Trädgård på taket Läckö slottsträdgård Ekologisk ... - Monarda

trädgård på Läckö slott
malva, kungsljus, johannesört och blåeld.
för den här delen av trädgården kan verkligen ta andan ur en så här
på gränsen till högsommar.
Här finns också gott om malört som genom sin grönska i grå-
silvertoner förmår binda ihop de disparata färgelementen. Även
kvannen som spridit sig hit har en diskret charm och fyller ut och
skapar intresse och skänker mångfald. Man får bara se till att kapa
fröställningarna i tid så att kvannen inte tar över totalt.
Pipörten, som förstås trivs så ”tokbra” här på grund av den
superba dränering som terrassernas stödmurar erbjuder, fortsätter
att spela huvudrollen här hela säsongen, men kungsljusen blom-
mar ju över och istället kommer då den likaledes gula ålandsroten
och tar över kungsljusens roll. På den blå sidan kommer också boll-
tistlarna, som redan var fint på gång vid besöket och vars klot kom-
mer att sväva över planteringen. Sannerligen en formstark växt
som också trivs bäst i torra lägen som detta.
Odlaren nr 3-2008
Isört en intressant grönsak
Det som fångade min uppmärksamhet härnäst var den stora grön-
saksbädden i den övre delen. För det första kringgärdades den av
lysande klarblå mariaklockor, med sina nästan overkligt stora blom-
mor som nu stod praktfulla. För det andra låg i bägge ändar en
intressant kombination av slätbladig persilja och en växt som jag
inte sett tidigare, men som jag identifierade som isört. Under den
heta försommaren hade isörtens närmast blaffiga blad vuxit
kopiöst och hotade nu att kväva persiljeplantorna. Jag fick med mig
en påse av isörten hem, se separat artikel längre fram i tidningen.
Att gå runt i trädgården tog sin tid, då här bokstavligen är full-
proppat med grönsaker och blommor av olika slag, även de som
man inte ser till vardags i Sverige. Det som kanske imponerade mest
just för tillfället, var sängarna med sallader. Här fanns skördeklara
praktfulla sallader av många sorter och typer: bataviasallat, plock-
sallat, romersk sallat, friséesallat, salladscikoria etc. Här träffade vi
också på mannen bakom verket, Simon Irvine, som gärna och villigt
berättade om trädgården.
Just intressanta kombinationer av olika växter är något av
Simons kännetecken. Han kombinerar växter väldigt fritt och för-
söker låta bli att tänka på om växterna betraktas som ”blommor”
eller ”grönsaker”. Ett sådant förhållningssätt ger förstås oändligt
mycket rikare kombinationsmöjligheter och gör trädgården till
något mer än bara en produktionsplats. Här odlas i högsta grad este-
tiska värden och kanske framförallt en atmosfär.
Simon, som nu varit vid Läckö Slott sedan 1990, då han först
kom till Sverige, och i princip är den som odlat upp trädgården till
dess nuvarande praktfulla status, berättar att man odlar mycket
intensivt i trädgården och att man varje år sätter ut mellan 7000
och 12000 plantor som man också drar upp själva i ett mindre växt-
hus. För att ge en bild av intensiteten och även noggrannheten i
odlingen kan nämnas att radavståndet i sallatssängen är 29 cm!
Plantorna står med 15 cm avstånd och man skördar vartannat
huvud först och låter resten växa till sig.
Djupsängar grunden för produktivitet
Förutsättningen för den här intensiva odlingen är den djupt bear-
betade och uppgödslade jorden. När Simon började på Läckö var
jorden hård som betong. Här hade bara varit gräsmattor i många år
och man hade lagt in någon mullfattig åkerjord av lättlera, som bli-
vit över vid några utgrävningsarbeten.
Det första man gjorde var att forsla dit en jättehög med väl brun-
nen hästgödsel vilket var förutsättningen för att få jorden bördig.
Man har efterhand arbetat sig igenom trädgården och fått jorden i
fin kultur. Fortfarande har man dock vissa problem med lättleran i
nedre delen, som kan slamma igen efter regnväder på våren och
kväva känsliga frösådder. Plantering är alltså säkrast, speciellt när
det är fråga om en utställningsträdgård och Simon planterar även
ut rödbetor, som ju kan vara chansartade att så om det är en regnig
vår; då kan beståndet bli luckigt.
Läckö slottsträdgård
Simon berättar att man inte tillämpar den klassiska dubbelgräv-
ningen, eftersom man inte får gå hur djupt som helst i den fornmin-
nesskyddade trädgården. Vad man gör är att gräva ett dike i ena
änden och lägga i kompost och sedan flytta jorden närmast intill och
så upprepa kompostgivan i det nya diket osv. I botten av diket luckrar
man bara med en grävgrep, så att inga arkeologiska artefakter skadas.
Man har träffat på en del krukskärvor och faktiskt även någon gevärs-
kula, trots att inga strider någonsin har utkämpats vid slottet.
5
7