Nattens hjältar - Nattvandrare i Sverige Riksnätverket

»Det är en resa i våld
och tung tystnad, vanmakt
och avsaknad av
bra vård. Det är de tysta
tjejerna som skadar sig.
De som ofta visar upp
en annan fasad utåt än
kaoset på insidan.«
dömer hon sig själv. Hon måste klara allt,
men det gör hon inte så klart. De hårda
kraven, det perfektionistiska tänkandet.
»Om alla män i hela världen skulle fria
till mig, först då skulle jag kunna tro på
att jag var älskad«. En omöjlig situation.
Är ökningen av självskadebeteende
konsekvensen av ett alltmer hårt och krävande
samhälle? Stor ungdomsarbetslöshet,
det tunga ansvaret att alla ska vara
sin egen lyckas smed i ett samhälle där
förlorarna knuffas ut. Konkurrensen på
marknaden kräver offer. Vanmakten som
kan uttryckas utåt eller inåt.
Uppgiven och utan tillit
Den avskalade scenografin speglar tomheten
och ensamheten. Monologen förd
mot publiken känns tidvis som en anklagande
föreläsning. Zebraflickan uppgiven
och utan tillit till någon. Det svarta golvet
som Zebraflickan utkämpar ångestkramper
och utbrott på blir hennes värld, den
våldsamma koreografin och musiken blir
välkomna avbrott i det annars så skrämmande
avskalade berättandet. Brutala
händelser presenteras som det gällde
någon annans liv. Ambulansfärder, operationer,
självhat, hur hon stoltserar med
att vara den skickligaste av zebraflickorna
på avdelningen i att kunna balansera
mellan liv och död. »Det handlar om att
hitta en tillhörighet, var den än finns«.
Det är mer skrämmande med Zebraflickans
distanserande berättande än
vad hon berättar. Man vill att hon ska
visa känslor, gråta, slå, vråla. En gång bryter
känslorna igenom, när hon berättar
om hur hon utsätts för övergrepp på
mage i en sjukhussäng.
»Jag var bara en liten flicka som var så
rädd för allt att jag måste försöka överleva
genom att besegra döden«.
Vi får se hur maktlös Zebraflickan är
inför sina sjuka tankar. Hur handfallna de
vuxna runt henne är. Ärren på hennes
armar, zebraränderna, kan stå som symbol
för gallren i hennes inre fängelse. »Jag
ville så gärna komma ut ur det där fängelset,
leva livet. Men jag visste inte hur«.
En som såg henne
Rakblad och blod. Piller och am bulans -
fär der. Inlåsningar på obestämd tid. Och
så frisläppanden utan att få med några
verktyg med vilka hon skulle kunna förändra
sitt tänkande, förstå sina känslor.
Ända till den där dagen då ängeln kom.
Kuratorn som såg Zebraflickan i ögonen
och sa: Här ska du inte vara inlåst, vi ska
få dig fri. All kraft Zebraflickan hade
inom sig var det nu dags att ta fram och
visa upp. Hur hon uppmuntrade henne
att söka sig till den fria teatergruppen,
bryta isoleringen, få chansen att bli en i
gänget, få vara med. Hur Zebraflickan
slutligen knäpper händerna och ber om
kraft att våga vara med, att besegra sjukdomen,
att ge vännerna i teatergruppen
något annat i gengäld än oro, för all kärlek
hon mött hos dem.
Där slutar den 50 minuter långa teaterföreställningen
och där börjar Zebraflickans
resa mot att bli frisk. Hon har
överlevt. Någon har sett och förstått och
hon har vågat be om hjälp, vågat börja tro
en aning på att hon ska få vara med, vara
accepterad som hon är.
Rädsla att inte välja rätt
Efteråt är det samtal med inbjudna gäster.
Nationalekonomen Ingemar Nilsson kan
berätta vad alla dessa ofta livs långa utanförskap
kostar samhället. Regissören Ulf
Stenberg berättar att han hämtat mycket
till uppsättningen ur de egna erfarenheter
av utåtriktat våld. Han menar att det
är två sätt att uttrycka samma vanmakt
och rädsla att inte klara av att välja rätt
vid den där stora horisonten av valmöjligheter
som ungdomar i dag har. Sjuksköterskan
Camilla Karlsson på
DBT-teamet som lär de unga tjejerna
känna sina känslor ser hoppfullt på framtiden
och slutligen Amanda som själv
varit en Zebraflicka. Hon menar att hon
inte är lika positiv, det finns för mycket
utanförskap idag och för lite av kollektiv
gemenskap. »I det här individualiserade
samhället är man sitt eget varumärke och
lyckas man inte, är man inte som de
andra och hamnar i utanförskap«.
JANE MORÉN
FAKTA:
Varje år hamnar 13 000 gymnasieungdomar
i livslångt utanförskap som kostar
samhället 210 miljarder per årskull.
DIALEKTISK BETEENDETERAPI, dBT
är utvecklad för självmordsnära och destruktiva
personer med Borderline/Emotionellt
instabil personlighetsstörning,
IPS. Terapin går ut på att hjälpa patienten
att hitta en balans mellan sitt inre
och den yttre omgivningen. den handlar
också om att lära sig acceptera verkligheten
och sig själv så som man är
och samtidigt arbeta för nödvändiga
förändringar mot målet att kunna leva
meningsfullt.
Till dBT-teamet kommer ungdomar upp
till 17 års ålder som har eller har haft ett
upprepat självskadebeteende, eventuellt
har gjort självmordsförsök och har
flera symptom på emotionell instabilitet.
TJEJZONEN är en ideell förening för att
stärka varje tjejs positiva kraft.
På webbsidan kan tjejer få en storasyster
att chatta med, och läsa massor om
skadebeteenden, medberoende och
dela sina erfarenheter med andra.
www.tjejzonen.se
TEATER FRYSHUSET är en rikstäckande
teater med fokus på destruktiva
utanförskap som skapar dialog med
ungdomar på deras villkor och använder
teater som verktyg för social problemlösning.
de utbildar vuxenvärlden i
ungdomsproblematik, gör det oförståeliga
förståligt.
http://www.fryshuset.se/teater/
ZEBRAFLICKAN kommer att spelas på
Forum för eldsjälar i september, mer
information på sidan 26.
www.nattvandring.se nattvandrarmagasinet 2-2012 • 25