En Gud i marginalen

Predikan 1 advent 2012
Sak 9:9-10
Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.
Beskrivningen av den här scenen börjar storslaget och målar upp kungen som kommer till staden,
Segraren...
MEN....sen kommer repan i skivan. Nåt som inte passar in... Kungen beskrivs som en fridsfurste -
inte som en krigsherre. En freds-furste som istället för upprustning, som ju alltid är vägen till seger i
maktens värld, ska förinta alla vapen och förkunna fred. Djurvännen kanske tycker det låter
obehagligt att han ska förinta alla hästar i Jerusalem - men hästen stod för det djur som användes i
strid, åsnan däremot var ett enkelt djur som användes för att bära bördor.
Så när Jesus rider in i Jerusalem på den här lilla åsnan så är det inte bara en lycklig tillfällighet att
det finns en bibeltext i GT som handlar om nåt sånt. Jesus gör en mycket tydlig profetisk, och
provokativ, handling. Jesus förkunnar på bästa sätt - nämligen utan ord. Och när lärjungarna börjar
ropa ”Hosianna, Davids Son” så förstår vi att poängen har gått fram. För Sak 9 var en text med stark
messiansk koppling, dvs många tolkade denna text som att den handlade om när Befriaren skulle
komma till Israel. Det är ju därför de skriftlärda blir så upprörda. ”Davids Son” var en messiastitel!
Bengt berättade förra söndagen om att brittiska kristna på 500-talet talade om ”tunna platser”,
platser där Guds verklighet och vår verklighet nästan möts, där hinnan mellan dessa två olika
världar är tunn. Ex i gudstjänst, eller nattvard. Och att dessa brittiska kristna gjorde allt för att alla
platser i livet skulle vara sådana platser.
Den här händelsen, vill jag mena, är en av de tunnare platserna i evangelierna. Där Guds väsen lyser
igenom som allra tydligast. Och det är därför som Jesus säger ”tystnar de, jag lovar, då kommer
stenarna att ropa”. Själva skapelsen kommer att höja rösten om folket tystnar... Aldrig har
messiasropen varit så befogade som just när Jesus rider in i Jerusalem.
Och det är som Fredsfursten han kommer, den Gud som älskar sin skapelse, så till den grad att Han
inte kan segra genom att slå ner det skapade (vilket det judiska folket hoppades på...).
Det här har vi läst så många gånger, hört om i ssk (vi fick sätta upp palmblad på flanellografen)
och i predikningar på 1:a advent så vi drabbas inte längre av det utmanande i händelsen..
Den här texten och många andra Jesus-händelser blev problematiska när den kristna kyrkan gick
från minoritet till majoritet. Från en enkel kristen gemenskap, till en politisk storhet (3-400-talet).
Jag vet inte hur mycket du känner till om kyrkohistoria, men på mindre än hundra år går den kristna
kyrkan från att vara en förföljd minoritet (stadigt växande men i samhällets marginal) till att bli
erbjuden makt och position i samhällets toppskikt. På mindre än hundra år!!
Det är bl.a. vid den här tiden som ”ökenfäderna” ger sig av ut i ensamhet för att söka Gud. Man
uthärdade inte det som hände när Kyrkan klev in i maktens rum...
Det här finns mycket att säga om..., men en kyrka med makt och rikedom kommer alltid att hantera
Jesu födelse och Jesu liv som en vacker saga, inget annat. Varför står det inget om Jesu liv i
trosbekännelsen? (bara ett kommatecken mellan ”...född av jungfrun Maria, pinad under Pontius

Pilatus...) Jesu liv utmanar makten/rikedomen och är helt enkelt besvärande för en kyrka i
maktställning...och jag måste erkänna, även en utmaning för mig personligen. Hur präglad är jag
inte av att söka mig uppåt? Karriärs-tänkandet går djupt in i oss. Vi vill vara i centrum, betydelsefulla
och viktiga. Och som församling kan vi ha ett kollektivt sådant tänkande.
1:a advent är kanske den söndag på året då Kyrkan i Sverige känner sig som starkast och mest
inflytelserik - kyrkorna fylls. Skulle vi känna igen Jesus om Han kom?
Vi räknar framgång i inflytande och omgivningens respekt...vad händer då med den provocerande
Jesus. Hur mycket respekt fick Han?
Många kristna upplever att det som hänt de senaste 30-40-50 åren i vår del av världen är en
tillbakagång. Kyrkorna är ju inte lika fulla som tidigare, vi kristna förlorar våra privilegier i
samhället. Vi blir marginaliserade - hjälp!
Vad är svaret på situationen? Att vi börjar demonstrera och kräva tillbaka våra rättigheter/
privilegier? Att vi ropar på Gud att Han ska komma med makt och myndighet till vårt land och slå
ner allt motstånd...(ja, det var just så det judiska hoppet beskrevs av många på Jesu tid, det var ett
sånt ingripande många hoppades på, när Jesus plötsligt rider in... på en åsna...)
I Luk kap 2 hittar vi det som brukar kallas ”julevangeliet”. När du läser detta i julhelgen ska du
reflektera över hur Gud griper in i en hopplös situation. Och du kommer att upptäcka en Gud som
agerar i marginalen...
Allt i Luk 2 sker i marginalen: en ung fattig, ogift kvinna blir gravid, Guds räddning föds i ett enkelt
stall i en liten obetydlig stad, de första som får veta om miraklet är några enkla herdar. Strax
därefter blir den lilla familjen flyktingar i Egypten. Det är Guds son det handlar om!?!?! Guds
räddningsaktion!!
Eller titta i inledningen av Luk 3... När alla dessa storheter fanns så kom Guds ord till...Sakarias son
Johannes i öknen??!!? Gud är en Gud som agerar i marginalen. En marginaliserad kyrka behöver
inte vara en kyrka i nederlag - tvärtom. Vi behöver bli mer intresserade av Jesus än av kyrkans
framgång. Vi behöver utmanas att inte bara tillbe Jesus - utan också följa Honom. Följa Honom i
marginalen.
Jag vet att jag stör lite nu. Ursäkta om du bara kom för att höra en vacker adventsbetraktelse...
Kyrkan har under många århundraden kommit ovanifrån. Vårt lilla hörn av Kyrkan, svensk
frikyrka, föddes i marginalen - men växte upp och gjorde karriär i samma takt som välfärden
utvecklades här i Sverige. Vi är nu så vana vid att vara etablerade så vi störs av att hamna i en
pluralistisk miljö, där vi ska samsas med andra trosriktningar... Där kyrkan inte har monopol som
tidigare.
Men jag kan ana något här...i det vi spontant ser som ett hot. Jag tror, och jag är inte ensam om det,
att här ligger en möjlighet för de som vågar följa en Gud som agerar i marginalen.
I en efterkristen tid (och vi behöver acceptera att vi lever där) kommer evangeliet åter att behöva
berättas, men inte ovanifrån av en kyrka i maktposition, utan av människor som du och jag. Din
berättelse om Jesus i ditt liv, kommer att vara den viktiga berättelsen för någon annan. Du kan få
vara med och ropa Hosianna, när den Gud som agerar i marginalen, räddar den här mänskligheten
underifrån med Sin kärlek.
Bön: Jesus, tack för att Du kom. Tack att Du föddes, levde och dog för vår räddning. Det står att Du
grät över Jerusalem för de kunde inte se vägen som Du pekade på. Herre, du gråter än. Öppna våra
ögon! Hjälp oss att följa Dig troget vart än vägen bär. AMEN.