här - Legus Media

Världens bok

Arne Roos 

Världens bok 

Om länders namn

ISBN 91-88192-28-8 

© Arne Roos 

Omslag: Felix Etzler, efter en idé av Marleny Duarte 

Grafisk form: Gunnar Ståhl 

Tryck: Smegraf 1995 

Legus Förlag Box 4341 102 67 Stockholm

Förord 

Det var troligen en stor längtan som födde idén 

till denna bok, en längtan att göra den stora resa 

som endast ett fåtal av oss någonsin har möjlighet 

att göra – resan till alla länder. 

Människan har alltid färdats och i flera tusen år 

har hon också berättat om sina resor och vi har som 

storögda barn genom tiderna kunnat begapa alla 

dessa förunderligheter. 

Kanske hade jag en dröm om att länders namn 

skulle kunna berätta en glömd historia. Kanske har 

jag också i mitt sökande funnit exempel på detta. 

Namn har formats på de mest skilda sätt. Mytiska 

figurer i en avlägsen forntid har ibland fått ge 

namn åt ett land, och geografiska egenheter är en 

ofta återkommande grund till ett lands namn. Min 

ambition har varit att tränga bakom så många slöjor 

som möjligt i etymologins dunkla värld. Jag 

har där fått ovärderlig hjälp från forskare runt 

om i världen som generöst låtit mig ta del av sina 

rön. 

Ortnamnsforskningen får väl inte de största anslagen 

i den språkvetenskapliga världen. Ändå är 

så många forskare sysselsatta med att, förutom sin 

egen forskning, slå varandra i huvudet med tolkningar 

i en till synes oändlig kamp. Jag avundas 

dessa forskares envishet och besatthet, men min avsikt 

är inte att delta i deras strid utan bara presen- 

5

tera deras tolkningar. 

Det hade naturligtvis inte varit möjligt att skriva 

denna bok utan hjälp av alla dessa forskare 

och tjänstemän på olika språkvetenskapliga institutioner 

runt om i världen. Och det hade inte heller 

varit möjligt utan min dotter Annakarins kunniga 

och tålmodiga introduktion i ordbehandling, 

en hjälp utan vilken det stora materialet svårligen 

hade låtit sig systematiseras. Jag är också övertygad 

om att alla som hjälpt mig vet, att bokens blotta 

existens är ett personligt tack till var och en. 

Det är högst troligt att någon läsare har en annan 

uppfattning än jag om ett lands namn och jag 

kan då till mitt försvar endast säga att jag ibland 

valt en tolkning framför en annan. 

Jag tillägnar mina föräldrar denna bok. De har lärt 

mig att göra så gott man kan och på så sätt göra 

skäl för sin vistelse på jorden. De bröt en gång mark 

i sitt anletes svett; jag har haft förmånen att i godan 

ro plocka blommor på ängen. 

6 

Ransjö 1995 

Arne Roos

Afghanistan 

När Afghanistan på 1500-talet hotades att uppslukas 

av det expanderande perserriket, skrev den 

religiöse mystikern Darveza landets historia. Han 

kryddade sin framställning med historien om general 

Avgana vid kung Salomos hov. Vid Israels 

sönderfall på 800-talet f Kr skulle denne Avgana 

ha dragit sig österut för att bland bergen bli stamfader 

för det afghanska folket. 

Men redan på 500-talet f Kr berättas i ett kinesiskt 

manuskript om munken Xuangzang i bergslandet 

A-pho-hien. 

Det finns också en annan teori. När Alexander 

den Store 323 f Kr lämnade jordelivet, delade hans 

generaler upp det snabbt vittrande makedonska 

imperiet. 

Alexander den Store hade kallat sig epigon, efterföljare, 

i betydelsen ”rättmätig efterföljare” till 

de persiska konungar som han i grunden hade slagit. 

Den franska språkforskaren Vera Marigo har 

presenterat idén att Afghanistan har fått sitt namn 

efter dessa epigonoi. Hon hävdar att ättlingar till 

Alexander den Stores generaler slog sig ned på 

Hindu Kuschs sydsluttning och där kom att utgöra 

nationalstaten Afghanistans anfäder. 

7

Albanien (Shqiptar) 

I sin ”Geografiska berättelser” skrev greken Ptolemaios 

på 200-talet e Kr om staden Albanopolis 

och på 1100-talet talar byzantinska krönikor om 

Albanon. 

Under den turkiska överhögheten på 1500-talet 

beskrev krönikören Gjon Buzuku i förnationalistisk 

yra sitt språk som något som ”likt örnen svingar 

sig allt högre”. Efter dessa rader kallades det albanska 

språket ofta för shqip, örnen. 

I Wienkongressens skapelse, konungariket Illyrien 

i början på 1800-talet, levde många bergsstammar 

som av centralmakten i Tirana kallades Shqiptare, 

Örnfolket. Drömmen var att ena dessa sinsemellan 

stridande stammar och skapa förutsättningar 

för tidens stora projekt i Europa; nationalstaten. 

År 1912 erkände stormakterna i princip Albaniens 

självständighet och i klent skydd av de nya 

nationsgränserna fortsatte folket att odla sin majs 

och snarare drömma om goda skördar än ståtliga 

namn. 

8

Algeriet (Al Djazair) 

Berberhövdingen Zari ibn Menad var ståthållare 

när fatimiderna i slutet av 900-talet e Kr härskade 

från Marocko i väster till Egypten i öster. 

Vid kusten låg staden Icosium som för länge sedan 

glömt sitt romerska förflutna. Dit sände Menad 

sin son Balukkin som lade staden i ruiner. Balukkin 

byggde en ny stad och döpte den till al-Djazair, 

Öarna, efter det tjugotal klippöar som låg ett 

stycke utanför kusten. 

De fruktade bröderna Barbarossa, som under sultanen 

Selim I kastade ut spanjorerna från Alger, 

insåg på 1500-talet värdet av en hamn i området. 

Med hjälp av i huvudsak kristna slavar lät bröderna 

sammanfoga öarna till en extra landtunga och 

det är dessa öar som gett Algeriet dess namn. 

9

Andorra 

Enligt legenden skulle Karl den Store ha grundlagt 

det lilla riket i Pyrenéerna mellan Frankrike 

och Spanien år 784 e Kr. Och fortfarande högtidlighåller 

man detta i nationalsångens 

Store Charlemagne, min far, 

befriade oss från araberna… 

Vad man med säkerhet vet är att namnet Andorra 

förekommer i dokument från den frankiske konungen 

Karl den Skalliges hov ett halvsekel senare, 

när greve Sunifred installerats som befälhavare 

i området. 

Det fattiga folket i dalgångarna hade i längden 

inte råd att försörja sina markgrevar och avstod efterhand 

sina rättigheter. Men även grevarna var 

fattiga och år 1133 lär greve Ermengol ha givit bort 

sin sista hektar till biskopen i Urgel. 

Den troligaste, om än inte den enda, tolkningen 

av namnet är att det har sitt ursprung i ett baskiskt 

ord för fattig, andur, ett ord som väl beskriver 

livet i de pyrenéiska dalgångarna för 1 000 år 

sedan. 

10

Angola 

I början på 1500-talet seglade portugisiska slavhandlare 

längs den afrikanska västkusten på jakt 

efter billig arbetskraft för de brasilianska plantagerna. 

I slavskeppens kölvatten följde den portugisiska 

kronans ambassadörer som ville få kontakt med 

Mbundurikets konung Ngola (kraften). Det officiella 

ändamålet med expeditionerna var att söka efter 

den mytomspunne kristne konungen Johannes. 

Resultatet av expeditionerna blev i stället förödelse 

och slakt på de infödda. Lokala härskare hjälpte 

slavhandlarna och sålde sitt eget folk för ett 

omänskligt liv bortom haven. 

Ngola, varför såldes vi 

till så uselt pris? 

Konung, varför var dina män 

så hungriga, så omättliga 

i sina begär? 

Nu är det bara mitt barn 

som ger mig tröst 

och vinden som lovar regn. 

Ngola, vi skall nog få att äta. 

11

Antigua och Barbuda 

I november 1493 siktade Cristopher Columbus den 

ö som indianerna kallade Oljeön, Waladli. Han döpte 

den till Santa Maria la Antigua – helgonet från 

den spanska kolonialhandelns huvudstad Sevilla. 

I den europeiska maktkampen blev ön så småningom 

engelsk egendom. Men år 1685 sålde den 

engelske kungen Karl II Antigua till familjen Codrington 

i ett försök att skaffa pengar till sina trassliga 

storpolitiska affärer. Familjen Codringtons planer 

var att bygga upp ett stuteri för både folk och 

boskap och man förväntade sig stora vinster på att 

förse plantager med både dragdjur och billiga slavar. 

I nästan 200 år var Codringtons de suveräna herrarna 

på ön. De stora reven runt ön utgjorde en god 

inkomstkälla för familjen, som långt in på 1800talet 

kunde bärga avsevärda mängder gods från 

sönderbrutna vrak. 

Ön Barbuda anses ha fått sitt namn på samma 

sätt som Barbados i Små Antillerna. (Se Barbados.) 

12 

Columbus’ underskrift i brev till sonen Diego.

Argentina 

Venetianaren Sebastian Gaboto hörde i den brasilianska 

staden Pernambuco talas om omätliga silverskatter 

och begav sig år 1526 söderut längs kusten. 

Efter tre veckor till havs förstod Gabato att han 

kommit till Mar Dulce, Söta havet, då kusten vek 

av inåt landet. Så hade kustens förste ”upptäckare” 

Juan de Solís några år tidigare kallat den stora 

bukt där ofantliga mängder sötvatten från Paranáfloden 

rinner ut. 

Sebastian Gaboto döpte om Mar Dulce till Rio 

de la Plata, Silverfloden. Han seglade vidare uppför 

de väldiga floderna Paraná och Paraguay, men 

fann inget silver. I likhet med tidigare conquistadorer 

lurades också Gaboto iväg av indianerna. Han 

utlovades större rikedomar – någon annanstans. 

Den argentinske poeten Martín del Barco Centenera 

beskrev i början av 1600-talet de första spanska 

erövrarna och deras ättlingar: 

De försilvrade unga männen 

med sin kraft och sitt kärva mod. 

De försilvrade unga männen – los argentinos mozos. 

Argentum är det latinska namnet för silver. 

År 1816 bildades staten La Argentina. 

13

Armenien 

Vid tiden för Urartu-rikets uppkomst på 800-talet 

f Kr var landet runt den i dag turkiska sjön Van 

ett prunkande paradis. I detta rike härskade konung 

Aramu. 

Några århundraden senare blev Urartu-riket en 

provins i konung Darius’ persiska rike. På den berömda 

klippinskriptionen i Bihistun i nordvästra 

Iran fastslår Darius: 

”Jag är Darius, den store konungen, konungarnas 

konung, konung över Parsa, konung över provinserna 

Babirus, Athura, Arabaya, Mudraya och 

Armina.” 

Låg Paradiset i Armenien? Vi vet att Noa strandade 

sin ark på berget Ararat ”i den sjunde månaden, 

på den sjuttonde dagen och han var den förste 

som planterade en vingård”. I vinets hemland, i 

konung Aramus land Armina, kan man fortfarande 

få ett gott vin från Ararats sydsluttningar. 

14

Australien 

I Europa kände man sedan 1100-talet till att det 

långt i söder fanns en kontinent och detta land 

kallade man Terra incognita Australis, Det okända 

Sydlandet. 

På 1600-talet utrustade den holländska staten 

en expedition under ledning av Abel Janszoon Tasman. 

Han fann kontinenten och kunde också konstatera 

att den inte stod i förbindelse med något 

ytterligare land söderut. Tasman döpte landet till 

Nya Holland. 

Det var engelsmannen James Cook som i mitten 

på 1700-talet var den förste att upptäcka sundet 

som skiljer Australien från Nya Guinea. Då 

avgjordes att Nya Holland var en egen kontinent. 

50 år senare publicerade den engelske forskningsresanden 

Matthews Flinders sin bok ”A Voyage to 

Terra Australis” och år 1817 döpte den engelska 

centralmakten sitt protektorat till Australia, Sydlandet. 

James Cooks fartyg ”Endeavour” 

samt hans namnteckning. 

15

Azerbajdzjan 

När Alexander den Store, konung av Makedonien, 

under förberedelserna till sitt krigståg mot araberna 

år 323 f Kr hastigt insjuknade och dog i en ålder 

av 33 år, blev det huggsexa bland hans generaler 

om makten över imperiet. 

De närmaste seklen uppvisar en brokig väv av 

politiska intriger. Öster om Kaspiska havet, i medernas 

gamla område, härskade vid vår tideräknings 

början konung Artabanus III och hans rike 

kallades Media Atropatene. 

Det är troligt att landet fått sitt namn efter grekiskans 

ord ”att inte återvända till Aten”. Långt 

efter Alexander den Stores död var det vanligt att 

sätta greker som provinsguvernörer i strategiskt 

viktiga områden, områden som i huvudsak beboddes 

av ättlingar till dem som vid det gamla imperiets 

fall inte hade återvänt västerut, till Aten. 

Några forskare har vågat sig på antagandet att 

det är just dessa ”icke-återvändare” som givit upphov 

till det persiska namnet Adhurpatakan, ett 

namn som genom seklen skulle förändras till det 

moderna Azerbajdzan. 

16

Bahamas 

Spanjoren Juan de la Cosa, Cristopher Columbus’ 

chefspilot och ägare till flaggskeppet Santa Maria, 

seglade in bland Bahamas-öarna år 1492. 

Vägen var öppen för europeiska kartografer som 

försökte överträffa varandra i detaljerna. Vägen 

var också öppen för en sällsynt råbarkad utrotning 

av arawakerna som dittills hade levt i en relativt 

skyddad värld. Efter ett par decennier fanns inte 

längre några arawaker kvar på öarna, förutom de 

som tog livet av Juan de la Cosa år 1510. 

Den första karta som bär namnet Bahamas är 

den som hittats i ett bibliotek i den italienska staden 

Turin. Kartan anses vara ritad år 1520 och på 

den kan man se, om än otydligt, att de båda öarna 

Habacoa och Abaco är skilda åt. Ett förslag är att 

namnet Bahama kommer från spanskans Baja Mar, 

ungefär ”grundet”, och det skulle avse sandbankarna 

mellan de båda öarna. 

När Columbus’ karaveller dök upp ute till havs 

kunde inte arawakerna ana att deras öde var beseglat 

och att de inom ett par generationer skulle 

vara utplånade. I dag står dock Columbus staty 

framför regeringsbyggnaden i huvudstaden Nassau, 

ett storslaget minne över anföraren för de barbariska 

männen från öster. 

17

Bahrain 

I det 4 000 år gamla babyloniska eposet om Gilgamesh, 

konung i Uruk i Babylonien, berättas om 

hur konungen förlorar sin vän Engidu och i förtvivlan 

söker ett liv som icke skövlas av döden. 

Han söker i landet Dilmun upp den gamle Utnapishtim 

som en gång räddats undan den Stora 

floden. Gilgamesh får av honom rådet att ur djupen 

hämta en blomma som ger evigt liv. 

Konungen hittar blomman långt ned i djupen, 

men blir i ett obevakat ögonblick bestulen på den 

av Ormen, denna undanglidande själens herre. Gilgamesh 

får tomhänt återvända hem. 

Genom engelsmannen Rawlinsons tålmodiga arbete 

i mitten på 1800-talet vet vi att man redan på 

3000-talet f Kr i landet Dilmun dyrkade det underjordiska 

vattnets gud Enki, försoningens och 

visdomens gud. Det finns forskare som hävdar att 

detta land motsvarar just det område där Bahrain 

i dag ligger på Persiska vikens västra kust. 

Bahrain, Två vatten på arabiska, talar om det 

salta havet och de söta, livgivande källorna på ön. 

Kanske insåg konung Gilgamesh det fåfängliga i 

att söka odödligheten och vann den därigenom. 

Stämpelsigill från den heliga källan i Barbar. 

18

Bangladesh 

I det mångtusenåriga indiska eposet Rigveda berättas 

om banganfolket som leende av väldoftande 

blommor och sjungande sina sånger vandrade 

längs Ganges stränder och i de stora skogarna. 

På 1300-talet samlade Shamsamuddin Shah 

bangan (skogsbyfolket) i sitt desh (rike). I detta rike 

fanns de rikedomar som några århundraden senare 

skulle möjliggöra staden Dhakas grundande. 

Dessa rikedomar upptäcktes aldrig av venetianarna 

som i början på 1500-talet seglade förbi det 

vidsträckta deltalandet vid kusten. I stället fortsatte 

de österut mot det rika Pegu (i nuvarande 

Burma) och det blev portugiserna och engelsmännen 

som befäste européernas närvaro på den indiska 

kontinenten. 

De islamiska härskarna i Indien, stormogulerna, 

sålde området till det engelska Ostindiska kompaniet 

i slutet på 1700-talet. 

Mellan byarna i de stora skogarna vandrar dock 

fortfarande sångarna: 

Maner Manusch, mitt hjärtas Herre, 

var är Du? 

Jag vandrar när och fjärran 

för att åter finna Dig. 

Du, som med kärlekens gyllene beröring 

förvandlar mitt begär till bön. 

19

Barbados 

En portugisisk legend berättar att ”I Herrens år 

734, när de besegrats av barbarerna från Afrika, 

flydde kristna män och kvinnor tillsammans med 

sin biskop från Iberia. Man tog sin boskap och sitt 

hushåll och seglade västerut för att söka frid i nytt 

land”. 

Under 1400-talets sista år hävdade spanjorerna 

sin rätt till den karibiska ön och så småningom 

dyker namnen La Barbata eller De los Bazbudos 

upp på kartor över området. 

Den härskande teorin om namnets ursprung är 

den om Ficus Citrifolia, fikonträdet som med sina 

yviga luftrötter ser mycket skäggigt ut där det växer 

vid kusterna. På ett sigill från 1600-talet finns 

detta träd avbildat. 

Spanjorerna kallade fikonträdet Los Barbados, 

De skäggiga. 

20

Belgien 

Vid havet, som hävde sig och sjönk undan i en 

vattnets eviga andning, slog sig årtusendena f Kr 

keltiska stammar ned. Det keltiska ordet bhelg, i 

betydelsen svälla, anses ligga till grund för namnet 

Belgien. 

Under det första århundradet f Kr införlivades 

provinsen Belgica med det romerska imperiet. Genom 

seklen som följde skulle dock namnet så småningom 

glömmas bort för att år 1790 åter dyka 

upp, nu i namnet på den kortlivade Republiken 

Belgiens Förenta Stater. 

21

Belize 

Arkeologen Eric Thompson vill härleda namnet 

Belize till ett Maya-ord för lerig, ett utmärkande 

drag för floden vid dess mynning där huvudstaden 

ligger. 

Men kanske är det skotten Peter Wallis som 

namngivit Belize. Han utrustades i början av 1600talet 

med ett kaparbrev av Karl I av England med 

rätten att “sett out some shippes to sea in these 

troublesome tymes for the better defence of that 

his Majesties ancient kingdom”. Det var ett dokument 

med förpliktelsen att dela med sig av vinsterna 

från kaperierna. Sjörövarna delade normalt 

inte med sig till någon. 

Men tiderna förändrades. England behövde mahogny 

till sina skepp och kampesch att färga dess 

segel. Peter Wallis blev timmerhuggare. År 1638 

avgick de första frakterna till England och Wallis 

var kung i sitt rike Belize. 

Det självständiga landets förste premiärminister 

Georg Price var centralgestalten under flera decennier 

före självständigheten 1981. Han betonade 

starkt landets indianska identitet och angav Maya-ordet 

belikkin som ursprung till Belize. Belikkin 

betyder österut och Belize ligger på den östra 

sidan av det centralamerikanska näset. 

22

Benin 

I Fonfolkets skapelseberättelse står skrivet: 

”I begynnelsen var Ormen, Dan. Med dina sjutusen 

slingor runt vår jord förhindrade du den att 

falla i de oändliga djupen. Så steg du i spiraler 

mot skyn och äktade drottning Regnbåge. Alla är 

vi dina barn och vi kallar vårt hem Danhomé, Ormens 

hus.” 

På 1470-talet landsteg portugiserna Escobar och 

Santarem vid inloppet till Dödens lagun, Coutonou, 

och vid vikarnas stränder mötte de binifolket, 

vikfolket. 

Under de ständiga striderna mellan lokala kungar 

lade staten Abomey allt större områden under 

sig. Vid åren kring franska revolutionen 1789 kallades 

landet Danhomey. 

Fransmännen inlemmade landet i sitt Franska 

Västafrika år 1893. När landet åter blev fritt 1960 

återtogs namnet, nu som Dahomey. 

Under en 15-årsperiod styrdes sedan landet av 

en militärregering. Brigadgeneralen och presidenten 

Kerekou döpte år 1975 om Ormens hus Dahomey 

till Folkrepubliken Benin. 

23

Bhutan (Druk Yul) 

På 900-talet e Kr vandrade tibetaner österut och 

till det nya landet tog man med sig den gamla kinesiska 

tron på åskguden som med sitt regn befruktar 

jorden. 

Långt in i modern tid har man byggt drakar av 

trä och papper och burit dem i procession för att 

vördsamt be om regn. Drakarna med sin långa tungor 

var avbilder av åskguden, som enligt den positiva 

magin också var regnmakare. 

I Bhutan, ett av Asiens åskrikaste områden, kallar 

sig människorna respektfullt för Druk Pah, Åskdrakens 

folk, som bor i landet Druk Yul, Åskdrakens 

land. 

Det var de sanskrittalande lärde i låglandet som 

först berättade om Bhu-tan, Höga landet, i de svårtillgängliga 

och mullrande bergen. 

24

Bolivia 

Simon Bolívar var den som som ledde kampen mot 

Spaniens överhöghet på den sydamerikanska kontinenten. 

I februari år 1825 marscherade hans general Sucre 

upp i Alto Peru, Höga Peru som området kallades, 

och slog spanjorerna redan i april samma år. 

Bolívar ville att landet skulle ingå i den peruanska 

konfederationen, men general Sucre, som hade 

valts till president på livstid, motsatte sig detta 

och krävde nationell självständighet. Så blev det 

också. Den nya staten fick namnet Republica Bolívar, 

men döptes snart om till Republica de Bolivia. 

Simon Bolívar fick aldrig bli president i det land 

som bär hans namn, utan dog i grannlandet Colombia 

endast 47 år gammal. 

25

Bosnien och Herzegovina 

Vid floden Dravas stränder hade illyrierna bott sedan 

urminnes tider, när romarna vid tiden för Kristi 

födelse införlivade området i sitt imperium. Provinsen 

Illyricum existerade sedan fram till den slaviska 

invandringen på 600-talet e Kr, då namnet 

försvann som politiskt begrepp. 

Det illyriska språket levde dock vidare. Bosna, 

en av Dravas bifloder, anses av språkforskare komma 

från det illyriska ordet bhogi i betydelsen strömmar. 

Herzegovinas historia anses börja år 1448. Då utropade 

sig Stefan Vukcic till konung över ett område 

i södra delen av landet och namngav det efter 

det ungerska ordet för hertigdöme, Herzegovina. 

Efter en mansålder uppslukades dock Stefan Vukcic’ 

skapelse av det växande Ottomanska imperiet. 

Bosnien förblev en provins i imperiet i 400 år, 

tills det vid Berlinkongressen år 1878 tilldelades 

Österrike-Ungern. 

År 1992 invaldes Bosnien och Herzegovina som 

medlem av FN. 

26

Botswana 

På 1500-talet vandrade san-folket österut från Limpopoflodens 

källor söder om Kalahariöknen. Sanfolkets 

historia är höljd i dunkel, men traditionen 

berättar att de någon gång på 1700-talet delade sig 

i mindre grupper som så småningom skulle uppslukas 

av andra folk. Tswana är ett verb som betyder 

dela sig. 

Till detta land kom i mitten på 1800-talet den 

svenske Afrikaresenären Charles Anderson. Som 

engelsmannen Livingstone några år tidigare besökte 

även Anderson sjön Ngami, som närmast är 

att betrakta som ett saltträsk. 

I detta torra land av saltträsk och öknar längtar 

man efter det livgivande vattnet, pula, och man 

pryder också sina mynt och flaggor med detta ord 

– som en bön. 

27

Brasilien 

År 1500 var portugisen Pedro Alvarez Cabral 40 år 

och amiral över tre skepp som siktat land och nu 

låg en bit ut till havs. 

Cabral var övertygad om att han hade kommit 

till en ö, för här skulle enligt alla beräkningar inte 

finnas någon kontinent. Han följde tidens sed 

bland sjöfarare att inte fråga vart han kommit, utan 

i stället tala om vad platsen från och med nu hette. 

Cabral döpte ön till Ilha de Vera Cruz, Det sanna 

korsets ö. 

Det dröjde inte mer än ett decennium förrän man 

i Portugal talade om brasil-landet efter det röda 

färgämne som man i Europa hade ett sådant stort 

behov av. Brasilinet som färgade bomullstyger vackert 

röda hade fått sitt namn efter ett portugisiskt 

ord för glöd eller brasa och utvanns från träd som 

växte ymnigt innanför kusten. 

28 

På Schöner-jordgloben 

från år 

1515 benämns 

det jätteland där 

conquistadorerna 

drog omkring 

för ”Brasilia”. 

Dessutom noteras 

att där finns 

människoätare.

Brunei Darussalam 

Vid Mekongflodens delta i södra Vietnam härskade 

konungarna av Gunung-imperiet under de första 

århundradena e Kr. 

För folket i imperiet hade Varuna varit en av himmelsgudarna. 

Men eftersom även gudar kan bli 

föremål för svikande popularitet, avsattes så småningom 

Varuna och blev i stället hinduernas havsgud. 

Varunai betyder havsfolk. Det är också namnet 

på det folk som en gång norrifrån seglade mot Borneo. 

Namnet Brunei användes först av den portugisiske 

kaptenenen Francisco de Almeida i en rapport 

från år 1509. 

Tilläggsnamnet Darussalam, Fredslandet, användes 

första gången år 1425 av Bruneis tredje sultan 

Sharif Ali, som för övrigt hävdade att han i 

24:e led härstammade från Profeten själv. 

29

Bulgarien 

Vid Bolgas stränder drömde vi 

om stäpperna i öster. Vi drömde 

om vårt folks fördrivning. 

Under khanerna levde vi som enkelt folk. 

I Spartacus och Orfeus bergiga land 

drömde vi om vårt liv vid floden, 

utvilade och mätta. 

Nya tider ska ge oss andra drömmar. 

Ett mongoliskt folk som hade bott vid Volgafloden 

i Ryssland i århundraden, följde i mitten av 600talet 

e Kr med i en folkvandringsvåg västerut. År 

679 gick man över floden Donau. 

Floden blev en del av folkets historia. Deras ord 

för fukt, bulgh, är ett utmärkande drag för landet 

vid flodens delta. Folket anlade städer på tusenåriga 

grekiska ruiner och byggde under ledning av 

Asparoukh khan det Bulgariska imperiet. 

År 1981 firade man Bulgariens 1300-årsjubileum 

till minne av sina mongoliska förfäder, allt i 

sann nationalistisk yra. 

30

Burkina Faso 

När portugiserna namngav floderna som förde dem 

tillbaka till de trygga skeppen på redden utanför 

Afrikas kust, kallade man den största Rio Volta, 

Återkomstens flod. 

Fransmännen övertog namnet Rio Volta när de 

koloniserade det land, som nu fick namnet Övre 

Volta. 

Vid augustirevolutionen år 1983 beslutade man 

att en gång för alla döpa om nationen och avkläda 

sig den europeiska språkdräkten. På landets språk 

burkinabé heter nu landet Burkina Faso, vilket 

ungefär kan översättas med ”De värdigas land”. 

31

Burma (Myanmar) 

”Efter att i fjorton dagar ha färdats genom en så 

otillgänglig trakt, där resenären måste medföra alla 

förnödenheter för färden emedan där icke finns 

någon befolkning, kommer man till huvudstaden i 

provinsen Mien, en stad som är mycket stor och 

förnämlig.” 

Så beskrev Marco Polo sin resa till Burma i mitten 

av 1200-talet. 

Namnets betydelse är omtvistat. Kineserna använder 

fortfarande ordet Mien, vilket kan betyda 

Fjärran. Shanfolket i landets östra del använder 

ordet Man och thaifolken säger Phamma. 

Burmeserna själva kallar sig bam-ma, ett namn 

som engelsmännen i början av 1800-talet omformade 

till Burma. Några forskare anser att namnet med 

all sannolikhet antogs av de mongoliska stammar 

som hade övergått till brahmanismen och tidiga 

manuskript använder också namnet Brahma-desa, 

Gudslandet. 

Ett folk med många namn fick 1989 ännu ett av 

den nya regeringen – Myanmar. Det är troligt att 

detta namn har sin grund i två adjektiv, snabb och 

stark, en benämning som lär ha använts redan på 

1100-talet, men som också passar en militärregering 

på 1900-talet. 

32

Burundi 

I det land som till för bara drygt hundra år sedan 

hade levt i avskildhet från omvärlden, har namnets 

innebörd för länge sedan glömts bort. Namnet 

kan svårligen delas upp i sina beståndsdelar 

och på så sätt förklaras. 

Nu finns det ett verb, runda, som betyder samla, 

vilket leder oss till ”De samlade” eller kanske hellre 

”Nationen”. 

33

Centralafrikanska Republiken 

Mellan floden Shari som rinner ut i Tchadsjön och 

Kongos biflod Ubangi härskade konungen över 

riket Ubangi Shari. 

För folket i detta rike dröjde det till slutet på 

1800-talet innan vita män i mustascher och benläder 

uppenbarade sig i buskskogen på högplatån. 

Först kom engelsmännen som lät bygga en engelsk-egyptisk 

straffkoloni i byn Fashoda vid Vita 

Nilen. I juli 1898 nådde en fransk expedition fram 

till floden och hissade den franska trikoloren i avsikt 

att utvidga sitt afrikanska välde. Engelsmännen 

krävde fransmännens avtåg och affären utvecklade 

sig till en schism mellan de båda länderna. 

När man så småningom kom överens om att inte 

starta något krig, drog sig fransmännen tillbaka västerut 

mot Ubangi Shari. 

År 1910 bildades generalguvernementet Franska 

Ekvatorialafrika. År 1958 valde de röstberättigade 

i Ubangi Shari att stanna kvar i den franska gemenskapen 

och landet tog sig namnet République Centrafricaine, 

Centralafrikanska Republiken. 

34

Chile 

Söder om Titicacasjön i nuvarande Bolivia byggdes 

för mer än 1 000 år sedan staden Tiahuanaco, 

centrum för ett av Sydamerikas främsta kulturfolk, 

Aymara. Aymaras språk levde vidare i ortnamn långt 

efter att de själva på 1300-talet sugits upp av det 

mäktiga Inkariket. 

När de spanska erövrarna under ledning av Francisco 

Pizarro och Diego Almagro på 1530-talet ryckte 

in i Inkariket i det peruanska höglandet, återstod 

endast några decennier innan det indianska 

motståndet på kontinenten i grunden var kuvat. 

Almagro fortsatte sin marsch söderut för att ta 

det land i besittning han fått som gåva av den spanske 

kungen Karl V. Han passerade Tiahuanaco som 

då sedan länge var övergivet. Endast den i Solporten 

inhuggne solguden skulle med sin blick följa 

dessa mäns marsch mot chilli, aymarafolkets ord för 

”fjärran land”. 

I ett brev daterat september 1545 skriver den 

spanske erövraren Pedro de Valdivia till Pizarros 

bror Hernando: ”Jag kom med Guds hjälp till denna 

dal där Mapuche-folket bor, denna dal som vår föregångare 

Diego de Almagro kallade Chilidalen.” 

Valdivia överlevde inte sitt företag, utan avrättades 

år 1554 av de revolterande indianerna under 

ledning av hövdingen Caupolican. Men inget 

kunde stoppa den spanska erövringen långt bort i 

fjärran land, i Chile. 

35

Colombia 

De spanska erövrarna, conquistadorerna, kom till 

chibchas, quimbayas och sinús land, ett land lika 

stort som Frankrike och Spanien tillsammans. 

Rodrigo de Bastidas kom från kusten i norr, Benalcázar 

söderifrån och från väster kom Federman 

på uppdrag av det tyska handelshuset Welser. Quesada 

(som tros ha stått modell för Cervantes’ Don 

Quijote) seglade uppför Magdalena-floden. 

30 år senare, år 1564, instiftades presidentskapet 

Nya Granada som efter ett par sekler förvandlades 

till vicekonungadömet Colombia, den store 

Columbus till ära. 

Djupt inne i de colombianska skogarna dröjer sig 

chibchaindianerna fortfarande kvar med sina förcolombianska 

minnen. På Nationalbanken i Bogotá 

kan man beskåda äkta stöldgods – ett är chibchas 

kultföremål i drivet guld, den dyrkade grodan 

av vars gift man kunde vinna en stunds glömska. 

36

Costa Rica 

År 1502 var Christopher Columbus ute på sin fjärde 

och sista resa. Vid den centralamerikanska kusten 

råkade han ut för häftiga stormar och sökte nödhamn 

för sina fyra caraveller och 150 conquistadorer. 

Drygt 50 år gammal och böjd av motgångar ville 

Columbus gärna tro att han hade kommit till en 

rik och välmående kust, costa rica. 

Mottagandet blev allt annat än vänligt. Huetarindianerna 

under befäl av hövdingen Garabito plågade 

Columbus och hans män med ständiga attacker. 

Det dröjde tolv år innan landet, stort som 

Jämtland och Härjedalen, hade kuvats. 

Den ”rika kusten” visade sig vara utan några 

nämnvärda mineralfyndigheter. Det var en av anledningarna 

till att landet fick ligga relativt orört 

i 300 år, innan det åter drogs in i den politiska dansen 

i början på 1800-talet. 

37

Cypern (Kypros) 

I det eviga bruset från vågorna som sköljer mot 

stranden kan man höra de gamla namnen Kupiriyu, 

Cipro, Cyphere och Cypros. 

På lertavlor från 700-talet f Kr återfinns namnet 

Kupirijo och forskare är överens om att det är våra 

dagars Cypern som avses. 

I Nordafrika och Främre Orienten var ön sedan 

gammalt känd för sin rikedom på henna, Lawsonia 

inermis, vars vita väldoftande blommor användes 

både till parfymer och färgämnen. Mykenarna 

på fastlandet kallade denna blomma kupiriyo. 

Långt senare fann man koppar på ön och i bevarade 

dokument talade man snart om kyprion chalkós, 

cypriotisk koppar – koppar från Henna-ön. 

38

Danmark 

I den senromerske historikern Orosius’ ”Historiarum 

adversum” beskrivs världshistorien från Skapelsen 

till år 415 e Kr. Där kan man läsa att ”Langeland, 

Laeland, Falster och Sconeg hyrad to Denemaercan”, 

alltså hörde till Danmark. 

Den engelske kungen Alfred av Wessex översatte 

den spanske teologens arbete under senare delen 

av 800-talet, och man kan utgå från att namnet 

Denemaercan redan på Orosius’ tid var gammalt. 

Det antas att danernas urhem varit den Skandinaviska 

halvön och då närmast Skåne. Stöd för 

den teorin ger den gotiske historieskrivaren Jordanes, 

som berättar att danerna kom från svearna. 

Flera forskare anser att förledet dan- kan härledas 

ur ett ord för skog. Efterledet -mark är helt 

enkelt ett gammalt germanskt ord för gräns. 

Under de frankiska karolingernas tid från mitten 

på 600-talet till slutet på 900-talet, tillsattes 

markgrevar som förvaltningschefer för gränsområden. 

I ett privilegiebrev från år 965 utlovar den 

tyske kejsaren Otto I skattebefrielse för kyrkorna 

i Ribe, Århus och Slesvig ”in marca vel regno danorum”, 

alltså i danernas gränsland eller rike. 

39

Djibouti 

Den europeiska storpolitiken under andra hälften 

av 1800-talet ledde år 1862 till en fransk invasion 

av området. Suezkanalen var sedan länge planerad 

och bygget hade pågått i tre år. Frankrike hade 

av Said pasha, den turkiske ståthållaren i Egypten, 

fått rätten att driva kanalen i 99 år. Det skulle 

bli en god affär för fransmännen. 

Men i Awashdalen i Etiopien, i Afarsultanatets 

huvudstad Asaita, fortsatte man att drömma tusenåriga 

drömmar om ett eget land. Detta folk hade 

några århundraden f Kr utvandrat från den arabiska 

halvön och för dem var de heta källorna vid 

kusten den stora offerplatsen, gabouti, där man förrättade 

sina offer. 

Dagens Djibouti är en oberoende stat vars finanser 

helt baseras på gränsöverskridande, gemensamma 

intressen. Frankrike, Libyen, Kina och Världsbanken 

är några exempel på länder och institutioner 

som anser att det södra inloppet till Röda havet 

ska kunna passeras ostört. 

40

Dominica 

Det var på Herrens dag i gryningen den 3 november 

1493. Med solen i ryggen såg Columbus’ skeppsläkare 

Nicolo Syllacio ut över havet och registrerade 

det han senare skulle skriva ned i sin dagbok: 

”Allt land vi kunde se verkade bergigt, mycket 

vackert och mycket grönt, ända fram till havet. Det 

var härligt att se, för vid den här tiden på året finns 

knappast något grönt i vårt eget land.” 

Dominica dies, Herrens dag, som i den urkristna 

kyrkan firades till åminnelse av Herrens uppståndelse, 

spred sitt första ljus över Waitukubuli, Många 

striders ö. Caribindianerna, som kunde räkna till 

17 stora skepp i silhuett mot den uppgående solen, 

anade kanske att den sista av alla strider låg framför 

dem. 

Inledningen på en reserapport från Columbus. 

41

Dominikanska Republiken 

De olika stammarna bland tainos som bodde på 

Quisqueya, Den stora ön, tävlade den första tiden 

i att uppträda gästfritt mot Cristopher Columbus 

och hans män när dessa anlände till ön år 1492. 

Det dröjde dock inte länge förrän befolkningen 

insåg sitt misstag. Spanjorernas redan från början 

arroganta uppträdande mot befolkningen, blev snart 

till ett hänsynslöst utrotande. Detta upprörde till 

och med hovet i Sevilla som efter bästa förmåga försökte 

lugna ned sina landsmän, dock utan större 

framgång. Ett 40-tal år efter spanjorernas ankomst 

var folkmordet ett faktum. 

Staden Santo Domingo anlades och denna Herrens 

stad gav också landet dess namn. Efter presidenten 

och diktatorn Trujillos död på 1930-talet 

döptes landet om till República Dominicana, Herrens 

republik. 

Columbus’ kartskiss av Española, som han kallade ön. 

42

Ecuador 

När européerna i slutet på 1400-talet kom till Sydamerika, 

var det gamla konungariket Quito, Två 

fäders land, sönderslitet av ett inbördeskrig mellan 

Inkas båda söner Atahualpa och Huascar, en 

strid som den förstnämnde vunnit. 

I början på 1800-talet hade Spanien en svag centralregering 

och detta blev inledningen till befrielsekrigen 

i Sydamerika. Det var inte indianerna 

som försökte kasta av sig det spanska oket, utan 

ättlingar till de spanska erövrarna som inte längre 

fann sig i att styras från Spanien. 

Quito ingick en union med Venezuela och Bolivia 

och Simon Bolívar utropade Colombias Förenade 

Stater. Men hans general Flores, som hade 

installerat sig i Quito, förklarade sig självständig 

och med detta lät sig Bolívar nöja. 

Landet, där general Flores nu också var president, 

genomkorsas i norr av ekvatorn. Generalen 

skrev till Paris för att få sin namnidé Ecuador godkänd 

och ledamöterna i Franska vetenskapsakademin 

samlades i juli 1830 till möte. Där fastslogs 

”longituder och latituder för de mest utmärkande 

punkterna i denna del av Höga Peru”. 

Med vetenskapligt stöd kunde Flores ge landet 

dess nya namn. 

43

Egypten 

För 5 000 år sedan, när guden Ptah tronade i Memfis, 

talades Pthas’ språk, Haikoptah. Detta var under 

de stora pyramidbyggarna Cheops och Chefrens 

tid, och deras stad Memfis fick efter ett par 

årtusenden tjänstgöra som stenbrott för nya härskares 

uppbyggnad av Kairo. 

Hebréerna kallade landet Mesrajem, De båda 

jordarna (Nedre och Övre Egypten), och än i dag säger 

arabisktalande Al Masr. 

Haikoptah, ”själens boning” hos guden Ptah, fick 

hos de gamla egyptierna symbolisera språket, det 

som skiljer oss från djuren. Och medan andra gudar 

oftast avbildades i ett djurs skepnad, framställdes 

guden Ptah alltid som människa. 

Pyramiderna vid Gizeh. 

44

Ekvatorialguinea 

År 1470 landsteg portugiserna på den lilla ögruppen 

Annabon vid ekvatorn där de upprättade ett fäste 

från vilket man skoningslöst beskattade fangfolket 

på fastlandet. 

Ett par decennier tidigare hade de europeiska 

sjöfararna funnit ofantliga mängder guld i Guinea 

längre norrut på den västafrikanska kusten. 

De gamla kolonierna Rio Muni och Fernando Po 

på fastlandet slogs år 1959 ihop till Spanska Ekvatorialguinea, 

en teknisk term som dels talade om 

vems guldet var, dels var det fanns. 

Spanjorerna lämnade så småningom landet som 

på 1970-talet fick se européerna återkomma, nu i 

form av sovjetiska fiskeflottor och på 1980-talet 

som franska och italienska skogsbolag. 

Efter en lång kamp mot den europeiska kolonialismen 

är landet sedan 1968 en självständig nation. 

Men guldet är slut, landets import tre gånger 

så stor som exporten och fortfarande är det Spanien 

som med sin import står för över 90 procent 

av inkomsterna i det gamla guldlandet strax norr 

om ekvatorn. 

45

El Salvador 

Spanjoren Pedro de Alvarado landsteg med 400 man 

vid Ajacutla år 1524 ”när Guds, vår Frälsares godhet 

och kärlek till människorna uppenbarades”. Pipilindianerna 

var beredda att försvara sin 500-åriga 

stadsstat Cuzcatlan, Juvelstaden, och detta möte 

blev början på en långsam dödskamp vars sista 

fas vi i dag kan bevittna i pipil-språkets död. 

I april 1525 anlade Pedro de Alvarados bror Gonzalo 

en koloni med en befästningskonst som senare 

kallades den nyitalienska skolan, men som de 

centralamerikanska indianerna sedan länge hade 

använt sig av. Pedro de Alvarado döpte sitt hem i 

kolonin till Villa San Salvador, Frälsarens hus. 

Attackerad av de för frälsning oförstående indianerna 

skrev han ett brev till sin anförare Cortés 

och utbad sig om förbön i alla kyrkor: ”Vi är så 

långt från all hjälp att om inte Herren kan hjälpa, 

kan ingen.” 

Spanjorerna hade dock kommit för att stanna. Indianstammarna 

xinca och matambú, lenca och pipil 

skulle försvinna som bleka skuggor ur historien. 

46

Elfenbenskusten 

När området inlemmades i Franska Västafrika under 

andra hälften av 1800-talet, kallades det Côte 

d’Ivoire, Elfenbenskusten. 

Detta inte utan skäl. Man har beräknat att mer 

än 3 000 ton elfenben utskeppades från Västafrika 

till Europa under 1800-talets sista decennium. En 

stor del av detta fann sin väg genom hamnstaden 

Abidjan. 

1960 utropades landets självständighet. Vem mindes 

då längre de tiotusentals elefanter som under 

åren fått släppa livet till för att namnge detta land 

på den västafrikanska kusten? 

47

Eritrea 

När Rom brann år 64 e Kr och kejsar Nero utsåg de 

kristna i stadens utkanter till syndabockar, gjorde 

sig greken Dioskorides redo att som läkare delta 

i ett av kejsaren planerat fälttåg. 

Dioskorides, som anses ha varit en av forntidens 

främsta botaniker, följde den kejserliga armén 

söderut längs Arabiens västkust. Efter en veckas 

marsch korsade hären havet med stark östlig vind 

i seglen. 

På den egyptiska kusten kunde Dioskorides iaktta 

fenomenet ”rött vatten” som uppträder vid rödalgens 

intensiva blomning. 

Det är troligt att det var just Dioskorides som 

med sitt botaniska kunnande först namngav detta 

hav, Erithró, Röda havet. Dioskorides skrev visserligen 

på grekiska men romarna översatte namnet 

till latin – Mare Erythraeum. 

Det är med andra ord den lilla rödalgen, som 

normalt lever på flera meters djup, som genom historien 

färgat av sig på en politisk realitet, den sedan 

1994 självständiga republiken Eritrea vid Röda 

havets sydkust. 

48

Estland 

Historikern Tacitus kallade på 100-talet e Kr folket 

i detta område för Aestii, de som bodde öster 

om havet, och hos den romerske historikern Jordanes 

på 500-talet förekommer namnformen Aestui. 

De svenska vikingarnas namn på området var 

Estmere. 

På 1100-talet framställde den arabiske geografen 

al-Idrisi en karta över de östersjöfinska kusttrakterna. 

Det är osäkert om al-Idrisi kände till sina 

föregångare, men han kallade landet söder om 

Finska viken för Astlanda, landet på det stora havets 

östra kust. 

al-Idrisis 

världskarta 

från 12:e århundradet. 

Den kan bara 

tydas om 

man ser den 

upp och ned. 

Man finner 

då Europa 

överst, Afrika 

underst och 

Asien till 

höger. 

49

Etiopien 

Den grekiske historieskrivaren Herodotos rapporterade 

århundradet f Kr om garmanterna som ”med 

fyrspann jagade de etiopiska grottinnevånarna”. 

För Herodotos betydde etiopos endast ”de brunbrända”. 

Aksumriket existerade som en stormakt med 

grekiska som huvudspråk från det första århundradet 

e Kr. 

Halvtannat årtusende senare gick araberna över 

Adenviken och brände ned huvudstaden Aksum 

som låg ett tjugotal mil in i landet. De flesta av de 

nya herrarna tillhörde beduinstammen Habasch, 

men redan efter några decennier låg Aksum åter i 

etiopiska härskares händer. 

Vid den italienska expansionen vid Rödahavskusten 

på 1880-talet, latiniserades det arabiska 

stamnamnet Habasch till Abessinia. 

I dag bär landet åter Herodotos’ gamla namn, 

Etiopien. 

50

Fiji 

Viseisei-folket var de första att kolonisera öarna 

och det flera hundra år före européernas ankomst. 

Den största av öarna kallades Viti Levu, Huggön, 

efter ordet vitika som betyder hugga snår. Genom 

de täta mangroveskogarna var man tvungen 

att hugga sig fram, bara för att mötas av de täta 

tropiska regnskogarna på bergssidorna. Allt detta 

arbete skulle generationer komma ihåg som viti, 

hugga. 

Holländaren Abel Janszoon Tasman var den förste 

europé som såg öarna i mitten på 1600-talet, 

men det skulle dröja till år 1774 innan engelsmannen 

James Cook landsteg på Viti Levu. Exakt 100 

år senare gav hövdingen Thakumbau upp alla illusioner 

om självständighet och underkastade sig England. 

Tvåhundra år efter Cooks besök hade den moderna 

tiden huggit sin väg till det innersta av öarna. 

År 1970 blev det nya självständiga öriket medlem 

i FN. 

Tasmans fartyg 

och infödingskanoter 

från Fijiöarna. 

Teckning 

av Abel Tasman. 

51

Filippinerna (Pilipinas) 

Italienaren Antonio Pigafetta följde den portugisiske 

upptäcksresanden Fernao de Magalhaes på 

hans världsomsegling i början på 1500-talet. 

Pigafetta skrev i sin dagbok: ”Vi närmar oss Cabo 

Cattigara. Under tre månader har vi tillryggalagt 

mer än tre tusen leguas (6 000 kilometer) på 

detta hav som generalkaptenen kallar Mar Pacífico 

(Stilla Havet).” 

Fler expeditioner följde. Spanjoren Villalobos landsteg 

på ön Tandaya (nuvarande Leyte) år 1543 och 

döpte om ön till Las Phelipinas. Villalobos ville på 

detta sätta hedra kung Filip II av Spanien som detta 

år fyllde 16 år. 

Vid kyrkomötet i Trento år 1563 dikterade den 

spanske kungen villkoren. Spanien kunde ta öarna 

i besittning till år 1898, då de efter det spanskamerikanska 

kriget avträddes till USA. 

Efter 400 år av utländsk dominans proklamerades 

på den amerikanska nationaldagen 1946 Republiken 

Filippinerna som en självständig nation. 

52

Finland (Suomi) 

Ursprunget till namnet Finland är omstritt, men 

första gången som namnet uppträder är i den romerske 

historikern Tacitus’ ”Germania” från år 98 

e Kr där en folkstam kallas fenni. Det är troligt att 

Tacitus med namnet avsåg samerna. 

Det är först på 1000-talet som man börjar skilja 

på finnar och samer. Olav den heliges hovskald 

Sigvatr Thordarsson kallade befolkningen i södra 

Finland för finnar (i motsats till samerna i norr). 

Från 1100-talet användes namnet Finland (och Suomi) 

bara om den sydvästliga delen av landet kring 

Åbo (Turku). 

Ursprunget till namnet Suomi är lika oklart. Man 

finner namnet (använt som ett personnamn) i dokument 

från Frankerrikets tid på 800-talet e Kr. I 

senare seklers krönikor kallas ett slott i landet 

för castellanum Somelinde (suomiernas slott) och 

i ryska skrifter från 1200-talet finner man namnet 

Sum på en av stammarna i området. 

53

Frankrike 

Redan århundradena f Kr hade romarna stiftat 

smärtsam kontakt med de korta stridsspjut som 

keltibererna på den Pyrenéiska halvön var utrustade 

med. Det var ett lätthanterligt spjut som snabba 

fotsoldater med förödande resultat använde mot 

kavalleriet. 

Romarna var inte sena att lära sig den nya tekniken. 

När man efter några århundraden sammanstötte 

med germanska stammar, var man sedan 

länge själv beväpnad med detta vapen. 

Det var bukter, chamaver, ampsivarer och andra 

folk som norrifrån, under det gemensamma namnet 

franker, sökte sig in på romerskt område. Också 

frankerna kände till det korta spjutet och använde 

dess namn, frank, på sitt förbund. 

På 400-talet e Kr gick så Spjutbärarna över floden 

Rhen och under ledning av Klodvig trängde 

man under seklets sista år ned mot Pyrenéerna. 

Det krävdes en dynasti med historiska visioner 

för att kunna bevara frankernas namn levande genom 

seklerna. När Karl den Store år 800 lät kröna 

sig till kejsare över det Frankiska riket kom troligen 

ingen i imperiet längre ihåg de germanska 

krigarna med de korta spjuten. 

54

Förenade Arabemiraten 

Den brittiska kontrollen över Persiska viken under 

andra världskriget var av största betydelse för 

de allierade. Vid krigsslutet behöll engelsmännen 

en stor flottstyrka i området. 

År 1951 inrättade England Trucial States Council 

(ungefär ”Vapenstilleståndsstaternas Råd”), ett 

namn som området behöll till år 1971. 

De sju medlemmarna var shejkdömena Ajman, 

Sharjah, Fujayrah, Dubai, Abu Dhabi, Umm al Qaywayn 

och Ras al Khaymah. England presiderade 

som ordförande. 

1968 möttes representanter för de sju emiraten, 

befälhavarområdena, tillsammans med Bahrain och 

Qatar. De två sistnämnda beslöt att stå utanför som 

självständiga stater. Shejkdömet Ras al Khaymah 

avvaktade ett år innan man anslöt sig till den nya 

staten, Förenade Arabemiraten, som samma år 

även blev medlem i FN. Då var engelsmännens 

400-åriga närvaro i området redan över. 

55

Förenta Staterna (Amerika) 

Sju år efter Columbus’ första seglats västerut 1492 

seglade italienaren Amerigo Vespucci samma väg. 

Från sina resor sände han livfulla rapporter som 

fängslade de lärde hemma i Europa, bland dem den 

tyske geografen Martin Waldsemüller som i avhandlingen 

”Inledning till kosmografin” år 1507 

skrev: ”En annan, fjärde [världs]del har nu blivit 

upptäckt av Amerigo Vespucci, och eftersom Europa 

och Asien har fått sina namn efter kvinnor, ser 

jag inget skäl till varför denna fjärde del inte 

skulle kallas Amerige, det vill säga Amerigos land 

efter den kloke man som upptäckt kontinenten.” 

Snart började namnet Amerika användas, först 

för dubbelkontinentens södra del men snart också 

för dess norra. Långt senare skulle man dock inse 

att de öar som Columbus som förste europé hade 

besökt, faktiskt utgjorde en del av den Nya världen. 

Därmed gjordes också Columbus till dess egentlige 

upptäckare. 

I mitten av 1700-talet hade förhållandet mellan 

de amerikanska kolonierna och moderlandet England 

blivit allt mer ansträngt. Tretton kolonier samlades 

till en kongress i Philadelphia den 4 juli 1776, 

där man utropade självständigheten för Amerikas 

Förenta Stater. 

Som en sentida hyllning till sjöfararen från Genua 

instiftades så småningom Columbus Day, eller 

Discovery Day som den 12 oktober också kallas. 

56

Gabon 

På 400-talet f Kr seglade den kartagiske upptäcktsresanden 

Hannu längs den västafrikanska kusten 

som ledare för en stor expedition. Berättelsen finns 

delvis bevarad i en grekisk översättning och har titeln 

”Periplus” (Kringsegling). 

1 500 år senare fullbordade marockanen al-Idrisi 

medeltidens främsta geografiska arbete, ”Den längtandes 

tillfredsställelse”, där han berättar om hur 

man ”under årets första torra månader kan vaska 

guld ur floden Nilen”. Det var en medeltida missuppfattning 

om Nilens sträckning som kom till uttryck 

– al-Idrisi avsåg floden Niger. 

I motsats till många andra arabiska resenärer 

blev al-Idrisi känd och uppskattad i Europa och 

portugiserna kände väl till hans berättelser från 

den afrikanska västkusten. 

Men det var den portugisiske sjöfararen Diogo 

Cão, som på 1480-talet ankrade upp i bukten, el gabao, 

utanför Comoflodens mynning, som namngav 

den tropiska regnskogen innanför kusten. 

57

Gambia 

Engelsmannen Richard Jobson skrev år 1623 i sin 

bok ”The Golden Trade”: 

”Och den gamle mannen berättar på mandinkaspråket 

hur landet fick sitt namn: 

När portugiserna kom till vårt land, lämnade de 

sina stora fartyg en bit ute till havs, rodde i land 

och satte upp en flagga här. Kung Seneke Jamme 

skickade en budbärare för att få veta vad som stod 

på. Budbäraren närmade sig de skäggiga männen 

som frågade honom något. Utan att förstå och rädd 

att misshaga de främmande herrarna, svarade han 

med sitt namn, Kambi. Männen från de stora båtarna 

skrev ned hans namn och använde det därefter 

som namn på platsen där de stigit i land.” 

58

Georgien 

Fursteätten bagratiderna, som enligt legenden härstammade 

från Judéen, innehade tronen från 500talet 

e Kr till år 1802. Efter århundraden av inre 

splittring förvandlades landet till en rysk provins. 

För folket var detta bara ännu en tidsbunden dynasti 

som följde på arsakiderna, sassaniderna, romarna 

och seldjukerna. 

De romantiskt överhettade korsfararna, som år 

1099 erövrade Jerusalem, skapade sin egen mytologi 

beträffande namnet på landet mellan Kaspiska 

havet och Svarta havet. Av flera mytiska trådar 

vävde man namnet Georgien. En av trådarna var 

legenden om bagratidernas palestinska ursprung 

och namnet på den kristne bonden (bonde heter 

georgos på grekiska) som där lidit martyrdöden. 

Än i dag är S:t Georg landets skyddshelgon och en 

gravkyrka lär vara uppförd till hans ära i staden 

Lydda några mil utanför Jerusalem. 

Korsfararna lade också in det turkiska ordet gur 

i sin mytiska väv. Ordet, som troligen utgör den 

egentliga grunden till landets namn, betyder ”rik 

och blommande” och det turkiska namnet på landet 

är också Gurçistan. 

59

Ghana 

Akanfolket berättar om hur hövdingarnas förfäder 

en gång kommit norrifrån och hos yorubafolket 

berättas historierna om hjälten Oduduwas 

förfäder från öster. Dessa båda legender har också 

använts av nationalisterna i det moderna Ghana 

för att påvisa den historiska kontakten med det 

gamla sudanesiska Ghanariket långt uppe i norr. 

Ashantiriket hade funnits som en självständig 

stat sedan 1600-talet. Man krigade ständigt med 

sina grannar och tog slavar som man sålde till araberna 

och de vita männen vid kusten. År 1895 fick 

ashanti se sitt land ställas under engelsk överhöghet. 

Hos ashanti fanns två sorters hövdingar – Kaya 

maghan som var Herre över guldet och Ghana som 

var Herre över kriget. 

Engelsmännen, som tidigare tjänat stora pengar 

på slavhandeln, måste se sig om efter andra inkomster 

när slaveriet förbjöds i imperiet år 1833. 

Ögonen föll på den lukrativa guldvaskningen som 

traditionellt förekommit i området. Med effektiva 

metoder lyckades man utvinna så mycket guld att 

landet kallades för Guldkusten. 

År 1957 kunde landets förste president Nkruma 

till minne av Herren över kriget utropa den självständiga 

staten Ghana. 

60

Grekland (Hellas) 

Huruvida Homeros, den trolige författaren till Illiaden 

och Odysséen, verkligen existerat är fortfarande 

en olöst gåta. 

Vad man däremot kunnat enas om är att homeriderna, 

det sångarskrå som fått sitt namn efter 

den mytiske författaren, traderade sångerna ur de 

båda verken under århundradena närmast före vår 

tidräknings början. I den homeriska poesin förekommer 

ordet hellás, som helt enkelt betyder by. 

För kelterna, som plundrade Delfi år 279 f Kr, 

var detta land med de många öarna känt som Gear-is, 

De nedre länderna. 

61

Grenada 

På sin tredje resa över Atlanten år 1498 lät Cristopher 

Columbus skicka tre av sina sex karaveller 

till ön La Española. I spetsen för de övriga seglade 

han själv söderut där han hoppades hitta rikare 

länder – allt enligt teorin att de ädlare metallerna 

enligt naturlagarna hade anhopats kring ekvatorn. 

Den 15 augusti siktade han en ö som han gav 

namnet Conceptión efter ’conceptio immaculata’, 

jungfru Marias obefläckade avelse. Columbus ansåg 

att hans teorier nu befruktats med nya indicier 

om att en kontinent var inom räckhåll. Men att 

det gällde en hittills okänd kontinent fick Columbus 

tyvärr aldrig veta något om. 

År 1522, 16 år efter Columbus’ död, döptes Conceptión 

om till Grenada för att fira 30-årsminnet av 

morernas uttåg från Spanien. Ghrnada (från arabiskans 

ord för lera) var staden som 800 år tidigare 

hade grundats av araberna på den iberiska halvöns 

fruktbaraste jord. 

62

Guatemala 

När Mayapán-imperiet på Yucatán-halvön utsattes 

för den aztekiska expansionen på 1300-talet, 

drog sig några stammar söderut och anlade huvudstaden 

Iximché, den stad som man tio dagsmarscher 

västerut hos toltekerna kallade Iximché- 

Tecpán-Quahuhtemallán. Själva kallade man sig 

Cakchique och som andra folk i Centralamerika 

vårdade också Cakchique minnet av sitt ursprung. 

I slutet på århundradet hade Quiché-folket tagit 

makten i de centrala delarna av landet. När 

den spanske erövraren Pedro de Alvarado på 1520talet 

trängde in i landet, förstörde indianerna sitt 

skapelseepos Popol Vuh för att det inte skulle komma 

i spanjorernas händer. 

I mitten på 1500-talet skrev den kristnade indianen 

Diego Reynos ur minnet ned eposet vars inledning 

lyder: 

”Detta är början på den gamla traditionen i Quiché. 

Vi skall föra fram den i ljuset, för Popol Vuh, 

som vi kallar den, kan inte längre ses. Den första 

boken, skriven för länge sedan, fanns en gång men 

kan inte längre ses, varken av sökaren eller tänkaren…” 

Ruinstaden Iximché i Quahuhtemallán, Skogslandet, 

sover sin eviga sömn. De gräsbevuxna murarna 

viskar Quiché-folkets bön om hjälp till sina 

bröder ”så att vi aldrig blir slagna av våra fiender…” 

63

Guinea 

År 1447 ankrade portugisen Salvaro Fernandez med 

sina karaveller utanför kusten och inledde därmed 

den europeiska koloniseringen av Afrika. 

I Europa var behovet av guld stort. Krigen hade 

grävt djupa hål i skattkistorna och begäret efter 

kryddor, ädelstenar och siden från Indien var omättligt. 

Med största säkerhet hade Fernandez’ uppdragsgivare 

Henrik Sjöfararen studerat den arabiske geografen 

Ibn Jaquts ”Lexicon” från början på 1200talet 

där landet Ginawa omnämndes. Det var berbernas 

ord för guld. Bagafolket vid kusten och fulani 

längre in i landet skulle så småningom få betala 

ett högt pris för detta guld. 

Överallt där portugiserna landsteg på Afrikas västkust satte 

de upp stenpelare med Portugals vapen. 

64

Guinea-Bissau 

Femtio år efter Christopher Columbus’ första resa 

år 1492 seglade portugisiska skepp utefter den västafrikanska 

kusten för att där försöka hitta guld till 

de sinande kassakistorna i Lissabon. 

På öarna utanför kusten mötte man pepelfolket, 

som gjorde ett kraftfullt motstånd mot de tungt beväpnade 

männen från havet. Minnena från dessa 

strider lever fortfarande kvar och särskilt väl minns 

man Intchasso-klanens heroiska insatser i striderna. 

Pluralformen för Intchasso är Bissasso, ett ord 

som genom seklerna förvandlats till Bissau. 

Men forskarna är inte eniga. Det har också föreslagits 

att det är härskartiteln cão som ligger till 

grund för namnet Bissau. (Se även Guinea.) 

65

Guyana 

De vidsträckta mangroveträsken och de leriga floderna 

lockade inte många erövrare till strandhugg. 

Men när spanjorerna fick kontakt med warraufolket 

längs Essequibofloden och frågade om landets 

namn, svarade man med största säkerhet wai ana, 

inget namn. 

Många forskare har påvisat att naturfolken sällan 

använde namn för större områden, utan nöjde 

sig med att namnge platser av speciell betydelse för 

det dagliga livet. Andra har velat göra gällande att 

de ständiga översvämningarna i området skulle 

ha avsatt sig i Wyana, Vattenlandet, och språkforskarna 

kommer att diskutera frågan i evighet. 

När holländarna med sina speciella erfarenheter 

i början på 1600-talet insåg vad man kunde göra 

med kanalbyggen och dammar, inleddes också 

undergången för de olika indianfolken. Efter det 

stora slavupproret år 1763 (när de från Afrika importerade 

slavarna hade fått nog av holländarnas 

grymma behandling och dragit sig söderut), dröjde 

det bara en mansålder innan holländarna började 

importera indier som ansågs lämpade att ersätta 

indianerna i arbetet på plantagerna. 

Wai wai, warrau, arawak och tupi trängdes söderut 

mot högländerna och utgör i dag en minoritet 

utan verklig politisk representation. 

66

Haiti 

I december 1492 landsteg Christopher Columbus 

på den ö som han av kärlek till sitt hemland kallade 

La Española, Lilla Spanien (se även Dominikanska 

Republiken). 

Arawakerna, som något århundrade tidigare hade 

lämnat det sydamerikanska fastlandet och bosatt 

sig här, kallade sig själva tainos, det goda folket. 

Glada över att det inte var de fruktade caribindianerna 

som återkommit på härjningståg för 

att ta slavar och fångar, gjorde arawakerna det stora 

misstaget att välkomna de långväga resenärerna 

med presenter av guld. 

Ett par veckor senare förliste Columbus med 

flaggskeppet Santa Maria på öns nordkust. De tainos 

som hjälpte honom att bygga Nya världens första 

fort av drivveden från det sönderslagna skeppet, 

fick aldrig tillfälle att berätta om händelsen. 

Förslavade och drivna i döden av sjukdomar och 

hårt arbete i de spanska erövrarnas tjänst, minskade 

antalet indianer på några decennier med 90 procent. 

För att kompensera bortfallet av arbetskraft 

ökade importen av slavar från den afrikanska östkusten. 

Minnet av det hårda förtrycket lever ännu kvar 

i landet vars bergstoppar är bland de högsta i hela 

Västindien, de berg som fått ge namn åt nationen 

Haiti, Bergslandet. 

67

Honduras 

Den 11 maj 1502 avseglade Christopher Columbus 

på sin fjärde och sista resa. På grund av stridigheter 

mellan olika intressegrupper var han enligt 

instruktioner från hovet i Spanien förbjuden att 

landstiga på La Española, den ö som han själv tio 

år tidigare hade upptäckt. 

Med knotande manskap och med ett av skeppen 

i stort behov av reparation, fortsatte man resan 

västerut och landsteg i närheten av vad som i 

dag kallas Kap Honduras. Den lilla eskadern sökte 

sig längre söderut för att om möjligt hitta en 

genomfart till det hav som indianerna talade om, 

men fortsatta efterforskningar avbröts på grund 

av strider med de infödda. De fyra redan hårt åtgångna 

skeppen ute på redden hotades att brytas 

sönder av de hårda stormarna och Columbus beslutade 

att ta sig därifrån medan han fortfarande 

kunde. 

Av den fjärde expeditionen återstod snart bara 

minnet av motgångar och Columbus dog inom ett 

par år som en bitter och bruten man. Några år efter 

hans död talade man om att han nog hade 

”gett sig ut på alltför djupt vatten” när han så envist 

försökt hitta vägen till Indien. Det spanska uttrycket 

’meterse en honduras’ (hamna i djupen, komma 

i svårigheter) kom under lång tid att gälla Columbus’ 

sista resa. 

68

Indien (Bharat) 

När floden Indus föds i norra Kashmir har den en 

3 000 kilometer lång färd framför sig till deltalandet 

söder om Karachi i dagens Pakistan. 

Sindhu, Floden, som var själva förutsättningen 

för de gamla kulturerna vid dess stränder för mer 

än 4 000 år sedan, gav namn åt landet. De persiska 

folken förde det sedan vidare till grekerna som 

kallade det Inde. 

Det livgivande vattnet, som personifierats i det 

heliga eposet Rigveda, kom från Himalaya, Snöns 

hem. Några av hymnerna berättar om hur Bharat 

föds som sonson till vattennymfen Menaka. Bharat, 

som indierna själva kallar sitt land, kan vara 

besläktat med ett arabiskt ord för vatten, bahr, och 

man vet i dag (bland annat genom Thor Heyerdahls 

Tigrisexpedition) att kontakter mellan de tidiga Induskulturerna 

och den arabiska halvön var möjliga. 

Det heliga vattnets två namn, Sindhu och Bharat, 

blev ord för liv och ord för människors drömmar 

om överlevnad. 

69

Indonesien 

Tomapel, Modjopahit, Demak och Achin var en gång 

riken på de Ostindiska öarna. De är nu sedan länge 

glömda och övervuxna av djungel och nya statsbildningar. 

År 1505 landsteg holländaren Ludovico de Varthema 

på Suvarnadvipa, Guldön, och döpte raskt 

om den till det närlydande Sumatra. 

De europeiska stormakterna slogs sedan om öarna 

i arkipelagen och löste ibland sina tvister genom 

att byta öar med varandra. Achinriket på norra Sumatra 

fann sig dock inte i detta utan bjöd holländarna 

hårt motstånd. 

Det var under denna tid av europeisk dominans 

som den tyske etnografen Richard Andrée myntade 

begreppet Indonesien (grekiska för Indiska öarna) 

och efter andra världskrigets slut kunde president 

Sukarno förklara den nya nationen Indonesiens 

självständighet. 

70

Irak 

Redan 3000 år f Kr uppstod i Mesopotamien, på 

den bördiga slätten mellan de två floderna Eufrat 

och Tigris, en högkultur med sitt centrum i staden 

Uruk. Yaqut al-Hamawi, den störste av de arabiska 

geograferna på 1200-talet, ansåg att ordet uruk-ki 

betydde lågland, träsk. 

Landhöjningen har under årtusenden flyttat Persiska 

vikens kust 15 mil längre söderut. När de stora 

träsken i söder nu håller på att torrläggas i ett 

gigantiskt nyodlingsprogram, försvinner snart också 

ursprunget till namnet Irak, Låglandet. 

Femtusen år gamla dokument av lera från staden Ur. 

71

Iran 

Årtusenden av vandringar. Från Centraleuropa 

drog sig våg efter våg av människor ned över Kaukasus, 

ut över det iranska höglandet och vidare till 

den bördiga Indusdalen. 

Ett par tusen år före vår tidräknings början kom 

så nya stammar som med järnvapen och hästar 

krossade kulturen i Indusdalen. 

I den äldsta indiska litteraturen från omkring 

1500-talet f Kr, en litteratur som bygger på betydligt 

äldre muntliga traditioner, finner vi de nya 

härskarnas namn Arya, Herrarna. 

På 900-talet f Kr berättar assyrierna om mederna 

i norr och om parisa. Det senare folket skulle 

inom 300 år krossa Assyrien. 

På 500-talet f Kr var parisa (separatisterna) imperiebyggare 

och Gamla Testamentets profet Daniel, 

som under denna tid levde i den babyloniska 

fångenskapen, tolkade också den enligt legenden 

siste babyloniske konungen Belsassars syn: Mene 

mene tekel u-farsin – ditt rikes dagar är räknade, 

du är befunnen för lätt och åt mederna och perserna 

ska ditt land styckas. 

72

Irland (Eire) 

Engelsmannen Rowland Jones hävdar med bestämdhet 

i sin bok ”Origin of Languages and Nations” 

från år 1764 att landet fått sitt namn av kelterna, 

vars invandring till ön påbörjades någon 

gång på 400-talet f Kr. Enligt Jones skulle namnet 

falla tillbaka på det keltiska eren i betydelsen ”den 

vattniga”, vilket skulle avse det fuktiga inlandsklimatet 

med en nederbörd på 1 000 millimeter per år. 

Namnet uppträder för första gången i grekiska 

geografiska arbeten i formen Ieruh (Iernh) och på 

en karta av den grekiske geografen Ptolemaios från 

år 150 e Kr förekommer namnet Ionernic, ett namn 

som sedan översattes till Ibernia. Den latinska standardformen 

Hibernia finns hos Caesar som verkar 

ha förväxlat det med ordet för vintrig, hibernus. 

73

Island 

Den folkliga förklaringen till namnet Island, den 

som de isländska barnen får lära sig, handlar om 

den förste islänningen, Hrafna Flóki. När han kommer 

till ön bestiger han jökeln Glama och kan därifrån 

se de stora drivisbältena på Isafjördur, Isfjorden. 

Man vet att irländska munkar besökte ön redan 

på 700-talet e Kr, alltså 100 år före norrmännens 

ankomst, och det finns språkforskare som med bestämdhet 

påstår att det är de latintalande munkarnas 

ord för ö, insula, som givit landet dess namn. 

Men sagan om Hrafna Flóki är roligare att läsa. 

74

Israel 

Från farao Merenptahs regeringstid i Egypten på 

1200-talet f Kr finns en inskription bevarad som omnämner 

Israel som en underlydande beduinstam i 

södra Syrien. 

I de urgamla sagorna som berättades runt nomadernas 

lägereldar var Jakob den store hjälten. 

Det var först långt senare som Gamla Testamentets 

Isak och Rebecka döpte sina tvillingar till Esau 

och Jakob. De båda brödernas förhållande kom att 

genomsyras av illvilja och ränker innan deras vägar 

skildes åt. 

Åren gick. Jakob visste hur han under åren behandlat 

sin bror och sände sina tjänare med gåvor 

för att blidka honom. 

Vid Jabboks vad, enligt traditionen den bäck som 

i dag heter Wadi Zerka, stannade Jakob ensam kvar 

natten före mötet med sin bror Esau och kämpade 

förtvivlat i sin själ. När morgonen åter grydde talade 

en röst till honom: ”Du skall icke längre heta 

Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och 

med människorna och du har vunnit en seger.” 

På det gammalhebreiska språket stod ordet sará 

för kämpa och eli’ för gud. Namnet Israel skulle 

på så vis betyda ”Den som kämpar med Gud”. 

75

Italien 

Enligt Antiochos från Syracusa kommer namnet 

Italien från den mäktige härskaren Italo. Till teorins 

försvar kan nämnas att också Aristoteles, Platons 

lärjunge och Alexander den Stores lärare, härledde 

namnet till en kung Italo om vilken man i dag 

inte vet så mycket. 

Rowland Jones (se Irland) ansåg att två keltiska 

namn var möjliga – Iteuly och Idaly. Ida var antikens 

namn på det kretensiska berget Psiloritis 

där guden Zeus enligt traditionen föddes. Grottorna 

på berget har vid utgrävningar visat sig innehålla 

fynd som dateras till omkring 1000-talet f Kr. 

Ett par århundraden senare slog sig grekerna 

ned i de södra delarna av Italien. När så kelterna 

på 400-talet f Kr invaderade landet gav man det 

namnet Letieniu, De gamla ägarnas land. 

Var det möjligen ett folk från det kretensiska berget 

Ida, som 600 år före kelternas ankomst hade 

gjort en hundramilafärd över havet, och nu betraktades 

som De gamla ägarna? 

76

Jamaica 

Jamaicas förflutna är den välkända karibiska historien 

om äventyr och omåttliga begär. Koloniserade 

av Cristopher Columbus’ son Diego led indianerna 

under spanjorernas omvittnade grymhet. När 

spanjorerna byggde sitt Nya Sevilla år 1509 levde 

omkring 60 000 arawaker av tainostammen på ön. 

När engelsmännen 150 år senare erövrade ön fanns 

ingen av dem kvar. 

Under brittiskt styre blev Jamaica den största 

basen för piraternas härjande flottor. Ledaren för 

dessa pirater var engelsmannen Henry Morgan. 

En av hans närmaste vänner var guvernör på Jamaica 

och piraterna kunde operera under skydd 

av His Majesty’s Government. 

Henry Morgan anklagades dock så småningom 

för sjöröveri och drogs inför domstol. Han ansåg sig 

vara en respektabel kapare, eftersom England hade 

legat i krig med Spanien under större delen av 

hans karriär. Han förklarade sig oskyldig och juryn 

frikände honom. Efter kort tid adlades Morgan 

och utnämndes till guvernörlöjtnant över Xamaica 

som indianerna kallade sin ö, Källornas ö. 

År 1692, fyra år efter Morgans död, förstörde en 

jordbävning två tredjedelar av staden Nya Sevilla. 

600 hus drogs ned i djupen och med dem det 

mesta av vad som fortfarande fanns kvar av piraternas 

skatter. En tidvattensvåg avslutade det hela 

och sänkte detta karibiska Babylon. 

77

Japan (Nippon) 

Zipangu, Yi-pen, Nippon, Nihon. 

Redan på 400-talet e Kr invandrade folk från 

den koreanska halvön och bosatte sig i ett skyddat 

område med goda hamnar ett 40-tal mil sydväst 

om våra dagars Tokyo. Ursprungsbefolkningen 

aino, människorna, drevs längre norrut och de 

nya härskarnas namn på den största av öarna 

blev Yi-pen, Där solen går upp. 

Med kineserna följde skrivkonsten som efter 

några sekler resulterade i ett eget skriftspråk. Det 

var i huvudsak uppbyggt på kinesisk idéskrift och 

japansk stavelseskrift i skön förening. 

När Marco Polo år 1279 återvände till Venedig 

efter sin 18 år långa resa i Khublai khans imperium, 

berättade han om alla märkliga riken han besökt. 

När han beskrev det misslyckade invasionsförsöket 

av ”ön som ligger österut i öppna havet på 

tvåhundrafemtio mils avstånd från fasta land; 

och det är en mycket stor ö” så kallar Marco Polo 

denna ö Zipangu, den mongoliska formen av kinesernas 

Yi-pen. 

Åren går, sekel läggs till sekel och under tiden 

förändras också språken. Yi-pen kallas senare Nihon 

och Nippon och det sistnämnda betyder fortfarande 

Där solen går upp. 

78

Jemen 

Araberna kallade området för al-Jaman, Det högra, 

eftersom det låg åt höger för stammarna som 

drog sig söderut på den arabiska halvön. 

Men eftersom jaman, på en nu bortglömd dialekt, 

också betydde rik och lycklig, kallade romarna 

landet för Arabia Felix, Lyckliga Arabien. 

Det har sagts att namnet Arabia Felix skulle 

bottna i ett missförstånd, men med tanke på att 

denna sydkust är den bördigaste på hela halvön, 

har ordet lycklig sitt berättigande. 

79

Jordanien 

”Vid den tiden uppträdde Johannes Döparen och 

predikade i Judéens öken och han sade: Gören 

bättring, ty himmelriket är nära! 

Och från Jerusalem och hela trakten omkring 

Jordan gick då folket ut till honom och lät döpa 

sig av honom i floden Jordan och bekände därvid 

sina synder.” 

I Matteusevangeliet möter oss första gången namnet 

Jordan, floden som givit den unga nationen dess 

namn. 

Öster om floden låg för ett par tusen år sedan små 

stadsstater som Gilead, Moab Ammon och Edom. 

Dessa skulle under seklernas gång få se kung Davids 

härar, de arabiska nabatéerna och seleuciderna, 

romarna, Byzans män, persiska krigare och åter 

araber, nu med Koranen i hand, invadera landet. 

Jordan, Lagens flod (Nahr as-Sharia är det arabiska 

namnet), rinner upp i Hermonberget och sänker 

sig genom forsar och fall ned mot Tiberias sjö. 

De hebréiska folken, som sedan ett par årtusenden 

f Kr bott i området, kallade den rätt och slätt 

för Jarden, efter ordet för ”gå ned” eller ”rinna utför”. 

Detta ord, som när det gäller vatten bäst kan 

översättas med ”strömmarna”, fick tjäna som namn 

för denna ökennation som år 1946 förklarade sig 

självständig. 

80

Jugoslavien 

När dubbelmonarkin Österrike-Ungern upplöstes 

vid första världskrigets slut 1918, hade de sydslaviska 

folken redan påbörjat förverkligandet av den 

gamla drömmen om självständighet. I oktober samma 

år samlades ett nationalråd med representanter 

från Bosnien, Dalmatien, Hercegovina, Istrien, 

Kroatien, Slavonien och södra Ungern. En månad 

senare anslöt sig också Serbien och Montenegro. 

Som regent för ”Serbers, kroaters och sloveners 

kungarike” valdes den serbiske tronföljaren Alexander. 

Redan från början fanns stora motsättningar 

mellan de olika landsändarna och dessa kulminerade 

sommaren 1928 när en serbisk parlamentsledamot 

sköt ned två kroatiska meningsmotståndare 

mitt under pågående session. 

Kroaterna krävde enhetsstatens omedelbara upplösning. 

Regeringen lämnade in sin avskedsansökan, 

kung Alexander satte författningen ur kraft 

och proklamerade diktatur. Samtidigt ändrade han 

landets namn till Kraljevina Jugoslavija, Konungariket 

Sydslavien. 

81

Kambodja 

Under århundradena före Kristus födelse slog sig 

folket sakerna ned runt de stora saltträsken på 

gränsen mellan våra dagars Iran och Afghanistan. 

Där upprättade de ett rike som utbredde sig österut 

över nordvästra Indien. Detta rike varade till 

400-talet e Kr då det uppslukades av det väldiga 

Guptariket. Men minnet av sakerna skulle leva kvar 

och khmeriska källor berättar på 500-talet e Kr om 

Çakabrahmana, den skytiske brahmanen. 

På den indokinesiska halvöns slättland, ett par 

tusen kilometer från Çakabrahmanas hemland, berättas 

samtidigt sagan om eremiten Kambu som 

med guden Shivas dotter Merú avlar de khmeriska 

konungarnas anfader. 

Kambujadesa, Kambus land, upptogs som medlemmar 

i FN år 1955 och kanske minns ännu någon 

den gamle eremiten. 

82

Kamerun 

År 1472 angjorde portugisen Fernando Po den afrikanska 

kusten strax norr om ekvatorn. De första 

rapporterna hem till hovet i Lissabon berättade om 

”idel vildmark och inte en människa”. Rapporterna 

betydde också att Portugals kung Alfons V nu 

såg nya möjligheter att öka hovets inkomster. 

De överfyllda portugisiska fängelserna tömdes 

på sina starkaste och grövsta förbrytare. De skeppades 

iväg för att med enkla redskap odla upp ett 

land långt söder om Kap Bogador, den udde på den 

marockanska kusten som ett fåtal sjöfarare vid 

den här tiden av vidskepliga skäl hade vågat passera. 

Från sluttningarna på den gamla vulkanen 

(som i dag kallas Kamerun Pik) kunde bororofolket 

se skaror av vita män som i det fuktiga klimatet 

snart dukade under av feber i ett av jordens 

regnrikaste länder. 

Fernando Po döpte den stora floden på fjärde 

breddgraden till Rio de Camaroes, Räkfloden, efter 

att ha sett den fylld av ofantliga mängder räkor. 

Portugiserna tvingades så småningom att lämna 

landet, men folket vid kusten kan fortfarande 

fyllas av förundran över rikedomen på räkor vid 

Doulaflodens mynning i Biafrabukten. 

83

Kanada 

Året var 1534. I Peru härjade Pizarro, i Ryssland 

Ivan den förskräcklige och Martin Luther hade 

tio år kvar att leva. I Frankrike fick Jacques Cartier 

uppdraget att försöka hitta en nordvästpassage 

på den nordamerikanska kontinenten. 

Efter några månader till havs steg fransmännen 

i land vid S:t Lawrenceflodens mynning och satte 

upp ett stort träkors till de församlade indianernas 

stora förundran. Efter några dagars kontakt 

med irokeserna kidnappade Cartier två av hövdingens 

söner, Taignoagny och Domagaia, och återvände 

till Frankrike för att visa upp dem för hovet. 

Cartier skrev i sin dagbok: ”Och deras hövding 

visade genom tecken att vi inte utan hans tillåtelse 

kunde sätta upp något kors eftersom allt land 

tillhörde honom. Då tog vi upp en yxa och lät honom 

förstå att vi gärna ville byta den mot björnskinnet 

han bar, och när han med sina män närmade 

sig, grep vi tag i två av dem och tvingade dem 

kvar på vår båt.” 

Fransmannen Cartier återvände med en ny expedition 

ett år senare. Han hade då med sig hövding 

Donnaconas båda söner, som nu visade fransmännen 

vägen till byn Stadacona. 

Cartier övervintrade i canada, byn, som efter två 

århundraden skulle ge namn åt den nordamerikanska 

kontinentens norra landmassa. 

84

Kap Verde 

Kristusordern, den förnämligaste av alla påvliga 

ordnar, förfogade över betydande ekonomiska tillgångar. 

När prins Henrik av Portugal blev ordens 

Stormästare 1420 investerade han förmögenheten 

i ett stort expeditionsprogram. 

Henrik (som en smula missvisande blivit kallad 

Sjöfararen efter sin enda tvåmilaresa över Gibraltarsund 

för att med sin far slå morerna vid Ceuta) 

sände eskadrar längs den västafrikanska kusten 

för att om möjligt finna guld för rikets ansträngda 

finanser. 

År 1444 steg Nuño Tristão i land på en skogklädd 

ö utanför den västafrikanska kusten som han kallade 

Cabo Verde, Gröna Udden. 

Portugal behövde skog till sin skeppsbyggnadsindustri 

och det dröjde heller inte länge förrän 

skövlingarna hade satt djupa spår i landskapet. 

De en gång så gröna öarna förvandlades genom 

århundraden till torra och ogästvänliga trakter där 

svälten har härjat långt in i vår tid. 

85

Kazakstan 

Kosackväsendet uppstod i slutet av medeltiden som 

en sorts gränsvakt mot hotet från tatarfolken norr 

om Svarta havet. 

Av kosackerna är förmodligen zaporogerna de 

mest kända. Hövding Mazepa utnyttjade sina mäns 

missnöje med tsar Peters tilltag att låta dem tjänstgöra 

så långt hemifrån och försökte därför skapa 

en oavhängig stat. Han gjorde också allt för att få 

Karl XII intresserad av projektet och följde år 1709 

kungen ända till Bender i sina försök att övertyga 

honom. 

Kosackerna, som fått sitt namn efter ett gammalt 

turkiskt ord för nomad, kunde år 1992 utropa den 

självständiga staten Kazakstan. 

86

Kenya 

År 1837 sändes den unge tyske missionären Krapf 

till Abessinien (Etiopien) för att hos dess folk väcka 

minnet av den kristnade kung Qeba Krestos. Denne 

kung hade för länge sedan låtit döpa sig till den 

kristna tron, men så småningom ångrat sig och 

återgått till sin gamla religion. 

Krapf misslyckades liksom de katolska missionärerna 

200 år tidigare hade gjort. Han lämnade 

det motspänstiga folket åt sitt öde och begav sig 

söderut. 

Ngai, kikuyernas högste gud med boning på 

det vitstrimmiga berget Kiri Nyanga, kallade i tidernas 

begynnelse till sig Fikonträdets folk och 

visade dem landet i dess skönaste skrud. Man slöt 

ett avtal: kikuyerna skulle för evigt få njuta landets 

frukter mot att de höll i helig åminnelse av 

vem man hade fått det. 

Missionären och språkforskaren Krapf ska bli 

ihågkommen för ett hörfel när han skriver i sin 

dagbok att det höga berg han just upptäckt heter 

Kenya, allt enligt en vägvisare från Kamba-stammen. 

50 år senare bildades Imperial British East 

Africa Company och namnet Kenya var lätt att uttala 

för engelsmännen, som inte heller var så intresserade 

av gamla legender. 

87

Kina (Zhong Guo) 

Det var Chi Hoang Ti, 

kung av Tsin, 

som lät bygga den kinesiska muren 

och bränna alla böcker i Kina. 

Så skaldar Evert Taube om fursten Zheng av ätten 

Qin, som på 200-talet f Kr samlade de små furstendömena 

under sin spira och utropade sig själv till 

kejsare av Qin. 

Dynastin Qin, som regerade under ett par decennier, 

har lämnat ett av världens allra mest imponerande 

byggnadsverk till eftervärlden, den mer än 

2 000 kilometer långa muren. Den lär för övrigt aldrig 

ha fyllt någon viktigare funktion. 

Zhong Guo (Mittens Rike, ett namn som kineserna 

fortfarande använder) avsåg från början de 

små feodalrikena vid Gula flodens nedre lopp i det 

centrala låglandet. Världen i övrigt känner landet 

efter den store riksbyggaren av Qin-dynastin. 

88 

Zhong Guo – Mittens Rike

Kirgizistan 

På 200-talet f Kr berättar kinesiska källor om kikkunfolket, 

en blandning av mongoler som vandrat 

västerut och turkiska stammar som vandrat österut. 

I början på 1500-talet formade ett fyrtiotal stammar, 

qirq uz, en lös sammanslutning i avsikt att möta 

det ökade befolkningstrycket utifrån. Betet i Tien 

Shans och Pamirs dalgångar räckte inte längre till 

att föda dem alla. Men folken fortsatte att strömma 

genom Dsungari-porten i öster. 

Europas 1800-talsidé nationalstaten tog form också 

i Centralasien, bland annat genom skapandet av 

Kirgizistan, De fyrtios nation, med stämma och säte 

i FN sedan 1992. 

89

Komorerna 

När den portugisiske kartografen Diego Roberos 

som förste europé siktade öarna år 1527, hade Gustav 

Vasa varit Sveriges konung i fyra år. 

Det dröjde dock ytterligare ett drygt halvsekel 

innan öarna åter fick europeiskt besök. Det var 

engelsmannen James Lancaster som på sin resa 

till Indien landsteg på Grand Comore, där en av 

Afrikas mest verksamma vulkaner, Karthala, för 

tillfället slumrade över sin eld. 

Det bantutalande folket på öarna kallade de vulkaniska 

öarna Komoro, Eldens hem. 

Nu fanns det ingenting på den lilla ögruppen som 

intresserade den jäktade Lancaster, och vulkanernas 

eld och svavel hjälpte också till att hålla européerna 

borta i ytterligare 100 år. 

90

Kongo 

När den portugisiske sjöfararen Diogo Cão år 1484 

landsteg på den västafrikanska kusten strax söder 

om ekvatorn var hans uppdrag klart definierat 

– att markera Portugals närvaro i området. För att 

förebygga framtida diplomatiska tvister med andra 

europeiska kungahus, lät han på stranden resa 

en stenpelare, padrão, med den portugisiske kungen 

Johans emblem (se Guinea). Moraliskt hade Cão 

också med sig den påvliga bullan som gav honom 

rätt att förslava alla som inte frivilligt lät döpa sig 

i den sanna kristna tron. 

I Härskarens stad, i Kongo dia N’totila, där kejsar 

N’kuvu betraktade konstnärerna som de förnämsta 

bland sina undersåtar, lärde man snart känna 

de främmande männen från havet. 

Inom några år döpte missionärerna om kejsarens 

stad till San Salvador. 

Snart försvann Diogo Cão ur historien och likaså 

kejsar N’kuvu och hans konstnärliga hov. Kvar 

lever endast ordet för stad, kongo, nu som namn på 

den stat som sedan 1960 åter kan kalla sig självständig. 

91

Korea (Nord- och Syd-) 

I sagans tid levde Tongun, son till en gud och en 

jordisk kvinna, och han lät enligt legenden grunda 

Morgonstillhetens rike, Choson. I de kinesiska 

fornsagorna berättas om guldålderskejsaren Yü, 

Himmelens son, och hans hov av kvinnor från 

Björnfolkets stam. 

Kanske var det dessa sagor som äventyraren Wei 

Man mindes när han ett par århundraden f Kr grundade 

sitt rike Choson strax norr om dagens Söul. 

Han-dynastins alla härskare i Kina var alltför 

upptagna av att bygga ut Stora muren i norr och 

av att bränna böcker i söder för att ägna Wei Mans 

riksbygge något större intresse. Efter ett par mansåldrar 

sögs dock Choson upp av det kinesiska väldet. 

I mer än 1 000 år skulle de tungusiska folken tala 

om Koh Koryo, Höga slottet, som var landsändans 

politiska centrum. Visionärerna under Ming-dynastin 

i slutet på 1300-talet återtog dock namnet Choson. 

Efter Japans nederlag i andra världskriget återfick 

landet sin nya, men delade, frihet. Länderna 

döptes till Nord- och Sydkorea. 

92

Kroatien 

I den grekiske berättaren Herodotos’ stora verk 

”Forskningar”, som utkom på 400-talet f Kr, kan 

man läsa om sarmaterna som ”regeras av kvinnor”. 

Deras namn har av forskare härletts till det indoiranska 

ordet sar i betydelsen kvinna; sarmat – 

kvinnoriket. 

Sarmat, Hrvati, Kroatien; ett land söker sitt språks 

ursprung öster om floden Don – ett område som av 

antikens greker troddes bebott av amazoner, ett folk 

av enbart kvinnor, ett folk som dyrkade Artemis, 

månens och barnsbördens gudinna. 

Under en förhistorisk sol vandrade så ett folk 

västerut och blandade sig med det illyriska folket 

vid Adriatiska havets norra kust. 

På 100-talet hade detta folk helt romaniserats. 

Det dröjde 1 000 år innan stormannen Krasimir lät 

utropa sig till konung över Kroatien och ytterligare 

900 år innan landet som ny och självständig nation 

vann inträde i världssamfundet FN. 

93

Kuba 

Under Christopher Columbus’ ledning kom spanjorerna 

till Kuba år 1492 och gjorde under åren som 

följde många expeditioner till öns inre. 

På öns västra del upptäckte man ett landskap 

fyllt av grottor och underjordiska floder som här 

och där dök upp ur marken för att åter försvinna i 

virvlande hål. I området, som spanjorerna kallade 

las Cavas, Grottorna, odlade indianerna en växt 

vars blad de rullade ihop till en ”tabago” och rökte. 

Columbus döpte ön till Juana efter den spanske 

konungens dotter. Men det namnet glömdes snart 

bort och efter några år kallades landet Kuba. 

Spanjorerna fann inget guld på ön. Däremot blev 

de rika på det i Europa växande intresset för tobaksrökning 

och fortfarande anses de kubanska cigarrerna 

vara de godaste. 

94 

Columbus’ monogram 

samt 

de tre fartyg 

som deltog i 

hans första 

resa till Amerika, 

tecknade av 

honom själv.

Kuwait 

Den tyske forskningsresanden Carsten Niebuhr använde 

på 1760-talet namnet Grane för det område 

som då styrdes och fortfarande styrs av Al Sabahdynastin. 

Från den nyuppförda muren runt staden kunde 

Niebuhr i väster se de 300 meter höga sandkullarna 

Shigaya och Salmi, små berg som befolkningen 

kallade Qurain, Kullarna. 

Niebuhr och hans sällskap blev väl mottagna av 

shejk Sabah Bin Jaber som gärna visade upp de 

väl befästa byarna, akwait, i området. 

Möjligtvis var det med baktanken att sprida 

kännedom om sin avsikt att hålla mindre vänligt 

sinnade stammar på avstånd. Man hoppades därigenom 

få fortsätta leva ostört i de små städerna 

som den legendariske shejken Barra 100 år tidigare 

låtit bygga längst inne i Persiska viken. 

95

Laos 

När Fa Ngoun år 1353 utropade sitt kungadöme 

Lan Xang, hade hans folk i många hundra år förtvivlat 

kämpat mot en överlägsen kinesisk centralmakt 

och tvingats söka sig allt längre söderut 

på den indokinesiska halvön. 

350 år senare upplöstes kungadömet i staterna 

Luang-Prabang i norr och Vien-Chan i söder, men 

slogs 1893 åter ihop, nu under franskt styre. Efter 

andra världskrigets slut blev Laos en konstitutionell 

monarki med fullt oberoende från Frankrike. 

Det har föreslagits att ordet lao betecknade de 

som kom ”från bergen” och det var också från bergen 

i norr som man en gång hade flytt undan de 

kinesiska härskarna. 

96

Lesotho 

Moshoeshoe lämnade Limpopoflodens deltaland 

med sitt folk och flydde längs floden åt nordväst 

undan övermäktiga fiender från norr. 

Moshoeshoe av Bakwena, Krokodilfolket, blev 

snart en av södra Afrikas mest framstående ledare. 

Han lyckades samla de stammar av vilka endast 

ömkliga rester återstod efter de förödande krigen 

i slutet på 1700-talet. 

I sitt högkvarter på berget Thaba Bosiu, Nattens 

berg, skapade Moshoeshoe en union av stammarna. 

Uttröttade krigare i enkla ländkläden, sotho, påbörjade 

nu sin halvannat sekel långa vandring mot 

självständigheten 1966 – en självständighet med 

många förbehåll. 

För att hedra Moshoeshoe och hans folks långa 

vandring innehåller det lilla afrikanska bergslandets 

statsvapen en krokodil, en kwena. 

97

Lettland 

Karl XI ärvde i slutet på 1600-talet det mycket bördiga 

Livland och Kurland som hans farmors far 

Karl IX (Gustav Vasas son) hade lagt beslag på i 

början av seklet. Karl XI kallades också Europas 

störste spannmålshandlare. 

Godsen, som ägdes av kyrkan, var stenrika och 

förvaltades av den livländska adeln. För all denna 

spannmål, som så starkt bidrog till att klara Sveriges 

finanser, behövdes vatten. 

Det anses bland forskare att inget annat land i 

Europa vid den här tiden kunde uppvisa en sådan 

brutal livegenskap som dessa svenska provinser, 

där vatten var själva förutsättningen för både rikedom 

och slaveri. 

Det är troligen flodnamnet Latuvá (vatten) som 

givit nationen dess namn. 

98

Libanon 

Kom med mig från Libanon, 

min brud, 

kom med mig från Libanon. 

Stig ned från Amanas topp, 

från toppen av Senir och Hermon, 

från lejonens hemvist, 

från pantrarnas berg. 

Djabal Lebnan, Vita berget, är det arabiska namnet 

på landet som en gång var feniciernas cederklädda 

berg. Under seklernas gång skulle perser 

och seleucider, maroniter och mamluker, turkar 

och fransmän hänföras av de 3 000 meter höga 

och ständigt snöklädda bergen. 

Cederträd. 

99

Liberia 

I den amerikanska huvudstaden Washington grundades 

år 1816 The American Colonization Society, 

ett sällskap vars uppgift påstods vara att ge frigivna 

slavar möjlighet att återvända till Afrika. 

I december 1821 anlände den amerikanska skonaren 

Augusta till den afrikanska västkusten med 

doktor Eli Ayres ombord. Han var representant 

för sällskapet och ansvarig för projektet. Några dagar 

senare kunde Ayres efter förhandlingar med 

sex stamhövdingar skriva under ett fördrag som 

gav The Society besittningsrätten över ön Mesurado 

och ytterligare ett område på fastlandet. 

En av sällskapets grundare, prästen Robert Curley, 

döpte den nya republiken till Liberia, Friheten. 

Man vet att sällskapet bestod av slavpatroner 

som på detta sätt hoppades bli av med de afrikaner 

som arbetade för en fortsatt liberalisering av 

slavfrågan. Att bekämpa detta sällskap blev därför 

en uppgift för alla slaveriets motståndare. I England 

talade Wilberforce tillsammans med svensken 

Nordenskiöld energiskt mot hyckleriet bakom den 

”fria” republiken Liberia. 

100

Libyen 

Efter en resa till Egypten på 400-talet f Kr berättade 

greken Herodotos: 

”Libyen tillhör det andra av de bägge kustländerna 

ty efter Egypten vidtager Libyen. Vid Egypten 

är landskapet smalt. Från vårt hav till Röda 

havet är det tre tusen stadier (omkring 600 kilometer). 

Från denna smala kustremsa vidgar sig Libyen 

till mycket stor bredd och landet är uppenbarligen 

runt om kringflutet av vatten förutom en 

del som gränsar till Asien. Detta har Neko, konungen 

över Egypten, först av alla ådagalagt, såvitt vi 

vet.” 

Genom arkeologiska utgrävningar vet man att Libyen 

var befolkat redan för 10 000 år sedan. Det 

var ett bördigt land, rikt på villebråd, och så förblev 

det till omkring år 2000 f Kr, när den stora torkan 

bredde ut sig och förvandlade de grönskande 

savannerna och skogarna till vindpinad öken. 

I inskriptioner från det egyptiska Gamla riket 

för 5 000 år sedan berättas om Lebu, en ökenstam 

i väster som försökte slå sig fram till det bördiga 

deltalandet. Dessa berberstammar, som själva kallade 

sig imazighan, fria män, levde i ett område 

som torkade ut allt mer och det är naturligt att 

egyptierna använde ordet Lbu, som är besläktat 

med ordet för sten, för att namnge nomaderna i de 

torra områdena västerut. 

101

Liechtenstein 

Under 30-åriga krigets sista år i mitten på 1600talet 

drog hungriga och trasiga soldater omkring i 

Rhendalen på jakt efter mat. Det var oroliga tider 

i Europa – kejsardömet Österrike lade beslag på 

Ungern och slets i sin tur mellan Habsburg och nationella 

krafter. 

Under denna tid var det många skuldtyngda lantgrevar 

och baroner som fick kalla fötter och såg sig 

om efter spekulanter till sina högt belånade och 

olönsamma landområden. En av spekulanterna var 

fursten John Adam von Liechtenstein (Ljussten). 

Familjen hade fått namnet efter sitt högt belägna 

slott vars murar var de första att belysas av solen 

i gryningen. 

Adam von Liechtenstein fick höra att grevskapen 

Schellenberg och Vaduz var till salu. År 1712 

(medan Karl XII var i Bender) hade han betalat hela 

köpeskillingen på 400 000 floriner till den skuldsatta 

familjen Hohenems. De båda grevskapen slogs 

samman och fick namnet Kejserliga Furstendömet 

Liechtenstein. 

Någonstans bland bergen, där furstens förfäder 

en gång byggde sin boning, lyser fortfarande en 

bergstopp upp tidigare än alla andra i gryningen. 

102

Litauen 

I årtusenden sökte sig jägarfolk från Asien västerut 

på jakt efter större byte. De slog sig ned vid 

de fiskrika forsarna, lietavas, i landets östra del. 

Detta område utgjorde i mitten på 1200-talet centrum 

i det feodala Litauiska furstendömet under 

kung Mandaugas. 

Stammarna samlades i en nation som gjorde ett 

starkt och framgångsrikt motstånd mot hemvändande 

ordensriddare av tysk börd. Efter sin misslyckade 

predikan i Jerusalem försökte dessa riddare 

nu påtvinga de sista hedniska folken i Europa 

den sanna tron. Ormkulten och eldkulten levde 

trots detta kvar till långt in på 1700-talet, då 

den utrotades av en fanatisk kyrka. 

De forsande bäckarna fortsätter dock oberörda 

sitt eviga viskande: lietavas, lietavas. 

103

Luxemburg 

Luzilinburhuc är den äldst kända formen på den 

befästning, burhuc, som greve Siegfried år 963 köpte 

av abotten i den östfrankiska staden Trier. Området 

runt Trier hade varit av stor strategisk betydelse 

för romarna som anlagt en mängd fästningar 

i området. 

Namnet Luzilinburhuc betyder ”vid den lilla borgen”. 

På 1200-talet skrevs namnet på franska som 

Luxembourch och 100 år senare som Luxembourh. 

År 1963, på tusenårsdagen av greve Siegfrieds 

köp, återinvigdes de nyupptäckta lämningarna av 

borgen. 

104

Madagaskar 

Genom ”kopierade” resor till havs har den norske 

etnografen Thor Heyerdahl visat att äldre tiders 

sjöfarare med få undantag höll sig nära kusterna. 

Kontinenterna var ännu inte ”upptäckta”, ingen 

hade någon klar bild av hur jordens landmassor 

var fördelade. 

Några år innan den romerske författaren Plinius 

omkom i samband med vulkanen Vesuvius utbrott 

år 79 e Kr, skrev han i sitt stora verk ”Naturalis 

Historia” om ön Cerna ”vars exakta läge är 

okänt men där en stor rovfågel lägger sina ägg”. 

Den arabiske geografen al-Idrisi berättade på 

1100-talet om sina resor och nämnde ön ”Chernoa 

där kineser har anlagt staden Malaia”. Kineser var 

för övrigt al-Idrisis beteckning på alla asiatiska 

folk. 

Det var troligen från Plinius som Marco Polo på 

1200-talet fick idén om ”fågel Rock på Magastar, 

en fågel som kan lyfta elefanter”. I den franska översättningen 

av Polos verk skrev man Madageiskar. 

Öborna sade sig härstamma från Ma la akas, 

Vandrarna under himlen. Det var de sjöfarare som 

inte hade hållit sig utefter kusterna, utan en gång 

lämnat sitt urhem i den indonesiska övärlden och 

med Ekvatorialströmmen låtit sig föras västerut. 

105

Makedonien 

Den grekiske diktaren Hesiodos bestämde sig på 

700-talet f Kr för att systematisera myllret i gudavärlden 

och upprättade en gudarnas släkttavla, 

Theogonia. I denna lät han grekernas stamfader 

Hellen begåvas med en dotter som fick två gossebarn, 

Magnes och Macedon. I sina teologiska spekulationer 

ansåg Hesiodos att gudarna var att härleda 

ur bland annat Natten, Kaos och Kärleken, en 

ganska modern tanke kan man tycka. 

Makedonien blev snart namnet på en provins 

som skulle se imperiebyggaren Alexander den Store 

födas. Men säg vad evigt är; kanske är det endast, 

som Hesiodos ville göra gällande, vår tro på 

Natten, Kaos och Kärleken. 

106 

Alexander den Store.

Malawi 

Innan Livingstone strövade omkring i det gamla 

Nyasaland, dagens Malawi, hade man på högplatåerna 

på ömse sidor om den stora sjön utnyttjat 

mineralerna i bergen. Historiker och arkeologer hävdar 

att landets nuvarande namn Malawi (eldsflammor) 

härrör från denna tid när de många eldarna 

till de primitiva ugnarna var ett lysande 

inslag i landskapet. 

De poetiska har pekat på det fantastiska skådespel 

som man kan bevittna när miljontals flamingos 

får sjöarna att se ut som hav av flammor. 

107

Malaysia 

Legenderna och arkeologerna berättar om ett folk 

som för mer än 4 000 år sedan vandrade söderut 

från de sydkinesiska bergen, ned över Malaccahalvön 

och vidare ut över Sumatra och Java – Yavadhvipa, 

Hirs-ön. 

Genom årtusenden vandrade folk i våg på våg 

norrifrån ned över landet; indoarier på 300-talet 

f Kr och mongoler på 700-talet e Kr. 

De kinesiska tecknen för namnet Malaysia består 

av Häst och Korn och i det historiska dunklet 

skymtar man de beridna folken från bergen som söker 

sig söderut med sitt utsäde av hirs. 

108

Maldiverna (Divehi) 

När al-Masoodhi på 900-talet e Kr reste över Arabiska 

havet för att nå Sydindien, besökte han också 

Maldiverna och skrev en detaljerad redogörelse 

över öarna och dess invånare: 

”Mellan Tredje havet, Harkandhavet och Larhavet 

ligger ett stort antal öar av en märklig beskaffenhet. 

De är 1900 till antalet och de styrs av 

en drottning som i sin skattkammare har många 

tusen snäckor med vilka hon betalar hantverkare 

för deras produkter. Invånarna kallar öarna för 

Dibajathu eller Divehi Raja och ingen man får regera 

där.” 

I den melanesiska övärlden norr om Guinea, liksom 

på Maldiverna, var divarra en snäcka som användes 

som betalningsmedel. Dessa snäckor förvarades 

ofta i särskilda hyddor under sträng bevakning. 

Ma Dehviraja, Snäckornas härskarinna, 

blev det samlade namnet för drottningens öar. 

109

Mali 

Zanagafolket var ökennomader och genomkorsade 

i århundraden de torra vidderna mellan Atlasbergen 

i norr och landet Sahel på tionde breddgraden. 

Sahel betyder strand och staden Walata tog likt 

en hamnstad emot besökarna från de stora vidderna. 

Där byttes salt mot guld och slavar, och det berättas 

att saltet och guldet byttes i lika mått. 

När konung Mansa Musa på 1300-talet gjorde sin 

pilgrimsresa till Mecka, sägs hans hov, mali, ha förstört 

den egyptiska ekonomin för flera år framåt genom 

att i ofantliga mängder strö omyntat guld omkring 

sig. 

Manden, Guds barn, kallar sig mandinkafolket 

som kanske ännu drömmer om den himmelska tillvaron 

vid Mansa Musas hov. 

110

Malta 

På 700-talet f Kr blev fenicierna tvungna att se sig 

om efter nytt land på grund av trycket från en 

växande befolkning. De sökte sig bort från sitt traditionella 

område längs kusterna och begav sig ut 

på sitt första stora koloniseringsföretag – mot Cypern. 

Under åren som följde lade fenicierna under 

sig öarna i Egeiska havet och drog sig sedan allt 

längre västerut. 

Ett hundratal kilometer söder om Siciliens sydspets 

hittade man en ö lämplig som ankringsplats, 

malat. Ön blev en utmärkt bas för den fortsatta expansionen 

västerut. 

Århundradet f Kr uppgick Fenicien i det romerska 

väldet och i Apostlagärningarna berättas om 

aposteln Paulus’ skeppsbrott: 

”De stötte då på ett rev och lät skeppet gå upp 

på det. Där fastnade förskeppet och blev stående 

orörligt, men akterskeppet började brytas sönder 

av vågsvallet. Först sedan vi blivit räddade fick vi 

veta att ön hette Malta.” 

111

Marocko 

Hos assyrierna vid floden Tigris i våra dagars Irak 

talade man om ghorop, solnedgången. Det var ett 

ord som även avsåg de brända högplatåerna västerut 

på den arabiska halvön. Ordet skulle också 

komma att innefatta ökenfolket i området, de som 

själva kallade sig badawi, beduiner. 

Med den arabiska expansionen västerut i slutet 

av 600-talet följde också ordet ghorop. Med den arabiska 

platsförstavelsen ma- kom ordet ma-ghorop, 

Maghreb, att betyda Landet där solen går ned. Detta 

är fortfarande den arabiska benämningen på hela 

Nordafrika. 

Bland de berbiska nomaderna söder om Sahara 

uppstod i början av 1000-talet en religiös rörelse 

som bekämpade de splittrade stammarna i norr. 

År 1062 grundade dessa trons krigare staden Marrakesh, 

Den smyckade, i Nordafrikas största oas, 

där handelsvägarna från Timbuktu, Senegal och 

Höga Atlas sammanstrålade. Staden skulle förbli 

huvudstad under alla dynastier som följde tills 

fransmännen i mitten på 1800-talet bosatte sig i 

landet. Marrakesh övergavs, samtidigt som dess 

europiserade form Marocko kom att avse de landområden 

som fransmännen i allt större utsträckning 

lade under sig. 

I Marocko anser man sig dock fortfarande bo i 

den vackraste av oaser, Jeziret al-Maghreb, Ön där 

solen går ned. 

112

Marshall-öarna 

– Iia kwe. Du är vacker som regnbågen. 

Så talade den store skaparen Loa om sin ö Bikini 

där folket hade levt sitt fredliga liv i årtusenden. 

I juli år 1788 ankrade den engelske kaptenen 

John Marshall utanför reven vid den sydligaste ön 

i Soluppgångens arkipelag, nordost om Australien. 

Marshall var på väg till Kina för att hämta te. 

Hans män led av svår skörbjugg och hade behövt 

vila upp sig en tid, men en snabbt tilltagande storm 

tvingade kaptenen att kapa trossarna och ge sig 

ut till havs. I september landade kapten Marshall 

i Macao strax öster om nuvarande Hong Kong. 

Ett tiotal år senare föreslog den ryske hydrografen 

Krusenstern, för tillfället i tjänst hos den engelska 

flottan, att ögruppen skulle namnges efter 

dess förste ”upptäckare” John Marshall. 

År 1946 anlände en talesman för de amerikanska 

myndigheterna till Loas ö. Han berättade för 

öborna att deras ö behövdes ”för högre syften”. Efter 

moget övervägande svarade hövdingen att hans 

folk var villigt att lämna ön för att på så sätt bidra 

till något gott för hela mänskligheten. 

Några månader senare briserade den första atombomben 

över atollen. Loa gråter i sin himmel och 

det gör kanske också John Marshall. 

113

Mauretanien 

Berberfolken som bodde vid den nordafrikanska 

västkusten koloniserades på 400-talet f Kr av fenicierna, 

som kallade dem mauhariim, västerlänningar. 

Det var detta ord som romarna senare förvandlade 

till mauri. 

Förutom fenicier vandrade också vandaler, karthager 

och Byzans härar ned efter kusten för att ta 

de vidsträckta betesmarkerna i besittning. 

Av ordet mauri fick vi så småningom ordet morer, 

som i första hand kom att avse den muslimska 

befolkningen i de nordafrikanska hamnstäderna. 

114

Mauritius 

År 1507 landsteg portugiserna som de troligen första 

européerna på öarna, som ligger 600 kilometer 

öster om Madagaskar i Indiska Oceanen. 

I slutet av seklet besattes öarna av holländarna. 

De uppkallade området efter Maurits av Oranien 

som vid den här tiden var ståthållare för Förenade 

Nederländerna. 

1968 fick landet sin självständighet efter att under 

1700-talet styrts av Frankrike och sedan början 

av 1800-talet av engelsmännen. 

115

Mexiko 

En novembermorgon år 1519 steg den spanske erövraren 

Hernán Cortés av sin häst utanför huvudstaden 

Tenochtitláns murar. Där möttes han av aztekernas 

härskare Moctezuma. 

För Cortés, berusad av doften från de gula blommorna 

man strött i hans väg, började en tid av ära 

och rikedom. 

För Moctezuma, ledare av Tranfolket, gick profetiorna 

i uppfyllelse. För honom, Den sorgsne, hade 

guden Quetzalcoatl nu återkommit som han enligt 

legenden lovat göra vid tidens ände. 

Aztekerna hade 300 år tidigare vandrat in i landet 

norrifrån och då också fört med sig en av sina 

främsta gudar, Mixcoatl, Moln-ormen. 

Tenochtitlán låg snart i ruiner och invånarna var 

skingrade av spanjorernas eld och svärd. 

De två tecken som omfattade månaden november i den 

gamla Maya-kalendern. 

116

Mikronesien 

Asiatiska folk fördes av strömmarna till öarna halvtannat 

årtusende f Kr. Den spanske sjöfararen Alvaro 

de Saavedra seglade in i arkipelagen år 1528 

och i sin loggbok berättar han om Småöarna, Micronesia. 

År 1870 ankrade den amerikanska örlogskryssaren 

USS Jamestown utanför Pohnpei. Under vapenhot 

tvingades hövdingarna på ön att skriva under 

en överenskommelse om att tillåta utlänningar 

att köpa mark. 

Spanjorerna kom tillbaka till öarna, men överlämnade 

dem snart till tyskarna som visste hur 

man kväste uppstudsiga infödingar. 

Japanerna besatte i vårt eget århundrade stora 

delar av området, bland annat för att anlägga 

sockerplantager för sin spritindustri. Med den amerikanska 

invasionen under andra världskriget försvann 

de sista resterna av tillförsikt hos de luttrade 

öborna. 

Halva Skåne fördelat på 600 öar, utspridda över 

hela Europa – det är Mikronesiens Förenade Stater. 

117

Mocambique 

År 1481 besteg Johan II den portugisiska tronen. 

Han skulle fullfölja Henrik Sjöfararens dröm att 

utforska Afrikas västkust i hopp om att finna en 

snabbare och billigare väg för de i Europa så begärliga 

indiska kryddorna. 

Kung Johan sände ut flera expeditioner. Pedro 

de Covilhãos rapporterade om Sofala vid Zambeziflodens 

mynning – en uppläggningsplats för indiska 

kryddor och guld från det inre av landet. Man 

antog att det var guldlandet Ofir man kommit till, 

landet om vilket Första Konungaboken i Bibeln berättar: 

”De foro till Ofir och hämtade därifrån guld, 

fyrahundra talenter, som de förde till konung Salomo.” 

Inga fler framsteg gjordes i försöken att nå Indien 

sjövägen förrän Vasco da Gamas lilla eskader 

på tre skepp sökte sig ned utefter Afrikas kust, rundade 

dess sydligaste udde och följde kusten upp mot 

nordost. 

I mars 1498 landsteg portugiserna på korallön 

Muipiti där hövding Musa tog emot de långväga 

gästerna. Det dröjde dock inte länge förrän mbikafolket 

förstod att de hade med konkurrenter att göra. 

Vasco da Gama och hans män tvingades att ge 

sig av. Men inom tio år återvände portugiserna – 

den här gången för att stanna i Musa mbikas land. 

118

Moldavien 

Från ett Nordeuropa, där federationer och enskilda 

stammar i århundraden hade varit inbegripna 

i maktstrider, vandrade goterna söderut under det 

första århundradet e Kr. 

Det blev en vandring i flera generationer innan 

man slog sig ned öster om Karpaterna, mellan floderna 

Siretul och Dnjestr, i en provins som styrdes 

från Rom. 

Ett bördigt land låg framför dem vid mulda, floden, 

som med sitt rika slam gav folket goda skördar. 

Språkforskare hävdar att det är goternas ord 

för flod som ligger till grund för landets namn. 

Första gången som namnet förekommer i skriftliga 

urkunder är i ett kungligt ungerskt arkiv. Det 

är daterat den 20 mars 1360, då Ludvig den Store 

av Ungern just var i färd med att införliva Moldau 

i sitt rike. I ett påvligt arkiv återfinns ett annat brev 

i vilket en lokal potentat titulerades Dux Moldaviensis, 

Moldaviens Guvernör. 

119

Monaco 

Att hitta rätt i den etymologiska djungeln med 

dess förrädiska rötter är sannerligen inte lätt, men 

med hjälp av den gamle hjälten Herakles kan man 

hitta ursprunget till den lilla statens namn. 

Innan hellenerna (grekerna) kom till vad som i 

dag är sydfranska kusten, hade fenicierna funnits 

där i ett par tusen år och till sin gud Melkart uppfört 

ett tempel. På dessa ruiner byggde grekerna långt 

senare sitt eget tempel, till Herakles Monoikos ära. 

Monoikos betyder på grekiska ungefär ”de isolerade”, 

och betecknade de som befann sig så långt 

västerut man kunde komma i den grekiska tankevärlden. 

Och det var längs den liguriska kusten som 

Herakles hade återvänt efter att ha utfört sitt elfte 

storverk – att hämta hesperidernas gyllene äpplen. 

Medeltiden skulle av Herakles Monoikos skapa 

legenden om munkarna som tog sig in i den befästa 

staden på klippan och med Guds hjälp grundade 

det kristna furstedömet Monaco. 

Landets vapen innehåller än i dag två svärdbärande 

munkar, monoikos. 

120

Mongoliet 

Från Tang-dynastins tid i Kina på 600-talet e Kr kände 

man namnet på ett folk som kallade sig mong-kü, 

de tappra. 

Sexhundra år senare attackerades Europa under 

De tappras ledare Djinghis khan och sonsonen 

Khubilai khan blev kejsare över historiens största 

rike. 

Sjuhundra år efter Khubilai khan återfick de 

tappra sitt land och erkändes av världen som självständig 

nation år 1961. 

Khubilai khan, mongolernas kejsare. 

121

Namibia 

Den svenske Afrika-kännaren John Charles Andersson 

reste i mitten på 1800-talet till kontinentens 

sydvästra del. Han genomkorsade landet under 

fyra år och publicerade år 1861 boken om Lake 

Ngami, den sjö som Livingstone några år tidigare 

”upptäckt”. Andersson skrev: 

”På morgonen den 19 september lämnade vi 

Scheppmansdoorf och kom strax därefter till Naarip-Ebene, 

som tom och öde sträcker sig inåt land.” 

I början av 1880-talet anlade den tyske köpmannen 

Luderitz en koloni vid kusten. 

Resten är den vanliga kolonialhistorien. Folken 

i området, herero, bushmän och nama, gjorde ett 

hårt men i längden hopplöst motstånd och måste 

till slut erkänna Tysklands suveränitet. Andra 

stammar tog upp striderna, men inför den övermäktiga 

fienden gav man upp kampen och ”freden” 

återställdes år 1907. 

Namafolket, som i århundraden levt i det sterila 

landet som sträcker sig utefter kusten i ett 1 500 

kilometer långt bälte, kallar fortfarande öknen Namib, 

Stora slätten. 

122

Nederländerna (Holland) 

När Holland på 1100-talet uppstod som en kejserlig 

förläning ur det Heliga Romerska Imperiet, regerades 

det av en dynasti markgrevar som kunde 

räkna sina anor tillbaka till 800-talet. 

Provinsen har fått sitt namn efter den sandiga 

skogsmark, holt-land, som tidigare fanns på ömse 

sidor om floden Oude Rijns mynning utanför staden 

Leiden. 

Fransmännen kallade dock allt land både öster 

och väster om floden Schelde för Pays Bas, Nedre 

länderna. För Napoleon lät det bättre med Konungariket 

Holland när han år 1806 försökte skapa 

ännu ett politiskt hinder mot den engelska handelsexpansionen. 

123

Nepal 

När Kushana-dynastin i nordvästra Indien omkring 

år 870 e Kr avlöstes av brahminkonungarnas välde, 

flydde dess ädlingar österut och grundade riket 

Nepal, Nya tiden. 

I slutet av 1100-talet drog sig gurkhafolket undan 

den islamiska expansionen. Efter århundraden 

av strider mellan lokala härskare enades man 

på 1760-talet under Prithvi Narayan Shah och ännu 

en ny tid randades. 

124

Nicaragua 

År 1523 red den spanske erövraren Gil Gonzales 

de Avila i spetsen för en trupp på etthundra man 

ned utefter den centralamerikanska landtungans 

västra kust. 

Avilas huvudsakliga intresse på sin väg söderut 

var att omvända indianerna till kristendomen, 

men han tackade inte heller nej till det guld som 

han under färden lyckades lägga beslag på. Enligt 

Avilas egna rapporter genomfördes vid ett tillfälle 

ett massdop på inte mindre än 9 000 indianer. Efter 

förrättat värv red han ut i Söderhavet, drack av 

det salta vattnet och tog med denna ceremoni landet 

i besittning inför de förundrade indianerna. 

De flesta stammarna i området talade besläktade 

nahuatl-språk. Gautosoindianerna, som kallade 

sin boplats Nic-atl-nahuac, Här vid sjön, visste ännu 

inte att de inom några år skulle säljas som slavar 

till silvergruvorna i norr. 

125

Niger 

De nordafrikanska berberna visade vägen för de 

arabiska handelsmännen söderut genom öknen. 

Från saltgruvorna i Sahara bar tusentals slavar 

det livsnödvändiga saltet till folken i regnskogarna 

i Västafrika. Det var under dessa långa marscher 

som berberna och tuaregerna kom i kontakt 

med dogonfolket söder om den stora floden som berberna 

kallade N’eghiren, Strömmarna. 

Först i slutet av 1700-talet kom européerna till 

området, bland dem den skotske läkaren Mungo 

Park. Han hade erbjudit Afrikasällskapet i London 

sina tjänster och fått i uppdrag att undersöka floden 

Nigers lopp. Han nådde floden den 20 juli 1796 

och kunde slutligen bevisa att floden rann i östlig 

riktning. Tio år senare återvände Park till området, 

men omkom tillsammans med de övriga expeditionsmedlemmarna. 

126 

Mungo Park.

Norge 

När romaren Plinius omkom vid Vesuvius utbrott 

år 79 e Kr, efterlämnade han bland annat sitt verk 

”Naturalis Historia”, där han presenterade sin tids 

vetande på olika områden. Det är också där man 

för första gången stöter på Norges namn. Plinius 

skrev: ”… och den största [ön] av dem alla, Nerigon, 

från vilken man seglar till Thule.” 

På 800-talet omnämns Nortweg i engelska krönikor 

om nordiska krigståg mot England. På 1000talet 

skrev Adam av Bremen om nordens länder, 

och eftersom han skrev på latin blev namnet Norwegia. 

Norge är döpt av sjöfarare och namnet betyder 

helt enkelt Norrvägen. Sjöfararna visste inte mycket 

om landet innanför kusten, men man kände segelvägen 

upp till Ultima Thule på Grönland dit ”kejsarens 

makt sträcker sig”, allt enligt Vergilius. 

127

Nya Zeeland 

Den holländske sjöfararen Abel Jaanszoon Tasman 

avseglade från Batavia (nuvarande Djakarta) den 

14 augusti 1642 med två skepp, Heemskrik och Zeehaen. 

Tasman hade av generalguvernören för holländska 

Ostindiska Kompaniet, Anthony van Diemen, 

fått i uppdrag att se sig om efter mer land att 

kolonisera. 

Den 24 november siktades land och Tasman uppkallade 

landet efter generalguvernören. Så småningom 

döptes det delade öriket om till Nya Zeeland, 

Nya Sjölandet, efter den holländska hemmahamnen 

Zeeland. 

Tasmans fartyg angrips av maorier utanför Nya Zeeland. 

Teckning av Abel Tasman. 

128

Oman 

När sultan Saijid Said i första hälften av 1800-talet 

såg på sitt imperium, som omfattade större delen 

av sydöstra Arabien och stora kuststräckor i 

Östafrika, Persien och Beluchistan, gjorde han det 

i egenskap av ättling till dem som en gång hade 

vandrat österut över den Arabiska halvön. 

En teori om namnet Oman talar om ett folk från 

dalen Oman i det forna Marib-riket i östra Jemen. 

Detta folk drog österut på 500-talet när deras stora 

bevattningsanläggningar förstördes efter upprepade 

översvämmningar. 

Andra påstår att landet fått sitt namn efter dess 

grundare Oman bin Seba bin Yafthan bin Ibrahim 

Khalil al-Rahman. Det är också vad den lärde arabiske 

1200-talsgeografen Ibn Jaqut påstår i sitt geografiska 

”Lexikon”. 

129

Pakistan 

Under 1700-talet upplevde den indiska kontinenten 

en islamisk renässans och försök gjordes att 

bygga en islamisk modellstat uppe i nordväst. Sedan 

följer historien om den engelska expansionen 

och det muslimska motståndet. Ett förtvivlat försök 

att vända på utvecklingen i området gjordes vid 

ett uppror 1857. 

År 1907 bildades det Allindiska Muslimska förbundet. 

Efter decennier av stridigheter mellan muslimer 

och hinduer/engelsmän kom frågan om en 

oavhängig stat åter upp på 1930-talet. Tre år senare 

författade en grupp studenter vid Cambridge under 

ledning av Chaudry Rahmat Ali pamfletten ”Nu 

eller Aldrig”, där de propagerade för ett nytt namn 

på den stat de en gång hoppades få se förverkligad. 

Av Punjab tog man P, av Afganistan A, av Kashmir 

K, av Sind S och Baluchistan TAN och formade så 

namnet Pakistan. 

Förslaget vann inte gehör förrän i början på 

1940-talet. När Lord Mountbatten som Indiens siste 

vicekung i juni 1947 skrev på delningsplanen, 

var det till londonstudenternas skapelse Pakistan 

som den nya makten överfördes. 

130

Panama 

Det finns två saker som gjort Panama känt: Kanalen 

och Hatten. 

Kanalen har den märkliga egenheten att dess 

östra infart i Karibiska sjön ligger 50 kilometer 

längre västerut än den västra utfarten i Stilla Havet. 

Hatten, Jipajapa, görs av de fina vita fibrerna 

hos Raphiapalmen och tillverkas egentligen i Ecuador. 

Pedro Arias de Avila, känd som en av de grymmaste 

av de spanska erövrarna, kom år 1514 till 

Darién-viken som ny guvernör över Guldslottet, 

Castillo del Oro. 

Avila hade med sig ett dokument när han steg i 

land. Det var utfärdat av den spanska kronan och 

avsett att läsas upp för indianerna innan man tilllät 

sig att starta krig mot dem. Dokumentet innehöll 

en förklaring om att indianerna nu uppehöll 

sig på mark som tillhörde kejsaren av Spanien, 

och att de därför förväntades underkasta sig både 

den världsliga makten och den heliga romerskkatolska 

kyrkans. 

Dokumentet lästes upp på spanska för de minst 

sagt förvånade indianerna. I ett försök att blidka 

de hungriga och uppenbart galna männen erbjöd 

indianerna dem panama, som på chacoindianernas 

språk betydde ”överflöd av fisk”. Men ingen 

fisk i världen kunde stoppa de spanska conquistadorernas 

hunger. 

131

Papua Nya Guinea 

På 1000-talet e Kr seglade ett folk österut från de 

indonesiska öarna, förbi Moluckerna och vidare 

mot den stora ön som de uppkallade efter urinvånarna, 

pa-pua, folket med det krulliga håret. 

Portugisernas berättelser om Guinea på den 

afrikanska västkusten i mitten av 1400-talet hade 

blivit ett starkt minne hos de sjöfarare och pirater 

som senare landsteg på den stora ön norr 

om Australien. 1500-talets sjöfarare fann i öster 

ett land och ett folk som i mycket påminde om det 

som portugiserna hade berättat om från Afrika. De 

gav ön namnet Nya Guinea. 

År 1975 utropades den självständiga staten Papua 

Nya Guinea. 

132

Paraguay 

År 1524 sökte sig portugisen Diego de Solís uppför 

den mäktiga Paranáfloden. Efter tusen kilometers 

strapatser och ständiga sammanstötningar med 

indianerna, kom expeditionen fram till den stora 

flodkröken vid Corrientes, Strömmarna, där en ny 

flod anslöt sig, Paraguay. 

Para gua y betyder Floden från det stora vattnet. 

För guaraníindianerna var ”det stora vattnet” de 

gigantiska träsken där floden rann upp, ett område 

nästan lika stort som Ungern. 

För medlemmarna i Solís’ expedition fanns bara 

ett riktigt stort intresse – att så snabbt som möjligt 

finna El Dorados mytomspunna rikedomar. 

Med hjälp av ett par tusen indianer lämnade man 

floden och gick rakt västerut över Gran Chacoslätten. 

Det var en svår marsch. Bara några få i Solís’ 

expedition tog sig fram till de peruanska Anderna, 

där de stal så mycket guld och silver som de orkade 

bära. 

Den starkt decimerade och nedlastade expeditionen 

skulle aldrig komma tillbaka med sina rikedomar. 

Till ryktet om El Dorados guld lades nu också 

ryktet om den försvunna expeditionens gömda 

rikedomar. 

133

Peru 

Viracocha skapade världen och försvann likt aztekernas 

befjädrade gud ut över oceanen med löftet 

att återvända när världen led mot sitt slut. 

– Viracocha, Viracocha! ropade indianerna i Tumbez 

och Cuzco när spanjorerna med åskan och blixten 

i sina händer uppenbarade sig. 

Spanjoren Francisco Pizarro hade fyllt 50 år när 

han första gången landsteg i Biru på den sydamerikanska 

västkusten. Det var en plats han hört berättelser 

om under många år, landet i söder med 

ett överflöd av guld och städer av sten. 

När han blickade upp mot bergen visste han inte 

att Inka Atahualpa, Solens son och härskare i Tahuantin, 

genom snabba löpare fått höra att märkliga 

män landat vid kusten. För Atahualpa var det 

Viracocha, Havets skum, som hade återkommit, 

den vithyade och skäggige guden som förebådar upplösning 

och ruiner. 

Åren gick och mycket blod skulle låtas över den 

magra jorden. Pizarro var 60 år när han några mil 

norr om den lilla byn Viru till åminnelse av sin 

spanska födelsestad anlade staden Trujillo. 

134 

Francisco Pizarro.

Polen 

Mellan det ryska platålandet och det nordtyska 

låglandet utbreder sig det polska slättlandet, i öster 

övergående i Europas största träskområde, Rokitnoträsken. 

Över stjärnstarr, blååtel och det välsignade nardusgräset 

med sin läkande förmåga, vandrade en 

gång ett slaviskt folk västerut längs flodernas stränder, 

genom skogarna på sandmarkerna och ut över 

feta jordar med asp och björk. Där fanns rikligt med 

villebråd. 

I glädje över detta rika land dansade man till lunkande, 

mässande sånger, rusiga av kött och rågvin. 

Till pole, slätten, som gav i överflöd, sjöng man sin 

lov. Till floderna och oxarna sjöng man sina sånger. 

Hos slättfolket vid floden uppstod snart ett rike 

under hertig Miezko, som i mitten av 900-talet lät 

döpa sig där floden Wartha breder ut sig i paradisisk 

rikedom. 

135

Portugal 

Ibererna utvandrade från Nordafrika till det som 

långt senare skulle kallas den iberiska halvön, där 

Spanien och Portugal nu ligger. Århundradena f Kr 

genomkorsades landet allt oftare av romerska trupper. 

Urbefolkningen tröttnade på de ständiga plundringarna 

och satte sig till motvärn. 

Legenden berättar om fåraherden Viriathus som 

i ledningen för lusitanerna reste sig mot den överlägsna 

romerska hären. Försöket var dömt att misslyckas, 

romarna var där för att stanna. 

Behovet av snabba kommunikationer och transporter 

var stort. Vid Douroflodens mynning, där 

förstaden Vila Nova de Gaia i dag ligger, anlades 

en hamn, Porto. De praktiskt sinnade romarna benämnde 

platsen efter det trånga inloppet, Cale. 

När Henrik av Burgund på 1000-talet e Kr hjälpte 

Alfons av Kastilien att tränga tillbaka araberna, 

fick han Alfons’ dotter Teresa som tack för hjälpen. 

I brudgåva förde hon med sig ett försvarligt 

stycke land norr om floden Douro och snart var 

Henrik inte längre beroende av sin svärfar, utan 

fortsatte i egen regi. 

Henrik hann inte uträtta allt han hade tänkt 

sig. Han fick nöja sig med att i sin himmel se sin 

son utöka domänerna och bli konung över Portugal. 

Vid det laget var både romare och iberer sedan 

länge glömda av de fattiga fiskarna vid Porto 

Cale. 

136

Qatar 

På 500-talet f Kr berättade den grekiske historikern 

Herodotos om kanaaniterna som ursprungligen 

skulle ha kommit från Qatara. Senare använde 

Ptolemaios namnet Qatara för den arabiska världen, 

som då begränsades till den Arabiska halvön. 

1200-talsgeografen Ibn Jaqut al-Hamawi berättade 

att Qatar var vida berömt för ett speciellt tyg 

som vanligen användes till mantlar. Det var ett rött 

och mycket välgjort grovt tyg. För poeten Abu Ubaid 

är Qatar detsamma som en mantel, symbolen för 

rikedom och ära, och han nämner att det fanns en 

by som kallades Qatar efter det bästa manteltyg 

som stod att finna. 

137

Rumänien 

När den romerske kejsaren Trajanus besteg tronen 

år 98 e Kr, befäste han i tur och ordning gränserna 

vid Rhen och Donau och i slutet av sin regering 

också vid Eufrat där den gamla fienden partherna 

höll till. 

Det romerska imperiets sammanbrott i mitten 

av 200-talet resulterade i att kejsar Aurelius år 271 

gav upp provinsen. Huggsexan om landet kunde börja. 

Först kom östgoterna på 300-talet, sedan vandalerna 

på 400-talet och genom seklernas lopp passerade 

avarer, bulgarer, magyarer, petjeneger, kumaner 

och mongoler. 

I det övriga Europa kallades på 1200-talet de forna 

romerska provinserna för Romania. Den svenske 

forskaren Alf Lombard anser att den minst 

osannolika tolkningen av namnet Rom står att finna 

i ordet Rumo, ett äldre namn på floden Tibern 

som rinner ut i Tyrrenska havet söder om den italienska 

huvudstaden. 

Rumo går i sin tur tillbaka på den indoeuropeiska 

roten srem eller sru (flyta, strömma), ett ord 

som man också kan hitta i det svenska ordet ström. 

Vid fredskonferensen i Paris år 1856 erkändes 

de båda furstendömena Moldau och Valakiet som 

oberoende gentemot Ryssland. De båda furstendömena 

valde gemensamt fursten Alexander Kusa 

som regent och år 1862 antogs Romania som den 

nya statens namn. 

138

Rwanda 

Två bilder har till stor del format vår syn på Rwanda. 

Den ena är från filmens värld med gorillorna i 

bergen, den andra från verklighetens förtvivlan hos 

förföljda människor. I konflikten mellan de båda 

folken hutu och tutsi ligger den europeiska kolonialismen 

som dimhöljd fond. 

Sedan mitten av 1800-talet har politiska intressegrupper 

av skiftande kulörer utnyttjat den underliggande 

motsättningen mellan dessa två folk. Över 

detta politiska spel står dock minnet av ett folk, 

tutsi, som redan på 1600-talet med sina boskapshjordar 

vandrade in över landet och snart härskade 

över rwanda, de stora ägorna. 

139

Ryssland 

”År 6360, 15:e indikationen, när kejsar Michail tillträtt 

sin regering, var det som man först började 

tala om landet Rus. Vi vet detta därför att det var 

under denne kejsare som ruserna kom till Konstantinopel 

som det står skrivet i grekernas annaler. 

År 6370 blev varjagerna fördrivna över havet och 

man utbetalade inte längre någon skatt till dem. 

Man började styra sig själv, men i landet rådde icke 

längre lag och rätt. Stam reste sig mot stam, det 

uppstod strider och man började föra krig sinsemellan. 

Då sade de till varandra: Låt oss söka en furste 

som härskar över oss och skipar lag bland oss. 

Och de begav sig över havet till varjagerna, till 

ruserna. Ty så kallades de. Man utvalde tre bröder 

med deras följen och de tog alla ruserna med 

sig och återvände. Den äldste brodern hette Rurik. 

Det är efter dessa varjager som novgorodernas 

land blivit rusernas.” 

Så berättar Nestorskrönikan, tillskriven munken 

Nestor som levde någon gång på 1000-talet. Kejsar 

Michail anses ha regerat från år 852 e Kr. 

Ruserna var namnet på roddflottornas folk, de 

som byggde och deltog i krigståg under århundradena 

före 1000-talet. Rodhsbyggarna, rospiggarna, 

som på 860-talet anföll Konstantinopel, kallades av 

de byzantinska härskarna för Rhos. 

140

S:t Kitts och Nevis 

S:t Christopher var Columbus’ privata skyddshelgon 

och det var också detta namn han gav ön på 

en av sina resor. I början på 1600-talet började engelska 

sjömän använda smeknamnet S:t Kitts, men 

fortfarande skriver man S:t Christopher på officiella 

dokument. 

En knapp halvmil söder om S:t Kitts ligger den 

dramatiska vulkanön Nevis. Påmind om de snöklädda 

pyrenéiska bergstopparna kallade Columbus 

ön för Las Nievas, Snön. ”Snön” består av vita 

dimmor som oftast omger vulkanens krön. 

Columbus’ chefsfartyg. 

141

S:t Lucia 

På sin fjärde resa försökte Cristopher Columbus 

landstiga på ön, men caribindianerna avvisade bestämt 

alla försök från den lilla eskadern på fyra 

skepp att ankra. 

Columbus tvingades att lämna S:t Lucia den 

15 juni 1502, på Ljusspriderskans dag, utan att ha 

landstigit. 

Av Ljusspriderskan får vi enligt legenden synen 

åter och caribindianerna fick snart upp ögonen för 

de spanska sjöfararnas sanna avsikter. Även om 

Columbus jagades iväg från ön, kom nya erövrare 

i hans kölvatten. Under seklen som följde tystnade 

alltmer uttrycken för den gamla kulturen och med 

en gammal kvinnas död på ön år 1920, anses också 

caribindianernas språk en gång för alla ha klingat 

ut. 

Columbus försöker 

landstiga på S:t 

Lucia. 

142

S:t Vincent och Grenadinerna 

Det var förmodligen sjöfararen Alonzo de Ojeda som 

först siktade ögruppen på en resa där både Juan 

de la Cosa och Amerigo Vespucci fanns ombord. Det 

var efter den resan som de la Cosa ritade sin världskarta. 

Öarna upptäcktes den 22 januari 1499, den 

dag som fått sitt namn efter diakonen Vincentius 

som led martyrdöden i Zaragoza i Spanien i början 

på 300-talet e Kr. 

År 1511 omnämns S:t Vincent för första gången 

i ett dokument i den spanska staden Burgos. I detta 

meddelar kung Ferdinand II sitt tillstånd ”att 

föra krig mot cariberna på ön S:t Vincent”. Caribindianerna 

som tidigare bebodde ögruppen kallade 

den Yurume. 

Ättlingar till de indianer som engelsmännen deporterade 

till det centralamerikanska Honduras i 

slutet på 1700-talet talar fortfarande om Yurume, 

som på det gamla garifunaspråket betyder Regnbågsön. 

Grenadinerna har fått sitt namn från det spanska 

ordet granadillas i betydelsen granatäpplen, 

en vanlig frukt på ön. 

143

Salomonöarna 

Den spanske sjöfararen Alvaro de Mendana hade 

genom en Inkalegend fått veta, att det på ett avstånd 

av 600 leguas (3 000 kilometer) väster om 

Peru skulle ligga ett ofantligt rikt land. Han såg 

sin chans att äntligen tillfredsställa sina kungliga 

uppdragsgivare och avseglade i november år 1557. 

I februari 1558 steg han i land på en ö som han 

uppkallade efter den sedan länge döda drottningen 

av Kastilien, Isabel. Mendana lät meddela att 

han med största säkerhet hittat öar lika rika som 

en gång kung Salomo. 

Man hittade nu inget guld i arkipelagen (som så 

småningom fick namnet Salomonöarna) och det var 

något som öborna dyrt fick betala. Spanjorerna lämnade 

öarna i död och ruiner. 

Mendana angav felaktigt Salomonöarnas position 

alltför långt österut. Öarna fick därför vara i 

fred för européerna i 200 år innan den parisiske 

advokaten Bougainville år 1768 landsteg och störde 

friden för gott. 

144

San Marino 

Enligt legenden har den lilla republiken fått sitt 

namn efter stenhuggaren Marinus från Dalmatien. 

Som ledare för en grupp kristna, som på 200-talet 

e Kr förföljdes av den romerske kejsaren, tog sig 

Marinus över Adriatiska havet. Den trosvissa gruppen 

gick i land i närheten av våra dagars Rimini 

(eller Ariminum som var stadens romerska namn) 

och slog sig ned på Monte Titano. Berget, eller åtminstone 

en del av det, hade Marinus enligt legenden 

fått som gåva efter att ha botat den förra ägarinnans 

son från en dödlig sjukdom. 

Den gamle stenhuggaren blev efter sin död helgonförklarad 

av påven Sylvester I och anhängarna 

uppförde en liten kyrka till Marinus’ minne. På ruinerna 

av denna kyrka byggde man på 1100-talet ett 

klosterkapell, vars murar fortfarande finns kvar 

som minne av den helige Marinus. 

145

São Tomé och Principe 

Några skepp ur spanjoren Fernandeo Gomes’ expedition 

följde i december år 1470 med nordostpassaden. 

Genom regn och dimma kunde de båda kaptenerna 

Joao de Santarem och Pedro de Escobar 

skönja konturerna av en ö som de dagen till ära 

tillägnade Sankt Tomas, efter Tomas tvivlaren. 

Några veckor senare siktades en något mindre 

ö som av bara farten tillägnades helgonet för dagen, 

Sankt Antonius. Vid närmare eftertanke fann 

man det dock klokare att hålla prins Johan hemma 

i Lissabon på gott humör, och döpte om ön till 

Ilha do Principe, Prinsön. 

146

Saudiarabien 

Den wahhabitiska dynastin grundades på 1700talet 

av Muhammed ibn Abd al-Wahhab. Hans renlärighet, 

som starkt fördömde all helgonkult, gav 

honom snart många fiender och al-Wahhab tvingades 

fly till Darija. Där blev hövding Mohammad 

ibn Saud hans beskyddare och svärson. 

Sauds arvingar gick skiftande öden till mötes tills 

Abd al-Aziz åter samlade stammarna på världens 

största halvö. 

Sedan 1932 är de gamla länderna Nadjd, al-Hidjaz, 

Nadjram och Asir förenade i Al Arabijah al Saudijah, 

Saudiska Arabien. 

147

Schweiz (Helvetia) 

På 60-talet f Kr konfronterades den romerska centralmakten 

med ett keltiskt folk som kallades helvetii. 

Detta folk, som slagit sig ned i de västra delarna 

av Alperna redan ett par århundraden tidigare, 

vandrade nu västerut mot Rhônedalens övre lopp. 

Den franska revolutionen 1789 smittade av sig. 

Franska trupper marscherade snart in i Det Eviga 

Schweiziska Edsförbundet, ett namn som i hundratals 

år varit kantonernas gemensamma namn. 

De gamla kelterna blev åter synliga när den Helvetiska 

republiken proklamerades år 1798. Den europeiska 

storpolitiken i början på 1800-talet förändrade 

läget och landet återtog sitt namn Schweiz. 

Den vanligaste teorin om ursprunget till landets 

namn är att finna i stamnamnet suito, ett folk vars 

”urhem” påstås ha legat längst uppe i norra Skandinavien. 

Men all kunskap om detta är höljt i mångtusenårigt 

töcken. 

148

Senegal 

När araberna på 700-talet e Kr vandrade västerut 

över Nordafrika, mötte man i Atlasbergen berberstammar 

som sedan länge var förtrogna med 

Sahara, den stora sandöknen i söder. 

Dessa berber, som enligt forskare hade invandrat 

från Centraleuropa årtusenden tidigare, omvändes 

till islam och anlitades nu av de arabiska 

köpmännen som vägvisare genom det öde landet 

söder om bergen. 

I mitten på 1000-talet grundade berberstammen 

zanaga den Almoravidiska dynastin. Den har fått 

sitt namn efter den starkt befästa garnisonen (murabit) 

på en ö i den stora floden som bär samma namn 

som landet. 

149

Seychellerna 

Finis Coronat Opus, Verkets Fullbordan, står det på 

presidentens fana i den lilla örepubliken nordost 

om Madagaskar. 

Verkets påbörjan kan dateras till mitten av 1700talet 

när den franske kungen Ludvig XV beslutade 

sig för att skicka sin finansminister Jean Moreau 

till Indiska oceanen. Moreaus uppdrag var att bedöma 

några öars ekonomiska värde. 

Moreaus dotter gifte sig så småningom med Hérault 

de Sechelles och Moreau lade sig själv till med 

det nya namnet. 

Vid det laget var ögruppen i Indiska oceanen inte 

längre fransk, utan hade övertagits av England 

som visste att uppskatta öarnas rikedomar. Och 

ingen mindes längre Jean Moreau de Sechelles. 

150

Sierra Leone 

”Där, i andarnas värld, äger också av och till en 

världsdom rum; så skedde år 1757 då Kristus återkom 

och en ny kyrka, Det Nya Jerusalem, grundades.” 

Emanuel Swedenborgs visioner om ett afrikanskt 

rike vars invånare skulle undervisas i den sanna 

läran fängslade många. En av dem var August Nordenskiöld 

som tillsammans med en annan swedenborgare, 

C.B. Wadström, författade en skrift i 

den franska revolutionens första år 1789. Skriften 

hette ”Plan for a free community upon the coast of 

Africa under the protection of Great Britain”. Svenskarnas 

skrift mottogs välvilligt av både det engelska 

hovet under Georg III och vår egen Gustav 

III. I ett privilegiebrev till Svenska Västindiska 

Companiet skrev dock Gustav III att ”Companiet 

lämnas ock frihet att driva slavhandel på Angola 

och afrikanska kusten där det tillåtet är…” 

År 1792 anlände Sierra Leone-sällskapet till den 

afrikanska västkusten. Detta år hade Sierra Leone 

burit sitt namn i 330 år, alltsedan den portugisiske 

sjöfararen Pedro de Cinta landsteg strax norr 

om ekvatorn och i bergens formationer tyckt sig 

se ihopkurade lejon. 

Han kallade landet Sierra Lyoa, ett namn som 

så småningom ändrades till Sierra Leone, Lejonberget. 

151

Singapore 

Det javanesiska eposet Nagarakretagama, som dateras 

till de första århundradena av vår tidräkning, 

berättar om Temasek, Sjöstaden, och i kinesiska 

skrifter från 200-talet e Kr omnämns bosättningen 

Pu-luo-chung, Ön vid halvön. 

I den malajiska krönikan Sejarah Malayo kan 

man läsa den livfulla berättelsen om kung Sri Tri 

Buana på Pelembang som under en sjöresa råkar 

ut för oväder och tvingas söka nödhamn i Temasek. 

Det är troligt att han som andra härskare genom 

tiderna inte tålde andras byggnadsverk, utan 

rev staden och byggde upp sin egen. 

Sri Tri Buana påstod sig ha sett lejon (simha på 

sanskrit) och beslöt kalla sin nya skapelse Singapura 

(Simhapura), Lejonstaden. 

Singa, det bevingade lejonet. En bild av den hinduiska eldguden 

Agni, en av de åtta världshärskarna. 

152

Slovenien 

Vid första världskrigets slut 1918 skapades på Balkan 

den nya staten ”Serbernas, Kroaternas och Slovenernas 

konungarike”. Nationella särintressen hotade 

under det kommande decenniet att upplösa federationen 

sedan kroaterna 1928 krävt full självstyrelse. 

Rikets förste monark, Alexander I, svarade 

med att sätta författningen ur kraft, upplösa parlamentet 

och ändra federationens namn till Jugoslavien, 

Sydslavien. Samtidigt passade han på att 

proklamera diktatur. 

I det slaviska ordet slovo, ord, har man sett namnet 

Sloveniens ursprung. I vidare bemärkelse betyder 

det även de som behärskar ”det rätta språket”. 

Att slovo också kan betyda gott rykte eller 

berömmelse gör ju inte saken mindre tilltalande. 

Men troligen är det slovien, linet, den nästan 

meterhöga växten med sin blåa blommor, som givit 

landet dess namn. Linet anses härstamma från 

trakterna söder om Svarta havet och har alltid betraktats 

som en av våra nyttigaste växter. Det utgjorde 

säkert också den rikedom på vilken ett sedan 

länge bortglömt folk en gång baserade sin ekonomi. 

153

Somalia 

På 900-talet gick arabiska stammar över Röda havet 

från den jemenitiska kusten. Man fortsatte söder- 

och österut på Afrikas horn, alltså till vänster. 

Till vänster heter på arabiska shimalen. Araberna 

hade också tidigare (se Jemen) använt sig av en 

riktningsangivelse för att benämna en plats och 

dess inbyggare. 

Namnet Somalia förekommer första gången i 

skrift i en segerkrönika från 1400-talet där den 

kristne konungen Negus Yeshaq lovsjungs för sin 

seger över muslimerna. Som historiens alla segersånger 

skulle också den snart klinga ut. 

154

Spanien 

För 20 000 år sedan lämnade ett folk sina hem i 

Tibestimassiven och Libyen i Nordafrika och sökte 

sig norrut över vad som i dag kallas Gibraltarsund. 

Detta folk känner vi inte till namnet. 

Grottmålningarna som man lämnade efter sig 

berättar om ett folk med drömmar och också om 

deras längtan att berätta dem. Målningarna vittnar 

om en högt utvecklad konstnärlighet och den 

troligen första ansatsen att skapa ett skriftspråk. 

Målningarna i dessa grottor var redan 10 000 år 

gamla när ibererna kom till Spanien samma väg 

som sina föregångare. 

Det är högst oklart varifrån de har fått sitt namn. 

Den engelske 1700-talsforskaren Rowland Jones 

härleder namnet till det keltiska i-ber, ett ord för 

vatten, vilket för övrigt även anses vara ursprunget 

till floden Ebros namn. 

Fenicierna lär ha kallat landet Isphan efter det 

feniciska ordet för kanin. Kaninen är ett djur som 

av många naturfolk symboliserar både fruktsamhet 

och lycka, och kanske är det i den rollen som 

djuret uppträder på iberiska mynt. 

På 500-talet f Kr kom kelterna vandrande norrifrån 

över det 2 000 meter höga Pyrenéerna. För 

dem var det naturligt att kalla landet i söder för 

Is-pen, Låglandet. 

155

Sri Lanka (Ceylon) 

Tambapani, Lakdiva och Ilangani. Sengkiala, Lankadvipa 

och Singalam, Lejonön. Under de tusentals 

år som olika folk levt på denna ö, har den också burit 

olika namn. 

Sinhala, Sihalam eller Saylan – för portugiserna 

i början på 1500-talet kvittade det vad ön hette. 

Ceylao fick duga som namn på den ö som skulle 

tillfredsställa Portugals behov av rubiner, safirer 

och pärlor. 

Genom årtusenden har ett namn i olika former 

funnits som en sorlande underström – Lankadvipa, 

Lanka och Lakdiva. 

I skrifter från 500-talet f Kr förekommer för första 

gången namnet Lanka, Den glänsande. 

Sri, som betyder den blomstrande och välmående, 

används än i dag som respektfull titel på män. 

Landet heter nu Sri Lanka, Den glänsande och 

välmående. 

156

Storbritannien (England) 

År 54 f Kr seglade Julius Caesar från den franska 

nordkusten för att med sin armada på 100 skepp 

ta sig över till de keltiska öarna Albion och Eirin. 

Caesar kände britannerna, det keltiska folket i 

våra dagars Bretagne. Han steg i land norr om de 

höga vita klipporna vid dagens Dover och möttes 

av olika stammar som gjorde vad de kunde för att 

kasta honom tillbaka i havet. Caesar skrev i sina 

anteckningar om folket ”med nästan samma namn 

som de folk från vilka de utgått, Pretani”. 

Under några århundraden behärskade romarna 

ön som nu kallades Britannia. Kusterna utsattes 

för återkommande plundringståg av germanska 

stammar och dessa anfall tilltog i styrka under 

300-talet e Kr. 

När romarna i början på 400-talet lämnade ön, 

övertogs makten av de germanska anglerna. De hade 

i sin tur lämnat ett område strax söder om den 

nuvarande dansk-tyska gränsen. Det är ovisst vad 

de själva kallade sig, men den romerske författaren 

Tacitus hade redan år 98 e Kr kallat dem anglii, 

folket på udden. 

Den engelske forskaren Rowland Jones skrev på 

1700-talet att bri-ti-en, Den första nationen, avsåg 

kelternas urhem någonstans i Rhenlandet varifrån 

man en gång hade utvandrat. 

157

Sudan 

När araberna århundradena kring 1000-talet i allt 

större omfattning gjorde sina resor över Bahr al- 

Ahmur, Röda Havet, mötte man de fast organiserade 

samhällena Ghana, Mali och Songhai. 

Sudan, Afrikas största land, med Kordofans grässtäpper, 

Nubaöknen vid Nilens femte katarakt, de 

stora träsken i papyrusens land, Dinkaland och galleriskogarna 

i söder, är ett land med många glömda 

och krossade riken – Fulbe och Masina, Sokoto 

och Bornu, Wadai och Dar Fur. 

Araberna, den nya trons bärare, kallade landet 

helt enkelt för bilad as-Sudan, De svartas land. 

Gammal karta 

över Nilen och 

dess källor i Månbergen 

enligt arabisk 

uppfattning. 

158

Surinam 

Spanjorerna kom till fots och till häst och arawakindianerna 

längs kusten drog sig undan dessa beväpnade 

män och deras stora stridsdjur som man 

tidigare aldrig hade sett. 

Vasco Nuñez de Balboa korsade år 1513 Essequibofloden 

på sin marsch söderut och Balboa skrev 

till sin konung i Spanien om de inför det kristna 

sakramentet så oförstående indianerna. 

För spanjorerna hägrade också guldet som i den 

mytomspunne El Dorados rike glimmade lika intensivt 

som äventyrarnas drömmar. Men de flesta 

som trängde fram i de djupa skogarna på jakt efter 

guldet dukade under. Ryktet om guld nådde så 

småningom holländarna som dock hade mer jordbundna 

planer och sedan gammalt visste vad man 

kunde göra med ett träskland. 

Tupi- och arawakindianerna är i dag en försvinnande 

liten minoritet i samhällets utkant tillsammans 

med ättlingar till slavar som under de stora 

upproren på 1700-talet gjorde sig fria. Borta för alltid 

är surinen-indianerna i Tumuc Humuc-bergen 

i söder. 

Vasco Nuñez de Balboa 

tar högtidligt Söderhavet 

i besittning. 

159

Sverige 

Svea rike, svearnas land. I den äldre etymologin ansågs 

ordet sve betyda släkting eller vän. En något 

modernare variant förespråkar betydelsen vi, i motsats 

till de andra. 

Forskaren Tore Gannholm har tolkat äldre källor 

som Plinius och Tacitus från tiden strax efter 

Kristi födelse, Jordanes på 500-talet samt Snorre 

Sturlasson på 1200-talet. Han har funnit att ordet 

sve i sin latinska form kan tänkas betyda svin, alltså 

svinfolket, och detta inte i någon nedsättande 

betydelse. Man behöver bara tänka på vilken central 

roll galten Särimner har i den nordiska mytologin, 

galten som garant för kämparnas ”överlevnad” i 

Valhall. 

Svinfolket vandrade enligt tusenåriga skrifter 

norrut från ett urhem någonstans i nuvarande Turkiet 

och tog med sig sina legender som sannolikt 

utgör grunden för den nordiska mytologin. 

160

Swaziland 

Oroade av de portugisiska bosättarna på den afrikanska 

ostkusten i början av 1500-talet, drog sig 

bantutalande stammar söderut. Om dessa stammars 

vidare öden vet man inte mycket mer än att 

de genom århundradenas gång smälte samman med 

andra folk. De som i dag kallar sig amaswazi slog 

sig ned i det höglänta landskapet några mil från 

kusten vid Sydafrikas nordöstra gräns. 

I början på 1800-talet utgjorde de ständiga konflikterna 

med zulufolket grunden för swazis allianser 

med både England och boerna i Transvaal. 

Kung Mswati bad år 1846 engelsmännen om 

hjälp att hålla zulus på behörigt avstånd och Swaziland 

blev efter boerkriget utropat till engelsk koloni. 

På 1920-talet installerades Ngwenyama Sobhuza 

II, Lejonet, som kung och han fick också glädjen 

att år 1968 förklara kung Mswatis land självständigt. 

161

Sydafrika 

Vid sin expansion västerut mot Nordafrika i slutet 

av 600-talet mötte araberna ett folk – berberna. 

Det var ett folk av många stammar och araberna 

anammade snart deras ord för ”bortom öknen”, Ifrikija. 

År 1488 seglade portugisen Bartholomeu Diaz 

längs den sydafrikanska kusten för att finna sjövägen 

till Indien. Han överraskades av hårda stormar 

och tvingades söka nödhamn. Diaz kallade platsen 

Stormarnas udde och rapporterade hem till hovet 

i Lissabon. Med gott hopp om att äntligen kunna 

nå Indiens rikedomar genom att segla runt Afrika, 

döpte Portugals kung Johan II om platsen till 

Godahoppsudden. 

Så följde sekler av kolonisation och hänsynslös 

exploatering. I historieböckerna kan vi läsa om portugiser 

och engelsmän, holländare och fransmän, 

alla med samma omättliga hunger efter rikedomar. 

Men vem minns längre de gamla rikena Basuto, 

Kwa Zulu, Bechuana och Ka Ngwane i Sydafrika, 

i söder bortom öknen. 

162

Syrien 

Grekerna vann sjöslaget vid Salamis år 448 f Kr 

och perserna fick skriva under ett fredsavtal som 

begränsade deras rörelsefrihet i Medelhavet. Grekerna 

fortsatte dock att använda persernas namn 

på den femte och västligaste kolonin – Asurstan. 

Det var ett gammalt namn som väckte minnen 

om Assyrien till liv, den muromgärdade staden vid 

floden Tigris’ västbank. Staden Ashur hade fått sitt 

namn efter gudarnas fader Ashur, han som härskade 

över det gamla sumeriska fortet vid vadstället 

där karavanerna alltid stannade på sin väg till folken 

i väster. 

Det gamla Syrien år 1792 f Kr. 

163

Tadzjikistan 

I persiska folksagor berättar man om hur namnet 

tajik har sitt ursprung i ett gammalt ord för jakthund, 

tazi. Det var även en nedsättande benämning 

på de nya herrarna, araberna, som på 700-talet expanderade 

in över riket. 

Men även när det gäller detta namn går meningarna 

isär. En del forskare hävdar att det är ordet 

taiji som ligger till grund för namnet. 

Taiji var en betydande folkstam på Arabiska halvön 

som deltog i den arabiska expansionen österut. 

Taiji sägs ha förföljt den flyende perserkonungen genom 

Khyberpasset, bosatt sig på Pamirs västsluttning 

och givit landet dess namn. 

164

Tanzania 

Från mitten på 1800-talet deltog Tyskland i den afrikanska 

huggsexan. En av de driftigaste tyskarna 

var Karl Peters som på den afrikanska ostkusten 

grundade sitt företag ”Gesellschaft für Deutsche 

Kolonization”. 

År 1885 utfärdade den tyske kejsaren Vilhelm 

ett s k skyddsbrev för företaget, som nu hade bytt 

namn till Tyska Östafrikanska kompaniet. Grunden 

till kolonin Tyska Östafrika var lagd. 

Sultanen på ön Zanzibar (De svartas kust) kände 

sig hotad av tyskarnas närvaro. Vid en snabbt 

sammankallad konferens erhöll Zanzibar en smal 

kustremsa på fastlandet och Tyskland ett område 

norr därom. År 1891 var den tyska kolonin ett faktum. 

Hamnstaden Tanga har fått sitt namn efter segelskutorna 

i hamnen (tanga betyder segel). På vårarna 

fylldes hamnen med dessa skutor som väntade 

på att nordostmonsunen skulle föra dem till 

Arabien och vidare till Indien. I yika, busksavannen, 

hade europeiska jordbrukare slagit sig ned och 

när engelsmännen vid Versaillesfördraget efter första 

världskriget erhöll området, gav man det namnet 

Tanganyika, Busksavannen vid segelstaden. 

År 1964 skapades den Förenade Republiken Tanzania 

genom sammanslagning av Tanganyika och 

Zanzibar. 

165

Tchad 

År 1800 försvann den tyske forskaren Hornemann 

på en resa till det omtalade sultanatet Bornu i Centralafrika. 

Engelsmännen, under ledning av marinlöjtnant 

Clapperton, försökte ett tjugotal år senare göra om 

bedriften att med hjälp av kamelerna betvinga de 

oändliga sandoceanerna. 

Utan några större problem lyckades Clapperton 

komma fram till Bornu. Det visade sig vara ett välorganiserat 

samhälle som dock vid den här tiden 

hade sett sina bästa dagar och nu ansattes av 

grannfolket fulbe. I utbyte mot bomull, indigo och 

majs fick sultanatet hjälp av engelsmännen i den 

pågående maktkampen. 

Clapperton dog vid Tchadsjön som herdarna kallade 

Caadu, Det stora vattnet, och medan både fulbe 

och Bornu och deras sultaner är glömda lever 

kanurifolkets namn på sjön kvar. 

Vid den stora sjön, som också kallats världens 

största översvämning och bara är halvannan meter 

djup, fortsätter boskapsherdarna att vakta sina 

hjordar. 

166

Thailand 

Året var 1238. I Kina fyllde Khubilai khan 24 år och 

var i full färd att krossa små stamförbund på sin 

väg söderut. 

Folket i Yünan flydde när kejsarens trupper intog 

landet. Man bosatte sig i de centrala delarna 

av den indokinesiska halvön och döpte sitt rike till 

Sukhothai, Lyckans gryning. Men namnet glömdes 

bort när nya furstar och nya folk tog sin del 

av det bördiga landet söder om bergen. 

Under kinesisk påverkan fick landet i mitten på 

1800-talet namnet Sayam som var en thailändsk 

form av kinesiskans Si-an, Den eviga friden. 

Strax före andra världskrigets utbrott sköljde en 

våg av nationalism över landet som nu bytte namn 

till Prakhet Thai, Thais land. 

167

Tjeckien 

När danskarna år 1168 förstörde vendernas avgudabild 

Svantevit på ön Rügen, försvann också en 

av de äldsta symbolerna för den slaviska hedendomen. 

Kristendomen skulle, om så behövdes, brännas 

in i det folk som 700 år tidigare påbörjat sin 

vandring västerut från Karpaternas norra sluttning. 

När venderna på 1100-talet trängdes undan av 

västeuropeiska furstar lämnades endast några få 

slaviska områden orörda. En vendisk koloni överlevde 

i Hannovertrakten ända in på 1600-talet och 

slaviska furstar styrde ännu i många år i de sudetiska 

bergen. 

Men snart skulle också detta folk, czech (högländarna), 

kristnas och inlemmas i den västeuropeiska 

kultursfären. 

168

Togo 

När det Franska Ostindiska kompaniets eskader 

av galeoner och handelsfregatter en dag år 1626 

närmade sig den västafrikanska kusten, iakttogs 

de av fiskare av ewéfolket inne i lagunen. 

Fransmännen blev inte långvariga på Toa go, Lagunens 

kust, utan ersattes efter några decennier av 

portugiserna. Nationerna som genom seklerna avlöste 

varandra på den sumpiga kusten avspeglade 

också förändringarna i den europeiska stormaktspolitiken. 

Men det var i första hand Frankrike som under 

tre sekel utnyttjade landets tillgångar. Under ett 

enda år i början på 1930-talet exporterades värden 

för 150 miljoner franc, en summa som motsvarade 

Sveriges export till Frankrike under samma år. 

Glömt var Akwamo-riket, glömd var också dess 

kung Sasroka. För Europa existerade nu bara resultatet 

av ett franskt hörfel – Togo. 

169

Trinidad och Tobago 

Öarnas första invånare, arawakindianerna, kallade 

den största ön Kairi, Kolibri-ön. När Cristopher 

Columbus i augusti år 1498 landsteg på ön med de 

tre bergstopparna, döpte han enligt tidens sed om 

den till Treenigheten efter Gud fader, Sonen och 

Den Helige Anden. 

Man upptäckte att vattnet innanför ön var sött 

och antog därför att det rimligen kom från en av 

Paradisets fyra floder och att landet kanske var en 

kontinent, något som den lärde Toscanelli hemma 

i Europa uppenbarligen inte kände till. Columbus 

fick bråttom hem till hovet för att lämna rapport 

om sina nya upptäckter. 

Kolonisterna som landsteg på öarna i Columbus’ 

kölvatten började snart använda indianernas 

egna namn på några av öarna. Tobago, som anses 

ha fått sitt namn efter den Y-formade rökpipan eller 

möjligen efter de hoprullade tobaksbladen, var 

en av de öar som fick behålla sitt ursprungliga 

namn. 

170 

Kartskiss över Columbus’ fyra resor.

Tunisien 

Den grekiske diktaren Hesiodos, som levde på 700talet 

f Kr, kallade folken på den nordafrikanska kusten 

för Tine, De andra. 

När den feniciska staden Kartha Hadatha (Kartago), 

Nya staden, anlades vid samma tid, passade 

grekerna på att anlägga staden Tynes ett par mil 

därifrån. Det var en oansenlig stad som först vid 

den arabiska erövringen på 700-talet upphöjdes 

till huvudstad. 

Stadens namn blev så småningom även landets, 

och år 1956 utropades nationens självständighet. 

171

Turkiet 

Genom Attila kommer vi ihåg hunnerna och genom 

Marco Polos resor på 1200-talet känner vi mongolerna. 

Ett folk som kineserna kallade tü-küe, de starka, 

etablerade på 500-talet e Kr ett välde som sträckte 

sig från Mongoliet i öster till Kaspiska havet i 

väster. Efter ett par århundraden sönderföll dock 

detta rike och uppgick i andra. Namnet försvann 

för lång tid ur historien för att i början av 1920talet 

åter komma till heders, nu som namn på den 

nya europeiska staten Turkiet, byggd på ruinerna 

av det Osmanska imperiet. 

172

Turkmenistan 

När Tü-küe, De starkas välde i Centralasien, på 

700-talet sönderföll i en mängd småriken, fortsatte 

nomaderna sina vandringar i den stora Karakumöknen. 

Perserna kallade folket turkmanan. Under de 

1 000 år som följde hade ingen stormakt några speciella 

planer för vare sig folket eller det ökenland 

i vilket det levde. År 1881 införlivades dock landet 

i det tsarryska väldet. 

1992 valdes detta det torraste och lägst liggande 

av de centralasiatiska länderna in som ny medlem 

av FN. 

173

Tyskland 

På 200-talet berättade greken Ptolemaios om stamförbundet 

saxerna. Det var ett folk som de sydliga 

finska folken skulle minnas genom årtusendena. 

Fortfarande kallar finnarna sina gamla grannar 

för saksalainen. 

Ptolemaios hade säkert studerat romaren Tacitus’ 

berättelser om germanerna, stamförbundet av 

vilka herminerna (av forntyskans irmin i betydelsen 

stor, upphöjd) var den största gruppen. 

Ett tredje stamförbund, alamánni, alla män, omnämns 

för första gången i romerska krönikor år 

213 e Kr. Detta förbund trängde under kommande 

sekler allt längre in över romerskt område och 

detta minne har bevarats i franskans l’Allemagne 

och spanskans Alemania. 

Tyskarna själva vill minnas goterna, som enligt 

den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes förmodligen 

haft sitt urhem på Gotland. Enligt ett handelsavtal 

från 1100-talet kallades Gotland också för 

Gutniska kusten. 

Goterna använde ordet thiuda (i betydelsen folk) 

och det är samma ord som islänningar än i dag använder 

som namn på Sverige, Svithjod. Ur detta ord 

har så ordet tysk kommit under en mer än tusenårig 

process. 

Kanske är Folkens land ett bra namn på ett land 

som sett så många folk vandra över sin jord. 

174

Uganda 

När engelsmannen John Speke fyllde 17 år blev 

han officer i den indiska armén. På 1840-talet deltog 

han i de s k Sikh-krigen och blev ett tiotal år senare 

medlem i en expedition till dåvarande Somaliland 

och Tanganyika. Expeditionen leddes av den 

engelske upptäcktsresanden Richard Burton, Spekes 

officerskamrat från Indien. Det övergripande 

målet för expeditionen var att försöka finna Nilens 

källa. 

Spekes bärare under en expedition på 1860-talet 

var i huvudsak swahilitalande unga män från Zanzibar 

på den afrikanska ostkusten. Dessa kom nu 

för första gången upp till höglandet norr om Victoriasjön 

och använde ordet buganda, bergslandet, 

som beteckning på området. 

Resten är kolonialhistoria med forskningsresanden 

som letar efter varandra, missionärer som stilla 

åser brytandet av alla de tio budorden och en 

europeisk huggsexa i en prunkande afrikansk trädgård, 

så rik att engelsmännen gav landet smeknamnet 

”Afrikas pärla”. 

175

Ukraina 

När de sydryska furstendömena Galitj och Volynien 

under 1100-talets sista år bildade ett rike, började 

samtidigt maktkampen mellan två av den tidens 

stormakter, Polen och Litauen. Floden Dnjepr 

utgjorde en naturlig gräns mellan dessa länder 

och det var i staden Kiev som det första motståndet 

mot polsk överhöghet organiserades. 

Området, som av ryssarna kallades Malaja Rus, 

Lillryssland, blev ryskt i 1600-talets politiska rävspel. 

Kosackhövdingen Mazepa drömde om självständighet 

och föreslog Sveriges kung Karl XII att de 

tillsammans skulle slå ryssarna. Men Karl hade 

andra planer och Mazepa bad då den turkiske sultanen 

om hjälp. Den hjälpen uteblev också och Mazepa 

dog på hösten 1709 i Bender, fyra år före den 

berömda kalabaliken. 

Ukraina, Gränslandet, fick i en märklig politisk 

kompromiss vid andra världskrigets slut egen representation 

i FN, men först med Sovjetunionens 

upplösning 1992 även reell självständighet. 

176

Ungern (Magyar Köztársaság) 

Från ett område mellan flodena Volga och Dnjepr 

norr om Svarta havet vandrade på 800-talet e Kr 

ett folk västerut. Det var tiostamsfolket, onogurerna, 

som följde floden Donau in på de stora grässlätterna 

mellan Alperna och Karpaterna och bosatte sig 

där. 

Om deras öden kunde den arabiske geografen 

Ibn Rustah berätta i början på 900-talet och han 

använde namnet magyarer. Det är osäkert varifrån 

detta namn kommer, men några forskare har framkastat 

teorin om hur dessa onogurer själva sett 

sig som ättlingar till hunnerna som 400 år tidigare 

hade svept fram över landet. Hunnerna hade 

själva kallat sig mong-kü, de tappra. 

Det var den longobardiske biskopen Liutprand 

som i mitten av 900-talet för första gången använde 

den latinska formen Hungarus. 

Ungrarnas eget namn på nationen är med största 

sannolikhet byggt på den legendariske hjälten 

Magys namn, ett namn som möjligen kan vara 

förknippat med mong-kü. 

177

Uruguay 

Charrúaindianerna på Rio de la Platas östra kust 

kämpade länge mot de spanska och portugisiska 

erövrarna, som under den första hälften av 1500talet 

trängde allt längre in i landet. 

Den förste som bestämde sig för att rädda de guaranítalande 

folkens ortnamn till eftervärlden var 

den spanske jesuitprästen Nicolás Durán. I hans 

ordlista från 1628 hittar man de tre orden uru gua y. 

Det betyder ungefär snigelvatten, efter den rika förekomsten 

av sniglar i den stora floden som mynnar 

ut längst in i Rio de la Plata. 

De Charrúaindianer som inte föll offer för européerna 

trängdes tillbaka till de stora träsken i norr. 

Inom loppet av 150 år hade de helt utrotats, endast 

efterlämnande sig namnen på floderna, bergsplatåerna 

och de böljande grässlätterna. 

178

Uzbekistan 

När mongolerna på 1200-talet vandrade västerut 

fick provinsen Gyllene horden (efter Djingis khans 

gyllene tält) sitt centrum omkring floden Volga. Vita 

horden bosatte sig söder om Aralsjön. 

Av de gamla folken kiptjaker, petjeneger, basjkirer 

och uigurer finns knappt längre några spår. 

Seldjukerna hade besegrats på 1000-talet av karakitajarerna 

som så småningom besegrades av chorezmierna. 

De olika turkisktalande stammarna som fanns 

norr om Kaspiska havet samlades så småningom 

under khanen Özbeg, som år 1342 lämnade det jordiska, 

endast 60 år gammal. 

När den siste timuridiske härskaren störtades 

i början av 1500-talet, tog dessa turkiska stammar 

makten. Under andra hälften av seklet började namnet 

özbeg användas som benämning på folket i området. 

650 år efter Özbegs död förverkligades den gamle 

khanens dröm i den nya staten Uzbekistan. 

179

Vanuatu 

När Fernando de Quiros som förste europé siktade 

öarna i Stilla havet år 1605, hade tio år gått sedan 

den spanska kronan tvingats pantskriva sina 

tillgångar. Quiros var en av många sjöfarare som 

sändes ut på jakt efter nya landområden att beskatta. 

Han trodde att öarna stod i förbindelse med den 

stora sydkontinenten, Terra Australis, och kallade 

kristligt nog arkipelagen för Heliga Andens Land, 

Tierra de Espiritu Santo. 

Det europeiska intresset svalnade till år 1744, 

när engelsmannen James Cook på sin andra stora 

resa (med Linnélärjungen Anders Sparrman ombord) 

seglade in bland öarna. Han döpte dem till 

Nya Hebriderna efter den skotska förebilden. 

På 1970-talet var öarna föremål för intensiv uppvaktning 

från Europa och USA. Den reaktionära 

stiftelsen Fenix Foundation i USA pumpade in 

hundratusentals dollar i ett försök att stoppa de 

nationella krafterna, på vars program det stod att 

ta framtiden i egna händer. 

Försöket misslyckades och Vanua Tu, Det eviga 

landet, valdes in som medlem i FN år 1981. 

180

Venezuela 

I augusti år 1499, året efter det att Cristopher Columbus 

för Spaniens räkning gjort anspråk på området, 

seglade en eskader med spanjoren Alonso de 

Ojeda i spetsen genom det smala sundet till Maracaibo-sjön. 

Han gjorde några strandhugg runt sjön, 

men jagades bort av baríindianerna. 

Med på resan fanns en man som senare skulle 

låta tala om sig – Amerigo Vespucci. Vid Maracaibosjöns 

östra strand hade indianerna uppfört pålbyggnader 

med kanaler som påminde Vespucci om Venedig. 

Han kallade platsen Venezuela, Lilla Venedig. 

Den tysk-romerske kejsaren Karl V förde krig 

mot både påven och turkarna och behövde guld för 

att kunna betala sina härar. År 1528 pantförskrev 

han Venezuela till det tyska handelshuset Welser. 

Men tyskarna fann inte några rikedomar i Venezuela 

och det fick indianerna betala i form av 

slavarbete på européernas lantegendomar. Innan 

seklet var slut hade miljoner indianer dukat under 

för den våldsamma exploateringen och Lilla Venedig 

tömts på sin urbefolkning. 

181

Vietnam 

Kejsaren Shi Huang Di (som lät bygga den kinesiska 

muren och bränna alla böcker) trängde söderut 

med drömmar om ett bländande imperium. Vid 

Tonkinbuktens västra kust mötte han folket i det 

gamla riket Au Lac. 

Men trots en mer än tusenårig kinesisk dominans 

skulle en lokal kulturell tradition leva vidare. 

På 200-talet e Kr frigjorde sig landet, nu under 

namnet Dai viet, Stora södern. 

År 1802 lät fursten Nguyen Anh med franskt gillande 

utropa sig till kejsare över ett rike som sträckte 

sig från Tonkin i norr till Saigon i söder. Enligt 

en överenskommelse med Frankrikes regering måste 

Nguyen Anh lämna ifrån sig en hamn halvägs 

upp efter kusten och ön Pulo Condore utanför Mekongdeltat 

i söder. Frankrike fick även ensamrätten 

till utrikeshandeln. 

Senare härskares mindre vänliga inställning till 

fransmännens närvaro irriterade Napoleon III som 

tog landet i besittning år 1884. Under namnet Anh 

nam, Mellanlandet, var landet åter under ”beskydd” 

av utländsk makt. 

Det dröjde till år 1977 innan Viet nam, Sydlandet, 

kunde utropa sig till en enad och självständig 

nation. 

182

Vitryssland 

Byelorusia, Vitryssland, anses av många forskare 

ha fått sitt namn efter den vita linnedräkt som är 

landets folkdräkt. Men det finns också de som hävdar 

att vit betyder fri, i betydelsen att varken mongoler 

eller andra folk lyckats erövra landet. 

Vitryssland har som alla andra länder genomströmmats 

av många olika folkslag under seklens 

gång. Av politiska skäl har historiska legender skapats 

för att hävda den egna nationens speciella karaktär 

i jämförelse med de omkringliggande. 

Att huvudstaden Minsk fått sitt namn genom 

ukrainskt inflytande och att den vitryska nationen 

en gång var en del av det litauiska storfurstendömet, 

talar inte de nationellt sinnade så mycket 

om i dessa frigörelsens dagar. 

183

Västra Samoa 

När holländaren Jacob Roggeveen år 1722 siktade 

öarna var hans egentliga mål att finna vägen 

till Nya Holland, som våra dagars Australien fortfarande 

hette. 

Råvaror, marknader och rikedomar var expeditionens 

ledstjärnor. Blinda för annat än sina egna 

drömmar kallade man öarna för Baumannöarna, 

efter den förste europeiske upptäckaren. Fransmännen 

döpte så småningom om arkipelagen till Styrmansöarna, 

Iles des Navigateurs, ett namn som användes 

i Frankrike ända in på 1930-talet. 

Etthundra år efter fransmännens ankomst till 

öarna samlades de spridda stammarna under hövding 

Malietoa och utropade det nya riket Sa Moa, 

Heligt centrum. 

De europeiska handelsintressena kunde inte acceptera 

denna utveckling av historien och en tysk 

eskader avsåg att hitta den slutliga lösningen på 

problemet. Malietoa fängslades och fördes till den 

tyska kolonin Kamerun på den afrikanska västkusten. 

Efter ett par år släpptes han dock ur sin 

fångenskap och återinsattes i sitt ämbete. 

År 1976 upphörde 250 år av västerländsk ockupation 

då nationen firade sin självständighet. Många 

gamla grät som man gråter av saknad över en 

svunnen lycka, ett heligt centrum, Sa Moa. 

184

Zaire 

I väldiga vattenfall kastar sig Afrikas mäktigaste 

flod på sin väg mot Atlanten och gör vattnet sött 

flera mil ut från kusten. Denna flod både skrämde 

och fascinerade dess förste europeiske upptäckare 

Diogo Cão år 1482. 

Floden kallades av de kringboende bantufolken 

för Nzadi, Floden. 

Portugisernas förvrängning av detta ord blev Zaire, 

ett namn som president Mobuto på 1960-talet 

gav den nya självständiga staten. 

185

Zambia 

”Eftersom detta var den plats varifrån vi ämnade 

ta av mot nordost, beslöt jag att följande dag besöka 

Victoriafallen, som av infödingarna kallas Mosioatunya 

eller med en äldre benämning Shongwe. 

Vi hade sedan vår ankomst till landet ofta hört talas 

om dessa fall och en av de frågor Sebituane gjorde 

mig var: ’Har ni hemma i ert land rök som dånar?’ 

De vågar inte gå så nära dem att de kunde 

ta dem i närmare betraktande, men hållande sig på 

vördnadsfullt avstånd sade de om den uppstigande 

ångan och dånet: Mosi oa tunya – röken som 

dånar därborta. 

Eftersom jag var övertygad om att Mr Oswell 

och jag var de första européer som någonsin besökt 

Sambesi i det inre av landet och att denna 

del av dess lopp utgör föreningslänken mellan de 

kända och okända delarna av denna flod, beslöt 

jag mig att ta mig samma frihet som makololofolket 

och gav detta vattenfall det enda engelska namn 

som jag fästat vid någon del av landet.” 

I oktober år 1851 färdades den brittiske upptäcktsresanden 

David Livingstone i makololofolkets land 

som kallade sin flod Yambeji, Floden. 

Det brittiska protektoratet Nord-Rhodesia, som 

år 1924 hade ersatt det Brittiska Sydafrikakompaniet, 

föll år 1964 när Zambias förste president Kenneth 

Kaunda utropade landets självständighet. 

186

Zimbabwe 

Zimba re mabwe, Det stora stenhuset, heter ruinbyn 

norr om staden Limpopo på shonaspråket. Byns 

äldsta delar anses vara från århundradena e Kr. 

Senare tids arkeologiska och etnografiska forskning 

har visat, att denna tidiga stenbyggnadskultur 

någon gång i mitten på 1400-talet fick ge vika 

för Karanga-folkets expansion in över platån mellan 

floderna Zambezi och Limpopo. 

Efter att under de senaste 100 åren ha burit den 

engelske diamanthandlaren Cecil Rhodes namn, 

Rhodesia, återtog det självständiga landet år 1980 

namnet Zimbabwe. 

187

Österrike 

Frankerna, detta lösliga förbund av germanska 

stammar, lade på 500-talet e Kr under sig det mesta 

av det land som i dag är Frankrike och Tyskland. 

Deras gemensamme konung Klodvig gifte sig 

med en burgundisk prinsessa och passade av politiska 

skäl på att anta kristendomen. 

Klodvigs list och hans näsa för politiska intriger 

hjälpte honom att forma ett rike som omfattade 

större delen av Centraleuropa. Dess östra del kom 

att kallas Austrasien. 

Men som alla imperier föll också Klodvigs samman 

och bestod i slutet på 900-talet endast av små 

självständiga grevskap. Namnet Ostarrichi återfinns 

på ett av dem och Österreich, Det östra riket, 

blev från 1100-talet det allt vanligare namnet på 

området. 

188

Innehåll 

Förord 5 

Afghanistan 7 

Albanien (Shqiptar) 8 

Algeriet (Al Djazair) 9 

Amerika (Se Förenta Staterna) 

Andorra 10 

Angola 11 

Antigua och Barbuda 12 

Argentina 13 

Armenien 14 

Australien 15 

Azerbajdzjan 16 

Bahamas 17 

Bahrain 18 

Bangladesh 19 

Barbados 20 

Belgien 21 

Belize 22 

Benin 23 

Bhutan (Druk Yul) 24 

Bolivia 25 

Bosnien och Herzegovina 26 

Botswana 27 

Brasilien 28 

Brunei Darussalam 29 

Bulgarien 30 

Burkina Faso 31 

189

Burma 32 

Burundi 33 

Centralafrikanska Republiken 34 

Chile 35 

Colombia 36 

Costa Rica 37 

Cypern (Kypros) 38 

Danmark 39 

Djibouti 40 

Dominica 41 

Dominikanska Republiken 42 

Ecuador 43 

Egypten (Al Masr) 44 

Eire (Se Irland) 

Ekvatorialguinea 45 

El Salvador 46 

Elfenbenskusten 47 

England (Se Storbritannien) 

Eritrea 48 

Estland 49 

Etiopien 50 

Fiji 51 

Filippinerna (Pilipinas) 52 

Finland (Suomi) 53 

Frankrike 54 

Förenade Arabemiraten 55 

Förenta Staterna (Amerika) 56 

Gabon 57 

Gambia 58 

Georgien 59 

Ghana 60 

Grekland (Hellas) 61 

190

Grenada 62 

Guatemala 63 

Guinea 64 

Guinea-Bissau 65 

Guyana 66 

Haiti 67 

Holland (Se Nederländerna) 

Honduras 68 

Indien (Bharat) 69 

Indonesien 70 

Irak 71 

Iran 72 

Irland (Eire) 73 

Island 74 

Israel 75 

Italien 76 

Jamaica 77 

Japan (Nippon) 78 

Jemen 79 

Jordanien 80 

Jugoslavien 81 

Kambodja 82 

Kamerun 83 

Kanada 84 

Kap Verde 85 

Kazakstan 86 

Kenya 87 

Kina (Zhong Guo) 88 

Kirgizistan 89 

Komorerna 90 

Kongo 91 

Korea (Nord- och Syd-) 92 

191

Kroatien 93 

Kuba 94 

Kuwait 95 

Laos 96 

Lesotho 97 

Lettland 98 

Libanon 99 

Liberia 100 

Libyen 101 

Liechtenstein 102 

Litauen 103 

Luxemburg 104 

Madagaskar 105 

Makedonien 106 

Malawi 107 

Malaysia 108 

Maldiverna (Divehi) 109 

Mali 110 

Malta 111 

Marocko 112 

Marshall-öarna 113 

Mauretanien 114 

Mauritius 115 

Mexiko 116 

Mikronesien 117 

Mocambique 118 

Moldavien 119 

Monaco 120 

Mongoliet 121 

Myanmar (Se Burma) 

Namibia 122 

Nederländerna (Holland) 123 

192

Nepal 124 

Nicaragua 125 

Niger 126 

Nigeria (Se Niger) 

Nordkorea (Se Korea) 

Norge 127 

Nya Zeeland 128 

Oman 129 

Pakistan 130 

Panama 131 

Papua Nya Guinea 132 

Paraguay 133 

Peru 134 

Polen 135 

Portugal 136 

Qatar 137 

Rumänien 138 

Rwanda 139 

Ryssland 140 

S:t Kitts och Nevis 141 

S:t Lucia 142 

S:t Vincent och Grenadinerna 143 

Salomonöarna 144 

San Marino 145 

São Tomé och Principe 146 

Saudiarabien 147 

Schweiz (Helvetia) 148 

Senegal 149 

Seychellerna 150 

Sierra Leone 151 

Singapore 152 

Slovakien (Se Slovenien) 

193

Slovenien 153 

Somalia 154 

Spanien 155 

Sri Lanka (Ceylon) 156 

Storbritannien 157 

Sudan 158 

Suomi (Se Finland) 

Surinam 159 

Sverige 160 

Swaziland 161 

Sydafrika 162 

Sydkorea (Se Korea) 

Syrien 163 

Tadzjikistan 164 

Tanzania 165 

Tchad 166 

Thailand 167 

Tjeckien 168 

Togo 169 

Trinidad och Tobago 170 

Tunisien 171 

Turkiet 172 

Turkmenistan 173 

Tyskland 174 

Uganda 175 

Ukraina 176 

Ungern (Magyar Köztársaság) 177 

Uruguay 178 

USA (Se Förenta Staterna) 

Uzbekistan 179 

Vanuatu 180 

Venezuela 181 

194

Vietnam 182 

Vitryssland 183 

Västra Samoa 184 

Zaire 185 

Zambia 186 

Zimbabwe 187 

Österrike 188 

Innehållsförteckning 189

Afghanistan Albanien 

Algeriet Andorra Angola 

Antigua och 

Barbuda 

Dominikanska 

Republiken 

Elfenbenskusten 

Argentina 

Botswana Brasilien 

Brunei 

Darussalam 

Burma Burundi 

Centralafrikanska 

Republiken 

Costa Rica Cypern 

Danmark Djibouti Dominica 

Ecuador 

Eritrea 

Armenien Australien Azerbajdzjan 

Bahamas Bahrain 

Bangladesh Barbados Belgien 

Belize Benin 

Bhutan Bolivia Bosnien och 

Herzegovina 

Egypten Ekvatorialguinea 

Estland Etiopien Fiji 

Filippinerna Finland 

Frankrike Förenade 

Arabemiraten 

Bulgarien Burkina Faso 

Chile Colombia 

El Salvador 

Förenta 

Staterna

Gabon Gambia Georgien Ghana Grekland 

Grenada Guatemala Guinea Guinea-Bissau Guyana 

Haiti Honduras Indien Indonesien Irak 

Iran Irland Island Israel Italien 

Jamaica Japan Jemen Jordanien Jugoslavien 

Kambodja Kamerun Kanada Kap Verde Kazakstan 

Kenya Kina Kirgizistan Komorerna Kongo 

Kroatien Kuba Kuwait Laos Lesotho 

Lettland Libanon Liberia Libyen Liechtenstein 

Litauen Luxemburg Madagaskar Makedonien Malawi

Malaysia Maldiverna 

Mali Malta Marocko 

Marshall-öarna Mauretanien 

Mauritius Mexiko Mikronesien 

Mocambique Moldavien 

Monaco Mongoliet Namibia 

Nederländerna Nepal 

Nicaragua Niger Nigeria 

Nordkorea Norge 

Nya Zeeland Oman Pakistan 

Panama 

Portugal 

S:t Kitts och 

Nevis 

São Tomé och 

Principe 

Papua Nya 

Guinea 

Qatar Rumänien Rwanda 

S:t Lucia 

Paraguay Peru 

S:t Vincent och 

Grenadinerna 

Salomonöarna 

Saudiarabien Schweiz 

Senegal 

Sierra Leone Singapore 

Slovakien Slovenien 

Polen 

Ryssland 

San Marino 

Seychellerna 

Somalia

Spanien Sri Lanka Storbritannien Sudan 

Sverige Swaziland Sydafrika Sydkorea 

Tadzjikistan Tanzania Tchad 

Togo Trinidad och 

Tobago 

Tunisien 

Tyskland Uganda Ukraina 

Uzbekistan Vanuatu Venezuela 

Västra Samoa Zaire Zambia 

Surinam 

Syrien 

Thailand Tjeckien 

Turkiet Turkmenistan 

Ungern Uruguay 

Vietnam Vitryssland 

Zimbabwe Österrike

här - Legus Media

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?