Det var precis det jag tyckte att du inte gjorde, sa hon och skakade på huvudet.
– När vi ska säga något i klassen måste vi alltid komma ihåg att räcka upp handen
först. Annars blir det bara kaos.
Reinert räckte upp handen. Ruth Skorpen tittade åt ett annat håll och fortsatte.
– Problemet är naturligtvis att våra kläder också blir svettiga, inte minst underkläderna.
Vad gör vi då?
Renate räckte upp handen. Ruth Skorpen nickade åt henne.
– Jag förstår att du har ett förslag, lilla vän. Få höra.
– Då duschar vi lite mindre, sa Renate.
Ruth Skorpen gapade. Sedan stängde hon munnen och stirrade på Renate medan
hennes ansikte långsamt blev rött. Det såg ut som hennes huvud skulle spricka. Sedan
öppnade hon munnen igen och började skratta.
Ruth Skorpen skrattade så tårarna rann, och den tjocka lilla kroppen skakade
under pälskappan. Det var inget skrämmande, hånfullt eller hysteriskt skratt. Tvärtom.
Det var högt och befriande. Ja, det var så smittande att det fick hela klassen att skratta
med, även om ingen förstod vad de skrattade åt. Till och med Regnmakarna skrattade.
Ruth Skorpen kanske är ett Klimatkryp, tänkte Reinert. Men det är i alla fall inget fel på
hennes humör.
– Det var det roligaste jag har hört, sa hon, medan hon torkade bort tårarna med
kappärmen. – Duscha lite mindre. Det skulle se ut, det. Och du har tänkt bli lärare. Vad
tror du kommer att hända om du säger till dina elever att de bör duscha lite mindre?
– Jag vet inte, sa Renate och rodnade.
– Men det vet jag, sa Ruth Skorpen och skrek av skratt. – Då skulle de bli små
gödselstackar. De skulle bli så fulla av smuts att du skulle kunna plocka svamp mellan
deras tår. De skulle lukta så illa att du skulle behöva hålla dig för näsan när du skulle
undervisa dem. Det skulle sippra ut så mycket dynga ur öronen på dem att de inte
skulle höra ett ord av det du försökte lära dem. Duscha lite mindre. Det är det bästa jag
har hört i dag. Här finns det något att ta tag i, förstår jag. Okej, pojkar och flickor. Nu är
det rast. Vi ses om en kvart. Jag ska ta mig en riktigt varm dusch så länge. Det borde ni
också göra. Det rensar hjärnan. Här är nyckeln till omklädningsrummet utanför gymnastiksalen.
Nästa lektion ska vi ha skriftligt prov. Det är tydligt att ni behöver det. Nej,
Vibeke. Du behöver inte vädra. På mina lektioner står fönstret på glänt hela dagen. So
long, så länge!
Därmed rusade hon ut ur klassrummet.
De flesta eleverna gick ned i omklädningsrummet för att duscha. Regnmakarna
samlades i ett hörn av skolgården.
– Det var absolut det värsta jag har hört, sa Regina. – Den damen är en levande
föroreningsmaskin.
– Ja, sa René. – Men hon är ganska övertygande.
– Och rolig, sa Renate. – Även om hon inte höll med mig så blev hon inte sur. Jag
tror inte hon är så egoistisk och hänsynslös som Rebecca säger. Jag tror bara att hon är
säker på att hon har rätt. Det är därför hon är så engagerad.
– Som om det skulle göra saken bättre, sa Reidun. – Det gör henne bara till en
ännu farligare motståndare.
– Det är jag inte säker på, sa Regina. – För om hon inte är egoistisk måste vi bara
24 25

övertyga henne om att hon har fel.
– Det blir inte lätt, sa Reinert långsamt.
– Vem har sagt att det ska vara lätt? sa René lite överlägset.
– Ingen, mumlade Reinert. – Men det skulle vara lättare om det vore lätt.
– Reinert har rätt, sa Reidun. – Det blir jättesvårt. Ruth Skorpen älskar sitt bekväma
liv. Jag tror hon har blivit beroende.
Reinert nickade.
– Det var det jag menade, sa han.
När de kom in igen på lektionen var både läraren och de flesta eleverna i klassen
rena och nyduschade. Ruth Skorpen hade dessutom bytt kläder. Till och med pälskappan
var en annan. Hon berättade att den här var av rävskinn och att hon hade skickat
den andra på tvätt med taxi för att den luktade svett. Temperaturen i klassrummet
hade stigit till 30 grader, fast fönstret stod på glänt. Ruth Skorpen hade redan börjat
svettas. Tunga droppar föll från hennes panna ned på uppgifterna hon delade ut.
– Jag har gjort tio frågor, sa hon. – Ni kan kryssa för A, B eller C. Ett rätt svar ger 5
poäng. Ett nästan rätt svar ger 3 poäng. Fel svar ger 0 poäng. Sätt igång. Jag tar mig en
liten bit mat så länge.
Hon tog upp en plastlåda och en mjölkkartong ur väskan. Vad bra, hon har i alla
fall med sig egen matlåda, tänkte Reinert och tittade ned på papperet han hade fått.
Där stod det:
ENERGIFRÅGOR TILL ENERGISKA ELEVER
1. Om ATT FöRbRuKA
A. Förbruka så mycket som möjligt. Ta vara på individuella behov.
B. Förbruka inte mer än du vill. Det är tröttsamt att förbruka för mycket.
C. Förbruka inte mer än du behöver. Du behöver mindre än du tror. Värm till exempel bara upp de rum
du använder.
2. Om uPPVÄRmNING
Rummen inomhus bör värmas upp till
A. Cirka 25 grader.
B. Cirka 20 grader.
C. Minst 30 grader.
3. Om VÄDRING
A. Ha fönster och dörrar på glänt hela tiden. Då håller rummen sig varma samtidigt som luften hela
tiden är frisk.
B. Vädra snabbt någon gång ibland.
C. Vädra aldrig. Gå hellre ut.
4. RESOR (SEmESTER)
A. Res så långt som möjligt varje går du har ledigt. På helgerna också!
B. Res ofta på paketresor. De är billigast och ofta bäst.
C. Res inte långt varje gång du har semester.
5. RESOR (TILL OCH FRÅN SKOLAN)
A. Gå eller cykla så ofta du kan.
B. Få din mamma eller pappa att köra dig. Då sparar du tid och kan göra läxor på morgonen.
C. Kom överens med någon i klassen. Ni kan åka i samma bil.
6. SOPOR
A. Lägg alla sopor i plastpåsar och lägg dem i soptunnan. Soporna hämtas en gång i veckan.
B. Lägg alla soporna i en säck och gräv ned dem.
C. Återanvänd det du kan. Sortera resten. Lämna plast, glas och metall till återvinning. Restavfallet
som blir kvar bör brännas.
7. STRöm
A. Använd så mycket du kan så ofta du kan. Elektriska hjälpmedel gör livet enkelt och gott att leva.
B. Använd lite åt gången, men så ofta du kan. (Till exempel: Har du två tv-apparater så låt bara den
ena stå på hela dygnet.)
C. Ström är väldigt värdefullt. Använd bara det du behöver till belysning, tv och så vidare. Till
uppvärmning finns bättre alternativ som fjärrvärme, jordvärme, ved eller pellets.
8. LJuS
A. Låt ljuset vara tänt i rummen, badrummet och köket, dygnet runt. Annars kan du släcka ljuset i de
rum du inte är i.
B. Mesta möjliga ljus ute och inne. Då blir ditt hus skönt att vistas i. Dessutom blir det ett fyrtorn som
kan ses från världsrymden.
C. Använd ljuset effektivt. Bara när du behöver det.
9. VATTEN
A. Låt vattnet rinna från alla kranar hela dagen.
B. Du behöver inte tänka så mycket på hur mycket vatten du förbrukar.
C. Kom ihåg att det finns många länder i världen som inte har rent vatten. Använd inte mer än du
behöver, och var noga med att förorena så lite som möjligt.
10. FöRNYELSEbARA ENERGIKÄLLOR
A. Pröva dig fram. Experimentera. Ström kan vara bra, men ibland kan man använda vedeldning.
B. Använd först och främst de energikällor som förnyar sig själva: vind, sol, vatten, bioenergi. Använd
jordvärme där du inte måste använda ström, till exempel för att värma upp hus och vatten.
C. Använd ström! Det beställs från en leverantör och är lätt att få tag i. Kom ihåg: Det enklaste är ofta
det bästa!
26 27

Reinert använde inte mer än åtta minuter för att lösa uppgifterna. Ändå hade både
Regina och Reidun varit färdiga flera minuter när han gick fram till Ruth Skorpen med
det färdigifyllda provet.
– Är du säker på att du inte var lite snabb nu? sa hon.
– Nej, jag tyckte frågorna var ganska lätta, sa Reinert.
– Jaså, du tyckte det. Okej, okej. Det får vi se. Hon tittade ned på papperet och
skakade på huvudet.
– Jaså, ja. Så det är vad du tror? Gå tillbaka till din plats, pojke.
Ruth Skorpen rättade uppgifterna efterhand som de lämnades in. När hon var
färdig med alla kastade hon den tomma matlådan och mjölkkartongen i papperskorgen
bredvid katedern. Sedan ställde hon sig upp.
– Jag har en utmärkt, elva bra, två medelbra, tre dåliga och fyra eländiga nyheter,
sa hon.
– Den utmärkta nyheten är att en av er har har fått 50 poäng på provet. Det vill
säga att alla svaren är rätt. De bra nyheterna är att elva av er har fått mellan 40 och 50
poäng på provet. Det lovar gott inför framtiden. De medelbra nyheterna är att två av
er har fått mellan 20 och 40 poäng. Det är inte så illa, även om ni måste följa med lite
bättre på lektionerna. De dåliga nyheterna är att tre av er har fått mellan fem och 20
poäng. Ni måste skärpa er. De eländiga nyheterna, sa hon och suckade, är att fyra av
er har fått noll poäng. Det vill säga allting fel. Hade jag inte lärt mig att tänka positivt
skulle jag ha sagt att ni borde sluta i skolan och börja med någon form av barnarbete.
Det säger jag inte. Jag säger bara: Ta er samman innan det är för sent. Jag kan lära er att
tänka, men jag kan inte tänka åt er. Ge inte upp! Kom ihåg att det aldrig, ja, jag sa aldrig,
är för sent att lära sig. Den här gången ska jag vara så snäll att jag inte avslöjar vem
som har klarat uppgiften och vem som inte har gjort det. Istället skriver jag de rätta
svaren på tavlan. Till dig som har alla rätt vill jag bara säga: Gratulerar och välkommen i
klubben. Till er som har alla fel vill jag säga: Ge inte upp! Ni har en lång väg att gå, men
jag vet att ni kan gå den.
När hon pratat färdigt torkade hon bort ännu ett par liter svett från pannan. Sedan
vände hon sig mot tavlan och skrev ned det facit hon själv hade gjort på frågorna.
Reinert blev inte förvånad över att han var en av de fyra som hade alla fel. Ruth var ju
skolans värsta Klimatkryp, så det betydde att det var de felaktiga svaren som var de
rätta. Det sa han till de andra när de gick hem från skolan.
28 29

– Jag håller med, sa René. – Ruth Skorpens så kallade facit är ett slag i ansiktet. Jag
hade inte heller ett enda ”rätt” svar.
– Inte jag heller, sa Renate.
– Samma här, sa Regina.
– Och här, sa Reidun.
– Hon lär ju bara ut hur vi ska bli bra på att förbruka utan att tänka på vad det kan
leda till, sa René.
– Hon måste stoppas, sa Regina.
– Hur? sa Renate.
– Det är det vi måste komma på, sa Reidun.
– Det klarar vi nog, sa Regina. – Vi är trots allt fem mot en.
Reinert skakade på huvudet.
– Nej, sa han. – Det är vi inte.
De andra tittade på honom. Han svalde, men han visste att han måste säga det.
– Det var bara fyra i klassen som svarade ”fel” på alla frågorna.
– Det stämmer, sa Reidun tyst. – Och vi är fem.
– En av oss måste ha svarat ”rätt” på en del av frågorna, sa Renate.
– Nej, sa Regina. – En av oss har svarat ”rätt” på alla frågorna. Och jag tror vi vet
varför.
Ingen sa något, men Reinert visste att de andra tänkte samma sak som han. En
av dem var ingen äkta Regnmakare, utan ett Klimatkryp. Ett ännu värre Klimatkryp än
Ruth Skorpen. För en av dem var förrädare.
Fjärde kapitlet
30 31

– Det är en kanonidé! sa Rebecca.
REINERT FÅR EN IDÉ
– Tycker jag också, sa Reidun. – Det kanske kan få både Ruth Skorpen och de andra
Klimatkrypen i klassen att förstå vad som håller på att gå på tok här på Jorden.
– Och ge dem lust att bli Regnmakare istället, sa René. – Smart.
– Ruth Skorpen? sa Renate. – Tror du verkligen det är möjligt att göra Ruth Skorpen
till Regnmakare, Reinert?
– Ja, sa Reinert. – Det tror jag.
Han hade fått så mycket beröm för sin plan att han kände sig säker på att den
skulle fungera.
– Jag tror inte hon är ett Klimatkryp för att hon är elak, sa han. – Jag tror hon är
det för att hon vill göra av med all energi hon har.
Reidun nickade.
– Håller med. Och det räcker inte för henne att använda sin egen energi, va?
– Nej, sa Reinert. – Hon har blivit så beroende av sin förbrukning att hon använder
all energi hon får tag i, oavsett vems den är.
– Och så tänkte du att på det här sättet kunde hon använda den på ett bra sätt, sa
Rebecca.
– Ja, sa Reinert. – Och ha kul samtidigt.
Rebecca tänkte ett par sekunder. Sedan reste hon sig och klappade händerna.
– Bravo, Reinert! sa hon. – Det är den bästa idé jag har hört på länge.
Regnmakarna hade planeringsmöte hemma hos Rebecca och Reidun. Reinert
rodnade över hela ansiktet när Rebecca klappade. För honom. Det hade han aldrig upplevt
förr. När tre av de andra också ställde sig upp rodnade han över hela kroppen. Till
och med på benen. Renate var den enda som inte hade ställt sig upp. Hon skakade på
huvudet.
– Ni tror väl inte att vi får Ruth Skorpen att spela i en teaterpjäs som handlar om
hur Klimatkrypen förstör Jorden och Regnmakarna räddar den?
– Jo, sa Rebecca sakta. – Det tror jag hon gör om hon får spela den roll hon vill
spela.
– Och vilken roll är det då? frågade Renate.
Rebecca log mot Reinert.
– Ska du eller jag säga det?
Reinert log tillbaka. Nu var han helt säker på att planen skulle lyckas.
– Hon ska spela skurken, sa han.
Renate såg ut som om hon skulle säga något, men lät bli. Hon reste sig från soffan
och började klappa hon också.
– Okej, sa Regina. – Om alla är överens är det bara att sätta igång.
De blev sittande uppe halva natten och planerade teatergruppen. Reidun och
Rei nert blev valda till skrivargrupp. På det första mötet i teatergruppen skulle de lägga
fram ett förslag till vad pjäsen skulle handla om. Det fanns flera Regnmakare i klassen,
men Reidun hade föreslagit att de för tillfället inte skulle avslöja Regina, Renate
och René för dem. Ju färre som visste att de kom från Jonia, desto bättre var det. Hela
planen skulle gå i stöpet om en ny Regnmakare råkade prata bredvid mun, så att Ruth
Skorpen fick veta det. Senare, när föreställningen var över och alla Klimatkrypen hade
blivit Regnmakare, var det en annan sak.
– Då berättar vi allt, förstås, sa Regina.
– Jag håller med, sa René. – Jag slår vad om att Ruth Skorpen kommer att bli jättetacksam
när vi fått henne på bättre tankar.
– Jag är inte så säker på det, sa Renate. – Är det inte lika bra att vi berättar vilka vi
är för de andra Regnmakarna nu, så att vi blir fler i laget på en gång?
René tittade misstänksamt på henne.
– Du vill visst att det ska avslöjas, sa han.
– Det vill jag inte alls, sa Renate. – Jag är bara rädd för att Ruth Skorpen är smartare
än vi. Tänk om det inte är hon som blir Regnmakare utan vi som blir Klimatkryp.
– Jag tror ingen av oss blir Klimatkryp, sa René långsamt. – I alla fall ingen som inte
redan är det.
Han tittade inte på någon särskild när han sa det, men Reinert var säker på att han
hade en av de andra i tankarna. Och han var ganska säker på vem det var också.
32 33

Femte kapitlet
ENERGIFANTOMERNA
Ruth Skorpen hade inga invändningar mot att det startades en teatergrupp där klassen
spelade en pjäs de gjort själva. Hennes entusiasm blev inte direkt mindre av att pjäsen
skulle handla om energiförbrukning, och att hon själv skulle spela en av huvudrollerna.
Hon gick också med på att Rebecca skulle vara med, även om hon tyckte det räckte mer
än väl med en lärare på repetitionerna.
En vecka efter att Regnmakarna hade haft sitt planeringsmöte samlade de hela
klassen i gymnastiksalen. Det var Reidun som hade tänkt ut det mesta av handlingen,
men det var Reinert som skulle lägga fram den för de andra. Det hade han sett fram
emot när han gick hemifrån. Nu var han nervös.
Han satt på en stol uppe på scenen. Alla de andra satt nere i salen och tittade
förväntansfullt upp på honom. Inte minst Ruth Skorpen. Det var tydligt att hon såg
fram emot att få höra om pjäsen hon skulle spela i. Hon log nöjt upp mot honom.
Reinert log svagt tillbaka. Hans idé hade verkat så bra när han fick den. Nu var han inte
så säker längre. Ruth Skorpen visste bara att hon skulle få spela en stor roll. När hon
fick veta att det var skurken var det inte säkert att hon skulle vara lika entusiastisk. När
Reinert tänkte efter, så var sannolikheten att hon skulle äta upp honom större än att
hon skulle klappa i händerna.
– Kom igen, pojke! ropade hon. – Nu är vi riktigt nyfikna här nere!
Reinert harklade sig. Han tittade ned på Reidun som satt på en stol rakt bakom
Ruth Skorpen. Hon blinkade uppmuntrande mot honom. Han harklade sig en gång till
och började.
– Ja, alltså. Vi i skrivgruppen tänkte att pjäsen skulle handla om energi och miljö.
Ruth Skorpen klappade i händerna.
– Bra! ropade hon. – Det är de två viktigaste sakerna en teaterpjäs kan handla om.
Det har jag alltid sagt. Har jag inte det?
Ingen protesterade. Inte ens Rebecca. Ruth Skorpen tittade sig triumferande omkring.
Även om hon var liten till växten så tycktes hon ganska enorm där hon satt. Det
beror nog på all energi hon utstrålar, tänkte Reinert och fortsatte.
– Vi tänkte den skulle handla om två systrar som bor på en väldigt förorenad
planet.
– Det låter festligt, sa Ruth Skorpen och gnuggade händerna. – Vad händer?
– Planeten ligger långt före Jorden teknologiskt, men alla som bor där förbrukar
otroliga mängder ström från kolkraftverk, gas och olja.
34 35

– Naturligtvis, sa Ruth Skorpen belåtet. – Det är därför den ligger långt före Jorden
i utvecklingen, eller hur?
– Planeten har blivit så förorenad att gasskölden, eller ozonlagret, som ligger över
den blir tätare och tätare. De som bor där har aldrig sett solen, ändå blir det varmare
och varmare, sa Reinert och harklade sig igen.
– Precis, sa Ruth Skorpen och nickade. – Inga sömnproblem där minsann!
– Den äldsta systern är rädd för att planeten ska dö, fortsatte Reinert.
Ruth Skorpen ryckte uppgivet på axlarna.
– Vilken idiot, mumlade hon.
Regina såg ut som om hon skulle protestera, men en blick från Reidun stoppade
henne.
– Därför skickar hon sin syster till Jorden, fortsatte Reinert. – Den är inte fullt lika
förorenad som den andra planeten. Där finns det fortfarande hopp.
– Nå ja, sa Ruth Skorpen. – Men ge oss några år till så har vi nog fixat biffen, tror
jag.
– Vad den äldsta systern inte vet är att den yngsta saknar henne och undrar hur
det går med den förorenade planeten.
– Jag förstår, sa Ruth Skorpen. – Hon är avundsjuk.
Reinert förstod inte riktigt vad hon menade, men han fortsatte så gott han kunde.
– Därför åker hon tillbaka för att hjälpa systern ta upp kampen mot dem som
förorenar planeten.
– Två skurkar alltså, sa Ruth Skorpen. – Spännande. Fortsätt.
– Det är inte … började Reinert, men en varnande blick från Rebecca hindrade
honom från att fortsätta. I stället sa han:
– Pjäsen slutar med att de två systrarna reser till Jorden och hindrar den från att bli
som den andra planeten. De …
Ruth Skorpen hade ställt sig upp. Hon hade blivit blek och tårarna rann nerför
hennes kinder.
– Jag förstår. En riktig tragedi med sorgligt slut. Det är vackert. Vad händer med de
två skurkarna?
Nu hade Reinert blivit ordentligt förvirrad.
– Vilka skurkar?
36 37
– De dumma systrarna, så klart, sa Ruth Skorpen. – De som vill hindra utvecklingen
här på Jorden.
– De … sa Reinert. – De… de …
– De lever lyckliga i alla sina dagar, sa Reidun nerifrån salen.
Tårarna strömmade nedför Ruth Skorpens kinder.
– Det var då alldeles förfärligt, hulkade hon. – Och vad händer med
hjälten?
– Vilken hjälte? sa Reinert och kliade sig i huvudet.
– Han som försöker stoppa de två systrarna! ropade Ruth
Skorpen förtvivlat.
– Det är inte … sa Reinert.
Längre kom han inte, för nu hade Regina rest sig nere i salen.
– Hjälten förlorar kampen om Jorden.
– Det var det absolut sorgligaste jag har hört, snyftade Ruth
Skorpen. – Men det är vackert också. Vem ska spela honom?
– Det är ingen han, sa Regina. – Det är en hon. Och det är du
som ska spela henne.
–Tusen tack, viskade Ruth Skorpen. – Jag vet inte om jag klarar
det, men jag ska göra så gott jag kan. Vad heter den fantastiska
planeten de två skurksystrarna kommer ifrån?
Reinert hade en känsla av att det var hans tur att säga något
igen.
– Den heter Klonia, sa han och gick ned från scenen.
Två timmar senare var de färdiga med mötet.
Efter förslag från Ruth Skorpen bestämdes att
teatergruppen skulle heta ENERGIFANTOMERNA.
Rebecca, som jobbat med skolteater tidigare,
skulle vara regissör.
Regina och Reidun (eller Vibeke
som hon fortfarande kallade sig) skulle
spela de två systrarna. Reinert och Renate
skulle ha ansvaret för ljuset och ljudan-

läggningen. René skulle vara regiassistent och se till att alla var där de skulle vara vid
rätt tidpunkt. De andra rollerna och uppgifterna fördelades så att alla i klassen fick
något att göra. När mötet var slut frågade Ruth Skorpen om det var okej att hon använde
ett par av sina egna pälskappor som kostym. Hon hade ett par helt nya av fjällräv
och bengalisk tiger. När Rebecca sa att det passade alldeles utmärkt var det inte långt
ifrån att Ruth Skorpen jublade av glädje.
På väg ut från gymnastiksalen mötte de två män. Den ene var kort och den andre
lång. Båda hade stora helskägg, hattar som var neddragna i pannan och rockar som
räckte ända ner till skorna. När Reinert artigt hälsade på dem lyfte de var sitt finger
till hatten och mumlade något han inte kunde höra. När han frågade Rebecca om hon
visste vilka de var, svarade hon att det var de nya vaktmästarna.
– Jag tycker de verkar lite mystiska, sa Reinert.
– Det tycker jag också, sa Regina. – Vet du något mer om dem, Rebecca?
– Nej, bara att de kom hit igår. Jag har ingen aning om var de kommer ifrån, men
det får vi säkert veta så småningom.
När hon hade sagt det vände sig Reinert om. Precis lagom för att se den minste
vaktmästaren försvinna in genom dörren till gymnastiksalen. Reinert var inte helt säker,
men han tyckte tydligt att han kunde höra mannen skratta.
Sjätte kapitlet
38 39

REPETITIONERNA
Repetitionerna började veckan därpå. Skrivargruppen jobbade för högtryck. När Ruth
Skorpen föreslog att de skulle lägga in lite mer action använde de sina egna erfarenheter
från Jonia och skrev ett par scener om hur de två systrarna försökte rädda planeten
de kom ifrån. De var med i en hemlig organisation som liknade Regnmakarna,
men som i pjäsen kallades Klimatgänget.
Ruth Skorpen spelade Rusta Albertsson, härskare på Klonia. Hon arrangerade ”Slit
och Släng”- tävlingar precis som Albert Rusten hade gjort på Jonia. Regina, som spelade
den äldsta av systrarna, blev bortförd och räddad av Klimatgänget. Precis som hon blivit
i verkligheten. Alla gick in för sina roller med liv och lust. Inte minst Ruth Skorpen. När
hon skulle repetera scenen, där hon uppmanade alla att delta i ”Slit och Släng”-tävlingen,
gjorde hon det med sådan entusiasm att nästan alla rycktes med. Det var som det
skulle vara.
Det tar lång tid att göra om ett Klimatkryp till en Regnmakare, och Ruth Skorpen
var inget vanligt Klimatkryp. Hon var ett Turboklimatkryp. Ju längre det dröjde innan
hon förstod att hon inte spelade hjälten, utan skurken, desto bättre var det.
– Så småningom kommer hon att förstå mer och mer av pjäsen, och av sin egen
roll, sa Regina.
– Och då kommer hon förstå att hon haft fel hela tiden, sa Reinert.
– Tror ni verkligen det? sa Renate.
– Självklart, sa René. Den damen är inte dum.
– Det är just det som är problemet, sa Renate. – Jag är rädd att hon kommer att
genomskåda hela planen innan det är för sent.
René tittade misstänksamt på henne.
– För sent?
– Jag menar för henne, sa Renate. – Innan det är för sent för henne att fortsätta
vara Klimatkryp.
Det blev tyst ett ögonblick. Sedan sa Rebecca:
– Det kan inte hjälpas. Vi får bara hoppas på det bästa, eller hur?
Och det höll alla med om, även om de inte var överens om vad som var det bästa.
Det gick bra i två veckor. Reidun och Regina passade fint som de två systrarna. När
Reidun tog av sig glasögonen och lät håret falla fritt liknade de faktiskt varandra. Det
hade Reinert inte lagt märke till tidigare.
Enda problemet var att Reidun och Regina bleknade i jämförelse med Ruth Skorpen.
Hon var verkligen ett energiknippe. När hon kom in på scenen var det omöjligt att
titta på någon annan. Hon utstrålade en kraft, vitalitet och glöd som fick allt omkring
henne att blekna. Hennes röst lät som en mistlur, men samtidigt hade den en smittande
entusiasm. Hon förbättrade flera av replikerna och gjorde dem till sina egna.
Varje gång hon var klar med en scen ropade hon:
– Slit och släng! Det är tidens melodi!
Sedan gick hon ut i kulisserna medan hon skrattade så att hela den lilla pälsklädda
kroppen skakade. Reinert måste hålla i sig ordentligt för att inte börja klappa händerna.
Det var omöjligt att inte bli imponerad. Till och med Rebecca, som hade jobbat
med teater tidigare, måste hålla med om att Ruth Skorpen var en jättetalang.
– Hon är något av det mest övertygande jag sett, sa hon på ett av de hemliga
Regnmakarmöten de hade efter varje repetition. – Om det här hade varit en film skulle
hon ha fått en Oscar.
– Jag håller med, sa Reidun. – Jag visste inte att det gick att leva sig in i en roll så
starkt. Det är precis som om hon inte spelar Rusta Albertsson, utan som om hon …
– … är Rusta Albertsson, fyllde Reinert i.
– Det är just det som är problemet, sa Regina. – Hon behöver inte spela. Hon kan
bara vara sig själv.
Rebecca nickade.
– Och det är det roligaste hon vet. Ruth Skorpen tycker otroligt mycket om Ruth
Skorpen. Det är därför hon är så förtjust i rollen. Tyvärr är jag rädd för att hennes
förtjusning håller på att smitta de andra.
Hon hade rätt. På de senaste repetitionerna hade flera av de andra skådespelarna
börjat klappa händerna när Ruth Skorpen kom in på scenen. Och det värsta var att det
inte bara var Klimatkrypen som klappade, utan även en del som just blivit Regnmakare.
Reinerts plan hade varit att få alla Klimatkrypen i klassen att bli Regnmakare. Nu höll
motsatsen på att ske. Ruth Skorpen spelade skurken som om hon var hjälten, och därför
blev hon det också. När repetitionerna var över var det alltfler som pratade om hur
häftig Rusta Albertsson var. Reinert var förtvivlad.
Det var fredag kväll. Rebecca skulle precis avsluta repetitionerna när Ruth Skorpen
frågade om det var okej att de höll på ett tag till.
40 41

– Jag vill gärna repetera talet en gång till. När jag berättar hur kul ”Slit och Släng”-
tävlingen kommer att bli, sa hon. – Jag tycker inte jag fick till det helt sista gången jag
försökte.
– Jag tycker du lyckades ganska bra, sa Rebecca lite spydigt. – Så vitt jag kunde
höra var det minst fyra stycken som klappade händerna.
– Det var det, sa Ruth Skorpen. – Men jag kan bättre. Det är ju en av pjäsens viktigaste
monologer. Jag vill gärna försöka göra den lite mer övertygande.
– Jag tycker absolut du var övertygande så det räcker, sa Rebecca. – Nu tycker jag vi
ska gå hem.
– Det tycker jag också, sa Reidun.
Hon började bli trött på att försöka få de andra i klassen att förstå att det var hon
och Regina som var hjältarna i pjäsen, inte Ruth Skorpen.
– Men det tycker inte vi! ropade åtta av de andra. – Vi vill höra mer om ”Slit och
Släng”-tävlingen.
Regina, Reidun, Renate och René försökte också protestera, men det tjänade ingenting
till. Repetitionerna förlängdes en kvart. De två vaktmästarna hade kommit in i
gymnastiksalen för att släcka och låsa efter repetitionerna. De stod kvar nere vid dörren
och tittade på Ruth Skorpen som sprang upp på scenen med förvånansvärt lätta steg
för att vara så tjock. Där blev hon stående ett ögonblick och tittade ned på resten av
teatergruppen. Hon log från öra till öra. Sedan blev hon plötsligt allvarlig.
– I morgon är det vår stora nationaldag, sa hon med en genomträngande röst
sompå samma gång var hes och mjuk som sammet.
– I morgon ska vi visa varandra att vi har allt och att vi vågar använda allt vi har.
Låt vårt motto för dagen vara detsamma som det alltid har varit: SLIT OCH SLÄNG. Som
vanligt ska vi tävla i olika klasser: Klassen för användande av mest drivmedel, klassen
för mest oljespill, klassen för gasutsläpp, klassen för kastande av engångsförpackningar
och klassen för högsta energiförbrukning. I morgon kväll, medan ett färgsprakande
fyrverkeri lyser upp himlen, delas det ut pris i de olika klasserna och ett extra förstapris
till årets mest förbrukande klonier oavsett klass. Och årets förstapris är … av guld!
Hennes ansikte sprack återigen upp i ett stort leende. Hon sträckte båda händerna
ner mot publiken och ropade med en röst som dånade över hela gymnastiksalen:
– Tävlingen startar vid midnatt. Må bästa förbrukare vinna! Lycka till!
Hennes ögon glittrade. Hon log med hela ansiktet.
– Slit och släng! Det är tidens melodi! skrek hon och bugade sig så djupt att
hennes huvud dunkade i golvet.
Sedan hoppade hon ner från scenen. Applåderna brakade loss i gymnastiksalen.
Sex flickor och fem pojkar hurrade. Regnmakarna tittade dystert på varandra. Det var
det, tänkte Reinert. Min plan var världens sämsta. Vi har förlorat. Klimatkrypen har
vunnit. Och det hade de kanske gjort också, om det inte varit för den tunna rösten som
plötsligt skar genom gymnastiksalen:
– Rusta Albertsson är en padda!
Det blev knäpptyst. De som klappade händerna slutade klappa. De som ropade
hurra slutade ropa. Ruth Skorpen stod mitt ute på golvet med armarna lyfta i luften,
som om hon satt ett rekord av något slag. Hon lät dem falla tills de hängde som två
tjocka korvar på var sin sida om hennes kropp. Leendet försvann. Munnen öppnade sig.
De tjocka käkarna och den stora underläppen föll ner på bröstet. Hennes ögon slutade
glittra och höll nästan på att ramla ut ur huvudet, för att hon spärrade upp dem tills
hon såg ut som en närsynt ko.
– Va? stammade hon. – Va… va… vad sa vem?
– Och en spottloska! sa den tunna rösten. – Rusta Albertsson är en padda och en
spottloska!
– Det är … det är …. det är inte … sant, sa Ruth Skorpen.
Det vill säga, hon sa det inte. Hon blåste ut orden ur munnen. Hennes röst var
nästan bara luft. Ansiktet var ljusrött och kinderna dallrade som gelé i storm.
– Vem sa spottloska! Vem! Vem! Vem???
Ingen svarade. Alla såg förvirrat på varandra. Reinert tittade bort på Regina, men
hon bara skakade på huvudet. Det gjorde René också, och Renate och Reidun och Rebecca.
Nu var Ruth Skorpens ansikte mörkrött. Hon fäktade med armarna som om hon
slogs mot en osynlig fiende. Sedan började hon snurra runt, runt på golvet. I rasande
fart. Det såg helt otroligt ut. Hon såg ut som en levande snurra. Reinert undrade ett
ögonblick om hon skulle lätta. Men det gjorde hon inte. När hon hade snurrat färdigt
sjönk hon ihop på golvet där hon blev liggande i en hög medan hon skakade av gråt.
– Rusta är inte någon spottloska, snyftade hon. – Hon är tuff! Hon är världens tuf-
42 43

faste! Hon är ingen padda heller. Hon är en tiger. Så det så!
Hon sa inget mer. Men hon låg kvar och hulkade mitt på golvet. Alla stod stilla och
tittade på henne utan att röra sig. Ruth Skorpen hade verkat livsfarlig när hon snurrade
runt och fäktade med armarna. Nu var hon bara ynklig. Reinert tyckte nästan synd om
henne. Eftersom ingen sa något bestämde han sig för att göra det. Han gick försiktigt
bort och böjde sig ner över henne.
– Det är inte så farligt.
Ruth Skorpen tittade upp på honom med ögon som var blanka av tårar.
– Jo, det är det, viskade hon. – Det är inte roligt att spela hjälten om publiken
tycker hon är en spottloska.
Reinert visste inte vad han skulle säga, men det gjorde inget. Regina hade kommit
bort till dem. Hon log uppmuntrande mot Ruth Skorpen.
– Men Rusta Albertsson är inte hjälten, förstår du.
Ruth Skorpen tittade förvånat på henne.
– Vad är hon då?
– Hon är skurken, sa Rebecca, som också hade kommit bort till dem.
Ruth Skorpen öppnade munnen som om hon tänkte säga något. Sedan ändrade
hon sig, ställde sig upp och torkade bort de sista tårarna ur ögonen.
– Det får vi allt se, sa hon med en röst som sände kalla kårar nerför Reinerts rygg.
– Vänta bara, så ska jag visa er vem Rusta Albertsson är.
Hon drog läpparna till något som liknade ett leende, men som var något helt annat.
Sedan gick hon ut ur gymnastiksalen utan att titta vare sig till höger eller vänster.
Rebecca klappade i händerna.
– Ja, då tror jag repetitionen är slut, sa hon. – Tack för i dag, allesammans!
Reinert och Regina var de sista som lämnade gymnastiksalen.
– Vem tror du det var som ropade spottloska? frågade Reinert.
– Ingen aning.
De hade kommit ut i korridoren. Den lille vaktmästaren låste dörren efter dem.
– Tack ska du ha, sa Regina.
Vaktmästaren svarade inte, men när Reinert gick längs korridoren tillsammans
med Regina var han nästan säker på att det var andra gången han hörde den lille mannen
skratta.
Sjunde kapitlet
44 45

RUTH SKORPEN GÖR ETT FEL
Det var bara fjorton dagar tills teaterpjäsen skulle ha premiär, och nu repeterade de var-
je kväll. Kulisserna var färdiga. De hade fått låna skolans ljusanläggning. Alla skådespelarna
hade fått kostymer. Regina och Reidun blev allt bättre som de två systrarna.
Regissören Rebecca var jättenöjd med alla, men särskild med en av dem. Ruth
Skorpen var en fantastisk skurk. Hon spelade Rusta Albertsson så ohyggligt att hon
skrämde vettet ur alla. Hon skrattade som en hyena, grät som en krokodil, väste som en
orm, brölade som en noshörning och morrade som en varg medan hon gick fram och
tillbaka på scenen som en tiger i bur. När hon gick av scenen ropade hon inte ”Slit och
släng! det är tidens melodi!” entusiastiskt längre. Nej, hon vände sig mot salen, visade
tänderna och skrek med hög, gäll röst:
– Om ni går med i Klimatgänget ska jag steka er i olja!
– Hon tror visst hon kan skrämma folk att bli Klimatkryp, sa Reinert. Han gick tillsammans
med de andra Regnmakarna efter en repetition när Ruth Skorpen hade varit
ännu ruskigare än vanligt.
– Ja, sa Renate. – Jag blir i alla fall livrädd.
René tittade misstänksamt på henne.
– Så rädd att du blir ett Klimatkryp?
– Naturligtvis inte.
– Det är bra för oss att hon tror det, sa Reidun. – För det har helt motsatt effekt.
Hon skrämmer ingen till att bli Klimatkryp, men hon skrämmer många från att bli det.
– Jag håller med, sa Regina. – Hon är så hemsk att alla fattar att hon är farlig. Och
då förstår de också att de måste göra allt de kan för att stoppa henne. Det är därför
ingen klappar i händerna åt henne längre.
René gned sig på hakan.
– Det har jag inte tänkt på, sa han sakta. – Men jag tror ni har rätt. Vad tror ni hon
kommer att hitta på när hon förstår det?
– Jag är inte säker på att hon kommer att förstå det, sa Regina. – Hon är inte precis
världens smartaste.
– Kanske inte, sa Rebecca. – Men hon är inte så dum som hon ser ut.
– Håller med, sa René bekymrat. – Vad skulle ni ha gjort om ni var hon?
Reinert tänkte en sekund och sedan sa han:
– Om jag var Ruth Skorpen skulle jag försöka hindra oss från att spela pjäsen.
46 47

René nickade.
– Ja, men hur?
– Stjäla kostymerna, sa Regina.
– Förstöra ljusanläggningen, sa Renate.
– Vägra att spela, sa Reidun.
– Nej, sa Rebecca. – Det skulle vara det samma som att medge att hon förlorat. Jag
är säker på att hon kommer att hitta på något mycket värre.
– Jag också, sa René, men vad då?
Det gick en iskall rysning genom Reinert.
– Jag vet, sa han tyst. – Jag vet vad jag skulle ha gjort.
De andra tittade på honom men ingen sa något. De väntade på att han skulle
fortsätta.
– Om jag var Ruth Skorpen, fortsatte han och märkte att han darrade på rösten.
– Jag skulle ha gjort samma sak som i pjäsen. Jag skulle ha fört bort en av oss så att
hela planen gick i stöpet.
– Det tror jag också, sa Regina. – Jag blev ju bortförd i verkligheten också. På Jonia.
– Det stämmer, sa Reidun. – Men det var inte Albert Rusten som gjorde det. Det
var någon annan.
– Men det vet vi inte vem det var, sa Renate.
Regina skakade på huvudet.
– Nej, sa hon, men det måste vi ta reda på.
– Ja, sa René. – För det är bråttom.
Reinert sa ingenting. Han hade länge haft misstankar om vem förrädaren var, men
han kunde inte bevisa något. Inte än.
Åttonde kapitlet
48 49

BORTFÖRANDET
Regina försvann tre dagar före premiären. Det var lördag och de hade ledigt från repetitionerna.
På eftermiddagen skulle de ha ett Regnmakarmöte hos Rebecca. Regina och
Reinert skulle träffas i parken precis vid huset där han bodde. Det var inte så lång tid
kvar innan hon skulle resa tillbaka till Jonia, och sedan var det inte säkert att de någonsin
skulle träffas igen. Båda två gruvade sig för att säga adjö och försökte träffas så ofta
de kunde. När Reinert kom till parken var Regina inte där. Han väntade över en timme,
sedan gick han, nej han sprang, hem till Rebecca. Hon var inte där heller.
– Hon gick härifrån för nästan två timmar sedan, sa René.
– För att träffa dig, sa Rebecca.
– Hon kom inte, sa Reinert.
Alla stirrade på honom.
– Du tror väl inte hon är … viskade Renate.
Reidun hade blivit kritvit i ansiktet och reste sig upp från stolen.
– Det är precis vad hon är, viskade hon. – Hon är bortförd som Reinert sa att hon
skulle bli.
– Han sa inte att Regina skulle bli bortförd, sa René. – Han sa att någon kanske
skulle bli det. Av Ruth Skorpen. Om hon kom på idén.
– Och det verkar det som att hon har, sa Reinert.
– Det kan vi ju inte veta, sa Renate. – Kanske har det bara kommit något i vägen.
Hon tittade på Reinert.
– Eller kanske är det någon annan som fört bort henne.
– Så klart det inte är, sa René. – Det är Ruth Skorpen. Hon och ingen annan.
Nej, tänkte Reinert. Hon och en annan, men det sa han inte högt.
– Vi måste befria Regina, sa René.
– Men först måste vi hitta henne, sa Reidun. – Jag kan slå vad om att Ruth Skorpen
håller henne fången i sitt hus.
René nickade.
– Det tror jag också, men hur ska vi få ut henne?
– Jag har en plan, sa Reinert och höll tummarna när de andra tittade på honom.
Hans plan gick helt enkelt ut på att de skulle gå hem till Ruth Skorpen, ta sig in i
huset, hitta Regina och befria henne. När Rebecca frågade hur de skulle komma in sa
Reinert att det inte skulle vara något problem. Ruth Skorpen hade skrutit med att alla
hennes fönster ständigt stod på glänt. Det var bara att klättra in. Rebecca var inte säker
på att det var så smart.
– Det är ju inbrott, sa hon. – Och det är olagligt.
– Det är inget inbrott, sa Reidun. – Det är en räddningsaktion.
Rebecca var inte övertygad.
– Jag tror ändå det är bäst att vi överlåter det hela till polisen, sa hon.
René skakade på huvudet.
– Det går inte. Polisen kommer inte att krypa in genom fönstret. De kommer att
ringa på dörren och prata med Ruth Skorpen. Jag kan slå vad om att hon kommer att
lura skjortan av dem. Hon är ju en fantastisk skådespelare. Vi måste nog gå in själva. Då
har vi ett annat problem, men jag tror att jag har lösningen på det.
Alla tittade på René.
– En av oss måste få ut henne ur huset, fortsatte han. – Jag anmäler mig frivilligt.
Jag går i förväg, ringer på, låter som jag är väldigt ivrig och säger att det är extrapris
på bensin och olja på en bensinstation. Det kan hon inte motstå, hon kommer genast
vilja sticka iväg för att fylla både tanken och reservdunken. När hon frågar var bensinoch
oljerean är säger jag att jag inte kommer ihåg adressen, men att jag kan följa med
henne i bilen och visa henne vägen. På det sättet kan jag hålla ett öga på henne och
sända meddelande med signalklockan när hon är på väg hem igen.
– Det är för farligt, sa Reidun. – När hon kommer på att det inte finns någon
bensin- och oljerea i närheten kommer hon att föra bort dig också.
– Det tvivlar jag på, sa René med ett svagt leende. – Jag bara låtsas som om jag
inte kommer ihåg var bensinstationen ligger. Jag är faktiskt ganska bra på att låtsas,
tillade han med ett litet leende.
– Vi kommer att köra runt i timmar och när hon ger upp är det för sent. Då har ni
befriat Regina för länge sedan.
– Bra, René, sa Reidun. – Ruth Skorpen är avslöjad, och vi gör klart för henne att om
hon försöker sig på några fler dumheter går vi raka vägen till skolledningen. Då ligger
vårt kära Klimatkryp illa till.
Rebecca tittade imponerat på René.
– Det gör hon visst redan, sa hon. – Men jag är rädd att jag inte kan följa med.
Jag är trots allt en vuxen och ansvarsfull person. Om vi går till skolledningen ligger
50 51

jag också illa till om jag har varit med på ett inbrott. Även om det i själva verket var en
räddningsaktion.
– Jag håller med, sa Reidun. – Dessutom tror jag den här aktionen passar bättre
för små Regnmakare än för stora. Vi är snabbare, smidigare och svårare att upptäcka.
Det bästa är nog att du håller dig i högkvarteret. Vi kontaktar dig om det skulle hända
något. Du har klockan på dig, eller hur?
Rebecca nickade. Reidun hade utrustat de andra med var sin specialklocka som
också fungerade som sändare. När de kontaktade varandra började klockan vibrera. Om
det var fara å färde kunde den som sände ut varningen utlösa höga larmsignaler från
klockan hos den som skulle varnas. Det var vad de hade kommit överens om att René
skulle göra när Ruth Skorpen var på väg hem.
– Då sticker jag, sa René. Önska mig lycka till. Om ni inte hör något på en timme är
kusten klar. Önska mig lycka till.
Nionde kapitlet
52 53

FÖRRÄDAREN
En timme och tio minuter senare stod Renate, Reidun och Reinert utanför Ruth Skor-
pens hus. Fast det var en grå septemberkväll var det lika ljust som en klar julidag. Huset
var i tre våningar och hade lika många rum som ett medelstort hotell. Alla var upplysta
med så kraftiga glödlampor att inte bara rummen, utan också väggarna utanför, blev
upplysta. Runt huset gick något som såg ut som en smal, asfalterad gata. Den badade i
ljuset från hundratals strålkastare på tjocka metallstolpar som satt fast i asfalten. Alla
fönstren stod på glänt, precis som Ruth Skorpen hade sagt. De tre Regnmakarna tittade
på varandra. De skarpt vita ljuset fick deras ansiken att se ännu blekare ut än de var.
– Vad gör vi nu? viskade Renate.
Om Reinert hade kunnat så skulle han helst av allt velat gå hem. Men det kunde
han inte. Detta var hans plan och han kunde inte dra sig ur.
– Vi måste gå in, sa han.
– Jag vet, sa Renate. – Men var?
– Vi två går in från den här sidan, sa Reidun. – Så går Reinert in från
baksidan. Låt oss kolla våra klockor. Min är tre minuter i halv åtta.
– Min också, sa Renate.
– Och min, sa Reinert. – Nej, vänta. Nu är den två i halv.
– Det är min också, sa Renate.
– Det är för att tiden går, sa Reidun. – Vi måste sätta
fart. Sänd en ljudlös signal om ni hittar Regina. Om Ruth
Skorpen plötsligt skulle dyka upp måste ni …
– Utlösa larmet? sa Renate.
– Ja.
Renate böjde huvudet och stirrade ner i den
upp lysta asfalten.
– Det är ingen vits med det. Om Ruth Skorpen
upptäcker oss kan vi bara ge upp med en gång. Då
har vi förlorat.
– Ta det lugnt, sa Reidun. – Hon dyker inte
upp. Hon kör runt i kvarteret tillsammans med
René och letar efter en bensinstation som inte
finns. Är ni klara? Bra. Lycka till. Det här fixar vi.
Reinert var inte alls säker på det, men han gick längs den upplysta asfalten och
runt huset som Reidun hade sagt. Det var lika ljust på baksidan. På väggen fanns tre
rader med sammanlagt mer än tjugo fönster. Reinert valde ett av de största på första
våningen. Det stod på glänt förstås, och han öppnade det utan problem. Det var inte
högre än att han kunde häva sig upp och klättra in. Han gled ner på golvet med ansiktet
mot fönstret. När han vände sig om var han tvungen att hålla händerna för ögonen för
att inte bli bländad. Ljuset som slog emot honom kom inte från lampan i taket , utan
från en stor strålkastare som var placerad i ena änden av rummet. Det var en likadan
strålkastare som dem de använde i föreställningen. Den var uppskruvad på full styrka
och fick något som låg på golvet att skina som en sol. När ögonen börjat vänja sig vid
det skarpa ljuset såg Reinert att det var resterna av gamla kaffepannor, en cykel, en
brödrost och annat skrot. Alltihop låg mellan stora rostflagor i ett stort badkar som
börjat lösas upp.
Strålkastarljuset fick golvet att se ut som en scen och badkaret som en teaterdekoration.
Reinert hade en känsla av att han hade upplevt detta tidigare, men han kunde
inte komma ihåg när.
Han tittade sig runt i rummet, men bortsett från högen med järnskrot var det
tomt. Det var kvävande varmt. Under fönstret stod ett glödhett värmeelement. Reinert
stängde av det.
Sedan drog han ut sladden till strålkasaren, torkade svetten ur pannan och gick
ut ur rummet. Han kom ut i en korridor, upplyst av tio nakna glödlampor som hängde
i taket. Fast han hade skor på sig kunde Reinert känna värmen från sladdarna i golvet
bränna under fötterna. Längs ena väggen stod en rad rostiga järnstolar. På andra
väggen fanns fem dörrar. Reinert gick in genom den första dörren, eftersom han ändå
inte visste var han skulle leta efter Regina, och eftersom golvvärmen blev värre och
värre. Han kom in i ett kök, stannade, blev stående och bara stirrade.
Hela köksgolvet var täckt av sopor, matrester, plastpåsar, plastflaskor, syltburkar,
soppåsar, folie, kaffefilter, tomma och halvtomma mjölkkartonger, ruttna tomater,
mögliga brödbitar, tomma cocacolaflaskor, halvtomma cocacolaflaskor, engångstallrikar
och engångsmuggar, plastglas, knivar, skedar och gafflar av plast, tomma och
halvtomma konservburkar och en massa andra saker som Reinert inte visste vad det
var, bortsett från att det var sopor och luktade lika förfärligt som det såg ut.
54 55

Stanken var nästan outhärdlig. Ändå stod Reinert kvar. Med öppen mun. För andra
gången på några få minuter hade han en känsla av att han hade upplevt det här tidigare.
Det var som om han kommit in i ett minne.
Den ruttna stanken som slog emot honom innan han drog efter andan fick honom
att förstå att detta var mer än ett minne. Det här var verkligt. Och verkligheten luktade
pyton.
Han sprang ut ur köket, längs korridoren och in genom nästa dörr. Den ledde in till
ett badrum där varmvattnet rann från alla kranarna. Vid väggen stod en stor bubbelpool
som sjöd och bubblade. På ett stativ vid sidan av karet hängde fyra stora, nytvättade
handdukar. Reinert skulle gärma ta ett ordentligt bubbelbad nu. Han kände sig
smutsig efter bara en halv minut i köket. Han tittade läntangsfullt på bubblorna ett
ögonblick, innan han sprang ut i korridoren igen. Nästa rum han kom in i var inte ett
rum, utan ett skåp. Och det var fullt. Av snurror. Reidun hade berättat för honom att
någon hade stulit snurrorna från nästan alla Regnmakarna i skolan. Här var de alltså,
och det var Ruth Skorpen som hade stulit dem. Reinert blev inte särskilt förvånad, men
han kände mer och mer avsky för Ruth Skorpen. Tjuv! Kidnappare! Miljösvin! Vad var
hon för slags människa egentligen? Han bet sig i läppen. Hon var ju ett Klimatkryp, och
inget vanligt Klimatkryp heller, Ruth Skorpen var ett av de värsta Klimatkrypen som
gick omkring och förorenade världen. Hon var livsfarlig, för hon var en fara för livet på
Jorden. Det fick han inte glömma. Han måste vara försiktig. Om hon upptäckte honom
kunde hon hitta på vad som helst.
Reinert smög vidare längs korridoren. Han gick in genom en ny dörr och kom in
i ett kontor med ett stort skrivbord under ett fönster. Fönstret stod på glänt. Det var
stort och hade utsikt mot kraftstationen som låg en bit bort. Skrivbordet var av trä,
med en mässingsskylt med orden ”ÄKTA REGNSKOG” fastskruvad på ena bordsbenet.
Framför bordet stod en stol klädd med gråblå hud och formad som en elefantsnabel.
En uppstoppad panda stod på golvet brevid fönstret.
Reinert gick bort till bordet och drog ut en av lådorna. Där låg en mapp med
teck ningar. De påminde honom om något han sett tidigare. Var då? Plötsligt kom han
på det. På Jonia. Det var modellritningar av bilhus. Planerade Ruth Skorpen en bilhusproduktion
här på Jorden också? Troligen. Det här blev värre och värre. Han öppnade en
av de andra lådorna och tog upp en pärm med papper som liknade den de hade manus
56 57

i när de repeterade teaterpjäsen. Reinert öppnade pär-
men. På första sidan stod det skrivet med svart tusch.
JORDEN VÅR SKA ROSTA
ETT ENERGISKÅDESPEL AV RUTH SKORPEN OCH B.R
Han bläddrade till nästa sida. Där stod det:
Scen 1:
JORDEN ÅR 2050.
EN MYSIG SOPTIPP FRAMFÖR SLOTTET.
ETT GÄNG GLADA KLIMATKRYP KOMMER DANSANDE
IN PÅ SCENEN.
KLIMATKRYPEN (SJUNGER):
Tänk om våran jord var sån att alla kunde smaka
Vatten som var lika svart som lakrits eller sot
Tänk om vi tog flyg till skolan och raket tillbaka
Att det skulle vara cool kan ingen säga mot
Jorden vår ska rosta
Vi blir inte blåsta
ifall munnen fylls av något nytt varenda gång
Kom och låt det lysa
Då ska ingen frysa
Klimatkryp kom, så sjunger vi en riktigt härlig sång
Tionde kapitlet
58 59

EN MYSTISK REGNMAKARE KOMMER IN PÅ SCENEN
Reinert la ner pärmen på bordet, satte sig på stolen och torkade svetten ur pannan.
Det var ett manuskript, men inte till pjäsen han hade varit med och skrivit. Det här var
manus till Ruth Skorpens egen pjäs. Här var det inte Regnmakarna som var hjältarna,
utan Klimatkrypen. Den hette inte ”Jorden vår ska leva” utan ”Jorden vår ska rosta”. Det
var det som var planen. Ruth Skorpen hade fört bort Regina som spelade en av huvudrollerna
i Regnmakarpjäsen. Då måste de ställa in premiären. Det var tråkigt, men
lyckligtvis hade Ruth Skorpen en annan pjäs i reserv. Kanske hade hon börjat repetera
på den redan. I hemlighet. Tillsammans med B.R, men vem var B.R? Reinert kände
ingen B.R. Kunde det vara …? Han reste sig från stolen och vände sig om. Borta vid dörren
hängde ett fotografi som han inte sett tidigare. Det var visst ett porträtt av några
människor, men det var för långt bort för att han skulle kunna se deras ansikten. Han
gick bort till dörren. Det var ett fotografi av en man och en kvinna. Kvinnan var Ruth
Skorpen. Det var något välbekant med mannen. Han hade vitt hår, men såg inte särskilt
gammal ut. Fotografiet var inramat. Uppe i ena hörnet satt ännu en bild instucken. Ett
litet fotografi av ett barn. Vad var det med barnet? Barnet var …
Trots att det var kokhett i rummet blev Reinert iskall. Plötsligt förstod han allt: det
rostiga skräpet som såg ut som en teaterdekoration, stanken i köket. Ritningarna av bilhusen!
Han hade haft rätt i sina misstankar, men han hade inte förstått det viktigaste.
Varför förrädaren var en förrädare. Det förstod han nu, och det han förstod var mycket,
mycket värre än vad han trott. Han darrade på handen så att han knappt kunde trycka
ner alarmknappen på klockan. När han till slut lyckades ylade det som ett brandlarm
genom hela Ruth Skorpens stora hus.
Reinert ryckte upp dörren och sprang i blind skräck längs den långa korridoren.
Han måste hitta de andra, och de måste komma därifrån. Nu!
Fast det bara var några meter kändes det som om han sprang i flera minuter. När
han kom fram till den nedersta dörren kröp han ihop och drog efter andan. När han
rätade upp sig igen var dörren öppen och han såg rakt in i ett litet rum med en soffa
framför en stor tv-apparat. I soffan satt tre människor med ryggen mot honom. Det
gick en våg av lättnad genom Reinert när han förstod att det var Renate, Reidun och …
Regina.
– Vi klarade det, sa Reinert. – Vi har vunnit! Nu måste vi iväg härifrån.
De tre i soffan vände sig om men satt kvar.
– Vi måste skynda oss! Innan det är för sent. Jag vet vem som…
Han tystnade. De tre i soffan sa ingenting. Det var något som inte stämde, men
han fattade inte vad det var förrän han hörde en välbekant röst bakom sig.
– Det är nog tyvärr redan för sent.
Reinert vände sig långsamt om. Där stod de. Ruth Skorpen och förrädaren. René
log nästan urskuldande mot Reinert.
– Vi har fångat dem, förstår du, sa han. Och nu har vi fångat dig också. Då blir det
visst ingen Regnmakarpjäs.
Reinert öppnade munnen, sedan stängde han den igen, sedan öppnade han den.
– Nå, pojke, sa Ruth Skorpen glatt. – Är det något du vill säga?
Han nickade.
– Ut med det då, sa Ruth Skorpen. – Vi har full yttrandefrihet här.
– Ja, viskade Reinert. – Det är en sak jag undrar över.
Han tittade på René.
– Jag undrar vilken färg ditt hår har i verkligheten.
Ett ögonblick var det som om Renés ansikte stelnade. Ett ögonblick stirrade han
stelt på Reinert. Sedan log han.
– Det är vitt, sa han, och tog av sig den svarta peruken han hade på huvudet.
René! Det var alltså han som var förrädaren. Reinert hade misstänkt honom ett bra
tag. Egentligen borde han begripit det redan när han föreslog att bygga skorstenar som
var så höga att de gick ända upp till gasskölden eller atmosfären. Då skulle alla föroreningarna
försvinna upp i himlen utan att göra skada, påstod han. Alla Regnmakare
vet såklart att det bara är dumheter. Det är inte skorstenarnas höjd som är problemet.
Det är det som kommer ut ur dem. René hade dessutom föreslagit att jonierna skulle
duscha tjugo gånger om dagen. Det hade Ruth Skorpen också. Fint sätt att spara vatten
och energi! Det var René som gav Reinert burken med sockerspray som han skulle
använda på Jätten, Albert Rustens vakthund. Jätten älskade sockerspray. Om han fick en
liten dos socker blev han lugn och somnade. Om han fick för mycket blev han hyperaktiv.
När Reinert gav honom spray tog det inte många sekunder innan hunden rusade
omkring som en olympiamedaljör i fristående gymnastik. Det berodde så klart på att
René hade fixat med sprayen så att Jätten fick i sig mycket mer socker än vad som var
meningen. Med tiden hade Reinert blivit allt säkrare på att René var förrädaren, men
60 61

62 63
det var först när han såg fotografiet på väggen som han
förstått varför. Han nickade.
– Ja, sa han. – Jag räknade med det. Du har vitt hår.
Jag tycker synd om dig.
René tittade iskallt på honom.
– Det är inte synd om mig, sa han. – Det är er det
är synd om. Ni är nämligen våra fångar.
Ruth Skorpen nickade.
– Det är ni, sa hon. –Ni måste stanna här medan
Bernhard och jag sätter upp vår egen teaterpjäs.
De tre Regnmakarna i soffan tittade förvånat på
René.
– Heter du Bernhard? frågade Regina.
– Ja, sa Ruth. – I verkligheten heter han Bernhard.
Jag har alltid tyckt om det namnet.
– Du? sa Renate. – Vad har du med hans namn att
göra?
– Ganska mycket, är jag rädd, sa Reinert. – Du är
hans mamma, eller hur?
Ruth Skorpen strök René över det vita håret.
– Det är jag, sa hon mjukt. – Bernhard är mitt
kärleksbarn.
– Betyder det att du inte är en jonier? sa Reidun.
René nickade.
– Betyder det att du är en människa? sa Renate.
René skakade på huvudet.
– Vad är du då? frågade Reidun.
– Han är … började Reinert, men blev avbruten av
Regina som blivit rödare och rödare i ansiktet den senaste
minuten. Nu kunde hon inte hålla sig längre.
– Ni har inte en chans! sa hon rasande. – När de
andra upptäcker att vi är försvunna kommer de att

efterlysa oss, och då kommer Rebecca att berätta att vi blivit bortförda. Då är spelet
slut! Ni kan lika gärna släppa oss fria på en gång.
Ruth Skorpen gned sig på näsan.
– Rebecca, ja, sa hon milt. – Stackars Rebecca.
Hon nickade till René. Han öppnade ett stort klädskåp som stod i ett hörn. Där
inne satt Rebecca med munkavel och bakbundna händer.
Ruth Skorpen tog av henne munkaveln.
– Nå, kära Rebecca, sa hon. – Du har visst en del att berätta för dina vänner.
Rebecca såg förtvivlat på de andra Regnmakarna.
– Jag är så ledsen, sa hon tyst. – Men efter att ni gått fick jag fruktansvärt dåligt
samvete för att jag inte följde med er. Jag känner ju Ruth Skorpen och tänkte att hon
kanske hade något i bakfickan.
– Det var precis vad hon hade också, sa René. – Hon hade mig i bakfickan.
– Därför följde jag efter er. – Jag tänkte att om ni hamnade i trubbel skulle ni behöva
hjälp, men när jag kom fram hit …
– Stod vi här och väntade på dig, sa Ruth Skorpen. – Jag känner ju dig lika bra som
du känner mig. Jag var säker på att du inte skulle låta fyra små Regnmakare bryta sig in
i mitt hus ensamma.
– Mamma är nämligen inte dum, sa René.
Luften hade gått ur Regnmakarna lite, men Regina gav sig inte.
– Hur som helst kommer vi att bli saknade, sa hon. – De kommer att leta efter oss.
Ruth Skorpen skakade på huvudet.
– Det tror jag inte. Läs brevet, Bernhard.
René (Reinert lyckades aldrig vänja sig vid att kalla honom Bernhard) tog fram ett
papper.
– Det är ett brev till skolledningen, sa han. – Och det är otroligt bra. Du är så duktig
på att skriva, mamma.
Ruth Skorpen strök honom återigen över det vita håret.
– Jag vet det, min pojke, sa hon. – Läs nu.
– Okej, sa René och tittade stolt på Regnmakarna. – Hör på det här smarta brevet:
Till Skolledningen
Eleverna som kom hit på praktik har kallats hem igen och några av våra egna elever ska
nu besöka deras skola. Jag är ledsen att jag inte kunnat ge besked tidigare, men situationen
har just uppstått. Jag själv åker med eleverna, men överlåter ledningen av teatergruppen
till min goda vän och kollega Ruth Skorpen. Det är med stor glädje jag överlämnar
ansvaret för miljöteatern till fru Skorpen. Hon är inte bara en drivande och energisk person,
utan har också en spännande och modern syn på miljöproblematiken. Jag känner mig
hopplöst gammaldags jämfört med fru Skorpen. Jag och eleverna räknar med att vara
tillbaka om fjorton dagar. Jag hoppas det är i lagom tid för att vi ska hinna se premiären
på Ruth Skorpens spännande pjäs: Jorden Vår Ska Rosta.
Vänlig hälsning
Rebecca Rein
René gav brevet till Ruth Skorpen som räckte fram det till Rebecca.
– Här är brevet, fröken Rein, sa hon sockersött. – Det är bara att skriva under. Så
skickar jag det till rektor.
– Jag kan inte underteckna någonting, sa Rebecca hetsigt. – Jag är ju bunden.
– Nämen så arga vi var här då, sa Ruth Skorpen, och skakade förebrående på huvudet.
– Då får vi väl se till att du får händerna fria.
– Jag kan göra det, mamma, sa René och började knyta upp repet som Rebecca var
bunden med.
– Ansträng dig inte, sa Reidun. – Hon kommer aldrig att skriva under, eller hur,
Rebecca?
Rebecca tittade sorgset på henne medan hon gned handlederna för att sätta igång
blodomloppet.
– Det måste jag nog, sa hon tyst. – För om jag inte gör det sätter hon och Ren … jag
menar Bernhard, igång ett riktigt miljökaos på skolan.
René klappade i händerna.
– Ja, gissa! Och här talar vi om att motorisera skolan och få den på hjul. Vi talar
överförbrukning och förorening, visst mamma?
64 65

Ruth Skorpen log.
– Vi talar full rulle, sa hon.
– De kommer att förorena allt de kan i alla fall, sa Reidun.
– Om du skriver under har vi förlorat! sa Reinert.
– Gör inte det, sa Regina.
– Snälla, sa Renate.
Rebecca hade fått en penna av Ruth Skorpen och skulle just skriva under. Nu
tvekade hon.
– Jag vet inte, sa hon sakta.
– Gör som du vill, sa Ruth Skorpen och log sitt vargleende. – Det är deras närmiljö!
– Nej, ropade en ljus, klar röst. – Det är det inte!
Alla ryckte till och tittade mot dörren. Ytterligare två personer hade kommit in
i rummet utan att någon hade märkt det. Det var de nya vaktmästarna. Den minste
stod framför den längste. Han blängde bistert på Ruth Skorpen, under hattbrättet och
över slokmustaschen. När han stirrat ett par sekunder tog han ett steg mot henne och
sa med en röst som var lika tydlig som när han hade ropat att Rusta Albertsson var en
padda:
– Närmiljön är en del av Jorden, och Jorden är för alla!
Elfte kapitlet
66 67

VAKTMÄSTARENS HEMLIGHET
En våg av lättnad for genom Reinert. Den här gången kände han igen rösten.
– Ruben! Är det verkligen du?
Den lille Regnmakaren tog av sig den falska mustaschen och log belåtet.
– I egen liten person, sa han. – Jag räknade med att ni skulle behöva hjälp. Därför
kom jag. Jag tog med min kamrat.
– Ja, sa den långe vaktmästaren. – Jag kom jag också. I rättvisans namn.
Reinert log mot honom.
– Och för att träffa din familj, kanske?
Den långe vaktmästaren nickade.
– Ja, sa han. – Först och främst för att träffa min familj.
Han ryckte av sig mustaschen med den ena handen och hatten med den andra.
Hans ögon glittrade och det vita håret låg som en man på det stora huvudet. Han
sträckte fram händerna mot Ruth Skorpen och viskade med en röst som var mjuk och
rostig samtidigt.
– Älskade!
Först stod Ruth Skorpen och stirrade på honom. Hakan hade fallit ner på bröstet
och ögonen liknade två tända glödlampor. Sedan blev ansiktet sakta mörkrött, men
den här gången var det inte av ilska. Det var av glädje. Hon tog ett skutt över golvet och
kastade sina små, tjocka armar runt honom.
– Albert! viskade hon. – Kära, kära Albert. Är det verkligen du?
Albert Rusten kysste henne.
– Kära, kära Ruth, sa han hest. - Det är jag och ingen annan.
– Du och en annan faktiskt, sa Ruben, utan att Albert Rusten
märkte det. Han hade flyttat blicken från Ruth och tittade
ömt på René.
– Pojken min, sa han tyst. – Jag heter Albert Rusten
och jag är …
– Pappa! sa René tyst. – Mamma har berättat
det. Du är min riktiga pappa.
– Ja, sa Albert. – Jag är visst det. Jag hoppas det
inte gör något.
– Gör något! ropade René. Jag har beundrat dig
så länge jag kan minnas! Du är världens bästa pappa.
I nästa sekund stod både han och Ruth Skorpen och kramade och klappade på
Albert Rusten medan de grät av glädje. Det var så rörande att Reinert nästan glömde
att det var två farliga Klimatkryp som stod där. Reginas röst fick honom tillbaka till
verkligheten.
– Okej, sa hon, och såg på Reinert. – De är ju så söta att man kan äta upp dem,
men kan du vara så snäll och tala om för mig vad som pågår. Jag förstår mindre än
ingenting.
– Det hänger ett gammalt inramat fotografi i Ruth Skorpens arbetsrum, sa Rei nert.
– Av ett par som håller om varandra. Det är inte svårt att se att det är ett kärlekspar.
– Ruth Skorpen och Albert Rusten! sa Reidun.
– Ja, sa Reinert, men det inte bara ett fotografi i ramen. Det är två. Och det andra
fotot är av …
– René?
– Ja.
– René? sa Renate. Är René son till Albert Rusten och Ruth Skorpen?
– Tänk för att jag är det, sa René stolt. Bara det att jag inte heter René. Mitt namn
är Bernhard Rusten.
Ja, naturligtvis, tänkte Reinert. Det är han som är B.R.
Ruth Skorpen strök honom över håret.
– Min lille vitlugg, sa hon.
– Och min, sa Albert Rusten.
– Ja, sa Ruth Skorpen. – Vår lille vitlugg.
– Okej, sa Rebecca lite otåligt. – Då vet vi det. Nu vill vi
gärna ha hela historien.
Ruth Skorpen och Albert Rusten tittade på varandra.
– Ska du eller jag berätta? frågade Ruth Skorpen.
– Du kan gott berätta, älskling, sa Albert Rusten.
kinden.
– Du också, sa Ruth Skorpen och kysste honom på
– Jag föreslår att ni berättar båda två, sa Regina. – Så att
vi kommer någonstans.
– Det var en bra idé, sa Ruth Skorpen och började.
68 69

– Jag har tyckt att det är bättre att förbruka än att spara …
– Jag vet det, suckade Rebecca. – Det är för att du inte har något samvete.
– Det stämmer, sa Ruth Skorpen. – Men jag har gott humör och det är inte dåligt
det heller.
Rebecca skakade på huvudet.
– Det räcker inte, sa hon. – Gott humör hjälper inte om du inte kan bry dig om
andra.
– Det var just det som var mitt problem när jag var liten, fortsatte Ruth Skorpen.
– Jag kunde inte tycka om någon annan än mig själv, och så småningom blev det
fruktansvärt ensamt. Jag kände mig inte hemma här på Jorden, för att säga det rakt ut.
Jag höll mig i stort sett för mig själv. Medan de andra flickorna lekte med dockor samlade
jag ihop tunga säckar med sopor som jag strödde ut på gatorna. Det var kul. När
de andra barnen sov smög jag runt i huset och skruvade på vattnet och strömmen. Då
hade jag trevligt. När min lillasyster lekte med lego var jag där som en blixt och trampade
sönder klossarna. Det tyckte jag var roligt. När barnen på gården byggde kojor,
stod jag gömd bakom ett hörn med hammare och yxa. Jag kan lova er det inte fanns
mycket till koja kvar dagen efter.
– Rev du kojorna? sa Renate upprört. – Det var jättedåligt gjort.
– Det var det väl inte, sa Ruth Skorpen lite förvånat. – Alla är olika, inte sant? En
del tycker om att bygga. Andra tycker om att förstöra.
Regnmakarna tittade på varandra. De förstod att det inte var någon idé att protestera.
Ruth Skorpen var ett obotligt Klimatkryp. Hon fortsatte berätta.
Allt eftersom hon blev äldre hade hon känt sig allt mindre hemma på Jorden.
Hon höll sig allt oftare på sin kant och gick sina egna vägar. En kväll när hon gick och
strödde ut sopor över en öde skogsstig hittade hon en snurra i vägkanten. Den såg ut
att vara fin att förstöra. Men hon visste inte att det inte var någon vanlig snurra, utan
en regnmakarsnurra. När Ruth Skorpen gick lös på den med all sin energi lättade den
plötsligt. Hon klamrade sig fast. Det nästa hon minns är att hon flög genom luften tills
hon landade på en planet som var precis sådan som hon drömde om att Jorden skulle
vara. Den planeten var naturligtvis Jonia. Ruth Skorpen älskade livsstilen på Jonia, och
när hon mötte Albert Rusten blev hon för första gången förälskad i en annan levande
varelse. Rusten å sin sida föll pladask för den energiska lilla kvinnan, som tyckte mer
om att förbruka än någon han hade träffat tidigare. Förhållandet varade inte så länge.
70 71

De kom trots allt från olika världar. Ruth Skorpen ville hem. Hon hade en massa idéer
om hur hon kunde styra utvecklingen på sin egen planet. Bland annat menade hon att
Jonias tio bud skulle vara mitt i prick för jordborna också:
1. Du ska bara tänka på dig själv.
2. Du ska inte spara på energi.
3. Du ska ta allt du kan få.
4. Du ska låta värmen stå på hela året.
5. Du ska inte promenera till skolan.
6. Du ska inte cykla.
7. Du ska använda allt du har så fort du kan.
8. Du ska inte dela med andra.
9. Du ska aldrig stänga av väggskärmarna.
10. Du ska bara borsta tänderna med elektrisk tandborste.
Innan Ruth Skorpen åkte hem på sin magiska snurra (hon hade lärt sig hur den fungerade)
gav hon Albert Rusten ett brev som han inte fick öppna förrän hon hade rest. I
brevet stod det:
Kära Albert,
Tack för en härlig tid. Jag skulle gärna ha stannat hos dig, men det är på Jorden jag hör
hemma. Där finns många uppgifter att ta itu med. Bilhus ska skapas, gator ska värmas
upp, kraftverk ska byggas så ingen fryser. Olja och gas ska pumpas upp så att vi kan
producera nya saker och resa runt hela världen när vi vill. Som du förstår finns det mycket
att göra. Jag har dessutom planer på att starta en hemlig organisation som ska hjälpa till
och sätta fart på utvecklingen. Jag har tänkt kallas oss för Klimatkrypen. Visst är det ett
fint namn? Men kära, kära Albert. Det är inte för att berätta detta som jag skriver. Det är
av ett helt annat skäl. Jag är gravid. Jag väntar ett barn. Mitt barn. Ditt barn. Vårt barn.
Var inte ledsen, Albert. Även om du bor på Jonia och jag på Jorden kommer vårt barn en
gång att vara närmare dig än du tror. Jag lovar.
Lev väl, min käre, förorenande Albert.
Din för alltid nedskräpande Ruth
72 73

Ett halvår efter att Ruth Skorpen kommit tillbaka till Jorden fick hon en son som hon
döpte till Bernhard. Pojken såg ut som en vanlig människa, bortsett från att han föddes
med vitt hår. Ruth Skorpen uppfostrade honom att bli ett äkta Klimatkryp och lärde
honom att Regnmakarna är Klimatkrypens värsta fiender. När Bernhard blev tillräckligt
stor lärde hans mamma honom trickset med den magiska snurran. Hon tog honom
ur skolan och skickade honom till Jonia där det kryllade av Regnmakare. Han skulle bo
hos ett Klimatkryp som var arktiekt och utbilda sig till regnmakarsabotör. På Jonia blev
Bernhard utrustad med en svart peruk och fick täcknamnet René, som är ett äkta regnmakarnamn.
Vad han inte visste, var att Ruth Skorpens egentliga skäl att skicka honom
till Jonia var att han skulle vara i närheten av sin pappa och hjälpa honom.
När Ruth Skorpen hade kommit så långt i sin berättelse avbröt Albert Rusten
henne.
– Och det ska jag säga att han gjorde, sa han och tittade stolt på sin son. – Hade
jag vetat att du var min son skulle jag ha varit stolt över dig.
– Jag vet det, sa Ruth Skorpen. – Men jag vågade inte berätta det för någon av er.
Jag var rädd att jag skulle förlora Bernhard. Jag är ju bara en simpel lärare från Jorden
medan du är chef över Jonia.
Albert Rusten försökte klara halsen. Det lät som en bil som tvärbromsade.
– Nu är det så, sa han. – Att jag inte längre är chef över Jonia. Jag är chef över Rostiania.
Jag kommer för att fråga om …
Ruth Skorpen såg plötsligt lite ledsen ut.
– Om Bernhard vill följa med dig hem?
– Ja, sa Albert och vände sig till sin pojke. – Jag kommer för att fråga om du vill
följa med mig.
Bernhard stirrade på Albert Rusten med ett uttryck som om han just hade vunnit
på Lotto.
– Följa med dig, pappa?
– Ja.
– Till ett ställe där jag kan dricka så mycket unket vatten jag vill?
– Ja.
– Där maten är riktigt rutten?
– Ja.
– Där vi inte tvättar oss för att bli rena utan för att bli smutsiga?
– Ja.
– Där vi inte dör, utan bara rostar sönder?
– Ja, min pojke, sa Albert Rusten. – Hem till mig. Till oss. Till Rostiania.
Bernhards kinder glödde, ögonen glittrade och det vita håret spretade åt alla håll.
Svetten rann nerför hans panna. Dropparna var brungula, som om de var blandade
med rost.
– Om jag vill? ropade han upphetsat. – Det är det jag alltid har drömt om. Får jag
det, mamma? Snälla, säg att jag får följa med pappa. Jag längtar hem så mycket. Hem
till Rostiania!
Ruth Skorpen såg på honom med sorgsna ögon.
– Jag har alltid vetat att den här dagen skulle komma, Bernhard, sa hon. – Det är
klart du får. Du är inte skapt för att leva här på Jorden. Du tål inte den friska luften, det
rena vattnet och den färska maten. Åk hem till Rostiania med pappa. Det är där du hör
hemma.
– Tusen, tusen tack, mamma, sa Bernhard. – Men kan inte du också följa med?
Ruth Skorpen skakade på huvudet.
– Nej, det kan jag inte, sa hon. – Jag är tyvärr för mycket människa fortfarande.
Men kanske en dag när …
Regina tittade misstänksamt på henne.
– När vad då?
– När ingenting, sa Ruth Skorpen.
– Du menade när Jorden har blivit som Rostiania?
Ruth Skorpen svarade inte.
– Men det kommer den aldrig att bli, sa Renate.
– Nej, sa Rebecca. – Jorden vår ska leva.
– Ja, sa Ruben, och ni har en teaterpjäs att spela.
Varken Ruth Skorpen eller Bernhard protesterade mot att Regnmakarna fortsatte
med repetitionerna. Albert Rusten och Bernhard skulle ju resa tillbaka till Rostiania och
Ruth förstod att hon hade förlorat kampen om teatergruppen.
När Reinert frågade Ruben varför han och Albert Rusten hade kommit till Jorden,
och varför de låtsats vara vaktmästare, log Ruben, blinkade mot Albert Rusten och sa:
74 75

– Det tror jag är bäst att Albert berättar.
Rusten nickade.
– Ja, sa han. – Det fanns en sak jag ville göra innan jag slog mig ned på Rostiania
för gott.
Han tittade på sin son och log. Bernhard log tillbaka.
– Hitta mig?
Albert Rusten nickade. Så torkade han bort en tår ur ögonvrån och fortsatte
berätta.
Han hade åkt tillbaka till Jonia, sökt upp Ruben och frågat om han kunde hjälpa
honom hitta sitt barn. Albert Rusten misstänkte att han befann sig på Jonia även om
han kom från Jorden. Ruben måste medge att Reinert var den första han tänkte på,
men när han hade tänkt ett tag kom han fram till att det inte kunde stämma. Reinert
var en äkta Regnmakare. Ruben hade länge haft en misstanke om att René var sabotör.
Nu hade han rest till Jorden. Om René var Albert Rustens son var Regnmakarna i fara.
Han berättade för Rusten om sina misstankar. De kom överens om att resa efter. De
tog sina regnmakarsnurror och satte fart med kurs på Jorden. Ruben visste vilken skola
Reinert gick i. Rusten visste att Ruth arbetade som lärare i samma skola. De var helt
säkra på att det var dit de skulle. När de kom fram skulle de försöka övertala den falske
Regnmakaren att följa med sin pappa hem till Rostiania. Men först måste de ta reda på
om René verkligen var sabotören och det barn Albert Rusten hade längtat så efter. Efter
att ha irrat lite hit och dit på jordklotet kom de fram dit de skulle. De maskerade sig,
sökte arbete som vaktmästare på skolan och fick jobben. Resten var, som Ruben sa:
– Enkelt detektivarbete.
Tolfte kapitlet
76 77

JORDEN VÅR SKA LEVA
Reinert fick en klump i halsen när Albert Rusten och Bernhard tryckte ned snurrornas
startpinnar och åkte iväg till Rostiania. För sin egen del var han glad att de reste. Även
om Albert Rusten verkade ha blivit snäll var det inte lätt att säga vad han skulle kunna
hitta på. Och René … nej, Bernhard, hade visat sig vara ett ovanligt utspekulerat Klimatkryp.
Livet här på jorden var tryggare utan dem. De andra Regnmakarna tänkte nog
samma sak. Alla vinkade entusiastiskt upp mot de två snurrorna som blev mindre och
mindre tills de försvann in i himlarymden.
Att Reinert fick en klump i halsen berodde på Ruth Skorpen. Hon varken log eller
vinkade. Hon bara stirrade upp mot himlen med en blick så full av sorg och längtan att
det kunde röra vem som helst. Hon ville så gärna vara med dem. Men hon kunde inte.
Ruth Skorpen var trots allt en människa, och en människa lever av frisk luft, rent vatten
och levande natur där blommor, buskar, träd, bär, frukt, vete, ris och majs kan växa och
gro. Ju mer vi förstör miljön, desto mer förstör vi livet för dem som ska komma efter
oss. Jordens hälsa är vår hälsa. Jordens liv är vårt liv. Dör den, dör vi.
Albert Rusten var ingen människa. Han kunde bara överleva i en värld där luften
var förorenad, vattnet smutsigt och naturen livlös. Han skulle aldrig kunna överleva på
Jorden, och om Ruth Skorpen följde med honom till Rostiania skulle det inte ta många
veckor innan hon dog. Det var Ruth Skorpens stora tragedi, och den kunde hon inte göra
något åt.
I skolan närmade sig premiären. Ruben hade fått Renés roll. Han hade ju redan
visat att han var en ypperlig skådespelare när han spelade vaktmästare, och han svek
inte nu heller. När Rebecca sa till honom att han var en jättetalang svarade han ganska
självsäkert: – Det ante mig.
Ruth Skorpen var inte med i teatergruppen längre. Rebecca hade inte berättat om
hennes sabotageverksamhet för rektor. I gengäld hade det gamla Klimatkrypet slutat
som lärare och sökt jobbet som trädgårdsmästare på skolan. – Så kanske du lär dig att
bli en riktig människa, sa Rebecca. Ruth Skorpen hade genast fått trädgårdsmästarjobbet.
– Som gammal biologilärare vet du allt om det som växer och gror, sa rektor entusiastiskt.
Då hade Ruth Skorpen tittat på honom och sagt med lugn, men lite sorgsen röst.
– Jag vet en del.
Teaterföreställningen blev en kanonsuccé. Gymnastiksalen var proppfull av elever,
lärare och föräldrar. Alla som var med i teatergruppen hade blivit Regnmakare. Applåderna
dånade efter avslutningssången Klonia Ska Leva, men när publiken reste sig
för att gå hände något. Två av skådespelarna gick fram på scenen. Det var Reidun och
Regina.
– Vänta lite, sa Regina.
– Vi måste berätta något innan vi går, sa Reidun.
– Det ni just har sett är en sann historia, sa Regina.
Det blev tyst i gymnastiksalen.
– Ja, sa Reidun. – Vi är systrar inte bara i pjäsen, utan i verkligheten också.
Självklart, tänkte Reinert. Det förklarar allt! Han kom ihåg hur Regina reagerat när
Reidun kom tillsammans med honom till Jonia.
– Du skulle inte ha kommit, hade hon sagt.
– Nu är jag här, hade Reidun svarat.
Sedan hade de gett varandra en hastig kram, och Reidun hade blivit röd i ansiktet
medan Regina blivit kritvit.
Reinert hade förstått att de kände varandra, men först hade han trott att Regina
blev blek för att hon inte tyckte om Reidun. Nu förstod han att det var för att hon tyckte
mer om henne än om någon annan i hela världen.
Han rycktes ur sina tankar av Reginas röst.
– Men planeten vi kommer ifrån heter inte Klonia. Den heter Jonia, sa Regina.
– Vi har varit Regnmakare ända sedan vi var små, men så småningom blev miljön på
vår planet så förstörd att vi bestämde att en av oss skulle resa till Jorden för att lära
miljövård av människorna.
Nu var det dödstyst i salen.
– Men det stod inte så bra till på Jorden som vi trodde, sa Reidun. – Jag måste
stanna där för att hjälpa de andra Regnmakarna.
– Medan jag satt på Jonia och var livrädd för hur det skulle gå med min syster och
med Jorden, sa Regina.
– Och jag var lika rädd för hur det gick med Regina och med Jonia.
– Det gick inte så bra.
– Nej, men då reste du till Jorden och hämtade en annan Regnmakare.
78 79

80 81

makare.
– Ja, sa Regina. – En Regnmakare som inte ens en gång visste att han var Regn-
– En superbra, fantastisk, fenomenal Regnmakare, sa Reidun.
Båda flickorna tittade på Reinert som stod ute i kulisserna. Han kände sig som en
glödande kokplatta.
– Sedan åkte han tillbaka till Jorden och hämtade min syster, sa Regina. – Och
tillsammans räddade vi Jonia.
Reidun skakade på huvudet.
– Det vet vi inte, sa hon. – Det finns fortfarande mycket att göra.
– Ja, sa Regina. – Därför måste vi åka tillbaka. Uppdrag Jorden är slutfört.
– Det är det väl inte! ropade någon nerifrån salen.
– Det finns massor att göra här, ropade en annan.
– Vi behöver er, ropade en tredje.
– Nej, ropade en klar röst någonstans bakom scenen. I nästa ögonblick stod Ruben
bredvid flickorna.
– Jag är också från Jonia! ropade han.
Publiken jublade. Den lille Regnmakaren bockade.
– Det är min syster också, ropade han. – Hon heter Renate. Ta emot henne väl.
Publiken jublade en gång till när Renate gick fram till de andra. Hon såg lite generad
ut, men det gjorde inte hennes bror. Han hade en regnmakarkeps med propeller på
huvudet. Han viftade med den till publiken.
– Ni behöver inte oss! ropade han. – Ni behöver er själva. De flesta av er som går i
den här skolan är redan Regnmakare. Nu måste ni fortsätta arbetet. Ni måste få andra
att följa efter. Jag föreslår att ni får andra skolor att också bli regnmakarskolor. Och så
kan ni dela ut ett pris till folk som har projekt om bra energilösningar. Jag föreslår att ni
kallar priset Tusenfotingspriset. En tusenfoting är ju inte stor, men den har många ben
att stå på. Precis som ni, när ni står tillsammans.
– Ni har redan gjort mycket, men det finns mycket kvar. Det gäller inte bara den
här skolan och det här landet. Det gäller hela jordklotet som ni bor på. Vi vet att ni vill
göra allt för att rädda Jorden. Ni vet kanske inte hur. Det kan inte vi berätta för er. Det
är bara ni själva som kan komma på det. Jag tror … nej, jag vet, att ni kommer att klara
det. Lycka till, kära vänner. Vi måste säga adjö nu. Vi har också en planet att rädda.
När Ruben hade sagt detta viftade han med kepsen en gång till, bugade sig djupt
och gick ner från scenen tillsammans med de andra jonierna. Applåderna dånade så
att taket nästan lyftes. Reinert visste att värmen han kände sprida sig i kroppen kom av
den framtidstro han hade.
– Ses vi igen, någon gång?
Reinert stod tillsammans med Regina på gårdsplanen framför huset där han
bodde. De andra jonierna var redan på väg hem och nu skulle även hon resa.
– Jag vet inte, sa hon. – Kanske. Jag hoppas det. Jag tror det. Hon tog hans hand.
– En gång när både Jonia och Jorden har blivit bra att leva på.
Han mötte hennes blick. Den var svart och djup.
– För alla, sa han tyst.
– Ja, Reinert, sa hon. – Universum är för alla.
Så log hon.
– Vill du ge mig en kram?
Han log också.
– Så att du får tillräcklig energi för att komma ikapp de andra?
Hon nickade.
– Ja, och så att jag orkar resa ifrån dig.
Några sekunder senare var hon en prick på himlen. I
nästa ögonblick var hon borta. Även om Reinert inte kunde
se henne längre visste han att hon fanns där, och han
visste att hon alltid skulle finnas där. Så länge det levde
människor på Jorden. Och sången. Nu kunde han
höra sången. Sången som kom från himlen, från
Jorden och från honom själv.
82 83

84 85
Tänk om livet var en lek vi lekte allesamman
på en jord där det var fint att bo
Tänk om vi var löven på ett träd och tänk om stammen
var en plats där alla våra drömmar kunde gro
Jorden vår ska leva
Den ska alltid sväva
som en liten snurra högt på himmelen i fred
Regndroppar ska falla
Luften tillhör alla
Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med
Tänk om vatten, eld och luft var våra bästa vänner
och vi kunde leka här i fred
med en liten jord som snurrar runt i våra händer
i ett liv där alla våra drömmar fick va’ med
Jorden vår ska leva
Den ska alltid sväva
som en liten snurra högt på himmelen i fred
Regndroppar ska falla
Luften tillhör alla
Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med
Regnmakarna dansar runt, till ringdans vill dom bjuda
Eld, luft, jord och vatten är vår sång
Dansa mina vänner nu, musiken den ska ljuda
fylla oss med energi, ja hela dagen lång
Jorden vår ska leva
Den ska alltid sväva
som en liten snurra högt på himmelen i fred

Regndroppar ska falla
Luften tillhör alla
Snurran snurrar runt och vi ska alla snurra med
Kom och låt oss leka
Vi ska aldrig tveka
Vi ska alltid dansa i det liv vi har i dag
Klappa dina händer
Värmen som du känner är det liv som gör var människa glad
Jorden vår ska dansa
alltid ska den dansa
Jorden bara snurrar runt och vi ska snurra med
Regndroppar ska falla
Livet tillhör alla
Vi ska alltid dansa runt på himmelen i fred
Jorden vår ska dansa
alltid ska den dansa
Jorden bara snurrar runt och vi ska snurra med
Regndroppar ska falla
Livet tillhör alla
Vi ska alltid dansa runt på himmelen i fred
Reinert kastade en sista blick upp mot himlen. I samma ögonblick gjorde en annan
människa precis samma sak. Det var en liten knubbig dam med en kanna i handen. Hon
stod vid en blomsterrabatt utanför skolan.
– En gång, Albert och Bernhard, viskade hon. – En gång ska vi mötas igen.
Sedan böjde hon sig över blomsterrabatten.
Om någon hade varit nära nog skulle den ha upptäckt att kannan hon höll i
handen var en oljekanna.
86 87

Regnmakarna är Energimyndighetens treåriga koncept för barn och ungdomar.
Regnmakarna ska involvera, engagera och skapa intresse för energi hos barn och unga. Regnmakarna, skriven av Klaus
Hagerup, är en historia i tre delar.
Den här boken distribueras till 20 pilotskolor i Sverige av Energimyndigheten, som ett led i arbetet med att skapa ökad
förståelse för energi och energiförbrukning.
Exempel på teman som kan diskuteras i klassen
Fråga 1
Regnmakarna har en viktig uppgift både på Jonia och på Jorden. Vad har du/ni lärt av böckerna om Regnmakarna?
Är du en Regnmakare?
Fråga 2
Regnmakarna gjorde en teaterföreställning i skolan. Hur skulle du/ni tolka historien om Regnmakarna? Få med
klassen och gör en pjäs om Regnmakarna för resten av skolan och för föräldrar och lärare.
Fråga 3
Regnmakarna uppmanar elever/skolor att bli Regnmakarskolor och dela ut Tusenfotingspriset för bra energi- och
miljöinitiativ. Vad kan du göra som Regnmakare, vad kan din skola göra som Regnmakarskola och vad kan din
kommun göra för att vara en Regnmakarkommun?
Regnmakarfacit:
1C, 2B, 3B, 4C, 5A, 6C, 7C, 8C, 9C, 10B
88 89

Regnmakarna – Del 3
Första gången du hör ordet Klimatkryp tror du kanske att det handlar om
något slags äckliga typer som bor på botten av en vulkan. Eller ser du framför
dig märkliga, främmande planeter där bara Klimatkryp kan överleva?
Reinert får uppleva äkta Klimatkryp på nära håll. De är helt annorlunda än
han föreställt sig. De lever på jorden, de finns överallt omkring oss och de
gör sitt bästa (eller värsta) för att förstöra vår planet. Reinert förstår plötsligt
att uppgiften att rädda jorden är mycket svårare än han trott. Och det
blir inte enklare med en förrädare mitt i vänkretsen!
Enova arbetar för en mer miljövänlig användning och produktion av energi
i Norge. Regnmakerne är en del i det arbetet som riktas mot barn och
ungdomar.
Energimyndigheten i Sverige arbetar förutom sin roll som myndighet med
att skapa intresse för energi i allmänhet och omställning till ett långsiktigare
energitänkande i synnerhet. Arbetet omfattar insatser riktade mot
barn och ungdomar.
Denna bok är publicerad inom EU-projektet Kids4Future, EIE/06/204/SI2.447395, “Creating
Actions among Energy Conscious Children – Combining Education, Communication and
Energy Knowledge in an Integrated Approach for a Sustainable Future”.
www.regnmakarna.se
ISBN: 978-91-977121-2-5
Intelligent Energy Europe
The sole responsibility for the content of this publication lies with the authors. It does not
necessarily reflect the opinion ot the European Communities. The European Commission is
not responsible for any use that may be made of the information contained therein.