Försäkringsbolagen De anhörigas rättsskyddsförsäkringsbolag, i ...

Försäkringsbolagen
De anhörigas rättsskyddsförsäkringsbolag, i synnerhet Folksam, har spelat en
mycket negativ roll i strävan efter rättvisa. Först beviljades inte försäkringsskydd
till Parisprocessen. Det krävdes påtryckningar från några journalister för
att de skulle göra rätt för sig. Sedan har bolaget systematiskt förhalat
utbetalningarna av Schmills och mitt arvode efter att inte ha erkänt en del av
vårt arbete som ersättningsgillt. Efter bolagets skriftliga be viljanden av belopp
det ansåg att vi hade rätt till, betalade det ändock mindre än det självt utlovat.
På så sätt undanhöll Folksam och flera av de andra försäkringsbolagen oss ca
400 000 kronor.
Inte nog med det. När Svenska Dagbladet lögnaktigt påstod att jag var
föremål för en stor skatteutredning i samband med en skalbolagshärva,
meddelade Folksam att det ämnade frysa alla utbetalningar till mig så länge
utredningen pågår. Bortsett ifrån att så inte är fallet, dvs jag är inte föremål för
någon skatteutredning (jag har inte ens fått någon förfrågan från skattemyndigheten
eller annan kontrollåtgärd), har försäkringsbolagen ingen rätt att
innehålla betalning av ett sådant skäl. Även om jag skulle ha dömts för
skattebrott eller dylikt har bolaget ingen rätt att innehålla betalningar.
Även Anders Björkman har märkt att försäkringsbolagen bidragit till
mörkläggningen om Estonia, se kapitel 3:20 i hans nya bok "Estoniakatastrofens
obesvarade frågor".
Citat ur ovan nämnda bok:
"3.20 Varför betalade försäkringsbolagen?
Under 70-talet arbetade jag som haveriinspektör i Rotterdam för skandinaviska
försäkringsbolag och utredde cirka 100 haverier. Haverier av olika
slag är mycket vanliga till sjöss och händer varje dag. Saker går sönder på
grund av hårt väder eller genom besättningsslarv. Skepp kolliderar och går på
grund. Sällan intresserar sig myndigheterna för haverierna som utreds och
betalas av försäkringsbolagen. Myndigheterna intresserar sig mest för stora
haverier, kollisioner, dödsfall och oljespill. Det är intressant att notera att
Estonias försäkringsbolag och dess advokater aldrig verkar ha intresserat sig
för olyckan och dess orsak. Kommissionen verkar aldrig ha träffat försäkringsbolagens
representanter och de senare tycks aldrig ha fördjupat sig i
utredningen. Försäkringsbolagen har betalat ut 100-tals miljoner i ersättning,
men har inte deltagit i olycksutredningen. Normalt är att försäkringsbolagets
advokater först förhör besättningen och sedan assisterar besättningen, om
den i sin tur skulle förhöras av olika myndigheter. I detta fall lyser
försäkringsbolagen med sin frånvaro. De förhör som finska polisen gjorde med
55

esättningen är intetsägande. Ingen från rederiet eller försäkringsbolaget är
närvarande. Protokollen säger inte mycket. Försäkringsbolagen har tydligen
bara accepterat Kommissionens utredning och begärt betalning i sin tur från
återförsäkringsbolagen, som inte bråkat. Det hela är mycket märkligt eftersom
försäkringsbolag och återförsäkrare inte gärna betalar ut ersättning, om det
inte finns mycket goda tekniska skäl. Jag har naturligtvis försökt kontakta ett
av 'Estonia's försäkringsbolag för en kommentar, men någon sådan har aldrig
erhållits. Och eftersom detta är en rent sjösäkerhetsteknisk utredning, som
inte har för avsikt att fastställa ansvar eller det riktiga i ekonomiska uppgörelser,
tänker jag inte fördjupa mig i dessa ämnen.
Fakta är att försäkringsbolagen snabbt betalade (a) färjans försäkringsvärde
(och blev ägare till vraket) samt (b) rederiets alla krav från överlevande och
anhöriga, innan olycksutredningen var klar. I det senare fallet (b) har
försäkringsbolaget (Skuld) tydligen betalat mer än vad man var skyldig enligt
avtalet att betala. Ju längre tiden går och ju längre som myndigheterna tiger
om vad som verkligen hände, ju troligare blir det att pengar betalades ut för att
tysta alla krav från anhöriga. Som tur är finns det anhöriga som inte låter sig
tystas och som inte accepterar Kommissionens påhittade olycksorsak och har
gått till domstol. Men, intressant nog, förhalas alla domstolsförhandlingar av
okända krafter. Mer än fyra år efter olyckan har man fortfarande inte lyckats få
den officiella olycksutredningen ens diskuterad i domstol. Det är bevis nog att
slutrapporten är fel. Försäkringsbolagen borde anordna en ny utredning av
Estoniaolyckan - kanske försäkringsbolagen har betalat för något, som de inte
var skyldiga betala. Varför skall privata försäkringsbolag betala för en olycka
som aldrig utretts ordentligt av tre olika länder och vars orsak fortfarande är
oklar?"
Det är lätt att bevis att Estonia inte var sjövärdig, innebärande att försäkringsskyddet
går förlorat. Trots detta utbetalade enbart Skuld ca 900
miljoner kronor.
I. Regeringen behandlar de anhöriga och överlevande som statsfiender
En klar majoritet av journalister, advokater och anhöriga i Estoniaärendet har
den uppfattningen att regeringen misskött både kontakten med dem och
tillvaratagandet av deras intressen på ett klandervärt sätt.
Flera överlevande som räddades och togs ombord på m/s Mariella (Viking
Line) har vittnat för mig att svensk polis (antagligen från SÄPO) flögs ombord
med helikopter när Mariella kom in på svenskt territorialvatten. Polisen gav
56

order om att alla de 25 överlevande skulle spärras in på ett separat område i
fartyget. De förbjöds att umgås med övriga passagerare trots att många av dem
gärna ville ha kontakt med dessa. Polisen och vaktpersonal på Mariella
hårdbevakade rummen med de räddade. Om de ville besöka toaletten eller
bastun så eskorterades de av vakterna.
De överlevande förhördes delvis av polisen redan ombord på Mariella.
Några fick inte ringa sina anhöriga när de ville utan var tvungna att först
ansöka om lov. Somliga beviljades endast ett telefonsamtal. Innan de ringde
fick de uppge namn och personnummer på den person de tänkte ringa till. En
av dem ville efter ett telefonsamtal lite senare ringa till resten av sin familj
som befann sig på annan ort men förbjöds detta med argumentet att telefonen
var överbelastad, trots att de tillbringade nästan ett dygn ombord på Mariella.
Ett nyckelvittne bland de överlevande tillkännagav sin identitet den 28
september kl 08.30 för polisen ombord på Mariella. Först kl 17.00 samma dag
uppfördes han på listan med överlevande, trots att andra personer antecknats
på listan omedelbart. Detta ledde till att hans hustru inte trodde att han överlevt
förrän han ringde henne kl 10.00 den 28 september 1994.
När sedan de överlevande ankom till Värtahamnen i Stockholm natten till
den 29 september 1994, fick de vänta tills Mariella tömts på de vanliga
resenärerna. Man ville förhindra ömsesidig kontakt under alla omständigheter.
Därför måste de räddade vänta i mer än en timme trots att det fanns flera
skadade ombord som behövde komma till sjukhus omedelbart. Buss och
ambulans kördes in direkt på bildäck. Thure Palmgren, som var frisk och ville
träffa sina anhöriga i hamnen, tilläts inte avvika från gruppen. Svenska
polismän föste med våld in honom i bussen, mot hans bestämda vilja. Han
uppgav för mig att han aldrig blivit så upprörd och ilsken som i denna stund.
Upprördheten över förlisningen kändes mycket mindre påtaglig. Några av de
överlevande ansåg att polisen därmed begick ett brott, nämligen olaga
frihetsberövande.
När alla hade fraktats till Södersjukhuset spärrades de in i sjukrum.
Polismän vaktade dörrarna. När en av de överlevande ville lämna sitt sjukrum
föstes han tillbaka av polismannen på ett mycket otrevligt sätt. Polismannen
fräste till honom att han skulle gå och lägga sig. Klockan var då ca 06.40 på
morgonen den 29 september 1994. Först efter konsultation med en av läkarna,
som i sin tur hade långa diskussioner med polismannen, befriades den räddade
mannen från sitt rum, eftersom han var fullt frisk.
Sedan fortsatte myndigheternas otäcka behandling med att bryta löftet om
bärgning av fartyget, trots att detta tekniskt sett hade varit mycket enklare än
att övergjuta fartyget med betong.
57

De anhöriga har idogt försökt få till stånd ett möte med Ines Uusmann
och/eller statsministern. Statsministrarna Carlsson och Persson har konstant
vägrat att träffa de anhöriga och Ines Uusmann har endast vid ett tillfälle
närvarat vid ett stormöte, där hon dessutom lät andra föra sin talan. Ines
Uusmann gör uttalanden om att det i Estoniafallet inte är viktigt att fastställa
ansvarsfrågan. Hon lämnar vilseledande information angående dykmöjligheter
och de omkomnas kroppars tillstånd. Hon undviker att ställa upp i TVdiskussioner.
Inför viktiga beslut som berör centrala anhörigintressen hörsammas
inte de anhörigas åsikter i tillräcklig utsträckning.
Ines Uusmann hävdar att hon haft anhörigkontakt innan beslutet om
betongövertäckning fattades. Vi har inte kunnat spåra en enda anhörig som
haft sådan kontakt. Det finns ingen skriftlig korrespondens mellan regeringen
och de anhöriga i denna fråga. Det enda skriftliga som finns är brev från
ombud och ordföranden i olika anhörigorganisationer, vilka oftast lämnats
obesvarade.
När de anhöriga under sommaren 1996, innan den stora processen i Paris
börjat, vädjade till regeringen om ett lån eller garanti på enbart 5 miljoner
kronor - dvs inte ens ett bidrag utan ett lån - som skulle återbetalas efter att
processen hade vunnits, för att kunna genomföra processen, fick man avslag.
Samtidigt reserverades 24 miljoner kronor för bevakning av vraket till dess att
betongövertäckningen kunde äga rum. Utöver dessa 24 miljoner kronor
budgeterades 360 miljoner kronor för själva betongövertäckningen, varav ca
230 miljoner kronor redan betalats ut, utan att arbetet har slutförts.
Detta skall jämföras med blyga 5 miljoner kronor, vilket belopp vi ansökte
om för att kunna genomföra rättegången i Paris.
Dessa siffror visar tydligt att regeringens hävdande att man vill måna om
gravfriden och därmed tillmötesgå de anhörigas intressen, inte är något annat
än hyckleri. När de anhöriga själva föredrar att sanningen avslöjas framför ett
onödigt dyrt och brutalt sätt att skydda gravfriden så borde regeringen
respektera denna önskan och bevilja detta lån om 5 miljoner kronor och i
övrigt spara skattepengar.
Mot bakgrund av att många anhöriga klagat högljutt i medier över att de inte
fått något gehör för sina åsikter respektive deras intressen totalt nonchalerats
av regeringen, bestämde regeringen att Styrelsen för Psykologiskt Försvar
skulle ta över anhörigkontakten från kommunikationsdepartementet och Ines
Uusmann. Därmed flyttades i oktober 1996 regeringsansvaret från kommunikationsdepartementet
till försvarsdepartementet. Detta uppfattades av de
anhöriga som en grotesk och fientlig handling. Styrelsen för Psykologiskt
Försvar har till uppgift att lugna respektive vilseleda allmänheten i händelse av
58

krig och att ägna sig åt psykologisk krigföring med propaganda och liknande i
en krigssituation. Dessutom är den en del av den militära underrättelsetjänsten
i Sverige. Många anhöriga känner sig därför behandlade som statsfiender efter
att Styrelsen för Psykologiskt Försvar tagit över anhörigkontakten. Kontakten
har enbart formellt blivit lite bättre genom att åtminstone några brev med
diverse frågor sänts ut till de anhöriga. Innehållsmässigt har kontakten däremot
förblivit lika skral som tidigare.
Detta stämmer väl överens med att många viktiga handlingar rörande
Estonia belagts med sekretess.
J. Den internationella haverikommissionen
När en olycka inträffar till sjöss kräver den svenska sjölagen att en s.k.
sjöförklaring skall äga rum. Denna skall på ett neutralt sätt fastställa orsaken
till och ansvaret för en olycka. Någon sjöförklaring har inte ägt rum när det
gäller Estonia eftersom hon inte gick under svensk flagg. Sjölagen är inte
tillräckligt utförlig. En sjöförklaring borde ha ägt rum. Eftersom Estonia gick
under estnisk flagg var den svenska haverikommissionen formellt sett inte
behörig. Bland annat därför enades Estland, Finland och Sverige om en
gemensam s.k. internationell haverikommission som dock inte skulle ta
ställning i ansvarsfrågan. Detta gav den svenska delen av haverikommissionen
under ledning av Olof Forssberg, tidigare rättschef i försvarsdepartementet,
möjlighet att kringgå de regler som finns för den svenska haverikommissionen.
Bland annat stadgas att de anhöriga skall ha en observationspost
inom en svensk kommission. Lagen är dock bristfällig när det gäller en
internationell kommission, trots att en FN-regel från IMO klart stadgar att
allmänheten skall beredas tillgång till en internationell haveriutredning.
Självfallet skall den svenska lagen på grund av detta tolkas på samma sätt, dvs
att de anhöriga även där skall ha en observationspost. Ideligen upprepade krav
från anhörigföreningen DIS och andra anhöriga på erhållande av en sådan
post har avslagits och de anhöriga har därför inte haft någon insyn i
haverikommissionens arbete.
Detsamma gäller för det svenska Sjöbefälsförbundet, en fackförening för
alla kaptener, vilken förening alltid närvarat vid undersökning av sjöolyckor.
Dess ordförande Christer Lindvall lämnade under hösten 1995 kommissionen i
protest mot att systematiskt ha blivit nonchalerad av Forssberg. Denne lär
enligt Lindvall ha gått så långt att föreningen inte ens informerades om viktiga
möten, vilket gjorde det omöjligt för dess representant att närvara.
59