Storvretabladet - Storvreta IK

Wulfgar och vendelhjälmarna
hiStoRia Fridtjofs grav blev alltså
plundrad någon gång under forntiden!
Vi vet inte varför eller av vem, men 3km
bort fanns en annan släkt i Hämringe-
och Valsgärdetrakten.
I bygden finns ett stort antal gravar
och boplatser, de är endast översiktligt
undersökta, vilket innebär knapphändiga
kunskaper om området. Det
finns fem kammargravar i Valsgärde,
vilka är samtida med Fritjofs i övergången
mellan romersk järnålder och
folkvandringstid (se Tidslinje). De
döda från kammargravarna i Valsgärde
kan mycket väl ha varit några av
hans släktingar eller vapenbröder som
tjänstgjort tillsammans med honom i
kejsarens livvakt i Trier.
Namnet Valsgärde antas betyda ’’de
dödas inhägnad eller höjd’’. Ordet
Val är besläktat med det fornnordiska
Valr, de stupade, och har
samma mytologiska ursprung som
Val-halla, Odins eller de stupade
krigarnas hall. En annan möjlig
tolkning är att ordet valr är besläktat
med det fornnordiska ordet falk och
likplundrare. I modern tid har man
förändrat stavningen till Vallsgärde,
och förlorade då anknytningen till
platsens historiska betydelse i kulturlandskapet.
Troligen är kammargravarna anlagda
under en kort tidsperiod, men
Ett pressbleck från Sutton Hoo-hjälmen,
en hjälm som antas komma från Uppland,
och som påvisar kontakterna mellan
Skandinavien och England under 500- och
600-talen.
16 Storvretabladet
plundrades i samband med att en
annan släkt tog makten och förödde
de äldre släkternas minnesmärken i
området. Liknande plundringar sker
i Frankerriket under 500-talet, där
de nya grupperingarna förstörde de
besegrade fiendernas gravmonument.
Det finns inga vittnen eller någon
som kan berätta om dessa nidingsdåd,
men de arkeologer som grävde
ut gravarna skrev att plundringarna
skett redan under forntiden. Nyligen
har moderna forskare menat att de
’’öppnats och återbegravts’’ på en
annan för oss okänd plats! Vi vet inte
säkert, här kan endast fantasin sätta
gränser för vad vi tror har hänt…
Gravfältskartan visar att de folkvandrings-,
vendel- och vikingatida
gravarna ligger på olika platser i
gravfältet; med en grupp folkvandringstida
gravar i norr och i mitten,
de rika vendeltida gravarna ligger
runt grav 57, medan de vikingatida
ligger längst med åskanten mot Fyrisån
i väster. Det vanligaste begravningssättet
under forntiden var att
den döde brändes på bål, en brandgrav,
vilket innebär att kammar- och
båtbegravningar är sällsynta undantag
reserverade för eliten.
Det är kammargravarna väster om
hålvägen som plundrats, den yngsta
är 100-150 år yngre än Fridtjofs,
och har troligen anlagts strax innan
den första båtgraven anläggs i första
halvan av 500-talet. Högst uppe på
åsen ligger grav 57 eller stammoderns
grav som Lindquist kallade
den för, och vars släktingar låg i sänkan
nedanför. Om dessa vendeltida
gravar utgör resterna av en släktgrupp
vet vi inte, men de tre rika
gravarna utgör en klunga av stormän
som begravts i sina gravskepp under
en 100-150 års period.
Jag har döpt krigaren i grav 8 till
Wulfgar, eller ’’Vargspjutet’’, hans
grav ligger i ensamt majestät i den
sydvästra delen av gravfältet, och
dominerar därmed entrén till gravfältet
om man kommer på vägen
från Hämringe och Gamla Uppsala.
Kanske är det han och hans släkt
som plundrat kammargravarna,
oavsett hur det ligger till med det,
utgör graven startskottet för det nya
båtgravskicket i Valsgärde! En unik
tradition som fortlever i drygt 500 år.
Det finns liknande båtgravar i Vendel,
där grav XIV, som är något äldre
än Wulfgars, även den innehöll en
hjälm och en förnämlig vapenutrustning.
Det tycks som det romerska