fortsättningen på gömda och asyl fortsättningen på gömda och ... - Elib

mias
hemlighet
FORTSÄTTNINGEN PÅ
GÖMDA OCH ASYL
AV MARIA ERIKSSON

av
maria eriksson

© Maria Eriksson
Omslag Monica Eskedahl
Grafisk form Johannes Molin
E-boksproduktion eLib 2005

förord
mias hemlighet är den tredje av böckerna om mig, en vanlig
svensk kvinna som hade oturen att träffa en våldsam man.
De första, Gömda (1995) och Asyl (2004), är gjorda i samarbete
med Liza Marklund.
Till den här boken står jag ensam som författare. Liza är
min vän, men jag tyckte det var dags för mig att stå helt på
egna ben.
I mitt huvud har alltid funnits en tanke om att det skulle bli en
tredje bok. Det har funnits hemligheter i mitt liv som jag inte
kunnat tala om, det har varit för stor sorg kring dem. Först nu
är det möjligt att låta dem komma upp till ytan.
Jag tycker att det är en lycklig bok, trots att den handlar om
sorg!
Mias hemlighet är en dokumentär roman, och allt som berättas
har inträffat i verkligheten. De flesta namn, en rad detaljer
och även datum är ändrade av hänsyn till människorna det
handlar om.
Maria Eriksson

DEL 1
HEMLIGHETEN

Till mina medsystrar

Kvinnan lutar sig fram, drar in doften av tvål, blundar.
Öppnar ögonen på nytt och tar in. Bakhuvudets
dansande dun, kindens rundning, mungipans lilla
krumelur.
Hon blundar, ristar linjer och ytor inom sig.
Huden, släta sidenblad mot kudden.
Hon är noga, det ska bli perfekt. Ögonen måste
hon fylla i ur minnets palett.
Nästippens trubbighet, som väcker hennes häftigaste
ömhet.
Hon blundar, suddar och lägger en ny kurva till
den påbörjade etsningen. Öppnar ögonen på nytt,
och jämför.
Den smala nackens sträng.
Ögonbrynens placering, öronsnäckans hemlighet.
Allt måste bli exakt. Bilden ska vara outplånlig.
Blunda, titta, blunda igen.
Igen och igen.
Hon har hela natten på sig.

kapitel 1
klockan var nästan sju på kvällen när vi lämnade domstolsbyggnaden,
jag lade vänster axel mot porten och pressade
mig med all kraft ut mot luften. I ögonvrån såg jag en hjälpande
arm på väg över mitt huvud; porten öppnades, äntligen
en glipa mot yttervärlden, jag snubblade över tröskeln medan
advokat Carl Barrington tog över tyngden från dörren.
Jag drog efter andan. Den gamla stentrappan var öde.
Regndroppar hade målat darriga ränder på alla fönster och
räcken. Asfalten nedanför var svart. Det doftade friskt, milt,
nytt.
Barrington höll upp dörren för Anders, Emma och Robin
som ställde sig tysta strax bakom mig.
– Jaha. Som sagt, gratulerar.
Han sträckte ut handen till avsked och jag tryckte den hårt.
Det skulle bli en del efterarbete och inte förrän om tidigast ett
år skulle jag ha grönt kort och kunna arbeta och leva här som
vilken amerikan som helst. Men i praktiken var det klart. Jag
kunde inte utvisas.
Advokatbyråns arbete hade kostat mig tjugofemtusen dollar
och det var värt vartenda öre. Det de hade hjälpt mig uppnå
kunde inte värderas i pengar. Tretton år på flykt var över.
– Tack, sa jag, och tvekade.
Jag hade inte mer att säga. Nu ville jag hem.
Jag backade några släpande steg och lyfte högerarmen mot
11

himlen, handflatan öppen. Barrington imiterade min gest. Han
släppte ner armen före mig.
Jag vände mig om, men såg att Anders och barnen redan gått
nedför trappan och nästan hunnit fram till vår Honda borta på
parkeringen.
Långsamt gick jag bort mot min familj.
Barnen kröp in i baksätet. Jag tittade upp och lät luften kyla
min panna. Slöt ögonen.
– Hallå där, vart försvann du, sa Anders och skakade mig lite i
axeln. Jag huttrade till.
– Kom igen. Sätt dig. Vad är det med dig?
– Jag tittade på månen, sa jag och öppnade bildörren.
*
Vi styrde långsamt ut ur staden.
– Vi måste kanske äta något.
Anders uttryckte sig för det mesta vagt. Jag blundade utan att
svara. Sekunder tickade, en, två … sju.
– För vi ska väl äta. Eller hur hade du tänkt?
Anders sneglade mot mig. Barnen var tysta. Kanske slumrade
de. Jag var outsägligt trött. Irritationen var en myrstig längs ryggraden.
Vad hade jag tänkt? Ingenting.
– Herregud. Låt mig vila nu.
Jag lade kinden mot den svala bilrutan och såg med svidande
ögon stadsbilden glesna. De stora vägskyltarna skrek ut sina budskap,
försökte överrösta varandra i kampen om människornas sug
efter snabbmat; Taco Bell, Burger King, Denny’s.
Bilens vibrationer masserade mina tinningar, det körde i magen
och kröp under fotsulorna. Jag blundade.
Anders satte på bilradion. Bra, tänkte jag och försökte sträcka
12

ut benen. Det kändes skönt med en ljudvägg att luta sig mot,
men det fräste i högtalarna. Hur länge sedan var det egentligen
han åtog sig att skaffa en ny musikanläggning till bilen, var det
ett år sedan?
Jag lät mig falla inåt och bakåt, ner i känslan av dagen. Min
triumf! Det var jag som hade fått idén att söka asyl, det var jag
som hittat advokaten, en av landets främsta experter på mänskliga
rättigheter. Det var jag, som för att klara en hel dags förhör
lärt mig vartenda papper i en tjock lunta utantill.
Jag hade vunnit, vi var nu de första människorna någonsin som
fått uppehållstillstånd i USA av just de här speciella skälen. Våra
liv började på riktigt, här och nu. Eller mitt. Mitt och barnens.
I smyg och under halvslutna ögonlock tittade jag på Anders
händer som höll på med radion. Stora händer, som fått hårstrån
runt handlederna. Jag kände inte riktigt igen dem. På handryggen
buktade ådror som såg obekanta ut.
Bruce Springsteens röst flöt plötsligt fram. Anders lutade sig
bakåt, påtagligt nöjd.
– Vad säger du om mat då?
Jag svarade inte. Kände oron i mannens kropp. Han var osäker
nu. Jag kunde vara arg på något han inte begrep. Eller jag kunde
vara trött som jag sa. Han var inte säker. Jag såg hans spända
käkar. Huden hade börjat hänga lite slappt där.
Tystnaden fortsatte. Jag borde bestämma något. Ledan kröp i
mig. Jag kände barnens blickar i nacken. Gud, jag längtade hem.
Jag måste vila nu. Samla kraft. För jag hade en annan stor uppgift
framför mig, som jag hade lovat mig själv att utföra. Ingen annan
skulle göra det åt mig. Jag kunde lika gärna börja genast.
Jag kände mig tom, men inte hungrig.
– Kör in till tacostället, sa jag.
– Ser du, nästa avfart?
13

Efter drygt tre timmar parkerade vi på uppfarten till vårt lilla enplanshus.
Min kaffekopp stod kvar på köksbordet. Där hade jag suttit
ensam en stund vid sextiden i morse, innan jag väckte Anders och
barnen.
Barnen gick in till sig. Jag såg efter dem. I domstolen hade vi
kramats, gråtit tillsammans och vinglat runt lyckorusiga med armarna
om varandra. Men de började bli stora nu och mer och mer
släppte de taget om sin mamma.
Jag hörde svag musik från Emmas rum. Dova basljud som
pickade på bröstbenet. Hon satt säkert redan i telefon med någon
av sina oräkneliga kompisar som brukade myllra runt i vårt hus.
Så snart jag hade lärt mig deras namn tycktes de försvinna på
grund av någon oförrätt Emma ansåg att de hade begått mot
henne. Ansiktena byttes ut mot nya, men musiken var densamma,
med hetsiga, vilda rytmer.
Hon höll på att frigöra sig, och fast jag ofta kände mig ensam
kunde jag inte längre gömma mig hos henne.
Jag kunde inte längre följa Emma eller Robin i säng, sjunga för
dem, smeka dem till ro och sedan själv somna i deras svettiga
lakan.
Utan att fråga bäddade Anders åt sig på soffan.
– Godnatt, sa han och blev stående i dörröppningen en stund.
Jag satt i köket, hade sjunkit ner där på en stol, med jackan
fortfarande på. Vi tittade tyst på varandra. Sedan gick han in i
vardagsrummet. Det här borde vara en av de lyckligaste dagarna i
våra liv. Vi borde ha jublat och firat. Vi skulle ha hämtat en flaska
champagne från kylen, öppnat den och tittat varandra i ögonen
och fantiserat fram vår framtid, ålderdom och lyckliga död.
Det blir i och för sig aldrig som på film.
Jag drack för den delen inte ens alkohol längre.
14

Försiktigt lade jag upp fötterna på stolen bredvid. Magen sved
lite. Jag hade inte ätit med de andra på vägen, utan nöjt mig med
en kopp kaffe.
Tröttheten gjorde mig blytung. Samtidigt kokade hjärnan. Som
om jag sprang runt inuti mig själv. Jag tittade på klockan. I Sverige
var det mitt i natten.
Jag sträckte mig efter telefonen. Fast klockan gick mot elva
ringde jag till min vän Sandra, som var mamma till en av Emmas
bästisar.
Hon skrek rätt ut av glädje när jag berättade.
– Kom över, sa hon sedan, jag har några vänner här.
Från vardagsrummet hörde jag att teven stod på, två manliga
röster skrek i munnen på varandra, jag gissade att det handlade
om basket. Jag reste mig, tog handväskan och gick, drog tyst igen
dörren bakom mig.
Sandra bodde bara några kvarter bort. Jag gick till fots längs
välkända gator med småhus. Konturerna av de många bilarna
glänste i halvdunklet. Framför alla hus stod flera bilar, var och en
utgjorde markering av familjens klass och rang.
En kvinna stängde soptunnan med en skräll. En hund skällde
dovt och trött men tystnade när jag närmade mig. Den kände igen
mig och började sno runt med kroppen. Buskarna rasslade när
svansen slog.
Hemma. Här hade mina barn cyklat runt de senaste fem åren,
här hade de blivit kids, lärt sig tala amerikanska, spela dataspel
och åka skateboard. De visste hur nationalsången gick och förstod
att de måste köpa sina kläder på Element och Burton för att vara
säkra på att inte bli retade i skolan.
Var det här jag skulle bli gammal, färga håret blått och spela
golf i fåniga kläder?
15

Sandra tog emot mig med en varm kram. Hon tog mig i handen
och ledde in mig i köket där två kvinnor satt.
På tröskeln hejdade sig Sandra och lyfte min hand mot taket,
som om hon korade en vinnare efter en boxningsmatch.
– Det här är Mia och hon blev amerikan idag!
Sandra skakade min näve och tjöt teatraliskt. Yeaaah! Kvinnorna
applåderade, jag rodnade.
Vi hälsade på varandra. Den ena hette Karen och arbetade på
samma sjukhus som Sandra. Den andra, en lång och reslig kvinna,
presenterade sig som Patty. Jag kände igen henne från något
evenemang från skolan där Emma och Robin gick.
Jag förstod av resterna av chips, ost, kakor och godis på bordet
att kvinnorna förmodligen varit på väg att bryta upp.
Sandra puttade ner mig på en stol, drog fram en annan till sig
själv och sa ivrigt:
– Mia, hur var det, berätta!
– Hemskt! Vi fastnade i snöstormen och höll på att missa alltsammans.
Jag beskrev hur iskallt mannen från immigrationsverket hade
uppträtt, hur obehagligt det hade varit, herregud, jag hade inte ens
fått lov att gå på toaletten!
Jag försökte återge hur det hade känts sedan, när klubban efter
fem timmar fallit och domaren ropade asylum in the United States
of America: granted.
– Otrolig känsla, sa jag.
Det lät tamt. Jag försökte igen.
– Jag var så lycklig! Enormt lycklig!
– Gee, sa Sandra allvarligt, det är en stor dag för dig Mia.
Patty nickade och frågade:
– Asyl, varför fick du asyl?
Jag sa som jag brukade.
16

– För att jag inte var trygg i mitt hemland, en man förföljde
mig.
Karen och Patty fick den där bestörta blicken jag kände igen.
Sandra såg nyfiken ut. Mycket mer än så här hade jag inte avslöjat
ens för henne, fast hon var en god vän och hade hjälpt mig
senast Emma blev sjuk och höll på att glida från mig igen.
Sandra måste ha undrat många gånger hur det kunnat bli så
illa med Emma men min blick hade tystat hennes frågor. Ingen
skulle krafsa under skinnet på mig.
Patty bröt tystnaden.
– Vad gjorde han?
Jag log lite.
– Det var länge sedan.
För att markera att samtalsämnet var uttömt sträckte jag mig
efter det som var kvar av en stor chokladtårta med massor av vispgrädde
på. Jag skar upp en stor bit.
Patty hade haft med sig vin, och höll upp en flaska med frågande
min. Jag ruskade på huvudet.
– Nej, förklarade jag med munnen full av tårta. Läkarna säger
att jag måste avstå, jag åkte på en riktigt otäck hepatit när vi
bodde i Chile, så jag måste vara rädd om levern.
Patty lutade sig fram. Hon hade vackra ögon med små gula
prickar i det nötbruna.
– Wow, har du bott i Chile också?
Jag nickade med en minimal rörelse. Patty korsade armarna
och lade ett finger på hakan. Hon tycktes ta sats.
– Kom han dit också, han som misshandlat dig?
Jag skakade på huvudet och stoppade ännu en bit tårta i
munnen. Patty hällde upp lite vin till sig själv. Hon såg generad ut.
Jag väntade med orörligt ansikte. Hon viftade lite med vänsterhanden
framför sig.
17

– Min man misshandlar mig, det är därför jag frågar så mycket.
Han har besöksförbud, jag är livrädd och vi har huset fullt av
barn. Så det är verkligen besvärligt just nu.
Sandra lutade sig fram mot Patty.
– Och den här gången tar du honom inte tillbaka, hör du det.
Patty tog en klunk, vände sig till mig och log varmt.
– De är mina skyddsänglar, de här damerna. Igår kastade jag ut
min man från huset. Jag fick ta hjälp av polisen. Fjorton man gick
in med dragna vapen. Fjorton!
Patty lät lite imponerad. Att lilla hon kunde få en sådan uppbackning.
– Hur gick det, inflikade jag en fråga.
– Han låg och tryckte under köksbänken. Utan vapen! Fast det
kunde vi ju inte veta. Jag var övertygad om att det skulle bli pangpang.
Han är ett arsel. Tja, det är historien om mitt liv!
Hon log och frågade:
– Du då Mia, är du omgift?
Jag nickade kort.
– Lyckligt?
Jag bytte ställning på stolen. Min röst var lätt.
– Och vad är lycka, menar du?
Ett kort svar. Ett svar utan information. Gärna en motfråga
som öppnade nya spår som ledde bort från min person utan att
jag behövde ljuga. Det var så jag hanterat alla frågor om mig själv
de senaste femton åren. Om jag inte skämtade bort saken.
Kvinnorna såg tysta på mig. Det stramade i mina kinder.
Jag prövade igen och skrattade till.
– Och varför måste man vara lycklig jämt?
Patty log hastigt och såg på de andra.
– Du har svarat på frågan, sa Karen nästan för sig själv.
– Om du varit lycklig med din man hade du talat om det, eller
18

hur? Men du vill inte prata om det, och det är okey.
Min hals hettade lite. Att kvinnor inte kan låta bli det där kletiga,
göra allt så väldigt privat och personligt. Nu ska de sitta här
och förstå fast de inte har en aning. Jag tyckte om att umgås med
kvinnor och trivdes i småprat om smink och barn. Men det här
ville jag gärna slippa.
Sandra lutade sitt huvud mot mitt.
– Men vi finns här om du vill prata.
Hon vände sig till de andra:
– Eller hur?
Jag himlade med ögonen och låtsades att vi skämtade. De lät
mig vara, men jag visste att de väntade. Det var en byteskväll.
Kvinnor träffas för att utbyta förtroenden. Dessa små hemligheter
är gåvor, men förpliktigar också. Man förväntas karva ut en bit
själv och dela med sig. Jag brukade inte bry mig om det. Plötsligt
kände jag mig snål, och rentav lite skyldig. Jag borde gå hem nu.
Patty höjde sitt glas. Det gula i hennes ögon glittrade.
– Skål för den fria kvinnan!
Hon tömde glaset.
– Ärligt talat, vilken glädje har vi av männen?
– Ingen att tala om, sa Sandra som gäspade och sträckte lojt på
sig.
– Jag saknar en man när jag ska stoppa täcket i påslakanet, sa
Karen, det är svårt att göra själv, men någon annan nytta hade jag
inte av min karl.
Patty frustade:
– Skulle vara mellan lakanen i så fall. Där kunde han göra lite
nytta.
Jag log igenkännande. Amerikanska kvinnor kunde verkligen
vara barnsliga. Aldrig hade jag lyssnat till så mycket sex-prat som
i detta pryda land, fast bara när männen var utom hörhåll.
19

Patty kastade sig in i en historia om hur hon och hennes man
tagit in på hotell för att ha fantasifullt sex som bland annat innebar
att han hade kedjat fast henne vid en sängstolpe. Till all
bedrövelse hade han inte lyckats få loss henne och de hade tvingats
ringa polisen för att be om hjälp att dyrka upp låset. En av de anlända
poliserna var en bekant till familjen, och där hängde Patty
invirad i ett lakan och försökte uppträda normalt.
Patty härmade hans min. Hon var underbart rolig och spontant
lutade jag huvudet bakåt och mitt gapskratt blandades med
de andras.
Vi blev en ylande kör.
*
Två timmar senare kom jag hem. Jag smög in utan att tända halllampan.
I köket var det tänt. En flaska läsk stod framme. Jag skruvade
på korken och satte in den i kylen. Anders skor stod under
bordet.
Jag kikade in på Robin i hans rum och hörde att även Anders
sov.
I Emmas rum satte jag på nattlampan. Hon andades ljudlöst
med stängd mun i ena ändan av den breda säng jag delade med
henne sedan en tid.
Hon låg på sidan med ett ben under sig och det andra benet
och även en arm rakt utsträckta.
Jag ville alltid se henne sova innan jag själv lade mig till ro.
Jag tog på mig pyjamas och lurviga sockor. Sedan satte jag
handväskan bredvid mig på golvet. Innan jag släckte kollade jag
som vanligt att bilnycklarna låg i väskan, något jag alltid gjorde
automatiskt.
Det susade i huvudet. Jag borde kunna somna nu, bara tankar-
20

na lade sig till ro och slutade flaxa som spöken.
Jag fylldes av en värme. Nu när min kropp började slappna av
kunde jag känna glädjen. Jag hade klarat det. Jag och barnen var
trygga i vårt nya liv. Nu började det, vårt nya kapitel.
En rytmisk susning anades längre bort i huset.
Anders andetag.
Min man. Min förre vän. Den tyste främlingen jag delade
bostad med.
Vårt äktenskap var slut. Han visste det också. Han hade inte
orkat bryta upp, han ville slippa ta det första steget, så jag måste
göra det.
Vi ska inte bråka, lovade jag mig själv. Vi ska sätta oss ner som
två kamrater, två ärrade krigare som vunnit slaget och delar bytet.
Det är dags. Vi gör upp om barnen och huset och önskar varandra
lycka till.
Jag rullade runt och körde upp knäna mot bröstet. Lade mig
tillrätta för att kunna överlämna mig. Handlederna korsade,
handflatorna tryckta mot hjärtat. Bilden tändes och släcktes, helt
stilla.
21

Ljuset är milt, men varje linje glöder mot henne. Hårfästets
kurva, fliken vid tinningen. Hudens ljuvliga
yta.
Kvinnan har hela sin uppmärksamhet skärpt på
det som ligger framför henne. Hon arbetar noga, tar
sig fram millimeter för millimeter.
Nackens vekhet.
Kindens rundning, och näsans.
I synnerhet denna fulländade nästipp. Den måste
bli perfekt. Det är så lätt att glömma. Så lätt att
missa någon detalj.
Men hon har gott om tid.
Hon kan välja mellan färger, strukturer och
skuggor.
Sakta, sakta blir bilden till.
Hon blundar. Tittar igen.
Jämför.
Nu vet hon.

kapitel 2
nästa morgon, efter att ha skickat barnen till skolan, ringde
jag ett av mina sällsynta samtal till Sverige för att berätta nyheten.
Vi har asyl, nu är vi trygga. Jag kände mig lycklig en stund. Äntligen
en glad nyhet.
– Bra Mia, sa pappa varmt, vad duktig du är.
Det blev ett kort samtal.
Först efter att ha lagt på insåg jag innebörden för min familj i
Sverige. Nu visste de att jag inte skulle komma hem. Det alternativet
fanns inte längre, inte ens som en dagdröm.
Älskade pappa, som lidit så och som förlorat sin dotter och
sina barnbarn. Hans röst lät gammal och knarrig.
Jag hade inte träffat honom på åtta år.
Förmiddagssolen lyste upp köket, såg jag efter att ha lagt på.
Dammkorn dansade i strimmorna. Fettränder glänste på bänken.
Jag drog för gardinerna och stängde av teven. Anders satt och
iakttog mig. Jag kände att det susade lite i huvudet. För en sekund
fick jag för mig att jag inte skulle våga. Att steget var för stort,
överilat.
Känslan försvann lika fort, och ersattes av en längtan att få
slippa. Slippa gå runt i en tystnad som så småningom bara skrek i
öronen.
Jag ville egentligen inte prata om det, inte förklara mig, så jag
bara sa det.
23

– Jag vill skiljas, sa jag och betonade det första ordet.
Min röst lät svagare än vad jag kände mig.
Anders stirrade.
– Det är väl lika bra att inse, sa jag.
Han förblev tyst. Jag snurrade min kaffekopp.
– Vi är som syskon, eller hur?
Då öppnade Anders munnen.
– Vi kan väl inte bara ge upp.
Han nästan viskade.
– Vi som har varit med om så mycket. Ska vi ge upp nu?
Jag svalde, mina hjärtslag kändes snabbare och kraftigare.
– Vi lever inte som gifta, sa jag försiktigt.
Jag kände mig osäker. Han sa emot. Vad var han ute efter, ville
han ha bråk?
– Vi måste klara av vårt äktenskap, sa Anders och drog fingrarna
genom håret.
Hans ögon var blanka.
– Vi kan inte ge upp nu, det går jag inte med på.
Jag var förvirrad. Detta hade jag inte väntat mig. Vad pratade
han om?
Vi hade redan gett upp. Vi slutade älska med varandra. Vi slutade
prata. Han tystnade och jag slutade så småningom bry mig
om hans tystnad och utgick från att han bara väntade på att få
slippa oss.
Jag tog sats.
– Det är slut, Anders. Lika bra vi förstår det.
Han lade pannan i händerna, fingrarna knäppta som till bön.
– Jag vägrar ge upp min familj.
Mitt hjärta bankade. Anders, du kom inte till sjukhuset när
Robin var allvarligt sjuk och vi höll på att förlora honom. Det är
att ge upp.
24

Men vi skulle inte bråka. Vi skulle värdigt ta farväl. Så hade jag
tänkt ut slutet på vår historia. Vi skulle vara förnuftiga.
– Snälla Anders, sa jag.
Min röst lät skarpare än vad jag hade velat. Jag försökte igen.
– Men kärleken då, Anders?
Han lyfte ansiktet. Hakan hängde inte ihop med resten. Jag
kände inte igen linjerna. En gråtande mans ansikte blir så förändrat.
– Vi har ju varit med om så mycket, sa han. Man kan inte bara
ge upp då.
Jag var tyst en stund med min välbekanta känsla, den gamla
skulden. Ja, vi hade tvingats vara med om mycket och det var mitt
fel.
– Det finns ingen kärlek, sa jag igen.
Det ordet lät liksom för stort i min mun. Som om jag talade i
kyrkan. Men det öppnade min egen gråt. Den var lugnare än
hans.
– Vi tog inte hand om kärleken, Anders.
Jag sa vi. Egentligen menade jag du. Du tog inte hand om kärleken.
Du visade nämligen inga känslor alls.
Han gjorde en häftig rörelse, överkroppen gick i cirkel.
– Men jag tänkte hela tiden att det skulle bli bättre!
Jag var tyst. Herregud, Anders. Hur då bättre? Du stannade
hemma från julfesten vi var bjudna på och straffade oss med tre
dagars tystnad för att jag gick själv med barnen. Av någon anledning
sved just det minnet hett. Det kanske var då jag bestämde
mig.
Det fanns många andra sådana episoder. Några var otäcka.
Hans tysta vägran. Dörren som stängdes och teven som gick på.
Och jag som skrek: Du kan sitta här ensam och ruttna!
Jag kände min ilska ticka i bakhuvudet, svagt men envist, och
25

jag var frestad att låta den ta över, det var alltid lättare att vara arg
än ledsen. Men sedan sköt jag undan ilskan, andades djupt.
– Vi kunde ha lyssnat på varningssignalerna, sa jag istället. Vi
kanske kunde ha rett ut varför det blev så här mellan oss, jag vet
inte. Men vi gjorde inte det.
Jag försökte se honom i ögonen.
– Nu är det för sent, Anders.
Han tittade ner, gned med tummen några brödsmulor till mos
mot bordsytan.
– Det är väl inte bara du som bestämmer, sa han. Det har faktiskt
inte varit så lätt att komma till tals i den här familjen.
Jag grät ganska mycket nu och min röst lät liten och löjlig.
– Vi kommer att må bättre på egen hand. Du kommer att må
bättre. Du behöver stå på egna ben, Anders!
Han muttrade lågt.
– Du behöver inte mig, det är väl så du menar? Nu behöver du
ingen som tröstar dig.
Nej, tänkte jag. Jag behöver inte en tyst man som vänder mig
ryggen och inte försöker skapa sig en tillvaro i vårt nya hemland.
Jag reste mig, knöt händerna och tog fram en pappersnäsduk
att snyta mig med. Det här dög inte. Han är en barnunge, en ynklig
pojkstackare. Det var jag som var tvungen att avsluta det här.
Alltid bara jag.
Och jag satte mig ner igen.
Det tog timmar. Jag drev samtalet vidare, ville planera och fatta
beslut. Jag kunde ha barnen, tyckte Anders. Jag sa inte emot. Han
skulle stanna i huset och vi flytta. När jag hittat en ny bostad skulle
vi tala med barnen.
Vi kramade om varandra till slut. Det kändes som att vi ville
båda. Fast han var som en stolpe i min famn.
26

jag.
– Du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, viskade
Och jag menade det.
Två saker bet sig fast i mig. Det första var Anders vädjan. ”Vi som
har varit med om så mycket.” Men det var länge sedan. Jag var en
annan nu. Jag ville leva här och på nya villkor. Mina villkor. Han
fanns inte med i min nya värld. Han hade satt sig ner på vägen.
Framför sin förbannade teve.
Det andra var Anders ord. ”Jag vägrar ge upp min familj.”