Unga skrivare 2013 - Uppsala kommun

Ett stipendium från kulturnämnden i Uppsala kommun
2013

Unga skrivare är ett stipendium från kulturnämnden i Uppsala kommun
© Författarna 2013
Formgivning: Infomedia, Uppsala kommun
Print: Tryckeriservice, Uppsala kommun

Foto: Daisy Kintu

Tunnelbanan mot Brick Lane. Mina naglar är korta, jag skar av dem
med en liten kniv jag fick av mitt ex.
I somras stod min väska vidöppen mot elementet i en vecka, allt jag
försökte packa spydde den ut över mitt golv, den fattade ingenting
förrän jag hotade med kasta ut den genom fönstret och då skärpte
den sig. Det är liksom bara vackert att falla genom ett fönster om
man valt det själv.
Jag visste inte vad jag hade med mig och vad som gått förlorat och
det var inte förrän jag lagt väskan på rullbandet som jag mindes en
liten kniv som skar i bröstet.
Minns du att jag berättade det? Att jag har en liten kniv som skär
i bröstet.
Mina naglar är fortfarande korta när jag går av tunnelbanan och jag
undrar om jag gillar att vara ensam eller om det gör mig helt galen.
I London är alla dörrar målade, det blir speciellt vackert när de är
mörkgröna för det passar inte på något annat i hela världen.
När jag kommer in sitter du i baren och jag undrar vad som skulle
hända om jag sprang ut igen eller kastade glas i väggen eller kräktes
över hela golvet men jag gör det inte.

Bredvid mig sitter en tant som tar en tugga av sin kiwi som det vore
ett äpple, hon försöker göra det avslappnat som att det inte är en stor
grej men det enda jag tänker på är små kiwihårstrån i hennes mage.
Jag brukar tänka att jag förlorar mig själv i din musik. Det är inte
sant, för mitt hjärta slår dubbla slag och min hjärna spinner två
gånger så snabbt som alla andras. (De ville få mig att ta medicin för
det förut och frågade när du känner att ditt hjärta slår extra fort, tror
du att du kommer dö då och de fattar inte att det är precis tvärtom).
Efteråt går du av scenen och beställer en öl och jag undrar om du vet
att jag är här. Jag är så kär i dig, du fattar inte hur kär jag är i dig,
mycket mer kär i dig än jag någonsin var i mitt ex.
Du kommer till mitt bord med din halvdruckna öl och säger att det
är kul att jag är här och jag säger att det är självklart att jag är här
men det är inte sant.
När jag pratar med dig säger jag inte något om kräks eller krossat
glas eller avklippta naglar. Det kallas att vara socialt kompetent
och det kan man inte vara om man är ett jävla psyko så bevisligen
beskrev mitt ex mig helt fel.
Det har hunnit mörkna innan vi går och det är ett av orden jag hatar
mest i världen. Vissa människor jag har träffat - och till och med
kommit nära - kan inte förstå hur man kan hata ord med det gör du,
det vet jag att du gör.
När du kommer tillbaka från toaletten ska vi gå hem till dig så jag
ställer mig i baren och väntar på att du ska komma tillbaka till mig.
Kvinnan i baren säger att det ser ut som om jag väntar på någon och
jag skrattar nonchalant och avslappnat och säger vilken av dem men
egentligen har jag en kniv som skär i bröstet.

Hon säger att göra slut är lite som att falla genom ett fönster, och jag
säger det är bara vackert om du valt det själv och hon säger att man
kan få någon att hoppa utan att knuffa den, att man kan finnas djupt
rotad i någons bröst. Jag förstår inte vad hon pratar om längre så jag
stirrar upp i spegeltaket tills du kommer tillbaka.
Jag tänker på kiwihårstråna i tantens mage som bara ligger där fast
allt ska förändras och de fattar ingenting, de bara guppar runt i
magsyra som om allting var lugnt.
Vi äter blodapelsin och lyssnar på gamla cd-skivor i din lägenhet när
jag ställer mig upp och går till fönstret och säger att jag måste hoppa
nu annars blir det inte vackert.
När jag tänkte igenom det där glömde jag att du bodde på sjätte
våningen, men det kändes liksom inte så vackert att åka hiss.
Du säger att jag inte alls måste falla genom ett fönster men jag tror
jag verkligen måste det så du lägger dig i soffan och gråter eller så
tittar du på TV jag hör inte över min tinnitus.
Och precis som jag gör valet
Och precis som jag gör valet känner jag en liten kniv som knuffar
mig ur fönstret.

Jag vaknar till det välbekanta ljudet av skott. Och jag förstår
omedelbart att ännu en har fått lämna oss. Med en klump av
rädsla så ser jag mig omkring i rummet, livrädd för att se att Ina
inte ligger i sängen bredvid mig längre. Livrädd för att behöva vara
kvar utan henne. Men hon ligger kvar i sin säng, hon andas ännu
sina mjuka andetag. Likaså gör jag, och jag gör det för henne.
Ina är femton år, ett år yngre än mig, hon är lång och smal med långt
blont hår som faller i mjuka lockar. Hon är en väldigt tyst människa,
rör sig alltid ljudlöst och talar nästan aldrig, det är bara med mig
som hon faktiskt pratar. Oftast pratar vi om döden, om hur det
kommer att kännas, hur det kommer att se ut, och vilka vi kommer
att bli när vi inte längre är här. Ibland pratar vi om livet, och funderar
på om det är värt att leva.
Vi bor på en plats utan namn. Jag vet att den en gång kallats Kina,
men det var flera hundra år sedan man slutade säga så. Inga platser
har några namn längre, för vad spelar det för roll? Vi är ändå inte

ämnade att vara här. Jag vet att när de skickar brev och liknande
så kallar de platsen för några siffror, koordinater, men vi får inte
veta dem. Varför vet jag inte, kanske för att vi ska förstå att det inte
spelar någon roll vart vi är. Livet, är en plats, det är i livet vi är, allt
annat är oviktigt. Ibland funderar jag och Ina på om det kanske inte
är sant, att kanske så spelar det roll var man lever, kanske så spelar
det roll hur man lever, inte bara att man gör det. Men sedan kastar
vi de tankarna åt sidan, för hur fånigt är inte det. Varför skulle det
spela roll, vi ska ändå dö.
Jag sätter mig upp i sängen, det är morgon, det är ett som är säkert.
Nästan alla sover, men eftersom de redan uträttat en avrättning så
lär frukosten vara redo, så jag drar på mig en tunika och går ut från
sovsalen. Jag sover längst in, och medan jag passerar de ungefär
femtio sängarna på vägen till dörren försöker jag se om det är någon
jag känner som har fått lämna oss. Tre sängar är tomma, två pojkar
och en flicka saknas, men antagligen har de bara gått upp precis som
jag, och det är någon från en annan flygel som fallit offer för skottet
jag hört.
Vid dörren vänder jag tillbaka och går och väcker Ina. Hon ler mot
mig när jag kysser henne godmorgon och viskar något så tyst att jag
inte hör vad. Jag väntar medan hon flätar sitt hår och drar på sig en
ungefär likadan tunika som den jag har på mig, fast i flickmodell.
Det vita tyget får henne att se ut som en ängel, hon är så ljus och så
vacker. Och jag undrar hur hon kommer se ut när hon är död, kommer
hon se likadan ut om hon blir en ängel? För jag kan inte tänka
mig att hon skulle kunna bli vackrare. Hon ler mot mig ”Vad tänker
du på?” ”Jag tänker på hur vacker du är” svarar jag med en viskning,
knappt hörbar för att inte väcka de sovande i salen. Vi tar varandra i
hand och går ut mot gården där vi äter.
När vi kommer ut så tar vi lite frukt att äta och sätter oss i änden på
det långa stenbordet, en bit bort från de andra som redan äter vid det.
Vi brukar hålla oss för oss själva, och ingen har något emot det.

De flesta förstår inte oss, de flesta förstå inte varför vi vill vara med
varandra, vad är poängen, vi ska ju ändå dö? Varför ska vi gå
igenom en massa besvär, när vi ändå snart får gå vidare?
Efter frukost läser vi Veritan, vår heliga bok. Alla vi som bor på
den här platsen samlas, vi är ungefär tusen stycken. Den Sectam
som styr här, en kvinna på ungefär femtio år börjar med att läsa
moderstycket: ”Tro på denna sanning, och var den du är ämnad att
vara. Välj den väg du är ämnad att gå, som sectam eller ven. Välj
en annan väg, och du kommer med tiden se dina misstag. Livet är
en plats, en prövning och en transportsträcka. Dö vid rätt tidpunkt,
dö på rätt sätt. Och bli belönad. Morser vet sanningen. Döden är
meningen, målet och räddningen.”
Sedan läser vi, och förbereder för döden. Inte själva dödsögonblicket,
utan det som kommer efter. Det som vi morser lever för att
komma till. Nu är alla människor morser, de flesta är vener men
vissa är Sectamer, sådana som lever för att se till att andra kan dö.
Vi talar sedan med varandra, ofta talas det om hur tacksamma vi är
för att vi har fått denna sanning tilldelad oss. Hur glada vi är att vi
fått veta att det inte finns någon gud, som de gamla människorna
trodde. Hur glada vi är för att vi inte försöker leva detta liv och
sedan dö och inse att vi förstört för oss själva, döden är målet.
Jag har levt här hela mitt liv, och varje dag är den samma. Gå upp,
äta, läsa Veritan, äta, leva. Ibland, vissa dagar, så uppskattar jag
biten då vi får leva mest. Det är då jag kan vara med Ina. Idag så
ligger vi på den den lilla gräsplätt som finns på baksidan av byggnaden
vi bor i. Vi ser ut över dalen som ligger nedan och bara håller
om varandra. ”Ina?” ”Ja?” jag tvekar, och undrar om jag verkligen
borde säga vad jag tänker. Det är så fel. Men det är Ina, och kanske
så förstår hon, eller så kan hon få mig att förstå varför jag tänker
sådana fåniga tankar så som den jag är på väg att för första gången
tala om. ”Ina, ibland, ibland tror jag att jag är lycklig.” Hon tittar på
mig en sekund eller två och säger sedan: ”Hur länge har du känt så?”
”Jag vet inte, jag tror tanken kom första gången för två år sedan.

Men jag har liksom tänkt att det inte är något. Men ju mer jag är
med dig, desto mer känns det så. Det oroar mig.” säger jag tyst, så
generad över hur fånig jag är. Klart jag inte är lycklig, det är lycka
medan man lever som förstört oss människor, vi lever för att dö. Är
man lycklig kanske man vill leva. ”Hur känns det när du känner dig
lycklig?” Säger hon, men hennes tonfall antyder inte att hon faktiskt
undrar vad lycka är, bara att hon vill förstå mig, eller ta sig vidare i
konversationen. ”Det känns, som om allt är lätt. Det känns som om
jag vill leva. Det känns i hela mig. Det är som en lättnad, och det är
så svårt att förklara. Jag vill bara le, och sedan kommer skammen
såklart.” ”Minho, jag är också lycklig.” säger hon, sedan ser hon
sig omkring för att kontrollera så att ingen hörde dessa förbjudna
ord slinka ur henne. Jag känner det igen nu, lyckan, det är som om
den bara tränger upp inom mig. Att höra henne säga att hon känner
också, hon känner som jag, var något bra. Trots att det kanske är fel.
”Så, om vi är lyckliga, vad ska vi göra åt det? Eller kan vi vara
lyckliga?” frågar jag henne. Kanske kommer hon inte kunna svara,
för det är svåra frågor jag ställer. Det är frågor som inte borde
ställas. Det är frågor som vi egentligen vet svaret till, men nu känns
det som om jag ställer dem på ett nytt sätt. Nu ställer jag dem med
känsla. ”Jag vill var lycklig” svarar hon. Sen är vi tysta och tänker
på allt vi sagt, för att tala mer skulle bli för mycket. Lycka är inget
man bara kan acceptera sådär.
Återigen är det morgon. Det har gått en vecka sedan vi först talade
om lycka, Ina och jag. Vi har inte sagt så mycket om det, vi är
omringade av människor mest hela tiden. Men några gångerden
gångna veckan har vi sagt det. Hon frågade mig om jag fortfarande
kände det. ”Ja” sa jag. ”Bra, jag med” svarade hon tyst. Det var igår.
Idag dog en av mina vänner. Men dagen går vidare, vi var inte så
nära. För första gången så känner jag mer sorg för honom som är
död än för mig själv som måste vara kvar. Så fort tanken slingrat
sig in i mitt huvud så kastar jag ut den igen. Varför ska jag sörja för
hans skull, han har det ju bra nu? Det är jag som ska känna lidande,
för jag, jag lever.

”Ina, tänk om det inte kommer något mer efter döden.” ”Jag vet, jag
har också tänkt på det. Men det är lite skrämmande, vi är ju lovade
det. Kan vi inte bara vara lyckliga nu och tänka på det sen?” ”Jo.
lyckliga nu, det låter bra.” ”Jag älskar dig” ”Sluta, om du säger så
kommer jag inte klara av att dö.” ”Jodå, vi klarar allt.”
Ina dog idag. När jag vaknade så var hon inte där. Sedan när jag
sprang ut till bakgården så stod hon där. Med en pistol mot huvudet.
Den lilla svarta saken skulle snart sätta in en giftkula i hennes
huvud och hon skulle dö omedelbart. Jag har ju sätt det hända så
många gånger. Och nu såg jag inte på den utvalde med avund,
utan med förskräckelse. Inte bara för att det var Ina, och jag skulle
behöva leva utan henne nu, utan också för att det här inte var vad
hon ville av hela sitt hjärta. Det sista hon sa var ”Gå till platsen där
du sa det först. Gå nu och se inte på mig mer” Sedan hörde jag
ljudet. Ljudet som jag vaknat till så många morgnar. Undrar hur
många som vaknade av ljudet av Inas död, 80 personer kanske,
med tanke på att hon var en av de få som skrek innan hon dog.
Jag fann lappen hon lämnat till mig under en sten på vår gräsplätt.
Jag sitter och läser den om och om igen, och kan inte låta bli
att gråta. Men med bestämda steg går jag nu till vår sovsal. I en
linnesäck samlar jag allt jag och Ina ägde. Sedan går jag. Jag ökar
sakta men säkert takten och tillslut springer jag för allt jag har. Jag
ser mig ständigt omkring så att ingen ser mig. Väl framme vid grinden
som är den enda vägen genom muren som omringar vår plats
utan namn så stannar jag och andas några sekunder, sedan slänger
jag över säcken och klättrar.
”Döden är meningen, målet och räddningen.” Står det på utsidan av
muren. Med tårar i ögon vänder jag mig och går bortåt. Jag har gått
i ungefär femton minuter när jag har ljudet av hästhovar bakom mig.
Skottet kommer snabbt. Jag hinner knappt tänka att jag försökte i
alla fall innan jag finner mig själv död.

Senare, på platsen där han dog, gick en dag en ung flicka. Hon gick
där på väg mot en plats utan namn, omedveten om att hon skulle
finna det som skulle få henne att förändra världen. Flickan kom att
hitta en papperslapp som tappats. På den stod ord som hon förstod
och tog till sig: ”Jag tror vi har rätt. Jag tror inte sanningen är så
enkel. Och jag vill inte att du ska ta risken att kanske ha slösat bort
din chans till lycka. Du kommer dö någon dag, då får du veta. Men
tänk om det tar slut, tänkt om det gör det, då har vi kastat bort det
enda fina vi har; livet. Så lev för kärleken. Återuppta de gamla
människornas liv, om så bara för dig själv, en kort tid. Ta tillbaka
det vi kallar lycka, och gör det till något bra. Ta tillbaka kärleken.
För jag tror döden är slutet.” – Din älskade Ina

Har någon sagt till dig, hur ful du är?
Har någon sagt till dig, hur ful du är?
Svara inte ja, för det, är inte vettigt
För det du menar när du säger ja är ja,
någon sa att jag var ful
Men du är ju inte ful
och såvida inte någon sagt att du är vacker
så har ingen sagt till dig hur ful du är
Så
har någon sagt till dig hur ful du är
nej, ingen har sagt att du är vacker för vi lever i en skitvärld
som ändå är så fin
vi lever i varandras skallar
och ingen av oss
rör en enda jävla min
har någon sagt till dig hur ful du är du är vacker
nej

kom hit
kom då
kom och se på mig genom dina rutor av glas
kom då
kom och ta i mig med dina pincetter av vettefan vad
kom då
kom och laga mig med dina trick från en bok
kom då
kom då
kom hit och skratta
åt hur jävla fel det här är
läs då
läs mina meningar, som inte är meningar
förstå då
förstå att jag inte kan läsa men skriver ändå
att jag inte kan skriva
men försöker ändå
försök då
försök att älska mig med hela ditt hjärta av glas
försök att älska mig
till och med
mina tankar

mina tankar som är så fel att inte ens soptunnorna tycker om mig
mina tankar som fick mig att gå iväg
mina tankar som fick mig att
springa
kom då
kom och älska mina tankar
du får tänka dem med mig om du vill, du får slå dem om du vill,
då får förstå dem om du vill kom då, kom och hata mig
om det är det du vill
kom och hata mina tankar
mina tankar som är så bisarra, att jag inte ens kan stava till dem
för vet du vad jag tanker?
jag tänker att kanske
kanske så är det inte du som hatar mig
kanske är det jag som älskar dig
är det vettigt
nej?
kom då
kom då
kom och se på mig bakom rutor av glas
kom och ta på mig
kom och tänk med mig
kom och älska mina tankar
och till och med mig

jag är
du är
vi är ingenting
jag är du är
alltid
jag är
du är
för övrigt
försvunna
om du skulle undra
vi är mer
än mindre
men mindre än mer
vi är allt
som du inte hör
eller ser jag är
du är vi är
för evigt
förlorade
vi ljuger om sanningen
och talar sanning om
lögnen
trots att vi inte är
på riktigt
men du kan
drömma på låtsas
och
vi blir
dina

i tog en kaffe och en macka efter stängning på Café Udden
Killarna som jobbade där var snälla och lät oss beställa trots att
klockan passerat sex
Det var något med luften tror jag
Innan vi båda hunnit sätta oss sprang hunden iväg
Ingen av oss såg vart hon sprang
Det var något med vattnet tror jag
Det var något med luften och vattnet som gjorde att jag kände
mig omhändertagen
Jag tror hunden kände likadant
Min man kände inte likadant
Iallafall inte när Tuffsy inte kom tillbaka
Hon springer aldrig långt, försökte jag påminna min man
Men han kunde inte slappna av förr än vi hittat henne borta
vid soptunnorna
Sedan satte vi oss ned utanför caféet med vårt kaffe och bråkade
om Tuffsy
Men det var liksom inte på riktigt
Egentligen kände vi oss bara omhändertagna

et vita skummets pilgrimsvandring nerför ån har lockat
änderna ut i glassyran
Riverside har stängt för dagen
Borden och parasollen sover och drömmer om oändliga
kvällar mellan sökande hjärtan
Jag är påväg hem med ett gruskorn i skosulan
Trafiken är ett skal utanpå längtan som tänts mellan himlen
och en engångsgrill i gräset

Foto: Sara Sönnebo

Sommaren då svensk musik regerade,
och kärleken var svår,
cyklade jag längs åkanten,
för att leta efter dig.
Jag var motsatsen till problembarn,
du var 15 år,
och på en cykel rostig av historia,
letade jag efter dig.
Sommaren då festivalarmband var status,
och jag levde i väntan,
dissekerade jag mitt förstånd,
tills bara kärleken fanns kvar,
och jag cyklade längs åkanten,
för att leta efter dig.
När 7eleven-skyltarna slocknat,
och augustinatten var sen,
fann jag dig på bryggan,
sommaren då min svartsjuka blev schizofren.
Jag var motsatsen till problembarn,
du var 15 år,
och jag fann dig på bryggan,
sommaren då kärleken var svår.

Min blick var frågande,
ditt svar var kort,
och med vänsterhanden tog du upp din pistol,
och besköt alla oavslutade meningar med punkter.
Sommaren då svensk musik regerade,
och kärleken var svår,
cyklade jag längs åkanten,
på min väg framåt, bortåt, hemåt.
Kopplade i hörlurarna till verkligheten,
stördes dock av bruset från min fantasi.
Skulle det aldrig,
bli vi?