Försäkringsbolagen De anhörigas rättsskyddsförsäkringsbolag, i ...

More documents

Recommendations

Info

De anhöriga har idogt försökt få till stånd ett möte med Ines Uusmann och/eller statsministern. Statsministrarna Carlsson och Persson har konstant vägrat att träffa de anhöriga och Ines Uusmann har endast vid ett tillfälle närvarat vid ett stormöte, där hon dessutom lät andra föra sin talan. Ines Uusmann gör uttalanden om att det i Estoniafallet inte är viktigt att fastställa ansvarsfrågan. Hon lämnar vilseledande information angående dykmöjligheter och de omkomnas kroppars tillstånd. Hon undviker att ställa upp i TVdiskussioner. Inför viktiga beslut som berör centrala anhörigintressen hörsammas inte de anhörigas åsikter i tillräcklig utsträckning. Ines Uusmann hävdar att hon haft anhörigkontakt innan beslutet om betongövertäckning fattades. Vi har inte kunnat spåra en enda anhörig som haft sådan kontakt. Det finns ingen skriftlig korrespondens mellan regeringen och de anhöriga i denna fråga. Det enda skriftliga som finns är brev från ombud och ordföranden i olika anhörigorganisationer, vilka oftast lämnats obesvarade. När de anhöriga under sommaren 1996, innan den stora processen i Paris börjat, vädjade till regeringen om ett lån eller garanti på enbart 5 miljoner kronor - dvs inte ens ett bidrag utan ett lån - som skulle återbetalas efter att processen hade vunnits, för att kunna genomföra processen, fick man avslag. Samtidigt reserverades 24 miljoner kronor för bevakning av vraket till dess att betongövertäckningen kunde äga rum. Utöver dessa 24 miljoner kronor budgeterades 360 miljoner kronor för själva betongövertäckningen, varav ca 230 miljoner kronor redan betalats ut, utan att arbetet har slutförts. Detta skall jämföras med blyga 5 miljoner kronor, vilket belopp vi ansökte om för att kunna genomföra rättegången i Paris. Dessa siffror visar tydligt att regeringens hävdande att man vill måna om gravfriden och därmed tillmötesgå de anhörigas intressen, inte är något annat än hyckleri. När de anhöriga själva föredrar att sanningen avslöjas framför ett onödigt dyrt och brutalt sätt att skydda gravfriden så borde regeringen respektera denna önskan och bevilja detta lån om 5 miljoner kronor och i övrigt spara skattepengar. Mot bakgrund av att många anhöriga klagat högljutt i medier över att de inte fått något gehör för sina åsikter respektive deras intressen totalt nonchalerats av regeringen, bestämde regeringen att Styrelsen för Psykologiskt Försvar skulle ta över anhörigkontakten från kommunikationsdepartementet och Ines Uusmann. Därmed flyttades i oktober 1996 regeringsansvaret från kommunikationsdepartementet till försvarsdepartementet. Detta uppfattades av de anhöriga som en grotesk och fientlig handling. Styrelsen för Psykologiskt Försvar har till uppgift att lugna respektive vilseleda allmänheten i händelse av 58
krig och att ägna sig åt psykologisk krigföring med propaganda och liknande i en krigssituation. Dessutom är den en del av den militära underrättelsetjänsten i Sverige. Många anhöriga känner sig därför behandlade som statsfiender efter att Styrelsen för Psykologiskt Försvar tagit över anhörigkontakten. Kontakten har enbart formellt blivit lite bättre genom att åtminstone några brev med diverse frågor sänts ut till de anhöriga. Innehållsmässigt har kontakten däremot förblivit lika skral som tidigare. Detta stämmer väl överens med att många viktiga handlingar rörande Estonia belagts med sekretess. J. Den internationella haverikommissionen När en olycka inträffar till sjöss kräver den svenska sjölagen att en s.k. sjöförklaring skall äga rum. Denna skall på ett neutralt sätt fastställa orsaken till och ansvaret för en olycka. Någon sjöförklaring har inte ägt rum när det gäller Estonia eftersom hon inte gick under svensk flagg. Sjölagen är inte tillräckligt utförlig. En sjöförklaring borde ha ägt rum. Eftersom Estonia gick under estnisk flagg var den svenska haverikommissionen formellt sett inte behörig. Bland annat därför enades Estland, Finland och Sverige om en gemensam s.k. internationell haverikommission som dock inte skulle ta ställning i ansvarsfrågan. Detta gav den svenska delen av haverikommissionen under ledning av Olof Forssberg, tidigare rättschef i försvarsdepartementet, möjlighet att kringgå de regler som finns för den svenska haverikommissionen. Bland annat stadgas att de anhöriga skall ha en observationspost inom en svensk kommission. Lagen är dock bristfällig när det gäller en internationell kommission, trots att en FN-regel från IMO klart stadgar att allmänheten skall beredas tillgång till en internationell haveriutredning. Självfallet skall den svenska lagen på grund av detta tolkas på samma sätt, dvs att de anhöriga även där skall ha en observationspost. Ideligen upprepade krav från anhörigföreningen DIS och andra anhöriga på erhållande av en sådan post har avslagits och de anhöriga har därför inte haft någon insyn i haverikommissionens arbete. Detsamma gäller för det svenska Sjöbefälsförbundet, en fackförening för alla kaptener, vilken förening alltid närvarat vid undersökning av sjöolyckor. Dess ordförande Christer Lindvall lämnade under hösten 1995 kommissionen i protest mot att systematiskt ha blivit nonchalerad av Forssberg. Denne lär enligt Lindvall ha gått så långt att föreningen inte ens informerades om viktiga möten, vilket gjorde det omöjligt för dess representant att närvara. 59
Page 1 and 2: Försäkringsbolagen De anhörigas
Page 3: order om att alla de 25 överlevand

Försäkringsbolagen De anhörigas rättsskyddsförsäkringsbolag, i ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?